till erik
Det k채nns konstigt, inlaga.indd 1
2012-06-25 10:43
Sophie A dolfsson
Det k채nns konstigt att vakna i sin egen s채ng
telegram
Det k채nns konstigt, inlaga.indd 3
2012-06-25 10:43
Det känns konstigt att vakna i sin egen säng © Sophie Adolfsson 2012 Tryck Wallén Grafiska/Nørhaven 2012 Omslag Johan Öhrn Sättning Happy Book, Stockholm isbn 978-91-7423-038-3 www.telegramstudios.com www.telegramforlag.se
Det känns konstigt, inlaga.indd 4
2012-06-25 10:43
Din mamma säger att du alltid kommer att komma över dem. – Först är det ett öppet sår som blöder utav bara helvete. Sedan blir det en skorpa, och antagligen rispas den skorpan upp flera gånger. Men till slut läker den och blir ett ärr. Ett ärr som går att leva med. Och det är ju sant. Du vet det, för hela ditt jävla hjärta är fullt av ärr. Och visst, du kommer att komma över dem. Det är bara det att du är så jävla trött på att alltid behöva komma över alla hela tiden. Jag menar, hur många ärr finns det plats för egentligen?
5
Det känns konstigt, inlaga.indd 5
2012-06-25 10:43
Det känns konstigt att vakna i sin egen säng, själv dessutom, och jag vill bara dö. Jag drar mig ut i köket och dricker upp all mjölk i ett enda svep. Det gör ont i magen av det kalla och jag måste flåsa. Hjärtat slår snabbt, som det alltid har gjort. Det trycker och spänner i underlivet, jag måste kissa. Hela urinblåsan är full, jag ser gravid ut. Kisset tar aldrig slut och det kommer ånga från det. När jag ska spola ser det ut som att jag hällt outspädd äppeljuice i toan. Bredvid sängen ligger min väskas innehåll utspritt, jag brukar vända upp och ner på den när jag är full eftersom jag får för mig att jag tappat allt. Det är fortfarande för tidigt för att försöka komma ihåg något från igår. Men sedan kommer jag att ringa någon av dem jag var ute med och få allt återberättat. Jag är rädd för historien. Strax innan jag åter faller in i sömnen smäller brevlådan till och det dunsar ner en hög med brev och tidningar. Under all post ligger en lapp:
7
Det känns konstigt, inlaga.indd 7
2012-06-25 10:43
Jag behöver inte förklara hur det känns när jag vaknar. Det är en sådan där bakfylla som man tror ska förgöra en. Om man väl lyckas få upp kroppen ur sängen, vet man inte hur man ska få den att komma ens ett halvt steg framåt. Min mun är torr, tungan har svullnat, den är i desperat behov av vatten. Ur den ryker ett os som luktar fotogen. Hela jag stinker som en skruttig gubbe. Jag försöker nå min mobil som ligger på golvet utan att lyfta huvudet från kudden. Inser att det inte kommer att gå och drar upp överkroppen från madrassen. Det känns som att någon trycker in en spik i hjärnan. Jag stönar till och kniper ihop ögonen av smärtan, lägger handen på pannan och vilar en halv sekund innan jag slutför upp plockandet av telefonen. Klockan är strax efter ett. Jag kommer ihåg att jag var uppe tidigt och drack mjölk, den skvalpar till i magen. Jag tittar runt i rummet, så gott jag kan utan att dö av huvudvärk, för att förhoppningsvis kunna hitta en halväten chipspåse någonstans. Jag känner mig inte utsvulten och det brukar vara ett tecken på att jag köpt chips på vägen hem och tryckt i mig. Men det finns ingen, jag måste ha ätit något annat. Telefonen visar att jag har ett missat samtal från Hugo. Jag vill ringa upp honom, mest av allt, men är samtidigt lite rädd för det. Jag skäms. För att jag alltid ringer honom och sms:ar när jag är som fullast. Jag ringer Robert men får inget svar, antagligen jobbar han. De andra som var med ut är inte sådana personer jag kan ringa och fråga vad som hände eller om jag gjorde något dumt. Robert är bäst att prata med för han får mig alltid att sluta noja, vilket är precis det man måste göra, annars växer bakisångesten till en gigantisk massa som vägrar släppa taget om en. Lättare 8
Det känns konstigt, inlaga.indd 8
2012-06-25 10:43
sagt än gjort dock. Särskilt när man allt som oftast är vidrigt pinsam på fyllan. Jag lägger mig ner och vrider mig runt bland lakanet och kuddarna. Jag hade bra gärna velat knulla nu, bakiskåtheten kryper sakta ner från magen till fittan. En minnesbild fladdrar förbi. Jag dansar med Robert på Spy Bar och sveper ett glas, troligtvis raspberry sour för det är Roberts favoritdrink. Det mesta av spriten rinner ner för hakan istället för ner i strupen. Jag kravlar mig upp mot dj-båset och säger, eller kräver kan vara ett bättre ord, att de ska spela något med Leila K eller Alphaville, men de svarar så klart bara att de inte har något sådant och sätter istället på »Smells like teen spirit« vilket gör att dansgolvet förvandlas till ett mellanstadiedisco där killarna hoppar på varandra och buffar och skriker. Jag drar med Robert till det vi kallar hiphoprummet och vi juckdansar, Robert kan få det att se snyggt ut, men min röv har ingen taktkänsla så jag väljer att trycka fram pattarna istället och svänga med armarna, vilket ger mig blickarna jag är ute efter. Sedan är den minnesbilden slut. Inte en särskilt farlig, snarare en väldigt härlig bild. Jag önskar bara att de andra minnena som ska komma tillbaka denna dag är lika härliga. Efter att ha legat som en klubbad säl, eller av ljuden som kommer ur munnen att döma mer som en strandad val, kravlar jag mig upp ur sängen och klampar mot köket. Snubblar på jackan i hallen och ramlar in. Lägenheten jag bor i är ruffig. Allt faller sönder, till exempel när jag öppnar en lucka eller försöker dra ut en kökslåda. Som i en fars. Köksväggarna var en gång vita, nu är de gula; kollar man närmare upptäcker man mörkare ränder lite överallt. Det har runnit nikotin och smuts från taket. 9
