Copyright © Lars Inge Ström 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, www.m-Dsign.com Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-054-6 Tryckt hos ScandBook, Falun 2017
Till Mara Lea
1
Runt lägerelden står jaktlaget samlat i tussmörkret. Tystnaden som vilar över dalen väntar på att brytas. Granveden sprakar muntert och skickar ett ystert gnistregn mot himlen. På en trefot börjar kaffepannan koka. Samtalet flyter lågmält mellan de morgontrötta männen. I öster ljusnar himlen. Det ser ut att bli en vacker dag. Jaktledaren Öjvind Borg låter pluntan gå runt när Birger Janzon ansluter. Klädd i spetsbyxor med knäppning under knät, gröna ribbstickade strumpor, nya läderstövlar med snörning, höftlång lodenrock med knappar av älghorn och en jägarhatt med borstvippa på sitt kala huvud, sticker han ut. ”Men ser man på! Här har vi en som gått fel. Han skall vara bland de riktigt stora gossarna, de som ingår i kungajakten hos baronen. För helvete Janzon, nu har du väl tagit i”, utbrister Björn Spjut. Janzon glor surt och sträcker sig efter pluntan. ”God morgon, mina herrar.” Sakta för han pluntan till munnen och sväljer en klunk Jägarbrännvin. 7
”Är kaffet färdigt?” säger han utan att se åt Björn Spjut. En märkbar spänning smyger sig in i det lilla sällskapet. Janzon föraktar Björn Spjut, en uppkomling av allra sämsta slag. En fattiglapp, en arrendebonde, som gift in sig bland de riktiga bönderna och blivit herre till den största gården i byn. Till och med större än hans egen. ”Mycket elegant”, hälsar Öjvind Borg. ”Har du varit och handlat?” ”Hustrun skulle köpa sig lite nytt. Jag kunde inte vara sämre. Känn på kvalitén”, säger Janzon och sträcker rockärmen mot jaktledaren. ”Prima vara”, säger Borg och stryker med handen över tyget. Janzon har gjort en stor avverkning. Det talas överallt i byn om hur mycket han kan ha fått för timret. Hans ställning i bygden är dominant, sedan årtionden. Han anses vara rikast av dem, men hela tiden på gränsen till att snärjas av sin egen arrogans. Är överlägsen till sättet och nedlåtande mot framför allt arrendatorerna, som han menar inte är riktiga bönder. De har ingen egen odal, vilket krävs för att räknas till det fria och stolta bondeståndet. ”Vi skall idag gå igenom jaktområdet. Om en vecka smäller första skottet. En artontaggare har varit synlig inom reviret. Det skulle inte förvåna mig om du Björn kommer att ta den. Som du sköt förra året skulle jag mer än gärna se dig med den trofén.” ”Vi skall nog bli flera om budet”, säger Janzon. ”Han hade helt enkelt tur att tre älgar rasade in framför fötterna på honom. Det gick inte att missa.” ”Hur många kan vi räkna in i drevet?” undrar Öjvind. ”Det blir tolv”, inflikar Allan Svensson, som ansvarar för drevkarlarna. 8
”Och sex skyttar. Då blir vi arton som förra året”, sammanfattar Öjvind. Jakthundarna ligger plats hos sina jägare. Bara Janzons drever söker sig runt i grustaget. Hunden är orolig. Janzon ropar den till sig när den plötsligt ger skall. ”Birro tyst!” kommenderar han. Ett nytt skall följer, aggressivare och råare. ”Vad är det med hunden? Tyst Birro. Hit!” Öjvind håller just på att skicka runt pluntan en andra gång när skallet på nytt skär genom morgonrodnaden. ”Ta hand om din hund”, föreslår Björn. ”De andra börjar bli nervösa.” Janzon går fram mot björkarna, som växer vid ingången till grustaget, och finner sin hund i färd med att gräva så gruset sprutar. Han tar jycken i nackskinnet och ser vad den har grävt fram. En naken kvinnofot sticker upp ur sanden.
