Page 1


Av Simona Ahrnstedt har tidigare utgivits Ă–verenskommelser

Betvingade.indd 2

2012-07-06 14.14


Betvingade.indd 3

2012-07-06 14.14


www.damm.se Copyright © Simona Ahrnstedt 2012 Svensk utgåva © 2012 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Omslag Maria Sundberg Omslagsillustration © Malgorzata Maj/Trevillion Images Sättning Forma Books Typsnitt A Caslon Pro Tryck ScandBook AB, Falun 2012 ISBN: 978-91-7351-745-4

Betvingade.indd 4

2012-07-06 14.14


prolog Genua April, 1349

B

rev till Roland Birgersson från Birger Sverkersson. Min son. Jag, Birger Sverkersson, din far, hälsar dig i Herrens namn. Jag ber att detta brev finner dig välbehållen i Genua. Det ryktas att du tillbringade julen där.   Jag skriver dessa ord för att mina dagar här på jorden är räknade och för att jag lever med en lögn som tynger mitt samvete. Du och jag har inte alltid kommit överens och det smärtar mig alltmer. Om jag dömt dig orättvist och hårt så vet att jag alltid gjorde det för ditt eget bästa.   Under de många år vi varit åtskilda har jag inte varit ärlig mot dig. Pojken jag en gång svor på att döda lever fortfarande. Jag har för länge sedan insett att vi handlade fel mot honom och jag hoppas att du kan inse detsamma. Jag har i dag beslutat att han, Markus, och du tillsammans ska ärva mig den dag Herren kallar mig till sig. Det blir mitt sätt att sona det onda vi gjorde honom. Jag ber och jag hoppas att du kan se det på samma vis och att du genom bikt och bön kan få förlåtelse för dina många synder. En lagman är på väg för att upprätta mitt testamente och i det nedskriva min sista vilja.   Gud välsigne dig, min son. Detta brev är skrivet och givet i Nyköping i Herrens år 1349, den 25 mars, Vår Frus dag.

7

Betvingade.indd 7

2012-07-06 14.14


Roland Birgersson stirrade ut över den livliga hamnen och den hårt trafikerade genuabukten. Han hade varit tvungen att läsa brevet från fadern två gånger innan han hade kunnat smälta innehållet. Aldrig hade han ens kunnat föreställa sig att hans far skulle skänka bort hälften av det som var rätteligen hans. Och det till en horunge som borde ha dött för länge sedan. En tjuv och en oäkting som Roland i tretton långa år hade varit övertygad om låg och ruttnade i en grav i Stockholm.   Försommaren hade kommit till Genua och den blå bukten framför honom myllrade av handelsskepp. Roland kramade brevet i handen. Det här förklarade åtminstone varför han inte fått komma hem, det förklarade alla de undanflykter han inte förstått. Han kände hur svetten bröt fram. Herregud, hur länge hade han inte väntat på sitt arv? Hur många skulder hade han inte räknat med att kunna betala när fadern dog?   Det var dags att återvända hem, vare sig hans far ville det eller inte. För en sak var säker: Roland Birgersson vägrade dela sitt arv med någon – allra minst med en horunge.

8

Betvingade.indd 8

2012-07-06 14.14


1 Östergötland Kristi himmelfärds dag, maj 1349

F

ör sanningen – vilket Illiana Henriksdotter var väl medveten om – var att hon inte hade så många att välja mellan. Fästmän alltså.   Illiana tittade ned på sina händer som för ovanlighetens skull låg stilla i knäet. Trots att hon sköljt av sig i spannen utanför var naglarna fortfarande jordiga och diskret försökte hon peta bort det värsta. Hon hade legat på knä i trädgårdslandet hela förmiddagen. Allt spirade nu, örter och aromatiska kryddor, ljusa skott av senapskål och små tuvor av timjan och det var hennes brådaste tid. Just nu föredrog hon dessutom att fundera över trädgårdslandet, för:   Hur man än vänder och vrider på saken så …   ”Ingen annan kommer ändå vilja gifta sig med henne”, sa hennes mor högt och argt.   Exakt.   Trots att det var precis samma slutsats som Illiana redan dragit gjorde det ändå ont att höra det sägas högt. Omöjlig att gifta bort, det var hon i en enda mening.   Hennes mor, Rikissa, vände sig bort från fönstret och in mot rummet och fortsatte: ”Det är lika bra att vi säger ja till Axel. Innan hon blir för gammal. Axel är bättre än ingen alls.” Modern gjorde en missnöjd min som sa att hon måhända tyckte att Axel var bättre än ingen alls, men inte med särskilt stor marginal.   Illiana pillade på en grön fläck på kjorteln och försökte att inte

9

Betvingade.indd 9

2012-07-06 14.14


visa hur generad hon var över sina tillkortakommanden i allmänhet och på äktenskapsmarknaden i synnerhet. Hon skrapade på fläcken och en doft av mynta slog emot henne. Hon hade alltid tyckt om mynta, det var en så självsäker och härdig planta. Flera av örterna hade dött under vintern men myntan överlevde allt. Hon lyfte på huvudet, förr eller senare måste man ju det, och mötte sin mors blick. Gråblå ögon, skarpa kindkotor och en sval skönhet mötte Illiana när hon fogligt sa: ”Jag har inget emot Axel.”   Hennes mor trummade med fingrarna mot den timrade väggen. ”Jag trodde verkligen att det skulle bli något med Sture förra året”, sa hon. ”Jag hoppades på det.”   ”Han var ett bättre parti”, höll Illianas far, Henrik Svensson, med om. Han stod bredbent, med händerna i läderbältet och kastade mörka blickar på Illiana, sitt yngsta barn. ”Satans otur att han också skulle dö. Hans gård låg på bra mark.”   Illiana försökte att inte visa hur oändligt lättad hon var över att den åldrige och tandlöse Sture lagt näsan i vädret och dött förra året. Så gammal han varit så hade han ändå haft ett sätt att stirra på hennes kropp som fått det att krypa som ohyra i skinnet. Till skill­nad från den uråldrige Sture så var Axel lugn och god och ung. Han hade dessutom alla sina tänder i behåll och stirrade aldrig. ­Illi­ana var djupt tacksam över att Axel vågat be om hennes hand och även om föräldrarna önskat sig en rikare svärson så var hon själv mer än nöjd. Axel var exakt rätt parti för henne, snäll, försynt och omtänksam.   ”Allt det här är ditt eget fel”, sa hennes far och korsade armarna över bröstet och gav Illiana den blick han brukade reservera för henne – sitt yngsta barn och sin enda dotter. Den liknade blicken han hade när han tittade på en halt häst eller en lättskrämd jakthund. ”Jämt springer du omkring på egen hand. Rotar i jorden och håller på. Inte konstigt att folk tycker att du är underlig i huvudet. Till och med jag tycker att du är underlig i huvudet.”   Illianas mor sa inget, hon tittade ut genom fönstret, men Illiana misstänkte att även modern ansåg att Illiana själv bar skulden för att hon inte lyckats bli gift än.   Utifrån hördes ljuden av den organiserade brådska som uppstod

