9789197881807

KRIMINALROMAN

STEFAN TEGENFALK

VREDENS TID ”[...] den här fullfjädrade debutthrillern plockar jag utan minsta tvekan in bland ÅRETS BÄSTA BÖCKER.” Iwan Morelius, Svenska Deckarakademin

Vredens tid

STEFAN TEGENFALK

VREDENS TID

ISBN: 978-91-978818-0-7 © Stefan Tegenfalk 2009 Andra utgåvan Omslagsdesign: Stevali Production Omslagsfoto barn: Heidi-Kristin Andersson/Bildarkivet.se Omslagsfoto kvinna: T. Andersson/Bildarkivet.se Övriga omslagsfoton: Fotolia Sättning och grafisk form: Stevali Production Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Sverige 2010 av ScandBook AB www.massolit.se

Hjärnan hos en vuxen människa anses vara det mest komplexa naturen har skapat. Den innehåller mer än 100 miljarder nervceller som via elektriska nervimpulser, kemiska hormonsignaler samt genom att styra blodomloppet, kontrollerar och koordinerar kroppsfunktioner, blodtryck, vätskebalans och kroppstemperatur. Dessutom styr den våra mentala funktioner som intellekt, känslor, minne och inlärning.

”Ju mer människan forskar i hjärnan desto mindre vet hon procentuellt om dess egenskaper.”

David H. Ingvar (1924 - 2000), professor i klinisk neurofysiologi

Söndag 14 september 2004 armbandsklockans glas var sprucket och urverket hade stannat på elva minuter över fem. Den röda Nalle Puh-ryggsäcken, som hon egentligen hade tyckt att hon var för gammal för, låg inte långt från kroppen. Ur revan på den tilltygade ryggsäcken skymtade en leksakshäst i mjukt tyg. Den var ljusbrun och hade en liten vit stjärna mellan de mörka ögonen, precis som den ponny hon brukade rida varje söndag.

Det var kallt och hon låg med ansiktet ner i den leriga marken. Ögonen var täckta med lera. Benen och armarna spretade lealöst åt olika håll. Hon såg inget. Kände inget. Hjärtat hade för länge sedan slutat att slå. det var ett slagfält som mötte Hasse Jonasson vid Uppsala­ polisens motorcykelenhet då han under en rutinkörning utmed riksväg 72 tvärbromsade sin polismotorcykel intill det som var kvar av bilen. Som en av länets mest erfarna trafikpoliser hade han sett en hel del död längs vägarna, och åsynen av bilvraket på vägen räckte för att han skulle kunna konstatera att döden ännu en gång var närvarande. Rörelseenergin från de båda bilarna hade förvandlat dem till oigenkännliga högar av förvriden metall. Den ena bilen hade slungats ut på en åker och plöjt upp en stor fåra i den leriga myllan. Den andra bilen, som var kvar på körbanan, hade klyvts i två delar. Glas och plåtdelar hade spridits runt vrakdelarna likt ett stjärnregn. Hasse konstaterade snabbt att det saknades bromsspår på asfalten. Mötet måste ha skett med brutal 7

S t e fa n T e g e n fa l k

kraft. Med tanke på hur bilarna såg ut kunde bara ett mirakel ha skonat någon från döden.

Han rapporterade in till länskommunikationscentralen samtidigt som han sprang fram till vad som såg ut att vara den främre delen av bilen på körbanan. Han tog av sig handskarna och kände med handen på den förvridna plåten. Metallen var fort­farande varm och det väste från resterna av motorns kylsystem. En människokropp satt inbäddad i den demolerade plåten. Huvudet hängde framåt och ansiktet var söndertrasat. Hasse böjde sig in och satte fingrarna mot halsen för att känna efter puls. Ett knappt märkbart dunkande nådde hans fingertoppar, och ur ansiktet kom ett svagt rosslande. Hans första impuls var att försöka bända bort plåten och få loss kroppen. Lägga personen i framstupa sidoläge i väntan på hjälp. Men kroppen fick inte röras förrän ambulanspersonal var på plats, speciellt inte huvud och hals. Det enda han kunde göra var att stoppa blodflödet och se till att luftvägarna var någorlunda fria. Efter att ha hejdat de värsta blödningarna med hjälp av provisoriska förband gjorda av klädrester från den skadade sprang han bort till det som var kvar av den bakre delen av bilen. Den var tom.

En bil närmade sig från öster. Därifrån var sikten bättre med en lång raksträcka före den snäva kurvan. Hasse höll upp handen till stopptecken och beordrade passagerarna att sitta kvar i bilen, svor för sig själv över hur han kunnat glömma en så självklart rutinmässig sak och sprang tillbaks till motorcykeln. Han tände ett nödbloss och placerade det en bit före kurvan han nyss panikbromsat sig igenom, och fortsatte sedan ut på den leriga åkern och fram till det andra bilvraket.

En mörk stadsjeep hade voltat men hamnat på hjul igen. Taket var delvis intryckt och sidorutorna var krossade. Fronten på bilen var intryckt mot de främre takstolparna och den laminerade framrutan hade delvis slitits loss ur sina fästen. En yngre kvinna med långt rågblont hår satt hoppressad mellan ratten och sätet. Huvudet vilade livlöst mot den ovalformade ratten. Ur kvinnans näsa och halvöppna mun hade blod runnit och sedan levrats.

Hasse slet upp den deformerade bildörren och böjde sig försiktigt 8

Vredens tid

in för att känna efter puls på kvinnans hals. En obehaglig kyla mötte fingertopparna då han rörde vid hennes hud. Han flyttade fingrarna något men kunde fortfarande inte känna någon puls.

Försiktigt lyfte han hennes huvud och såg in i de livlösa ögonen.

Fler bilar anlände till olycksplatsen uppe vid vägen. Nyfikna chockades vid åsynen av den sargade kroppen i bilvraket på körbanan. Någon stönade och hulkade vid vägrenen. En äldre kvinna höll händerna för ansiktet och grät. Ljudet från anländande larmfordon ekade mellan skogsbrynen medan Hasse genomsökte ­resten av stadsjeepen. Plötsligt stannade han till vid golvet på passagerarsidan. Något som liknade en sittkudde för barn satt inkilad mellan stolen och golvet. Då bilbältet inte var fastspänt höll han det inte för troligt att något barn hade suttit där. Ändå såg han sig instinktivt om. Åkern var öppen och den leriga marken fullt synlig runt bilen. Han vände sig mot vägen där de första räddningsfordonen hade anlänt. Intill vägkanten fanns ett buskage som spåren efter stadsjeepen passerade med några meter. Han gjorde en snabb rekonstruktion av händelseförloppet och blev med ens iskall.

Hon hade ljust hår som var flätat i två tofsar och låg slängd som en trasdocka bland buskarna intill vägen. Hasse kände hur pulsen steg ytterligare. Han ropade till ambulanspersonalen som var på väg mot stadsjeepen och en andfådd yngre läkare med röd akutväska vek av.

Hasse manade på läkaren. Med andan i halsen slängde han sig på knä bredvid flickan som låg med ansiktet ner i marken. Han slet upp ett stetoskop ur väskan med ena handen samtidigt som han satte fingret på flickans hals för att söka puls. ”Nå?” undrade Hasse otåligt.

Den unge läkaren svarade inte. I stället ändrade han läge på fingrarna samtidigt som han hängde stetoskopet över nacken. ”Hittar du någon puls?” fortsatte Hasse.

Efter ytterligare försök skakade den unge läkaren på huvudet.

