__MAIN_TEXT__

Page 1

BegravningsstĂĽt

Till Jean Decarnin


ISBN 978-91-8662-939 -7 © Jean Genet & Éditions Gallimard, Paris Originaltitel: »Pompes funèbres«, 1947 / 1953 Originalförlag: Éditions Gallimard Översättning: © Anders Bodegård, 2 016 Redaktörer: Nova Gullberg Zetterstrand & Henrik Petersen Omslagsfotografi: © Anna Theodora, 2 016 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Markus Hedström Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, Falun, 2 016

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se


Jean Genet

Begravningsståt

Översättning av Anders Bodegård


T i d n i n g a r n a som kom ut vid Paris Befrielse i augusti 1944 talade tydligt nog om dessa dagar av barnslig hjältedyrkan, då kroppen bultade av mandom och mod. Jag läser några rubriker: »Paris vid liv!« »Parisare, mangrant ut på gatan!« »Amerikansk militär på parad i Paris.« »Fortsatta gatustrider.« »Tysken har kapitulerat.« »Till barrikaderna!« »Död åt förrädarna!«…  Bläddrar vi i de gamla bladen ser vi dem igen: dessa härdade leende ansikten, gråa av gatornas damm, av trötthet, av flera dagars skäggstubb. Kort tid därpå ska samma tidningar ta upp Hitler-massakrerna, dessa lekar som andra kallar för sadistiska, utövade av en polis som hämtat sina allra värsta torterare bland fransmän. Foton visar alltjämt stympade, lemlästade lik och raserade byar, Oradour och Montsauche, som stuckits i brand av tyska soldater. Och mitt i denna tragedi står händelsen: Jean D:s död, som är skälet till denna bok. När jag kom hem från Bårhuset, dit hans fästmö hade tagit mig. (Det var ett litet hembiträde på arton år, föräldralös sedan hon var tolv. Vid sin mors sida brukade hon tigga i Boulogne­ skogen, där hon med intetsägande uppsyn – bara ögonen var vackra – sjöng visor för de förbipasserande med fattigflickans torftiga röst. Så pass blygsam var hon faktiskt att hon ibland enbart godtog småpengen bland slantarna som damerna gav. Hon var så sorgsen, så dyster, att man oavsett årstid runtom henne såg en träskmarks vattenpussar och styva vass. Jag vet inte var någonstans Jean hade fiskat upp henne, men han älskade henne.) När jag ensam gick hem från Bårhuset var det mörkt. På väg upp för rue de la Chaussée-d’Antin, simmande i vågor av svårmod och sorg och tankar på döden, lyfte jag huvudet och såg i gatans ände en ängel av sten resa sig, lika 5


mörk och ofantlig som natten. Tre sekunder efteråt fattade jag att det var Trinitékyrkans väldighet, men under tre sekunder hade jag känt det fasansfulla i mitt läge, i min arma vanmakt inför det som i nattmörkret (inte så mycket i den parisiska augustinatten som i mina sorgetankars än tätare natt) tedde sig som dödsängeln och döden själv, lika okuvlig som en klippa. Och skriver jag »hitleristisk«, som innehåller Hitler, är det för att jag ser Trinitékyrkan komma emot mig, mörk och oformlig nog för att likna Reich-örnen. För ett ögonblick upplevde jag på nytt de tre sekunder då jag varit som lamslagen, förfärande lockad av dessa stenar som ingav mig fasa men som min fastsvetsade blick inte kunde släppa. Jag kände att det var av ondo att titta på det sättet, så enträget och hängivet, ändå tittade jag. Det är ännu inte min sak att utröna om tyskarnas Führer ska personifiera döden i allmänhet, men inspirerad av min kärlek till Jean ska jag tala om honom, om hans soldater, och kanske får jag veta vilken roll de i hemlighet spelar i mitt hjärta. Jag kommer aldrig att kunna uppehålla mig nog vid betingel­ serna för att jag skriver denna bok. Om det är sant att dess uttalade syfte är att besjunga Jean D., så har den kanske även andra, mer oförutsebara syften. Att skriva är att välja ett av tio stoff som står till buds. Jag kan undra varför jag har gett mig på att fästa i ord ett visst faktum snarare än ett annat av samma vikt. Varför är jag så inskränkt i mina val att jag snart ska se mig skildra den tredje begravningen i mina tre böcker? Redan innan jag lärt känna Jean hade jag valt den begravning åt sonen till en ogift kvinna som ni ska få läsa om längre fram, förklädd i orden, sminkad och utstyrd med dem, vanställd. Det väcker min oro att ett makabert ämne skänkts mig för längesen, för att jag ska ta upp det här och nu och mot min vilja införliva det i en text som är ämnad att sönderdela det ljus av först och främst kärlek och smärta som mitt bedrövade hjärta utstrålar. Jag skriver den här boken i ett munkkloster som står där mitt i skogarna, bland stenar och törnesnår. Längs med forsen vill jag genomleva skräcken hos Erik, den sköne tyske stridsvagns6