10

Betvingade.indd 10

2012-07-06 14.14


när gårdens tjänstefolk förberedde kvällens middag. De firade Kristi himmelsfärd och betessläpp och de flesta av deras vänner från gårdarna runtomkring skulle delta i festen. Det som skedde här i kväll skulle resten av trakten känna till inom några veckor.   Illiana väntade. Utåt var det hennes far som bestämde allt på gården men Illiana visste att Henrik Svensson var helt beroende av sin vackra hustrus åsikter och råd. Modern var intelligent. Fadern var bara hänsynslös.   ”Vi tillkännager trolovningen under middagen i kväll”, avgjorde Rikissa och Illianas far nickade kort till svar.   ”Lika bra att göra det bästa av det”, fortsatte Rikissa. ”Det är som om det gått troll i hennes trolovningar.”   Illiana var – tyvärr – böjd att hålla med. Hennes första trolovade hade dött kvällen innan vigseln. Inget konstigt, bara otur, han hade fallit, slagit sig och dött. Den andra pojken hade insjuknat och dött han med, bara veckor innan de skulle ha vigts. Det hade varit unga pojkar, söner till hennes fars vänner, som Illiana aldrig känt och därmed inte sörjt. Men sedan hade det inte blivit några fler. Hon hade fyllt femton, sexton och sjutton utan att någon familj kunnat övertygas om att ta henne till svärdotter. Ingen hade sagt något högt, men Illiana var ganska säker på att det ansågs att hon förde otur med sig. Och vidare misstänkte hon att hennes skicklighet med växter inte förbättrat hennes rykte. Hon pillade på den oskyldiga myntafläcken och tänkte på sin beskedliga persilja och basilika. Visst kände hon till vad som var giftigt, naturen var trots allt full av gift och död, men hon undvek de växterna, hade inget behov av dem och visste, absolut visste, att hon aldrig skulle kunna bära hand på en levande varelse. Hon visste, men det blev lätt så att folk började skvallra när Illiana Henriksdotters fästmän envisades med att dö. Inte så att någon anklagat henne för något. Hon var trots allt inte den som rörde upp starka känslor hos folk. Illiana sneglade bort mot fönstret. Utom möjligen hos sin mor då. Även om Illiana la samman alla besvikelser hon utsatt sin mor för så var denna den största. Och ingen kunde vara så besviken som hon.   Illianas far skakade på sitt gråhåriga huvud och gav Illiana en sista irriterad blick. ”Jag får väl prata med Axel om hemgift”, sa han.

11

Betvingade.indd 11

2012-07-06 14.14


Och därmed var det avgjort, Illiana Henriksdotter skulle trolovas med bonden Axel. Lättad kom Illiana ut på trappen och ut i solskenet. Det var över. Det var sällan särskilt upplyftande att bli inkallad för ett samtal med föräldrarna men den här gången hade det ändå, till slut, gått bra. Det var som om en jättelik tyngd lyfts från axlarna. Hon skulle göra dem alla stolta, bestämde hon sig för och såg sig om. Bruna hönor pickade i rabatterna och pappas jakthundar som dåsade i skuggan betraktade hönsen med halvöppna ögon. Festförberedelserna som pågick hördes överallt. Från grillar och stekhus spreds dofterna och inifrån ölstugan kom slammer av krus och tunnor som fylldes med öl och mjöd. Hjärtat svällde. Hon älskade sitt hem och en stor del av lättnaden över att Axel valt henne handlade om att han bodde nästgårds. Hon skulle aldrig ha långt hem.   Illiana skuggade med handen mot solen.   ”Har de berättat?” hörde hon Axel fråga.   Han stod lutad mot den solvarma husväggen och såg osäkert på henne. Som alltid såg han ut som om han kom direkt från åkern. Hela han var robust och lantlig och stadig, som om han var en del av den mark och jord han brukade.   Illiana nickade. ”Ja”, svarade hon och log.   ”Hur känns det?”   Hon strök med händerna över kjolen. ”Ovant.”   ”Din pappa var noga med att påminna mig om att jag inte är rik. Upprepade gånger.”   Illiana gjorde en min. ”Jag är inte vacker, så det jämnar ut sig.”   Axel skrattade till, ett varmt och soligt skratt. Han var sådan, varm och solig. ”Du är vacker på insidan, det är det viktiga för mig. Och du är förnuftig och du är praktisk. Vad mer kan en man begära?”   Illiana drog på munnen. Det var rätt åt henne att han var så ärlig. Gud hade, i sin oändliga visdom, gett hennes mor och hennes tvillingbror så mycket skönhet att inte mycket hade blivit kvar till henne.   ”Du måste lova mig att inte dö”, sa hon, till hälften på skämt, till hälften på allvar. Hon var inte vidskeplig, men … ”För jag skulle verk­ligen sakna dig”, tillade hon mjukt.

12

Betvingade.indd 12

2012-07-06 14.14


Och mitt rykte skulle aldrig återhämta sig om min tredje fästman dog.   Axel strök en hårslinga ur hennes ansikte. ”Jag lovar”, sa han. ”Jag tolkar det som att du inte har något emot trolovningen?” Rösten var allvarlig och hon visste att Axel aldrig skulle gifta sig med henne mot hennes vilja, oavsett vad hennes far sa. Axel hade aldrig höjt rösten mot henne, han skulle inte vara våldsam och han skulle aldrig tvinga sig på henne. Han var helt enkelt den snällaste människa hon kände.   ”Jag är glad”, sa hon och det var sant. ”Och hedrad”, la hon till. Hon tyckte om Axel, alla tyckte om honom och naturligtvis ville hon gifta sig med honom. De hade samma färger, så hon skulle föda honom ljushåriga ljusögda barn och dem skulle hon älska med hela sitt hjärta. Och ingen skulle skrika eller vara arg i hennes hem. Det var det här hon alltid önskat, hon ville ha ett stillsamt liv.   ”Du vet att du är alldeles för god för mig”, sa Axel och solen fick hans blå ögon att glittra som en sommarsjö.   ”Det”, sa hon torrt, ”är du nog rätt ensam om att tycka.”   Axel skrattade till. ”Men det är du. Liten och god och praktisk.” Han strök henne över kinden. ”Och du har jord i ansiktet.”   ”Jag tänkte hinna bada innan festen”, sa hon.   ”Gör det du”, sa han. ”Själv ska jag ha ett samtal med din far.” Han gjorde en min som tydligt visade att det inte var ett samtal han såg fram emot. Men så hade Henrik Svensson den effekten på många människor.   ”Det är vi två som är det viktiga”, sa hon för att ingjuta mod i honom. ”Det vi ska skapa tillsammans.”   ”Det är sant. Vi är likadana du och jag.” Han la en hand runt hennes kind och plötsligt var det som om Illiana såg sig genom hans ögon, speglade sig i hans blick och såg det han såg. Och hon insåg sanningen. Hon var varken pigg och grön mynta eller ofarlig persilja, inte ens en oansenlig men söt ringblomma. Det var Axel som hade sam­man­fattat det åt henne, satt fingret på det hon funderat över. Hon var god, praktisk och en smula jordig.   Hon var en rova.

13

Betvingade.indd 13

2012-07-06 14.14


2 Samma dag I en by alldeles i närheten

M

arkus Järv, svensk riddare och kung Magnus Erikssons närmaste man, balanserade på bakbenen på den grovhuggna stolen. Träet knarrade under hans tyngd och muggen framför honom var tom. Den var skev och dåligt gjord, precis som den spruckna stolen. Han såg sig om. Allt härinne tycktes vara gjort av samma oskickliga hantverkare. Grovt, fult och opraktiskt.   Inte för att han brydde sig. Han hade sett värre. Markus lät stolen dunsa ner och väntade på att någon eller något skulle bryta tystnaden men inget hände. Han funderade på om det var någon idé att ropa på bondmoran som försvunnit efter att hon serverat honom. Det var förstås möjligt att hon och de andra husinvånarna höll sig undan för att deras ölförråd var tömda. Möjligt, men inte troligt. De höll sig undan för att de var rädda. I samma stund som han kommit inridande med sina män hade viskningarna spridit sig genom byn. Ansikten hade vitnat, barn hade gömts undan och dörrar hade slagits igen. Det i sig, var inte bekymmersamt, tvärtom. Att ha rykte om sig som förorsakare av all möjlig och omöjlig ondska och grymhet förde med sig mängder av fördelar. Folk tenderade till exempel att ge honom det han ville ha, snabbare och med mindre krångel när deras medvetande var fyllt av skräck. Ibland var det dock förbannat opraktiskt. Han fingrade på den tomma muggen som ingen kom för att fylla på.

