9789113049717

hennes iskalla รถgon CARIN GERHARDSEN

NORSTEDTS_GERHARDSEN_DET_ONDASTE_OGAT_TITELSIDOR.indd 3

2013-04-04 13:44

Av Carin Gerhardsen har tidigare publicerats: Helgonet, 2011 Gideons ring, 2012 På annat förlag: Pepparkakshuset, 2008 Mamma, pappa, barn, 2009 Vyssan lull, 2010

isbn 978-91-1-304971-7 © 2013 Carin Gerhardsen Norstedts, Stockholm 2013 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB Omslag: Niklas Lindblad Grimasch om morgonen. Text och musik: Cornelis Vreeswijk ©1965 Multitone AB, Adm. Warner/Chappell Music Scandinavia AB. Tryckt med tillstånd av Notfabriken Music Publishing AB. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Februari 2011, fredag eftermiddag då, Eva-Lena? frågade Carina när maski– Hurnenmårdärvovvarna utanför tog några sekunders paus från vad det nu

var den höll på med – fönster- och fasadrenovering av något slag.

Prata, prata – det skulle pratas hela tiden. När öronen fick några sekunders efterlängtad vila från bullret skulle tomrummet fyllas med babbel om än det ena, än det andra. Innehållslöst pladder om det som först dök upp i tankarna eller skvaller om kunder, kändisar och gemensamma bekanta.

Fönstret var borttaget och det var kyligt i rummet. Eva-Lena satt med jackan om sig, tillbakalutad i frisörstolen med ett kallt tvättfat mot bar hud. Carina hade inte skämt bort henne med en handduk bakom nacken, och Eva-Lena ångrade att hon inte hade vikit upp kragen innan hon lutade sig tillbaka. Nu var det liksom för sent. Hon satt med slutna ögon och så stilla hon kunde för att inte störa kollegans försiktiga men precisa rörelser med färgborsten över ögonfransarna.

– Bra, svarade hon. Bara bra.

Gjorde därmed svaret tre gånger så långt som det hade behövt vara. Hon var artig, höll konversationen levande.

– De fick inte följa med in till stan idag? fortsatte Carina.

Nej, uppenbarligen inte.

– Det är så kallt och otrivsamt här just nu. Under renoveringen.

7

– Inte är det väl kallare på salongen än i hundgården ute i Sköndal? skrattade Carina.

– Nej, men bullrigare, sa Eva-Lena med ett tillkämpat leende.

Förresten har jag ingen hundgård. De bor inne i huset.

Varför berättade hon det? Jo, för att inte besvära Carina med alltför korta svar, för att inte lasta över alltför stort ansvar på henne för ett samtal som förvisso bara hon var intresserad av.

Eva-Lena bjöd till. Gjorde avkall på sina egna behov för Carinas skull. Som alltid. Eva-Lena gjorde våld på sig själv för andras välbefinnande, utan att någonsin få något tillbaka. Hon offrade sig.

Borsten med den svarta färgen lämnade fransarna och fortsatte upp över ögonbrynen. Strax skulle det vara klart och hon skulle få vila från pladdret en stund.

– Du känns febrig, sa Carina.

Nu med det där inställsamt medkännande uttrycket i ansiktet som Eva-Lena hade sett hos henne hundratals gånger i samspråk med kunder. Hon såg det naturligtvis inte nu, eftersom hennes ögon var igenlimmade med färgkräm uppblandad med väteperoxid. Men tonfallet var inte att ta miste på.

– Jag känner mig sjuk. Sprängande huvudvärk och ont i halsen.

– Är det influensan som är på gång kanske? Då orkar du väl inte ta kunderna i eftermiddag? Jag hade tänkt gå hem tidigt, men jag kan ta dem åt dig.

– Tack, men det behövs inte.

– Okej, men om du ångrar dig …, hann Carina säga innan oväsendet där utanför drog igång igen och gjorde det näst intill omöjligt att föra ett normalt samtal.

Det luktade hårläggningsvätska och väteperoxid, slaskvinter och damm. Inga angenäma dofter. Det förbannade dammet satte sig på allting, trängde in under kläderna, ner i hårbottnen och gjorde händerna torra och sträva. Även tungan kändes torr 8

och dammig. Radion som alltid brukade stå och skvala var inte på, det var ju ändå lönlöst. Eva-Lena befann i sig i totalt mörker, med samtliga sinnen i en allt desperatare väntan på att det som plågade dem skulle upphöra.

Carina avslutade arbetet med brynfärgningen.

– Jag går ifrån en stund! skrek hon för att överrösta bullret.

Kommer tillbaka om en tio femton minuter och tar bort färgen!

Eva-Lena nickade bara, inte ens Carina kunde begära mer av henne i det läget.

I normala fall brukade hon slumra till en stund medan hudterapeuten lät färgblandningen verka, men inte idag. Alla hennes sinnen var i uppror, hela kroppen var på helspänn. Hon hade alltid avskytt höga ljud, och det öronbedövande oväsendet där utifrån stressade henne så att hon pressade ihop käkarna. Huvudet höll på att sprängas i bitar. Händerna i knäet klamrade sig så hårt fast vid varandra att det värkte i lederna.

Mörker. Köld. Smärta.

Tankarna levde sitt eget liv, det var inga vackra tankar.

Bakom de bruna ögonen med de snart svarta ögonfransarna gapade ett par tomma ögonhålor. Längst där innanför huden var hon bara ett skelett. Under fasaden var de alla lika. Mitt bland alla människor var de ensamma allihop. Vad var meningen med allt detta? Varför skulle man göra sig till under sin korta tid på jorden, gömma sig under hud, under kläder, bakom långa svarta ögonfransar när man innerst inne bara var ett vandrande skelett? Varför utsätta sig för denna tävling om lycka och framgång, pengar, bildning och familjebildning? Kärlek. Åratal av ensamhet och förtvivlan var ett högt pris att betala för några korta stunder av lånad glädje. För kärleken var bara till låns. Rätt som det var skulle den oundvikligen komma att ryckas ifrån en. Hastigt. Eller bara rinna mellan fingrarna för att sedan vara borta för alltid.

Plötsligt blev det alldeles tyst omkring Eva-Lena. Det borde 9

ha fått henne att slappna av något, men fyllde henne bara med obehag. Inga ljud hördes utifrån salongen eller bortifrån pentryt. På gården hade alla maskiner avstannat. Inga röster, inga hammarslag, ingenting. Och ändå hade hon en känsla av att någon tittade på henne. Där hon satt med huvudet hängande över hårtvättstället. Oförmögen att se och med blottad strupe.

Hon önskade att hon trots allt hade tagit hundarna med sig in till salongen idag. De hade hållit henne sällskap och fått henne på bättre tankar. Hundarna hade låtit henne veta om någon var i rummet, om någon stod och betraktade henne utanför det gapande hål där det brukade finnas ett fönster. Varför var det så tyst?

