Innehåll ”Oh wow. Oh wow. Oh wow.” författarens förord
9
”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar.” oscar wilde (1854–1900)
12
”En häst, en häst, mitt kungarike för en häst!” – och andra sista ord som yttrats på slagfältet
14
”Det är ingen som skjutit mig!” frank gusenberg (1892–1929)
17
”Ett ögonblick … ” madame de pompadour (1721–1764)
34
”Come soon.” drottning victoria av sverige (1862–1930)
37
”Låt ridån falla, farsen är över.” – och andra sista ord av framstående författare
54
”Farväl mina vänner. Jag färdas mot äran!” isadora duncan (1877–1927)
56
”Även du, min Brutus!” julius caesar (ca 100–44 f kr)
59
”He Ram. ” mahatma gandhi (1869–1948)
78
”Min älskade son, lev för Tyskland!” magda goebbels (1901–1945)
81
”Må jag inte synas ha levt förgäves.” tycho brahe (1546–1601)
98
”Var inte rädd!” karl xii (1682–1718)
101
”Alla mina ägodelar för ett ögonblicks tid.” – och andra sista ord sagda av drottningar
116
”Frankrike … armén … ledningen för armén … Joséphine …” napoléon bonaparte (1769–1821)
118
”Vem är det?” billy the kid (ca 1859–1881)
121
”Säg adjö till Pat, säg adjö till presidenten och säg adjö till dig själv, eftersom du är en trevlig kille.” marilyn monroe (1926–1962)
140
”Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!” jeanne d’arc (ca 1412–1431)
143
”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef …” – och andra dråpliga sista ord
164
”Om det ändå inte fanns några andra människor i världen … ” anne frank (1929–1945)
166
”Slå mig inte, go vänner!” axel von fersen (1755–1810)
169
”Rubba inte mina cirklar!” arkimedes (ca 287–212 f kr)
194
”Du ska veta att du dödar en man.” che guevara (1928–1967)
197
”I himlen kommer jag att höra.” – och andra sista ord av berömda musiker
222
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” jesus från nasaret (död ca 33 e kr)
224
”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.” författarens efterord
227
Lästips 235 Bildkällor 240
”
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus! jeanne d’arc (ca 1412–1431)
Första gången Jeanne hörde rösten var hon i 13-årsåldern, kanske ännu yngre. Den för henne livsavgörande händelsen inträffade en helt vanlig sommardag, omkring klockan tolv på dagen, när hon befann sig ensam ute i familjens trädgård, i den lilla byn Domrémy i nordöstra Frankrike. Plötsligt såg Jeanne ett starkt ljussken på sin högra sida, där byns kyrka låg. Från samma håll hörde hon rösten. Den uppmanade henne att vara snäll, flitig och att gå i mässan. Rösten, förstod Jeanne senare, tillhörde ärkeängeln Mikael och efter den dagen återkom hans stämma regelbundet. Det dröjde inte heller länge innan den bevingade ängeln visade sig i all sin prakt för den unga bondflickan. Efterhand fick han sällskap av två helgon, Sankta Katarina och Sankta Margareta. De kvinnliga gestalterna, med kronor på sina huvuden och klädda i vackra dräkter, förde sig som drottningar. Helgonen uppmanade Jeanne att bevara sin jungfrulighet, något hon lovade att göra. Med tiden blev de tre skepnaderna mer specifika i sitt budskap, ett meddelande som hon insåg kom direkt från Gud: Jeanne skulle befria Orléans från den engelska styrka som belägrade staden. Därefter skulle hon föra den franske kronprinsen Karl till Reims där han skulle krönas till kung över Frankrike. Och när det var klart skulle hon i spetsen för en fransk armé kasta ut fienden ur landet. Ingen lätt uppgift för en tonårig bondflicka som varken kunde läsa, skriva eller vid den här tidpunkten ens rida en häst. Någon vana att leda trupper i fält hade hon naturligtvis inte heller. Men nu kommer det märkliga: hon lyckades med två av uppdragen och så småningom skulle även rösternas profetia om engelsmännens nederlag bli till verklighet, när det så kallade hundraårskriget tog slut 1453. Då var dock den mytomspunna riddarjungfrun inte längre i livet. De himmelska sändebuden berättade nämligen inte allt för Jeanne 143
Berömda sista ord
d’Arc: att hon några år efter det att hon först hört ärkeängeln Mikaels röst i sina föräldrars trädgård skulle stå fastbunden vid en påle på ett torg i staden Rouen och gång på gång ropa sin frälsares namn medan lågorna från bödelns högt uppstaplade bål slickade hennes 19-åriga kropp och lika långsamt som plågsamt släckte hennes liv – allt medan åskådarnas häcklande och hånfulla tillmälen förbyttes i gråt och ånger när det gick upp för dem att den person de just varit med om att bränna levande, och som i sitt sista medvetna andetag hade skrikit ut ordet ”Jesus”, kanske ändå inte hade varit en häxa utan en helig kvinna. Hur var det möjligt? Det är den fråga som osökt infinner sig hos alla som tar del av berättelsen om Jeanne d’Arcs liv och död. Hur kunde en obildad tonårsflicka från enkla förhållanden kliva in på den storpolitiska scen som Frankrike utgjorde vid den här tiden och dominera händelserna så totalt att hon under bara några månader lyckades ändra historiens gång? Det låter som en saga, eller ett fantasyäventyr, men det som Jeanne d’Arc åstadkom är högst verkligt. Faktum är att få 1400-talsmänni skor har fått sitt liv så minutiöst dokumenterat som Jeanne d’Arc. Det skedde dels i samband med den inkvisitoriska process som dömde henne till döden 1431, dels genom den nya rättegång som 1456 postumt frikände henne från alla anklagelser. Dessutom är hon omskriven i mängder av samtida brev, krönikor och andra skrifter. Därför vet vi ganska väl vad som hände under de dramatiska månader 1429 då bondflickan Jeanne från släkten Darc förvandlades till den riddarjungfru som senare skulle bli känd som Jeanne d’Arc. Den stora gåtan är som sagt hur det kunde ske. Och hur händelseförloppet och de enskilda händelserna egentligen ska tolkas. Var det kanske så enkelt, hur osannolikt det än kan låta för våra nutida öron, att Jeanne d’Arc var ett helgon in spe, utvald av Gud att utföra hans mirakel på jorden? Låt oss återkomma till det. Jeanne d’Arc levde i en turbulent tid. När hon föddes, troligen i januari 1412, hennes exakta födelsedatum är okänt, led Europa fortfarande av
144
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