Han vred försiktigt runt flickans kropp. Ansiktet var täckt med blod som hade torkat ihop med jord från marken till en rödbrun lermask. Läkaren torkade bort leran från flickans ansikte och hennes ljusblå ögon stirrade tomt upp i den klara hösthimlen. Som 9

S t e fa n T e g e n fa l k

reglerna föreskrev försökte han även få igång hjärtat med den lilla portabla defibrillatorn, men som han befarat var det försent sedan länge. Läkaren förklarade att hon förmodligen var död redan innan hon slog i marken. Troligen hade hon brutit nacken i samma ögonblick hon slungats ur bilen.

Hasse nickade mot läkaren som hade bleknat. ”För jävligt”, suckade han och reste sig tungt med stetoskopet i handen. Han strök handen längs kinden som om han kände efter skäggväxt. Hasse såg hur han hade svårt att hålla tillbaks känslorna. Han var inte ensam om det.

Inte långt från den döda flickans ryggsäck låg en dagbok. Små rosa hästar prydde omslaget. Det lilla hänglåset hade slitits bort och på framsidan med den vackert inramade namnrutan hade någon skrivit Cecilia med omsorgsfull handstil.

Hasse tog upp boken från marken och öppnade den. Den var skriven med spretig stil och hade många stavfel. Han började håglöst bläddra i dagboken och kom efter ett tag fram till sista sidan. Överst läste han dagens datum och tiden. Det var skrivet för mindre än en timme sedan. Någonting skar genom den mur av likgiltighet som han byggt upp under åren som polis. Blödighet hörde inte det här yrket till, och de som lät känslorna ta över skulle aldrig bli långvariga, det visste han mycket väl.

Han tog ett djupt andetag och försökte skaka av sig känslorna.

Var fanns den professionella kylan när han så väl behövde den?

För mindre än en timme sedan hade hon andats. Levt det bekymmerslösa liv som bara ett barn kunde göra. Ovetande om alla faror som hörde livet till. Varit älskad och haft drömmar.

Hon blev tio år.

Hösten 2009

1

x2000-tåget från göteborg till Stockholm var kraftigt försenat. Bror Lantz som hade sett fram emot en avkopplande resa i första klass började efter en tid känna sig illa till mods och irriterad över det kaos som rådde på det försenade snabbtåget.

Kaffet som han hade druckit direkt efter att de lämnat Göteborg var av något illasmakande lågprismärke. Flera toaletter hade varit ur funktion, och det blev inte bättre av att ytterligare ett antal ­toaletter gick sönder under resan. Ett nytt vakuumbaserat avloppssystem höll uppenbarligen inte måttet. Irriterad över att stå längst bak i en nästan tio meter lång kö till en av de få fungerande toaletterna tänkte han tillbaka på gårdagens straffrättsseminarium.

Han hade börjat reta sig på antagonisterna inom kåren vilket han aldrig hade gjort förut. För det mesta hade han ryckt på axlarna åt kakofonin och i stället argumenterat för sin egen sak, men under tågresans gång hade en känsla av att vissa krafter inom domstolsverket bedrev en kampanj mot honom växt. Bland annat hade chefen för Stockholms tingsrätt dagen innan straffrättsseminariet i Göteborg inofficiellt uttryckt sin önskan att entlediga Bror från sin tjänst som domare. Och hade inte den processen på sätt och vis redan inletts i och med att ryktet florerade? Ju mer han tänkte på saken desto mer övertygad blev han om att det förhöll sig på det viset.

Att Bror var kontroversiell var ingen nyhet vare sig för honom eller någon annan. Genom åren hade han varit i blåsväder många gånger på grund av sitt liberala synsätt. Särskilt när det gällde 11

S t e fa n T e g e n fa l k

praxis för tolkningen av straffskalor, som han tyckte hade blivit alltför konservativ och motverkade sitt eget syfte. Men att starta förtalskampanjer mot honom var något nytt. Irritationen växte i samma takt som insikten ökade.

Mobiltelefonen ringde flera gånger men han lät bli att svara.

Utom en gång, när det var Elsa, hans fru. Hon var upprörd över något men Bror avbröt henne bryskt med att säga att tåget var försenat och att hon kunde äta middagen utan honom. Och var det inte ett dödsfall saken gällde så fick det allt vänta tills han kom hem. Han hade därefter stängt av telefonen.

Då Bror Lantz klev av på perrongen i Stockholm kände han varken glädje eller lättnad över att vara framme, bara en irritation över det mesta, speciellt människorna omkring honom. Han verkligen avskydde mänskligheten och allt den stod för just nu.

Alltsammans var en enda stor, utdragen plåga full av lukter och röster från människor som trängde sig på.

Bror klämde sig häftigt mellan ett äldre par som han tyckte gick för långsamt. Den gamla damen föll till marken men Bror fortsatte utan att vare sig be om ursäkt eller vända sig om. Det dåliga humöret hade övergått i ilska när han närmade sig taxistolpen. ojo maduekwe brukade alltid vakna före klockradion. Men inte i dag.

Ur radion skorrade Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna” och först mot slutet av låten började Ojo få sinnesnärvaro nog att famla efter avstängningsknappen och få tyst på oljudet. Han vände sig om och borrade ned huvudet i kudden igen. Just som sömnen åter skulle greppa tag om honom tog han sig samman och försökte resa sig upp ur sängen. Men han blev sittande på sängkanten, med en gäspning stirrande på gårdagens klädhög på golvet. Munnen smakade gammal kattlåda och huvudet dundrade i takt med trafiken utanför fönstret.

Han reste sig och stapplade fram till fönstret, drog upp persiennen och kisade ut i eftermiddagsskymningen. Allt var som vanligt och taxibilen stod kvar. Inte ett enda inbrott i bilen på tre månader. Även i sovrummet var allt som vanligt. Det enda som 12

Vredens tid

skvallrade om gårdagen var ett vattenglas på nattduksbordet.

Han försökte dra sig till minnes hur han kom hem. Eller vid vilken tidpunkt. Efter att ha ägnat en kort stund åt att leta i minnet gav han upp. Det enda han kom ihåg av firmafesten var att han hade dansat och druckit lika mycket på en kväll som han brukade göra under ett helt år.

Han plockade fram en nystruken skjorta ur garderoben medan strumporna och byxorna från i går fick duga även i dag. Han tog på sig ytterjackan och de svarta lågskorna, släckte taklampan och låste dörren efter sig.

Pulserandet i huvudet hade minskat en aning och han kände sig inte lika bakfull längre. Däremot väldigt hungrig. Han stannade vid pizzerian på Finn Malmgrens plan. Turkarna som ägde den gav taxichaufförer trettio procents rabatt.

Efter att ha avslutat måltiden satte han sig åter i taxibilen. Det dröjde bara ett par minuter innan han fick första körningen. På datadisplayen läste han: Hämta: Wahlbergsgatan 12, Segervall Lämna: Cityterminalen Han slog på taxametern så att framkörningsavgiften tickade fram. Paret som klev in i bilen var i tjugoårsåldern. Ojo frågade om de skulle åka till bussterminalen trots att han redan visste svaret. Mannen bekräftade med ett ointresserat hummande.

Efter att ha släppt av paret parkerade Ojo vid bussterminalens taxistolpe. Det elektroniska taxisystemet var lika dött som öknen utanför hans födelseby och han stod långt bak i cyberkön.

Få beställde taxi vid den här tiden så han hoppades på stolpragg i stället.

