kata dalström Agitatorn som gick sin egen väg
Gunnela Björk
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och författaren 2017 faktagranskning Lars Berggren omslag Elsa Wohlfahrt Larsson omslagsbild Anna Maria Catharina ”Kata” Dalström (ca 2015–2020) av okänd fotograf. (Foto: Stockholmskällan) tryck ScandBook AB, Falun 2017 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-502-0
Innehåll Den här boken
7
1. Maria blir Kata
11
2. Familjeliv
33
3. Kata Dalström blir socialist
60
4. Proletärkvinnor ohoj!
72
5. Somrarna på Furusund
85
6. I partiledningen
97
7. Kejsarinna i överdrifternas rike
116
8. Att väcka de sofvande
132
9. Revolutionens vestal
153
10. Socialism, religion och folkbildning
167
11. Vargaflockens moral
190
12. Brytningen
218
13. Ett spöke går genom Europa
238
14. I otakt med partiet
265
15. Slutet
277
16. Kata Dalström i tidens backspegel
292
Tack
300
Noter
302
Referenser
312
Källor och litteratur
320
Personregister
334
Den här boken Det var en gång ett land där människor trodde och hoppa des att allt kunde bli bättre. Materiellt förstås – för många var mycket fattiga – men drömmarna om framtiden handlade också om rättvisa, om jämlikhet mellan män och kvinnor, om människors möjligheter att höja sig andligt och moraliskt, om social gemenskap och människokärlek – med ett annat ord: om solidaritet. Årtiondena runt förra sekelskiftet har kallats de mora liska utopiernas tidevarv. Det fann sina män och kvinnor, människor som tog till sig de nya idéerna, knådade dem och förde dem vidare, ofta under stort motstånd från samhällets makthavare. En kvinna som tiden fann hette Kata Dalström och om henne handlar den här boken. Det finns hundratals berättelser om Kata Dalström, kvin nan som i mogen ålder blev socialistisk agitator och reste på härjartåg runt om i Sverige. Eller har funnits, för många gick från mun till mun och försvann med sina sagesmän. Andra skrevs ner och bevarades på så sätt åt eftervärlden: i tidning ar, biografier och minnesberättelser. Idag vet långt ifrån alla vem Kata Dalström var, men för hundra år sedan var hon en megakändis, omtalad, omskriven – besjungen också för den delen. Beundrad och begabbad, för som alla kändisar väckte hon starka känslor. 7
kata dalström
Hur kom det sig att överklassflickan från Bergslagen, den konservative ingenjör Dalströms hustru och mamman till sju barn, mot familjens och släktens vilja tog beslutet att bli socialdemokrat? Och så småningom kommunist. Vilka beve kelsegrunder och drömmar var det som styrde in henne på den socialistiska vägen och hur fick hon det att gå ihop med sin religiositet? För Kata Dalström blev pionjär inte bara som kvinnlig agitator utan också som uttalad buddhist. Hur gjor de hon för att skaffa sig legitimitet i den politiska offentlighet som var dominerad av och reserverad för män? Hon som var en föregångare och en förebild för många kvinnor, varför tog hon avstånd från allt som kallades feminism? Frågorna har hopat sig under arbetets gång. Runt 1909–1910 anade Kata Dalström att hon skulle gå till historien. Så tolkar jag det faktum att hon tog kontakt med Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Stockholm och frå gade om arkivet ville ha hennes brev. Vid samma tid skrev hon också ner sina minnen från barndomen och ungdomen. Dessutom sparade hon manuskript till föredrag och artiklar. Det mesta överlämnades så småningom till arkivet, en del blev kvar i familjens ägo och har generöst lånats ut till mig. Detta rikliga material har varit min viktigaste källa till den här boken. Att skriva en biografi om en människa är att gå in i en fler årig dialog med henne, ett ständigt samtal – stundtals lite en sidigt – där frågorna alltid är fler än svaren. Men mina frågor har inte bara riktats till Kata och till arkivmaterialet utan ock så till mig själv. Förstår jag? Ser jag? Vad väljer jag? Vad väljer jag bort eller till och med blundar för? Det finns förstås ing en ”sanning” att slå fast utifrån de brev, bilder, protokoll och berättelser – Katas egna och andras – som råkat bli bevarade. 8
den här boken
Eller som kanske medvetet valts ut och sparats av huvudper sonen själv eller någon annan med intresse av att påverka ef tervärldens bild av historien. Den som skriver en biografi är i händerna på detta källmaterial, spridda meddelanden från det förflutna, att vrida och vända på och foga samman till en berättelse om ett liv. Det här är med andra ord inte den enda möjliga berättelsen om Kata Dalström, det är min berättelse om henne.