14

Betvingade.indd 14

2012-07-06 14.14


Han lutade huvudet bakåt och betraktade bjälkarna i taket och tillät sig, under en endaste kort stund, att känna hur trött han var. Markus mindes inte när han sovit en hel natt senast. Han sträckte på nacken, hörde de spända musklerna knastra. Rummets enda fönster var stängt med träluckor för att hålla hettan ute och rummet luktade unket. Ute var luften klar och markerna var torra. Det var bra rid­ väder, det skulle vara ljust många värdefulla timmar till så egentligen borde de ha fortsatt till nästa by innan de stannade för natten. De var vana ryttare med snabba hästar och lätta packväskor, de hade lämnat Gränna tidigt i morse och de borde ha hunnit längre än några mil. Men hästarna hade blivit trötta i den tryckande värmen och mannarna törstiga så de hade gjort halt här, i en gudsförgäten by som ingen visste vad den hette och där det var så tyst att han kunde höra sina egna andetag.   Markus undrade hur många sådana här rum han sett under sina resor. Hur många namnlösa byar han passerat, på väg till eller ifrån ett eller annat krig, hur många skräckslagna bönder och bondmoror han betalat för en tallrik skämd mat och ett stop ljummen öl.   En hund skällde men i övrigt fortsatte byn, som inte var mycket mer än en handfull hus och en nybyggd träkyrka, att vara tyst. Inte ens hans mannar hördes, trots att de var strax utanför. Inget vapenskrammel, inga frustande hästar, ingenting. Men så hade han tränat dem väl. De må vara trötta men de var tysta och effektiva, rörde sig med energibesparande rörelser och pratade inte i onödan.  ”Herrn?”   Utom den här då. Det var en av de nyaste soldaterna som kommit in i stugan. En ung skranglig sak som prackats på honom av kungen innan de skildes åt i morse. En av alla dessa unga män han förväntades träna och utbilda och hålla vid liv tills de var gamla nog att dö på egen hand. Han hade ropat på pojken men nu kunde han inte minnas varför.   Markus tittade på den tomma bägaren. Det här med att dricka för att glömma hade inte bara fördelar.   Kanske han skulle dricka lite mindre i morgon.   Och kanske han en dag skulle få vakna utan att ha haft mardrömmar och utan huvudvärk.

15

Betvingade.indd 15

2012-07-06 14.14


Kanske.   ”Ja?” sa ynglingen med lika mycket iver som oro i den unga rösten.   Han gör rätt i att oroa sig, tänkte Markus. Under den förhållandevis korta vägen mellan Bohus fästning på västkusten och Gränna hade den här ynglingen – vars namn Markus förträngt – lyckats med att göra en alldeles utmärkt häst halt, förlora ett koger dyra franska pilar samt förnärma en av kungens fogdar. Det senare var förstås det mest allvarliga eftersom kung Magnus gärna undvek inbördeskrig om han kunde. Hela hovet hade fått stanna och mäkla fred under många timmar och kungen hade fått använda alla sina diplomatiska förmågor för att lugna fogden.   Om inte den vandrande katastrofen hade varit en avlägsen släkting till drottning Blanche så misstänkte Markus att hans huvud redan skulle ha suttit på en trästör någonstans söderöver. Magnus Eriksson var en förhållandevis mild konung och dessutom onaturligt förtjust i att resonera sig fram till goda beslut men även en mildsint kungs tålamod hade sina gränser. Den gränsen hade nåtts igår, i höjd med Gränna, när ynglingen – som Markus nu mindes hette Philippe – istället för att rengöra hade lyckats förstöra kungens favoritstövlar. Kungen var mycket förtjust i sina fotbeklädnader och hovet hade hållit andan.   Kung Magnus Eriksson hade tagit Markus åt sidan. Hans ansikte hade varit stramt. ”Du får se till att hålla honom vid liv”, hade han sagt. ”Annars kommer jag, så hjälpe mig Gud, att mörda honom. De stövlarna fick jag av kungen av England och de var det skönaste par jag någonsin ägt.” Kungen hade strukit med handen över kinden och den blonda skäggstubben. ”Om jag avrättar honom förlåter min drottning mig aldrig”, sa han. ”Du får se till att han kommer till Stockholm i ett stycke.”   Vilket naturligtvis var ett skämt så stort som något, eftersom ­Markus främsta talang inte var att sitta barnvakt. Den var att ha ihjäl folk.   ”Minns du kvinnan vi såg för en stund sedan?” frågade Markus Philippe.   Kvinnan hade stått utanför ett grått hus med handen på höften. Till skillnad från de andra byborna hade hon inte vikit undan med blicken när de kom. Istället för att korsa sig mot de svartklädda

16

Betvingade.indd 16

2012-07-06 14.14


främlingarna hade hon följt dem intresserat med blicken. Med ett litet leende hade hon låtit fingrarna leka med klänningens hals­ linning och det budskapet hade varit svårt att missuppfatta. Markus hade hållit in hästen och betraktat den universellt gångbara inviten. För­vånans­värt många kvinnor var tacksamma över allt som bröt var­dagens tristess och enformighet. Även om – eller kanske särskilt som – avbrottet kom i form av en ökänd riddare. Markus hade i sin tur studerat kvinnans linjer och kurvor och tänkt att de kanske skulle stanna här för natten trots allt. Han hade inte haft en kvinna på länge, inte sedan Ryssland. Om han skulle gissa så var hon en änka och han gillade änkor. De bestämde över sig själva och de var okomplicerade. Han föredrog okomplicerat.   ”Kvinna?” sa Philippe och, som för att ytterligare bekräfta Markus redan låga uppfattning om honom, tillade han: ”Jag såg ingen kvinna.” Han kliade sig i huvudet och började trampa. ”Borde jag det?”   Markus gjorde en grimas. Den här ynglingen såg ingenting, la inte märke till någonting. Det var ett mirakel att han fortfarande levde.   ”Ljust hår”, sa han kort. ”Stor mun, grå kläder. Villig. Hämta hit henne.”   ”Men vad ska jag säga?”   ”Säg att jag skickat dig”, svarade han och sträckte ut benen över golvet. ”Säg att Järven skickat dig.”

17

Betvingade.indd 17

2012-07-06 14.14


3

O

vanför Illiana var himlen nästan overkligt blå. Doftande höga granar och ljusa lövträd omgav sjön och öppnade sig i en grön cirkel mot skyn. Hon låg på rygg, mitt ute i sjön, kisade mot solen samtidigt som hon gjorde små viftande rörelser med armarna för att inte sjunka. Vattnet i den lilla skogstjärnen var knappt badbart men hon ville härda ut en liten stund till eftersom det var något med den isande kylan som var lugnande. Varje gång hon rörde sig virvlade iskallt vatten fram för att tränga undan det huden lyckats värma upp, så hon försökte flyta så stilla som möjligt. När hon långsamt lät huvudet falla bakåt reste sig brösten, knottriga av kylan, över vattenytan och hon rös till. Hon slöt ögonen och lät de andra sinnena ta över. Det doftade skog och sommar. En andhona hade flytt in i vassen med sina ungar, och det prasslade svagt. Inga andra fåglar hördes, inga insekter surrade, inte ens löven susade. Bortsett från någon enstaka nyfiken fisk var det bara kallt mörkt vatten och tyst skog och en svag vind som omgav henne. Hon tömde sinnet och lät sig sväva i vattnet.   Under alla de år hon kommit hit för sina dopp hade hon aldrig mött en själ. Invånarna i byn, som låg en bit bort från gården, kom aldrig hit och ingen hemma på gården delade hennes förtjusning i att bada, de flesta kunde inte ens simma. Enstaka djur kom för att dricka och änderna återvände från år till år. I övrigt var sjön bara hennes.   Efter ännu en stund började kroppen domna och kylan fick henne att hacka tänder. Ändå tvingade Illiana sig att räkna till hundra innan hon flämtande vände sig om och började simma mot strandkanten. Med vattnet forsande från den stelfrusna kroppen klev

