Läs mer om Mårten Melin på www.rabensjogren.se www.martenmelin.se
För extramaterial, gå in på rabensjogren.se/ liksomheltmagiskt
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Mårten Melin 2014 © Omslag: Emma Adbåge och Richard Gustafsson 2014 © Vinjetter: Emma Adbåge 2014 Flickan och julskinkan är tidigare publicerad i Kamratposten nr 17/2011 Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 ISBN 978-91-29-68929-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
DE 12 BERÄTTELSERNA Hösttermin Som en fisk i vattnet 9 Leka med dockor 19 Ett halsband åt Viktor 30 Jullov Flickan och julskinkan 41 Vårtermin Allra högst upp 53 Jamila och Hasna 64 Mitt i prick 80 Dansa! Dansa! Dansa! Dansa! 91 Tur och retur 99 Sommarlov Som en saga 111 Inatt jag drömde 122 Önsketjejen 138 Efterord
5
HÖSTTERMIN
SOM EN FISK I VATTNET Jag stirrade på Elina. ”En kille?” utbrast jag. ”Har du träffat en kille?” Elina tittade ner i bordet. ”Jo”, sa hon tyst. ”Jag har väl det.” ”Väl? Antingen har man träffat en kille eller så har man inte!” Elina lyfte sin cola, sedan satte hon ner den igen utan att dricka. Hon tittade upp på mig. Och log lite. ”Okej, jag har träffat en kille.” Jag drack en klunk kaffe. Grimaserade. Hällde i mera socker och rörde om. Jag hade inte druckit kaffe så länge. ”Är ni typ … ihop?” Elina tvekade lite. Sedan nickade hon. Jag kände hur det stack till i mig. Av avundsjuka. Av oss två var det jag som var den killtokiga, jag som alltid hade ett span på gång. Och nu satt Elina och sa att hon hade en kille. En riktig kille! Fast jag borde väl vara glad för hennes skull. Och det var jag. Lite surt glad, så där. ”Har du någon bild på honom?” 9
Elina plockade upp sin mobil, tryckte på den några gånger. Så gav hon mig den så jag kunde se. Jag bara gapade. Det var typ världens snyggaste kille på bilden. Med ljust, lite halvlångt hår och klarblåa ögon. Han såg allvarlig ut. Och visst hade han bar överkropp? Man kunde se lite, lite av hans bara axlar. ”Han är skitsnygg, Elina”, sa jag. ”Grattis. Har du fler bilder på honom eller?” Jag började bläddra bland bilderna men Elina tog snabbt mobilen ifrån mig. ”Oj, har du nakenbilder eller vad är det?” ”Äsch, det är bara … där är några bilder som inte är så bra.” Elina la ner mobilen i sin väska. ”Var hittade du honom någonstans?” Elina log. ”Du vet nere vid klipporna där du och jag ses ibland, vårt hemliga ställe? Jag var där ensam en dag, i slutet av juli. När du var bortrest. Jag satt där och läste och så bara kom han simmande.” ”Lägg av!” ”Nej, det är sant”, fortsatte Elina. ”Han var jättebra på att simma, jag blev så himla impad. Och så ville han att jag skulle hoppa i också. Och jag fattar inte att jag vågade, men jag gjorde det!” 10
”På riktigt?” sa jag. ”Där är ju rätt läskiga klippor. Var du inte rädd att du skulle slå dig?” Elina och jag hade aldrig badat där, det fanns skyltar om att man inte fick göra det. Vi brukade bara sitta och titta ut över havet. Elina lyfte colan igen och nu tog hon en klunk. ”Jag var inte rädd för något, inte när jag var med honom. Vi simmade tillsammans. Det var liksom helt magiskt.” ”Men vadå, hade du baddräkt med dig?” Elina rodnade och tittade bort. Sedan vände hon sig mot mig igen och log, hennes blick var lite busig. ”Näckade du?” ”Sch”, sa Elina och såg sig omkring. Jag tittade också, där satt ett par killar och skrattade och glodde på mig. Pinigt. Jag sänkte rösten. ”Badade du verkligen naken med honom?” ”Ja”, sa Elina. ”Han hade ju liksom inte riktigt något på sig heller.” ”Du skojar”, sa jag. ”Du driver med mig. Du har inte träffat någon kille, och du har absolut inte badat näck med honom.” Elina såg plötsligt allvarlig ut. ”Jag ljuger inte”, sa hon. ”Allt är sant. Du kan få träffa honom. I helgen.” ”Okej”, sa jag men visste fortfarande inte vad jag skulle tro. 11
