ElisabEtH HjortH
H채ngivelsen
ISBN 978-91-1-
www.norstedts.se
ElisabEtH HjortH
H채ngivelsen
Tack till Elise
isbn 978-91-1-302891-0 © Elisabeth Hjorth Norstedts, Stockholm Omslag Anna Davison Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Studenten är äntligen. Att vad som helst kan hända, komma vidare. Komma bort. Cecilia står med de andra på lastbilsflaket och skriker. Hon har smakat på champagnefrukosten, hon vinkar åt Christoffer och Andreas som står vid torget och tittar. De har båda velat ha henne den här våren och hon vet att det är henne de ser nu. Hon kan göra vad hon vill, göra dem besvikna. Hon ska träffa dem alla ikväll på studentfesten och stråla, vara mitt i. Vara på väg.
Två veckor senare har hon tagit ett första steg. Sommarbibelkursen. Den har inriktning evangelisation och folk från hela Sverige kommer dit. Cecilia packar upp sin resväska i rummet som hon ska dela med två andra. Hon har kommit tidigt och väljer säng först. Lägger de nytvättade lakanen runt den tunna madrassen, de vanliga ribborna under. Som det brukar vara på lägergård. En lapp på bordet säger städning efter vistelse och det finns mopp och hink i skåpet i korridoren. Ett bibelord också. Gläd er alltid i Herren, än en gång vill jag säga gläd er. Filipperbrevet. 7
De flesta är unga. Bara Sven sticker ut. Han är fyrtiotre och jobbar på ett sågverk. När de får frågan om vad de förväntar sig av veckorna svarar han att ingen på sågverket känner Jesus, att han vill bli modigare i sin tro. Cecilia säger att hon vill lära sig om andens gåvor. Och att hon vill ha ledning för sitt liv och framtiden. Redan från början blir det ett gäng av Daniel, Joel och Johan. De har pipskägg och dyra jeans. De står upp under första lovsången, det syns att de är hängivna. När det är samling är det alltid någon av dem som ber högt, starkt. Joels bibel är sliten, den faller nästan sönder. När Cecilia sitter bredvid honom ser hon vad många understrykningar det finns. Och i gruppsamtalen kan han citera hur mycket som helst, han är verkligen bibelsprängd säger hon till Anna och Sofia på kvällen.
Det är första gången lovsång är så här. Som att bygga något, som att hela världen dras med uppåt. Det dröjer inte många samlingar, bara de första är hon lite trevande och tittande runt. Sedan kan Cecilia släppa efter och ge sig hän. Hon vill. Hon lyfter sina händer, hon sträcker sig mot. Strömmen som tar henne med.
Anna är rolig. Hon går omkring med gummistövlar och säckiga byxor utan att bry sig. På morgonen ligger hon kvar i sängen ända tills hon plötsligt rusar upp och går direkt till frukosten. Hon skrattar åt Cecilias ritual. På lektionerna ställer hon ledar8
na frågande med sina påståenden om allt möjligt, hon skämtar med dem. Om det är någon tjej som gör något kul är det hon, hela klassen kramar och brottas med henne. Ingen är försiktig eller hoppas något. Inte ens Sven, han skrattar med de andra. Annas föräldrar är bönder inte långt härifrån, själv ska hon bli lärare. Hon har en massa vänner som gått här förut, vet hur man kan komma in i köket på natten. Cecilia värmer sig vid Anna, tar över det som fattas. Hamnar i allvarligt prat med Joel, stryker håret åt sidan under tiden. Han ler åt henne när han går, boxar Anna på axeln. Cecilia tänker att han är särskild och fin. Efter en vecka försöker Cecilia sitta någon annanstans än bredvid Sven, hon väntar tills han har bestämt en plats. Han har inte gjort något men han tittar. Och när de var i samma samtalsgrupp, hela tiden nickade han och berömde det hon sa och precis så där har jag också tänkt. Cecilia vill inte ödsla tid på honom, inte ha det problemet. Så klart måste hon vara mjuk och le tillbaka, men samtidigt undvika. Så han förstår, till sist.