18

Betvingade.indd 18

2012-07-06 14.14


I­ lliana upp på gräsplätten som var det enda som skilde tjärnen från buskar och sly och skog och sträckte sig efter sin tunna mantel. Hon skulle torka sig på den, smörja in sig och sedan sätta på sig en ren klänning. Axel och hon skulle ses på festen i kväll och hon skulle visa hela familjen hur lydig och tjänstvillig och nöjd hon var. Visa dem alla vilken god hustru hon skulle bli, att varken de eller Axel behövde skämmas. Hon la ifrån sig manteln för att låta solen torka de sista dropparna när ett prasslande ljud fick henne att stillna. Hjärtat bultade medan hon famlade efter närmaste klädesplagg. Prasslet hördes igen och hon hann tänka många tankar om opassande nakenhet och skvaller på byn innan ett rådjur kom ut ur buskaget. Illiana stod blick stilla och betraktade den nervösa rådjurshonan. Pälsen var mjukt ljusbrun och Illiana hoppades att det vackra djuret skulle klara sig undan männens jakt. Rådjuret försvann in i nästa buskage och Illi­ana andades ut. Hon plockade upp knytet där hon stoppat ner kroppssalva, kam och långa hårband i olika färger. Med vana rörelser började ­Illiana knyta upp flätan hon fäst uppe på hjässan. Håret var nytvättat och hon tänkte kamma det tills det glänste. En gren brast i skogen och Illiana tittade upp. Den här gången hade det inte låtit som ett rådjur.   ”Axel?” ropade hon prövande men fick inget svar. Ingen annan visste att hon gått hit.   Det prasslade igen och hon tappade det hon hade i händerna i brådskan att sträcka sig efter kläderna. Så dumt, dumt, dumt att vänta på att bli varm i solen.   Ännu ett ljud kom och skogen runt henne var med ens en hotfull plats. Illiana pressade knytet med kläder som hon inte hunnit ta på sig mot bröstet i ett valhänt försök att skyla sig. En pojke kom ut genom buskarna och stannade till och stirrade på henne. Han såg svettig och irriterad ut.   ”Vem är du?” frågade Illiana och försökte låta barsk.   Pojken, som bar mörka kläder av god kvalitet, var i hennes egen ålder. Bakom honom skymtade en häst. Såvitt hon visste brukade fredlösa och rövare inte bära dyra kläder och äga blankryktade hästar, så kanske den här långe skranglige pojken inte tänkte råna och våldföra sig på henne.

19

Betvingade.indd 19

2012-07-06 14.14


Hon sneglade bort mot den lilla kniven som var kvar i bältet. Hon önskade att hon haft den i handen istället.   Pojken tog ett steg fram och Illiana backade i det hala gräset. Han gjorde en otålig gest med en av sina långa armar. ”Min herre bad dig – er – komma”, sa han. ”Var snäll och skynda er, jag är redan sen. Jag gick vilse, jag går alltid vilse.” Han drog ihop ögonbrynen. ”Jag måste ha ridit i cirklar. Kom nu. Skynda er.”   Hans uttal var visserligen alldeles för välvårdat – och Illiana tyckte sig ha hört en svag fransk accent – för att tillhöra en rövare men det nervösa beteendet var inte särskilt förtroendeingivande.   ”Jag vet inte vem er herre är”, sa hon och backade ytterligare ett steg. Grenar skrapade mot hennes nakna lår. ”Var snäll och låt mig vara.”   Pojken strök bort svettdroppar som trängde fram på överläppen och gav henne en beslutsam blick. ”Han sa att ni skulle komma”, envisades han, la en hand på svärdfästet och tog ett steg mot henne.   Hon kunde inte backa längre, buskar och sly skar av flyktvägen. Och pojken med det långa svärdet hade skurit av den lilla stigen.   ”Han sa att ni skulle komma, att ni var villig. Snälla, krångla inte nu. Jag vet inte vad han gör med mig om jag kommer tomhänt. Han är redan irriterad av någon anledning”. Han strök sig över pannan och snubblade till över en gren. ”Han är alltid irriterad.”   ”Jag krånglar inte”, sa Illiana med så lugn röst hon kunde samtidigt som hon tog sats. Hon skulle bara få en chans. Så snabbt hon bara kunde vände hon på hälen och kastade sig in i buskaget. Hon hörde honom svära och sedan ge sig in i slyet efter henne. Han fick tag om hennes hår och drog det hårt bakåt. Hon skrek och sedan drogs något ner över huvudet. Det blev mörkt och kvavt och det kändes som om hon inte fick luft. Hon försökte skrika igen, men tjockt tyg pressades mot mun och näsa. Panikslaget kämpade hon emot.   Illiana slogs och rev och sparkade ända tills syrebrist och skräck fick henne att svimma.

20

Betvingade.indd 20

2012-07-06 14.14


4

E

n man som livnärde sig på att döda måste ha tålamod. Markus tålamod var för det mesta en obegränsad tillgång, som luft och sol och regn.   Nu hade han dock gett upp.   När han tittade ut genom fönstret såg han en handfull hus, små trädgårdar där vårgrödan lyste i späda färger mot svart jord och frukt­träd som stod i blom. Bönder och någon enstaka hantverkare bodde här, hårt arbetande människor, beroende av vad skogen och jorden gav. Och åtminstone en präst, av kyrkan och klockstapeln att döma. Det var något särskilt med svensk försommar. De skarpa konturerna, de svala pustarna när regnet väl kom och de välsignat kyliga nätterna. Förra sommaren, och den dessförinnan, hade han varit i ryssarnas land och där fanns ingen svalka. Året innan dess  … Han mindes knappt, Polen, kanske? Polen var bara ett av världens många helveten på jorden där han vadat i blod och lyssnat på döende mäns ångestskrik de senaste sju åren.   Hans män hade sökt skydd i skuggan av en björk och de sysselsatte sig med vapenvård. Denna ändlösa omvårdnad om vapen som för dem alla kunde innebära skillnad mellan liv och död. Det ständiga undersökandet av läder och spänningsanordningar och putsandet av svärds- och lansklingor. Då och då torkade de sig i ansiktet eller drack djupa klunkar av det lokala mjödet innan de systematiskt fortsatte med arbetet.   Den villiga änkan var däremot säkert försvunnen sedan länge och han skulle få tillbringa natten ensam. Om Philippe vågade sig tillbaka skulle han låta binda honom vid en häst. Att släpas hela