Det känns konstigt, inlaga.indd 9
2012-06-25 10:43
Jag sitter vid bordet och fyller på väggarna med mer nikotin. Lungorna skriker till. Jag brukar inte röka när jag är bakis, det tar emot för mycket. I dag gör jag det för att jag får för mig att det skulle göra mig piggare. I fönsterkarmen står Alexanders svarta plastspargris som han glömde ta med sig. Jag har inte hunnit vänja mig vid att det bara är jag som bor här nu, trots att det gått flera månader sedan han flyttade. Vi har bott på så många ställen tillsammans. För några år sedan slog vi följe, båda nyligen dumpade och trötta på allt, redo för något totalt nytt. Jag tänker på allt dumt vi gjort och hur fulla vi varit tillsammans, alla bråk vi haft men framför allt de fina stunderna. De där dagarna som man aldrig ville skulle ta slut. Numera ses vi bara på jobbet. Genom fönstret, på den lilla gångvägen som går till lekplatsen, ser jag en mamma med sitt barn och sin hund. Pojken kastar en boll till hunden, mamman rycker och drar i hans overall ärm samtidigt som hon skriker något. Hunden får bollen i huvudet och skenar iväg av rädsla. Mamman kutar efter, barnet stannar kvar och tjuter. Jag kan se hur det sprutar snor och slem från hans rosa lilla tryne. När de försvunnit kommer ett rådjur fram. Det går lugnt förbi fram mot vägen. De smala pinnbenen klapprar mot asfalten. Tjejen jag hyr i andra hand av bor i Berlin. Det var meningen att Alexander och jag bara skulle bo här i tre månader, men hon stannade kvar i Berlin, så denna höst firar jag mitt tredje år här. Redan innan vi flyttade in kände vi till lägenheten väl, de flesta jag vet har varit på minst ett dussin efterfester i den. Victoria, som hon heter, brukade alltid dela med sig av sina adhd-medi10
Det känns konstigt, inlaga.indd 10
2012-06-25 10:43
ciner. Några av mina högsta nätter har jag spenderat i denna lägenhet. Victoria är en sådan tjej som man inte tror finns på riktigt, en som folk skriver låtar om. Hon är vacker och skakar om, med ett ansikte som Kylie Minogue fast ännu snyggare och en raspig, hes rökröst. Jag tänker på den gången jag låg med henne. Hon fick göra det mesta, jag var full och rädd att kräkas i hennes fitta. Jag drar in ett bloss. Tänker att ingen har slickat mig så bra som hon. Det durrar till i bordet, mobilen ringer. Jag tar upp den och ser Hugos bild. – Hallå. – Hej lilla frö. Tänkte bara höra hur det är. Du ringde i natt. – Jag vet, förlåt! – Vart var du igår? – Riche och sedan jävla Spy Bar. Jag fattar inte varför jag aldrig lär mig att jag hatar Spy Bar. Det känns som att jag alltid kommer att hamna där. Och jag vet att jag sa något, fast jag kommer inte ihåg exakt vad, bara att det var aspinsamt och till någon jävla kille som jag inte har en aning om vem det var men som uppenbarligen kände mig eftersom han var så himla tjenis. Jag har väl säkert legat med honom någon gång. Åh, mitt huvud dödar mig! Fy fan, vad jag hatar det här. – Vilka var du ute med då? – Robert. Katarina var med ett tag också men hon åkte hem när Riche stängde. Åh, det är så jävla orättvist att jag ska bli så här bakis. Eller ja, jag får väl skylla mig själv, men ändå. Det är som att jag är allergisk mot alkohol. Jag kanske är det? Jaja. Hur är det med dig? – Mjo. Det är väl bra. 11
Det känns konstigt, inlaga.indd 11
2012-06-25 10:43
Några sekunders tystnad. Jag tänker att Hugo drar i sitt skägg. Vi pratar lite mer om min utekväll och att jag drack vin fast jag vet att jag inte borde ha gjort det för det är alltid då jag förlorar kontrollen. Han lyssnar, dömer mig inte men tycker heller inte synd om mig och det är därför jag kan ta till mig av det han säger. Hugo är min bästa vän. Han vet om nästan alla mina hemligheter, till och med dem som jag knappt kan tänka på utan att må illa och gråta. Flera gånger, inte så mycket nu för tiden men allt som oftast förr, brukade mina festnätter sluta med att jag kravlade hem till honom. Särskilt då det gick för långt och jag söp så mycket att jag ville dö och därför satte mig i alla möjliga idiotiska situationer. Han brukade hålla om mig då, när jag grinade, trots att han avskyr fysisk närhet. Vi har båda två så himla mycket ångest, ibland blir den så stark att vi drar ner oss tillsammans. Men vi hittar alltid tillbaka upp till ytan igen. Hugo säger att han ska gå och möta upp sin kille. – Men jag kan ringa dig senare i kväll kanske? – Ja, det blir bra. Hörs sedan, pusspuss. – Pusspuss. Det gör ont och svider i tandköttet, som att den gamla alkoholen ligger där och bränner. Jag är hungrig, vill ha allt och jag tänker äta det också. Mina vänner brukar säga att de aldrig varit med om någon som kan äta så mycket som jag på bakfyllan. Jag röker en till cigg och tittar runt bland skiten. En silverfisk kravlar på golvet. Jag dödar den snabbt, jag älskar att se deras äckliga kroppar sprängas när man trycker sönder dem, och tänker »jaha, nu har de lyckats ta sig ända ut i köket också«. 12
