9789186634438

Av fö rfa tta re n til l Sj u jävl ig t lå ng a da ga r

Översättning av Erik MacQueen

Översättning av Erik MacQueen

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Jonathan Tropper 2012 By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden.

Originaltitel: One Last Thing Before I Go Översättare: Erik MacQueen Omslag: Johan Blomgren, johanblomgren.se Tryckt av Nørhaven, Danmark, 2013 ISBN 978-91-86634-43-8

KAPITEL 1 Idag är det tisdag, knappt tre veckor innan Silvers före detta fru ska gifta sig, och några dagar innan han trevande konstaterar att det inte är säkert att livet är värt att leva om man har levt det så uselt som han. Det har gått cirka sju år och fyra månader sedan Denise tog ut skilsmässa på en rad goda grunder, och ungefär åtta år sedan hans band, Bent Daisies, släppte sin enda skiva och blev rockstjärnor över en natt tack vare monsterhiten ”Rest in Pieces”. Under en magisk sommar kändes det som om alla i hela världen sjöng på den låten. Men så tystnade de, och plötsligt var det som om han vore osynlig – även om polisen faktiskt fick syn på honom både när han körde rattfull och när han försökte köpa sex, och han skulle gärna dra hela berättelsen om han kunde, men detaljerna från den tiden är minst sagt suddiga, så numera är allt som en muntlig och sedan länge bortglömd berättartradition. Sedan slutade sångaren Pat McReedy i bandet, efter lite rävspel bakom kulisserna från skivbolagets sida, för att lansera sin numera makalöst framgångsrika solokarriär, medan Danny (bas), Ray (gitarr) och Silver (trummor) fick sitta hemma i Elmsbrook och försöka hitta något sätt att uthärda återstoden av sina smärtsamt oglamorösa liv. Utan någonstans att ta vägen åkte Silver hem och upptäckte att Denise redan hade bytt ut låsen och anlitat advokater.

Men det var då det, och idag är det tisdag, åtta år och oräkneliga misstag senare. Silver är, tro det eller ej, fyrtiofyra år ­gammal, otränad och deprimerad – även om han inte är säker på om det kallas depression när man har goda skäl att vara 5

det; kanske är man i så fall bara ledsen, eller ensam, eller dagligen smärtsamt medveten om allt man aldrig kommer att få tillbaka.

Och eftersom det är tisdag är Silver och Jack på väg för att runka. ”Är det där en vigselring?”

De susar fram längs motorvägen i Jacks tio år gamla BMW cabriolet när Jack lägger märke till ringen på Silvers finger.

Jack spelar hiphop på högsta volym och låtsas att han kan texten, medan Silver förstrött trummar med på knäna till den ­automatiserade rytmen. De är lika gamla, och ärrade veteraner vad gäller att fatta astronomiskt usla beslut som genomförs på sämsta tänkbara sätt.

Han har glömt att ta av sig ringen. Gud vet hur länge han har burit den. Flera timmar? Kanske dagar. Fingret har fort­ farande en inbuktning från när han var gift, och så fort han trär på ringen glider den på plats som en specialslipad komponent och han glömmer bort den. Han drar irriterat av den och stoppar ner den i fickan så att den kan klirra runt där bland allt annat värdelöst småkrafs. ”För i helvete Silver!” säger Jack. Han måste skrika för att höras i dånet från motorvägen, hiphopen och det ständiga ­tjutet i Silvers öron. Silver lider av måttlig till allvarlig tinnitus. Det finns inget botemedel, och såvitt han vet springs det inga triathlonlopp för att lyfta fram problemet eller stödja forskningen. Han lider i ensamhet. ”Jag fipplade bara med den lite.” ”Är det där din riktiga vigselring?” ”Vad skulle det annars vara?” ”Vad vet jag? Du kanske har köpt en ny.”

6

”Vad fan skulle jag köpa en ny vigselring för?” ”Vad fan har du på dig en vigselring tio år efter skilsmässan för?” ”Sju år.” ”Ursäkta. Sju år. Tänk så fel jag hade.”

Jack ler ett slugt litet leende mot honom, det som säger att Jag känner dig bättre än du känner dig själv, det som i regel får Silver att vilja köra pekfingret genom Jacks ögonhåla, föra det runt näsans baksida och ut genom andra ögat och på så sätt skapa ett behändigt litet handtag för att slita ansiktet av ­honom. ”Är något på tok, Silver?” ”Vad skulle kunna vara på tok? Jag är fyrtiofyra bast och ska snart runka i en kopp för sjuttiofem dollar. Jag lever det ljuva livet ser du väl.”

Jack flinar. ”Mer lättförtjänta pengar får du leta efter.”

En stor del av tiden han tillbringar med Jack ägnar han åt att undra om Jack själv verkligen tror på sitt eget skitsnack.

De är båda medelålders, frånskilda män vars vänskap bygger på en ömsesidig olägenhet, eftersom de båda råkar bo på samma våning på Versailles. Jack menar att Silver är deprimerad och Silver tycker att Jack är en idiot, och båda har generellt sett rätt.

De är på väg till en lokal mottagning för Blecher-Royal Medical Research Facility där de kommer att anmäla sig i kassan, lämna blodprov, utsätta sina kön för en snabb, steril omgång självbefläckelse och ograciöst komma i provburkar.

De kommer att utföra detta utan hjälp av några kemiska glidmedel, i vetenskapens namn, och för ett arvode på sjuttiofem dollar i veckan.

7

Läkemedelstestet som de deltar i – Jack hittade det på nätet – har till syfte att ta fram en ny icke-hormonell behandling för nedsatt spermierörlighet. Bland eventuella biverkningar räknas humörsvängningar, yrsel och, märkligt nog, minskad sexlust, något som testadministratören berättade för dem under den tjugo minuter långa introduktionen, utan ett spår av ironi.