Förnuftet lyckades inte tala henne till rätta. Byggjobbarna började visserligen tidigt på mornarna, men inte slutade de så här tidigt, ens en fredag? Vad kunde klockan vara, inte var hon väl halv två redan, då de brukade ta sin fikapaus i byggboden på gården? Och om hon redan var halv två – var höll i så fall Carina hus? Carina som hade sagt att hon skulle vara tillbaka inom femton minuter för att ta bort färgen på ögonbrynen – hade hon varit borta i mer än tjugo minuter? Vad var det som hände, var var alla, varför var det så tyst? Känslan av att någon iakttog henne var överväldigande, och i hennes redan så mörka tankar var det inte svårt att också föreställa sig kallt stål mot hennes blottade strupe.

Tystnad.

Mörker. Köld. Smärta.

Om ändå hundarna hade varit här med henne, men det var ju omöjligt. Väteperoxiden lösgjorde sig från färgen, frätte på ögonlockens tunna hud, sipprade in under ögonfransarna och klöste hornhinnorna med vassa naglar. Eva-Lena ville ropa på Carina, skrika rakt ut, men hon blev sittande som förstenad.

Skräcken hade gripit tag i henne, kramade hårt om resterna av hennes hjärta.

10

• Johnny var trött där han satt bakom ratten. Han sov dåligt sedan flera år, och hade mer eller mindre gett upp. I stället jobbade han långa pass, ofta nattetid. Eller satt vid datorn, alternativt låg i soffan och zappade mellan kanalerna tills han slutligen föll i sömn. Några få drömlösa timmars sömn var vad han lyckades skrapa ihop under ett dygn. Under sin vakna tid levde han andras liv. Följde andras göranden i sitt arbete och framför teven, gjorde vad som förväntades av honom och mer därtill i relationen med sina föräldrar. I relationen med sin styvfar och sin mor. Sin far hade han inte hört ett ljud ifrån på tio år. Han var hårdhudad och levde antagligen lycklig med sin nya fru och sina nya barn på en sandstrand i Brasilien. Modern däremot var en känslig natur, men Johnny ställde upp för henne. Gjorde vad han kunde för att underlätta hennes liv och göra henne på bättre humör. Hjälpte till med praktiska bestyr och höll henne sällskap när hon så önskade.

Man skulle kunna säga att Johnny hade inrutat sitt liv efter moderns skörhet. Efter moderns omedelbara behov. I förlängningen trodde han att han egentligen gjorde henne en otjänst. I förlängningen trodde han att hon egentligen skulle må bäst av att han gav henne en svärdotter och ett par söta barnbarn som hon kunde viga sitt liv åt. Men det fanns det ju liksom ingen tid för. När skulle han träffa en kvinna, han som knappt hade tid för sina ganska lätträknade kompisar och som inte hade satt sin fot på klubben på flera månader? Bengt, hans styvfar, som var högstadielärare kunde ju omöjligt hinna med allt där hemma utan Johnnys hjälp. Det fanns alltid något tungt som skulle lyftas, något som måste fixas på huset eller på tomten. Något som måste göras med de där jävla hundarna som hon älskade bortom allt förnuft. Och som hon nu plötsligt hade fått för sig att hon måste avliva. Ett infall som en del av Johnny mottog 11

med tacksamhet, men som en mer medveten och långsiktigt tänkande del av honom blev kallsvettig vid blotta tanken på.

Modern var nyckfull och oförutsägbar, det var ingen nyhet.

Men hur hennes älskade hundar som var fullt friska och troligtvis hade flera år kvar att leva helt oförmodat hade blivit så gamla och skruttiga att det var dags för avlivning var en gåta.

Som vanligt var hon inte mottaglig för argument, vare sig från Bengt eller från Johnny. Hon lyssnade inte på någon av dem, trots att de båda två var övertygade om att det vore förödande för henne, och med största sannolikhet skulle leda henne rakt ner i en depression.

När han svängde ut på Karlaplan från Karlavägen dök det plötsligt upp en bil från ingenstans. Den höll på att köra rätt in i honom, men lyckades väja i sista stund. I stället tog den honom på insidan i rondellen och gjorde det så nära att de båda bilarnas sidospeglar nästan snuddade vid varandra. Reflexmässigt ställde sig Johnny på bromsen, vilket råkade vara precis vad som krävdes för att inte han i sin tur skulle ränna rätt in i den röda Audin som även den bromsade in med tjutande däck och nu ställde sig på tvären framför honom. Det måste vara polisen, tänkte Johnny. Kanske hade han varit ouppmärksam, kanske var reaktionsförmågan inte på topp, men såvitt han kunde begripa hade han varken brutit mot någon trafikregel eller gjort något annat oöverlagt. Och såvitt han kunde erinra sig hade den röda Audin inte funnits i blickfånget när han påbörjade sin högersväng. Tröttheten var som bortblåst. Med rusande puls och hjärtat i halsgropen åsåg han hur Audins förare – en man i fyrtioårsåldern, iklädd ett par svarta jeans, en moderiktig kavaj och en skjorta som var uppknäppt i halsen – formligen kastade sig ur bilen och högröd i ansiktet stegade rakt emot honom. För att få en förklaring och i värsta fall be om ursäkt knäppte Johnny loss bältet och beredde sig att kliva ur bilen.

Men innan han visste ordet av rycktes dörren upp, varpå han 12

mer eller mindre lyftes ut ur bilen av ett par nävar så starka att det knakade i sömmarna på jackan.

– Vad i helvete håller du på med, din förbannade tattare!? vrålade mannen. Jag har barn i bilen, fattar du det?

Johnny kastade en blick åt Audin till och konstaterade att det på passagerarsätet mycket riktigt satt en flicka som kunde vara i tio- till tolvårsåldern. Han hann inte öppna munnen förrän den rasande mannen drog honom med sig fram till motorhuven, där han med en oväntad rörelse lyckades vända honom och nu med ett fast grepp om nacken tryckte ner hans huvud mot metallen. Johnny kände hur hans arm bändes upp på ryggen och hur smärtan som strålade från vänsteraxeln fick det att svartna för ögonen.

– Och det är en jävla tur för dig att hon är med, för annars hade jag brutit armen på dig, och då hade du inte kunnat köra den här jävla skrothögen på år och dag! Du får väl för fan se dig för innan du kör ut, skaffa glasögon för i helvete!

Och lika hastigt som det hade börjat var det över. Mannen släppte honom, gav kofångaren en rejäl högerdoja, hoppade in i sin egen bil och lämnade platsen med ett ilsket rytande från motorn. Johnny reste sig upp och såg efter bilen som drog vidare i alldeles för hög hastighet, för att strax därpå ta högersvängen in på den bortre delen av Karlavägen så skarpt att det högra bakhjulet var uppe på trottoaren.

Episoden var helt overklig. Johnny tog sig åt axeln, men fick inte tid att bekymra sig mer om den, för i samma ögonblick dök 42:an upp bakom honom och den tutade märkbart irriterat. Han kastade sig in i bilen och körde omtöcknad därifrån för att lämna plats åt bussen.

Några minuter senare körde han in till trottoarkanten på den ödsliga Villagatan och stannade. Gav sig tid att andas ut.