En friåkare från Kurdistan stod före honom i kön. Han visste vem det var. En skojare som skulle ha tvåtusen kronor för att åka till Arlanda från city. Ocker gav taxinäringen dåligt rykte. Speciellt turister brukade råka illa ut med en del friåkare. Våldtäkt gav lika dåligt rykte. Men den taxichauffören hade polisen fått tag i. Tyvärr fick vem som helst köra taxi. Ockrare eller våldtäktsmän spelade tydligen ingen roll, bara man betalade skatt som man skulle.

Klockan var tjugo över sex och Ojo hade fortfarande inte fått 13

S t e fa n T e g e n fa l k

något napp vid taxistolpen. Rastlösheten, men framför allt stressen över att inte dra in några pengar kröp över honom. Vid den här stolpen skulle han inte bli rik. Kanske var det värt att chansa på att det fanns kunder nere vid Vasagatans taxiterminal.

Han svängde in på taxiområdet och hade bara två bilar före sig i kön. Den första bilen försvann med en kvinna i höga läderstövlar. Nästa bil fyllde på bakifrån. Det blev ett kort uppehåll av kunder och chauffören framför honom passade på att kliva ur bilen.

Han lutade sig mot bilens framflygel och skulle precis tända en cigarett när en man kom fram till honom. Några ord utväxlades och Ojo såg hur chauffören pekade mot hans bil. Den reslige mannen tog några snabba steg i hans riktning, öppnade bakdörren och slängde in en kabinväska varefter han satte sig bakom Ojo. ”Jag utgår ifrån att du är ledig”, började mannen med en ovänlig ton. ”Jo, det är jag”, svarade Ojo vänligt och sökte den otrevliga rösten i backspegeln. ”Kör till Täby”, beordrade mannen.

Ojo lade i växeln och började sakta rulla bort från terminalområdet. ­”Vilken adress?” undrade han och försökte få ögonkontakt med mannen i backspegeln. Då han bara fick undvikande blickar började han knappa fram en karta över Täby på navigatorn. ”Du behöver inte besvära dig med att trycka in adressen på den där GPS:en”, sa mannen med hård röst. ”Vår lilla gata verkar någon på kartbolaget ha glömt ändå. Jag kommer att lotsa dig när vi närmar oss.” ”Okey, det är du som betalar och bestämmer”, sa Ojo samtidigt som han svängde ut på Vasagatan.

Eftermiddagsrusningen hade lagt sig och Ojo kryssade säkert mellan bilarna i den glesa stockholmstrafiken. Lätta duggstänk hade övergått i strilande regn och paraplylösa människor skyndade fram längs trottoarerna. Bilens vindrutetorkare slog allt tätare.

Gnisslet från gummibladen som trotsigt stretade mot vindrutan skar genom bilens kupé.

Mannen i baksätet pressade händerna mot öronen samtidigt 14

Vredens tid

som skjortan under kavajen blev blöt av svett. Han slet upp de översta knapparna i ett försök att desarmera hettan i kroppen. ”Kör upp på Sveavägen och ut genom Roslagstull”, väste han otåligt. Hans andetag blev tyngre samtidigt som han gungade fram och tillbaka.

Ojo skymtade mannens ansikte i backspegeln. Han kände hur bilen krängde i takt med passagerarens rörelser i baksätet. ”Mår du inte bra?” frågade han med all den artighet han kunde mobilisera. ”Bry dig inte om det, utan gör som jag säger”, röt mannen.

Ojo ryckte till. Trots mannens otrevliga uppträdande stod han på sig. Mannen kunde ju vara sjuk och Ojo hade alltför många gånger haft akuta körningar till sjukhus och visste när någon var riktigt dålig. Ur smärta kunde ilska komma utan att vara menad.

Ojo hade kört allt från skrikande höggravida kvinnor med halva börden ute, till bastanta tvåmeterspjäser som tjöt och rullade sig som barn i baksätet över ett njurstensanfall. Det här såg ut att bli ännu en akutkörning till något av sjukhusen. Undrar vad den här mannen led av? Knappast njursten eller graviditet i alla fall.

Kanske var det panikångest eller den där utbrändheten som alla pratade om, som endast verkade finnas i västvärlden. I Nigeria fanns den i alla fall inte. Där fanns bara HIV och brist på mat, om man inte ville kalla korruption för ett sjukdomstillstånd. ”Skall jag inte åka till Karolinska akuten i stället?” undrade Ojo fortfarande med lugn röst. ”Du varken låter eller ser speciellt kry ut.” ”Nej, du skall åka mot Täby. Klarar du det?” röt mannen till svar.

Ojo fick ögonkontakt med mannen i backspegeln och såg hur hans ansiktsmuskler hade stelnat. Det var som om han hade en aura av vrede omkring sig. Genomborrad av mannens kolsvarta ögon började Ojo känna paniken krypa längs ryggraden. Ratten klibbade av handsvetten och hjärtat slog som en bongotrumma. ”Jag åker till akuten på Karolinska eller så får du kliva ur bilen”, klargjorde han så myndigt han förmådde.

Ultimatumet var ställt.

15

S t e fa n T e g e n fa l k

Ojo körde in till trottoarkanten och parkerade med motorn igång. Han vände sig om för att konfrontera mannen i baksätet, och såg förvånat hur mannen var i färd med att dra läderskärpet ur kostymbyxorna. ”Kör och var tyst!” vrålade mannen samtidigt som han krampaktigt tog tag med ena handen i Ojos nackstöd.

Ojo ryggade tillbaka. Han ville instinktivt kasta sig ut ur bilen, men så plötsligt förbyttes rädslan mot ilska. Det var inte han som skulle behöva fly. Det var hans bil och hans arbetsplats. Han spände av sig säkerhetsbältet och skulle just öppna bildörren när han kände mannens skärp runt halsen. Innan han fick in handen mellan halsen och skärpet hade mannen dragit åt.

Ojo fick ingen luft. Desperat försökte han nå mannen i baksätet men han satt som fastlåst i sin egen stol. Han fäktade och slog med armarna och fick till slut tag om ena armen på mannen. Ojo trevade sig ned mot mannens handled och försökte dra loss handen, men den satt som fastbultad runt läderskärpet. Han sträckte sig efter dörrhandtaget igen men kunde inte röra sig från stolen.

Paniken övergick i dödsångest och bristen på luft gjorde honom snabbt svag. Ett enormt tryck växte i bröstkorgen. Det kändes som att den skulle explodera. bror lantz tog spjärn med knäna mot ryggstödet och fick på så sätt ett stadigt grepp. Han visste inte varför han hade tagit av sig byxskärpet eller varför han med sådan dödlig passion ville strypa chauffören. Det kändes helt enkelt skönt och på något sätt förlösande. Han ville bara få tyst på honom. Det var som om en säkerhetsventil hade öppnats samtidigt som smärtan i ­huvudet släppte och varenda muskel spändes till bristningsgränsen, en paradox han normalt skulle ha reflekterat över men nu inte gjorde. Ju hårdare han drog desto mindre skar knivarna i huvudet.

Ojo var redo att släppa taget. Trycket från bröstet hade försvunnit och i stället fylldes han av lugn. Det var en trygg och omfamnande känsla. Men så för ett kort ögonblick kom han till sans igen och kastades tillbaka ut i kylan och mörkret. Kroppen skrek av smärta, men han var inte redo att dö än.

16

Vredens tid

Med en sista kraftansträngning fick han fram armen till växelspaken. Handen skakade av nervryckningar när han tryckte in knappen och pressade spaken bakåt. Den kändes som bly.