Ingen vill höra talas om själva provlämnandet, om det lilla rummet med den överväldigande lukten av generöst doserad desinfektion, om de slitna porrtidningarna Silver vägrar röra på grund av alla klibbiga händer som redan bläddrat i dem.

Om den deprimerande lilla teven på dess vingliga Ikeabord och den lilla högen med dvd-filmer, var och en märkt antingen H(etero) eller G(ay). Eller om hur han inte sitter på stolen e­ ller tittar på filmerna, utan bara liksom står där mitt i rummet med byxorna runt fotknölarna och framkallar bilder av tjejer han låg med på den tiden då han var ung nog att uppslukas helt av en djup, passionerad kyss, åsynen av ett nyblottat bröst, en upphetsad tjejs halvslutna, dimmiga ögon som möter hans blick medan hon hungrigt tar in honom därnere.

Men strax innan hans sädesvätska når botten på prov­ burken med en mjuk, plastig rap, ser han som vanligt, hur mycket han än anstränger sig för att undvika det, Denise stå och rynka på näsan åt honom med sitt vanliga förakt, vilket tömmer ögonblicket på all molekylär njutning det må ha haft.

Ett sista sorgligt stön och en slutkläm, servettens kalla fukt och sedan värmen från sperman mot fingertopparna genom burkens tunna plastväggar, mer levande än något som kommer ur honom har rätt att känna sig.

8

KAPITEL 2 Ute i lobbyn flörtar Jack, som redan är färdig, med receptionisten. Hon är inte hans typ – muslik med lätt antydan till vuxenakne längs haklinjen – men Jack gillar att vara på hugget. Man vet aldrig om någon letar hus.

Jack är fastighetsmäklare och har alltid visitkortet mellan fingrarna för att likt en inverterad ficktjuv kunna stoppa det i handen på en innan man vet ordet av. Han för sig självsäkert, som om han alltid precis är på väg att ro något i hamn, oavsett om han försöker övertala någon att hoppa i säng med honom eller köpa en vräkig villa. Han är faktiskt lite känd för att ofta lyckas med båda dessa saker samtidigt. Det här försiggick även på den tiden då han fortfarande var gift, så skilsmässan var egentligen bara en tidsfråga. Det fanns en puertoricansk bartender med i bilden. Hon dök upp i hans hem vid middagen en kväll och svor åt honom på spanska. Hans fru jagade efter honom, först med en köttklubba och sedan med en stab advokater från sin pappas tjusiga advokatbyrå. ”Där är han ju!” säger Jack och gör hela mottagningen uppmärksam på Silvers närvaro. ”Var du tvungen att bjuda dig själv på middag först, eller? Jag skulle precis skicka in Vicki här för att få lite fart på saker och ting.”

Vicki ler generat, kanske till och med förnärmat, men på något sätt också smickrat. Jack har talang för det där. ”Jag mår fint.” Silver räcker Vicki sitt prov utan att möta henne med blicken, hon räcker honom checken och så har han sålt sin säd, bara sådär. Provburken är visserligen o ­ genomskinlig, 9

men att överräcka sin sperma till en kvinna är helt enkelt en sådan där sak som alltid kommer att kännas märklig. ”Bra jobbat”, säger Jack och dunkar honom i ryggen när de lämnar mottagningen och kliver ut i eftermiddagssolen.

Det här är mitt liv, tänker Silver för sig själv, och får som vanligt anstränga sig utav bara helvete för att inte gripas av panik.

Det har begåtts misstag.

Det är svårt att veta var man ska börja. Allt har varit en enda röra i flera år, och att försöka fastställa en startpunkt är som att försöka luska ut var ens hud börjar. Det enda man vet är att den omsluter en, ibland lite snävare än man skulle önska.

Men det har uppenbarligen begåtts misstag. Grova misstag.

Man behöver inte mer än titta på honom för att inse det.

För det första har han blivit fet. Inte gravt överviktig. Inte skvallertidningsfet, men ändå. Det var länge sedan han var i närheten av något som kunde liknas vid god fysik. Kallas det ens ”god fysik” längre? Han är osäker. Han har inte riktigt rasat ihop än, men bristningarna håller på att ­förvandlas till sprickor: en allt mer framträdande buk, begynnande dubbelhaka och strategiskt användning av babypuder under ­sommarhalvåret för att undvika skavsår.

Så för att inte lukta babypuder använder han stora mängder deodorant och rejäla doser Eternity från Calvin Klein.

Han applicerar parfymen genom att spraya den i luften framför sig och sedan gå genom molnet, precis som han som liten såg sin mamma göra. Så nu är han alltså en fet snubbe som luktar baby­puder och för mycket parfym och sitter ensam på 10

Manny’s Famous Pizza och lämnar flottiga fingeravtryck på boken han låtsas läsa, låter servetten suga upp oljan från sin slarvigt rakade haka och håller ett öga på de många snygga tjejerna som kommer in.

Det är fullt förståeligt om man ser honom som aningen patetisk. Eller kanske som pedofil.

Vilket är anledningen till att han på sistone lagt sig till med att bära sin gamla vigselring. Inte för att han saknar ­Denise – det gör han inte över huvud taget, vilket kanske är en sorglig bekräftelse på det hon alltid misstänkt vad gäller hans ­generella känslomässiga resurser – utan för att guldringen på fingret justerar hela bilden och skänker honom någon sorts air av värdighet. Den antyder att han kommer hem till någon som ser förlåtande kvaliteter hos honom, någon som tydligen inte har något emot att åtminstone ibland ha fysisk kontakt med honom och får alla hans uppenbara brister att verka mer ­ytliga, mindre ingrodda. Den skulle kunna komplicera saker och ting om han skulle råka hamna i samtal med en attraktiv kvinna, men kvinnorna han brukar befatta sig med n ­ uförtiden är, generellt sett, inte sorten som låter sig avskräckas av en vigselring.