21

Betvingade.indd 21

2012-07-06 14.14


vägen till Stockholm bakom ett hästarsle borde ingjuta någon sorts öd­mjukhet. Fast kungens direkta order hade varit klara som luft: ”Under inga omständigheter får du bära hand på honom, Markus”, och skärpan i den kungliga befallningen hade varit, tja, skarp. Kung Magnus Eriksson hade rykte om sig att vara vek men Markus visste av egen erfarenhet att det var osanning. Svenskarnas kung var varken vek eller obeslutsam, rikets monark var stadig och säker som en bohuslänsk klippa. Olyckligtvis var rikets monark även envis som en åsna och noga med att bli åtlydd. Det blev så när man varit kung sedan treårsåldern, man vande sig vid att få sin vilja igenom.   Markus lät blicken vila på kyrkväggen. Träet var grånat av ålder och taket behövde läggas om. Ingen rik by det här.   Några barn hade vågat sig fram till hans män och iakttog deras arbete med stora ögon. Livet i en by var inrutat och hårt, även för de minsta, och beväpnade mörkklädda främlingar var ett spännande inslag. En pojke vågade sig ända fram men drog sig snabbt tillbaka när en av männen morrade mot honom. Hela barnskocken sprang därifrån. Alltid en god idé, att lägga avstånd mellan oskyldiga barn och hans män, så han klandrade inte Karl, den stumme livländaren som med dödlig precision brynte sin dolk, för att han kört bort ungarna. Ingen av dem var särskilt förtjusta i att låta oskyldiga komma till skada. De hade nog med blod på händerna ändå.   Markus bestämde sig för att gå ut och hjälpa till. Här gjorde han ändå ingen nytta och han hade inget emot att arbeta. Det fanns all­ tid hästar att rykta, packning att se över, vapen att laga innan han, förhoppningsvis, skulle få några timmars sömn. Om det fanns någon som helst himmelsk rättvisa så hade Philippe och hans skrangliga lekamen försvunnit för gott i de östgötska skogarna. Men i samma stund som Markus tänkt den tanken hördes avlägsna hovtramp. Hovslagen närmade sig och nu hörde de andra dem också. Karl reste sig upp och skymde med handen mot den anländande ryttaren och samtidigt började klockan i klockstapeln ringa till eftermiddagsbön.   Philippe slog upp dörren till stugan med ett brak. ”Jag är här nu”, sa han triumferande. Han var smutsig och rufsig och hans svärd dinglade på trekvart i bältet. Över axeln bar han ett tygbylte men i övrigt var han tomhänt. Han hade fått en befallning, en enda. Ett

22

Betvingade.indd 22

2012-07-06 14.14


enkelt uppdrag. Som vilken tolvårig nybörjare som helst skulle klara. Naturligtvis hade han misslyckats.   ”Du är sen”, sa Markus.   Pojken tog ännu ett steg in i rummet och med en belåten min lyfte han ner tygbyltet från axeln och Markus såg att det inte alls bara var en mantel eller en säck. En skymt av slanka fötter fick ­honom att börja ana oråd redan sekunden innan något som definitivt var kvinno­fötter snuddade vid golvet. Utan att riktigt tro sina ögon ­tittade Markus på de jordiga tårna och sedan på Philippe igen.   Philippe log brett.   Inifrån byltet hördes ett jämrande ljud och Markus fick en stickande känsla i nacken. ”Vad har du gjort?” frågade han.   Redan innan pojken drog i tyget och ännu ett kvidande hördes visste Markus att det här skulle sluta illa. Och sedan stod hon där. En spritt språngande naken kvinna som kippade efter luft. Trassligt hår vällde fram i sådana mängder att det täckte stora delar av kroppen men innan hon hann skyla sig med händerna hade Markus fått en skymt av runda bröst och en blond triangel. Hon ruskade på huvudet för att få bort håret ur ansiktet och han tänkte att det var ett rent under att hon inte hade kvävts under den tjocka manteln. Men kvinnan var verkligen helt naken. Inte en tråd på kroppen, bara slanka lemmar och så allt detta hår.   ”Vad är det här för något?” frågade Markus samtidigt som han skiftade ställning och lät ljuset falla över broderierna på sitt skjortbröst. Kvinnan flämtade till. Så, nu visste hon vem han var.   ”Det är kvinnan ni bad mig hämta”, sa pojken och bevisade en gång för alla att hans hjärna var mindre än ett gruskorn.   ”Den här?” sa Markus och synade henne skeptiskt.   Philippe trampade från ena foten till den andra och ett oroligt uttryck hade börjat smyga sig över hans ansikte. ”Men hon var där borta”, sa han och gjorde en vag gest ut genom dörren. ”Och hon var naken”, fortsatte han med stigande desperation i rösten och kastade en anklagande blick på sitt offer. Hon stirrade tillbaka, mindre rädd och mer stridslysten för varje sekund som hon återfick andan. Kanske var hon bara galen, för vilken kvinna vid sina sinnens fulla bruk gick omkring naken på det här viset? Han fick god lust att visa henne just

23

Betvingade.indd 23

2012-07-06 14.14


precis hur illa det kunde gå för någon som hade så lite vett.   ”Men det här är en annan kvinna”, förklarade Markus. ”Som du nu har rövat bort.”   Philippe sträckte sig mot kvinnan och hon flämtade till. Han tog en grabbnäve blont hår och höll upp det mot Markus.   ”Ljust hår, precis som ni sa”, sa Philippe. ”Det måste vara hon.” Han svalde. ”Vem skulle det annars vara?”  Och det var det första intelligenta Markus hört ur ynglingens mun. Det var trots allt Östergötland de var i. Ingen annanstans frodades intriger, uppror och högförräderi som här. Han nickade åt Philippe att komma närmare. Pojken knuffade till kvinnan och hon fick ta ett par snabba stapplande steg fram för att inte falla.   Markus tog hennes hand och drog henne mot sig. Hon försökte dra åt sig handen, de slanka fingrarna – förvånansvärt starka med tanke på hennes ringa storlek – stretade emot allt de kunde men Markus släppte inte. Med sina skrämda ögon och smutsiga fötter såg hon inte ut som en spion eller lönnmördare. Men man kunde aldrig veta och enligt hans erfarenhet så var kvinnor inte mindre benägna att begå mord än män. ”Varför springer du omkring naken på byn?” frågade han och studerade hennes bröst. Toppiga bröst­ vårtor, vitt hull. Han skulle ha behövt den där änkan, konstaterade han när kroppen reagerade på nakenheten. Hon hade ett silverkors som blänkte kring halsen. Kanske hon var en nunna på rymmen. Men varför naken? Insåg hon vilken tur hon hade som blivit taget av en av hans män och inte någon annan? Hans män skulle aldrig skända en kvinna, men de flesta andra män hade inga sådana skrupler och en ensam naken kvinna var lovligt byte hur man än såg på det.   ”Vem är du?” frågade han och vände upp hennes handflata. Spår av jord under naglarna men len och mjuk i övrigt. Ingen förlupen piga således. Och blicken var alldeles för klar för att kunna tillhöra en religiös stolle.   ”Ingen”, svarade hon kort.   Om han bara ökade trycket om hennes hand en liten aning skulle han lätt kunna krossa de fina benen. Hon var liten och delikat som en vaktel och smärta brukade få folk att tala sanning. Han undrade varför hon ljög. ”Bor du här i byn?” frågade han.

24

Betvingade.indd 24

2012-07-06 14.14


”Nej”, sa hon och den här gången var han nästan säker på att hon var ärlig. Kvinnan blandade lögn och sanning som en dålig falsk­spelare. Ingen spion med andra ord. Men någon var hon och möjlig­heter­na var oändliga.   ”Vad gör du här då?” frågade han och släppte hennes hand.   Hon drog handen åt sig och skylde brösten med en feminin gest.   ”Jag kan inte se att det är något som jag måste redogöra för er”, svarade hon med behaglig röst. Ingen toka det här, inte på något sätt. Han hade inte så stor överblick över ätterna i just den här delen av landet, men det fanns någon Sven, ett par Birger och en Henrik Svensson. Och så Birgitta, förstås, Birgersdottern på Alvastra och hennes anhang som alla hatade honom mer eller mindre fanatiskt. Men Birgitta Birgersdotter bodde längre norrut. Det var henne kungaparet skulle träffa och det var henne Markus undvek genom att skiljas från det resande hovet och ta landvägen mot Stockholm. Om han blev tvungen att lyssna på ännu ett av Birgittas hätska utfall mot synd i allmänhet och honom själv i synnerhet skulle han begå mord. Och det skulle inte gagna freden i riket.   ”Säg till när ni stirrat klart”, sa hon kyligt och avbröt Markus tankar.   Stormannadöttrar var precis sådana kvinnor han var klok nog att undvika, den här var dessutom definitivt komplicerad. Markus pekade på Philippe. ”Du”, sa han och gav pojken en blick om fick honom att blekna. ”Ut. Stäng dörren bakom dig. Och se till att hålla dig borta från mig. För gott.”   ”Men …”   Markus la handen på kniven. Han hade slipat den innan de lämnade Gränna i morse och den skar genom hud och skinn som en pil genom luft. ”För varje ord jag hör från dig hädanefter kapar jag ett finger”, sa han. ”Ta med dig manteln.”   Pojken bleknade ytterligare, bugade och nappade åt sig sin mantel från golvet.   ”Vi tar det igen”, sa Markus när dörren stängts och de var ensamma och han kunde koncentrera sig. Han hade förhört fler män – och kvinnor – än han kunde räkna. ”Varför är du här?”   ”Jag är här”, började hon med sin klara röst, ”för att han där ute rövade bort mig.” Hon studerade honom. Hon hade stora grå ögon,