Samtidigt försökte han nå gaspedalen med foten. Trots att benet skälvde fick han med det sista av sina krafter ned gaspedalen mot bilens golv. Motorn rusade och taxin for med en våldsam fart över på fel sida av körbanan.

Bror tappade balansen och ramlade in i kabinväskan. Han försökte återfå balansen samtidigt som han famlade efter skärpet.

Han hade ju inte fått tyst på chauffören än.

Ojos sista ansträngning tömde honom helt på krafter. Han kollapsade över ratten.

Bror lyckades precis resa sig upp i baksätet när han såg hur bilen han satt i körde in i det mötande fordonet. Krockkudden exploderade i ansiktet på Ojo och huvudet slungades med dödlig kraft bakåt.

Omtumlad tog sig Bror ut ur den demolerade taxibilen. Motorn hade slutat rusa och en kompakt spöklik tystnad rådde runt bilen.

Fronten på taxin var intryckt fram till hjulhusen. Olja och kylarvatten flödade ut på marken.

Bror Lantz kurade ihop sig bredvid bilvraket och stirrade förvirrat omkring sig. Raseriet han nyligen burit på hade försvunnit. Det var som om det aldrig hade existerat. Plötsligt drog bukmusklerna ihop sig i en kräkreflex. Han kastade sig åt sidan och hulkade upp innehållet i magsäcken samtidigt som gråt vällde upp inom honom.

Han ville inte vara här. Han hade inte gjort någonting. Det var inte hans fel att det blev så här. Chauffören ville inte vara tyst, han …

Människor hade börjat samlas runt olycksplatsen. Vad stirrade de på? Vad ville de honom? En av dem gick fram mot Bror. Han drog upp benen och gömde ansiktet i knät.

Fler nyfikna strömmade snabbt till. En del hade ringt larmtjänst via sina mobiltelefoner. Andra använde mobilen som ­kamera och dokumenterade olyckan i bilder. Tidningarna betalade bra för ett hett MMS. En ung man med kraftiga polisonger frågade Bror om han var skadad. Mannen förklarade att ambulans var på väg och att han 17

S t e fa n T e g e n fa l k

snart skulle få hjälp. Han lade en tröstande hand på Brors axel och sa att allt snart skulle ordna sig.

Vad visste han om det? Vad var det som skulle ordna sig?

Bror brydde sig inte om att lyssna. Ljud flöt samman som i en symfoniorkester där alla spelade olika stycken. Han kunde inte urskilja vad han hörde. Om det var steg som kom eller gick. Om det var regnet som slog mot asfalten eller bildörrar som slog igen. Han sköt upp knäna lite till och tog ett djupt andetag.

Plötsligt var den bara där och världen upphörde att existera. En ­tiondels sekund på fel sida av vägen och tillvaron hade slitits i tusen och åter tusen bitar. Döden hade oåterkalleligen anlänt.

Först kom chocken. Därefter förnekelsen, som sade att det bara var något som drabbade andra. Döden, en sanning som han inte kunde ta sig ur hur mycket han än önskade. Den var för evigt och så skoningslöst total.

Efter det vällde sorgen in och tog med sig allt i sin väg. Kvar blev saknaden och kärleken. Han pendlade mellan ljus och mörker. Ett rep och en pall. Sedan skulle allt vara över. Plågorna för alltid försvinna och minnena dö med honom. Ömkan hindrade honom. Han ville vara smärtan. Han ville vara saknaden. Kanske var han klenmodig. En ynklig liten varelse. Tomheten förföljde honom som en skugga. Hennes rum och hennes saker. Lukten av henne. Det som fanns kvar i kläderna, i kuddarna. Den mjuka lena doften av liv och glädje. Gosedjuren som tålmodigt väntade på rad i sängen.

Ibland kunde han känna hennes närvaro. Han talade till henne. Skrek i förtvivlan hur mycket han saknade henne. Allt de skulle ha gjort och hur mycket han älskade henne.

Så kom förfallet. Spriten och bedövningen. Kollapsen, men också återkomsten. En ny tid. En ny era.

Sakta växte vreden inom honom. Kärleken förvandlades till hat mot de skyldiga. Hat mot systemet. De skulle straffas. Öga för öga, tand för tand. De skulle få se. De skulle få uppleva sorgen och saknaden.

18

Vredens tid

Grunden var lagd. Fundamentet till vredens tempel fanns redan. I hans arbete, i laboratoriet, i allt han och hans kollegor hade åstadkommit. De var de allra bästa. Och det de upptäckt var en viktig länk i en kedja som skulle förändra världen, slå alla med häpnad och rasera de religioner som så många gett sina liv för. En ny Gud skulle skapas. Vetenskapens Gud. Och nu också hämnden. Den låg inom räckhåll.

En del förändringar bara, och härifrån var han tvungen att arbeta ensam. Han ljög och bedrog för att kunna lyckas. Svek dem som hade vigt sina liv för att hjälpa honom.

Tusentals timmar. Nätter som övergick i dagar. Månader och år. Glöden som aldrig ville slockna. Steg för steg närmade han sig målet.

Så kom genombrottet. På femte året var han var äntligen redo. Ändå misslyckades han.

Men fler stod på tur. Snällt köande till saknadens gravkammare.

2

”walter!” ropade polisintendent David Lilja från sitt tjänsterum.

Han hörde Walters karakteristiska gång i korridoren. Tung i hälarna men ovanligt rapp i stegen för att vara snart sextio.

Kriminalkommissarie Walter Gröhn var lika bra på att göra en diskret entré som en skenande noshörningshjord. Lilja visste att Walter inte var kontaktbar den första timmen på morgonen och att han försökte ta sig in så obemärkt som möjligt, allt för att få dricka sitt morgonkaffe ostört på rummet. Det var vanligtvis inte något polisintendent David Lilja brydde sig om. Han hade stort tålamod med Walters nycker och särdrag så länge de höll sig inom rimliga gränser och inte utsatte Lilja själv för sådant som kunde skada hans rykte. I dag var dock Lilja tvungen att bryta mönstret.

Walter hade som vanligt tänkt sig en lugn stund på morgonen i sällskap med en mugg kaffe och smörgåsen han köpt på caféet på Fleminggatan. Under normala förhållanden hade han gett blanka fan i Liljas hojtande, klockan hade ju inte ens passerat åtta. Ville Lilja något var det han som fick komma in till Walter och inte tvärt om.

Visserligen var polisintendent David Lilja Walters överordnade, men det var mer i teorin än i praktisk mening. För Walter betydde Liljas chefskap bara en massa oväsentliga frågor och byråkratiska formaliteter som skulle efterlevas. Bortsett från de gånger han behövde Liljas stöd. Walter hade för vana att hamna i dispyt med både Åklagarmyndigheten och kollegor vilket alltför ofta krävde Liljas stöd som intendent. När det gällde internpolitikens konstart trivdes David Lilja som fisken i vattnet.

Bristerna i Walters sociala kompetens hindrade honom emellertid inte från att vara den med flest uppklarade mord på sin

20

Vredens tid

trettiofemåriga meritlista. Med hjälp av lång erfarenhet och ett tankesätt som var kontroversiellt och ofta gränsöverskridande i rent laglig mening lyckades han upprätthålla sin höga uppklarandegrad. Dock på bekostnad av den egna karriären som stannade vid tjänsten som kommissarie. Han ansågs inte vara ”rumsren” och tillräckligt diplomatisk för en intendentpost.