Elina brukade inte hitta på. Men det här lät bara lite för mycket. ”Vad heter han?” frågade jag. ”Merem”, sa Elina. Hon såg faktiskt väldigt kär ut när hon sa det. På lördagen träffade jag Merem. Jag hade stämt träff med Elina i parken, hon skulle ta med honom sa hon. Han var minst lika snygg i verkligheten. Men en sak var jättekonstig. Alltså, riktigt supermärklig. Han satt i rullstol. Och det är ju inte konstigt egentligen, det är det väl många som gör. Men Elina hade sagt att han var jättebra på att simma. Kunde man vara det om man satt i rullstol? Jag tittade på hans ben, eller, det kunde jag ju inte eftersom de var ordentligt invirade i en tjock filt. Jag sträckte fram handen, jag vet inte riktigt varför, det är sådant som vuxna gör när de träffar varandra. Men jag var väl lite nervös. Han tittade på min hand som om han inte visste vad han skulle göra. Till slut tog han den slappt i sin. Han var svettig. ”Mila”, sa jag. Han såg mig djupt i ögonen, som om han letade efter något där. Till slut förstod han nog att jag hade sagt mitt namn. 12
”Merem”, sa han. Vi gick och fikade. Elina såg nervös ut också, men det blir man kanske när man visar upp sin kille för bästa kompisen. Det hade jag blivit tror jag, jag har ju aldrig riktigt varit ihop med någon trots att jag gärna kollar in killar. Merem och Elina tittade ofta på varandra, de såg verkligen kära ut. Jag kände mig lite utanför, trots att Merem knappt sa något (ingenting faktiskt, när jag tänker efter) och att jag och Elina pratade på nästan som vanligt. Det var en annan sak som var märklig också, förutom det där med att han satt i rullstol. Han drog bak håret en gång, och då såg jag att han hade värsta jätteärret bakom örat. Typ som ett hål! Det såg faktiskt lite läskigt ut. Efter fikat var jag tvungen att sticka, jag skulle följa med mamma och pappa till några av deras kompisar. Men jag lutade mig fram och sa till Elina, tyst så att Merem inte hörde det: ”Han är verkligen söt.” Elina log mot mig. Sedan gick jag. Nästa lördag ringde jag Elina, vi hade inte hörts av på hela veckan förutom några sms. Vi går inte i samma skola längre sedan hon valde idrottsinriktning. Det var fint väder, jag tänkte att vi kunde ta en promenad eller något. Hon svarade inte. Så jag gick själv, långt gick jag, utan 13
att riktigt tänka på vart jag var på väg. Eller så visste jag det hela tiden, för till slut var jag framme. Vid klipporna dit jag och Elina brukade gå. Där Elina träffat Merem. De var där. Inte på land, utan i vattnet. Det blåste rätt bra och vågorna gick höga. Men de verkade inte bry sig om det. Elina var duktig på att simma, hon tränade flera gånger i veckan och hade vunnit en stor tävling en gång. Men Elina var inget mot Merem. Han var som en fisk i vattnet! Eller en delfin. Jag bara stod och tittade. Vid ett tillfälle dök han och var under vattnet superlänge. Jag tog liksom inte tid men det var säkert flera minuter. Så kom han upp och tog tag i Elina, kastade henne upp i luften och fångade henne igen. Hon hade baddräkt på sig den här gången. De skrattade högt. Jag lät dem vara, gick därifrån utan att de såg mig. En och en halv vecka senare ringde Elina, jag hade precis kommit hem från skolan. ”Kan du komma över?” frågade hon. Hon lät långt borta på något sätt. ”Så klart”, sa jag. Hon var röd kring ögonen när hon öppnade dörren, jag såg direkt att hon hade gråtit. ”Mamma och pappa är inte hemma”, sa hon och släppte in mig. 14
