9789164203991

Av Sara Kadefors: Fågelbovägen 32 (2006) Borta bäst (2009)

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0399-1

© Sara Kadefors 2012 Utgiven av Piratförlaget Omslagsform: Patrik Lindvall Omslagsfoto: Patrik Lindvall Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012

v i b o r i ett hus som är större än andras, men inuti luktar det konstigt och lutar så att man blir sjösjuk. I olika hörn står byggnadsmaterial staplat. Pappa säger ofta att han ska bygga, på söndag, i sommar, över julen. Men det brukar inte bli så mycket.

Någon helg då och då står han på knä i ett hörn och bankar.

Efteråt kan jag aldrig märka någon skillnad. Det bara fortsätter att se ut som det gör och har gjort ända sedan vi flyttade hit.

Finast med vårt hus är de bruna heltäckningsmattorna på undervåningen. Det var de förra ägarna som lade in dem. Jag tycker om när det är mjukt under fötterna, men mamma och pappa säger att det är äckligt med heltäckningsmattor och att de helt säkert aldrig blivit tvättade. De kallar mattorna för ”snuskiga”. För mig betyder snuskigt något annat, sådant som Krillan och Sami har i garaget, Fib Aktuellt och Lektyr heter tidningarna. Jag låtsas vara intresserad av dem för att ingen ska börja undra. Det svåra är vad man ska säga om bilderna när de är så äckliga att man knappt klarar av att titta. Jag brukar pusta lite eller kanske säga ”Åh …”, för det kan ju betyda nästan vad som helst.

Mamma och pappa vill helst av allt ha ett trägolv som heter ”parkett” istället för heltäckningsmattor. Det är bara det att det är för dyrt. Det är många saker som är för dyrt, nästan allt som 7

är gott eller roligt. Läsk är jättemycket för dyrt, gå på Liseberg och att åka på semester. Det finns några tjejer i min klass som har sommarhus. Camilla Pettersson har landet i något som heter Gottskär. Rebecka brukar få hänga med henne dit på sommaren och även Sussi. Där finns det visst några äldre killar med moped. Alla har moped i Gottskär, säger Camilla. Jag säger ingenting, vare sig om Gottskär eller något annat, i alla fall inte till Camilla Pettersson. Tänk om jag skulle fråga henne om hon ville cykla med till sjön och fiska någon dag. Hon skulle inte förstå vad jag menade. Eller det skulle hon väl. Det är bara det att hon inte skulle vilja förstå eftersom jag är en nobody i hennes ögon. Vad Rebecka skulle säga vågar jag inte tänka på.

Vad Krillan vill är att cykla till Mölndal. Alltid vill han cykla till Mölndal. Han hänger otåligt på sin isblå Crescent med racerstyre. Den långa luggen skymmer ena ögat, det andra klipper frenetiskt mot solen. Jeansen som hänger på halv stång heter Lois och går att köpa på Klädboden nere i centrum för en fjärdedel av vad ett par Levi’s kostar, i varje fall på rean. Jag vet, för jag har likadana. ”Kom igen då!” ylar Krillan.

Jag, Sami och Mats sitter i skrotbilen utanför ödehuset och vilar. Alla dörrarna står öppna. Jag har fällt bak sätet och tittar på en brun fläck i taket som kan vara intorkat snus. Mats låtsas att han dricker ur en gammal ölburk och Sami skär svärande ut skumgummi ur baksätet med en fickkniv. I det höga gräset runt bilen ligger en massa bråte: plasthinkar, trasiga flaskor och resterna av en gammal radio som vi plockade isär men aldrig fick ihop igen när vi var här sist. ”Kom igen!”

8

Krillan har myror i kroppen. Man kan nästan se hur de bråkar innanför skinnet på honom. Han vet att ingen av oss orkar cykla hela vägen till Göteborg, det är därför han föreslår Mölndal.

Förra veckan fick han med sig Mats, men han vände efter halva vägen när det började regna och cyklade tillbaka hem. ”Vad gör man i Mölndal?” grymtar Sami. ”Vad gör man här?” svarar Krillan.