Veckorna går så fort, plötsligt är sommarbibelskolan slut. Cecilia har inte fått klarhet, hon ska tillbaka hem. I handväskan har hon Joels adress. Hans snabba, sneda bokstäver. Cecilia har fått profetior över sitt liv på samlingarna, men hon måste ha tålamod. Hon ska vara stilla och förtrösta, det ska öppnas en väg för henne. Hon har skrivit upp i sitt anteckningsblock, och hon måste hålla fast. Allt har sin tid. Cecilia kramar Anna och Sofia, hon står och väntar på att 9
Joel ska komma och säga hej då. Om en månad åker han till Australien. Det är en bibelkurs där som varar i ett halvår. De ska skriva till varandra, Cecilia har så mycket hon vill veta.
10
Det är inte svårt att få jobb, Rosita som är chef på äldreboendet kände mamma. Hon tycker det är roligt att Cecilia börjar, och så har det varit svårt att ersätta en som är sjukskriven. När Cecilia kommer första dagen är där ett litet kort i personalrummet, välkommen och hoppas du ska trivas. Hon får en runda med de gamla, den hon ska gå varje dag. Plus måndag onsdag städning, tisdag torsdag dusch. Efter några veckor vet hon var deras bräckligheter sitter, vad de tycker om och inte vill vara utan. Hon cyklar till jobbet, huvudet får vara fullt av vad som helst. Tänk på benen som fungerar oavbrutet, cykeln rullar vidare. Att ha hår som vinden tar i och fäller ut. Så mycket friskt hon har med sig, rörligt. Framme och dricker en kopp kaffe innan dagen börjar. Det är ett djupt andetag som startar arbetet. De gamlas skuldror är varma, torra. Om de hade vingar. Eller gälar, simhud, kunde de byta element och ta fart. Men benen inom dem är på väg att ta slut, de bryts så lätt mot hårda ytor. Att skjuta stegen framför sig och avpassa sin önskan efter dem. Brynt smör till söndagssteken, fotvården imorgon. De 11
som har förmågan att skratta och de som förlorat den. En som alltid är på gott humör. Någon som hatar att klä på sig. Ingen är som mamma, ingen har en galopperande sjukdom genom kroppen. De har långsam död som de fogar sina steg till.
Att bära tystnadsplikt är vilsamt, pappa och Cecilia äter utan prat på kvällen. Ser på tv, läser tidningen var för sig och vad de vill. Varje vecka är en väntan på brev. Och alla de ivägskickade orden, hur de ska komma fram? Löjliga kanske eller pinsamma, vad har hänt med dem över hela jorden? Men när det finns där en gång till, brevet och stämplarna och adressen i slarvigt blått. Cecilia tar det och går in till sig. För det ska vara hon och brevet och det ska gå att höra exakt vad som är menat. Joel visar sig nu och de lär känna. Han är i en stad där de arbetar i ett område som nästan är slum. Mirakel sker och människor kommer till tro skriver han och märker hur hans eget liv förvandlas. Så mycket som var viktigt är ingenting att bry sig om. Han ber att hon ska be för honom och för arbetet de står i. Han skickar sina välsignelser och böner, han ger henne alltid ett bibelord. Cecilia svarar alltid med de rätta orden, så det syns att hon förstår vidden av hans arbete. Och hon ber så innerligt för dem skriver hon. På jobbet och hemma, hon ber för Joel.
Det mesta är sig likt, fast flera av Cecilias vänner har flyttat den här hösten. De som är kvar ses på sina vanliga ställen. 12
Cecilia följer med, låter sig hämtas på fredagar och lördagar. Det finns alltid flera som önskar att hon ska åka i deras bil. När de lämnar henne på natten vill de sitta kvar och prata. De kör ett varv för att hålla värmen i bilen. Till sist säger Cecilia att hon måste gå. Hon har slutat med de flyktiga kyssarna, det är inte värdigt. Hon säger vi ses. Kanske, nästa helg. Det är otåligt att vara hemma, på fel sida jorden. Cecilia har ett nytt allvar efter bibelskolan. Ett allvar som inte passar med de försök till kärlek som sysselsätter de andra. Det räcker inte, inte alls. Vem tror de att hon är? Att hon skulle nöja sig? Här? När Cecilia tänker på det måste hon skratta.