En rad uppmärksammade mordutredningar hade genom åren bidragit till Walters rykte som slug men omöjlig att ha att göra med.

En av de mer kända gällde mordet på två ungerska tvillingar som efter en lång och utdragen utredning visade sig ha blivit mördade av en tredje och helt okänd trillingbroder. Walter räddade två fosterföräldrar från att bli oskyldigt dömda för dubbelmord. Tacken för den insatsen hade blivit två månaders avstängning för tjänstefel då han hade brutit mot flera uttryckliga order från åklagaren.

Mordet på Olof Palme hade Walter dock inte lyckats klara upp, men det berodde på att han kom in för sent i själva utredningen och att de hetaste spåren hade kallnat eller klantats bort. Sin vana trogen gjorde han sig omgående ovän med hela spaningsledningen, som han beskyllde för att vara inkompetent och lika trångsynt som en mullvad med tunnelseende. Inte heller åklagaren klarade sig undan kritiken. Walter blev inte långvarig i den utredningen.

Med ostfrallan i handen men utan det svarta guldet vände han på klacken och masade sig bort till Liljas tjänsterum. Bakom högar med papper hittade han chefen för länskriminalen med glasögonen uppskjutna i den rynkiga pannan. Uniformen var som vanligt oklanderligt välpressad och slipsknuten slagen med millimeterprecision. ”God morgon”, hälsade Walter fast han redan visste att det inte skulle bli någon god morgon. Sämre än så här kunde dagen knappast börja. ”Stäng dörren efter dig”, uppmanade Lilja och gestikulerade med handen till Walter.

Walter drog igen dörren och sjönk ned i den välbekanta besöksstolen framför Liljas skrivbord. ”Jag skall gå rakt på sak”, började Lilja med allvar i rösten och lutade sig fram mellan några papperstravar på skrivbordet. Walter betraktade Lilja trött och 21

S t e fa n T e g e n fa l k

försökte påminna sig om han hade glömt att fylla i något papper, eller om han hade sagt något olämpligt den senaste veckan.

Möjligen gällde det den där snorkiga kritstrecksadvokaten från förra veckan, hon som ältade sin klients oskuld som om hon ätit karbonpapper. Walter hade känt sig tvungen att tilldela henne några mindre smickrande glosor. ”Vi har fått en riktig härdsmälta i knät”, sa Lilja och gjorde en konstpaus.

Inte så mycket som en nervryckning visade sig i Walters ansikte. Han fortsatte betrakta Lilja och funderade på om han skulle hinna hämta en mugg kaffe innan Lilja kom till skott. ”Vi har en domare vid Stockholms tingsrätt som vi tror kan vara skyldig till vållande av annans död. Alternativt dråp”, sa Lilja.

Walter lyfte lite på ena ögonbrynet samtidigt som han tog av blisterförpackningen kring ostfrallan. Inte på grund av det Lilja sagt utan för att smörgåsen var så överdrivet inslagen. ”Och vad kan en domare vid Stockholms tingsrätt ha gjort för något då?” ”En taxichaufför har mist livet i en bilolycka. Domaren var passagerare i taxin”, förklarade Lilja. ”Jag förstår”, sa Walter och sköt fram underläppen. ”Inte helt ofarligt att skjutsa runt domare med andra ord.” ”Som sagt, det är vad vi tror”, förtydligade Lilja. ”Och vilka är ’vi’ i sammanhanget?” ”Rättsmedicin och trafikroteln.”

Walter betraktade Lilja under några sekunder. ”Sedan när bedriver trafikroteln utredningar kring dödsfall?” ”Det gör de inte.” ”Men de tror sig veta att han har begått dråp eller är vållande till annans död?” ”Det är bara spekulationer och baserat på vittnesmål samt rättsmedicins preliminära utlåtande”, avfärdade Lilja. ”Jag förstår”, sa Walter utan att låta övertygad. ”Det är hur som helst aldrig bra när höga ämbetsmän inom rättsvårdande myndigheter begår grova brott”, fortsatte Lilja.

22

Vredens tid

”Speciellt inte med dödlig utgång. Där har du orsaken till att det är en härdsmälta, och den har hamnat i mitt knä.” ”Vad skiljer höga ämbetsmän inom rättsvårdande myndigheter från andra dödliga?” undrade Walter och tog en stor tugga av smörgåsen. ”Det är inte bra för den allmänna moralen i samhället om domare går runt och har ihjäl folk. De skall ju döma andra, inte själva ställas inför rätta. Det förstår ju vem som helst.” ”Det är inte bra för moralen. Så långt är jag med”, sa Walter och gjorde sig redo för en ny tugga. ”Men de är ju inte mer än människor, som du och jag. Och begår man ett brott så får man stå sitt kast och sona sitt brott. Oavsett om man är domare eller ej. Att föregå med gott exempel borde väl alla myndighetspersoner göra.” ”Hur som helst så måste det här skötas snyggt och med kirurgisk finmotorik”, klargjorde Lilja. ”Inga elefanter i glashus tack.

Du får släppa det du håller på med. Domaren får inte på något sätt bli dömd på förhand om du förstår vad jag menar.” ”Du får nog förklara dig”, sa Walter. ”Jag menar, vad skulle han ha för motiv om det inte var i rent självförsvar? Personligen tror jag det är den mest realistiska förklaringen.”

Walter såg prövande på Lilja. ”Med andra ord. Jag skall inte göra mitt yttersta i utredningen. Är det det du säger?” ”Det har jag inte sagt”, snäste Lilja. ”Jag vill bara att du skall ha i bakhuvudet att det är en lagman med oklanderlig bakgrund som har hamnat i ett lite, skall vi säga, ofördelaktigt läge. Och som sagt, självförsvar borde vara den troligaste orsaken. Det tror jag du också kommer komma fram till.” ”Det är inte så att du har fått order från högre ort att, skall vi säga, mildra utredningen en aning”, sa Walter. ”Långt ifrån.” ”Hur som helst, jag är inte klar med den skjutna horan än”, invände Walter med munnen full av bröd. ”Hallicken har skakat fram ett alibi, men jag är på väg att lösa upp den knuten också.

Låg och klurade på det där i går natt och …”

23

S t e fa n T e g e n fa l k

Lilja avbröt honom. ”Utmärkt, men utredningen av den prostituerade kvinnan får Jonsson och Cederberg ta från och med nu. Jag har redan talat med dem. Du är från och med nu formellt utredningsledare från vår sida mot åklageriet.”

Walter hade inga problem att kasta sig in i en ny mordutredning, med eller utan påtryckningar från självaste Gud om så var fallet. Bara han fick avsluta den han höll på med först. Jonsson och Cederberg var dessvärre inte de två mest begåvade inom länskrim.

Visserligen var de hans nötter, och hans grupp som han enväldigt basade över. Men det var en högst medioker duo mordutredare som skulle försöka knyta ihop säcken med den prostituerade kvinnan. Cederberg var en halvt alkoholiserad värmlänning som hade svårt med simultana arbetsuppgifter. Han låste sig gärna vid oväsentligheter.

Jonsson var i stort sett raka motsatsen. Han var fyrkantig i sitt tankesätt och lika kreativ som en tjänsteman på Skatteverket.