sviterna efter digerdöden, den fruktansvärda farsot som härjat kontinenten några decennier tidigare. En stor del av befolkningen i Frankrike och resten av Europa hade dukat under i sjukdomen och som en följd av det rådde inte bara social oro och ekonomisk depression, en känsla av mörker och utsatthet hängde också som ett hotande moln över såväl hög som låg. Även den katolska kyrkan, som tidigare fungerat som en kraftfull och stabiliserande faktor, befann sig i djupaste kris, både moraliskt och politiskt. Under den så kallade stora schismen 1378–1417 stred olika fraktioner inom kyrkan om makten och en period fanns det inte mindre än tre påvar, samtidigt. Som om det inte vore nog pågick den konflikt som gått till historien som hundraårskriget. Det var en väpnad kamp som brukar beskrivas som ett krig mellan England och Frankrike, men i det dåtida feodala Europa fanns det inga nationer i den mening vi lägger i begreppet i dag. I själva verket var hundraårskriget därför en strid mellan den franske och den engelske kungen. Förenklat uttryckt kan man säga att det handlade om vem av dem som skulle styra över Frankrike. De engelska kungligheterna ansåg att de på grund av släktskap och gammal hävd hade lika stor rätt till Frankrikes tron som sina franska kollegor. Hundraårskriget varade egentligen i 116 år, mellan 1337 och 1453. Det var en lågintensiv konflikt som puttrade på genom decennierna, där långa perioder av vapenstillestånd avbröts av uppblossande strider. De stora slagen var få, med undantag för drabbningarna vid Crécy 1346 och Azincourt 1415, där de engelska långbågskyttarna gjorde processen kort med de franska riddarna. När Jeanne trädde in på scenen, i slutet av 1420-talet, hade de engelska trupperna sedan länge haft övertaget. Tillsammans med sin allierade, den franske hertigen av Burgund, behärskade den engelske kungen i princip hela norra Frankrike – inklusive Paris. Dessutom kontrollerade han de sydvästra delarna av landet. Trots detta hade Englands kung inte förmågan att rikta ett avgörande slag mot fienden och vinna kriget. Det ledde till att stora skaror av för stunden sysslolösa soldater, från båda sidor, drev omkring på den franska landsbygden och plundrade de redan hårt prövade bönderna.
145
Berömda sista ord
Resten av landet – de centrala och södra delarna – låg fortfarande i det franska kungahusets händer. Men den kungliga familjen var försvagad, söndersliten av interna fejder. Karl den galne, Frankrikes regent, var som namnet antyder så psykiskt sjuk att han inte kunde styra landet. Motsättningarna inom den kungliga familjen, och mellan kungahuset och delar av den franska adeln, eskalerade till öppet inbördeskrig – en konflikt som inbegrep kidnappningar, lönnmord och anklagelser om otrohet. Karl den galnes hustru, drottning Isabella, fick periodvis ta över ledningen av Frankrike. Efter flera invecklade turer lierade hon sig med engelsmännens bundsförvant, den franske hertigen av Burgund. Han styrde över ett i praktiken självständigt rike i Frankrikes inland, med utspridda enklaver vid bland annat Nordsjöns kust. Hertig dömets hjärta låg i det som i dag är vindistriktet Bourgogne. Isabella pressades till att skriva under ett fördrag som tog ifrån hennes egen son, kronprins Karl, rätten till den franska kronan och i stället erkände den engelske kungen som legitim tronarvinge. I gengäld gifte sig den engelske kungen med Isabellas dotter Katarina. Men det var en klen kompensation och den allmänna meningen var att Isabella hade sålt ut Frankrike till engelsmännen. Föga förvånande gjorde det henne impopulär i stora delar av Frankrike och snart började det ryktas om en profetia som slog fast att en kvinna hade förrått landet, men att en annan kvinna – en jungfru – skulle rädda det. Jeanne d’Arc kallade sig aldrig något annat än Jeanne, ibland dock med tillägget La Pucelle, vilket betyder ungefär ”Jungfrun”. Trots att hon var analfabet kunde hon signera de brev hon dikterade, och då gjorde hon det med ett spretigt ”Jehanne”, det framgår av de samtida dokument som finns bevarade. Känslan att titta på bilder av hennes signatur är smått överväldigande, eftersom underskrifterna bevisar att hon faktiskt levt och funnits på riktigt. Något som är lätt att glömma när man tar del av hennes sagolika levnadsbana. Känd under tillnamnet d’Arc blev Jeanne senare, flera hundra år efter det att hon dött på bålet. Det är ett binamn som kommer från hennes pappa Jacques släktnamn, som antas ha varit någonting i stil
146
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
med Darc – man var inte så noga med stavningen på medeltiden så ett namn kunde skrivas olika från gång till gång. Jacques Darc försörjde sig som bonde men verkar också ha haft en framskjuten plats i sin hemby Domrémy. Bland annat fungerade han som skatteinsamlare och ansvarade för den lokala vakthållningen. Förmodligen hade han det relativt gott ställt, i alla fall jämfört med de övriga bönderna i trakten. Jeanne växte alltså upp under ganska goda hemförhållanden. Mamman hette Isabelle. Hon gav Jeanne och hennes syskon, en syster och två bröder, en strikt uppfostran där kunskaper i den katolska tron ingick som ett viktigt och naturligt element. Likt sina syskon fick Jeanne tidigt hjälpa till med hushållssysslorna. Under domstolsprocessen mot henne framhöll Jeanne att hon varit särskilt duktig på att sy, men att hon tyckt mindre om att valla kreaturen ute på fälten. Enligt hennes barndomskamrater, som förhördes av den domstol som kom att döma Jeanne till döden, hade hon varit både omtänksam och snäll som liten, samtidigt hade hon gillat att leka. Hon brukade alltid vinna när hon sprang ikapp med byns pojkar. I tolvårsåldern började dock Jeanne hålla sig alltmer för sig själv. Hon vandrade i skogen, bad mycket och gick i kyrkan så ofta hon kunde. För detta blev hon retad av de andra barnen, något som smärtade henne djupt. Vid denna tid drabbades också Jeanne, hennes familj och hela Domrémy mer direkt av hundraårskrigets fasor. Burgundiska soldater plundrade i flera omgångar den lilla byn, och vid åtminstone ett tillfälle satte de Domrémy i brand. Det var strax efter en sådan omskakande händelse som Jeanne började höra rösterna, och i maj 1428, när hon var 16 år, lyckades hon övertyga en vän till familjen om att de himmelska sändebuden hade gett henne ett uppdrag från Gud. Budskapet löd: ”Gå till kapten Robert de Baudricourt i staden Vaucouleurs. Han ska ge dig folk som kan föra dig till kronprins Karls residens i Chinon.” Kronprins Karl, Frankrikes tronföljare, var alltså samme Karl som hade blivit fråntagen sin rätt till den franska kronan då hans mor lierat sig med fienden. Jeanne lät sig dock inte hindras av sådana världsliga
147
Berömda sista ord