25

Betvingade.indd 25

2012-07-06 14.14


kloka och intelligenta och de smalnade nu. ”På ert uppdrag, om jag förstått saken rätt”, fortsatte hon. ”Ni måste vara galen, precis som det sägs.”   Ingen bra idé det där, att provocera sin fångvaktare. Bara den som var väldigt dum eller väldigt modig gjorde så. Livet hade gett Markus många tillfällen att reflektera över hur tunn gränsen mellan de båda var.   ”Varför är du naken?” frågade han och lät blicken löpa över hennes kurvor. Huden var nästan osannolikt felfri, som finaste pergament eller florentinska siden och han kände ett hugg av ren och skär åtrå. Han skulle inte ha något emot att ha den där lilla felfria kroppen under sin.   Hon fnös till svar och var sedan tyst och studerade honom. Det var en ovanlig egenskap hos en kvinna. Att inte säga mer än nödvändigt. Markus tog ett steg mot henne och spände ögonen i henne. Vuxna män darrade när han gjorde så. Spände blicken i dem, hotade med död och förintelse. Ynglingarna han tränade och förde befäl över blev spaka som gräs. En del började gråta. Hon blinkade knappt.   ”Låt mig gissa”, sa han. ”Du är en stormannadotter ute på vift och du kommer att få skäll så du vill helst bara smyga iväg och låtsas som om inget av det här har hänt.”   Hon såg så ertappad ut att han vara nära att skratta till. Det gav honom en djup tillfredsställelse att ha satt henne på plats även om det bara var tur att han gissat rätt. ”Du vet vem jag är”, sa han.   Hon nickade, en gång.   ”Vad heter du?” frågade han.   Hon tvekade. Han tog ännu ett steg emot henne.   ”Illiana Henriksdotter”, svarade hon hastigt.   Hon var ingen spion alltså, precis som han redan misstänkt. Och därmed var hon ointressant.   ”Du borde gå hem”, påpekade han.   Illiana Henriksdotter höjde på ögonbrynen. De var långa och smala och mörkare än det blonda håret. ”Tanken har slagit mig”, sa hon torrt.   ”Du är fri”, sa han och gjorde en avfärdande gest. Han tänkte inte hindra henne.

26

Betvingade.indd 26

2012-07-06 14.14


”Verkligen?”   ”Om du inte vill stanna förstås”, sa han, för hon var aptitlig på ett ovant sätt och han var utsvulten, så väldigt utsvulten. Han begrep inte hur de gjorde det. Munkarna som levde i celibat.   ”Du skulle kunna erbjuda mig din mantel”, påpekade hon.   ”Det skulle jag”, höll Markus med om.   När han inte rörde sig ur fläcken gav hon honom en blick som bäst kunde beskrivas som ljungande och Markus log för sig själv. Hon var liten som en mus men hon hade ett rejält temperament och hon verkade inte nämnvärt medtagen. Han skulle låta henne gå, bestämde han. Och sedan såg han det. Hur Illiana vacklade till. Det var en liten rörelse och hon hann ta stöd mot den enda stolen men Markus såg den ändå. Och det slog honom att hon kanske var mer påverkad av det som skett än han först trott. Trots allt var hon bara en mycket ung kvinna som blivit bortförd mot sin vilja och det tämligen hårdhänt dessutom.   Dörren till stugan öppnades igen men det var inte Philippe den här gången, utan Karl.   Han stannade i dörröppningen och betraktade dem med ett tomt ansiktsuttryck. Karl hade flytt med Markus från ryssarnas land. Innan dess hade de karvat så mycket i Karl att han nästan dött. Inte mycket bekom honom. Men Markus drog ändå av sig sin egen mantel. Med ett långt steg slöt han avståndet till kvinnan och la den över hennes rygg. Av någon anledning ville han inte förödmjuka henne mer.   Illiana Henriksdotter.   ”Din far är Henrik Svensson, eller hur”, sa han.   Hon gav ett litet ljud ifrån sig och försökte komma ut men på Markus tysta befallning blockerade Karl dörröppningen.   Hon böjde på huvudet, kramade tyget och höll det hårt runt sig. Manteln var stor runt henne och släpade i marken. ”Låt mig bara gå”, sa hon.   ”Vart är du på väg?”  ”Hem.”   Markus tvekade en stund. Hon var så väldigt ung och Philippe var hans ansvar så delvis var det ändå hans fel att hon hamnat här.

27

Betvingade.indd 27

2012-07-06 14.14


”Jag följer er hem”, avgjorde han. Vem visste vad hon annars skulle hitta på. Eller bli utsatt för.   ”Jag klarar mig själv”, sa hon och sköt hakan i vädret.   Markus himlade med ögonen. Han borde ha vetat att hon skulle konstra. Hennes far gjorde inget annat än bråkade med kungen. ­Illianas ögon smalnade till svar. Hon vände sig om och nästan snubblade över manteln när hon skyndade hon ut genom dörren. Markus följde efter.

28

Betvingade.indd 28

2012-07-06 14.14


5

I

lliana betraktade Järven medan han rättade till bältet med det jättelika svärdet samtidigt som han spanade ut över byn. Det rasslade om honom. Det tysta rasslet från svärd och dolk och sporrar och gudvisste vad annat.   ”Hämta mina handskar”, befallde han samme man som varit inne förut och som nästan skrämt vettet ur henne med sitt ärriga ansikte, avskurna öron och tomma blick.   Någon form av ordlös kommunikation verkade ske mellan de två männen och sedan sa Järven:   ”Jag klarar nog av att frakta en ensam naken kvinna genom skogen. Stanna här och se till att Philippe håller sig i skinnet.”   Mannen nickade utan att säga något och gick iväg.   Illiana försökte att inte skälva under den tunga manteln, hon ville inte visa hur förödmjukande rädd hon var. Guldsporrarna visade att Järven var en riddare, dubbad av kungen och svuren att beskydda de svaga. Men ändå. Järven. Han var en legend, Illiana hade hört berättelser om honom i halva sitt liv. Det var honom man skrämde barnen på gården med. ”Akta så inte Järven tar dig.” Hon var van vid våld och män som slogs. Hennes far och halvbröder var våldsamma män, hennes äldste halvbror hade deltagit i både uppror och krig ända sedan hon var liten, men den här mannen, han hörde till en helt annan division.   När hon stått därinne, naken och desorienterad och hade sett den broderade järven på hans bröst hade hon varit säker på att hennes sista stund var kommen. Att han skulle våldta henne, slita henne i bitar. Fortfarande var hon till största delen vettskrämd. Men ändå.