Slöt ögonen, lutade sig tillbaka i förarstolen och suckade. Han hade råkat ut för en galning, det började han begripa nu. En 13

vettvilling som såg sig som en rättskaffens man, men som utan betänkligheter med våld gav sig på en främmande man inför ögonen på sin lilla dotter. Till råga på allt hade han hänvisat till barnets bästa. Och som så ofta förr övermannades nu Johnny av den där känslan igen. Att han ville slåss. Slå någon, slå sönder något, vad som helst. Vreden bubblade upp inom honom och nävarna knöts. Varför i helvete skulle han alltid råka ut för dessa översittare? Varför såg alla på honom som ett miffo, som ett monster, som något katten hade släpat in? Vad var det för signaler han sände ut som fick omgivningen att betrakta honom som något man bara kunde mosa under klacken?

Med full kraft drämde han näven i ovansidan av instrumentpanelen och vrålade rakt ut.

– Vilken jävla skitdag! Förbannade, jävla kuksugare är ni allihop! skrek han. Förbannade, helvetes, jävla fittvärld!

En smäll till hann han med innan mobilen ringde.

14

Fredag kväll

J

ulia stod i tamburen och iakttog Heidi medan hon fixade till det sista framför hallspegeln. Heidi var stressad, målade utanför med läppstiftet, fick torka bort och börja om. Ola var stressad för att Heidi skulle ut utan honom och för att Julia stod i vägen så att han inte kunde ”uttrycka sina känslor” på samma sätt som han brukade. Julia var stressad för att Heidi var stressad och för att Ola var en idiot och för att Heidi inte förstod det. Eller det gjorde hon väl kanske förresten, men hon gjorde inget åt det. Exempelvis slut.

Ola var ett hetlevrat arsel. Huruvida han slog Heidi emellanåt hade Julia ingen aning om, men det skulle inte förvåna henne det allra minsta. Han var hur som helst sjukligt svartsjuk, utan att såvitt Julia kände till ha minsta anledning till det. Stämningen i den lilla hallen var kvävande. Som väntat. Och hur konstigt det än kunde verka var det av just den anledningen som Julia hade låtit sig övertalas att ”överraska” och komma och plocka upp Heidi på vägen till krogen. Enbart för att hålla avskedet nere på den nivå där de nu befann sig, vilket var illa nog.

– Vilka är ni som ska gå ut då? frågade Ola med ett leende som skulle förefalla coolt och världsvant, men som mest liknade Jack Nicholsons i ”The shining”.

– Tjejgänget, svarade Heidi tålmodigt för andra gången se15

dan Julia hade dykt upp. Julia, Lisen, Hanna, Anna, Sofia och jag.

– Då behöver du väl kanske inte lägga ner så mycket möda på makeupen?

Jack Nicholson-leendet tycktes nu också innehålla ett avslöjande. Ett avslöjande om uppsåt till otrohet, förmodade Julia.

Heidi suckade, men svarade inte.

– Varför går vi inte ut du och jag i stället? gick Ola på. Det är ju fredag för fan. Hade jag fått reda på det här tidigare så …

– … så hade du ju inte släppt iväg henne, fyllde Julia i. Kom igen nu Heidi, så drar vi. De väntar på oss.

– Jag pratar inte med dig, sa Ola och gav Julia en blick som kunde döda. När kommer du hem då, gullet?

Plötsligt ett mjukare tonfall gentemot Heidi, vilket också var avsikten med Julias inpass. Att rikta de undertryckta aggressionerna mot henne själv i stället för mot stackars Heidi.

– Det är ju fredag, Ola. Det blir nog sent. Jag går väl hem när de andra går hem.

Ola anlade en faderlig min som gav Julia rysningar.

– Mycket skumma typer ute på fredagar. Jag vill att du är hemma senast ett. Okej?

Heidi var för upptagen för att svara; innehållet i vardagshandväskan skulle över i den festligare lilla svarta. Hon fumlade med Olas blick brännande i ryggen – Julia såg hur hon stångades med kärvande blixtlås, hur svårt hon hade med koncentrationen, hur hon fattade till synes slumpartade beslut om vad som skulle över i den nya väskan och vad som kunde lämnas kvar hemma. Innerfack skulle öppnas och stängas, läppstiftet rullade av byrån och ner på golvet och måste letas fram i den dunkla belysningen. Men frågan lämnades obesvarad och hon hade därmed inte förbundit sig till att passa någon tid.

Julia log inombords.

– Vart ska ni gå?

16

– Noodle House, svarade Julia i väninnans ställe. Precis som Heidi berättade nyss när du ställde samma fråga.

– Och vad fan har du med den saken att göra!? for han ut.

Håll du bara käften och låt mig och Heidi säga hejdå utan att du står och bjäbbar som en liten rabiessmittad jävla mops.

– Jo du, jag undrar vem av oss som har rabies. Se nu till att ta ett ordentligt avsked, Ola, för om jag vore i Heidis skor skulle jag inte komma hem igen överhuvudtaget.

Diplomatiskt avbröt Heidi det som var på väg att utvecklas till fullt krig genom att vända sig mot Ola, häva sig upp på tå och ge honom ett glittrande kärleksfullt leende och en mycket flyktig puss på munnen. Flyktig för läppstiftets skull, analyserade Julia. Puss för husfridens.

– Hejdå, gumman. Ta hand om dig, hörde hon honom säga med sin allra mildaste röst innan hon slank ut genom dörren med Heidi strax bakom sig.

• Ilskan ville inte lägga sig. Flera timmar hade gått, men Johnny hade fortfarande inte fått det onda ur sig. Det var långt ifrån första gången han kände det så här, känslan av vanmakt och fantasierna om att göra någon riktigt illa hade plågat honom av och till sedan han var i tioårsåldern. Vid ett tillfälle – det var länge sedan nu – hade han också varit i kontakt med psykiatrin, men det hade varit rena skämtet. Efter att ha ägnat tjugo minuter åt att fylla i ett formulär hade han ägnat ytterligare tjugo åt ett ytligt samtal med en läkare, vilket utmynnade i frågan om huruvida han ville stanna över natten eller föredrog att åka hem. Då han valt det senare alternativet hade han skickats därifrån med ett recept och en anmodan att höra av sig igen om medicinen inte hjälpte. Medicinen hade inte hjälpt och han hade inte hört av sig igen. Det var lönlöst – Johnny var en gåta, 17

inte bara för en kritisk omvärld utan också för sig själv.

Just nu var det den redan spritstinkande mannen i baksätet som var föremål för Johnnys motvilja. En medelålders man med dokumentportfölj, ett par slimmade jeans i stuprörsmodell och en midjekort dunjacka av senaste ungdomsmodell. Hans hår var åt det röda hållet i stället för brunt som det en gång varit, eller grått som det med all säkerhet egentligen var nu.

Det var uppenbart färgat – något som alla kunde se utom möjligen han själv. En man som i sin desperata längtan efter evig ungdom med hjälp av sin frisör, Montclair, Ola Lauritzon och Acne jagade högvilt på inneställena i centrala Stockholm. Under resan mellan Stureplan och Medborgarplatsen ägnade han hela sin uppmärksamhet åt den smartphone som tydligen inte var av högre kvalitet än att han måste vråla i den för att personen i andra änden skulle uppfatta hans livsviktiga budskap om Powerpoint-presentationer och börsindex. För sin inre syn såg Johnny honom ligga med krossad skalle på någon grusväg i Farstaskogarna. Med mobilen bredvid sig, krossad den också.