Mats lyfter den buckliga burken mot munnen. ”Dricker öl.” ”Vi kollar vem som är snabbast! Vi tar tid!”

Krillan vet att han är dubbelt så snabb som vi andra. I vanliga fall gillar han inte att tävla, i så fall hade han tagit upp kampen mot sportkillarna och ställt upp i kommunens löpartävlingar.

Det enda mästerskap han har vunnit är det inofficiella skolmästerskapet om vem som kan äta flest köttbullar i bamba. ”Vi skulle kanske kunna cykla till sjön”, säger jag, ”låna en båt vid scoutstugan och sticka ut och fiska.” ”Man får ingen fisk”, säger Mats. ”Inte i tjärnen. Men i sjön får man.”

De börjar prata om andra saker. Lika bra. Ingen skulle ändå kunna hålla käft i mer än fem minuter. Sami och Mats gungar fram och tillbaka i bilen och sjunger Eddie Meduza. Jag gungar med och försöker att inte låtsas om texten. ”Med dunder och snus, och lurviga luder och danska skallar, så det sa tjoff. Dunder och snus, och lurviga luder och in med en omgång och botten upp!”

Krillan stegrar cykeln och börjar trampa runt på bakhjulet i gräset. Det långa, ljusa håret lever sitt eget liv. Han får mig att tänka på tjejen på Åsas schampoflaska som ser ut som en ängel.

Krillan är den mest änglalika jag känner. Så släpper han beslutsamt ner framhjulet och fokuserar på mig.

9

”Vi hämtar ditt luftgevär och sticker till tippen!”

Sami ser ut som en karikatyr av sig själv, bakom flötet så det skriker om det. ”Gevär? Har du ett gevär?”

Han och Mats snubblar ut ur bilen. Jävla Krillan. Vi låg och slogs på golvet i mitt rum när han fick syn på geväret under sängen. Det tog bara en sekund innan han höll det i sina händer.

Munnen öppnades till ett gap, dreglet syntes tydligt innanför underläppen. Jag fick honom att lova att geväret skulle vara vår hemlighet.

Jag vet att jag inte borde skjuta när andra är med. Man vet aldrig med galna Krillan eller stingsliga Sami, och Mats litar jag inte på en sekund, även om jag känt honom i hela mitt liv. Det var därför jag inte berättade att jag fått ett gevär av morfar. När vi var på besök i början av sommaren lärde han mig att skjuta på fåglarna som ville stjäla hans krusbär. Jag låg i dagar och försökte pricka björktrast medan morfar satt i hammocken och tittade på. Mot ett löfte om att inte visa geväret för mamma och pappa fick jag det i present när jag skulle åka hem. ”Skjut inte på nån människa bara.”

Vi cyklar genom skogen och ut på landsvägen. Vi cyklar genom samhället, förbi korvkiosken i centrum, dagiset, församlingshemmet och Missionskyrkan, vi passerar hyreshusen där Krillan bor, de nybyggda kedjehusen där Sussi bor, det smutsgula radhusområdet där en fjärdedel av skolans elever bor och villorna där Patrik och Nicke bor. Till sist landar vi hos mig vid skogskanten.

De ångar in utan att ringa på först. Jag hinner inte stänga ytterdörren förrän jag hör Samis fötter attackera de lösa golvplankorna på övervåningen. Femton sekunder senare kommer han ner för trappan med det en meter långa geväret från trettio10

talet i sina händer. Hans blick är upphetsad. Handflatan skjuts fram. ”Ammunition!”

Det finns inget annat än att lyda. Jag går upp för trappan och in på mitt rum, drar ut skrivbordslådan och tar ut lådan med 500 diaboler som jag fick av morfar. ”Kan ni hålla käft nån endaste gång, eller?” Åsa står i dörröppningen med händerna i sidan. Jag sveper förbi henne. När jag passerar dörren till hennes rum skymtar jag en kompis vid läxböckerna.