soldaten, hos den påsatte Paulo, hos Riton. Jag ämnar skriva utan skyddsnät. Men jag vill framhäva det besynnerliga öde som fått mig att i början av Tjuven och kärleken skildra en begravning som jag skulle ombesörja enligt hjärtats och andens ståt och hemliga riter, två år efteråt. Den första var inte precis ett förebådande av den andra. Förändringar sker i livet, men här var en störning, som paradoxalt nog skulle uppstå ur slutet på en konflikt – likt de koncentriska vågorna i en damm som särar sig från den punkt där stenen fallit, drar sig undan och förminskas på vägen till stiltjen, måste vattnet känna, så snart stiltjen uppnåtts, en sorts rysning som inte sprider sig i kroppen, utan i själen. Det undfår den fulla känslan av att vara vatten. Jean D:s begravning för tillbaka till min mun det skrik som lämnat den, och dess återkomst vållar mig den oro som kommer sig av en återvunnen frid. Denna begravning, denna död, ceremonierna, spärrar in mig i ett monument av mumlande, av viskningar i örat och av griftedunster. De hade alla att lära mig min kärlek till och vänskap för Jean, när föremålet för så mycken kärlek och vänskap var på väg att försvinna. Men nu, när det stora svallet rullat tillbaka, är jag lugn. Det tycks som om ett av mina öden just fullbordats. Det var det som Jeans mor verkade förstå när hon sa till mig: – Och ni då, har detta utsatt er? – Utsatt? Hon ställde i ordning böcker på skänken. Hon tvekade lite, petade nervöst på en bok som stod lutad mot fotot på hennes make, och utan att se på mig sa hon en radda ord där jag bara uppfattade de sista: – …levande ljus. Jag svarade ingenting, av lättja kanske, och – tror jag – för att vara mindre livfull. Ja, egentligen förde mig varje handling som var alltför precis, alltför explicit, tillbaka till det liv som min smärta ville rycka mig loss ifrån. Jag kände då en skam över att leva kvar när Jean var död, och jag plågades svårt av att komma upp så där till min egen yta. Och ändå ordnades i mitt 7


ömkliga sinne, ologiskt och alltmer begivet på det vaga, dessa ord som väl gällde stearinljusen på skänken, till meningen: – Ni utsätter er mitt bland ljusen. Utan att nu komma ihåg vad det var i samtalet som hade före­gått de få orden häpnar jag över att återfinna minnet av detta påstående som yttrades av Jeans mor, och som fastnag­ lade mig. – Säga vad man vill, rasen blir man aldrig av med. Jag tittade på henne och sa inget. Hon höll hakan nedtryckt i den högra handen som i en strut. – Jean hade alltså lite av sin mormor. – Ja, han kunde ha varit förnäm. Han var fin nog. Hennes blick vände sig från mig till den blanka ytan på ett underlägg som låg på skänken och som hon speglade sig i, med huvudet framåtlutat, medan hon puffade upp håret: – Min mor var mycket förnäm. En dam av värld. Det är jag som har ärvt det aristokratiska i familjen. En åtbörd för att rätta till ljusen hade utlöst detta förtroende. Hans mor ville bevisa för mig att hon var värd en sådan son, och att hennes son var mig värdig. Hon lyfte huvudet, och utan att se på mig gick hon tyst ut. Hon skulle varsko Erik att jag hade kommit. Hon hade aldrig älskat Jean, vars död dock med ens väckte hennes moderskänsla. Fyra dagar efter begravningen fick jag ett tackbrev från henne. Ville hon tacka mig för min sorg? – och be mig hälsa på. Det var det lilla hembiträdet som kom och öppnade. Jeans mor hade, trots sin motvilja plockat upp henne; en liten piga, en tiggardotter. Juliette visade mig in i salongen och gick. Jag väntade. Jeans mor var inte sorgklädd längre. Hon hade en vit klänning på sig, med ett djupt dekolletage och blottade armar. Det var att bära sorg på drottningars vis. Jag visste att hon gömde en tysk soldat sedan Parisupproret i sin lilla trerumslägenhet, men en sinnesrörelse, närapå fruktan, tog tag om strupen och hjärtat på mig när plötsligt Erik stod bredvid henne. – Monsieur Genet, sa hon kokett och räckte fram sin vita, 8


mjuka och knubbiga hand, det här är min vän. Erik log. Han var blek trots minnet av en gyllene solbränna. När han blev särskilt uppmärksam spändes näsborrarna och vitnade. Utan att jag tänkt färdigt tanken att mannen måste vara koleriker kände jag obehaget man känner inför någon med ett raseri berett att hugga. Utan minsta tvivel hade han varit älskare åt bödeln från Berlin. Ansiktet var dock beslöjat av en sorts skam inför mig, och den skammen skulle föranleda mig att anta att han befann sig i ett läge som jag ska beskriva. Han var civilklädd. Jag såg först den suveräna halsen som stack upp ur en blå skjorta, och de muskulösa armarna i de uppkavlade ärmarna. Hans hand var tung och fast med avbitna naglar. Han sa: – Jag vet att ni tyckte mycket om Jean… Jag blev överraskad av att få höra en så mild, nästan ödmjuk röst tala till mig. Den var också sträv som preussarröster brukar vara, men med en sorts innerlighet som gjorde den mjukare när jag hörde höga toner inuti den, med ett darr som den – med avsikt eller inte – försökte dölja. – Bonjour madame, bonjour monsieur. Leendena på kvinnans och soldatens läppar var så hårda, kanske på grund av de stela och orörliga mungiporna, att jag greps av rädslan att jag hade gått i en fälla, bevakad av leendena, lika olycksbådande som en vargfällas oundvikliga gap. Vi satte oss. – Jean var så mjuk… – Ja, monsieur. Jag vet ingen som… – Inte ska ni säga monsieur, sa hans mor med ett skratt. Ni är ju en vän. Och dessutom är det för långt att säga. Det blir oändliga meningar. Erik och jag tittade på varandra, tvekande, för ett ögonblick förlägna, sedan återfick jag min kraft, jag vet inte varifrån, och var först med att räcka fram handen, leende. Med det för ögonen rann grymheten av de båda andras leenden. Jag lade benen i kors, det uppstod en riktigt vänlig stämning. 9