Färgglada neonskyltar multiplicerade i det grusiga slasket på gator och trottoarer gav falska löften om glädje och välbefinnande. Överallt i city fanns det samlingspunkter för den socialt törstande boskapshjorden som vanemässigt drogs till samma vattenhål gång på gång. Stockholm tycktes överbefolkat av dessa livets statister med sina påklistrade leenden. På väg ut på stan för att fira det stundande veckoslutet tillsammans med andra som spelade sin roll lika väl, eller på väg hem från jobbet för att njuta av helgledigheten tillsammans med sina närmaste; de som stöpts i samma patetiska form. Själv kände han ingen önskan att vare sig ge sig ut i den råa februarikvällen eller åka hem till teven. Johnny kände ett djupt förakt för omvärlden och dess groteska invånare, men ett ännu djupare förakt gentemot sig själv.

Som så ofta kände han att han behövde få vara i fred och 18

hade därför bestämt sig för att inte svara om telefonen ringde.

När den nu gjorde det och han såg att det var Bengt kunde han i alla fall inte låta bli. Det var sådan han var. Oförmögen att råda över sitt liv och att fatta egna beslut. En vindflöjel.

– Har du någon aning om var mamma är? frågade Bengt.

Han lät stressad, det var mycket olikt honom.

– Hon är visst sjuk. Influensan. Svarar hon inte?

– Jag är hemma, Johnny. Mamma är inte här.

– Det är väl inget att hetsa upp sig för. Hon är väl och handlar eller något?

– Du sa ju att hon var sjuk. Inte går man väl och handlar om man har influensa.

Johnny tänkte efter ett ögonblick innan han kommenterade detta.

– Du hetsade upp dig innan jag berättade att hon var sjuk.

Vad är det som är så konstigt med att mamma inte är hemma klockan sex en fredag?

– Hur vet du att mamma är sjuk, Johnny?

– Hon ringde och bad mig skjutsa hem henne. Hon var febrig och yr och hade ont i halsen.

– Och det gjorde du? frågade Bengt envetet. Du skjutsade hem henne?

– Ja. Mamma ville …

– När var detta? avbröt Bengt.

– Hon ringde väl vid halvtvåtiden. Det tog mig kanske en kvart att ta mig till salongen.

– Och när lämnade du henne?

– Det var ganska mycket trafik. Vid tretiden, skulle jag tro.

– I sängen? Lämnade du henne i sängen?

Bengt talade fort, han nästan snubblade på orden. Johnny måste dra på munnen. Han önskade att han hade sett honom nu. Han kunde inte minnas att han någonsin sett Bengt pressad. Normalt sett var han lugnet självt.

19

– Hon gick och lade sig med en gång, svarade Johnny. Hon var helt färdig. Varför så orolig?

– Mamma är försvunnen. Jag har försökt nå henne på mobilen flera gånger, men hon svarar inte.

– Har du sms:at henne?

– Givetvis. Jag ger mig ut och letar efter henne nu, Johnny.

– Är inte det lite överdrivet? Hon kan ju vara var som helst.

– Har hon hög feber kanske hon är ute och irrar någonstans.

Det är kallt. Snön vräker ner.

Johnny kastade ett öga på instrumentpanelen. Bengt hade rätt. Utomhustemperaturen hade plötsligt sjunkit under nollstrecket. Men inne i city hade det inte börjat snöa än.

– Bilen då? Har du sett efter om bilen står kvar i garaget?

Det blev tyst i några sekunder. Bengt hade alltså inte kollat garaget.

– Det var inga spår i snön, sa han sedan med viss tvekan i rösten. Och mamma kör ju inte bil.

– Hon har körkort, Bengt. Måste hon så kör hon. Och hon kan ha åkt innan det började snöa.

– Jag ska undersöka saken. Sedan ger jag mig hur som helst iväg ut och letar efter henne.

En outtalad fråga blev hängande i luften. ”Och du då, Johnny? Hur gör du?”

– Jag jobbar natt, sa Johnny. Jag tittar över en sväng imorgon och kollar läget.

Johnny släppte av den outhärdlige yuppiegubben utanför hotell Malmen på Götgatan. Innan han klev ur bilen lutade sig mannen fram och gav honom ett par hundrakronorssedlar, och med stinkande andedräkt också sin tillåtelse att behålla växeln.

Vilket rörde sig om två kronor. Johnny hade velat ge honom en fet smäll mitt i plytet, men ryckte i stället åt sig sedlarna och varvade upp motorn. Ovetande om den katastrof han undgått drog mannen igen bildörren och lämnade taxin med spänstiga 20

steg i riktning mot den kokande baren innanför glasrutorna.

Vid den här tiden en fredag trängdes redan hundratals stockholmare runt bardiskarna på Malmen. Piffade brudar med glittrande läppar och vämjeliga parfymer, svettiga karlar med höga röster och ostadig gång. Johnny undrade om han någon gång skulle känna det som att han var en del av ett sammanhang. En del i en gemenskap, liten eller stor. Men så hade det aldrig varit och skulle aldrig bli.

Han lämnade Medborgarplatsen med en uppseendeväckande fet white trash-brud i baksätet. Med sig hade hon två odrägliga ungar. Johnny tyckte inte om barn. Det var omöjligt att avgöra om det var hennes egna eller om deras föräldrar bara hade väldigt dålig barnvaktssmak. När hon till slut hade lyckats krångla på dem bilbältena kom det också till Stockholms innerstad, snöovädret som meteorologerna varnat för i flera dagar. Det började med några stora flingor på vindrutan. När Johnny svängde ner i Söderledstunneln vräkte det ner.

• I efterhand skulle Julia komma att sammanfatta kvällen så här: Klockan 18.10: Hon nästan sprang nerför trapporna med Heidi precis bakom sig. Julia skrattade inombords, trots att situationen egentligen var allt annat än lustig. Men det var något underbart med att kunna avreagera sig och spy galla över en person som så uppenbart förtjänade det. Heidi hade bett henne komma, Julia hade ställt upp och vridit de negativa energierna i det osunda samboförhållandet i riktning mot sig själv i stället för mot Heidi, som hade fått ta skiten annars. Julia hade varit elak och på samma gång gjort en god gärning. Och den vedervärdige Ola hade fått sig några obehagliga sanningar till livs: en utomstående betraktares objektiva åsikt om sakernas tillstånd.

Hon hoppades att det hade gett honom en rejäl tankeställare.

21

– Tack, Julia, sa Heidi när de kommit ut på gatan.

– Ingen orsak. Det var mig ett sant nöje.

– Jag tycker kanske att du var lite väl hård mot honom. Du vet, han är egentligen inte …

– Det var nödvändigt, avbröt Julia. Han behandlar dig som om du vore en ägodel. Ett förhållande ska bygga på ömsesidig respekt. Det gör inte ert.

– När vi är ensamma är han helt annorlunda. Omtänksam och kärleksfull.

– Det tvivlar jag inte på, svarade Julia. Tänkte du att ni skulle bosätta er på en öde ö, eller?

Heidi svarade genom att slå ner blicken och sparka på en tillplattad Colaburk som någon slängt på trottoaren. Stora snöflingor singlade ner i ljuskonerna under lyktstolparna.