De trampar på så fort att jag får svårt att hänga med. Nu när de ska få skjuta gevär på soptippen i Partille kan både Sami och Mats cykla långt. Det är minst en mil genom skogen, på gropiga grusvägar. Sami har lagt geväret på pakethållaren. Krillan som cyklar bredvid sparkar lekfullt mot Samis cykel och försöker preja ner honom i diket. Sami styr skrattande undan. Mats cyklar några meter bakom dem. Det var han och jag som hittade Kvarndammen när vi var nio, vi som vadade omkring i vattnet i våra gummistövlar och lekte krig i flera år innan vi började dra omkring med Sami och Krillan. Varför ser han sig inte om efter mig?

Framme vid tippen släpper vi våra cyklar. Stanken är nästan outhärdlig. Så långt man kan se finns inget annat än skräp, en miljon soppåsar blandas med gamla staket, järnskrot, bilar och möbler. Aluminiumburkar och plastpåsar gnistrar så det blir nästan vackert i solen. Det är ödsligt på ett skrämmande sätt.

Kråkorna kretsar oroligt över våra huvuden.

Jag vinklar upp en korgstol med tre ben och sätter mig. Sami låtsasskjuter på Krillan, som vrålar och faller omkull. Mats kastar 11

sig in i leken. Samma sak upprepas: skjuta, ramla ihop, skjuta, ramla ihop. Med geväret i händerna förvandlas alla tre till småglin, fast Samis röst har förändrats och Krillan fått mycket längre ben på sistone. Så länge allting är på låtsas är jag glad. Vad som skulle kunna hända om geväret var laddat vill jag inte tänka på.

Mats kvider till och segnar till marken. Han har trampat på en spik som trängt in genom skon. Plankan sitter fjättrad vid foten. Jag skulle vilja höra honom ropa ”Hjälp! Jag vill att Jonas ska hjälpa!”, men ingenting kommer ur honom, mer än svordomar. Förmodligen kämpar han för att inte förlora kontrollen.

Att gråta inför andra är inte Mats favoritsysselsättning.

Sami hjälper honom upphetsat att dra ut den långa spiken ur gympaskon. Han och Krillan tävlar om att få slita av strumpan. ”Å, fy fan!” ”Jävlar!”

Jag kan se ända härifrån hur det blöder, ändå sitter jag som fastklistrad i korgstolen. I och med geväret har jag fått stjärnstatus och behöver inte låtsas vara intresserad av blod. Mats försöker få mer uppmärksamhet genom att trycka upp foten i Krillans och Samis ansikten, men de verkar redan ha tröttnat.

Sami vänder sig mot mig. ”Öh! Skulle vi skjuta eller?” ”Visst.”

Det var oundvikligt.

Krillan och Sami följer koncentrerat mina rörelser medan Mats trycker med tummen mot fotsulan, sur över att jag har något bättre att erbjuda. Utan ett ord laddar jag vapnet, sätter kolven mot låret, tar tag i hävarmen och spänner den hårda fjädern. Om skottet går av innan hävarmen är nerfälld kan man klämma sig något fruktansvärt. Det gjorde jag första veckan hos morfar.

12

Det enda som hörs är kråkorna som cirklar över soporna. Det är spänd förväntan i luften. Jag sneglar mot Mats, som inte vill verka angelägen men samtidigt har svårt att dölja sin upphetsning. Sami står så nära mig att jag kan känna hans dåliga andedräkt. Varför måste hans mun vara öppen hela tiden? Jag trycker på knappen vid pipan så att den fälls upp. Sami ger mig utan ett ord asken med diaboler. För en gångs skull är det jag som vet något. För en gångs skull spelar jag huvudrollen. ”Kom!” Jag vinkar in dem bakom en container. Vi sitter blickstilla och håller andan. Det dröjer inte länge förrän råttorna är framme.

De kommer överallt ifrån, ur ett gammalt kylskåp, ett hål i marken, en sopsäck. Hela tippen blir levande. Jag siktar på en av dem som lugnt nosar omkring bland gamla matrester. Precis när jag ska trycka av får råttan syn på mig. ”Skjut!” väser Sami. ”Skjut då!”