Det känns konstigt, inlaga.indd 12
2012-06-25 10:43
Det är fullt av kryp här. Pälsängrar djupt inne bland gamla kastruller och burkar i skåpen, spindlar och väv i varje hörn, silverfiskar stora som maskar, bananflugor som cirklar över mögliga koppar och tallrikar med matrester. Jag drömmer ofta mardrömmar om alla smådjur. Att de ska krypa på mig ända upp i ansiktet och munnen och att jag då råkar svälja dem. Tankarna väcker magen till liv och jag rusar till toaletten. Det känns som att hela kroppens innehåll, organ och tarmar och allt det andra rinner ut med bajset. Det gör ont och känns obehagligt, som att det inte finns någon mage därinne längre. Att det bara är ett tomrum kvar, omvirat med ett stycke hud. Skiten stinker. Bakisavföring har en av de värsta lukterna, en blandning av bajs och nagellack. Det ångar gift och jag undrar som alltid när jag sitter på toa dagen efter hur man frivilligt kan utsätta sin kropp för det här, gång på gång? Jag torkar papper efter papper tills jag känner mig flådd i röven. När jag reser mig upp undviker jag spegeln. Jag orkar inte se hur för jävlig jag ser ut, det räcker med att ha skitit ut gift. Det är tur att jag är ledig idag. Jag hade inte orkat försöka se ens halvt respektabel ut. Jag lunkar tillbaka till sängen. Magen kurrar till. Jag tänker sova en timme eller två, sedan är jag nog redo att ta mig ut och köpa allt onyttigt som jag ska trycka i mig. Jag sluter ögonen och det snurrar runt i hjärnan. Kroppen är varm som ett element och jag snor runt i sängen för att inte känna hjärtslagen som dunkar obehagligt hårt. Jag blir rädd för att de ska slå sönder mig. Efter en halvtimme somnar jag. Jag vet att hon står där, på andra sidan dörren. Klockan är halv sex på morgonen, hon kommer aldrig senare än sju. Hon 13
Det känns konstigt, inlaga.indd 13
2012-06-25 10:43
skrämmer mig inte, jag är så van vid att ha henne där. Men i dag är jag bakis och orkar inte gå upp och ställa mig vid dörren, så som jag alltid annars brukar göra. Jag lyssnar och väntar på att hon ska springa upp och gå hem till sig. Ibland knackar hon, en eller två gånger, och jag svarar. Då rusar hon iväg. Det är svårt att somna om efter det. Jag har aldrig orkat ta reda på vem hon är. Det enda jag har listat ut är att hon måste bo på tredje eller fjärde våningen. Jag tror att jag kanske tycker om att ha en galen tant som granne, så därför låter jag henne hållas. Och jag tror också att det är därför jag aldrig öppnat, jag är rädd för att hon ska skämmas och försvinna. Det känns som att tanten är det mest spännande inslaget i mitt liv nu för tiden, vilket säger en hel del om hur förbannat tråkigt allt har blivit. Även den här morgonen knackas det på dörren. Jag tror att hon blir frustrerad över att jag inte svarar för knackningarna slutar inte. Men jag klarar verkligen inte att resa mig. Svetten jag badat i har förvandlats till is och jag hackar tänder. Jag vet att det är en tant eftersom jag hör hennes gamla skrumpna livmoder sucka bakom dörren. Jag lyckas somna om. Jag vaknar och känner mig tröttare än när jag däckade. Gammalt smink ligger och svider i ögonvrårna. Jag känner mig förvirrad, tv:n är på utan volym och det är kvalmigt i luften. Den luktar som jag luktar, surt av bakissvett. Dagen efter dagen efter är egentligen jobbigare än själva bakisdagen. Antingen är man fortfarande lite full då eller så har man ändå inte tid för någon ångest eller annat, det mesta av kraften går åt till att bara genomlida alla kroppsmärtor. Det är 14
Det känns konstigt, inlaga.indd 14
2012-06-25 10:43
dagen efter dagen efter som de flesta minnen kommer tillbaka. Hungrig som ett stackars djur är jag. Jag måste ha sovit igenom hela bakisdagen utan att äta någonting alls vilket aldrig har hänt innan. Tänderna känns upplösta och det ligger en tjock slemhinna över dem. Jag slickar dem rena med tungan och sväljer sedan geggan. Den smakar nästan farligt äckligt. Går till köket och sätter på kaffe, jag tittar på mobilen och ser att klockan är halv ett. Återigen har jag sovit bort nästan ett helt dygn. Den där filmen som finns i hjärnan går igång. Den som visar alla dumma saker jag gjorde för några år sedan, de där som tycks förfölja mig, alla risker jag utsatte mig själv för. När filmen startar gör jag allt för att stänga av den, skakar huvudet, blundar hårt och försöker pressa fram tankar om vad som helst annat, blockerar de andra som ger mig magknip. Blockering är inte bra, säger min psykolog, man ska istället rida ut ångesten. Men jag kan inte rida. De gånger jag försökt skär det alldeles för djupt i mig och jag vill hellre vrida nacken av mig än att genomlida filmen. Kaffet puttrar, röken stiger uppåt. Jag tänder en cigg och sätter mig vid köksbordet, cigaretten smakar godare idag. Gäspar en stor gäsp så att det gör ont i käkarna, pillar bort sminkkluttarna ur ögonen. Det känns som att jag inte sovit alls. Som att kroppen är tom och sårig. Det hänger ett konstant illamående över mig och jag önskar att jag kunde kräkas ut det. Jag dricker mitt kaffe och hoppas att det ska ge mig en aning liv, men jag vet att det inte kommer att göra det. Ingenting fungerar dagen efter dagen efter. Jag borde göra något. Aktivera kroppen, det är i alla fall något som jag vet funkar. Men jag kan inte, det är som att jag inte har några muskler kvar, ingenting som kan bära upp mig. Jag 15