problem. Hon tog sig från Domrémy till Vaucouleurs med hjälp av familjens vän och lyckades mot alla odds få tillträde inför Robert de Baudricourt, som styrde över det område där byn Domrémy låg. Iförd en lappad röd klänning framförde Jeanne sitt ärende – men blev slängd på porten och tvingades besviken återvända hem. Rösterna och visionerna fortsatte dock att uppmuntra henne och i januari 1429 sökte Jeanne återigen upp Robert de Baudricourt. Då hade hon vistats en tid på ett värdshus där hon hjälpt till med hushållssysslorna och tagit hand om djuren, men också fått tillfälle att lära sig rida och möjligen även att hantera vapen. Kunskaper som skulle visa sig komma till nytta. Den här gången gick det bättre. Baudricourt föll till föga för den mystiska flickans brinnande övertygelse. Han försåg henne med vapen samt en häst, och i sällskap med sex ryttare gav sig Jeanne därefter iväg mot Chinon. Den elva dagar långa färden gick genom fiendekontrollerat territorium. För att undgå upptäckt, och minska risken för att bli våldtagen, lät Jeanne klippa av sitt långa hår och sätta på sig manskläder. Kanske ville hon med sin klädsel också markera att hon inte var någon vanlig flicka, utan en riddarjungfru ute på ett militärt uppdrag. Beslutet att som kvinna ta på sig manskläder skulle få ödesdigra konsekvenser. De kyrkliga delegaterna i den kommande domstolsprocessen mot Jeanne tog det som ett tecken på att hon var skyldig till kätteri, och att hon därmed inte var utsänd av Gud utan snarare av hans främsta konkurrent om människornas själar – Djävulen. Som avrättningsmetod är bränning på bål känd sedan antiken. I Europa praktiserades bålbränning ända till slutet av 1700-talet, bland annat som straff för homosexualitet och incest. Under medeltiden, men framför allt på 1600-talet, slutade tiotusentals europeiska kvinnor, och ett mindre antal män, sina liv fastbundna vid en påle ovanpå ett brinnande bål, anklagade för häxeri. Andra brändes som kättare, det vill säga som straff för att ha förbrutit sig mot katolska kyrkans läror. Ibland byggdes bålet för att plåga den dömde så mycket som möjligt. I de fallen brann offrets kropp långsamt. Först underdelen av benen.
148
Det finns bara en känd samtida avbildning av Jeanne d’Arc: en starkt stiliserad teckning i marginalen på ett manuskript, gjord av en man som aldrig hade sett henne. I senare porträtt, och i många av de filmer om hennes liv som har spelats in, brukar hon gestaltas som en lång, slank blondin med böljande, gyllene hår – ungefär som en nutida fotomodell. Den bilden stämmer inte alls. Hennes hår var svart eller mörkbrunt, dessutom alltså kortklippt, i alla fall under tiden i fält och i fängelset. I källorna beskrivs hon också som liten och satt, för att inte säga kraftig, men samtidigt ”välformad”, som flera vittnen uttryckt saken. Ett manligt ögonvittne talar till och med om hennes ”vackert formade bröst”. Han understryker dock att han trots detta inte kände sig sexuellt attraherad av henne, och detsamma påstår påfallande många av de män som träffade Jeanne d’Arc. Det senare har fått en del forskare att spekulera i att den unga flickan inte framstod som attraktiv utan tvärtom ganska ful. Andra har föreslagit att hon kanske var androgyn, det vill säga tvekönad. Vissa tror att hon kan ha varit lesbisk. Det skulle i sådana fall förklara hennes sexuella ointresse för män och hennes beslut att följa de himmelska rösternas råd att förbli jungfru.
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
Sedan låren, händerna, bålen, underarmarna, övre delen av bröstet och ansiktet – tills döden infann sig. En sådan procedur var ytterst smärtsam och kunde ta upp till två timmar. Fortare gick det de gånger då bålet hade konstruerats så att offret avled av överhettning, chock eller blodförlust när benen fattade eld. Ofta förlorade dock den som skulle avrättas medvetandet redan innan kroppen började brinna, på grund av kolmonoxidförgiftning från röken. Om bödeln var någorlunda anständig brukade han placera en påse krut runt halsen eller mellan benen på den som skulle brännas, för att på så sätt förkorta dödsprocessen. Eller så kvävde han offret lite diskret innan elden hade börjat ta sig. Också det en sorts humanitär gärning. I Jeanne d’Arcs fall vidtogs dock inga sådana medmänskliga åtgärder.
149
Berömda sista ord
Som vi snart ska se finns det dock exempel på att män hotade att våldföra sig på Jeanne, även om det snarare var ett uttryck för ett manligt maktspråk än ett sexuellt intresse. Ja, egentligen är väl hennes utseende och sexuella läggning inte så intressant i sammanhanget, det är snarare förbluffande att vissa forskare har ägnat så mycket tid och kraft åt att nysta i saken. Det hade knappast varit fallet om Jeanne hetat Jean. Och oavsett om hon var en skönhet eller inte, så råder det ingen tvekan om att Jeanne d’Arc måste ha ägt en alldeles speciell utstrålning, annars hade hon aldrig kunnat utföra de saker hon faktiskt gjorde. ”Är inte det där den där Jungfrun? Fick jag bara ta hand om henne en natt skulle hon vid Gud inte vara någon jungfru längre.” Så sägs en soldat ha ropat åt Jeanne när hon och hennes sällskap efter den elva dagar långa ritten från Vaucouleurs nådde fram till Chinon, där kronprins Karl residerade. Jeanne ska ha spänt ögonen i knekten och svarat: ”Du hånar Gud, ändå ska du snart dö.” Mindre än en timme senare föll soldaten ner i ett vattendrag och drunknade. Detta var bara den första av många till synes svårförklarliga förutsägelser och mirakulösa handlingar som Jeanne skulle komma att stå för under de närmaste månaderna – bortsett då från att hela hennes levnadsbana var ett mirakel i sig. En annan av dessa uppseendeväckande händelser inträffade när hon i mars 1429, en tid efter ankomsten till Chinon, trädde in i den stora salen på stadens slott för att äntligen få träffa kronprinsen. Nyheten om den egendomliga flickan hade vid det laget redan nått hovet. Flera hundra franska riddare i praktfulla dräkter hade därför samlats i salen, som var upplyst av brinnande facklor. Kronprins Karl bar enkla kläder och stod i bakgrunden, samtidigt som en annan förnäm herre fördes fram och presenterades som kronprinsen för Jeanne, allt för att testa henne. Men hon genomskådade bluffen, ignorerade den falske tronföljaren och plöjde rakt genom samlingen av riddare, fram till Karl inför vilken hon knäböjde och sa: ”Jag har kommit. Och jag är sänd av Gud för att hjälpa landet.”