Erik hostade. Två korta stötar som stämde överens med hans blekhet. – Ni vet att han är blyg av sig. – Han vänjer sig. Jag är inget odjur. Ordet »odjur« måste ha kommit sig av ekot av »vänjer sig«. Var det möjligt att jag utan att slitas sönder skulle släppa in, i mitt inre liv, en av dem som Jean hade stridit mot till döds? Ty denne tjugoårige kommunists stilla död, nedskjuten på barrikaderna den nittonde augusti nittonhundrafyrtiofyra av en kula från en bedårande milissoldat, i sin skönhets och ålders prydno, fyller mitt liv med skam. Jag ältade i kanske sex sekunder detta »vänjer sig« och kände en sorts lättare svårmod som bara kan liknas vid en hög med sand eller grus. Jeans känslighet låg ganska nära, den frammanas ur det tunga svårmodet i luften – samtidigt med en alldeles särskild lukt – av gipskross och tegelstenar, med hål eller hela, men av uppenbarligen sprött material. Grabbens ansikte var skört, och detta »vänjer sig« har nu fått det att vittra. Bland spillrorna av de raserade husen trampar jag ibland i gruset där det röda har mattats av dammet, och jag får för mig, mitt i allt det fina, aktsamma, med en smak av ödmjukhet, att jag sätter sulan i Jeans ansikte. Jag hade mött honom fyra år tidigare, i augusti nittonhundrafyrtio. Han var sexton år. I dag känner jag fasa över att ha honom i mig, efter att ha slukat honom, den käraste, den enda älskare som älskat mig. Jag är hans grav. Jorden är ingenting. Död. Lemmarna, ja lemmarna, kommer ur min mun. Ur hans. Balsamerar mitt vidöppna bröst. Hans tystnad sväller som ett plommon. Dödstystnad. Bina som kommer ut ur ögonen, ur ögonhålorna där pupillerna har runnit, flytande, under slappa ögonlock. Att äta en yngling arkebuserad på barrikaderna, att förtära en ung hjälte, är ingen lätt sak. Vi älskar alla solen. Min mun är blodig, och fingrarna. Med tänderna har jag tuggat sönder köttet. Kadaver blöder inte, men det gör ditt. 10


Död på barrikaderna den nittonde augusti nittonhundrafyrtiofyra, under majstängerna hade redan hans stång fått min mun att blöda. Medan han var i livet skrämdes jag av hans skönhet och klokhet, och av skönheten i hans tal. Då önskade jag att han hade bott i en grop, en grav så mörk och djup, den enda boning värdig hans vidunderliga närvaro, där han skulle leva på knä eller hukande, upplyst av levande ljus. Man finge gå och fråga ut honom genom en rämna i stenen. Är det så han lever i mig, andas ut genom munnen på mig, ur anus och näsan, lukterna som hans förruttnelsekemi ansamlar inuti mig? Jag älskar honom alltjämt. Ojämförbar med kärlek till en kvinna, en ung flicka, är kärleken till en man, en yngling. Hans ansiktes skönhet och kroppens spänst har drabbat mig som spetälska. Se här hans porträtt: håret ljust och lockigt, och han bar det långt. Ögonen var gråa, blåa eller gröna, men ytterst klara. Näsans uppåtböj var mild, barnslig. Han bar sitt huvud så rakt, på en hals lagom lång och smidig. Munnen, liten med tydligt kantad underläpp, hölls nästan alltid stängd. Kroppen smal och böjlig, steget snabbt och makligt. Mitt hjärta är tungt och mår illa. Jag kräks på mina vita fötter, vid foten av den grav i carraramarmor som är min avklädda kropp. Erik hade satt sig på en stol med ryggen mot fönstret med hängande vita spetsgardiner. Luften var tät, tryckande. Jag gissade att fönstren alltid hölls stängda. Soldatens ben skrevade och lämnade träet framtill på stolen synligt, där han hade handen. Blåbyxorna som han bar var för små för honom, de stramade över baken och låren. Det var kanske ett par av Jeans brallor. Erik var vacker. Jag vet inte vad i mig som kläckte tanken att de tryckte mot hans »Gabès-öga«, där han satt på en stol med halmsäte. Jag kom ihåg en kväll på rue des Martyrs, och i några sekunder upplevde jag den på nytt. Mellan husens hisnande klippväggar klättrade gatan mot en ovädershimmel lyssnande till sången som steg ur gången och de förtrollade gesterna, med deras historia om tre smågrabbar och en 11


bataljon­soldat. På väg förbi dunsade de långhåriga kvinnornas matkassar mot deras vader. –  …och jag ville inget hellre, så jag körde fingret in i det ögat. Den Glade uttalade öga som äga. De tre småkillarna som gick i samma takt, med huvudet sänkt, sluttande axlar, händerna i fickorna, stödda på de spända lårmusklerna, var lite andfådda av uppförsbacken. Ökenbassens berättelse hade köttslig närvaro. De blev tysta. Inuti dem kläcktes ett ägg och ut kom ett grums befolkat av trevande kärlekar under ett moskitnät. Stumheten deras gjorde att grumset med en rysning tog sig in i märgen på dem. Det var närapå att det ur munnen på dem kom, i skepnad av en sång, en dikt eller svordom, dessa kärlekar som var på väg i dem för första gången. Förlägenheten gjorde dem bräckliga. Den yngste av de tre, Pierrot, gick med högburet huvud, klar blick, halvöppen mun. Han bet på naglarna. Hans svaghet lät honom inte vara ständigt lugn och herre över sig själv, men han kände en djup tacksamhet mot dem som hade herraväldet över honom och på så vis skänkte honom frid. Pierrot vred lite på huvudet. Hans halvöppna mun var nu en spricka där all hans ömhet tog sig ut och där världen tog sig in för att få äga honom. Han såg så snällt på den Glade. Känslig som han var, den Glade, förstod han, led han av detta grums som han fått att födas. Han kastade stolt huvudet tillbaka, hans lilla fot var säkrare och kunde betvinga en segrare, han flinade och sa: – …In i ögat, sa jag ju! Rakt in i gökat! Han drog ut så tungt på ö-et för att få -kat att spruta. Och sedan en lätt tystnad. Och på slutet av frasen lade han ett sådant eftertryck att historien blev berättelsen om något som hänt hos gudarna, i Gabès, eller i Gabès i den brännheta praktfulla trakt där en högdragen sjukdom, en helig feber härskade. Pierrot snavade på en sten. Han sa inget. Utan att röra på nävarna i fickorna, men med sitt hesa skratt där den blåa pricken han hade tatuerad på yttervinkeln av vänster ögonlock tycktes sitta, i det han om igen kastade sitt lilla runda brushuvud 12