– Ärligt talat fattar jag inte vad du ska med honom till, fortsatte Julia. Du som är så jävla snygg och charmig borde se dig om efter något bättre. Ert förhållande är ohållbart i längden.

Lämna honom. Det är allt jag har att säga.

Heidi svarade inte, och Julia hade tröttnat på sin egen mässande röst. På tunnelbanan pratade de om helt andra saker.

Klockan 18.30–21.00: Heidi glänste på restaurangen. Med sitt som alltid knallröda läppstift, sin röda femtiotalsklänning och sitt voluminösa, kastanjefärgade, axellånga hår tillbakahållet av ett likaledes rött diadem såg hon ut som hämtad ur ”Mad men”. Alla lade märke till henne, folk vände sig om för att ta sig en extra titt. Men som person var hon mild och lite tillbakadragen, uttryckte allt det vilda hon hade inom sig med hjälp av sitt yttre, sällan eller aldrig i ord, mindre sällan i handling. Hon kunde göra de mest förvånande saker, dock utan att göra något som helst väsen av det.

När de andra tjejerna beställde milda main stream-rätter med ingredienser i stil med kyckling och nudlar beställde Heidi ett fågelbo med anklever och husets starkaste rätt, bestående av 22

tofu och mängder av chili. Julia och de andra tjejerna drack vitt vin till maten, Heidi drack Tsingtao, kinesiskt öl. Hon var glad och avslappnad, pratade lite mindre än de andra, men det var precis som det brukade. Heidi lyssnade mer och pratade mindre. Hon verkade till Julias belåtenhet fullständigt opåverkad av den scen som för bara en stund sedan hade utspelats hemma i hennes hall.

Julia däremot, som var analytiskt lagd, kunde inte riktigt släppa tanken på Ola och hans sätt att resonera. På det mottagande Heidi skulle få vid hemkomsten i natt. Hur tacklade en kille som Ola en motgång som den han nyss mött? Han skulle säkerligen sitta uppe och vänta tills Heidi kom hem. Då skulle det antagligen hållas korsförhör då hon i detalj skulle tvingas redogöra för varje steg hon tagit, varje droppe hon druckit och varje ord hon utväxlat med en främmande man. Och hur kunde Ola tänkas fördriva kvällen fram till dess? Satt han hemma framför ”Skavlan” och käkade ostbågar? Inte otänkbart, men tankarna var nog på annat håll. Eller också strök han omkring här i krokarna för att försäkra sig om att tjejerna befann sig på Noodle House som utlovat.

Efter att den tanken fått fäste i hennes medvetande kunde Julia inte låta bli att då och då kasta en blick ut genom fönstret för att försäkra sig om att den grå Golfen inte stod parkerad på gatan utanför. Något hon kunde bekräfta att den inte gjorde.

Eller kröp förbi i snigelfart. Något hon vid ett par tillfällen misstänkte att den faktiskt gjorde. Riktigt sjukt i så fall.

Det snöade ordentligt där ute nu.

Klockan 21.00–00.00: Efter restaurangbesöket gick de vidare till hotell Malmen. Eller småsprang rättare sagt. Rädda om sina frisyrer i den tilltagande snöstormen. Mätta, lite runda under fötterna och på utsökt fredagshumör. Efter att ha hängt av sig i garderoben trängde de sig in på Cocktailbaren och försökte sedan med blandad framgång ta sig fram till själva 23

bardisken. När de till slut stod där med varsin drink i handen – utom Heidi som föredrog öl – och försökte föra ett samtal som inkluderade dem alla sex fick Anna och Heidi syn på en gammal klasskompis som de banade sig väg till. Strax därpå lade Julia märke till ett par som reste sig från en av de väl tilltagna puffarna i hotellreceptionen, precis utanför öppningen till baren. Där fanns plats för dem alla fyra, så den lade de beslag på.

Något senare passerade Heidi, Anna, den gamla klasskompisen – en vit kille i rastaflätor och T-shirt med Bob Marleymotiv – och ytterligare två killar som verkade vara i hans sällskap. De gick i riktning mot den så kallade Lilla Hotellbaren, där det nu var dags för liveuppträdande. Heidi och Anna såg inte åt deras håll, utan var i ivrigt samspråk med sitt nuvarande sällskap. Julia trodde inte att Heidi skulle bli så långvarig i Lilla Hotellbaren, för hon var känslig för höga ljud. Var det stökigt i Cocktailbaren var det inget mot vad det brukade vara där inne vid liveframträdanden.

När Julia och de andra tjejerna någon halvtimme senare gav upp sina sittplatser för att även de gå och lyssna på bandet som uppträdde kunde hon inte se Heidi någonstans. Hon slog en lov runt lokalen, men utan att hitta henne. Hon gick då tillbaka till Cocktailbaren där hon till slut fick syn på Heidi, längst in i baren, uppflugen på en barstol och inbegripen i ett samtal med rastakillen. Varken hans kompisar eller Anna var där. Julia övervägde att ge sig till känna, men tänkte att om Heidi hade tagit hennes uppmaning att se sig om efter något nytt på allvar, och nu fått korn på någon gammal ungdomsflamma, vore det ju synd att störa. I stället gick hon på toaletten, där det var ganska lång kö. Där träffade hon Anna, som beklagade sig över att hon tappat bort Heidi och rastakillen, och i stället fått hans tråkiga kompisar på halsen, vilken var anledningen till att hon nu låtsades vara i behov av ett toalettbesök. Julia avslöjade i det läget inte för Anna var hon sett Heidi och rastakillen senast.

24

Efter toalettbesöket sprang de ihop med Sofia och Lisen, som berättade att Hanna hade gått hem. Därefter drog de med sig Anna in på Lilla Hotellbaren, varpå Julia gick tillbaka in i Cocktailbaren där hon nu planerade att växla några ord med Heidi och kanske bli presenterad för hennes gamla klasskompis. I öppningen mötte hon honom, nu utan Heidi och återigen i sällskap med sina ursprungliga vänner. Efter vad hon förstod av deras samtal var de på väg till något annat etablissemang.

Hon armbågade sig in i lokalen, och såg på rastakillens plats nu en välklippt nacke medan Heidis forna stol stod tom.

Efter att därefter ha tillbringat i ungefärliga mått en timme tillsammans med Anna, Sofia och Lisen framför livebandet tog Julias arbetsvecka ut sin rätt. Hon blev plötsligt fruktansvärt trött och bestämde sig för att åka hem. Innan hon gick tog hon en sista vända in i Cocktailbaren för att se om hon inte till sist fick tillfälle att växla några ord med Heidi, och önska henne lycka till. Och där satt hon faktiskt. Längst in i baren med någonting som såg ut som en Dry Martini framför sig.

Julia smög sig upp bakom henne och satte händerna för hennes ögon.

– Hej Daisy aka Julia, sa Heidi utan att avslöja någon som helst förvåning.

– Vadå ”Daisy”?

– Marc Jacobs Daisy, eau de toilette, 50 milliliter pumpflaska. Till det facila priset av 649 kronor inklusive moms.

Heidi verkade vara på gott humör. Visade inga tecken på separationsångest från friheten.

– Jag tänkte åka hem nu, sa Julia. Jag blev så otroligt trött.