150
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
Det gick ett samfällt sus genom salen. Jeannes överraskande bedrift sågs som ett tecken på att hon ägde ovanliga krafter. Kanske var det ändå sant som profetian förkunnade, kanske var detta – hur osannolikt det än verkade – Jungfrun som skulle rädda Frankrike? Den omskakade kronprinsen drog sig tillbaka för ett enskilt samtal med Jeanne. Efter en stund återvände de, och Karl som tidigare misströstat om möjligheterna att kasta ut engelsmännen ur Frankrike strålade nu av kraft och självförtroende. Det var tydligt att Jeanne hade sagt något förlösande till honom, något som fått honom att tro på att hon verkligen var sänd av Gud och att hon skulle hjälpa honom att besegra fienden. Enligt vissa källor hade Jeanne ordagrant återgett en bön som Karl tidigare hade bett i sin ensamhet, en bön vars innehåll ingen annan kunde känna till. Enligt andra uppgifter hade hon på något sätt undanröjt alla hans farhågor om att han var född utom äktenskapet, det vill säga att den sinnessjuke Karl VI inte skulle ha varit hans far. Detta, att han skulle ha varit en ”bastard”, var ett allmänt spritt rykte och förutom att kronprinsen själv plågades av misstanken innebar osäkerheten kring hans rätta börd en stor nackdel i kampen om den franska kronan. Den plötsligt förtröstansfulle Karl försåg Jeanne med en special gjord rustning och ett eget standar som skulle bäras i fält. Flaggan utformades efter instruktioner från rösterna i hennes huvud och visade Gud omgiven av två änglar, med jorden i sin ena hand och den andra höjd till välsignelse, allt mot en vit bakgrund prydd med franska liljor. Över gruppen med Gud och änglarna syntes inskriften ”Jesus – Maria”. Jeanne tilldelades även en häst och ett större följe, inklusive en egen kammartjänare. Det enda som fattades var ett vapen. Jeanne avböjde dem som erbjöds henne och uppmanade i stället kronprinsens män att gräva i marken vid en viss kyrka. Enligt traditionen hade 700-talshjälten Karl Martells svärd förvarats i just den kyrkan. Vapnet var dock sedan länge försvunnet. Förvåningen blev därför stor när ett svärd, dekorerat med kors och franska liljor, hittades i jorden – på exakt den plats som Jungfrun hade pekat ut.
151
Berömda sista ord
Karl Martell var den frankiske ledare som år 732 hade stoppat de muslimska invasionsstyrkornas avancemang, från Spanien och norrut, i slaget vid Poitiers. Nu skulle Jeanne tåga mot engelsmännen med hans vapen i hand. Symboliken talade förstås sitt tydliga språk. Men innan hon kunde ge sig av fick Jeanne gå med på att frågas ut av en samling präster. Vidare utfördes en fysisk undersökning för att slå fast att hon inte hade haft samlag; enligt profetian var det ju en jungfru som skulle rädda Frankrike. I dag betraktar vi förstås den typen av undersökningar som både otillförlitliga och synnerligen oetiska, men under den europeiska medeltiden – och ännu längre fram i historien – fäste man stor vikt vid dem. När alla kontroller hade utförts och Jeanne blivit godkänd, svingade hon sig upp på sin häst och red mot Orléans, i spetsen för flera tusen soldater och med det vita baneret fladdrande i vårvinden. Orléans, på den norra sidan av floden Loire, 13 mil söder om Paris, var en strategiskt viktig stad. Om engelsmännen fick kontroll över den skulle vägen till resten av Frankrike ligga öppen. Då skulle kriget snart vara förlorat för fransmännen – och en engelsk kung bestiga den franska tronen. Den sex månader långa belägringen hade dock gått in i ett dödläge. De instängda Orléansborna kunde fortfarande få in förnödenheter via en port som vette mot floden men saknade kraft att göra en utbrytning och jaga bort fienden. Engelsmännen å sin sida hade inte lyckats slå hål på de tjocka murar som omgav staden, än mindre storma den. Det var som två fotbollslag som tappat sugen, oförmögna att avgöra matchen och som bara går och väntar på slutsignalen – eller något annat som kan bryta jämvikten, till exempel att en ny spelare ska komma in på planen. Och det var precis vad som hände. Jeannes inhopp resulterade dock inte i någon omedelbar succé. När hon och den franska undsättningsarmén nådde fram till Orléans, i slutet av april 1429, ville hon omedelbart gå till attack mot engelsmännen, vars huvudstyrka befann sig på den norra sidan av floden. Men de franska befälhavarna betraktade fortfarande riddarjung-
152
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
frun mer som en moralhöjande maskot än som en militär aktör. De lurade henne därför och såg till att hon och soldaterna i hennes följe hamnade på den södra sidan av Loire. Befälhavarnas plan gick ut på att de trupper Jeanne anlänt med skulle ge skydd åt en konvoj med förnödenheter som var på väg att föras in i Orléans. Detta gjorde Jeanne rasande. När stadens kommendant lämnade Orléans genom den port som fortfarande kontrollerades av fransmännen och mötte henne på södra sidan av floden skällde hon ut honom efter noter. Det otroliga skedde då att den franske ädlingen bad om ursäkt – till en 17-årig bondflicka. Innan någon attack mot engelsmännen kunde bli aktuell fick Jeanne dock gå med på att först föra in mat till den hungrande stadens 30 000 invånare. Problemet var bara att de fartyg som skulle skeppa in förnödenheterna låg en bit därifrån, och att det blåste motvind. Men Jeanne sa till kommendanten att han inte skulle bry sig om det, och snart inträffade underverket: vinden