Utan Walter som kusk skulle tvåspannet med säkerhet skena i diket. De skulle aldrig lyckas knäcka hallickens alibi. ”Och vilka skall ingå i min nya grupp då?” undrade Walter. ”För det blir väl inget solonummer antar jag?” ”Jo, det var en annan sak också”, lade Lilja till som om han inte hade hört Walter. ”Din grupp, om man nu kan kalla den för det, kommer att bestå av en person.” ”En person?” ”Ja, en kollega från Rikspolisstyrelsens Särskilda Utredning­ senhet, RSU. Du får träffa henne senare i dag. Det enda jag vet är att hon heter Jonna de Brugge.” ”Rikspolisstyrelsens Särskilda Utredningsenhet”, suckade Walter. ”Min grupp skall bestå av en utredare från den nya förträffliga elitenheten som mest gjort sig känd för att anställa kufar och teoretiker.” ”Det är inte jag som har bestämt att nyanställda RSU-analytiker och utredare skall praktisera en tid hos den öppna polisen”, avbröt Lilja bestämt och reste sig upp ur stolen. ”Även om de är anställda tack vare hög intelligens så behöver de praktisk erfarenhet.” ”Säkerhetspolisen vill väl inte ha dem rännandes runt benen.

24

Vredens tid

Det skulle annars passa bättre med tanke på att båda är så långt ifrån verklighetens polisiära arbete man kan komma”, sa Walter. ”Du vet mycket väl att RSU har skapats för att vara stöd åt både SÄK och den öppna polisen enligt …” ”Amerikanskt mönster à la FBI:s olika specialenheter”, fyllde Walter på. ”Hur som helst, du har personmappen på domaren liggandes på ditt skrivbord”, avslutade Lilja och vände sig om och började plocka i en av pappershögarna.

Just som Walter var på väg ut genom dörren hejdade Lilja honom. ”Förresten”, sa han medan han läste något i ett dokument. ”Hur går det med den där kursen i socialt samspel som vi kom överens om att du skulle gå?” ”Jo tack”, svarade Walter. ”Jag och kursledaren kom inte överens. Hon hade behövt gå sin egen kurs först.” ”Du vet vad som gäller om du inte fullföljer kursen”, påpekade Lilja och såg upp från dokumentet. ”Jag skall göra ett nytt försök”, ljög Walter. Han skulle hellre äta en burk rostade myror än utsätta sig för något så meningslöst som en kurs i socialt samspel igen.

3

karin sjöstrand stack in huvudet i Malins rum för andra gången den här morgonen. ”Klockan är halv åtta. Nu kommer du försent igen”. ”Jag är ju för fan redan vaken har jag ju sagt”, skrek Malin under täcket. ”Jo, jag hör det”, suckade Karin och stängde dörren.

Alltid samma visa på morgonen. Gnäll och tjat för att få iväg ungen till skolan. Karin kunde för sitt liv inte minnas att hon var lika jobbig och trotsig när hon var femton år. Hon kom väl alltid i tid till skolan och hade dessutom bra betyg. Men så var det också mer ordning och reda i skolan på sjuttiotalet. Nu verkade det mest som om skolan var en enda stor fritidsgård där eleverna styrde över lärarna.

För det kunde ju knappast vara generna från Karin det var fel på. Det skulle möjligtvis vara Janne då, Malins förlorade far. Där fanns mycket i övrigt att önska när det gällde arvsmassa. Närmare tvåbent gris än så kunde man nog inte komma. Lat och oförmögen att ta sig an annat än att spela bort lönen.

Janne hade lämnat Karin då hon blev gravid med Malin. Han hade hittat en ny kvinna. En som inte var gravid. Kanske var det lika bra att han hade lämnat dem. Han skulle inte ha varit någon bra fadersgestalt ändå. Malin hade vid några tillfällen frågat om Janne men verkade inte särskilt intresserad av att träffa honom när Karin hade ställt frågan på sin spets.

Karin var stressad eftersom hon skulle vara vid tingsrätten redan klockan nio för att sitta nämndeman vid en slutplädering.

Hon bläddrade snabbt igenom målet för att vara säker på att hon inte hade glömt något ifall ordföranden för rätten skulle ställa en fråga till henne. En manlig fotbollsspelare i en av de lägre

26

Vredens tid

divisionerna hade blivit skjuten mitt under en match. Media hade visat ett stort intresse för händelsen vilket gjorde pressen på domstolen stor.

Kvart i åtta. Dörren till Malins rum öppnades och en trött tonåring klädd i en för stor T-shirt såg dagens ljus. Det långa rufsiga håret hängde över ena axeln och hon annonserade sin närvaro med en utdragen och ljudlig gäspning. Efter det masade hon sig långsamt ut i köket. ”Hallå, är du kvar?” ropade hon samtidigt som hon plockade fram mjölken ur kylskåpet.

Inget svar.

Hon fyllde på med frukostflingor och några brödskivor ur skafferiet och satte sig vid köksbordet. ”Jag tycker det är så himla dåligt av dig att inte kliva upp i tid”, sa Karin och kom in i köket med ytterkläder på. ”Nu kommer du försent till skolan i dag igen”, fortsatte hon upprivet.

Malin bläddrade förstrött i en veckotidning samtidigt som flingorna långsamt letade sig in i munnen. ”Chilla morsan, jag har koll”, mumlade hon utan att lyfta blicken från tidningen. ”Har gympa på morgonen så jag missar ändå inget viktigt.”

Karin som inte hade tid med någon utdragen diskussion eller att rabbla den gamla vanliga räckan med förmaningar beslöt sig för att bara tjata lagom mycket den här morgonen. ”Det spelar ingen roll”, påpekade hon. ”Man skall komma i tid trots att det bara är gympa. Förresten vill jag inte att du är med den där Sanna och vad han nu heter …” ”Mustafa”, påminde Malin. ”Ja just det, Mustafa och hans kompisar”, sa Karin. ”Sagas mamma har nämligen berättat att den där Mustafa håller på med knark.”

Malin såg upp från tidningen med en irriterad min. ”Men lägg ner va! Vadå knark? Sagas morsa snackar bara skit.” ”Det tror jag inte hon gör”, svarade Karin bestämt. ”Saga är ett jävla mobboffer och hennes morsa är ett miffo.

Tror du verkligen på dem?”

27

S t e fa n T e g e n fa l k

Karin kände hur hon började tappa tålamodet men besinnade sig, hon hade en tid att passa och det här skulle ta hela förmiddagen om hon fortsatte. ”Jag har inte tid att ta det här med dig nu”, sa hon. ”Men i kväll skall du och jag ta ett ordentligt prat.” Det sista hade hon i och för sig sagt många gånger förut utan att det hade blivit någon förbättring. Men den här gången skulle hon verkligen sätta handling bakom orden. Frågan var bara vad hon skulle hota med. Ett liv på landet kanske.

Karin stängde ytterdörren efter sig med en suck.

Efter frukosten gick Malin tillbaks till sitt rum. Hon slängde sig i sängen och tog upp mobiltelefon från nattduksbordet och bläddrade fram numret till bästisen. ”Aaa … Sanna”, svarade Sanna nyvaket. ”Skall du gå i dag?” undrade Malin samtidigt som hon förstrött tände och släckte sänglampan. ”Näe … jag tror inte det. Skall du?” svarade Sanna efter en kort fundering. ”Gympan suger, skall vi kolla vad Musse gör i stället?” ”Det vet jag redan”, sa Sanna betydligt piggare. ”Han skall skolka och hänga med de där snubbarna från Rinkeby. Han ringde mig i går kväll och ville att vi skulle träffas i dag. Ta med Malin sa han.” ”Sa han?” Malin satte sig upp. ”Jag tror de har nåt på G. Är du sugen?” ”Vet inte”, svarade Malin osäkert. ”Är du?” ”Jag är på om du är det. Jag åker fan inte dit själv och det vet Musse. Det är väl därför han vill att du skall följa med.”