Hon höll sin mobil i handen, kramade den hårt. Vi gick in i köket. Jag slog mig ner, Elina la mobilen på köksbordet och satte på vattenkokaren. Plockade fram tepåsar. Till slut satt vi där mittemot varandra, med varsin kopp rykande te framför oss. Jag fattade att Elina inte bjudit över mig bara för att dricka te. Men hon var tyst först, det såg ut som om hon skulle börja gråta när som helst. Det var lite jobbigt, men jag är ju hennes bästa kompis. Med sin bästis ska man kunna vara ledsen. Och tyst. Fast till slut klarade jag inte av den där tystnaden. ”Har det hänt något?” frågade jag. Det var rätt självklart att det hade. Elina hoppade till lite, som om hon nästan hade glömt att jag var där. Hon tittade ut genom köksfönstret. Det var några gula löv på träden. ”Han har stuckit”, sa hon tyst, fortfarande med blicken på något där utanför. ”Vem då, Merem eller?” utbrast jag. Elina nickade, bet ihop. Nu rann tårarna. Jag sträckte mig efter hennes hand och kramade den. ”Stackars dig”, sa jag. ”Menar du att han har gjort slut?” ”Egentligen inte”, sa Elina och log lite sorgset mot mig. Sedan skrattade hon till. ”Det var lite kört från början det där förhållandet om man säger så.” 15
”Varför då?” frågade jag. Jag fattade ingenting. ”Han var ju typ en … annan art.” Jag skrattade till. ”Ja, killar är fan som utomjordingar ibland.” Elina skrattade också, och fortsatte skratta. Det var som att hon inte kunde sluta. Och så märkte jag plötsligt att hon inte skrattade längre. Skrattet hade förvandlats till gråt. ”Han frågade faktiskt om jag … ville följa med honom”, fick hon ur sig. ”Följa med? Jag förstår inte … Kommer han från ett annat land?” ”Hallå, jag är bara tretton!” Elina nästan skrek, hon struntade helt i min fråga. Jag tror inte hon hörde den faktiskt. ”Det är klart att jag inte kunde följa med!” fortsatte hon medan tårarna rann nerför hennes kinder. ”För jag skulle aldrig kunna komma tillbaka.” Elina reste sig häftigt, hennes stol föll i golvet. ”Förlåt”, sa hon. ”Jag ska bara …” Hon pekade på sitt ansikte och jag nickade, följde henne med blicken. Jag hörde hur hon stängde dörren till badrummet. Min blick föll sedan på hennes mobil. 16
Det gick ganska lätt att hitta bilden på Merem som Elina visat den där dagen när hon först hade berättat om honom. Men där fanns fler bilder. På Merem, när han simmade. Och så … vänta nu, var det något slags skämt det här? Jag glodde på mobilen och bilden som föreställde Merem när han satt på en sten en bit ut i vattnet. Han hade inga ben, utan … Det kunde inte stämma. Jag vet inte hur länge jag satt där med mobilen i handen. Jag märkte inte att Elina kommit tillbaka, men nu stod hon där. Tittade på mobilen i min hand. Hon pratade tyst, nästan viskade. ”Han kunde inte vara hos oss för länge, sa att han blev dålig av det.” Jag tittade upp på henne, nej, jag stirrade på henne. Sedan ner på mobilen igen. ”Han sa att jag kunde följa med honom, att det gick … Men att jag aldrig skulle kunna leva på land igen.” Jag la ifrån mig mobilen, reste mig upp och kramade om Elina. Kanske inte så mycket för att trösta henne, utan för att jag behövde hålla i någon. För nu förstod jag varför han hade suttit i rullstol, varför jag inte sett hans ben, och hur han kunde vara så där fantastiskt duktig på att simma. Han var som en fisk i vattnet. Eller en delfin. Var det inte så jag tänkt när jag hade sett honom? Och hålet bakom örat. Det var förstås inget ärr. Och det 17
var ingen vågad gissning att han hade ett till bakom andra örat. Jag kramade Elina lite hårdare när jag tänkte på det. Nej, det var inga ärr. Det var gälar.
18
Jag tittade på mannen bredvid honom. Och rös till. Mannen som Elias stod och fiskade med var hans pappa Olof. Han hade varit död i två år. En hamnar på en tågresa med Döden. En tar sig in i andras drömmar – och mardrömmar. En får hångla med en älva. Tolv berättelser. Tolv trettonåringar. Tolv olika öden. Mårten Melin nominerades till Augustpriset 2012.
”Piggt som kvicksilver.” Dagens Nyheter om Pixis bok. ”En pirrig, fantasieggande skräckroman med massor av kärlek.” Aftonbladet om Jag är Love.