vände och fartygen kunde lätta ankar. Efter den uppvisningen var kommendanten övertygad om att den envisa unga kvinnan agerade på uppdrag av himmelska makter, och på kvällen den 29 april 1429 red de tillsammans in i Orleáns, sida vid sida, båda i sina rustningar och med ett praktfullt följe av 200 riddare. Jeannes baner glänste hoppingivande vitt i mörkret, upplyst av skenet från tusentals facklor och bloss, medan fanbäraren själv hyllades av stadens invånare som trängdes i de smala gränderna för att få en skymt av den omtalade Jungfrun. Även engelsmännen hade blivit varse att Jeanne anlänt till Orléans. Före ankomsten hade hon låtit diktera ett brev som hon skickat till fienden, där hon bland annat uppmanade dem att ”betala er skuld till himlens kung, återlämna till Jungfrun, som är himlens kungs sändebud, nycklarna till alla de goda städer som ni tagit och skändat i Frankrike”. I Orléans fortsatte hon att sända liknande budskap till motståndarna. Hon växlade också några ord med en av de högsta engelska befälhavarna genom att ropa till honom över murarna. Som svar skrek den engelske officeren att hon var en hora och en häxa, och att om
153
Berömda sista ord 154
han fick tag på henne så skulle han låta bränna henne på bålet. De engelska soldaterna följde upp med än värre skällsord. Fast bakom de hätska utfallen lurade en rädsla, en oro för att ryktet kanske talade sant; att den rustningsklädda jungfrun med sitt vita standar hade kommit för att jaga bort engelsmännen – och att hon hade Gud på sin sida. Jeanne d’Arc grät när hon hörde de råa orden från engelsmännen, men lät sig inte stoppas. Den 4 maj, några dagar efter intåget i Orleáns, fick hon uppleva sin första strid. Medan Jeanne låg och sov hade de franska trupperna, utan hennes vetskap, anfallit ett närliggande fort som engelsmännen tidigare intagit. Jungfrun vaknade med ett ryck och berättade för sin kammartjänare att rösterna i drömmen sagt henne att det var dags att rida mot fienden. På väg till fortet, med sin vita fana lyft mot himlen, mötte Jeanne grupper av retirerande fransmän. Hon blev förfärad när hon fick se en illa sargad soldat – antagligen var det första gången krigets verkliga ansikte visade sig för henne. Väl framme vid stridslinjen blev det ännu värre. Fransmännen befann sig i underläge, stupade och stympade soldater låg blodiga på marken och de som fortfarande orkade stå upp hade i princip gett slaget förlorat. Men vid åsynen av Jeanne skedde undret: de franska trupperna repade nytt mod samtidigt som engelsmännen greps av panik och snart var fortet intaget. Detta var den första franska framgången på lång tid, något som fick arméns självförtroende att växa. Därefter attackerade fransmännen en annan skans som engelsmännen höll. Samma sak upprepades. Så snart Jeanne visade sig på platsen vände krigslyckan till fransmännens fördel och fortet intogs. Själv sägs hon ha sårats lindrigt, då hon i stridens hetta råkat trampa på en fotangel. Det har spekulerats mycket i om Jeanne d’Arc verkligen stred, med vapen i hand, och om hon dödade några fiendesoldater. Eller om hon bara fungerade som en andligt pådrivande ledare, som med sin närvaro på slagfältet gav de franska knektarna mod och styrka. Konstigt nog finns det inga vittnesmål som kan ge ett entydigt svar
Lördagen den 7 maj var det dags för det som skulle visa sig bli huvud striden om Orléans: den franska attacken på skansen Les Tourelles, en stark befästning utanför stadsmurarna som kontrollerades av engels männen. De klentrogna suckade att det skulle ta en månad att inta skansen, men några dagar tidigare hade Jeanne förkunnat att Orleáns skulle vara befriat inom mindre än en vecka, vilket hade höjt stridsmoralen bland fransmännen. Även denna gång började det dåligt för de franska trupperna. Anfallsvåg efter anfallsvåg slogs tillbaka av engelsmännen. Timmarna gick utan annat resultat än att de franska förlustsiffrorna ökade. En källa berättar att Jeanne då klättrade upp på en stormstege som stod lutad mot murkrönet, för att sporra sina landsmän – men att hon stående på stegen träffades av en pil ovanför ena bröstet. Andra källor hävdar att hon fick en armborstpil i nacken eller i halsen. Hon störtade i alla fall ner och fördes bort från stridslinjen. Många trodde att riddarjungfrun hade stupat. Efter en stund reste hon sig dock från marken och drog själv ut pilen. Enligt bevarade dokument hade hon före slaget förutsagt att hon skulle bli sårad, i sådana fall var detta ännu ett exempel på hennes övernaturliga gåvor. När Jeanne återvände till krigsskådeplatsen var klockan omkring åtta på kvällen. Stormningsförsöket av skansen hade pågått sedan gryningen, utan framgång. De franska befälhavarna ville därför avbryta striden, men Jeanne övertalade dem att hålla ut ett tag till. Sedan red hon därifrån till en närbelägen vinodling där hon steg av hästen och började be. En stund senare syntes hon galoppera tillbaka till trupperna, greppa sitt vita baner med Gud och änglarna, och sticka ner det i jorden vid kanten av den vallgrav som löpte runt fortet – i ett öppet trots mot engelsmännens projektiler som regnade ner från murkrönet. Enligt
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
på den frågan. Själv sa hon vid rättegången mot henne att hon tusen gånger föredrog sin vita fana framför sitt svärd, ett kryptiskt uttalande som kan tolkas lite som man vill. Men hon påstod samtidigt att hon aldrig hade dödat någon.