bakåt, brunblankt som en småsten på flodbottnen, sa sedan den Glade: – …från Gabès! Ög-Habès! Pang på! Det är ingen tillfällighet att min bok far i väg, befolkad av de sannaste soldater, med det mest sällsynta märke som sätts på en straffad soldat, det mest ansatta varat som blandar krigare med tjuv, krig och stöld. De Glada kallar det alltjämt för »brons­ ögat«, det som också benämns »pastillen«, »runden«, »arslet«, »aschelett«, »fullmånen«, »hans skitkorvskorg«. Väl hemma i sitt land igen har de i hemlighet bevarat sakramentet från Bat’ d’Af’, så som furstarna hos Påven, Kejsaren och Kungen yvdes över att de för tusen år sedan varit simpla skurkar i ett hjältegäng. Bataljonären tänker ömma tankar om sin ungdom, om solen, om plitarnas slag, om skötena, om Fikonkaktusarna med bladet som även kallas för den Glades hustru; han tänker på sanden, på ökenmarscherna, på de böjliga palmerna, med samma spänst och kraft som hans kuk, och hans lillkille; han tänker på graven, på avrättningsstolpen, på ögat. Den vördnad jag hyser för det stället på kroppen och den oändliga ömhet jag ägnat pojkarna som låtit mig tränga in i det, skönheten och vänsällheten i dessa gossars gåva, bjuder mig att tala med respekt om allt det här. Det är inte att smutskasta den högst älskade döde att uttrycka, i skepnad av en dikt med ännu oförutsägbar ton, den lycka han skänkte mig då mitt ansikte var gömt i en hårighet som fuktats av min svett och mitt spott, som kletats ihop till små slingor som torkat efter kärleken och stelnat. När min tunga var på gång som djupast, tog ena handen, den andra satt fastklamrad runt lemmen nedtryckt mellan magen och madrassen, och särade på skinkorna. Mina tänder härjade ibland förtvivlat på stället, och mina pupiller fylldes av bilder som i dag hängs upp där längst inne i ett gravkapell, uppståndelseängeln för Jeans död, han som stolt, upphöjd till molnen, varit i grymhet behärskad av den skönaste av Reich-soldater. För det är ibland motsatsen till det han var, det som återkallas i minnet av det underbara barn som mejats 13


ner av skotten i augusti, med en renhet och en iskyla som inger mig fasa, för de gör honom större än jag. Ändå placerar jag under denne dödes beskydd min historia, om man ska kalla det historia, den prismatiska klyvnaden av min kärlek och smärta. Orden »låg« och »lumpen« har ingen mening om man dristar sig tillämpa dem på tonen i den här boken, som jag skriver som en hyllning. Jag älskade hans kuks våldsamhet, dess darrande, dess resning, lockarna i dess hår, nacken, pojkens ögon, och den slutliga dunkla skatten, »bronsögat«, som han beviljade mig först så sent, en månad innan han dog ungefär. Dagen för begravningen, klockan fyra på eftermiddagen, öppnades kyrkporten till ett svart hål där jag andäktigt trädde in, som buren av kraften i begravningshögtiden, fram till det nattliga altaret, berett för en mässa som är den upphöjda bilden av den som fullbordas vid varje sorg över slaknad kuk. En begravningssmak efter kärleken har ofta fyllt min mun. På väg in i kyrkan: »Här är lika mörkt som i en negers arselhål.« Det var också mörkt, och jag gick in lika långsamt andäktigt. Längst inne tindrade en tobaksbrun iris i Gabès-ögat, och i dess mitt, med gloria, skygg och stum, så väldigt blek, denne pansarsoldat till bög, min natts gud, Erik Seiler. Från kyrkporten höljd i svart kunde man på Eriks bringa, rest över ett altare som bar upp alla blommor från en trädgård, trots de flämtande ljusen, urskilja platsen för det dödens hål som en kula skjuten av en Fransos skall göra där. Med stirrande blick följde jag Jeans kista. I kavajfickan lekte min hand en stund med en liten tändsticksask, densamma som jag fingrade på då Jeans mor sa till mig: – Erik är berlinare. Det vet jag väl. Inte kan jag vara arg på honom för det. Man rår inte för någonting. Man kommer inte till världen där man skulle önska. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag lyfte ett ögonbryn, och det betydde: »Givetvis.« Eriks hand mellan låren kramade stolsitsen. Han ryckte 14