9
1
Maria blir Kata Min kära Hustrus lyckliga förlossning med en välskapad Dotter i dag kl. 4 på morgonen får jag härmed äran till kännagifva. Emtöholm den 18 Dec. 1858, J.O. Carlberg Den nyblivne fadern gjorde som brukligt var i fina familjer vid den här tiden: skickade ett tryckt kort till vänner och be kanta för att meddela den lyckliga tilldragelsen. Hur lycklig den var går förstås att diskutera. Den nyblivna modern, M aria Augusta, lär inte ha visat några som helst tecken på glädje över sin förstfödda. Det var den lilla nyfödda flickans morföräldrar som ägde Emtöholms herrgård, där förlossningen skedde. Gården är än idag vackert belägen på en udde i sjön Ämten, i Dalhems socken norr om Gamleby på gränsen mellan Östergötland och Småland. Rummen var smakfullt möblerade, färska blom mor spred året om sin väldoft i salongerna och i det stora ak variet simmade guldfiskar makligt omkring. En nyanställd barnjungfru och en betrodd amma från trakten stod redo att ta hand om den lilla nyfödda. Vid dopet i Dalhems kyrka fick barnet heta Anna Maria 11
kata dalström
Catharina. Tilltalsnamnet var Maria, men det var under sitt smeknamn Kata som hon så småningom skulle bli vida känd. I kyrkboken står inte mindre än tjugoen faddrar noterade, med titlar som kunglig hovpredikant, friherrinna, grevinna, kap ten, apotekare och inspektor. Så började livet för vårt lands största kvinnliga socialistiska agitator. Det skulle sluta sextiofem år senare på ett provisoriskt sjukhus för mindre bemedlade på Södermalm i Stockholm. • • •
Ett år tidigare, på nyårsafton 1857, hade Maria Augusta Carlswärd, som alltid kallades Mimmi, ingått äktenskap med Johan Oscar Carlberg. Hon gladlynt, rik, vacker och ung, bara sexton år gammal, medan han, en inbunden man från enk lare förhållanden som ägnat hela sitt liv åt studier och arbe te, var fyrtio år fyllda. Efter akademiska studier och examen hade han gått på Bergsskolan i Falun, förkovrat sig utom lands, blivit en av tidens mest framstående metallurger och fått professors namn. Sedan några år ledde han arbetet vid Åtvidabergs kopparverk. På ett kalas träffade han en kvinnlig släkting till ägaren och blev förälskad. Efter en mycket kort bekantskap visste han att denna femtonåriga skönhet ville han gifta sig med. Om hans känslor var besvarade är mer tveksamt. Det finns olika versioner av den unga kvinnans reaktioner på Carlbergs frieri. En säger att hennes föräldrar tvingade fram äktenska pet, en annan att hon av sorg över ett brustet förhållande sva rade ja när professor Carlberg anhöll om hennes hand. Det blev i vilket fall som helst inte något särskilt lyckligt äktenskap. Mimmi Carlswärd var alltså sexton år när bröllopet stod. 12
maria blir kata
Idag skulle vi kalla det ett barnäktenskap, men vid den här ti den gällde fortfarande 1734 års giftermålsbalk, enligt vilken det var fullt lagligt för en flicka att gifta sig vid fyllda femton. När dottern föddes var hon sjutton. Kort tid därefter lämna de Johan Oscar Carlberg sin tjänst vid Åtvidaberg och flytta de upp till Nya Kopparbergs bergslag i Ljusnarsbergs socken i Västmanland. Här hade lovande kopparfyndigheter upptäckts och ett bolag bildats med Carlberg som delägare och teknisk ledare. Något år senare följde hans unga hustru efter. Barnet blev tills vidare kvar hos morföräldrarna på Emtöholm, om händertagen, omhuldad och bortskämd av amman, barnjung frun och inte minst av sin mormor Augusta och sin morfar, regementsskrivare Carl Wilhelm Carlswärd. Katas minnen från småbarnsåren på Emtöholm är ljusa. Hon är älskad och hon älskar allt och alla omkring sig: män niskorna som omhuldar och skämmer bort henne, djuren som blir hennes vänner, de stora rummen med sina vackra tape ter och trädgården med sin blomsterprakt. I Kopparberg, det lilla gruvsamhället många dagsetapper därifrån, finns föräld rarna. Men varken hennes mor, far eller lillebror Carl Johan, som föds i februari 1861 och dör i maj samma år, är annat än skuggfigurer i hennes barnaliv.
