Handen
Centrum för lättläst är: ll-förlaget − lättlästa böcker 8 sidor − den lättlästa nyhetstidningen lättläst-tjänsten − bearbetningar och kurser läsombud − inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se
LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm tel 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se
© 2014 LL-förlaget och Henning Mankell grafisk form och omslag Vendela & Valentin papper Munken Premium Cream 100 g typsnitt Adobe Garamond och Scout tryck Bulls Graphics AB, Halmstad, 2014 isbn 978-91-7053-495-9
Återberättad av Johan Werkmäster
Nycklarna Det var en söndag i slutet av oktober 2002. Kurt Wallander vaknade av att telefonen ringde i köket. Han hörde att dottern Linda svarade. Linda arbetade som polis i Ystad, precis som sin pappa. Tidigare gick hon på Polishögskolan i Stockholm. Hon hade inte hittat någon egen bostad i Ystad. Därför bodde hon med sin pappa i hans lägenhet på Mariagatan. Linda öppnade dörren till Kurt Wallanders sovrum. – Varför knackar du inte först? frågade han argt. Vad skulle du säga om jag gick in i ditt rum utan att knacka? – Jag brukar låsa min dörr, svarade Linda. Du har telefon. Det är Martinson. 5
Wallander satte sig upp. Han hade bara kalsonger på sig. Linda tittade ogillande på hans håriga mage. Kurt Wallander kände sig trött och gammal. Han var 54 år och hade jobbat som polis i mer än 30 år. Han reste sig långsamt upp, gick ut i köket och tog telefonluren. – Jag trodde jag skulle få vara ledig idag! sa han ilsket. Vad är det som har hänt? – Ingenting, svarade Martinson förvånat. Varför låter du så förbannad? – Vad vill du? frågade Wallander. – Jag tror att jag har hittat ett hus som skulle passa dig, sa Martinson. Det ligger ute på landet, i Löderup. Under flera år hade Wallander letat efter ett hus på landet. Han ville flytta från lägenheten i centrala Ystad. Men de flesta hus var alldeles för dyra.
6
– Jag är på mitt rum i polishuset, sa Martinson. Kom hit så berättar jag mer. Wallander avslutade samtalet. Han gick in i sovrummet och klädde på sig. När han kom ut i köket igen satt Linda vid bordet och drack kaffe. – Måste du iväg och arbeta? frågade hon. – Nej, Martinson vill visa mig ett hus, svarade Wallander. Ska du följa med och titta? Linda skakade på huvudet. – Jag har annat för mig, sa hon. Wallander undrade för sig själv vad hon skulle göra. * Wallander promenerade till polishuset. Martinson satt i sitt rum och pratade i telefon. Han hade börjat arbeta hos polisen i Ystad för femton år sen. Då var han en ung man.
7
Nu var han nästan flintskallig och såg betydligt äldre ut. Martinson avslutade telefonsamtalet. Sen tog han fram några nycklar som han gav till Wallander. – Här har du nycklarna till huset, sa han. Det är en släkting till min fru som äger det. Han heter Karl Eriksson. Han är mycket gammal och bor nu på ett äldreboende. Huset står tomt. Han vill att jag ska sälja det. Det ligger på Vretsvägen i Löderup. Martinson beskrev hur huset såg ut. – Jag vet vilket hus du menar, sa Wallander. Jag brukade köra förbi det ibland när jag hälsade på min far. Hur mycket vill han ha för huset? Det är ingen idé att jag åker dit och tittar om jag inte har råd att köpa det. – Åk dit, sa Martinson. Du har råd. Om du vill. Vi kan säkert komma överens om ett pris.
8
Här finns inga spöken Wallander gick tillbaka till Mariagatan och satte sig i bilen. Just när han åkte ut ur Ystad började det regna kraftigt. Han körde österut. Precis den här vägen brukade han köra förr i tiden när han hälsade på sin far. Men nu hade fadern varit död i många år. Jag saknar gubben, tänkte Wallander när han åkte förbi sin fars gamla hus. En bit längre fram bromsade han in och stannade. Han var framme vid Karl Erikssons hus. Det hade nästan slutat regna. Huset låg i en stor trädgård som ingen hade skött på många år. Långt borta hördes en traktor. Wallander öppnade den gnisslande grinden och gick in på gården. 9
Vinden susade i träden. Några kråkor skränade. Wallander gick runt huset. På baksidan fanns äppelträd och vinbärsbuskar. I trädgården låg ett litet uthus. Det såg mycket förfallet ut, som om det snart skulle rasa. Han låste upp dörren med en av nycklarna. Det fanns bara ett enda rum i uthuset, det var helt tomt, inga möbler, ingenting. Wallander gick ut igen. Han gick omkring bland höstlöven. Plötsligt snubblade han på något som stack upp ur marken. Men han ramlade inte. Kanske var det en bit av en gammal trasig kratta eller en trädrot. Han tittade inte efter så noga. Han gick tillbaka till framsidan av huset och låste upp ytterdörren.