Det känns konstigt, inlaga.indd 15
2012-06-25 10:43
längtar till morgondagen, då kommer allt att vara mer vanligt igen. Inne i mitt huvud spelas det upp nya minnesbilder. Hur jag vräker mig över en kille, nästan tvingar mig på honom, och när han föser undan mig dricker jag vinglas efter vinglas. Spiller på brösten, beställer nya. Känner mig frustrerad över att jag inte hittar någon att gå hem med, men Robert och jag skrattar. Han står på högtalaren och dansar. Jag hoppar på dansgolvet och är svettig, kroppen dallrar och flyger. Just då, där i vinglet och mörkret, får jag för mig att jag är oerhört sexig fast nu när jag ser allt i minnesbilder, vet jag att det inte riktigt stämmer. Jag kommer fortsätta att skämmas en aning förstås, tycka det är jobbigt att visa mig ute för att jag är rädd att någon ska känna igen mig från utekvällen. Men det kommer att försvinna efter ett tag och då är bara den vanliga ångesten kvar. »I morgon börjar jag om. Jag ska äta nyttigt och träna, simma ännu fler dagar i veckan än vad jag gör. Inget godis och inga chips på minst en månad. Jag ska inte dricka en droppe förrän jag gått ner sju kilo och fått en fast, fin kropp. Jag ska inte gå ut alls. Inte förrän jag har en platt och hård mage. Då ska jag klä på mig den där klänningen jag aldrig bär, eftersom jag ser så fet ut i den, och så ska jag gå ut och visa upp nya mig med min nya kropp. Och jag tänker inte vara ute till klockan fem på morgonen. Bara bli en aning full och sedan gå hem. Jag tänker absolut inte sätta min fot på Spy Bar, bara Riche. Och alla killar kommer att flockas runt mig, de som förut avvisade mig, men jag tänker inte gå hem med dem. För jag kommer inte att vara äckelfull och desperat.« Så tänker jag och det hoppar till inom mig för jag längtar till i morgon då de nya dagarna börjar. 16
Det känns konstigt, inlaga.indd 16
2012-06-25 10:43
Jag har haft dessa nystartartankar minst en gång i veckan i flera år. Jag lyckas aldrig hålla dem kvar längre än två veckor. Men precis som alltid, hoppas jag nu att denna gång kommer att vara just den gången då jag äntligen klarar av det. När jag druckit några koppar kaffe börjar jag städa. I morgon ska jag börja de nya dagarna med ett rent hem. Eller i alla fall så rent som det går att få. Jag diskar, bananflugorna flyger argt iväg från kastrullerna och tallrikarna, sedan torkar jag bord och bänk. Spisen orkar jag inte med så den får fortsätta vara prydd med flott. Bananflugorna förflyttar sig dit och börjar suga på fläckarna. Jag går ut i hallen och ställer i ordning alla skor som ligger överallt. Tar upp brevhögen och bläddrar igenom den, sedan ser jag lappen som ligger där på hallmattan och jag blir som förstenad. Står blick still i en halv minut, tittar mig sedan omkring för det känns som att någon står och lurar bakom hörnet. Jag plockar upp lappen från hallmattan. Vågar knappt röra vid ordet som är skrivet stort och med lätt barnslig handstil. Det suger i min mage, som när man åker karusell. Jag är rädd och samtidigt bränner det om öronen av spänning. För jag vet vem lappen är ifrån, det finns ingen annan förklaring än att granntanten lämnat den. Jag trycker örat mot dörren och lyssnar om hon skulle stå kvar där. Tanten är lika psykstörd som jag, antagligen ännu mer, vilket gör mig glad. Min första instinkt är så klart att ringa Hugo. Han skulle pissa ner sig av spänning, både han och jag älskar allt som är mystiskt och oförklarligt, men jag bestämmer mig ändå för att inte göra det, för jag tänker att detta är näst intill äkta magi och precis som i sagorna kommer hon att försvinna om man berättar om det. Jag måste få ha kvar henne. 17
Det känns konstigt, inlaga.indd 17
2012-06-25 10:43
Jag läser lappen igen och igen, nu vågar jag stryka med fingrarna över bokstäverna. Sedan höjer jag blicken och då kommer det tillbaka. *** Lilla du åker i din mammas killes Amazon. Ni ska på semester på Öland. Din mammas killes barn är med och de bråkar som de alltid gör. Lilla du är för första gången väldigt lugn. Det finns inte huvudvärk eller sug i magen. För det känns som att ni är en riktig familj. Lilla du kallar inte din mammas kille för pappa, men du får det om du vill. Och hans flicka heter också Anna, har samma namn som du. Förutom det skulle det faktiskt kunnat vara så att ni alltid levt med varandra. Ni sjunger din favoritsång i kanon. Vår tupp är död vår tupp är död Vår tupp är död vår tupp är död Han kan inte sjunga Kokodikokoda Han kan inte sjunga Kokodikokoda Kokokokokokodikokoda! Kokokokokokodikokoda! Lilla du tänker att det är så här det ska vara. Mamma har fått färre rynkor under ögonen. Ni sjunger i kanon tills mamma helt plötsligt säger: – Titta inte ut genom fönstret! 18
Det känns konstigt, inlaga.indd 18
2012-06-25 10:43
Din mammas killes barn gör som hon säger och blundar hårt. Men du tittar. Det är en bilolycka och du hinner se att mannen i framsätet fått ett rör genom huvudet. Hela hans hjärna ligger utsmetad på instrumentbrädan.
