Ingelin Angerborn
Geng책ngen
I_Gengangen.indd 3
2015-04-14 15:24
Läs mer om Ingelin Angerborn på rabensjogren.se ingelin.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Ingelin Angerborn 2015 © Omslag: Sofia Liljander Foto: © Istockphoto/Eugene Sergeev Foto inlaga: © Istockphoto/Tihis Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 ISBN 978-91-29-69495-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Gengangen.indd 4
2015-04-14 15:24
Kapitel 1 – Där är en till, sa Ellinor. Och den verkar ha öppet. Söndagar elva till sjutton står det. – Ja, titta, sa mormor. Ska vi ta den också, då? Ellinor nickade och mormor svängde av till höger vid den ganska slitna loppisskylten. Tvåhundra meter stod det på skylten, men det stämde nog inte riktigt med verkligheten. Åtminstone kändes det betydligt längre när de sakta rullade fram längs den smala grusvägen. Skogen var så snårig här att grenarna skrapade mot bilen och de täta trädkronorna fick den gråmulna eftermiddagen att bli ännu mörkare. Ellinor hade gärna velat vända, men det fanns varken vändplatser eller avtagsvägar, så det var bara att fortsätta. – Här har jag aldrig varit förut, sa mormor när de äntligen kom fram till det som förmodligen var loppisen.
5
I_Gengangen.indd 5
2015-04-14 15:24
Mormor var galen i loppisar och runt omkring där hon bodde fanns det hur många som helst. Särskilt på sommaren, då växte de upp som svampar ur jorden. – Det kanske är stängt i alla fall, sa Ellinor och såg sig om på den ödsliga gården med sina mer eller mindre fallfärdiga hus. Hon hade egentligen ingenting emot att gå på loppis. Det kunde vara ganska kul. Alltid hittade man något man inte visste att man behövde, som mormor brukade säga. Men det här stället kändes verkligen inget vidare. Det låg en massa skräp överallt. Taggtråd, tomma tunnor, rostiga gamla redskap och annat som hon inte ens förstod vad det var. – Vi struntar i det, va? sa Ellinor. Det verkar ju inte vara nån här. Men mormor hade redan öppnat dörren och var på väg ut ur bilen. – Jag ska bara kika, sa hon. Det är på såna här ställen man brukar göra dom bästa fynden. Men du kan sitta kvar om du vill … Ellinor skakade på huvudet. Aldrig i livet att hon tänkte sitta kvar ensam ute i bilen på den här mardrömsgården. Det var som gjort för en scen i en skräckfilm eller något. Inte för
6
I_Gengangen.indd 6
2015-04-14 15:24
att hon hade sett särskilt många, men ett par stycken hade hon och Stella sett en gång i våras när Ellinor hade sovit över där. De hade ”lånat” filmerna av Stellas pappa och sett dem i smyg på Stellas laptop. Sedan hade de sovit i samma säng resten av natten med taklampan tänd. Fattas bara att det dyker upp någon skum typ också, tänkte Ellinor. Enarmad och tandlös och … Längre hann hon inte förrän dörren till huset slogs upp och en kvinna tittade ut. Hon var visserligen inte enarmad och avståndet gjorde det omöjligt att se om hon var tandlös, men hon hade käpp, mörka solglasögon och en stor svart hund vid sin sida. – Hallå! ropade kvinnan. Vem är det? – Ja, hej, sa mormor osäkert. Jag heter Marianne och det här är mitt barnbarn Ellinor. Vi trodde det var loppis här. Det var en skylt uppe vid … – Jaja, det stämmer, sa kvinnan. Det är i boden där borta, första dörren härifrån. Ni får titta själva och hittar ni nåt får ni säga till. – Absolut, sa mormor. Det gör vi. – Dörren är ganska trög, så man får dra hårt, fortsatte kvinnan. Men var gärna lite försiktiga därinne …
7
I_Gengangen.indd 7
2015-04-14 15:24
Ellinor trodde att hon menade att de skulle akta så att de inte slog sönder något. Men när hon fick syn på en inplastad lapp, som satt uppspikad på dörren till boden, började hon undra. VARNING! stod det. INTRÄDE SKER PÅ EGEN RISK!
8
I_Gengangen.indd 8
2015-04-14 15:24
Kapitel 2 – Vadå egen risk? sa Ellinor. Vad menar hon med det? – Ingen aning, sa mormor. Sedan log hon och gav Ellinor en mystisk blick. – Det kanske bor några elaka loppismonster därinne, viskade hon. Eller spöken … Ellinor trodde varken på loppismonster eller spöken, men hela stället gav henne en underlig känsla och hon ville bara därifrån så fort som möjligt. – Kan vi inte åka? bad hon. Det finns säkert bara en massa skräp här ändå. Men i samma ögonblick fick mormor upp den tröga dörren, kikade in och började skratta. – Nu förstår jag det där med inträde på egen risk, sa hon och slog upp dörren på vid gavel. Herregud, vad mycket grejer!