155
Berömda sista ord
en annan version slet hon sin karakteristiska fana ur händerna på en fransk-baskisk soldat som tagit flaggan sedan den ursprunglige fanbäraren segnat ner av utmattning, en häftig rörelse som fick det vita tyget att röra sig i luften. Oavsett vilken version som är riktig så uppfattade de franska trupperna den medvetna eller omedvetna gesten med standaret som ett gudomligt tecken. De gick till förnyat anfall, och denna gång vek engelsmännen undan. Skansen intogs och några dagar senare tågade den engelska armén iväg. Orléans var befriat, inom mindre än en vecka – precis som Jungfrun hade förutspått. Efter den makalösa bedriften vid Orléans utförde Jeanne d’Arc även det andra uppdraget hon fått av sina himmelska sändebud: att föra kronprinsen till Reims, där de franska kungarna sedan sekler hade krönts. Under hela kröningsceremonin stod hon bredvid Karl VII, framme vid altaret i katedralen. En enkel flicka som bara några månader tidigare hade vallat kreatur på landet men nu dyrkades som nästintill ett helgon, som Frankrikes befriare. Detta var hennes största ögonblick, det var här i kyrkan i Reims som hon nådde toppen av sin säregna bana – från och med nu skulle det bara gå utför. Den stridslystna Jeanne ville omedelbart tåga mot Paris för att kasta ut engelsmännen från staden, men kungen tvekade och började i stället förhandla med sina fiender. Dels saknade han de pengar som krävdes för att skicka ut en ny armé i fält, dels började han antagligen betrakta den frispråkiga och föga diplomatiskt lagda Jeanne som en belastning. Nu när hon hjälpt honom till tronen hade han helt enkelt inte längre så stor användning för henne. Kanske var kungen också rädd för vad som kunde hända om han gav henne alltför mycket makt, om han lät riddarjungfrun marschera ut med en ny armé. Tänk om hon skulle bli så populär bland soldaterna att de vände sig mot honom? Om det är någonting som kungligheter alltid fruktat så är det karismatiska folkliga ledare bortom all kontroll. Hösten 1429, fyra månader efter befrielsen av Orléans, gav dock Karl VII vika för Jeannes påtryckningar och beordrade armén att
156
”Var Sankt Mikael naken då han visade sig för dig?” Den typen av frågor ägnade medlemmarna av den kyrkliga domstolen i Rouen mycket tid åt efter det att förhören med Jeanne hade inletts i januari 1431. Hon svarade med en motfråga: ”Hur så, tror ni inte att Gud har råd att klä honom?” Därmed vände hon skickligt på steken och satte i stället utfrågarens relation till Gud i fokus. Denna retoriska fint är typisk för Jeannes självsäkra uppträdande i rätten, i alla fall under de första veckorna av processen. Vid ett annat tillfälle fick hon frågan om hon menade att hon befann sig i ett tillstånd av Guds nåd. Jeannes svar blev: ”Om jag inte gör det ber jag Gud försätta mig i ett sådant tillstånd, och om jag gör det ber jag honom att behålla mig där.” Detta var i sin tur en retorisk och teologisk fälla från domstolens sida. Om Jeanne hade svarat ja hade det varit ett tecken på att hon var en kättare, enligt den rådande doktrinen att ingen ansågs kunna vara säker på att befinna i Guds nåd. Hade hon svarat nej hade det också tagits som ett bevis för hennes skuld, eftersom hon då hade förklarat sig stå utanför Guds obetingade kärlek.
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
bege sig till Paris. Men fälttåget slutade i ett fiasko. Därmed var också föreställningen om Jeannes oövervinnlighet bruten. Senare under hösten följde fler nederlag. Jeanne blev alltmer desperat och frustrerad. Vintern tvingades hon tillbringa i det närmaste sysslolös vid kungens hov. Riddarjungfrun hade aldrig varit lätt att tas med men blev nu en veritabel plåga för omgivningen, med sin kompromisslösa hållning och sina tvärsäkra åsikter. Under våren 1430 fick hon äntligen tillstånd att bege sig till Compiègne, sju mil nordost om Paris, för att försöka bryta den engelskburgundiska belägringen av staden. Där inträffade katastrofen: i samband med en mindre sammandrabbning blev Jeanne neddragen från sin häst och tillfångatagen. Det var den 23 maj 1430. Ett år och en vecka senare skulle hon yttra sina sista ord innan hon brändes till döds, fastbunden vid en påle på marknadsplatsen i Rouen.
157
Berömda sista ord 158
Det väl avvägda svaret chockade rättegångens ledamöter, som inte hade räknat med att den obildade bondflickan skulle klara sig ur den klurigt formulerade fällan – och dessutom göra det på ett så häpnadsväckande intelligent sätt. Och på sätt och vis är Jeannes framgångsrika försvar i rätten ett minst lika stort mirakel som hennes triumfer på slagfältet. Särskilt om man betänker att domstolen bestod av upp till 150 ledamöter – alla män, alla lärda katolska präster. Själv var hon 19 år, analfabet och ensam kvinna bland idel män, ja ensam över huvud taget. Jeannes tidigare stridskamrater hade övergivit henne och Karl VII lyfte inte ett finger för att rädda sin forna välgörare, troligen var han bara glad att bli av med henne. Efterhand blev Jeanne nerbruten av de ständiga förhören och de dåliga förhållandena i fängelsecellen. Dessutom var utgången given på förhand. Engelsmännen, som låg bakom den rättsliga processen, ville se henne bränd på bålet eftersom det skulle underminera Karl VII:s ställning som fransk kung – en regent som bestigit sin tron tack vare en avrättad kättare skulle naturligtvis snabbt förlora i status och legitimitet. Katolska kyrkan å sin sida hoppades kunna statuera ett exempel för att i framtiden slippa tampas med andra folkliga ledare som påstod att de agerade på uppdrag av högre makter. Denna typ av religiösa fritänkare var nämligen ett direkt hot mot prästerskapets auktoritet som den enda godkända länken mellan de troende på jorden och Gud i himlen. Men domstolen kunde inte bevisa att Jeanne var en häxa, eller att hon var utsänd av Djävulen – mycket tack vare hennes status som jungfru, vilken gav henne ett särskilt skydd i den teologiska tankevärlden. Rättens ledamöter sköt då i stället in sig på rösterna hon påstod sig ha fått sitt uppdrag ifrån. De utnyttjade också hennes vana att bära manskläder, vilket hon fortsatte med under fängelsetiden eftersom hon menade att det skyddade henne från att bli våldtagen. Både rösterna och bruket av manskläder sågs som ett brott mot den katolska kyrkans normer, vilket var liktydigt med kätteri. Den 24 maj, efter flera månader av tuffa förhör, fördes Jeanne till en kyrkogård. Där förklarade domstolens representanter att hon skulle
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
avrättas omedelbart om hon inte skrev under ett dokument i vilket hon lovade att sluta bära manskläder och dessutom avsvor sig de himmelska rösterna. Jeanne, som antagligen blev skräckslagen inför åsynen av det bål som hade staplats upp på kyrkogården, gav vika och signerade dokumentet med sin spretiga namnteckning. Fyra dagar senare klädde hon sig åter i manskläder och tog tillbaka sin tidigare förnekelse av rösterna. Varför är oklart. Kanske har de källor rätt som hävdar att Jeannes fångvaktare gömde hennes klänning och i stället lade fram en uppsättning manskläder som hon på så sätt tvingades bära – och därmed gav domstolen en ursäkt att avrätta henne. Allt iscensatt av engelsmännen eller några av domstolens leda möter. Kanske beslutade Jeanne i detta skede att ta tillbaka förnekelsen av rösterna, när allt ändå redan var förlorat? Eller så valde hon medvetet sitt öde, och klädde sig självmant i manskläder igen och tog tillbaka avsvärjelsen av fri vilja. Hur som helst så hade Jeanne d’Arc genom att ta tillbaka avsvärjelsen av rösterna och återigen uppträda i manskläder skrivit under sin egen dödsdom. För en kättare som återfallit i samma brott fanns nämligen bara ett straff: bålet. Klockan sju på morgonen den 30 maj 1431 öppnas dörren till Jeannes cell och två präster kliver in. När de meddelar henne att hon kommer att brännas levande börjar hon gråta. Sedan biktar hon sig och tar för sista gången emot nattvarden. Vid åttatiden lossar vakterna på 19-åringens bojor. De sätter en spetsig pappersmössa som liknar en dumstrut på hennes nu rakade huvud. På mössan står skrivet: ”kättare, avfälling, återfallsförbrytare, avgudadyrkare”. Därefter förs hon ut till en vagn som med en eskort på flera hundra beväpnade engelska soldater sakta börjar rulla genom Rouen. Det är en helt annan resa än den hon gjorde två år tidigare, då hon red genom de smala gatorna i Orléans, sida vid sida med den franske kommendanten, och hyllades som en hjälte av invånarna i staden. Nu är gatorna också fyllda av människor, men i stället för hyllningsrop hörs buanden och hånfulla skratt.