Stannar du kvar eller ska vi dela taxi?

– Åk du, sa Heidi. Vi ska ju åt olika håll. Jag dricker upp den här bara, sedan drar jag också.

– Okej, tack för ikväll. Och lycka till där hemma.

– Det är lugnt, svarade Heidi övertygande.

25

– Vi kan väl höras imorgon? föreslog Julia. Sköt om dig.

– Detsamma. Jag ringer.

En kram och en puss på kinden. Sedan åkte Julia hem.

• Efter att ha tillbringat hela eftermiddagen vid sin cancerdrabbade fars sjukbädd på Akademiska sjukhuset satt nu Malin och pustade ut vid köksbordet i hans lägenhet på Svartbäcksgatan.

Mittemot henne satt Annelie, en kvinna hon kommit i kontakt med för mindre än ett år sedan på nätet, och som hon knutit allt starkare band till under de månader som förflutit sedan hennes far hastigt insjuknade. Till viss del för att Annelie råkade vara den enda förutom fadern som hon kände i Uppsala, men huvudsakligen för att de hade vissa gemensamma intressen.

– Vad gav du honom? frågade Annelie med anspelning på födelsedagsfirandet i början av veckan, något som Malin hade bävat inför senast de talades vid.

– Av ungarna fick han rakvatten och en tröja.

– Och …? sa Annelie uppfordrande.

Malin visste vart hon ville komma. Det var svårt och tungt, men det var viktigt att hon var uppriktig mot Annelie. Någon annan hade hon inte att prata med om de här sakerna.

– Tröjan var för tjock. Utomhus har man dunjacka och behöver ingen tjock tröja. Inomhus är det för varmt för tröja.

Parfymen var för tung. Och rakvatten kändes inte som en present ett barn ger till sin pappa. Det hade känts ärligare om den presenten kommit från mamma. Tråkigt att ungarna inte själva engagerar sig i sin pappas födelsedag. Med tanke på hur mycket han engagerar sig i dem. Hur mycket tid och pengar han lägger på dem. På oss allihop. Och så vidare.

– Och vad gav du honom?

– Jag hade råkat krossa displayen på hans gamla mobil, så 26

jag gav honom en Iphone 4. Det skulle föreställa vara huvudnumret på presentbordet.

– Vad var det för fel på den då?

– Den var dyr och skulle ha köpts på firman i stället. Jag som precis hade för mig att han önskade sig en Iphone 4. En vit.

Men jag hade väl missförstått det. Så jag fick ta över abonnemanget i stället. Det är därför jag har nytt mobilnummer.

– Det var kanske planen från början? föreslog Annelie. Att göra det svårare för folk att nå dig, att isolera dig ytterligare.

– Nej, så långt tror jag inte han tänkte. Menar du allvar?

Annelie nickade.

– Först tvingade han dig att säga upp dig från jobbet, sedan …

– Han tvingade mig inte, sa Malin bestämt. Han hade rätt i det han sa.

– Att din lilla sketna lön i alla fall inte spelade någon roll för familjeekonomin, med tanke på hans höga inkomst? Malin, han var bara ute efter att ta ifrån dig din fasta punkt i tillvaron.

Ta ifrån dig känslan av att ha ett värde, av att fylla en funktion i samhället. Försvara honom inte. Det där har vi ju pratat om förut.

Malin satt tyst en stund. Annelie hade säkert rätt. Det var bara det att hon vände upp och ner på så många grundstenar i tillvaron att Malin hade svårt att ta det till sig. Hon sippade lite på vinet och kontrollerade sedan mobilen.

– Hur gick det till när du förstörde Stefans mobil? frågade Annelie.

Malin suckade och lade ifrån sig telefonen.

– Han hade lagt den på biltaket medan han böjde sig in för att hämta något, svarade hon. När jag klev ur på passagerarsidan och smällde igen dörren åkte den i gatan.

Annelie såg på henne med rynkad panna, och drack också hon en klunk av vinet innan hon talade igen.

– Förstår du hur sjukt det är att du uppriktigt tror att det var 27

ditt fel att Stefans mobil gick sönder för att du stängde bildörren efter dig? Om det hade varit tvärtom, hade du då inte själv tagit på dig skulden? För att du var så obetänksam att du lade mobilen på en glatt och rundad yta?

Malin tänkte efter. Visst hade Annelie till viss del rätt. Men som människa har man ju också ett ansvar att se sig för innan man flaxar till. Som Stefan brukade kalla det. Han tyckte att Malin var så yvig i sina rörelser. Klumpig. Och det var hon ju.

Förmodligen för att hon vägde lite för mycket, rörde på sig lite för lite. Ett dilemma som hon inte kunde finna någon lösning på där hemma i våningen vid Mosebacke torg. Eller där hon tillbringade nästan all sin tid utanför hemmet: på läktaren till någon tennisanläggning där något av barnen tävlade.

– Malin, jag vet att du sitter och försvarar honom i tankarna just nu, sa Annelie som såg rakt igenom henne. Det är fantastiskt att du har tagit det här stora steget och tagit kontakt med kvinnor med liknande erfarenheter på VivaForum. Men det är en lång väg att gå. Jag vet, för jag har kommit mycket längre än du och jag är fortfarande inte framme. Du måste lyssna på mig och på ditt sunda förnuft. Allt Stefan gör gör han för att sänka dig, förstår du det?

– En hel del i alla fall, höll Malin med.

Hon försökte vara ärlig mot sig själv, och i det ingick att inte vara orättvis mot Stefan.

– Han är en bra människa på många sätt, lade hon därför till.

– Kan du ge några exempel på det? sa Annelie utan att lyckas dölja sarkasmen i rösten.

Hon var hård som flinta, vägrade att se några som helst förmildrande omständigheter. Var det vad som krävdes för att ta sig ur ett destruktivt förhållande?

– Han är en familjeman, svarade Malin. Engagerar sig enormt i barnen till exempel. Skjutsar dem kors och tvärs, lägger mycket pengar på dem.

28

– Du tänker på tennisen?

Malin tänkte efter och nickade sedan.

– Det gör han ju bara för sin egen skull, sa Annelie tvärsäkert. För att han vill att de ska bli världsmästare i tennis …

– Det finns inget världsmästerskap i tennis, inföll Malin.

Av en anledning som var så oklar att hon inte själv begrep varför hon sa det. Kanske som ett slags försvar av familjehelgden, av det som de alla fyra tillsammans tycktes stå för. Hon ångrade sig i samma ögonblick hon fällt kommentaren och bet sig i läppen.

– För att han vill att de ska bli tennismiljonärer, började Annelie om. För att han ska få en fjäder i hatten, kanske för att han aldrig fick den möjligheten själv. Barnen har aldrig blivit tillfrågade om de vill satsa så hårt på tennisen som han tvingar dem till.

– De tycker att det är roligt, sa Malin med nedslagen blick.

Det visste hon egentligen inte om de gjorde. Och Annelie läste i vanlig ordning hennes tankar.