9
I_Gengangen.indd 9
2015-04-14 15:24
Ellinor gapade. Så här mycket grejer hade hon aldrig sett på samma gång förut. Åtminstone inte på så liten yta. Det gick knappt att komma in. Och kom man in, så fanns det nog en viss risk att man aldrig kom ut. Trots det tog de ett par steg in i röran, mormor först och Ellinor efter. – Herregud! sa mormor igen. Var har människan fått allt ifrån? Ellinor sa ingenting. Stirrade bara förundrat omkring sig. Där fanns allt. Gamla plåtburkar, möbler, porslinsfigurer, tavlor, glas, dukar, leksaker, radioapparater, ljusstakar … allt i ett enda virrvarr. Mormor vände och vred på några saker medan Ellinor fortsatte att stirra. Det gick knappt att skilja det ena från det andra. En leksaksgiraff stack upp sin rutiga hals ur en väldigt blommig tekanna, som i sin tur tittade fram ur en stor gryta som stod på en stol som stod på en byrå som … Ellinor skakade på huvudet. Hon orkade inte ens leta efter något. – Fem kronor … den ska jag ha! sa mormor efter en stund och viftade glatt med en rostig vattenkanna. Fin, va?! Har du hittat nåt? Ellinor suckade och skulle just säga nej, när hon fick syn
10
I_Gengangen.indd 10
2015-04-14 15:24
på något som blänkte i ljuset från bodens enda fönster. Hon kunde inte riktigt se vad det var, eftersom det var nerstoppat i en gammal potta, men det glittrade vackert. – Vet inte, sa hon. Efter några försiktiga kliv var hon framme vid fönstret, kikade ner i pottan och flämtade till av förtjusning. Det var ett guldfärgat skrin, stort som ett smörpaket ungefär, med små mörkröda blommor av glas på. Och när hon lyfte upp det och gläntade på locket kunde hon nästan inte tro sina ögon. Mot en lätt rundad spegelvägg, med åtta långsmala speglar, reste sig en liten vitklädd ballerina ur den röda sammetsklädda lådan. Ellinor stirrade på skrinet med öppen mun. Det här bara måste hon ha. – Hittade du nåt? undrade mormor. Ellinor nickade ivrigt medan hon tog sig tillbaka mot dörren. – Titta! sa hon och höll upp skrinet. – Oj! sa mormor. Det var fint! Vad kostar det? – Ingen aning, sa Ellinor. Det finns ingen prislapp på det. Mormor nickade. – Då får vi fråga, sa hon. Men jag är rädd att det kan vara ganska dyrt.
11
I_Gengangen.indd 11
2015-04-14 15:24
Kvinnan hade lämnat dörren till huset öppen, så de ropade bara hallå och klev in i hallen. Ellinor hade väntat sig samma röra som i boden och på gården, men här inne var allting i perfekt ordning. Inte en sak låg fel. – Kom ut i köket! ropade kvinnan. Jag har kokat kaffe åt er. Mormor såg tvekande ut, men när de kom ut i köket var bordet redan dukat med både koppar, fat och bullar. – Vad snällt! sa mormor. Men det hade du verkligen inte behövt … Kvinnan, som stod med ryggen mot dem borta vid diskbänken, nickade. – Jo, det behövde jag visst, svarade hon. Jag ser så sällan nån härute. Hon skrattade till. – Eller träffar, menar jag … ser gör jag ju aldrig nuförtiden. Ellinor tyckte det var en ganska märklig kommentar, men när kvinnan vände sig om och med trevande rörelser började hälla upp kaffe i kopparna förstod hon vad hon menade. Och med ens förstod hon också käppen, solglasögonen och hunden.