Memoarerna Anna Maria Catharina Carlbergs barndom ligger alltså mer än 150 år tillbaka. Att den ändå går att rekapitulera beror främst på att hon långt senare i livet skrev ner sina minnen från den här tiden. Kata Dalströms anteckningsböcker med bruna pär mar och skinnrygg är fyllda till sista sidan med hennes svår lästa, lutande handstil, med många understrykningar och 13
kata dalström
utropstecken. När Kata lärde sig skriva var stavningen inte sär skilt enhetlig. 1906 års stavningsreform som förordade att dt ersattes med t eller tt, hv med f och så vidare tog hon aldrig till sig och in i det sista stavade hon ”man” och ”kan” med två n. Titeln, Memoirer I. Barn och ungdomsåren 1858–1874, och kapitelindelningen tyder på att det rör sig om en renskrift, tänkt för kommande publicering. Det finns också en andra oavslutad del, Memoirer II. Mina förlovnings- och första äkten skapsår 1876–1892. Där upprepar Kata sina minnen från upp växten, om än inte ordagrant och också mindre utförligt. Det rör sig alltså inte om en avskrift. Kanske trodde hon sig ha för lagt den första versionen och därför skrivit en ny? I Memoirer II tillkommer minnen från förlovningstiden, men sedan tar berättelsen slut och resten av sidorna är tomma. Det finns få andra källor som berättar om den här tiden i hennes liv – inga vittnesmål som komplicerar eller motsäger hennes berättelse. I det stora hela är det alltså Kata själv som bestämmer bilden av sin barndom och uppväxt. Frågan är då hur vi ska värdera hennes memoarer. Som en beskrivning av faktiska omständigheter är det mycket som ta lar för att de kan tas om inte ad notam, så åtminstone som en i många stycken trovärdig berättelse om livet på Emtöholm och senare i Kopparberg, Bångbro, Örebro och Stockholm. Kata hade av allt att döma tydliga minnen från olika skeden av sin uppväxt. Hennes beskrivningar av personer och miljöer stäm mer bra i de fall de har kunnat kontrolleras och de känslor hon ger uttryck för finns knappast anledning att ifrågasätta. Men när skrevs memoarerna? Och varför? Varje självbio grafi bör läsas som ett försvarstal, brukar det heta. Kanske ville agitatorn Kata Dalström skapa förståelse bland både belacka re och beundrare för de val hon gjort. Förklara hur upplevel 14
maria blir kata
ser och erfarenheter i barndomen format överklassflickan till socialist. Mycket i hennes berättelse pekar tydligt fram emot vad som komma skulle. När hon i femtioårsåldern stod på höjdpunkten av sin be römmelse uppmanades hon av nära vänner att skriva om sitt liv. De bruna anteckningsböckerna förefaller ha varit början på ett sådant projekt. Det finns dessutom mer sporadiska an teckningar av liknande karaktär som heller aldrig kom i tryck. Kanske var det livet som kom emellan. Det rymde få tillfällen för introspektion och tillbakablickar och när tid gavs gjorde hon som vi ska se andra prioriteringar. Men bitvis är hennes Memoirer en mycket personlig text och kan läsas som en äldre kvinnas ansträngningar att förstå sig själv. Varför blev jag som jag blev? Varför blev kärlek och erotik en så viktig del av mitt liv? Här blir en sentida läsare lite brydd. Var dessa reflektioner verkligen avsedda att offentlig göras? Vi får återkomma till frågan längre fram.
Kopparberg 1862 kallas i memoarerna ”olycksåret” och markerar en vänd punkt. Kata var ännu inte fyra fyllda när hennes älskade mor far blev sjuk och dog. ”Med morfar drogo de goda andarna bort från Emtöholm”, skriver Kata. Hennes mormor trivdes inte läng re och var ständigt orolig för sin dotter Mimmi, som långa perio der låg sjuk uppe i Kopparberg, deprimerad efter ännu en gra viditet som slutat olyckligt. Pojken hade dött vid förlossningen. Året därpå gick flyttlasset till Bergslagen: förutom Kata och mormor följde mormoderns tre omyndiga barn med, alltså Katas moster och morbröder. I fortsättningen skulle s värsonen Johan Oscar Carlberg komma att ta över ansvaret för dem. 15