11

KAPITEL 3 För att fördriva den solkiga känslan efter spermadepositionen brukar han gå till The Last Page, en stor oberoende bokhandel i Elmsbrooks sömniga centrum. Han sätter sig oftast i affärens lilla café, läser Rolling Stone och dricker en stor läsk för att återställa vätskebalansen medan han väntar.

Lily kommer in kvart i tre med håret uppsatt i en slarvig hästsvans som redan håller på att gå om intet, halvblonda testar gör sig fria och följer henne som en kometsvans. Håret har blekts i så många olika blonda nyanser att det har förlorat allt genetiskt minne, så att utväxten ser mer förvirrad än mörk ut.

De svarta tightsen är nedstoppade i svarta cowboyboots, och den tunna överkroppen försvinner i en lös, jordfärgad ­kofta.

Hon bär gitarren på ryggen, med halsen uppåt, i ett svart nylon­fodral, som ett ninjasvärd.

Silver iakttar henne uppmärksamt från sin utkiksplats i caféet. Det finns gott om små skavanker: den framträdande pannan, den lilla boxarnäsan, en sned hörntand. Men ­helhetsbilden är behagligt komponerad, en stukad skönhet som dröjer sig kvar hos honom även efter att hon gått förbi honom till barnboksavdelningen.

Han älskar henne så mycket som en man kan älska en kvinna han aldrig har pratat med, vilket är betydligt mer än man kan tro. Det är en ren sorts kärlek, storslagen på sitt eget vis.

Om situationen krävde det skulle han kliva ut framför en buss i full fart för hennes skull. Den enda andra personen han skulle göra det för är Casey, hans dotter, som han faktiskt tror skulle 12

njuta av spektaklet. Under hennes arton levnadsår har han inte precis varit någon stjärna på pappafronten. Den sorgliga sanningen är att det här med att dö för Casey kanske skulle vara hans enda chans till gottgörelse, men han vet inte ens om det skulle hjälpa i hans fall. Vilken idiot som helst kan ju dö.

Han smyger försiktigt längs hyllmetrarna med böcker som en snattare. Han hör redan de mjuka ljuden från Lilys gitarr som stundtals dränks av espressomaskinens väsande i caféet.

Hon kör den här spelningen två gånger i veckan för en handfull tre- och fyraåringar som sitter i en liten ring runt hennes låga plaststol, smuttar på safttetror och sjunger med medan en brokig skara barnvakter och au pairer pratar dämpat med varandra på karibiska dialekter.

Silver står i självhjälpsavdelningen där han kan lyssna utan att skrämma någon. Platt mage på trettio dagar, Ät dig smal, ­Arbetsboken för bättre självkänsla – en mångmiljardindustri som bygger på den diskutabla föreställningen att människor går att laga. Han låtsas botanisera medan Lily spelar. Hela kroppen rör sig när hon klinkar på gitarren, det ljusa håret faller över ansiktet som en gardin och sedan tittar hon upp på barnen och börjar sjunga.

Katten kom tillbaka / dagen därpå /Katten kom tillbaka / Vi trodde han var borta / men katten kom tillbaka / Han kunde inte hålla sig borta borta borta …

Det går inte att förklara. Det är en intetsägande barnvisa.

Och hennes tunna röst glider på de höga tonerna och blir ­ibland lite småfalsk. Men hon sjunger innerligt, som om det är en sårig och brännande kärlekssång, som om den vore hennes djupaste smärta satt till musik. Den löjliga låten är alldeles för liten för att rymma hennes energi, så den spiller ut, fyller 13

rummet, fyller honom. Barnen sjunger tondövt med i refrängen – de har varit här förut – men hennes röst tränger igenom och svävar upp mot taket och takfläktarna i den här röriga lilla bokhandeln som kämpar för överlevnad i den digitala tidsåldern. Han känner en välbekant klump bildas i halsen, den ­paradoxala känslan av att ha mist något han aldrig haft. När hon börjar på den tredje versen är han helt förlorad.

Gubben lova skjuta katten om han visa sig med flit / Sen ­laddade han bössan sin med spik och dynamit / Han väntade och väntade tills att han måste sitta /Åtti-nio bitar gubbe kvar var allt man hitta / Men katten kom tillbaka …

Då och då sköljer klarheten över honom som en våg och dränker honom med insikter och påminnelser om vad han har förlorat och vem han har blivit. Där står han och lurar, bortom självhjälpsavdelningen, ett medelålders mansvrak med rastlösa ben, tjutande öron och plågat hjärta som håller tillbaka tårar framkallade av en kvinna han aldrig träffat som sjunger passionerat om ett mordförsök på en katt.

Som han ser det står han och väger. Han uppskattar att han möjligen har en sista chans till varaktig och äkta kärlek av något slag, och då har man inte ens tagit med i beräkningarna hur illa lämpad han är för det till att börja med. Han har älskat fler kvinnor än någon man borde. När han blir förälskad störtdyker han som en kamikazepilot, helt orädd och med gasen i botten. Han brukade se den här benägenheten som en gåva, sedan som en förbannelse, och nu betraktar han den som bara ytterligare ett sätt han är trasig på.

Han har varit ensam länge nu, mer än sju år. Vid något tillfälle blir ensamheten mer en vana än ett tillstånd. Till slut 14

slutar man titta på telefonen och undra varför man inte kan komma på någon att ringa, slutar klippa sig, slutar träna, slutar se morgondagen som den första dagen på resten av ens liv. För imorgon är idag, och idag är igår, och gårdagen satte krokben för en och fick en att bita i gräset. Det enda sättet att inte bli galen är att sluta hoppas på något bättre.