12
I_Gengangen.indd 12
2015-04-14 15:24
– Jag heter Charlotte, förresten, sa kvinnan och satte sig ner. Ta för er nu! Ellinor tog en bulle och satt just och funderade på om hon skulle våga säga att hon inte gillade kaffe, när Charlotte vände sig mot henne och log. – Det finns saft och mjölk i kylen, sa hon. Du kan väl ta själv, är du snäll. Ellinor stirrade förvånat på Charlotte. – Men, mumlade hon. Hur …? Charlotte drog på munnen. – Jag är visserligen blind, sa hon, men det är inte många tolvåringar som dricker kaffe, eller hur? Ellinor skakade förbryllat på huvudet. Charlotte hade i och för sig rätt i det där med tolvåringar och kaffe, men hon förstod ändå inte. – Men …, sa hon igen. Hur vet du att jag är tolv? Charlotte log. – Det hör jag på din andning, sa hon. Hittade ni nåt fint därute, förresten? Mormor berättade om den rostiga vattenkannan som hon tänkte ha blommor i på balkongen. – Den kostade visst tjugo kronor, sa hon och gjorde en
13
I_Gengangen.indd 13
2015-04-14 15:24
gest åt Ellinor att inte säga emot. – Försök inte, sa Charlotte. Den kostar bara fem. Jag har faktiskt en viss ordning på mina grejer, även om det kanske inte ser så ut. Mormor och Ellinor kunde inte låta bli att skratta. Hur hon kunde hålla reda på någonting i den röran var fullkomligt obegripligt. Inte bara för att hon var blind. – Var har du fått alla sakerna ifrån? frågade mormor. – Det är lite olika, sa Charlotte. En del är mina egna gamla grejer, en del är arvegods och en del kommer från auktioner och dödsbon. – Dödsbon? sa Ellinor med en rysning. Vad är det? Charlotte sörplade på sitt kaffe. – Det är inte så farligt som det låter, sa hon. Det är bara sånt som en död människa lämnar efter sig. Och som man kan köpa ibland, om dom inte har några släktingar till exempel. Bara sånt som en död människa lämnar efter sig. Det var så klart inget farligt, men det lät otäckt och Ellinor kunde inte låta bli att rysa igen. – Hur gick det för dig då, Ellinor? fortsatte Charlotte. Hittade du nåt du ville ha? För en kort stund hade Ellinor nästan glömt bort skrinet,
14
I_Gengangen.indd 14
2015-04-14 15:24
men nu kände hon hur hjärtat tog ett litet skutt. Hon ville så gärna ha det, men hon hade inte mer än tvåhundra kronor. Och de skulle räcka hela veckan. – Jag hittade ett skrin, sa hon tyst. Ett smyckeskrin, tror jag. Men det är ingen prislapp på det … så jag vet inte om jag har råd. Charlotte rynkade pannan. – Den måste ha trillat bort, sa hon. Får jag känna på det? Ellinor räckte fram skrinet och Charlotte lät fingrarna glida över det, dröjande och varsamt. Sedan såg hon med ens lite sorgsen ut. – Nej, den har inte trillat bort, sa hon. Det här skrinet har inget pris. Mormor och Ellinor tittade hastigt på varandra. – Vad menar du? frågade mormor. Är det inte till salu? Charlotte svarade inte. Vände sig bara mot Ellinor och sträckte ut handen. – Ge mig din hand, sa hon. Ellinor tittade frågande på mormor innan hon med stor tvekan gjorde som hon blivit ombedd. Charlottes hand var varm och mjuk, men det hela kändes ändå ganska egendomligt och hon kunde inte hjälpa att den där skräckfilmskänslan
15
I_Gengangen.indd 15
2015-04-14 15:24
dök upp igen. Vad höll Charlotte på med egentligen? Vem var hon? Och vad ville hon? Efter någon minut släppte Charlotte Ellinors hand och nickade åt henne. – Det är ditt, sa hon. – Va? sa Ellinor oförstående. Men … det var ju inte till salu? Charlotte skakade på huvudet. – Det är det inte heller, sa hon. Det är gratis. – Gratis? upprepade Ellinor och mormor i munnen på varandra. Charlotte log. – Ja, sa hon. Det är gratis … för rätt person.
16
I_Gengangen.indd 16
2015-04-14 15:24
Den blinda kvinnan på den ödsliga loppisen tar Ellinors hand i sin. – Det är gratis för rätt person, säger hon och ler. Ellinor tackar förvånat. Det guldfärgade smyckeskrinet med den lilla vitklädda ballerinan i är det vackraste hon någonsin har sett. Men ganska snart förvandlas glädjen till obehag. Vad är det egentligen hon har fått? Vad är det som händer i skrinets speglar? Och vad menade kvinnan med rätt person?
”Välskriven, lättläst, spännande och trovärdig.” DAGENS NYHETER om Rum 213 ”Tredje tecknet kommer att bli en favorit.” VÄSTERBOTTENS-KURIREN
”Ingelin Angerborn är mästerlig på att skriva spännande böcker. ” VARBERGSPOSTEN om Hjärta av damm
I S B N 978-91-29-69495-6
9
789129 694956
INGELIN ANGERBORN
Geng책ngen Omslag Geng책ngen.indd 2
2015-04-14 15:46