19
Det känns konstigt, inlaga.indd 19
2012-06-25 10:43
Ibland, som nu, står jag och granskar mig själv länge i spegeln. Jag har inte tid med det, jag borde börja sminka mig och fixa eftersom det snart är dags att bege sig till jobbet. Det blir ändå så att jag struntar i tiden som går och fortsätter att glo på tjejen framför mig som tydligen ska vara jag. Jag är inte ful, men jag har perioder då jag verkligen hatar min kropp och mitt ansikte, framför allt de små linjerna och fårorna som börjat visa sig. Många brukar säga att jag ser speciell ut och jag har ofta fått höra att jag är snygg eller söt. Rentav vacker. Ibland kan även jag se det. Jag är blek men har inte perfekt hy, i alla fall inte utan smink. Näsan är en aning röd och jag har lite skavanker här och där, ibland finnar. Under ögonen sitter mina värsta komplex, de mörka stora ringarna med tillhörande fåror. Nästan alla kvinnor i min släkt har dessa ringar under ögonen, det har inget med dålig kost eller sömn att göra. – Det är för att vi kommer från ett tattarsläkte, säger min mamma. Jag har stora ögon med markerade globlinjer. De är gråblå och i det ena sitter ett födelsemärke på kajalraden. Ögonbrynen är stora och helt formlösa, hår lite varstans, men jag plockar dem så jämnt jag kan. Svårt dock, när det ena dessutom sitter högre upp än det andra. 20
Det känns konstigt, inlaga.indd 20
2012-06-25 10:43
Till näsa har jag en liten uppnäsa, fast på senare år tycker jag den har blivit större. Man säger ju att öron och näsor aldrig slutar växa så det kanske stämmer. Jag avskydde min näsa när jag var liten, grisnäsor var inte populära. Jag brukade försöka få den att bli rak genom att trycka ner tippen med tejp. Jag sov med tejpen och hoppades vakna upp med rak och vacker nos, vilket så klart aldrig funkade och varje morgon blev en total besvikelse så fort jag såg mig i spegeln. Mina så kallade kompisar brukade ofta påpeka hur jag såg ut, vilket gjorde att jag självklart hatade mitt ansikte. Men så när jag blev äldre och flyttade till Stockholm förändrades allt. Plötsligt ansågs jag ha ett fantastiskt ansikte. Det var svårt att förstå det där. Att ena stunden vara en av de fulaste tjejerna i skolan för att i nästa ha folk stirrandes efter sig. Resten av ansiktet består av en liten haka, höga markerade kindben och stora läppar. Framför allt underläppen. Den övre har en spetsig amorbåge, precis som min mammas. Strax ovanför, på snorrännan, sitter ett litet ärr. Det kom till när jag var åtta år och ramlade på kyrkbacken och slog ut mina framtänder. Ena tanden borrade sig igenom läppen och flög ut, skapade ett hack som blev hoptejpat hos tandläkaren och sedan lämnade efter sig detta ärr. Jag tittar på mina tänder och tänker på gluggen som inte finns längre. När jag var arton fick jag byta ut mina plasttänder mot riktiga kronor som gjorde att mellanrummet försvann. Ibland när jag deppar kan jag ligga och tänka att jag inte är jag längre utan min glugg. Den som jag blev så retad för när jag var mindre och då kunde ge vad som helst för att få utbytt till en normal och fin tandrad. Senare, i tonåren, älskade jag den. Jag låter blicken vandra ner längs min kropp. Nästan så att jag skulle vilja säga min stackars kropp, eftersom jag utsatt den 21
Det känns konstigt, inlaga.indd 21
2012-06-25 10:43
för så mycket. För var dag som passerar syns slitningarna mer och mer. När jag var fjorton blev jag anorektiker och efter friskförklarandet började jag jojobanta, vilket nu gett mig celluliter och bristningar. Framför allt kring låren och höfterna, men även en del på brösten och ryggslutet. Jag kan stå i timmar och granska dem ingående, följa bristningarna med fingret tills de tar slut. Särskilt dem vid sidan av knät, de som ser ut som maskar på väg att kräla sig över skålarna. Och åderbråcken, »mormortatueringar« som jag kallade dem när jag var liten, på vaderna som sprängts likt små explosioner under huden. Brösten är stora och tunga, de har börjat dra sig nedåt men än kan de inte kallas för hängpattar. Mina bröstvårtor är dock fina när de är styva, perfekta som små rosaröda hallon. En tjej sa en gång att min kropp är så himla mycket »kvinna«. Antagligen för att jag är ganska kurvig men med smal midja, och dessa gigantiska tuttar. Det känns som att man borde vara nöjd för att man fått stora bröst och höfter, men jag kan känna mig väldigt klumpig istället, allt dallrar och är i vägen. Ibland tänker jag att jag ser ut som ett fån med dessa stora behag. Med extra stor betoning på ibland. När jag ser männens och kvinnornas blickar som vandrar upp och ner, hur det rycker i deras kön och känner lukten av deras kåtsafter som sipprar ut, då njuter jag av att vara just denna kurviga, våta kvinna. Jag rycks ur mitt betraktande och springer naken ut i rummet för att kolla klockan och när jag ser att det är tre minuter kvar innan jag måste gå piper jag till och hoppar i kläderna. Som vanligt blir jag tvungen att sminka mig på tunnelbanan, vilket jag avskyr. Jag tar på mig min kappa och hänger min svarta väska över axeln. 22