Men det finns fortfarande något i honom, en liten revolutionär cell som inte gett upp helt. Det finns en del av honom som fortfarande tror att hon finns därute, kvinnan som kommer att se mannen bakom denna rämnande landmassa ­härjad av förkastningar, kvinnan som vet precis vad hon ska göra med en sådan hopplös paradox, med en kamikaze-älskare som han. Och han vet att den delen av honom måste dö klart om han någonsin ska få sova fridfullt igen.

15

Den första tjejen han älskade var Sofie Kinslehour. Hon hade kortklippt rufsigt hår och ett rosa, hornformat födelsemärke på halsen, och första gången de kysstes gav hon ifrån sig ett litet stön som blottade en värld av köttslig lust som han ditintills bara intuitivt anat. De var sexton år gamla, i ett mörkt hörn av p­ arkeringsplatsen bakom skolan – det spelades någon match samtidigt – och när hon stönade hörde han sig själv göra samma sak, som om hon hade väckt något i honom som han inte visste fanns där. Hon tryckte hela sin kropp mot honom och öppnade munnen för att släppa in hans tunga. Under de första veckorna ockuperade hon honom som en erövrande här. Hemma slet han i sig själv så våldsamt och ofta att han vid ett tillfälle var rädd för allvarliga och permanenta skador. När de var tillsammans kysste de varandra tills läpparna var svullna flagnande skal och tungorna värkte. Och så tog det plötsligt slut en dag. Han minns inga detaljer, men statistiken och det kyliga hugget av ånger han känner i magen så fort han tänker på det försäkrar honom om att det var han som blinkade först, som hittade någon godtycklig brist hos henne som han kunde klamra sig fast vid tills den slukade honom.

16

KAPITEL 4 Det är sommar, luften skoningslöst kvav på ett sätt som är typiskt för östkusten, och andningen blir häftig och skjortryggen fuktig så fort man går ut. Han sitter med Jack och Oliver på deras vanliga stolar vid Versailles pool och försöker, precis som alla andra, att se ut som om han inte glor på collegetjejerna.

Eller är de kanske collegekvinnor? Han vet inte. De undgår kategorisering, denna svärm av gyllenbruna, bikiniklädda studenter som ligger som utdragna kolor på solstolarna vid den djupa änden av poolen. Han sitter på sin vanliga plats mellan Jack och Oliver, mittemot tjejerna, och låtsas läsa en tidning.

Runt hela poolen sitter andra män, ensamma och i grupp, alla likadana, sorgsna och förbrukade, och plågar sig själva med förstulna blickar på förbjuden frukt. ”Alltså kolla på de här tjejerna”, säger Jack för kanske tredje gången. Silver brukar slå dövörat till.

Han behöver inte berätta det för dem. De är ju trots allt män – inte de män de en gång varit kanske, och inte de män de möjligen skulle kunna vara – men ändå män, på ett eller ­annat sätt. Och de här tjejerna, de här kvinnorna … ja, de skimrar av yppig perfektion under solskyddsfaktorn som gräddar deras mjuka, lena hud till en honungslik lasyr medan de läser kurslitteratur eller skvallertidningar, knappar iväg sms eller ­lyssnar på iPods samtidigt som deras bara, salongsfixade fötter rör sig i takt till musiken. De gör sådär som tjejer gör när de diggar musik, och putar på munnen som om de kysser luften medan huvudet guppar upp och ner.

17

Poolen är egentligen bara avsedd för boende på Versailles, ett lägenhetshotell bredvid ������������������������������������� motorvägen, men tjejerna kommer dit varje dag som Jacks gäster, och ingen klagar någonsin.

De kommer från Hudson College som ligger fyra kvarter bort på andra sidan Route 9. Terminen har precis dragit igång igen, och att ha så många unga vackra kvinnor så nära ett ställe som Versailles är som att förvara tändstickor och sprängkapslar i samma låda.

Ja, Silver bor på ett lägenhetshotell. Misstag.

Versailles, en dyster monolit som tornar upp sig likt en fjorton våningar hög gravsten ovanför seglarknopen av esplanader och påfartsleder som mynnar ut i väg I-95, är den enda byggnaden med lägenheter inom Elmsbrooks stadsgränser. För flera år sedan gjorde man om den till ett bostadshotell där man kan hyra rum veckovis eller månadsvis. Som sådant har det blivit den oundvikliga destinationen för alla Elmsbrooks sorgliga, trasiga män som bannlysts från sina hem i kölvattnet efter sönderfallande äktenskap. En misslyckandets aura präglar hela stället – medelålders män som bor i små, spartanskt möblerade, uppstyckade hotellrum. ”Han har flyttat till Versailles” säger folk, och då vet alla exakt vad som menas. Det är den byggnaden. Poolen, gymmet, portvakten, de flotta möblerna i lobbyn; inga av dessa faciliteter lyckas dölja det faktum att det här är en plats dit trasiga män kommer för att slicka sina sår medan slagen om äktenskapliga tillgångar och vårdnadsfrågor långsamt förloras, till en avgift på sexhundrafemtio dollar i timmen plus omkostnader.

På den inramade arkitektskissen som fortfarande hänger i lobbyn framställs byggnaden i en mjuk vit nyans som skimrar i solen och omgärdas av smaragdgröna gräsmattor och 18

l­ummiga ekar och askar. Men byggnadsnämnden krävde fler parkeringsplatser, så gräsmattan och träden och de små ­barnen som flyger drake lämnade aldrig ritbordet, och diesel­ avgaserna som sveper in från de närliggande motorvägarna har successivt förvandlat Versailles till en åskmolnsfärgad kloss. Det är svårt att se logiken i att hänga upp den här bilden på byggnaden i all dess ofullbordade prakt, kanske såg någon det hela som ett sjukt skämt, en trubbig metafor i syfte att utsätta de boende för en subliminal form av tortyr.