Malin funderade ett kort ögonblick. Hon tänkte på vad Karin hade sagt, men förträngde det lika snabbt som matteläxan. ”Okey de e chill”, sa hon till slut. ”Jag skall bara ringa Musse och käka lite”, gäspade Sanna. ”Skall vi träffas elva utanför pressbyrån vid tunnelbanan?” ”Okey”, avslutade Malin och slog ihop mobiltelefonen.

En upprymd spänning infann sig plötsligt i Malin och hon blev på gott humör. För bara några minuter sedan kändes allt skit.

28

Vredens tid

Sanna var verkligen en toppenkompis, och den här dagen hade börjat förbannat bra. Inget plugg så långt ögat kunde nå. Inte i dag i alla fall. Till och med morsan hade varit ovanligt lugn och inte tjatat sig lila som hon brukade göra. Men det var väl något med jobbet som gjorde att hon helt enkelt inte hade haft tid. Hon fick gärna jobba dygnet runt om hon ville.

4

genom en spricka i molntäcket letade sig solen in genom det smutsiga fönstret på Walters tjänsterum. En välkomnande värme slog emot honom när han klev över tröskeln. Han hade inte sett solen på länge. Det hade för övrigt ingen i Mellansverige gjort de senaste veckorna och han blev stående med slutna ögon och kände hur han fylldes med något. Minnen från sommaren flöt upp och han tänkte på när han hade ankrat vid en undanskymd vik och tillbringat en hel helg liggandes på fördäcket med en Patricia Highsmith och en Bells Whiskey i famnen. Tillvaron hade varit bekymmerslös och han hade varit långt bort från vardagens påfrestande värld. Klucket från Östersjön som slog mot skrovet på den lilla segelbåten hade en läkande effekt. Det lindrade, även om han visste att han aldrig skulle läka helt. Det gick inte en dag utan att han tänkte på Martine.

Solen gick i moln och han var tillbaka i dörröppningen. Han såg den blå mappen ligga slängd över tangentbordet och tog precis upp den då han hörde en kvinnoröst bakom sig. ”Ursäkta mig”, sa rösten.

Walter vände sig om. ”Är ni Walter Gröhn?” frågade en ung kvinna med granskande bruna ögon. ”Det stämmer”, tvekade Walter som om han först behövde fundera på vad han hette. ”Jonna de Brugge, RSU”, log kvinnan och sträckte fram handen. ”Vi skall visst jobba ihop.” ”Det stämmer”, svarade Walter och funderade på att försöka svara mer varierat nästa gång.

Hon var ung. Ung på det där sättet som fick Walter att känna sig som ett gammalt dött batteri. Förmodligen runt tjugofem. Hon 30

Vredens tid

hade ett mjukt ansikte med höga kindknotor som ramades in av ett axellångt, kastanjefärgat hår. Till skillnad från Cederberg och Jonsson avslöjade hennes ögon skärpa och intensitet. Om det sedan avspeglade huvudets innandöme återstod väl att se, tänkte Walter och tog henne i hand. Hon hade ett fast handslag. ”Så, när börjar vi”, frågade hon ivrigt och sneglade på mappen Walter höll i handen.

För Walter kom hans nya grupps oblyghet som en överraskning. Han var van vid ett lugnt och sansat tempo bland avtrubbade stötar i övre medelåldern som hellre såg till sitt eget personliga välbefinnande än till effektivitet i verksamheten. Varken Jonsson eller Cederberg skulle dö av en hjärtattack, inte under kontorstid i alla fall. Ingen annan i polishuset heller för den delen. ”Det kan vi faktiskt göra på en gång”, sa Walter och räckte över mappen. ”Om du läser igenom innehållet så hämtar jag lite fika till oss båda under tiden.” ”Har redan läst den”, svarade Jonna men tog emot mappen ändå. ”Vi kanske skall åka och förhöra honom i stället. Han ligger på Karolinskas psykakut.” ”Se där ja, då sparade vi lite tid, och det är alltid välkommet”, sa Walter. ”Vi skall åka och förhöra honom, men inte just nu.

I stället kanske du kan tala om för mig vad som står i mappen medan vi går till lunchrestaurangen. De har vansinnigt goda sillsmörgåsar där.”

Jonna tvekade först. Hon hade hellre sett att de kom iväg till sjukhuset än att äta sillsmörgåsar som hon för övrigt avskydde.

Men nu var ju kriminalkommissarie Walter Gröhn hennes nye chef, om än tillfälligt, och det skulle inte se bra ut om hon ifrågasatte hans beslut det första hon gjorde. ”Absolut”, sa Jonna och lade ifrån sig mappen. ”Han heter Bror Gustaf Lantz är domare vid Stockholms tingsrätt sedan elva år. Har jobbat inom domstolsverket sedan tjugoett år. Är femtiosex år, gift med Elsa Lantz sedan tjugo år, samt boende i Täby. Inga barn finns registrerade. Han finns inte heller registrerad i belastningsregistret. Fortkörning några gånger, dock ej så han har mist körkortet.

Parkeringsböter har han fått fjorton gånger de senaste tre åren.”

31

S t e fa n T e g e n fa l k

”Nästan Snövit”, sa Walter. ”Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på hans yrke. De skall väl föregå med gott exempel eller vad det nu heter.”

Jonna fortsatte att läsa ur minnet medan de gick genom korridoren. ”Han hittades sittande bredvid en demolerad taxibil på Sveavägen i fredagskväll. Taxin hade kört in i en mötande bil genom att svänga över på fel sida av Sveavägen. Bror hade tydligen varit passagerare i taxin, och ett vittne hade sett vad han tror var någon form av handgemäng inne i kupén då bilen stod parkerad intill trottoaren. Det var dessvärre för mörkt för att vittnet skulle kunna uppfatta i detalj vad som hände inne i bilen. Offret var taxichaufför och hette Ojo Maduekwe. Han är, eller rättare sagt var, gift med Britt-Marie Maduekwe sedan tre år. Han har också bott i Sverige sedan tre år och arbetat som taxichaufför i fem månader. Så vitt man vet fanns det inga kopplingar mellan Bror Lantz och Ojo Maduekwe sedan tidigare.” ”Jag tror vi får döpa om Snövit till vad hon nu hette, den där onda drottningen”, sa Walter och knäppte med fingrarna. ”Elaka styvmodern kanske?” ”Så kanske det var”, sa Walter. ”Tekniska roteln hittade vad man tror är Bror Lantz byxskärp i baksätet på bilen”, fortsatte Jonna. ”Spännet hade Domstolsverkets symbol inpräglat. Tydligen något man får efter lång och trogen tjänst. Ojo hade också märken på halsen som tekniska tror kan härledas från skärpet. Därmed kan man med viss fantasi anta att Bror försökte strypa honom. Antagligen från baksätet. Ojo hade kärlbristningar i ögon och lungor vilket vanligtvis orsakas av syrebrist. Men själva dödsorsaken var med största säkerhet bruten nacke från andra halskotan, vilket troligen orsakades av att rattens krockkudde utlöstes för nära Ojos huvud vid kollisionen. Varför han hade huvudet så nära ratten vet man inte, bara att det fanns frätskador från krockkuddens pyrotekniska krutladdning i Ojos ansikte.” ”Domaren blev kanske förbannad över prislappen på körningen och försökte strypa Ojsan och smita från notan”, sa Walter och höll gentlemannamässigt upp dörren till trapphuset.