10
Det luktade konstigt och instängt i huset. Wallander tänkte att han borde öppna ett fönster och vädra, men han lät bli. Han vandrade omkring i rummen bland alla gamla möbler. Sen gick han uppför trappan till andra våningen. Mycket i huset var slitet och behövde repareras. Men Wallander tyckte ändå att huset var ganska fint. Han satte sig på en stol i köket och funderade på om han skulle köpa huset. Han kunde tänka sig att betala en halv miljon, kanske lite mer, högst 550 000 kronor. Wallander tog fram telefonen och ringde till Martinson. – Jag måste veta hur mycket ni vill ha betalt för huset, sa han. Jag vet inte om jag har råd att köpa det.
11
– Mycket behöver repareras. Det kostar också pengar, fortsatte Wallander. – Vi hade tänkt oss 500 000 kronor, svarade Martinson. – Det är för dyrt, sa Wallander. Jag kan betala 475 000. – Det är ingen idé att du försöker pruta, sa Martinson. 500 000 kronor vill vi ha. Annars blir det ingen affär. – Okej, då struntar vi i det, sa Wallander. Han avslutade samtalet. Sen satt han kvar med telefonen i handen och väntade. Efter en halv minut ringde Martinson. – Vi kan säga 490 000, sa han. – Bra, då är vi överens, svarade Wallander. Men jag måste prata med Linda först. Senast imorgon ska du få veta om jag köper huset eller inte.
12
De avslutade samtalet. Wallander kände sig nöjd och glad. Kanske kunde han nu äntligen lämna stan och flytta ut på landet. Wallander gick runt i huset igen. Han funderade på hur han skulle tapetsera och möblera rummen. Han undrade hur många människor som tidigare hade bott i huset. Vilka var de? Hur såg de ut? De flesta var säkert döda, men det kändes som om de fortfarande fanns här och andades i huset. Men här finns inga spöken, tänkte Wallander. De finns inte eftersom jag inte tror på spöken. Han gick ut på gården, promenerade runt huset en gång till och gick sen tillbaka till bilen. Wallander skulle just öppna bildörren när han plötsligt kände att något var fel. Det var en sak som inte stämde.
13
Han vände sig om mot huset och stirrade på det. Så kom han på vad som var fel. Han hade snubblat på något i trädgården men inte sett efter vad det var. Något måste han ändå ha sett, något som inte borde finnas där i marken.
14
Handen Wallander gick tillbaka in i trädgården. Först mindes han inte var han hade snubblat. Han letade på marken. Snart hittade han vad han sökte. Han stirrade på föremålet som stack upp ur marken. Det var inte en gammal kratta. Kunde det vara det han trodde? Var det verkligen en hand? Wallander satte sig på huk och tittade närmare på föremålet. Det var skelettet av en hand som stack upp ur jorden. Han petade försiktigt i marken. Kanske låg det ett skelett där, resterna av en hel människa. Wallander reste sig och skakade på huvudet. 15
Det kändes overkligt. Han hade åkt hit för att titta på ett hus som han kanske skulle köpa och flytta in i. Sen hade han råkat snubbla på en död människas hand i trädgården. Han tog fram telefonen och ringde till Martinson. – Vad vill du nu? frågade Martinson. Jag tänker inte sänka priset på huset. – Det handlar inte om priset, sa Wallander. Jag vill att du kommer hit. – Har det hänt något? frågade Martinson. – Kom hit bara, svarade Wallander. Kom hit så fort du kan. De avslutade samtalet. Medan Wallander väntade gick han runt i trädgården. Redan efter 20 minuter såg han polisbilen komma. Martinson hade kört fort. Han såg orolig ut när han steg ur bilen.
16
– Vad är det som har hänt? frågade han. – Jag snubblade, svarade Wallander. Martinson tittade förvånat på honom. – Jag vill att du ska se vad jag snubblade på, fortsatte Wallander. De gick in i trädgården till baksidan av huset. Wallander pekade ner mot marken. – Vad fan är det där? frågade Martinson. – Det ser ut som en hand, svarade Wallander. Kanske ligger det ett helt skelett där. Jag tror att en död människa är begravd här. De stod stilla och stirrade på handen. Wallander undrade vad Martinson tänkte. Själv hade han inte längre någon lust att köpa huset, inte med en död människa i trädgården.
17