När Silver fortfarande var gift fungerade byggnaden, som var i bättre skick på den tiden, som lite av en ­punchline man slentrianmässigt avslutade gräl med. ”Varför flyttar du inte bara om jag är så hemsk? Det finns säkert lediga rum på Versailles …”

Något i den stilen. Klipp till sju år senare och här är han, summan av hans existens inskränkt till en trea med kokvrå åtta våningar upp, tillsammans med sina vapenbröder, männen som förvisats från Elmsbrooks lummiga gator, från den mattklädda och gardinförsedda värmen i bastanta, knarrande villor, män som mist familj och äktenskap men f­ortfarande betalar för dem i stort och smått. De betalar lånen på hus där de inte längre är välkomna, betalar för sina före detta fruars nya garderober och frisyrer och ansiktsbehandlingar och kroppsvaxningar och gymkort, allt för att de kroppar de inte längre får röra ska tränas, vårdas och putsas, betalar för personliga tränare som antagligen sätter på deras fruar och för sina fruars advokater som sätter på dem, och för sina egna ­advokater som tycks oförmögna att göra något åt det förutom att i lekmannamässiga ordalag förklara exakt hur de har blivit påsatta. Det betalar för knattebaseboll och fotboll och pianolektioner och konståkning och karate och kläder från Gap Kids 19

och privata skolor och talträning och extraundervisning och fritids och sjukförsäkringar. När man står där i lobbyn känner man hur den kollektiva vanmakten hos dessa män får byggnaden att vibrera, hur de lever med en ständigt undertryckt panikkänsla, i ett konstant upplösningstillstånd där de undviker kontoutdrag, säljer av krympande tillgångar i vetskapen om att de bara kan hålla detta vansinne i rullning en viss tid tills allt rasar samman i ett töcken av dräpande juristprosa och personliga konkurser.

Så männen på Versailles, dessa vanhedersbröder, söker tröst hos varandra på mäns osynliga vis, och små, bräckliga konvenans­vänskaper bildas likt ökenmossa. De riktar sin klago­sång till någon som förstår, predikar för de redan ­frälsta om domstolsförhandlingarna, de föråldrade lagarna, de förbannade jävla advokaterna och denna nya, juridiskt ­påtvingade och till synes oöverstigliga fattigdom de alla har hamnat i. Och när de inte klagar försöker de desperat att intala sig själva att det här inte är ett permanent tillstånd, att de kommer att hitta kärleken igen, att de inte kommer att dö ensamma, att de kommer att ha sex av något slag inom den närmaste framtiden. Men tills vidare kommer de att deppa, supa ner sig, glo på opassande unga kvinnor, leta efter ljuspunkter och undra när förmånerna äntligen ska börja göra sig gällande.

Vilket för oss tillbaka till collegetjejerna. ”Alltså kolla bara på dem”, säger Jack.

Jack är stilig på ett sätt som låter honom komma undan med det här skamlösa blängandet. Han är lång och slank, byggd för barbröstat poolhäng med mörkt, yvigt hår och grop 20

i hakan som en superhjälte. Han och Silver var ytligt bekanta i sina tidigare liv, en del av ett löst sammansatt gäng makar och pappor som förenats mer i vänskapen mellan fruarna än mellan varandra. Och nu är det fruarnas frånvaro som för dem samman. Ingen blev gladare över Silvers skilsmässa än Jack, som mer eller mindre bröt ut i en liten dans i lobbyn när Silver flyttade in på Versailles. ”Kolla på dem själv”, muttrar Oliver under en skrynklig basebollkeps han lagt över ansiktet. ”Jag vilar.”

Oliver är i sena femtioårsåldern, lång och plufsig med ­saggig hud, trötta ögon och ett hav av whiskey innanför västen. Han är en av få män som inte måste bo där; han är tillräckligt rik för att bo var som helst, men han uppskattar gemenskapen.

Han har – noga räknat – varit gift tre gånger, har vuxna barn som vägrar prata med honom och barnbarn han aldrig träffat.

Oliver är fjorton år äldre än Silver, och Jack är en sexfixerad mansgris, men på något vis, på ett sätt som han inte skulle kunna förklara ens om han försökte, har de ordlöst blivit en enhet.

Och här ligger de och gassar i solen dag ut och dag in: Jack, som är lång och smal och först nu börjar tappa vissa muskel­ konturer på mage och bröst. Silver, som har lagt ut åt alla håll likt en åldrad basebollspelare, och så Oliver, som redan förfallit färdigt och vars hängande ölmage ger honom en vagt päronformad kroppshydda. Jack och Oliver ser ut som före och efter-bilder, och han själv är den lönnfeta mellanfasen, stunden då allt gick åt pipan. ”Visst, man har ju dels det uppenbara”, säger Jack och ignorerar Oliver. ”De anatomiska fördelarna är ju självklara. Men titta noggrannare. På deras ögon, hur de rör sig, hur de ­skrattar.

21

De är sprängfulla av en sådan … oförstörd sexualitet. De ä­ lskar fortfarande män. De är åtminstone tusen ligg från att bli de bittra, cyniska kvinnor de till slut kommer att bli.” ”Eller en natt med dig.” ”Äh, dra åt helvete Oliver.” ”Är de inte lite unga för dig?” säger Silver. ”Så fan heller”, säger Jack. ”Vilka tror du kommer att tillfredsställa de här brudarna, collegekillar eller? Tänk tillbaka på när du var tjugo. Visst, du var ett vandrande stånd, men hur bra var du egentligen? Visste du verkligen hur man tillfredsställer en kvinna? Brydde du dig ens? Nej, du visste bara var du skulle stoppa in den, och i nio fall av tio var du klar innan hon ens hunnit komma igång.”