29

Betvingade.indd 29

2012-07-06 14.14


Hon skruvade på sig under manteln, den var tung och sträv mot huden. Ju längre tiden gick desto mer verkade det faktiskt som om Järven inte hade för avsikt att skända och mörda henne. Solen brann allt lägre över trädtopparna och påminde om hur sent det bör­ja­de bli, man skulle snart ringa till kvällsbön och hon hade varit borta alldeles för länge. De måste undra vad det blivit av henne. Hon försökte hålla undan paniken. Hon vågade knappt tänka på vad familjen skulle ha att säga om det här.   ”Vad?” frågade Järven, som om han kunde höra hennes tankar.   ”Vad heter du?” frågade hon.   Han såg så länge på henne att hon först trodde att han inte skulle svara. ”Markus”, svarade han sedan kort.   Markus. Hon hade lite svårt att smälta det. Det var ett sådant ordinärt namn.   ”Jag behöver inte någon eskort”, sa hon och försökte låta resonlig. Hellre skulle hon ta risken och gå genom skogen ensam. Att bli sedd, praktiskt taget naken, med den här mannen var – bland mycket annat – inget som skulle öka hennes dragningskraft som Axels blivande hustru.   ”Ja, du har verkligen visat hur bra du klarar dig på egen hand” sa han och rösten dröp av sarkasm. Han tog emot ridhandskarna som hans tystlåtne man hämtat. Det var kraftiga läderhandskar med stål över handrygg och fingrar och bortsett från stålet, den broderade järven på bröstet och de rasslande sporrarna var det mesta på honom svart. Håret hängde i långa svarta testar, det vildvuxna skägget, som dolde merparten av hans ansikte, var svartaste svart. En nattsvart tunika med en mörk ringbrynja under och höga svarta stövlar fullbordade klädseln. Om han gjorde det för att åstadkomma en skrämmande effekt – bar så mycket svart att han såg ut som natten själv – så måste Illiana tillstå att det fungerade alldeles utmärkt; hon mindes inte när hon varit så rädd senast.   ”Om ni lånar mig en häst så rider jag ensam”, sa hon.   Hans män som satt i skuggan av ett träd följde med illa dolt intresse händelseförloppet och Illiana kramade manteln som var det enda som skylde hennes nakenhet. Jag borde inte ha gått ensam till sjön, tänkte hon för säkert hundrade gången. Skogarna var långt

30

Betvingade.indd 30

2012-07-06 14.14


ifrån säkra, det visste alla. Sedan barnsben hade hon varnats för de rövare och våldtäktsmän som levde som fredlösa i skogen.   Han gav henne en blick som var så kylig att hon svalde. ”En häst?” sa han.   Hon nickade ivrigt. Om hon skyndade sig hem och gled in på gården skulle hon kanske klara sig obemärkt, ingen skulle behöva …   ”Som du vill”, svarade han.   Illiana nästan suckade av lättnad. Det skulle ordna sig, hon skulle …   ”Ge mig bara min mantel tillbaka, så kan du gå”, sa han.   ”Vaaad?” Illiana kramade det sträva tyget som om det var det enda som höll henne uppe.   Soldaterna iakttog med breda flin meningsutbytet. Markus utmanade henne med blicken och det slog Illiana att han hade roligt, att han lekte med henne, som en katt med en mus. Hon flyttade tyngden från ena foten till den andra medan hon försökte tänka klart. En sak var säker. Ingen skulle våga sig på henne om hon kom med den här mannen som eskort. Och om han lämnade henne i utkanten av gården skulle hon kanske kunna smyga sig in obemärkt. Tankarna avbröts av att pojken som överfallit henne vid sjön – med tillfredsställelse såg hon att han hade ett rejält rivsår över kinden – kom fram till dem. Han ledde två hästar. Den ena var en svart hingst med fnysande näsborrar och otåliga hovar och det var ingen tvekan om vem den tillhörde. Den andra hästen var en gråvit märr, långbent och stabil med ljus pannlugg och pigg blick, tydligen avsedd för henne. Obeslutsamt såg hon på märren som nu nafsade efter den eld­fängda hingsten.   ”Vad väntar du på?” frågade Markus.   Det var fortfarande svårt att vänja sig vid tanken på att han bara var en vanlig människa, allt med honom var så utöver det vanliga. Illiana försökte låtsas som om hon konverserade med legendariska krigare varje dag. Det skulle gå mycket snabbare att ta sig hem till häst. Men …   ”Sitt upp”, befallde han otåligt.   Men hon förblev stående. Hon ville inte göra fler misstag i dag. Illiana såg sig om, tittade på männen som satt med sina vapen i knäet

31

Betvingade.indd 31

2012-07-06 14.14


eller utspridda runt sig. Läderstycken och brynstål och verktyg låg utspridda. Det var en bekant syn, männen hemma på hennes gård var också alltid upptagna med vapen och våld.   ”Vad är det?” frågade Markus otåligt. ”Du tror väl ändå inte att jag tänker ofreda dig så snart vi är utom synhåll?” Hans kalla blick svepte över henne. ”Jag ska försöka hålla mig i skinnet”, sa han, tog tyglarna från pojken, ledde fram märren och stillade djuret med en rörelse. ”Kom nu. Jag har inte hela kvällen på mig.”   Inte ens när hon sträckte på sig så mycket hon kunde nådde I­ lliana honom längre än till bröstet. Hon rätade på axlarna och fick tag i den tunga manteln just innan den gled av henne. ”Jag ber om ursäkt om jag hindrar er från viktiga saker”, sa hon. ”Ni kanske har någon tid att passa?” Hon log vänt. ”Eller en by att skövla?”   Hans blick smalnade när han tog ett steg mot henne och mot sin vilja backade hon undan.   ”Du”, sa han och räckte henne tyglarna till märren, ”borde ha vett att tiga.”   Illiana tog emot tyglarna och vände honom ryggen för att stiga upp och komma härifrån så snart som möjligt. Men hästen var alldeles för hög för henne, det var svårt att ta sig upp utan att tappa greppet om den jättelika manteln och hon var nära att skrika av frustration.   Utan ett ljud gled han upp bakom hennes rygg. Hon kände luften svalna, tjockna och sedan lyfte han upp henne, som hon varit gjord av dun. Förödmjukad in i märgen landade hon i sadeln med en oelegant duns. Någon av männen skrockade till och Markus ögon blänkte till mot henne där han stod nedanför hennes häst. Det här är ingen enfaldig krigare, tänkte hon olustigt medan han med precisa rörelser rättade till stigbyglarna åt hennes fötter. Han var hårdhänt och brysk men hon hade sett intelligens i den svarta blicken. Tyst satt hon i sadeln medan han anpassade klart stigbyglar och tyglar. Hon rös när han snuddade vid henne och hon fick tvinga sig själv att inte dra undan benet. Så fort han var klar manade hon på hästen för att komma undan, lägga lite luft mellan sig och den överväldigande närvaron.   Markus svingade sig upp på den svarta hingsten och red upp bredvid henne. ”Hittar du hem härifrån?” frågade han.