Jag och råttan stirrar på varandra. Han darrar. Jag förstår att han är rädd. Att han vet att han ska dö. Döden skrämmer honom, ända står han och väntar på den. Det är väl ett skitliv på tippen förstås, ett meningslöst skitliv. Dag efter dag samma sak, sniffa omkring bland gamla potatisskal och leta efter något godare. Kanske är jag bara snäll om jag gör slut på det, ändå känns det svårt. Det kommer att bli blod. Och det dåliga samvetet efteråt.

Geväret slits ur mina händer. Sami skjuter. Råttan skyndar iväg med klumpiga steg. Sami försöker ladda om. Jag blir rädd att han ska tabba sig. Tänk om han bryter fingrarna av sig som morfar sagt att man kan. ”Jag kan göra det.”

Men han lyssnar inte, rycker och sliter i hävarmen. ”Vad fan!”

13

När det är Krillans tur skjuter han rakt in i ett berg med soppåsar. En påse splittras, det väller ut mjölkförpackningar och bananskal. Krillan applåderar sig själv. Så är det Mats tur. Jag blir nervös av bara tanken på honom med ett laddat vapen. Hans händer är ännu hetsigare än Samis. Jag säger att jag vill ha tillbaka geväret, men han låtsas inte om mig. Tänk om han skulle få för sig att börja skjuta på oss andra. När man laddar med ärtor kanske det inte är så farligt att bli träffad, men med diaboler …

Tänk om det skulle bli mitt fel att någon av mina kompisar dog.

Mats lyckas ladda geväret utan att göra sig illa. Sedan bränner han av skott efter skott, pangar på som ett psykfall. Krillan och Sami springer undan medan jag står bredvid och försöker få honom att sluta. Till slut rycker jag brutalt ifrån honom vapnet.

Han skriker att jag är snål. Hans ord träffar mig i hjärtat. Mats är alltid så hård, särskilt mot mig. Sammanbiten ställer jag en plåtburk på en stol och backar en bit. Jag skjuter och burken ramlar i marken. Jag får vissel och applåder och hoppas att vi kan åka hem. Men Sami vill göra samma sak. ”Ta det lugnt, för fan”, säger jag.

För att inte missa går han så nära burken att det blir omöjligt att inte träffa. Pang! Han tjuter till och sätter handen mot pannan. När han tar bort den rinner det blod ner över ansiktet.

Kulan måste ha studsat på burken och träffat honom i huvudet. ”Fan också! Fan i helvetes jävla … kuk!”

Bara han inte berättar för sina föräldrar att det var mitt gevär.

Jag vill inte att Samis farsa ska vakna upp ur alkoholdimman när jag kommer dit nästa gång och komma emot mig med höjd näve. ”Det är mycket blod som fan”, säger Krillan exalterat. ”Ja”, säger Mats och låter riktigt avundsjuk.

14

Sami förstår att han har lyckats med något. Han tar bort handen och låter blodet rinna ner i ögat och låtsas vara ett monster.

Krillan och Mats gör äcklade grimaser. När Krillan låtsas skjuta mig i magen faller jag omkull fast jag egentligen inte orkar.

Egentligen vill jag bara hem och stänga in mig.

När jag reser mig är de på väg till cyklarna. Innan jag hoppar upp på min skrangliga DBS tittar jag på sopsäcken som råttan slank in bakom. Han måste stå ut ett tag till, stackaren.

15

p å v ä g t i l l föräldramötet upptäcker jag alldeles för sent att Desmonds pappa går framför mig. Om jag bara hade varit lite mer alert hade jag kunnat identifiera den märkliga, stickade mössan och militärgröna parkasen. Jag hade kunnat stanna upp på gatan och vänta tills han försvunnit och haft en skön stund för mig själv sista biten.

Nu vänder sig Desmonds pappa om. Jag förstår inte varför.

Man vänder sig ju inte om bara för att man hör någon gå bakom.