Silver kommer att tänka på en tjej, han minns inte vad hon hette, ser hur hon ligger under honom i hennes lilla student­rum och tittar på honom med ögonen uppspärrade av ­ohämmad lust, och han känner något han har börjat vänja sig vid på sistone, en dov, molande sorg över allt han aldrig kommer att få tillbaka. ”Glöm vad du tror att du vet.” Jack börjar få upp ångan nu, och det bådar aldrig gott. ”Det här är inte samma tjejer du och jag gick på college med. Det här är en ny art. De älskar sex. De älskar det och de vill ha det, och de ser det som sin okränkbara rättighet att få det. De här brudarna är tamejfan feminister.

Halleluja alltså!” ”Kan du sluta orera”, säger Oliver. ”Jag försöker slappna av här.” ”Kom igen Oliver, du vet att du skulle ta vilken som helst av de här tjejerna. En flaska vin, ett par Viagra, sedan är det bara att köra.”

22

Oliver lyfter kepsen från ansiktet och kisar mot Jack. ”Men skulle någon av dem vilja ta i mig?” ”Vad snackar du om? Du är hur stilig som helst ju.” ”Jag är gammal och fet, och jag överlever genom att veta vilken min roll i djungeln är.” ”Vilken är den då?” ”En rik gammal padda som betalar för att någon ska snaska på hans kotte ibland”, säger Oliver och drar ner kepsen över ansiktet igen. Och i just det ögonblicket tänker Silver att han faktiskt påminner lite om en padda.

Tjejerna sträcker på sig och lägger sig på mage, öppnar finger­färdigt bikinispännena för att undvika linjer i brännan.

De dinglar med benen, gnider solkräm mellan brösten och leker med sina långa hår. Jack lyfter sina Ray-Ban-brillor och kisar mot dem och skrattar sedan hänfört åt det hela. ”Gud i himmelen alltså”, säger han.

Oliver fiser, utdraget och gällt likt luft som tränger ut ur en ballong man nyper i mynningen. ”Vad fan Oliver, ta en tablett.”

Det är det här han kallar vänner nuförtiden.

De sitter fortfarande där två timmar senare när Casey dyker upp. Solen står högt ovanför dem, doften av sololjan som osar från collegetjejernas hud kommer i pustar över poolen för att reta deras sinnen. Från en viss plats kan långtradarna som dundrar fram längs motorvägen låta som brytande vågor. ­Silver sitter, som han så ofta tycks göra nuförtiden, försjunken i ett töcken av minnen, fantasier och grämelser. ”Silver.”

Och kanske, under de bättre dagarna, en liten skärva hopp.

23

”Silver!”

Casey kommer mot honom med bestämda steg i shorts och en rygglös topp medan hennes långa mandelfärgade hår böljar bakom henne i sommarbrisen. När hon kommer närmare ser han att ansiktet har pudrats lätt av ett hästskoformat band med ��������������������������������������������������������� fräknar. Jack muttrar och visar tydligt att han inte spanar in sin väns dotter. ”Tjena”, säger Casey med den där luttrade nonchalansen hon förbehåller honom. Som vanligt känner han så fort han ser henne hur hjärtat plötsligt lägger av, så som han förmodar att det känns under de där första ögonblicken efter att man blivit skjuten eller när man drunknar. ”Tjena Casey.” Han sätter sig upp i solstolen och känner sig plötsligt generad över sin stora buk, sitt orakade ansikte och frisörbesöket han hela tiden skjuter upp. ”Vad gör du här?”

Hon ler som om hans fråga spelar an på något internt skämt. ”Ja, det kan man ju fråga sig.”

Föga förvånande har han inte precis varit någon mönsterpappa. Under de sju åren sedan skilsmässan har han, med flit och genom försummelse, missat fler födelsedagar, uppspelningar, skollagsmatcher och middagar än han vågar tänka på.

Relationen till Casey har gradvis gått från lekfull till ansträngd till kylig, och när puberteten väl hade fått härja klart med henne blev hennes en gång vanemässiga förlåtelse aningen mer svårfångad. Han vet att det är hans fel, han vet att han förtjänar mycket mer förakt från henne än hon har i sig, men det är ändå något med när ens lilla flicka ser hånfullt på en och säger ”Ja, det kan man ju fråga sig” som får en att känna sig ohjälpligt stukad.

Casey betraktar dem, och han ser hur de ser ut i hennes 24

ögon: Jack, en åldrande donjuan som lever på en enfaldig charm som började blekna någon gång i slutet av 90-talet, ­Oliver, pösig och butter och gammal nog att vara hennes farfar, och han själv, som svettas genom en t-shirt i XL med ett band som slutade vara coolt innan hon föddes. Hon flackar hastigt med blicken bort mot collegetjejerna, sedan tillbaka på de tre med en cynisk glimt i ögonen, och så har de blivit påkomna med att vara de sorgliga hängpungarna de är.

Det är svårt att resa på sig smidigt när man sitter gränsle över en solstol, och samtidigt hålla in magen. Han lyckas ställa sig upp, men först efter att ograciöst ha tampats lite med tröghetslagen, och på något sätt gör den här lätta ansträngningen honom andfådd och röd i ansiktet. Versailles har ett hyfsat gym, och med tanke på all dötid han har hade man kunnat tro att han skulle råkat irra in dit vid det här laget.

Han kysser hennes kind. Hon ryggar inte tillbaka så att det syns, och han blir löjligt euforisk. ”Ojojoj”, säger Jack. ”Hur gammal är du nuförtiden?” ”Arton.” ”Usch, vad det får mig att känna mig gammal.” ”Nej, det är nog din ålder som gör det.” ”Shazam!” säger Jack. Han gör det ibland. De vet inte ­varför.