159
Berömda sista ord 160
Under färden fram till marknadsplatsen där bålet är uppbyggt ropar Jeanne: ”Rouen, Rouen – är det här jag ska dö?” Den sista biten tvingas hon gå till fots. Utan skor och strumpor och endast iklädd ett långt linne. Klockan nio är hon framme. När hon får syn på bålet faller hon återigen i gråt. Det är stort och ovanligt högt, för att alla åskådare ska kunna se henne dö. Kanske också för att bödeln inte ska komma åt att strypa henne och därmed förkorta pinan. En präst läser upp anklagelserna mot Jeanne, som under tiden ber med sänkt huvud. De hånfulla ropen börjar blandas med snyftningar. Fler och fler av åskådarna berörs av den fromma flickans uppenbarelse, de förstår att hon är oskyldig. Till och med några av de präster som varit med om att döma henne till döden gråter öppet. Plötsligt ber Jeanne om att få ett krucifix. Det märkliga inträffar då att en engelsk soldat böjer sig ner, plockar upp två pinnar från marken, fogar samman dem till ett krucifix och räcker det till den dödsdömda som stoppar ner träkorset innanför sitt linne. Jeanne säger också att hon vill att någon ska hämta ett krucifix ur en närbelägen kyrka och hålla upp det på en lång pinne, så att hon kan se det genom lågorna och röken innan hon dör. Flera präster, som nu inser att ett stort misstag är på väg att begås, försöker trösta henne. Skådespelet pågår i ungefär en halvtimme, tills två engelska officerare tappar tålamodet. De föser bryskt Jeanne mot bödeln och säger: ”Gör din plikt!” Bödeln leder upp den 19-åriga flickan till bålet och binder fast henne vid den påle som är rest ovanför risknippena och veden. Sedan går han ner och tänder elden. Jeanne ropar att de röster hon hört och de visioner hon haft varit verkliga. Hon åkallar Sankt Mikael, Sankta Katarina och Sankta Margareta – de helgon som följt henne på hennes makalösa resa från det enkla livet i Domrémy till bålet i Rouen, en resa som så småningom kommer att göra henne själv till ett helgon och en av de mest kända gestalterna i världshistorien. Medan röken stiger ber hon att krucifixet som forslats dit från kyrkan ska hållas upp så att hon kan se det. I samma ögonblick som lågorna når Jeanne frågar hon efter vigvatten. Strax omsluter elden henne helt, men hon varken jämrar sig eller skriker av smärta.
Hur var då Jeanne d’Arcs gärningar möjliga? Och kom rösterna, som hon hävdade styrde henne, verkligen från Gud? Tja, den troligaste och bästa förklaringen är att hon helt enkelt råkade fylla ett behov i samtiden. Det fanns ju profetior i omlopp som talade om att en jungfru skulle rädda landet, så hennes uppdykande passade bra in i en redan etablerad tankeform. Det är inte heller omöjligt att Jeanne kände till profetiorna och att hon medvetet anspelade på dem i sin roll som Frankrikes befriare. Dessutom hade alla tidigare försök att vända det nära förestående franska nederlaget i kriget misslyckats. Eftersom allt hopp var ute kunde kronprins Karl lika gärna satsa ett sista kort på den egendomliga flickan som påstod sig vara sänd av Gud. Man får nog utgå från att Jeanne verkligen tyckte sig höra röster och se syner, att hon inte hittade på alltsammans. Det har spekulerats mycket i om dessa uppenbarelser var ett symptom på någon form av sjukdom, och då främst av psykisk natur. Men det finns inget som tyder på att hon skulle ha lidit av exempelvis schizofreni. En annan hypotes är att det var hennes undermedvetna som talade. Kanske stod hon i nära kontakt med sitt eget inre sedan hon som barn tillbringat så mycket tid i stillhet och ensamhet. Kanske formade hon sina syner, utan att förstå det själv, utifrån vad hon hört berättas om helgonen av sin mamma och av prästen i kyrkan där hemma i byn. För många troende är det å andra sidan fullständigt naturligt att Gud kan visa sig på det sättet. Så resonerade man också under medeltiden. Det var inte vanligt men inte heller ovanligt att särskilt kvinnor sa sig få budskap från Gud i form av röster och visioner. Några decennier tidigare hade till exempel heliga Birgitta gripit in i den världsliga politiken, såväl i Sverige som i utlandet, och dessutom lyckats grunda en klosterorden, mycket tack vare sina uppenbarelser. Varifrån de röster Jeanne hörde än kom så gav de den unga bondflickan det mod och den styrka som behövdes för att hon skulle
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
Innan hennes haka sjunker ner mot bröstet i en sista utandning ropar hon enligt flera ögonvittnen med hög och tydlig röst: ”Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!”