– De har inget alternativ, fastslog hon. Av det du tidigare har berättat är det uppenbart att de aldrig har haft chansen att säga nej. De vet ju inget annat. Vad de vet är att pappa gör livet surt för dem om de inte gör det som förväntas av dem, det vill säga spelar tennis. Förstår du hur allvarligt det här är? Jag inser att du tänker att det inte går någon större nöd på dig, så länge barnen har det bra. Men de har det inte bra. Barnen har ett större helvete än vad du kan föreställa dig och de själva vet om. De är fullständigt avskärmade från verkligheten i sin konstlade tennisvärld, och i sin villkorade relation till sin pappa. Dessutom lever de under ständigt hot, något som inte riktigt går att ta på. Han förminskar dig inför barnen, och när de blir äldre behöver han dig inte längre. Då kan han, om det passar honom, rationalisera bort dig utan att du lämnar något tomrum efter dig. Du måste försöka se det 29

här klart. För barnens skull om inte annat.

– Lämnar jag honom kommer jag aldrig att få se barnen igen, konstaterade Malin sorgset. I en vårdnadstvist kommer han att ha så mycket att anföra emot mig att jag står helt utan chans.

– Du menar väl att han kommer att dupera rättsväsendet, hoppas jag? sa Annelie ilsket. Och inte att han faktiskt har anledning att smutskasta dig och kritisera ditt sätt att ta hand om barnen? För jag trodde att vi hade kommit längre än så, Malin.

Malin svarade inte. De här samtalen med Annelie tog på krafterna. Annelie pushade Malin att bedriva något slags krig mot sig själv. Mot familjevärdena, lojaliteten och allt annat hon trodde att hon stod för. Det var tröttsamt. Men hon visste att det var livsviktigt. Det var ju av den anledningen hon tagit den första kontakten med VivaForum. För att få hjälp att resa sig ur ett förhållande som var på väg att döda allt levande inom henne.

Hon hällde upp mer vin i bådas glas.

– Jag behöver de här samtalen, Annelie, sa hon och höjde glaset. Tack för att du står ut med mig. Men det är väldigt tröttande också, att rannsaka sig själv och hela sitt liv på det här viset. Hur är det med dig?

Annelie skrattade till och doftade på vinet innan hon förde det till munnen. Malin drack också, och tryckte samtidigt med tummen på mobilen. Klockan var strax efter elva. Vinet gjorde henne varm om kinderna, varm inombords. Ytterligare några snabba rörelser med tummen på displayen; allt var lugnt.

– Orkar du verkligen med det? undrade Annelie.

– Självklart, log Malin och lade tillbaka telefonen på bordet.

Det är ju därför vi sitter här. Ömsesidigt utbyte.

– Vad är det du pysslar med? frågade Annelie. På mobilen.

– Äh, jag bara kollar en sak, svarade Malin undflyende.

Hon kände hur hon rodnade. Varför visste hon inte riktigt.

30

Annelie kunde hon ju vara fullständigt uppriktig mot. Men det var något med den där troheten hon lovat sin make framför altaret för tretton år sedan som fick henne att skämmas över hela den här situationen. Det var tveksamt om det hon gjorde egentligen var moraliskt försvarbart.

– Att döma av ditt ansiktsuttryck just nu tror jag att du måste berätta exakt vad det är du kollar, sa Annelie uppfordrande.

Malin gav efter för påtryckningarna. Insåg att hennes svar skulle leda till ytterligare diskussioner om henne och Stefan, det var oundvikligt. Hon beklagade att hon inte hade lyckats dölja det bättre.

– Jag håller koll på var Stefan är någonstans, erkände hon.

Annelie såg inte det minsta förvånad ut.

– Med den där Hitta Iphone-appen? frågade hon bara.

– Precis.

– Du är väl inte orolig för att han är otrogen? För den har jag inte sett komma.

– Absolut inte, sa Malin med en bestämd skakning på huvudet. Tanken har faktiskt inte föresvävat mig, men vid närmare eftertanke så tror jag faktiskt inte att jag skulle bry mig.

– Du är förstås orolig att han ska komma hit? gick det upp för Annelie. Och upptäcka att du sitter här och kuckelurar med en människa han aldrig har hört talas om?

Malin erkände.

– Jag vill inte utsätta dig för det. Eller mig. Det är fult, jag vet, men …

– … du kan inte slappna av om du hela tiden har en känsla av att han ska dyka upp i dörren? Jag förstår. Har ni gemensamt Apple-konto?

Malin nickade.

– Vem är det som har tankat ner appen?

– Stefan. På sin mobil först, och sedan på min också.

– Det är ju för att hålla koll på dig naturligtvis.

31

– Jag inser det, svarade Malin. Det är därför du och jag måste träffas här i pappas lägenhet. Om jag var någon annanstans än här eller på sjukhuset skulle han börja ställa frågor.

– Men han begriper ju rimligen att du kan följa honom också? påpekade Annelie.

– Det tror jag inte. Han har dolt appen väl på min mobil, långt bak och i en mapp med en massa skit som man aldrig använder. Han anser att jag är en fullständig idiot när det handlar om tekniska prylar, så officiellt känner jag inte till att jag har den.

– Det är ju genialiskt, Malin.

Annelie log med hela ansiktet. För att strax därpå anlägga en betydligt allvarligare min.

– Men är du medveten om att han får ett mejl varje gång du söker på honom och han inte har mobilen påslagen?

– Jag känner till det, svarade Malin lugnt. Men det är ingen fara, för Stefan har alltid mobilen på.

Så skrattade de båda gott och slog ihop glasen.

– Var är han någonstans nu då? frågade Annelie nyfiket.

– På Söder. Vid Medborgarplatsen någonstans.

– Men det är väl inte där ni bor?

– Nej, det är det inte. Han är säkert på krogen. Ungarna är med klubben i Finland över helgen, det är därför jag kunde åka hit.

– Du menar att det inte var livsviktigt för honom att ha sin kokerska hemma när barnen var borta?

– Ungefär så, suckade Malin. Berätta nu hur du har det. Även Annelie suckade.

– Jag är en kvinna som blir misshandlad av min man, svarade hon med ett glädjelöst leende.

Malin nickade uppmuntrande. Annelie hade berättat och Malin hade läst sig till att det var en enorm tröskel att ta sig över bara att erkänna för sig själv att man faktiskt blev utsatt 32

för fysisk misshandel. Märkliga försvarsmekanismer tog över driften av känslolivet, allt i syfte att bli kvitt skamkänslorna.

Att bli knuffad eller runtskuffad i rummet var sådant man fick räkna med under ett äktenskapligt gräl. Gick man honom på nerverna kunde det ju hända att det kastades prydnadsföremål eller utdelades örfilar eller knytnävsslag i magen. Var man riktigt provocerande var det kanske inte så konstigt att man så småningom hamnade på rygg på golvet med sin normalt sett väldigt omtänksamme och hänsynsfulle man sittande grensle över sig. Och kanske att några hårtussar rök. Kanske att han i ren frustration också tog stryptag. Det var frågan om ett vardagligt gräl; upprörda känslor som förekommer i alla mänskliga relationer. Det gjorde inte mannen till hustrumisshandlare, till kvinnomisshandlare. Det gjorde inte kvinnan till ett offer för misshandel. Ordet ”offer” lät så illa. Lite pinsamt på något sätt. Och väldigt överdrivet. I en sådan vardaglig situation. Ansvaret för bråket var ju bägges.