Det känns konstigt, inlaga.indd 22
2012-06-25 10:43
Det är kallt och vått ute. Hösten börjar gå mot sitt slut så naturen är så där ful och grå, lite äcklig. Löven är bruna och blöta, det ser ut som att det ligger högar med bajs överallt. Jag går raskt till tunnelbanan, plankar och fastnar med väskan i spärren men rycker mig loss. Sätter mig sedan på en av bänkarna och väntar, två minuter står det på tavlan. Jag hinner täcka halva ansiktet med concealer, sedan dånar tunnelbanan in på perrongen, och jag kliver på med en fin och en ful sida. Sminkar andra halvan och när jag granskat mig ett tag i fickspegeln för att se om jag lyckats täcka alla fåror ordentligt, sjunker jag ner lite och börjar speja nervöst efter kontrollanter. Först när jag går igenom Östermalmstorgs tunnelbanespärrar kan jag pusta ut. Så rundar jag Pressbyrån och åker upp med rulltrappan till Grev Turegatan. Uteliggarna däruppe kastar tärning och skrattar. Jag går ner förbi Åmells och tittar in i fönstret fast jag inte borde, för där jobbar en kille som jag nästintill låg med en gång. Jag skulle bli röd i ansiktet om våra ögon råkade mötas. När jag kommit fram till Riche viker jag av och går sedan Ingmar Bergmans gata upp tills jag kommer till Nybroplan och den pråliga byggnaden som för andra verkar så stor och ståtlig men för mig, som jobbat alldeles för länge i den, numera känns liten och trång, nästan klaustrofobisk. Jag går in via receptionen, hälsar på Stefan som jobbar där och han svarar med ett kort hej. De flesta tycker att han är otrevlig, men han är inte det mot mig. Jag tror det beror på att han gillar mina kappor som jag brukar ha under vintern. När jag går ner till omklädningsrummen i källaren inser jag att jag jobbat i detta hus i mer än fem år, mer än ett halvt decennium. Jag byter om till mina arbetskläder som består av svart kjol, vit skjorta samt svart kavaj med en prålig brosch på bröstet 23
Det känns konstigt, inlaga.indd 23
2012-06-25 10:43
med bokstäverna KDT på. Jag tar en snabb titt på mig själv i spegeln och upptäcker att kavajen och kjolen är skitiga, tar spott på fingret och gnuggar för att få bort fläcken men istället blir den bara ännu större. Jag undrar hur alla andra gör, de som alltid ser helt nystrukna ut. Mina kläder är aldrig felfria, det finns alltid ett hål, en fläck eller fullt av noppor. Jag flyttar broschen och sätter den över fläcken. Sedan går jag, via garderoben, till samlingsrummet som ligger på parkettens högra sida. Öppnar trägrinden och håller för näsan då avloppet ger ifrån sig en extra pust, precis här stinker det som värst i huset. Här samlas man innan arbetspasset börjar för att gå igenom kvällens föreställningar, om det är något speciellt man behöver veta och vilken rad man ska vakta. Dramaten består av sex scener varav fyra ligger i det stora huset. Precis bakom på Almlöfsgatan ligger Lilla scenen och längre upp mot Karlaplan på Linnégatan ligger Unga Dramaten i Elverkets lokaler. Stora scenen har tre rader samt parketten som ligger närmast scenen. Till varje föreställning på Stora scenen behövs sex publikvärdar som är utspridda på de olika raderna. Publikvärden är säkerhetsansvarig, om det börjar brinna ansvarar man för att evakuera alla gäster ur byggnaden. Man ska även kontrollera att säkerhetsutrustningen fungerar, brandsläckare och liknande. Publikvärden ska finnas där för gästerna, det kan vara allt från att leda till rätt platser och sälja program till att ge hjärtoch lungräddning. Det senare händer aldrig, trots att de flesta hjärtan som besöker Dramaten knappt orkar hålla igång ens ett halvt slag längre. För det mesta är det bara folk som får hostattacker som man får ge vatten till, någon liten svimning 24
Det känns konstigt, inlaga.indd 24
2012-06-25 10:43
och en och annan kräkning. Men annars är ens huvuduppgift att stå och vara trevlig, le och svälja skiten man får kastad i ansiktet. Ulla, som är första publikvärd i kväll, vilket betyder att hon är huvudansvarig, pratar och skrattar om något, hon ler och säger hej när jag stiger in. Joakim står och rättar till slipsen och drar håret bakåt framför spegeln. Jag blickar runt lite snabbt på de andra som ska jobba, mina kollegor rättare sagt. Jag kan ha väldigt svårt för kollegor men här är de flesta bra. De flesta, inte alla. Inte han den slemmiga som tror att han är förmer än alla andra och alltid måste hävda sig mot sina kvinnliga kollegor. Samt stirra på en och säga »Hej snygging« med ett sådant gubbleende som får en att vilja spy på närmaste toalett. Ulla är en stilig dam med rak och elegant hållning eftersom hon var dansare i yngre dar. Jag gillar henne