161
Berömda sista ord 162
kunna genomföra allt det hon gjorde. Hennes rättframma och självsäkra sätt kan antagligen också förklara en del av de påstådda mirakel och förutsägelser som ingår i berättelsen om Jeanne d’Arc, medan andra underverk kan avvisas som efterhandskonstruktioner eller rena påhitt. Många av hennes bedrifter hade dessutom säkert fullt naturliga orsaker men tolkades i situationen och av den vidskepliga samtiden som ett resultat av överjordiska krafters spel. Men hur det än var med Jeannes kontakt med det gudomliga så blev hon i alla fall helgonförklarad 1920, bland annat på grund av att ett antal historiker börjat intressera sig för henne vid 1800-talets mitt. Det var slutet på en lång rehabiliteringsprocess som hade inletts redan 1456, då Karl VII insett att han tjänade på att Jeannes namn blev rentvått och därför medverkat till att hon officiellt förklarades oskyldig. Jeanne d’Arcs sista ord på det brinnande bålet var visserligen ”Jesus!” men det är inte bara troende kristna som erkänner hennes betydelse. I dag tjänar hon som en symbol för alla de människor världen över som sitter fängslade på grund av sina åsikter och för sin övertygelses skull – politiska fångar som är underkastade domare från regimer drivna av blind ideologi, fanatism och maktbegär. Och trots att hon inte alls var vad vi i nutiden skulle beteckna som feminist, så är hon ett tidigt exempel på att det är möjligt för en kvinna att slå sig fram i en mansdominerad värld. På samma gång en förebild för alla dem som oförtrutet kämpar för att uppnå något som andra menar är omöjligt. Helt klart är att Jeanne d’Arc bidrog till att ändra historiens gång. Definitivt på kort sikt, men kanske också i det längre perspektivet. Det är förstås alltid vanskligt att spekulera i vad som hade hänt ”om inte om hade varit” – men hade det inte varit för riddarjungfruns ingripande vid Orléans så hade engelsmännen sannolikt intagit hela Frankrike, och i så fall är det högst möjligt att det aldrig hade uppstått någon självständig fransk nationalstat så tidigt som vid medeltidens slut eller att någon särpräglat fransk kultur tillåtits att blomstra. Därmed hade kanske inte heller de franska upplys-
Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus!
ningsfilosofernas revolutionerande tankar banat väg för den liberala och sekulariserade demokratin av västerländskt snitt. Och i så fall hade vår värld antagligen sett fundamentalt annorlunda ut.
”
På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef … – och andra dråpliga sista ord
Döden är en allvarlig historia. Antagligen är det därför som vi så ofta skämtar om den. Även i den eviga världen av berömda sista ord-citat finns det mängder av medvetna och omedvetna lustigheter – mer eller mindre sanna. Ett av de dråpligaste slutorden alla kategorier, om man nu kan tala om ”dråpligt” i samband med något så tragiskt som krig, yttrades av nordstatsgeneralen John Sedgwick i slaget vid Spotsylvania Court House i Virginia 1864. Sedgwick var en både omtyckt och duglig befälhavare men hade knappast varit ihågkommen i dag om han inte blivit arg på sina mannar när de duckade för den sporadiska eldgivningen från sydstatarnas linjer. ”Jag skäms över er”, hojtade han, ”ducka på det viset för enstaka kulor”, och sedan kom det: ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef …” Men det var förstås precis vad Dixie-arméns skarpskyttar kunde. För i nästa ögonblick fick Sedgwick en kula i ansiktet och föll död ner. Fast ska man vara ärlig så har historien bättrats på en aning. För det första hann Sedgwick avsluta meningen innan han sköts ihjäl, men den brukar anges som oavslutad eftersom det naturligtvis ger det hela en extra komisk krydda. För det andra var det inte det allra sista generalen yttrade. Sekunderna efter det att han kläckt ur sig sin legendariska harang om elefanten tillrättavisade han en av sina mannar och beordrade honom att han skulle återgå till sin plats i skyttevärnet – därefter small det. Men en god historia är det hur som helst. Helgon är väl inte kända som några lustigkurrar direkt. Vad beträffar de tidiga kristna helgonen beror det säkert på att de oftast utgjordes av personer som hade lidit martyrdöden, och i en sådan situation är det av förklarliga skäl lätt att hålla sig för skratt. Men det finns undantag, det gör det alltid. Ett exempel är Sankt Laurentius, diakon i Rom på 200-talet, på våra breddgrader även känd som Sankt Lars. 164
På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef …
Han påstås ha fyrat av följande sarkastiska uppmaning till sina bödlar när de grillade honom över glödande kol: ”Ni kan vända mig nu. Jag är färdig på den här sidan.” Enligt traditionen avslutade sedan Sankt Lars visserligen med en sedvanligt from sentens riktad till högre makter, men håll med om att repliken strax innan onekligen skulle platsa i vilken nutida actionkomedi som helst. Till saken hör att katolska kyrkan utsett Sankt Lars till skyddshelgon för bland andra … just det, komiker och kockar. Ett sista ord i samma klass, nästan som hämtat ur en Monty Python-sketch, yttrades enligt legenden av den romerske kejsaren Caligula sedan han blivit nerhuggen av sina livvakter år 41 e Kr. Liggande på golvet, blodig och med mängder av sticksår efter dolkar och svärd, sägs Caligula trotsigt ha utmanat sina mördare med ett: ”Jag lever fortfarande!” Men låt oss lämna det makabra. Det finns självfallet även berättelser om tragikomiska sista ord som inte handlar om ond bråd död. Till exempel lär den irländske författaren James Joyce på sitt yttersta ha utbrustit: ”Är det ingen som förstår?” Det är ju i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack. Inför döden kan det också kännas skönt att lätta sitt hjärta, att äntligen slippa vara ”politiskt korrekt”. Det påstås den spanske dramatikern och poeten Lope de Vega ha tagit fasta på 1635: ”Ja, jag säger det väl då, Dante får mig att må illa.” En av anledningarna till att vi människor genom historien har ägnat så stort intresse åt sista ord är föreställningen om att de förväntas rymma någon form av högre sanning. Och det gör de ibland. Men även här finns det förstås undantag. För ett av dem står hotellmagnaten Conrad Hilton, farfarsfar till mediafenomenet Paris Hilton. När Conrad Hilton före sin död 1979 tillfrågades om han hade några livsvisdomar att dela med sig av till kommande generationer sägs han ha levererat följande oförglömliga pärla: ”Lämna alltid duschdraperiet på insidan av badkaret.”
165