Men Annelie hade lyckats ta sig över den tröskeln. Hon såg numera våldet för vad det var och hade långt gångna planer på att faktiskt lämna Per. Problemet var bara det att Per och hon hade ett barn tillsammans; en son som nu gick på lågstadiet. Hade det inte varit för honom hade Annelie brutit upp för länge sedan, men nu var det tvunget att ske under mer kontrollerade former. Och så fanns det naturligtvis ett problem till. Att Annelie i grund och botten tyckte väldigt mycket om Per. Att hon inte hyste någon längtan efter att leva sitt liv utan en man som hon älskade vid sin sida, och att hon hade svårt att föreställa sig att hon någonsin skulle kunna älska någon annan än Per. Snygga, charmiga, glada, sociala och populära Per. Per så som han egentligen var, när han inte var stressad, när han inte hade druckit för mycket. När Annelie inte hade gjort av med för mycket pengar eller daltat med pojken eller provocerat Per på andra sätt.

33

Malin var tveksam till om Annelie egentligen hade kommit så mycket längre än hon själv. Annelie hade visserligen sett sanningen i vitögat och formulerat både för sig själv och för andra på den virtuella mötesplatsen på VivaForum att hon utsattes för misshandel. Malin trodde inte att hon själv hade nått riktigt dit än. Men å andra sidan kunde Annelie omöjligt släppa idioten hon levde ihop med. Han hade brutit både revben och fingrar på henne och till och med knäckt hennes näsa vid ett tillfälle, något som ju faktiskt syntes. Stefan, å andra sidan, hade aldrig burit hand på Malin. Hans misshandel, som Annelie kallade det – Malin tyckte nog att ordet ”misshandel” var reserverat för sparkar och slag – tog sig andra, mildare uttryck. Men Malin hade brutit med Stefan för länge sedan. Känslomässigt. De var tillsammans som ett team snarare än som ett kärlekspar.

Ett team som förvaltade de rikedomar som de hade begåvats med. Rikedomar i form av barn, pengar och fastigheter. Malin skötte sin del av kontraktet med stor hängivenhet och så gott hon förmådde. Pengarna och fastigheterna försökte hon väl i och för sig njuta av så gott det nu gick, men hon brydde sig egentligen inte det minsta. Det som fick henne att stanna kvar i den känslomässigt stendöda relationen var barnen och endast barnen. Så fort de var utflugna skulle hon lägga benen på ryggen och dra.

Om hon stod ut så länge. Stefan äcklade henne, hon avskydde honom. Ändå höll hon god min och försökte efter bästa förmåga vara honom till lags, göra det som krävdes för barnens skull och för husfridens. Hon såg på familjelivet som ett projekt. Och hon skulle lämna det först när hon rott det i hamn.

Det återstod i runda tal nio år.

När både Malin och Annelie hade pratat av sig hade klockan hunnit bli två. Malin hade borstat tänderna och krupit ner mellan rentvättade lakan i sin pappas säng. Innan hon släckte be34

slutade hon sig för att göra en sista sökning på mobilen. Inte för att hon längre hade något att frukta om Stefan plötsligt skulle stå i dörren. Det var nyfikenheten som styrde henne. I kombination med känslan av att för en gångs skull ha något slags makt över Stefan och inte tvärtom, som alltid annars.

Stefans mobil hade dykt upp på hemadressen vid Mosebacke torg runt midnatt. Och det var ju inte uppseendeväckande på något sätt. Att han efter en fredagsmiddag på någon av restaurangerna kring Medborgarplatsen – Malin hade inte bekymrat sig om exakt var han hade uppehållit sig – tog sig hem för att sova var ju föga förvånande. Det som var mer överraskande var att han, enligt appen, en liten stund innan Annelie lämnat Malin åter hade befunnit sig vid Medborgarplatsen. På Folkungagatan för att vara exakt. Eftersom det var åt fel håll i förhållande till Uppsala spelade det henne egentligen ingen roll, men hon kunde inte för sitt liv räkna ut vad han kunde ha för ärende ute på stan igen, efter att ha varit hemma i flera timmar.

Det var olikt Stefan som på vardagar och söndagar aldrig gick och lade sig efter klockan tio, och under helgerna – om de inte var bortbjudna – sällan kröp i säng efter midnatt. Till Malins förtret. Hon var själv en kvällsmänniska, men skulle nödvändigtvis också vara i säng vid samma tid som sin make. Och inte fick hon ligga och läsa heller, för släckt måste det också vara, annars kunde han inte sova.

När hon nu gick in på Hitta Iphone-appen igen hittade hon honom i gränslandet mellan Farsta och Huddinge. Inte i närheten av någon tätare bebyggelse, utan snarast på landsbygden.

På Ågestavägen närmare bestämt, ganska nära sjön Magelungen. Och på displayen kunde hon följa hans färd västerut med blicken. Malin drog då slutsatsen att hans besök på Folkungagatan för bara lite drygt tio minuter sedan var av högst temporär natur. Han befann sig rimligen i en bil, i en taxi eller i sin egen bil, troligtvis det tidigare. Hade han tillbringat kväl35

len på restaurang var det inte troligt att han skulle ha undvikit alkohol. Stefan hade i och för sig aldrig varit främmande för att köra i alkoholpåverkat tillstånd, men han hade heller aldrig dragit sig för att ta en taxi när nöden så krävde. För Stefan var pengar ingen trång sektor, som man brukade säga.

När bebyggelsen var på väg att helt upphöra på bägge sidor av vägen svängde han norrut, in på något som kallades Grönviksvägen. Det var bara skog till vänster, gles bebyggelse till höger.

Via småvägar tog han sig sedan tillbaka in över stadsdelsgränsen och ut på Farstanäset, en ganska ödslig trakt som det såg ut på kartan. Vad i all världen hade han där att göra? Slutligen upphörde förflyttningen, inte alltför långt ifrån själva Grönvik, som såg ut att vara någon form av lantbruk att döma av de många husen av varierande storlek som tycktes höra till fastigheten.

Det hela var obegripligt. Hade han raggat upp någon bondkvinna på krogen var det bara att beklaga. Henne. Men Malin såg det som fullständigt otänkbart att Stefan i så fall skulle ha följt med henne hem om hon bodde ute i obygden. Det troligaste torde ha varit att han tagit in på hotell tillsammans med en eventuell älskarinna – att han skulle släpa med henne hem till den äktenskapliga sängen hoppades hon att till och med Stefan höll sig för god för. Alltså var det inget sådant det rörde sig om. Efter att Malin låtit fantasin skena iväg med sig och till sin förtjusning funnit att ingen av fantasierna gjorde det minsta ont sansade hon sig. Stefan hade sannolikt träffat på en gammal bekant på krogen och bjudit med honom hem till skrytvåningen på en stänkare, för att sedan övertalas att följa med honom hem till hans lantligt belägna gård på ännu en stänkare. End of story. Imorgon skulle hon ta reda på vem av Stefans gamla kompisar det var som bodde på Grönviks gård.

Malin somnade med ett litet leende på läpparna. När hon vaknade till för att gå på toaletten några timmar senare kunde hon konstatera att Stefan var hemma igen. Som väntat.

36