I början av december är det nästan fyra veckor sedan det senaste brevet. Cecilia lyfter reklamblad ur den trasiga lådan, fuktade av det våta träet. Hon går in med dem i huset, rabblande alla ord ur sitt sista. Helt rekonstruerat, brevet hon skickade är till varje del av sitt innehåll eftertänkt. Det går inte att förstå vad som inte stämmer. Det liknade alla andra brev och var som hon trodde han ville ha. Men nu kommer ingenting. Tyst över hela jorden, Joel var är du? Vid första advent ringer hon till Anna. Joel och hon kommer från samma församling. Cecilia frågar först om lärarutbildningen, lyssnar på allt det om Linköping och vad som händer där. Blir bjuden att hälsa på, se studentrummet och lite sådant liv. Skrattar åt Annas härm av klasskompisar, saknar henne. Och plötsligt utan fråga kommer vet du att Joel kanske stannar i Australien? Och varför. Han har visst träffat någon där, en tjej därifrån. Så nu emigrerar han väl, haha. 13
Och haha över stenen i magen, luften som ska dras in och pressas ut. Och som det svartnar, samtalet, hon vet inte hur hon får slut på det.
I februari skriver Cecilia blanketten till bibelskolan. Hon berättar sin livshistoria, vad hon åstadkommit i sin församling. Söndagsskollärare, scoutledare. Kryssar i allergi, astma, pianospelande och som främsta gåva: förebedjare. Hon måste komma in. Flera gånger om dagen säger hon det till Gud, jag måste komma in på bibelskolan.
14
Cecilia skär upp den syrliga kalvsyltan, lägger den på brödskivan som ska delas i nio ätbara bitar. Det rinner vid sidan av munnen på den gamla, Cecilia tittar bort. När det inte ens går att ge henne juice i rätt takt. När det verkligen är svårt att kamma det där feta flingiga håret hon påstår sig aldrig ha klippt. Då kommer mamma tillbaka. Beskedet. De satt vid matbordet, mamma var just hemkommen från sjukhuset med orden i öronen. Pappa stod bredvid och hade blivit ynklig. Men det var ju ingenting som var omöjligt. Det sa de båda två. Sjukdomen var cancer och allvarlig. Fast för Gud. Ingenting omöjligt. Hon var för liten. Första gången det kom cancer och mediciner och sjukhusbesök, hon visste inte vad det var. Men andra gången. Gud. Hur hon gick ut i skogen, sprang, kräktes, sprang och stannade. Hårt mot en grenklyka. Skrek inte då. Hon kunde vara barnslig för dem. Trots att mamma blev sämre och låg mycket till sängs höll Cecilia på som förut. Lekte med barbiedockor, ritade hästar. Skuggan bodde i sovrummet och åt av mammas ansikte. Det 15
bruna i överkastet kanske var löv, vikta i en hög vid fötterna. Främmande lukter, kemiska, svettiga. En gång kiss. Eller om det var hon själv? Underbyxor som inte blev bytta, smuts utanför sovrummet. Smuts på dörrhandtaget också. Smuts i allt som väntade. Mamma skulle bara bli frisk. Bli botad och göra rent i hela huset.
De gamla på boendet ändrar inte på sig, eller hon ser det inte. Nu tycker hon bäst om att dammsuga, våttorka korridoren. Cecilia häller vatten i blomkrukor och blir stående. Allting som bara fortsätter, det måste få ett slut. Hon måste ta början nu, ta reda på vad hon ska vara till. Inte stå vid blomkrukor och stirra ut. Det irriterar att pappa inte gör något, sitter framför tv:n och följer ingenting, bara slumpmässiga program mellan varje nyhetssändning. Säger inget nytt eller av värde. När de går på möte på söndagsförmiddagen sätter hon sig med Mirjam eller Åsa, de läser på komvux och nöjer sig med vad som helst. Sävligt kristenliv. Ibland spelar Cecilia till sångerna. Då kommer Rut eller Saga fram och tackar efteråt, klappar på kinden och säger lilla vän så duktig du är. Din mamma hade varit stolt. Sedan går Cecilia och pappa hem tillsammans och de lagar något, kött och potatis. Ibland blir de bjudna. Det går inte att tacka nej varje gång.
I personalrummet står tv:n på. Det är kriget i Europa hela tiden, barn med uppspärrade ögon fixeras vid sina tortera16
de pappor och stannar där. Cecilia vill vända undan blicken, stänga öronen för kvinnorna och deras skador. Det öppnas inga koncentrationsläger efteråt för världen att förfäras av. De står redan öppna för var och en att se in i. Journalisten som med kameran följer mordet på en femtonåring, det spelas om och om igen. Om detta är världen. Då måste Gud. Och Cecilia, hon måste gå med. Det finns inget hopp utan evangeliet. Hon måste ta avstånd och ta det till sig. Måste ta det ut i världen. Hur ska det annars gå att fatta.
17