på axlarna och såg på mig, med oro i blicken. Egentligen såg jag honom för andra gången och hade vetat länge att han var älskare till Jeans mor. Sedan dess – för Eriks kraft vägde upp det behag som Jean haft; om än alltför bräcklig trots sin stora stränghet – försökte jag leva hans liv som Berliner-unge. Men det var särskilt när han reste sig och gick till fönstret för att titta ner på gatan. Som en onödig försiktighetsåtgärd höll han den ena av de röda sammetsgardinerna framför kroppen. Han stod så några sekunder, sedan vände han sig om utan att släppa gardinen, så att han med ens var insvept i vecken, nästan hela han, och jag såg för mig bilden av en Hitlerjugendpojke tågande i Berlin med fanan utbredd över axeln och soldaterna själva insvepta i vecken i det röda tyget som fladdrade i vinden. För en sekund var Erik en av de grabbarna. Han tittade på mig, vände huvudet tvärt en gång till mot det stängda fönstret där gatan skymtade genom spetsen, sedan släppte han gardinen för att lyfta handleden och läsa av tiden. Han märkte att han inte hade någon klocka längre. Jeans mor log, där hon stod stilla vid skänken. Hon såg hans blick – och jag såg den själv – och på en gång tittade vi alla tre i riktning mot ett litet bord intill en bäddsoffa, där det låg två armbandsur bredvid varandra. Jag rodnade: – Där är den ju, din klocka. Modern gick och hämtade den minsta av dem och kom med den till soldaten. Han tog den utan ett ord och stoppade den i fickan. Kvinnan såg inte blicken han kastade på henne, och själv förstod jag inte vad den betydde. Han sa: – Allt är förlorat. Jag tänkte att allt var förlorat för honom, för mig och för Jeans mor, men ändå sa jag: – Nej då, inget är förlorat. Det svaret var självklart, men det var knappt det jag tänkte, för med bilden av Erik i gardinvecken för ögonen var jag på väg tillbaka till hans barndom, för att leva om den i hans ställe. 15


Han satte sig på stolen igen, rörde på sig, reste sig och satte sig en tredje gång. Oron gick honom på nerverna. Jag visste att han avskydde Jean, som var sträng nog att inte visa minsta överseende med sin mor. Inte för att han fördömde henne, men denne pojke som drog runt i Paris med resväskor fulla av antityska flygblad och vapen, hade inte tid att le. Han insåg också att en enda eftergift, ett enda vänligt ord, kunde öppna en blotta i hans hållning, som han ville skulle förbli strikt. Jag undrar faktiskt om han hyste några ömma känslor för mig. På skänken hade modern ställt hans porträtt i en ram prydd med blommor och ett bladverk av snäckskal. När jag gick till honom på Bårhuset hoppades jag att de lagt honom på en bädd av rosor och gladiolus, med skelettet rentvättat, naket, vitt, bestående av renskrapade torra benknotor, en skalle av utomordentlig form och konsistens och framför allt smala finger- och tåben, stela och strama. Jag hade köpt hela famnar av blommor, men de låg nere vid ställningen som kistan stod på, instuckna i en halmbal, där de bildade löjliga kransar av eklöv och murgröna. Priset stod där hederligt nog, men inte den glöd varmed jag skulle ha strött rosenbladen. Det var just sådana rosor som jag velat ha, med kronblad känsliga nog att registrera alla sorgerna och föra dem vidare till liket, som förnimmer allt. Och så vid kistans huvudända stod en väldig halmkärve prydd med lagerblad. De hade dragit ut Jean ur kylrummet. I Bårhussalen, förvandlat till kistrum, trängdes folk och defilerade. I sorgflor stod Jeans mor bredvid mig och viskade: – Förra gången var det Juliette, i dag är det min tur. För fyra månader sedan hade Juliette förlorat en några dagar gammal baby, och att hon hade fått barnet med hennes son hade gjort Jeans mor rasande. Hon hade förbannat barnet, skrattat åt dem, och nu var hon själv ett förgråtet barn inför sin sons död. – Det är för synd… sa hon sedan. Meningen avslutades med en ofantlig suck, och trots att jag 16


var långt borta förstod jag vad hon menade: – Synd att man ska vara frun i huset. Min smärta hindrade mig inte att se intill mig den vackre unge man som jag träffat under trädet där Jean hade dött. Han hade alltjämt den pälsfodrade skinnrocken på sig. Jag var säker på att det rörde sig om Paulo, Jeans närapå jämnårige storebror. Han sa ingenting. Han grät inte. Armarna hängde längsmed kroppen på honom. Jean skulle aldrig ha sagt något så att jag skulle ha märkt hans elakhet. Den gjorde hans gester ytterst beräknande. Han stoppade gärna händerna i fickorna. Han stod blick stilla. Han stängde in sig i sin likgiltighet inför all olycka och ondska. Jag lutade mig fram trots trängseln, för att begrunda barnet som med en kpistsalva blivit till denna så spröda tingest, en död ung man. Det ovärderliga liket av en yngling, lindat. Och när alla stod vid änden av kistan och lutade sig över honom, såg de ett smalt och blekt, grönaktigt ansikte, själva dödens ansikte var det väl, fast så alldagligt i sin orubblighet att jag undrar varför Döden, filmstjärnor, virtuoser på turné, drottningar i exil, landsförvisade kungar, har en kropp, ett ansikte, händer. Deras tjusning kommer sig av något annat än en mänsklig charm, och Sarah Bernhardt skulle, utan att svika de entusiastiska bondkvinnorna som ville få syn på henne vid vagnsdörren, ha kunnat framträda i form av en liten tändsticksask. Vi hade inte kommit för att se ett ansikte, utan den döde Jean D., och vår förväntan var så het att den utan att förvåna oss det minsta tog sig rätten att visa upp sig på alla de sätt. – Vi gör det vackra i denna stund, sa den. Tung och glänsande som den praktfullaste dahlia, alltjämt så vacker, hade Jeans mor lyft på sorgfloret. Ögonen var torra, men i det rosiga fylliga ansiktet hade tårarna ritat, från ögat ner till hakan, ett smalt och blankt snigelspår. Hon såg på det ljusa träet i kistan. – Åh, nu för tiden kan man inte längre räkna med kvalité, svarade bredvid henne en annan sorgklädd kvinna. 17