för att hon är rolig och alltid snackar skit om alla tanter som besöker Dramaten. Hon är charmig; säkert föll killarna som furor för hennes fötter. I soffan sitter Jack. Han har den mest genomträngande blick jag någonsin sett, vilket gör honom fruktansvärt sexig. Hans ögon är svåra att slita sig ifrån. Jag sätter mig bredvid honom och vi frågar hur det är och vad man har gjort och sådant där man brukar prata om. Ulla babblar på om något, efter en stund förstår jag att det är om en repetition på Elverket som hon har varit och kollat på. – Nej fy, det var då rakt inget att hänga i julgran. Det där får de verkligen ta och jobba ihop. Och jag har ju så svårt med vuxna människor som ska spela barn. Jag tycker det är riktigt äckligt! Jag fnissar och hon tittar på mig och hon fnissar hon tillbaka. 25
Det känns konstigt, inlaga.indd 25
2012-06-25 10:43
Jag kommer på att jag ska paxa andra raden så att ingen annan hinner före, det är min favoritrad att vakta. Dessutom är jag säker på att det är där spökena håller till. Jag kände helt säkert något inom mig när jag satt där uppe en gång, något som dansade igenom min kropp. Jag tänker att det är de stora odödliga och framför allt vill jag tro att Harriet Bosse går igen, att det är just hon som spökar där. Det kan vara så att jag är extra mottaglig för spöken och andar, ofta känns det så. Till exempel vet jag ju faktiskt inte om granntanten är en levande människa. Jag har med mig en bok som är fylld av Strindbergs brev till Harriet Bosse, förhoppningsvis kan den hjälpa till att locka fram henne. När alla publikvärdar är samlade och fått sig sina uppgifter tilldelade är det dags att öppna dörrarna för de väntande gästerna. Alla plockar åt sig en walkie-talkie och testar den. Det låter »hallå hallå« från alla håll. Jag har fortfarande lite svårt för walkie-talkies, tänker att det ser så otroligt fjantigt ut när man pratar i dem. Jag går mot parkett vänster, hälsar på garderobiären, och sedan till hissen. Andra raden känns riktigt gammal. Det är något med luften här, den är mycket tjockare och varmare än på de andra raderna. Jag skruvar ur dörrknopparna, så att ingen ska gå in i salongen innan det ringer, sedan städar jag i ordning garderoberna. Slänger skräp och gamla papper, samlar ihop glömd disk i ett hörn och tar en bunt program med mig. Jag vankar av och an, kollar mig i spegeln, vänder mig om och tittar på min röv som ser gigantisk ut, som att den ligger och sväller och snart sprängs under tyget. Speglarna är inte smickrande för ens figur, det är något med dem som gör att man trycks ihop till ett knubbigt sjölejon. Dörrar öppnas hela tiden och tekniker, maskörer och pro26
Det känns konstigt, inlaga.indd 26
2012-06-25 10:43
ducenter går förbi. De flesta hälsar jag på och de hälsar tillbaka, men några av dem är det lika bra att undvika, som producenterna. Det är svårt med hierarkin. Enligt rangordningen står jag väldigt långt ner, men inte lägst. Jag tror det är städarna som har den positionen. Ganska ofta tittar de högre uppsatta på en med hån i blicken, som att man är mindre än en pissmyra. När jag kliver in på Dramaten känns det direkt som att jag åker minst hundra år tillbaka i tiden. För här inne tittar och tänker både gäster och chefer och andra höga höns på en som att man inte är någonting. Man känner inget, kan inget, vet inget, tycker inget. Och framför allt är man inte lika betydelsefull som de. Det kommer nog alltid att vara så i det här lilla instängda bygget. Det kanske måste det. Annars vore det nog inte Dramaten längre. Jag tittar ner i det gröna golvet, följer de vita cirkelmönstren med alla sprickor och fossiler. Jag hör steg i trappan och tittar upp, en människofossil kommer mot mig. Hennes ben darrar av ålderdom och huden i ansiktet hänger så att man ser det röda i hennes ögon. Jag ler och hälsar, men hon passerar bara skakande förbi. Först tänker jag att jag ska gå efter och skrika ursäkta tills hon hör och sedan be om att få riva hennes biljett, men jag struntar i det för hon är så gammal att hon kanske får en hjärtattack då. Det droppar in fler gäster. Jag river biljetter och visar vart de ska ta vägen. Några blir sura för att det inte finns en bevakad garderob, de muttrar. Det ringer en första gång och jag öppnar dörrarna, folket står bakom mig och trycker på för att komma in, alla vill vara först. Andra ringningen skräller till och det dundrar upp mer folk i trapporna. Jag fortsätter vanka av och an, känner hur det sticker till mellan benen. Det är ett hårstrå som fastnat, antagligen är det en flytning som torkat ihop i 27
Det känns konstigt, inlaga.indd 27
2012-06-25 10:43