32

Vredens tid

”Knappast troligt”, svarade Jonna torrt. ”Om Ojsan dog av strypning eller av krockkudden kan hur som helst ha viss betydelse vid åtal”, sa Walter. ”Dog han av att ha blivit strypt blir rubriceringen dråp, dog han av krockkudden blir det nog bara vållande till annans död. Det kan skilja några år på kåken för domarens del. Om han överhuvudtaget blir åtalad.” ”Varför skulle han inte bli åtalad?” undrade Jonna förvånat. ”Vissa av oss kan dessvärre upphäva fysikens lagar”, sa Walter och höll upp dörren även till lunchrestaurangen.

Jonna betraktade Walter skeptiskt.

Välkommen ut ur glasbubblan lilla gumman, tänkte Walter.

Eftersom sillsmörgåsarna var slut blev det till Jonnas glädje ingen fika i polishusets stora lunchrestaurang. Walter beslutade i stället att de skulle kvittera ut en civilbil och bege sig till Bror Lantz på Karolinska sjukhuset.

Då de kom ned till vagnparksexpeditionen visade det sig att den enda civilbil som fanns inne var en folkvagnsbuss av äldre modell. Förmodligen något som spanroteln brukade använda. De hade en förkärlek för äldre minibussar. En stank av ingrodd rök och något som påminde om gammal spya slog emot Walter när han öppnade bildörren. ”Har du bil?” undrade han och drog igen bildörren igen.

Jonna rynkade pannan. ”Om du menar privat så är svaret ja.” ”Bra”, sa Walter. ”Har du den här?” ”Av en händelse så tog jag bilen i dag för att …” ”Då tycker jag vi tar den”, avbröt Walter. ”Jag ordnar så att du får milersättning.”

Milersättning? Jonna förbannade sig själv för att hon hade tagit bilen i morse. Hon hade tänkt göra några ärenden efter arbetet, köpa växter på Weibulls bland annat. Att åka bil till jobbet var något hon undvek i möjligaste mån, jantelagen och en envis farfar var den bidragande orsaken till det.

Han var förmögen och van att alltid få som han ville. Jonna hade stretat emot så mycket hon förmådde utan att såra honom, men var man en del av en redarfamilj med anor från sjuttonhundratalet så var det bara att ta silverskeden i vacker mun när 33

S t e fa n T e g e n fa l k

förskottet på arvet skulle delas ut. Sälja bilen kunde hon heller inte göra utan att tillfoga stora revor i farfars gamla motorintresserade själ.

Varför skulle hon köpa de där löjliga växterna just i dag? Ändå visste hon att det bara var en tidsfråga innan hennes bakgrund skulle bli allmänt känd i polishuset. Det skulle tisslas och tasslas bakom hennes rygg hur hon än bar sig åt, men att parkera en bil för över miljonen i polisgaraget skulle inte direkt göra saken bättre.

Walter betraktade avvaktande Jonnas bil som stod längst in i ett hörn på andra våningen i polisgaraget. ”En Porsche 911 Carrera cabriolet”, konstaterade han med misstro i rösten. ”4S”, lade Jonna till. ”Den är fyrhjulsdriven. Dessutom har den sekventiell växellåda.”

Det var ingen mening att spara på krutet när ridån väl hade gått upp. ”Ser ut att vara rätt ny”, sa Walter. ”I alla fall av registreringsnumret att döma.” ”Snart ett år”, sa Jonna och låste upp dörrarna med fjärrkontrollen.

Walter sade inget utan satte sig tillrätta i denna kapitalismens främsta ikon, sinnebilden för västvärldens burleska överflöd.

Kostar förmodligen som tre årliga polislöner, tänkte Walter och drog igen dörren. Doften av nytt läder slog emot honom. ”Jag har inte vunnit på lotto”, inledde Jonna och vred om startnyckeln. Det var bättre att förekomma den våg av frågor som förmodligen skulle komma. Den sexcylindriga boxermotorn röt igång med ett dovt morrande.

Walter drog på sig bilbältet och försökte höja stolen. Det kändes som om han satt direkt på marken. ”Det är ett förskott på familjearvet”, förklarade Jonna och svängde ut från garaget. ”När du säger det”, sa Walter och fick något tankfullt i blicken. ”Var har jag hört namnet Brugge någonstans?” ”Kanske som i Bruggeline”, föreslog Jonna.

Då börjas det, tänkte hon.

34

Vredens tid

”Just det”, sa Walter. ”Redarfamiljen Brugge. Jag visste väl att jag hade hört ditt efternamn förut.” ”de Brugge”, rättade Jonna. ”Vi har holländska rötter.”

Walter betraktade henne fundersamt. ”Har inte du valt fel yrke? Båtar borde väl vara ditt kall.”

Jonna stannade för rött ljus. ”Vad hade din far för yrke?” ”Han var timmerman första halvan av sitt liv. Den andra ägnade han åt att botanisera bland olika spritsorter.” ”Jag förstår”, sa Jonna och ångrade genast frågan. ”Han blev alkoholist efter att vi flyttade till Stockholm”, fortsatte Walter. ”Sågen i Övik lades ned och något arbete för en timmerman fanns inte i Stockholm, trots namnet.”

Jonna drog lite på munnen åt Walters cynism. ”Jag borde väl kanske ha sökt till sjöpolisen då, med tanke på min bakgrund.” ”Och dagarna i ända ta nykterhetskontroller på överklassen då de svajar fram med sina miljonjollar? Det tror jag inte du skulle finna något nöje i såvida du inte var ute efter solbrännan”, sa Walter och betraktade Jonnas ljusbruna hy. Hon hade definitivt något sydeuropeiskt över sig, kanske också något stänk av vallon. Själv hade han släktforskat och hamnat bland bönder och drängar norr om Dalälven.

Jonna visste inte vad hon skulle säga. ”Alla har väl inte båtar i miljonklassen”, fick hon ur sig. ”Nej, det är sant”, höll Walter med. ”Själv har jag faktiskt en segelbåt i samma prisklass som ett av dina hjul.”

Jonna kände hur situationen blev allt mer pinsam. Det var just sådant här hon ville undvika. Hon hade inte bett om att få en dyr sportbil. Hon hade ju slitit sig loss ur familjens traditionsrika klor och gått sin egen väg. Klarat sig själv utan vare sig deras pengar eller kontakter, och sökt sig långt bort från de krav och förväntningar namnet de Brugge förpliktade. Ändå satt hon här och var tvungen att försvara sig. Förbannade bil och förbannade farfar, svor hon tyst för sig själv. Det skulle bli ett herrans hallå om det här i morgon. Gliringar och tjat kring pengar och hennes familj skulle spridas likt en farsot på avdelningen.

Men så bröt Walter ut i ett leende. ”Du kan vara lugn. Jag 35

STEFAN TEGENFALK

VREDENS TID FÖRSTA DELEN I EN NY KRIMINALTRILOGI

En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest tra kerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken. Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord – en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av er, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga.

Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats. ”Vredens tid är en väl genomarbetad och maf g debut av Tegenfalk.”

Smålänningen ”Tegenfalk har skapat en avancerad intrig där samspelet mellan karaktärerna känns äkta. Rekommenderas varmt till läsning!”

Torkel Lindquist, Bibliotekstjänst ”Ibland kan man skymta en Donald Westlake som inspiratör, i synnerhet i beskrivningarna av bovarna. Historien är både fyndig och spännande.”

DAST Magazine

ISBN 978-91-978818-0-7

9 789197 881807