9
2
Kriminalkommissarie Adalbert Brunner cyklar genom söndagstomma gator. Vid Stora Torget svänger han vänster och vidare upp mot Domkyrkan. Tre minuter senare ställer han sin racercykel mot väggen. Tar portföljen från den lilla pakethållaren framtill och går in i polishuset. I den stora hallen väntar landsfiskal Sverker Nilsson. ”Nu var du snabb. Jag har just kommit och du är redan här.” Adalbert Brunner tar av sig kepsen och skakar den framsträckta handen. ”Gatorna var öde så jag kunde ta ett par genvägar. Men du ser, cykel är ett bra fortskaffningsmedel. Tänk på det”, säger han och öppnar dragkedjan på sin rutiga lumberjacka. ”Vad har vi?” ”Ett lik. Jägarna nere vid länsgränsen hade samlats i gryningen och en av hundarna grävde fram foten på ett kvinnolik. Det förtog stämningen totalt. En av hårdingarna passade på att kräkas vid blotta åsynen. Jag har beordrat den lokala polisen att spärra av och täcka över platsen. Vädret är bra i området, men det kan bli regn till kvällen. Jag har talat med statspolisintendenten och landsfogden. Jag vill att du tar dig an fallet.” 10
”Vem ligger där?” ”Förmodligen den unga kvinnan som saknas sedan flera veckor. Amatörpoliserna på orten har hela tiden försökt sköta efterforskningarna själva, med känt resultat. Som du vet vill de inte ha dit statspolisen. Men jag har beslutat att du tar över hela utredningen och det är viktigt att du kommer igång. Jag föreslår därför att du tar med dig Anton Lund och Bo Persson. Kör dit fortast möjligt. Ju förr liket kommer ur jorden, desto bättre. Obduktionen kan väl ske här, men det får du bestämma”, säger landsfiskalen. ”Jag vill att Anders Linder på Karolinska kommer hit. Du har träffat honom. Jag vet att det blir sura miner på lasarettet, men det får vi ta. Anders är överlägsen alla andra jag känner. Jag ringer honom omgående.” Kriminalkommissarie Brunner sträcker sig ner och borstar bort lite smuts som hamnat på hans stickade vita strumpor. Han klär sig ofta i golfbyxor när han cyklar eftersom kedjan saknar skydd. Han har flera i engelsk tweed, som han matchar med enfärgade stickstrumpor. Lumberjackan går ton i ton med kepsen. ”Det formella sköter jag. Har talat med min kollega i Kalmar län så det inte blir något bekymmer om vem som har ansvaret för utredningen. Du vet att länsgränsen går precis där liket hittats.” ”Hur gör vi med boendet och det praktiska?” säger Brunner. ”För att ni skall kunna arbeta närmare fyndorten kommer ni att få disponera två rum här i huset för era sammanträden. Eftersom ni är stationerade i Norrköping är det här en bättre lösning. Det är bara hälften så långt att åka. För dig är det i varje fall bekvämare, du har ju lägenheten kvar här i Linköping. 11
Vi börjar så här. Det här fallet måste lösas fortast möjligt. Om det är så som vi misstänker har kollegorna på orten inte skött sitt arbete. De är inga kriminalpoliser fastän de tror det. Därför är det extra viktigt att du får något uträttat. Jag har fullt förtroende för dig. Rapportera när du har något.” ”Vi kör dit om en timme”, fastslår Brunner.
12
3
”Där framme måste det vara.” På raksträckan några hundra meter bort står bilar parkerade, människor rör sig över vägen. Lund växlar ner och sänker farten. ”Jag tror hela byn är på fötter.” ”Ser så ut”, svarar Brunner. ”Stanna här, jag vill se mig omkring.” Han öppnar bildörren och stiger ur. Dalgången är vacker. Solen förstärker höstfärgerna. I sydväst syns en mörk molnrand vid horisonten. Där de stannar ligger två gårdar uppe till höger. Till vänster åkrar som sträcker sig till en bergsrygg, som skogsklädd löper med dalgångens östra sida så långt ögat når. Infarten till grustaget är skyddad av björkar och inte lätt att upptäcka. Ett väl valt ställe för den som inte vill synas, konstaterar Brunner och kliver in i tjänstevolvon. En konstapel från den lokala polisen vaktar avspärrningen. Brunner vevar ner fönstret och presenterar sig. Bocken flyttas undan. För första gången ser han grustaget från insidan. Vem har beordrat hit både ambulans och likbil, undrar han 13