Jag tittade på den trånga kistan och Jeans blygrå ansikte, som sjunkit ihop och kallnat, inte av den kalla döden, utan av isen i kylrummet. I skymningen gick jag nedför tysta backar, i sandaler, nästan naken och visste att jag var naken i mina manchesterbyxor, under den blå uppknäppta linneskjortan, med uppkavlade ärmar på mina nakna armar, i flanörens självklara ställning, det vill säga med ena handen knuten längst nere i fickan, och den andra stödd på en vinglig käpp, sordinerat ackompanjerad av rädslans fanfarer. Åt månen som gick upp på min himmel hade jag mitt i en glänta just vigt en begravningsceremoni. En hjälpreda kom med kistlocket, och jag gick sönder inuti. Det skruvades fast. Efter kroppens likstelhet, vars is var osynlig, den gick att spräcka, rentav förneka, kom den första hårdhänta separationen, så förhatlig på grund av en idiotisk granplanka, bräcklig men ändå hundra procent säker, en hycklarplanka, lätt och luftig, som en mera lastbar själ än Jeans skulle kunna upplösa, och uthuggen ur ett av träden som höljer mina sluttningar, svarta, högmodiga, men räddhågsna genom mitt kalla öga, genom mina säkra steg under deras grenar, för de är vittnen till mina besök uppe på höjderna, där kärleken tar emot mig utan åthävor. Jean var tagen ifrån mig. – Det var just snyggt. Min smärta var så hemsk, över att se pojken fara i väg i en fatal ceremoni där begravningspompan var lika löjeväckande som förtroligheten. Folk vandrade ett varv runt likkistan och gick ut. Likbärarna tog den, och jag gick efter den svartklädda släkten. Någon lastade upp blomsterkransarna på likvagnen, som man bärgar höbalar. Det var så lumpet. Varje handling sårade mig. Det behövdes en gottgörelse åt Jean. Den ståt som förvägrats honom av människorna gjorde sig mitt hjärta redo att skänka honom. Den känslan var väl mera långsökt än mitt trots gentemot den brist på känslighet som präglar människor­ nas handlingar, men det var i kistföljet som vänskapen inom mig höjdes upp till himlen, till natten, till de dödas stjärna. Jag 18


klev upp i likvagnen. Jag gav tjugo franc till föraren. Ingenting hindrade mig att inom mig uppenbara min vänskap till Jean. Månen steg långsamt, den här kvällen än mer solenn. Den spred frid över min skövlade jord, med smärta likaså. I en korsning fick likvagnen lov att stanna för att släppa förbi en amerikansk armékonvoj, och den tog en annan väg där plötsligt tystnaden, som hölls där mellan husen, mottog mig så värdigt att jag för ett ögonblick trodde att vid gatans ände skulle Döden vänta, hans tjänare skulle fälla ner fotsteget för att ta emot mig. Jag förde högerhanden upp till bröstet under jackan. Mitt hjärtas slag blottade att i mig fanns en stam som dansade till tamtamtrummor. Jag hungrade efter Jean. Vagnen svängde. Visst hade jag vetskap om min vänskap, genom smärtan som Jeans död drabbade mig med, och alltmer rotade sig samtidigt en förfärande rädsla i mig att vänskapen, utan ett yttre föremål att hänge mig åt, genom sin hetta skulle förbränna mig och vålla min snara död. Den elden (mina ögonlock sveddes nu i kanterna) skulle vända sig mot mig, tänkte jag, då den rymmer  – och lämnar i mig att blandas med mig – bilden av Jean. – Monsieur! Monsieur! Hoppla! Monsieur, seså, bliv vid mänskornas sida! Javisst. Man måste bli vid mänskornas sida. Denne vaktmästare, begravningsentreprenör, bar kortbyxor, svarta lång­ strumpor, en svart frackjacka, svarta lågskor, samt en käpp med elfenbensknopp och ett svart sidenband runtom med en silvertofs i änden. Det spelades på tramporgel. Paulo gick där framför mig, han var stel. Det var en enda kloss med vassa kanter som torde rispa rymden, luften och det himmelsblå. Hans elakhet gjorde adelskapet trovärdigt. Jag tvivlade inte på att han inte hyste minsta sorg över sin brors död, och själv kände jag inget hat mot hans kallsinne, som min ömhet skulle trycka sig mot. Liktåget stannade till, och jag såg Paulos mun i profil. Jag tänkte på hans själ, som bäst kan beskrivas så här: likt en revolverpipas själ, som är insidan, mindre än insidan, hålet 19


i pipan. Det är detta något som inte finns längre, det är det blänkande, vassa och iskalla som är gränsen mellan luftpelaren och stålröret, det tomma och metallen – än värre: det tomma och det kalla i metallen. Jag vet ingenting mer ondskefullt till sitt väsen. Paulos själ gav sig till känna genom den halvöppna munnen och de tomma ögonen. Liktåget satte i gång, rullade i väg igen. Paulos kropp tvekade. Han ledde sin brors sorg som en kung en konungasorg, som en häst med schabrak, lastad med en ädelhet av eld, av silver, av sammet. Dess gång var långsam och tung. Det var en dame från Versailles, värdig och amper. (När Jean hade diarré sa han till mig: »Jag har kuranten.«) Varför skulle prompt det ordet dyka upp i minnet, just som jag hade Paulos allvarstunga och nästan orörliga bakdel framför mig, och jag kallade den opassande dansen kuranten? Rosor är lättretliga av sig, ampra, med samma magnetiska nervositet som vissa medier. Det var de som skulle fullgöra den verkliga griftemässan. Kistan sköts in i katafalken genom en öppning i ena gaveln. Det teatertricket, borttrollandet av likkistan, hade jag roligt åt. Tomma handlingar utan genklang, utan förlängning, speglade samma bedrövelse som då döden speglar sig i de svartdraperade stolarna, i den skojfriska katafalken, i »Dies iræ«. Jeans död dubblerades i en annan död, synliggjordes, projicerades på en attiralj, lika mörk och ful som detaljerna man omger begravningar med. Den framstod för mig som en dubbelt onödig handling, enfaldig, som att döma en oskyldig. Jag beklagade att inget följe med vackra pojkar, nakna eller i kalsonger, allvarliga eller skrattande – för det var viktigt att hans död födde skratt och lekar – hade beledsagat Jean med en lit de parade vid hans grav. Jag skulle ha tyckt om att se på deras lår, deras armar, deras nackar, föreställt mig under de blå yllekalsongerna deras ullmjuka kön. Jag hade satt mig. Jag såg människor knäböja. Av vördnad för Jean, var det väl, och för att inte märkas ville jag böja knä, även 20