Casey himlar med ögonen som för att mer eller mindre bestrida Jacks existens och vänder sig mot Silver. ”Jag skulle behöva prata med dig.” ”Är allt som det ska?”

Hon tycks överväga det ett ögonblick. ”Allt är toppen.” ”Ska vi sätta oss vid badhytterna?” ”Visst.”

25

Medan hon går framför honom skymtar han något rött på hennes axel. ”Vad är det där?” ”Det är bara en ros”, säger hon snäsigt.

För att vara en tatuering är den ganska måttfull: en blodröd ros med ett ensamt blad på skuldran. Även värdelösa farsor kan plågas av sådant. Men han har sedan länge förbrukat rätten att bli upprörd som förälder, så han tänker att han lika gärna kan plocka någon poäng. ”Schyst.”

Casey ler torrt, genomskådar honom. ”Du ska se den jag har på rumpan.” ”Herregud.” ”Fokusera Silver. Vi har viktigare saker att ta itu med.” ”Som vadå?”

Hon vänder sig mot honom, fortfarande med ett hånleende på läpparna, men ögonen är stora och han ser att hon skakar. ”Som att”, säger hon, ”jag är gravid.”

Det finns ögonblick då man bokstavligen känner hur planeten snurrar under en, så mycket att man instinktivt vill hålla i sig i något. Han tar försiktigt tag i Caseys arm och ser henne i ögonen, och medan världen rämnar runt omkring väntar de båda två på att få höra vad han ska säga.

26

KAPITEL 5 ”Oj.” Så������������������������������������������������������������ säger������������������������������������������������������ han. Hon vet inte vad hon hade förväntat sig egentligen. Drew Silver är inte direkt känd för att veta vad han ska säga när det kniper. Eller när det inte gör det. Någonsin egentligen.

Men till hans försvar följer här sakerna han inte sa: ”Är du säker?” ”Vem har gjort det här mot dig?” ”Du är inte den flicka jag trodde att du var.”

Han blir inte arg, han skriker inte och han tittar inte bort.

Om det finns någon fördel med att ha en så trasig farsa är det att han inte har någon rätt att döma. Silver ser på henne och kramar om hennes arm, vilket i vanliga fall skulle ha gjort henne fly förbannad, men efter att precis ha sagt orden rakt ut för första gången känns det ganska skönt att någon tar henne i armen. Och så fort han rör henne känner hon hur något, en sedan länge förhårdnad knut inombords, skälver till och lossnar.

Han säger ”Oj” igen. Han skriker det inte, han tappar inte hakan eller något sådant. Ordet är bara utfyllnad medan han låter detta sorgliga faktum och all medföljande information sjunka in, likt någon som har ägnat en stor del av sitt liv åt att låta sorgliga faktum sjunka in, och hon förstår nu att det var därför hon vände sig till honom.

Och trots att han är en värdelös farsa och att hon vet att han nästan helt säkert kommer att göra henne besviken under de närmaste fem minuterna vill hon i det ögonblicket gråta för att hon älskar honom så mycket, samtidigt som hon hatar sig 27

själv för det. Så då gör hon det. Hon gråter. Mitt framför de här sorgsna trasiga männen och halvnakna puddingarna som ligger vid den djupa änden av poolen – och vem är det förresten som släpper in de där tjejerna? Den ryska portvakten beter sig ju för fasen som om han vaktar Vita huset. Där ser man hur långt man kommer genom att glida runt med ett par schysta tuttar.

Och Silver, han drar henne till sig i en sorts enarmskram, som om han inte är säker på hur man gör, som om han är rädd att han ska ha sönder henne, och hur fan lyckas man ta sig genom livet utan att lära sig grundmekaniken i en kram?

Vanligtvis hatar hon när hennes ömkan för honom hamnar i vägen för ilskan, och då brukar hon vara extra elak för att kompensera, men nu blundar hon och försvinner in i hans ­t-shirts slitna bomull en stund medan hon samlar sig. Hon drar in hans välbekanta lukt, den hon för sig själv brukar kalla Eau de Patetisk, en blandning av rakvatten och talkpuder. Och samtidigt som hon klamrar sig fast vid honom som om hon höll på att drunkna känner hon den vanliga ilskan återvända, som en gammal låt man har hört så många gånger att den inte ens är en låt längre, bara en bortkastad koppling i hjärnan som man aldrig kan få tillbaka.

Hon känner hur ilskan väller fram inombords – mot honom, mot sig själv – och hon gör sig fri från hans tafatta omfamning, kanske lite bryskare än hon tänkt sig. Han tar ett kliv bakåt och ser förvirrad ut. Hon känner väl igen det ansiktsuttrycket – den där enfaldiga, konfunderade blicken, som om världen helt ­enkelt snurrar för snabbt för att han ska hänga med. Det är i princip så han har tittat på henne sedan puberteten, som om han blev helt handfallen när en glass inte längre var lösningen på allt. Hon förmodar att det är ett a­ nsiktsuttryck hennes 28

mamma blev rätt van vid under åren före skilsmässan, även om de aldrig riktigt pratat om honom. Nog för att hon föraktar Silver, men hon låter inte sin mamma snacka skit om honom längre, inte för att hon känner någon lojalitet gentemot honom, utan för att hennes mamma har gjort det till sin stora uppgift i livet att rentvå sig från den härva hennes första äktenskap blev, och att låta henne lyckas med det är en tjänst Casey helt enkelt inte är beredd att göra henne. Trots att hon är ganska säker på att hennes mamma har rätt.