för sig själv, när han stiger ur för att hälsa på den lokala polischefen Emil Brorson, Waggerydarn kallad. ”Där borta vid björkarna är fyndplatsen. Vi har spärrat av som ni ser. En presenning ligger över platsen.” ”Bra”, säger Brunner. ”Två saker. Jag vill att presenningen reses som ett tak över platsen. Dessutom kan ni skicka hem ambulansen. Den har vi ingen nytta av.” De har aldrig träffats, men har tillräckligt med fördomar om varandra för att bli korta i tonen. ”När försvann flickan?” undrar han i nästa andetag. ”Natten till den 19 augusti. Vi vet ju inte om det är hon. Vad tror ni?” ”Det finns ingen annan rapporterad saknad. Vem skulle det annars vara? Ni har signalementet. Låt oss komma igång. Vi vet snart besked”, säger Brunner och går mot fyndplatsen. ”Hur har vädret varit?” ”Blött och kyligt, hela september.” Presenningen som är fastsatt på stöttor reses över platsen. Brunner besiktigar noga stället och konstaterar att det var väl valt. Vid infarten till grustaget står till höger två björkar. Unga träd, det största är tre meter högt. Bladen är redan gula. Den stora björken står en bit ifrån grustagets norra vägg där nyfikna bybor redan stått i timmar. En bit från trädet finns en vall med grövre grus och rundslipade stenar. Ännu en bit bort är platsen där byborna hämtar sand. Graven ligger skyddad bakom den stora björken och vallen. Han inser att mördaren rört sig hemtamt i grustaget och utgår från att gärningsmannen inte var där för första gången. Under den mindre björken står spaden ortsborna använder, medfaren av väder och vind. Anton Lund tar hand om den. 14
Varje moment i arbetet fotograferas. Kameran har ställts på stativ bredvid graven. När presenningen tas bort blir den nakna foten synlig. Hade den legat helt fritt skulle den förmodligen varit uppäten av larver och maskar. Men den ser förhållandevis hel ut. De röda tånaglarna är stadda i upplösning, men mindre än väntat. Huden är vaxgul. Lund har backat fram släpvagnen med utrustningen. ”Först skall vi markera vad vi tror är gravens yta. Kom ihåg, det är en grav vi öppnar”, säger Brunner. ”Bo, du börjar gräva.” Han ser upp mot grustagets kant och upptäcker minst femtio personer som, tillsammans med backsvalorna, håller utkik på vad de gör. ”Ta två presenningar från släpet och täck av platsen för insyn”, befaller han Waggerydarn. Adalbert Brunner ogillar utomhusmord. Brottsplatsen är utsatt för väder och vind. Dessutom, som i det aktuella fallet, rör sig folk fritt och bilar kör över platsen. Spårsäkringen blir mycket svår och beror till stor del på tur. Den lokala polisen har på förmiddagen kört ända fram till graven med två bilar. Trampat omkring med sina stadiga sulor och utplånat alla andra spår. Lund har tagit en runda med polishunden, som hittat en knapp och ett litet örhänge med en vit pärla samt några matrester från jägarnas rastplats. Annars ingenting av värde. Om mordet skett på platsen är det omöjligt att fastslå var. Det har förflutit fem veckor sedan flickan försvunnit. Om mordet skett i grustaget, i samband med försvinnandet, är det viktig information. Om hon dödats någon annanstans och senare körts till grustaget är också väsentligt att veta. Då finns det ännu en brottsplats att söka. 15
Kriminalkommissarie Brunner suckar tungt. Vid utomhusmord spelar slumpen en alltför stor roll. Han avskyr slumpen. De två presenningarna binds fast uppe på stöttorna och vid pålar i marken. ”Stopp!” säger han och slår ut med armarna. ”Vi behöver ljus för att kunna ta bilder. Det måste vara minst en meter mellan taket och de lutande presenningarna.” Han tittar på klockan, redan ett. Solen går ner före sju. Han vill bli klar idag. Få liket inkört till stadens lasarett och under kyla. Det ruttnar snabbt när det kommer upp ur sanden. Varje timme är en för mycket. De tar på skyddskläder och ansiktsmask. Bo Persson ställer sig vid den upplinjerade graven och för spaden genom sanden. Varje svep tar han fem centimeter djupt från halva graven mot fotänden. Efter sex svep tar han från mitten mot huvudänden. Det är lättarbetat. Sanden är fuktig och följsam. Varje spadtag analyseras av Brunner och Lund. När de är klara förs sanden åt sidan. ”Vad är det?” säger Lund och pekar mot graven. ”Det ser ut som avföring”, säger Brunner. ”Ta reda på det.” Fyndet försvinner ner i en plastpåse. Efter ytterligare en halvtimme kommer något som ser ut som en kappa fram ur sanden. ”Vänta! Vi är nu framme vid kroppen. Innan vi går vidare måste vi veta hur markförhållandena ser ut längre ner. För att få upp kroppen hel måste vi föra in en gummiduk undertill så vi kan lyfta. Om sanden är lika medgörlig hela vägen till bottnen vet vi inte. Jag provar med järnstången vi har på släpet.” Brunner håller stången, Persson slår den med släggan genom sanden. Efter en knapp meter blir det stopp. Det är inte 16