trosorna och när jag rör mig drar det i strået och gör ont. Det är bara några minuter kvar och det ringer för tredje gången. Stressade människor flyger förbi mig innan jag hinner kolla deras biljetter. Jag går till den högra sidan och tittar efter hur många lediga kantplatser det finns, det är bra att veta ifall några kommer sent för då skickas de upp hit, här stör de inte lika mycket som på de undre raderna. Jag stänger dörrarna och drar för draperierna mot trapphuset för att dämpa buller. Det är Körsbärsträdgården som spelas. Jag kommer på något som jag glömt och det suger till i magen och bröstet. Jag skulle ha stoppat i en lapp i varje program där det står att Jan är ersättare för en annan skådis som blivit sjuk. Som tur är var det inte så många som köpte. Jag lägger i lappar i de program jag har kvar som jag ska sälja i pausen. Man får absolut inte glömma det. I förra veckan var Marie och tittade på föreställningen och blev rasande för att Jan inte stod med i programmet som ersättare. Vi har fått påminnelselappar uppsatta i samlingsrummet om det. Och förvisso hänger det lappar precis överallt på varje rad om att Jan är ersättare, så jag undrar om det är någon besökare överhuvudtaget som kan missa det. Ulla ropar på mig i walkie-talkien och säger att det är två sena personer på väg. Jag svarar »okej« och går för att möta dem i trappan. När de kommit upp hänger de av sig och jag berättar var det finns lediga platser, lyfter på den stora affischtavlan i väggen och trycker in av-knappen så att det släcks ner och blir riktigt mörkt. Jag gillar när det är så här svart. Paret säger »tack« och går in och sätter sig. Efter några minuter kommer det tre sena personer till och jag upprepar samma procedur. Men sedan hörs inget mer i walkie-talkien och jag kan äntligen sätta mig med boken i soffan. 28
Det känns konstigt, inlaga.indd 28
2012-06-25 10:43
Lamporna är fortfarande släckta och jag kisar med ögonen för att kunna läsa texten. Älskade God morgon! Låt mig se din lilla barnamun när Du går upp i din våning! Din Gusten Strix Jag tittar upp och väntar med spänning på att det ska komma fram en spökgestalt bakom hörnet, men allt är lika stilla som innan. Detta kommer nog att ta längre tid än vad jag räknat med. Jag fortsätter läsa brev efter brev. Strax innan paus känner jag igen hur det drar till i könshåret. Kommer på att jag glömt ta bort flytningen. Jag går in på toaletten och drar ner trosorna. Några droppar kiss rinner ut av reflex. Så tar jag fingrarna och känner på klägget i könet. Drar bort torkad flytning, hårstrå för hårstrå, det här är bland det bästa jag vet. Nästan så att jag tycker det är lite tråkigt när det är klart och håren är rena och fina igen. Det blir dags för paus och jag tar min programbunt och öppnar dörrarna. Publiken forsar ut, går med raska steg en trappa ner till marmorfoajén och fikaförsäljningen. Jag säljer två program och går en sväng i salongen för att värma mig. Några tanter sitter kvar och sippar på medhavt vin i petflaska och tuggar romerska bågar. Jag går tillbaka och ställer mig vid balkongräcket och ser ner på myllret i marmorfoajén. Robert syns inte till bakom någon av bardiskarna vilket betyder att han är påklädare i kväll. Jag ser på dem som jobbar där nere och minns hur det var. Stressigt med skrikande människor som buffade på varandra 29
Det känns konstigt, inlaga.indd 29
2012-06-25 10:43
och var förbannade för att man inte kunde hjälpa alla femhundra på en gång. Men så fanns ju de roliga stunderna också, de som gjorde att man glömde bort alla käringar. Hur vi skojade med vår chef, han som var så snäll, nästan för snäll. Robert och jag som lekte musikal medan vi städade i caféet till Roberts skivor, framför allt till Disneyplattan. Min favorit var »Färger i en vind« från Pocahontas. Allt som oftast var vi bakfulla. Och sedan när vi bara hade den sista sopningen av golvet kvar, tjuvade vi lite vin och svepte som en förkick till kvällens upptåg. Det var en sådan himla enkel tid, trots all skit inombords. Vi gick ut, söp, hade kul och lät allt annat vänta. Vi var tillsammans. Som en tjock ogenomtränglig deg som klarade vad som helst. Så länge vi fick supa och ha kul spelade inget annat någon roll. Det ringer för andra akten och folk kastar i sig kaffe och vin och går in igen. Musiken drar igång och det hörs rop och dunsar av steg från skådisarna. Jag nynnar med för mig själv, sedan sätter jag mig åter i soffan och fortsätter läsa. Älskade Är det slutet som nalkas på denna sköna dröm? Kan det finnas ett slut på detta, och varför skulle det finnas? Jag är hos Dig med min själ dag och natt, det givs inga avstånd mellan oss. Livet har endast intresse genom Dig och ställde sig icke saknadens mörka skugga upp, vore minnet mig nog! Du var för mig, icke en människa, utan en uppenbarelse … Din lilla ljusa goda ande lyste upp i mitt mörker, och när jag nu ser bilden av Puck ovanför trollblommorna, så ser jag ett snällt barn som vill leka troll och vara ond, men kunde icke. 30
Det känns konstigt, inlaga.indd 30
2012-06-25 10:43