Som för att illustrera: Efter att hon fått gråten under kontroll tittar hon upp på Silver, mannen hon vänt sig till i nödens stund, stick i stäv med allt vad sunt förnuft heter. Karln drar fingrarna genom sitt långa, rufsiga hår, gnider sig tankfullt under hakan och säger: ”Vill du ha en glass?”

Om det inte är tillräckligt ironiskt att hon är bäst i klassen och den enda tjejen i årskursen som kom in på ett Ivy Leagueuniversitet så har vi även detta: fram tills för tre veckor sedan var Casey oskuld. Hon hade inte ens pojkvän.

Hon hade haft en kille tidigare under året, med det smått osannolika namnet Jake Prudence, men han gjorde slut med henne i mars på grund av ett onödigt komplext nätverk av orsaker som i grund och botten kunde sammanfattas med att hon inte ville ligga med honom. De brukade klä av sig nakna i hans Jeep, eller i hans säng om föräldrarna var borta, och han stoppade fingrarna i henne trots att hon flera gånger antytt att det var skönare utanpå än inuti. Sedan brukade han ligga mellan hennes ben och gnida sig mot henne, och precis när något började hetta lite stönade han till, och hon kände hur den kletiga vätan exploderade över magen och sedan var det slut på det roliga.

29

”Kom du?” brukade han fråga efteråt. ”Nej”, brukade hon svara medan hon torkade av magen med en servett. Lukten av hans sperma påminde henne om inomhus­bassängerna där hon tillbringat så mycket av sin fritid de senaste åren eftersom hon varit med i simlaget.

Och då brukade Jake se på henne med en sårad min som sa att hon väl åtminstone kunde fejka någon gång ibland. ”Du hade kommit om jag hade varit inuti dig”, påstod han.

På något sätt misstänkte hon att det skulle vara ännu mer otillfredsställande, om det nu var möjligt. Hon kände hur som helst inte för att offra oskulden för att få reda på det.

Det var i dessa förment intima stunder hon tyckte som minst om Jake. Jake var rolig och ärlig och hade något mjukt över sig som hon tyckte var sött. Men så fort de börjat med petting tycktes det som om hela förhållandet färgades av hans kampanj att ta hennes mödom, och hon fick finna sig i att inta rollen som motvillig och pryd, vilket kändes fruktansvärt orättvist eftersom hans föreläsningar på ämnet ofta hölls när hon hade hans bultande kuk i handen.

Till slut blev det ett outtalat ultimatum, och Casey valde att gå. Två veckor senare var Jake med Lucy Grayson, som hade varit modell för JC Penney när hon var yngre, och som hade varit med så många killar i sin årskurs att hon mer eller mindre var en initiationsrit.

Men på något sätt lyckades Casey, trots att hon hållit stånd mot Jake, bli den enda toppeleven i Washington Irving High Schools historia som, såvitt hon visste, höll sitt tal inför skolan knappa tjugo minuter efter att hon kissat på en sticka inne på toaletten i tjejernas omklädningsrum. Och två sidor in i talet insåg hon att hon fortfarande höll graviditetstestet 30

i handen framme vid podiet. Och varje gång hon tittade ner i sina papper var de där, de två rosa strecken som lindade in allt hon sa i en hemlig ironi. ”Och när vi nu ger oss ut i världen är osäkerheten det enda som är säkert … I slutändan kommer vi att vara summan av våra val, och våra misstag … Vi kan redan se hur det här livet vi älskar håller på att blekna bakom oss, ett liv vi senare kommer att kunna återupptäcka som ett minne att dela med våra barn … bla, bla, bla … vänskapsbanden som slutits, upplevelserna vi har delat med varandra …” Och så vidare i evigheters evighet.

Allt detta samtidigt som den där undergångsstickan i hennes svettiga hand knackade på läspulpeten när hon vände blad, och den där saken inuti henne, ett sammanträffande mellan lust, apati och biologi som redan i den stunden f­ renetiskt måste ha delat sig och multiplicerats i livmodern. Hon fantiserade om att kassera talet hon hade förberett, hålla upp graviditetstestet och avlägga en uppriktig bekännelse som skulle vinna samtliga närvarandes respekt och sympati. Tror ni att ni är rädda? Kolla in det här! Och när hon var klar, och efter att Justin Ross kommit upp på scen med svart ögonskugga och gitarr i hand för att sjunga Green Day-låten ”Good Riddance”, skulle inte ett öga vara torrt och hon skulle bli en lokal legend.

När hon var klar bröt de vanliga burkapplåderna ut i aulan, och hon såg sin mamma och Rich stå och stråla av stolthet mot henne. Och allra längst bak stod mot alla odds även Silver, lutad mot en vägg, och applåderade. Så när tårarna vällde fram på väg tillbaka till sittplatsen var hon inte riktigt säker på vad det var hon grät för. Bara att välja och vraka typ.

31

»Läkaren som berättar att jag ska dö är samme man som ska gifta sig med min före detta fru om två och en halv vecka.« Silvers liv har kollapsat. Inte nog med att han är en lönnfet överårig rockstjärna med en exfru som ska gifta sig med den perfekte mannen, och en tonårsdotter som råkat bli gravid, nu har han dessutom fått en mindre stroke. Alla i Silvers omgivning förutsätter att han ska genomgå operationen som kan rädda honom, men Silver är inte säker på om hans liv ens är värt att rädda. Samtidigt som han förbereder sig på att kanske dö förändrar stroken Silvers hjärna och ur hans mun kommer allt som han aldrig tänkt säga högt.

Jonathan Troppers romaner har toppat försäljningslistorna och översatts till ett tjugotal språk. Fördelarna med en kollaps är hans fjärde roman på svenska.

OM TIDIGARE UTGIVNING: »som en bra amerikansk komedi, där man skrattar och gråter omvartannat« dagens n yheter »tragikomisk, smart och oemotståndlig« aftonbl adet

www.gillabocker.se