jag. Mekaniskt stoppade jag handen i kavajfickan och hittade min lilla tändsticksask. Den var tom. I stället för att kasta den hade jag råkat stoppa tillbaka den i fickan. – Det är en liten tändsticksask som jag har i fickan. Det var rätt naturligt att jag i det ögonblicket mindes jämförelsen som en gång en kille hade gjort i fängelset, på tal om för fångar tillåtna kollin. – Du har rätt till ett kolli i veckan. Om det sedan är en likkista eller en tändsticksask går på ett ut, det är ett kolli det också. Säkerligen. En tändsticksask eller en likkista går på ett ut, tänkte jag. Jag har en liten likkista i fickan. När jag reste på mig för att knäböja måste ett moln ha skymt solen, så att kyrkan förmörkades. Var det prästen som svängde rökelsekaret över kistan? Harmoniet spelade tystare, jag vet inte, men så fort jag stod på knä, med huvudet mellan händerna, satte den ställningen mig omedelbart i förbindelse med Gud. – Min Gud, min Gud, min Gud, jag förintas under Din blick. Jag är ett stackars barn. Bevara mig för djävulen och Gud. Låt mig få sova i skuggan av dina träd, dina tak, dina trädgårdar, bakom dina murar. Min Gud, jag har ont. Jag ber så dåligt, men du vet att ställningen gör ont, halmen har randat mina knän… Prästen öppnade tabernaklet. Alla härolderna i snäva sammetsjackor prydda med vapensköldar, fanbärarna, pik- och banérbärarna, ryttarna, riddarna, S S -männen, Hitlerjugendgossarna i kortbyxor, nakna om vaderna, defilerade genom hans sovrum, i Führerns boning. Stående vid sin säng, med ansiktet och kroppen i skuggan, den bleka handen stödd mot kudden med blomsterslingor på volangen, såg han på dem ur djupet av sin ensamhet. Kastreringen hade avskurit honom från människorna. Hans glädjeämnen var inte våra. Av vördnad utfördes defileringen under den djupa tystnad som är förbehållen de sjuka. Till och med stenhjältarnas steg, mullret från kanonerna och stridsvagnarna dövades av yllemattan. Ibland hängde ett frasande av tyg kvar i luften, samma ljud som på natten åstadkoms av det styva torra klädet i de amerikanska 21


soldaternas uniformer, då de skyndar fram på sina gummisulor. – …Min Gud, förlåt mig. Du ser mig här så enkel, så naken, så liten. Jag bad självmant, av hjärtat och av läpparna. Den hållningen fjärmade mig från Jean, som jag bedrog för en alltför hög person. Jag tog den fina känslan som förevändning för att inte skrynkla ner mina byxor. Jag satte mig, och desto lättare tänkte jag på Jean. Så mycket större och rundare uppsteg den, vänskapens himlakropp. Jag var havande med en känsla som utan att förvåna mig om ett par dagar kunde nedkomma med en underlig varelse, men livsduglig, vacker förstås, ty Jeans faderskap var för mig en stolt garanti. Denna nya känsla, vänskapen, föddes på ett besynnerligt sätt. Prästen sa: –  …Han dog på ärans fält. Han dog i strid mot inkräktaren… En rysning for igenom mig, varför jag förstod att min kropp kände vänskap för prästen som lät Jean få lämna mig med hela världens klagan. Eftersom det var omöjligt för mig att ensam begrava honom i en ceremoni på tu man hand (jag skulle ha kunnat bära hans kropp – och varför skulle inte myndigheterna ha beviljat det? – stycka honom i ett kök och äta upp honom. Visst, det skulle bli mycket avskrap: inälvorna, levern, lungorna, i synnerhet ögonen med ögonlocken kantade av fransar, som jag skulle låta torka och bränna, och förbehålla mig rätten att få blanda askan med min mat, men köttet skulle då kunna gå upp i mitt), att han således fick ge sig av med de officiella hedersbetygelser vilkas ära även skulle tillfalla mig för att något kväsa min förtvivlan. På katafalken var blommorna allt tröttare av att slå ut. Dahliorna dåsade. På väg ut från begravningssalen hade de magen överfull. De rapade alltjämt. Jag lyssnade till prästens tal. – …detta offer är inte förgäves. Lille Jean har dött för Frankrike… Om jag fick höra att jag riskerade livet ifall jag vägrade ropa: 22