sten de träffat på, men en hårdare jordart. De provar runt om graven. Resultatet är detsamma var stången än drivs ner. Efter en timme är de så djupt att de kan se kroppen från sidan. Den vilar på ett lager av lerig moränsand. Ett vått och påfrestande arbete. Stanken är motbjudande. ”Vi tar en paus”, föreslår Brunner. Åskådarna, som knappt ser någonting, står tålmodigt kvar fast klockan är tre. Det råder trängsel vid kanten. ”Släpp fram mig! Det är min dotter!” skriker en mansröst. ”Snälla, var barmhärtig, låt mig komma fram till graven.” De lokala polismännen, som ansvarar för ordningen, fångar in en man och för honom åt sidan. ”Snälla, snälla”, upprepar han och försöker frigöra sig. ”Det är Louise, jag vet det. Det är min älskade dotter. Låt mig komma till henne. Hon fryser. Det är vått och kallt i gruset. Jag måste värma hennes händer. Hon har så fina händer. Snälla, snälla.” Adalbert Brunner har inte räknat med att anhöriga till det misstänkta offret skall dyka upp på platsen. Kanske var det förhastat att skicka hem ambulansen. Om någon rasar ner från den höga kanten blir det problem. ”Se till att föra undan folket från stupet och sätt upp en lina”, kommenderar han Waggerydarn.
17
4
Sedan fru Sjöman kopplat det första samtalet i morse har hennes proppväxel för tio huvudledningar och sextio anknytningar formligen kokat av röster som skickat obekräftade budskap åt olika håll. Människor strömmar till fyndplatsen. Till ICAhandlare Verner Perman i Överum kommer vid middagstid det förkrossande meddelandet att man hittat Louise. Mördad. Ingen vet med bestämdhet vem som ligger i grustaget, men alla utgår från att det är hon. Louise kom aldrig hem till moderns födelsedag som uppgjort. Fastän hon var förbjuden att lifta, försökte hon. Ynglingen som mött henne är det sista vittne polisen har. Sedan de skilts åt har hon varit spårlöst borta. Den första tiden hoppades Perman att allt var ett misstag, att hon efter ett litet äventyr skulle höra av sig. Dagarna har släpat sig fram, nätterna utan vila. Oron, vreden och fruktan gjorde honom utmattad och orkeslös. Polisen stod handfallen. De sökte lite här och lite där. Alltid samma resultat. Ingenting att ta på. Deras tröstande ord var att de allra flesta som försvann kunde dyka upp när man minst 18
anade det. Bara man var lugn brukade allt ordna sig till det bästa. Med hustrun kan han inte samtala. Deras kalla krig blir till isande tystnad. ICA-handlare Permans liv har blivit outhärdligt. För en vecka sedan bommade han igen affären och körde den väg polisen trodde dottern hade färdats. Väl femtio gånger stannade han och letade. I skog, vid vatten, i mossar, i sly och i snår. Snubblade och kröp. Ropade, skrek, viskade och kved. Allt förgäves. En gång hade han sett henne. På andra sidan av den smala sjön, tidigt en morgon. Ett kort ögonblick hade han skymtat sitt barn mellan strandalarna i den tunna dimmans slöjor. Ett ögonblick så kort att han bara hann ropa hennes namn en gång innan hon försvann. Borta. Lyft ur tid och rum hade hon lämnat den förfärande dödskalla tystnaden efter sig sedan ekot rullat bort hans rop över vattnets vidd. Waggerydarn har, efter en brottningsmatch, lyckats få in Perman i polisens PV 60 där han bryter samman och faller i gråt. Den vanryktade polisen ser med avsmak på den storvuxne ICA-handlaren, som snörvlande lutar sig mot honom. Waggerydarn har aldrig förstått sig på känslosamma utbrott. De gör honom förvirrad. Han slåss hellre med folk än han försöker trösta dem. Blod, som kletar och rinner, kan tvättas bort. Men tårar klibbar fast så till den milda grad att man aldrig blir fri dem. Waggerydarn har ett år kvar till pension. Hans karriär fick fart av en uppmärksammad våldtäktshistoria som han enligt egen uppfattning skött perfekt. Allmänhetens mening var en 19