32

Betvingade.indd 32

2012-07-06 14.14


Hon nickade.   Hem, tänkte hon missmodigt. Hem till Månsättra, där alla väntade. De red under tystnad genom skogen. För sent insåg Illiana att hon borde ha lett dem längs den längre vägen, den förbi sjön istället för den kortaste, men hon var så orolig att hon inte tänkte klart. Nu skulle hon inte hinna hämta kläderna. Det prasslade i vegetationen framför dem och blåbärsriset skälvde till. Illianas häst frustade och sedan krälade den största huggorm hon sett, ut ur grönskan och precis framför hovarna på hennes häst. Märren skyggade, krängde och stegrade sig sedan på bakbenen. Det hela gick så snabbt att hon knappt hann reagera. Ormen försvann men hästen fäktade med hovarna i luften och Illiana började tappa balansen i sadeln. Hon kämpade med tyglarna när Markus plötsligt dök upp bredvid henne. Han böjde sig fram och la en tung hand på märrens tyglar. Hans egen hingst verkade helt oberörd och med ett stadigt grepp och några mumlande ord lugnade han märren. Hans ben snuddade vid hennes, hårda muskler klädda i grovt tyg och hon ryckte till som om han bränt henne. Det var en reflexmässig reaktion men han såg den. Hon skulle bli förvånad om han någonsin missade någonting.   ”Lugn, jag tänker inte äta dig”, sa han och drog glädjelöst på munnen. ”Om jag inte blir väldigt hungrig förstås.”   Hon försökte ta tillbaka tyglarna, dra dem ur hans grepp och de hamnade i en dragkamp som hon vägrade ge upp. Han drog på munnen igen, ett hårt leende, helt utan glädje, och Illiana tänkte att hon verkligen skulle kunna komma att avsky det där ansiktsuttrycket.   ”Ge upp, Illiana”, sa han.   Det var något med hans befallande röst och hans överlägsna inställning, som om han inte kunde ha fel som fick henne att reagera som ett barn. Mot bättre vetande drog hon i tygeln igen och försökte ignorera det faktum att hon började känna sig fånig där hon satt mitt inne i skogen och försökte vinna en dragkamp hon var dömd att förlora. Han var en större, starkare och bättre ryttare och dessutom behövde han inte hela tiden försöka hindra en mantel att falla till marken.

33

Betvingade.indd 33

2012-07-06 14.14


”Vet du, det här har inte varit min bästa dag”, sa hon.   Manteln åkte ner och hon såg hur Markus tittade på hennes nakna axel.   ”Och jag som tycker att den just har börjat arta sig riktigt bra”, sa han med ett elakt flin och ryckte sedan till i tygeln så hårt att hon föll framlänges. Hon var på väg att säga något riktigt ilsket om män som använde sin styrka till att skrämmas när ett nytt ljud fick dem båda att titta upp från dragkampen där hon låg halvnaken över hästen. Illiana såg en ryttare hon mer än väl kände igen komma ridande emot dem.   Och jag som trodde att det inte kunde bli värre.   Det var Joar, hennes tvillingbror, som nu kom ridande just som hon skyddslös och halvnaken satt och bråkade med en ökänd krigare. Innan hon hunnit öppna munnen och hälsa och acceptera katastrofen insåg Illiana dock klentroget att Joar måste ha tolkat det som att hon befann sig en verkligt farlig situation. Han satte hälarna i hästen, höjde svärdet och attackerade utan ett ord. Innan Illiana hunnit protestera och långt mindre avvärja något, hade Markus dragit sitt svärd och satt hälarna i sin hingst. Med tyst ursinne besvarade han Joars attack.   Illiana skrek men ingen lyssnade.   ”Sluta veva din idiot”, röt Markus över larmet. ”Du har ihjäl oss båda.”   Men Joar bara höjde svärdet och fortsatte attackera.   ”Nej!” skrek Illiana. Joar var ung men alldeles för självsäker. ”Sluta, jag känner honom, sluta båda två!”   Men ingen av männen lyssnade och hon kunde inget annat göra än att se hur Markus stack svärdet rakt i Joars arm. Joar skrek, tappade svärdet, föll av hästen och blev sedan liggande orörlig bland gräs och mossa.   Illiana tittade på den liggande gestalten. Joar rörde sig inte. Hans huvud låg i en vinkel som såg så onaturlig ut att hon började må illa.   ”Helvete också”, röt Markus.   ”Du är galen”, snyftade Illiana. ”Du dödade honom. Det är min bror.”   Markus vände den frustande hingsten om och såg på Joars kropp och sedan på Illiana. ”Bröt han nacken?”

34

Betvingade.indd 34

2012-07-06 14.14


”Mördare”, skrek Illiana. Han hade dödat Joar. Hon manade på hästen, red rakt mot Markus, utom sig. ”Du mördade honom”, ylade hon med gråten i halsen.   ”Vem fan bryter nacken av att falla av en häst”, sa Markus och hoppade ur sadeln med en duns. Med det blodiga svärdet i handen såg han på den fallne Joar.   ”Mördare!” skrek Illiana igen och sedan blev tre ryttare synliga på stigen. Hon kände igen dem som sina halvbröder men hon orkade knappt tänka på vad de skulle ta sig till med henne. ”Du dödade Joar”, snyftade hon. Illiana hoppade ner ur sadeln, sprang fram till Markus och började slå på honom. ”Din förbannade mördare”, tjöt hon, utom sig.   Och sedan anföll hennes halvbröder. De väntade inte på någon förklaring utan gav sig bara på Markus med sådant ursinne att ­Illiana knuffades omkull. Hon lyckades rulla bort från hovarna och gömde huvudet under armarna för att skydda sig. Allt gick fel. Hon hörde hovarna, hörde skriken och ville ropa att de missuppfattat situationen. Att Joar varit den förste att anfalla, att hon skrikit i affekt, att Markus försökt att avväpna Joar, inte mörda honom. Hon försökte göra sig hörd men hennes röst drunknade i larmet. Hästar dånade från alla håll och när ljudet av svärdsklingor som kraschade in i varandra fick det att ringa i öronen förstod hon att Markus skulle dö. Och fastän han dödat Joar och hade låtit röva bort henne och förödmjukat henne kände hon ett oväntat styng av dåligt samvete. Om hon inte gått till sjön skulle inget av detta ha hänt. På grund av henne skulle han dö.   Och sedan såg hon hur det hände; hur den dödliga kraften – den som han hållit tillbaka mot Joar – släpptes lös. Genom dammet och dånet och kaoset rörde sig Markus med en sådan precision att Illiana knappt trodde sina ögon. Det var den här styrkan hon känt. Den här energin som fanns i luften runt honom och som hade fått henne att känna som om hon befann sig i närheten av en naturkraft. Det var inte underligt att han så lätt kunnat lyfta upp henne på hästen, att han utan ansträngning fällt Joar och att han nu klarade av att hålla tre av de grymmaste män hon kände på avstånd. Det var nästan övernaturligt. Men till slut hände ändå det oundvikliga.

35

Betvingade.indd 35

2012-07-06 14.14


Den äldste av halvbröderna, Falke, fick in en träff som fick M ­ arkus att vackla till och falla till marken med en tung duns. Han reste sig upp på ett knä och höll dem ifrån sig en stund till men till slut övermannade de honom med hugg och slag från hästryggarna. I den lilla gläntan och nere på marken var han chanslös mot tre ryttare. Illianas halvbröder hoppade ner från hästarna och fortsatte sparka tills Markus låg livlös.   ”Sluta!” skrek Illiana. ”Han kan ju inte försvara sig längre.”   ”Vi tar med honom till gården”, flåsade Falke, den äldste halvbrodern, vars raseri stod som eldsflammor kring honom. ”Far får avgöra vad vi ska göra med honom.” Falke torkade sig i pannan och gav kroppen en sista spark. ”Bind honom”, befallde han innan han vände sig mot Illiana. Han tittade på henne, sin halvsyster med samma förakt som alltid: ”Dig får far ta hand om”, sa han. ”Det här är ditt fel.”   Ett tag trodde Illiana att han skulle slå henne men han vände sig om och gjorde en gest åt de andra att lyfta upp Markus på hans häst. Men när hennes bröder försökte lägga kroppen på den svarta hingsten stegrade sig djuret ursinnigt, ryckte sig loss och galopperade iväg genom skogen. Istället fick de lägga Markus över den lilla märren. Markus huvud hängde och dinglade. Om han fortfarande levde skulle han inte visas någon nåd, tänkte Illiana och såg hur de band hans handleder. De satte sig i rörelse. Solen snuddade redan vid grantopparna.

36

Betvingade.indd 36

2012-07-06 14.14

9789173517454