»Leve Frankrike«, så skulle jag ropa det för att klara livhanken, men jag skulle ropa tyst. Om jag var tvungen att ropa högt, så skulle jag göra det, men skratta samtidigt, utan att tro på det. Och om jag var tvungen att tro på det, så skulle jag tro på det, och sedan skulle jag dö på en gång av skam. Det hjälper inte att veta om skammen kommer sig av att jag är ett övergivet barn som ingenting vet vare sig om sin familj eller sitt land, en sådan inställning finns ju, oomkullrunkelig, ändå var det värmande att få höra att Frankrike skickat sitt namn som sin representant vid Jeans begravning. All denna pompa och ståt blev för mycket för mig, så att min vänskap steg mig åt huvudet (som man säger: resedadoften stiger mig åt huvudet). Vänskapen som ger sig till känna i smärtan inför Jeans död har förresten samma plötsligt hetsiga förlopp som kärleken. Jag sa vänskapen. Jag skulle önska ibland att den for sin kos, och jag bävar för att den ska göra det. Den enda skillnaden mellan vänskap och kärlek är att den förstnämnda ingenting vet om svartsjuka. Ändå känner jag en oro, så svävande, självförebråelser så svaga. Jag plågas. Det är minnets födslovånda. Liktåget – var hade detta obemärkta barn skaffat sig så många vänner? – Liktåget lämnade kyrkan. Paris kunde inte le. Fanornas kamp befarades dra ut på tiden, för det fanns ingen vind. De stelnade alla i en tillgjord pose som troddes vara värdig. Från ena fönstret till det andra skymfade de varandra, de mätte varandra med blicken. I fickan låg tändsticksasken, den pyttelilla kistan, som alltmer gav sig till känna, hemsökte mig: – Jeans kista hade kunnat vara så liten. Jag bar hans kista i fickan. Denna träfrack med krympta proportioner behövde inte nödvändigtvis vara verklig. Den lilla tingesten hade begravningskistan påtvingat sin makt. Jag fullgjorde i fickan, där asken smektes av min hand, en begravningsceremoni i miniatyr, lika verksam och förnuftig som dessa mässor som läses för de framlidnas själar bakom altaret, i ett kapell i en vrå, till en falsk kista under ett svart 23


bårtäcke. Min ask var helig. Den innehöll inte ett stycke av Jeans kropp, den innehöll Jean, hela honom. Hans benknotor hade tändstickornas storlek, stenar fångna i visselpipor. Det var något av vaxdockor i lindor, som de trollkunniga läser sina trollformler för. Ceremonins hela allvar låg samlat i min ficka, där överlåtelsen just skett. Men märk väl: fickan hade aldrig haft en religiös natur; vad gällde askens helighet hade den aldrig hindrat mig från att hantera föremålet förtroligt, att knåda det med fingrarna, utom när jag talade med Erik, då blicken fästes vid hans gylf som vilade på stolen med tyngden hos pungen som rymmer kulorna i de florentinska kostymerna, då min hand släppte tändsticksasken och kom upp ur fickan. Jeans mor hade just lämnat rummet. Jag särade på benen och lade dem i kors åt andra hållet. Jag såg på Eriks överkropp, lätt framåtlutad. – Ni måste sakna Berlin, sa jag. Mycket långsamt och tungt sökte han orden och svarade: – Varför det? Jag ska tillbaka efter kriget. Han bjöd mig på en amerikansk cigarett, av dem som hans hembiträde eller älskarinna måste ha gått ner och köpt åt honom, eftersom han själv aldrig lämnade den lilla bostaden. Jag räckte honom eld. Han reste sig, inte rakt upp utan något lutad så att han, när han skulle räta på sig, tvingades göra en rörelse med överkroppen som välvde hela kroppen och fick kulorna att träda fram under byxtyget. Han antog då, trots sin instängdhet, trots den mjuka sorgsna fångenskapen hos kvinnor, adelskapet hos ett stort djur som bär mellan benen sin kungliga börda. – Ni har väl tråkigt? Vi yttrade några alldagligheter till. Jag hade kunnat hata honom, men hans sorgsenhet fick mig med ens att tro på hans mildhet. Hans ansikte hade aningen av fina rynkor, som hos blonda män vid tjugofem. Han var alltjämt mycket vacker, mycket stark, och uttryckte genom själva sorgsenheten det liderliga i hela kroppen hos detta lejon som närmade sig mognaden. 24


Han talade så milt till mig. Kanske var han rädd att jag skulle anmäla honom för polisen. Jag undrade för mig själv om han bar revolver. Jag lät blicken flyktigt fråga hans byxa i blått linne och hejdade den vid varje misstänkt utbuktning. Hur lätt min blick än ville vara måste den ha vilat tungt på gylfen, för Erik log, om man får säga så, sitt vanliga leende. Jag rodnade lite och vände bort huvudet, för att försöka dölja rodnaden i ett moln av rök som min mun blåste ut. Han passade på att lägga benen i kors och sa samtidigt med ett oberört tonfall: – Jean var så ung… Han uttalade namnet »Djian« och lät »an« falla tvärt. Jag svarade inte. Han sa: – Aber, ni också ni Jean. – Ja. Jag tänkte på Ludvig X V-sängen, bred och tung, med venetiansk gipyrspets som överkast, varm, där Jeans mor, på natten och säkert också på dagen, i nattlinne eller naken, tryckte sig mot Erik. Denna säng levde sitt liv i sängkammarskuggan, sände sina strålar som nådde ända till mig trots väggarna, säker på att endera dagen skulle Eriks lår strypa mig där och att jag skulle dela min älskog med Erik och Paulo som själva blandade underliv med hembiträdet och modern i ett rum som hade Jeans minne som ledfyr. Jag undrade alltjämt vad Eriks och Paulos förhållande var för slag. Paulo skulle säkert ha gått med på att hans mor lät sig knullas av en Tysker, men under vilka omständigheter? Jag spejade på soldaten och grabben, men jag vet ju att det var fåfäng möda eftersom Paulo redan bevisat för mig sin vänskap med Erik genom att tacka nej till en cigarett jag bjöd på, under en scen jag ska redovisa längre fram. Vid mitt fjärde besök följde Erik mig ensam till ytterdörren. Det var sent, det var mörkt. Tamburen var mycket trång. Han tryckte sig mot min rygg. I nacken kände jag hans andedräkt och nära örat på mig viskade han: – Ses i morgon klockan nio, Djian. 25

Profile for Smakprov Media AB

9789186629397  

9789186629397  

Profile for smakprov