annan. Snuten ansågs inte bara dum, utan också brutal. Ingen skulle sakna honom. Han tillhör de poliser som bara har en ettårig grundutbildning från polisskolan. Mer krävs inte för att få anställning vid den kommunala polisen. Slarvigt och osystematiskt har han skött försvinnandet av Louise Perman. Hoppats att flickan skulle dyka upp av sig själv. En sak vill han undvika: att kort före sin pensionering få hit de stroppiga statspoliserna, som tror att de är något när de får i uppdrag av landsfiskalen att ta över hans fall. Men nu sitter han här med en gråtande ICA-handlare vid sin sida sedan han och kollegorna reducerats till statister och springpojkar. Han skulle mer än gärna skicka de där halvfigurerna från statspolisen till helvetet. De bär inte ens uniform, ser ut som vilka civilister som helst. Dessutom skall det komma fruntimmer till kåren, har han hört. Om det är framtiden för svensk polis är han glad att det är över för hans del. ”Konstapeln!” Det knackar på rutan. ”Ta den här kameran och fotografera alla som uppehåller sig omkring brottsplatsen. Gör det så diskret som möjligt, men se till att få med alla”, säger Brunner. Han vänder sig till Verner Perman och frågar: ”Kan ni köra hem själv?” Han får en nick till svar. ”Jag heter Adalbert Brunner. Är ansvarig för arbetet här. Jag hör av mig så snart vi vet besked”, tillägger han och räcker ICAhandlaren handen. Kroppen är nu frilagd. Den är delvis täckt av en sommarkappa som lagts över huvudet. När den tas bort blottas ansiktet. 20
Alla ryggar tillbaka. Instinktivt. Anletsdragen är fullt synliga, huden vitgul och svampig. Det ljusbruna håret välbevarat. Ögonen finns kvar. Munnen infallen, näsan anfrätt. Den blå klänningen är drypande våt, men hel. Över hennes sköte ligger ett par högklackade skor. Kroppen ligger i v-ställning med en fot högre, den andra vikt in under. Händerna är bakbundna. Inga tydliga spår av yttre våld. Benen utan strumpor. Underlivet starkt förruttnat. Liket saknar trosor. Det råder inget tvivel om vem personen är. Louise Perman har kommit tillrätta. De drar samman gummiduken och lyfter kroppen till plåtkistan, som ställts på bockar. En gröt av förruttnat kött och avföring blir kvar i graven. Antalet likmaskar är mindre än Brunner väntat sig. Kistan sluts och likbilen far iväg mot lasarettet med sitt deprimerande innehåll. Konstaplarna har hämtat hinkar med vatten i den intilliggande ån. Adalberts mannar sköljer sina skyddskläder, tvättar händer och ansikte. Konstaplarna tar ner presenningarna och fyller igen graven. Utrustningen lastas på släpvagnen. Grustaget skall förbli avstängt tills vidare. Fynden läggs i säckar som snörs ihop. Knappen och örhänget stoppas i ett kuvert som klistras igen. Lokalpressens representanter har väntat troget på att kriminalkommissarien skall meddela vad han vet. Men Waggerydarn blir instruerad att hänvisa dem till landsfiskalen. När skymningen faller är de färdiga. En dag i en stor tragedi är till ända. När Lund kör ut på landsvägen är det ingen som säger något. Hela färden sker under tystnad. Den tyngsta sidan av polisarbetet har tagit sin tull av de trötta männen. 21
Kriminalkommissarie Brunner sover oroligt. Han drömmer att han stämt träff med en kvinna. Han väntar. Länge. Fryser. Känner sig olustig när hon äntligen kommer. Snabbt för hon hans hand till klänningsfållen. Vill att han drar upp den. Han vill inte, går bakåt, när hon självmant lyfter kjolen och blottar ett sköte som inte finns. Där är bara ett stort sönderfrätt hål. Han ser rakt igenom henne. Adalbert ryggar förfärad tillbaka när hon vrider sitt huvud mot honom och skrattar ett gällt ihåligt skratt med sin infallna och tandlösa mun. Han ryser av fasa, springande försöker han komma därifrån. Men marken är fylld av slam, fötterna slinter. Han stapplar, faller. Kvinnans skratt övergår till ett utdraget skri. Han vaknar. Omtumlad slår han upp ögonen. Hjärtat bultar. Pannan är våt av svett. Väckarklockan visar halv sex. Regnet strömmar mot rutan. Han går in i duschen. Låter det varma vattnet väcka hans ångestfyllda kropp. En ny arbetsvecka har börjat.
22