Han hejdar stegen och vinkar glatt, som om vi kände varandra väl. Det enda jag kan göra är att vinka tillbaka och försöka komma ifatt. ”Hallå där!” ”Tjena.” ”Läget?” ”Jodå. Själv?” ”Det är lugnt.”

Vi måste gå tillsammans hela vägen till skolan, säkert tio minuters promenad. Om Desmonds pappa inte driver samtalet måste jag själv komma på något att prata om. Jag försöker minnas vad vi har talat om tidigare. Han och hans fru tittade ju på lägenheter senast. Eller var det sommarhus? Nej, de bor på Öland på somrarna, på hennes föräldrars ställe. Visst ja, de bru16

kar ha svårt att samsas med syskonen som också vill vara där. Det skulle man kunna prata om, hur det funkade att dela upp veckorna i år. Men kanske är det för sent att ta upp sommaren i slutet av september.

Jag kan i alla fall inte prata om något som har med skolan att göra. Låt gå för att han har en avspänd stil, men med allra största sannolikhet är Desmonds pappa inte uppdaterad. Det brukar inte papporna i klassen vara. Säkert har han blivit tvingad av Desmonds mamma att gå på föräldramötet. Säkert fick hon påpeka att det var hon som gick förra gången och att nu var det minsann hans tur. Först blev han förstås irriterad, tills han insåg att det är skönare att sitta och sova på ett föräldramöte än att vara hemma med disken. Jag skulle bli förvånad om det inte gömde sig en smygchauvinist under bohemjackan. ”Undrar hur det blir på mötet idag …”

Inget hos honom avslöjar om repliken var seriös eller ironiskt menad. Det är ju inte omöjligt att han skojar om hur ”spännande” föräldramöten brukar vara. ”Ja”, svarar jag så neutralt det går.

Desmonds pappa nickar för sig själv. Eftertänksamt. Jag väntar, men det kommer inget mer. Han bara går där i sin militärgröna jacka som om det inte var ett dugg konstigt att promenera knäpptyst bredvid någon man ändå känner lite. Hans sätt får mig att surna till. Det var han som stannade och vinkade, därmed är det också han som borde ta sitt ansvar för att samtalet ska flyta. ”Annars då?”

I samma sekund minns jag att vi redan klarat av artighetsfraserna. Desmonds pappa verkar ändå inte ha hört frågan. Han vänder sig snabbt mot mig med en bekymmersrynka i pannan. ”Har Axel pratat mycket om det?”

17

Jag stirrar på honom. Försöker förstå vad han menar med ”det”. Jag tar mig samman och skakar på huvudet. Han släpper ifrån sig en plågsam suck. ”Tur att det inte är ens eget barn.”

Det här verkar betydligt allvarligare än problemen med den dåliga skolmaten, vilket är något jag skulle ha kunnat prata om.

Förra året gick jag med i en kommitté som har dragit igång samtal med leverantören. De ska börja laga mer mat på plats efter att gruppen kraftigt ifrågasatt näringsvärdet i den uppvärmda storköksmaten. På föräldramötet har jag tänkt briefa de andra föräldrarna om hur arbetet framskrider. Jag sneglar på Desmonds pappa. Våra blickar möts. Jag försöker le, i brist på annat. Han ler tillbaka. Jag känner mig inte bara förbryllad utan också orolig för att jag inte vet något som jag förväntas veta. Hur kan det komma sig att just jag har uteslutits ur klubben? Måtte han bara fortsätta på tråden. Men ingenting händer, ingenting mer än att det är tyst. Jag blir alltmer panikslagen.

Plötsligt kommer jag på något att prata om. Desmond provtränade i fotbollslaget för ett par månader sedan. Han ville byta klubb eftersom laget han spelade med hade splittrats. Han var riktigt duktig och verkade känna flera stycken, ändå hörde han aldrig av sig efteråt. Jag undrade varför, men släppte det. Desto bättre. Jag ska precis fråga vad som hände när Desmonds pappa förekommer mig. ”Min bror ska dö.”

Det känns som om någon har tagit ett stryptag på mig. ”Min bror i Skåne”, förklarar han. ”Vi ses inte så ofta, kanske ett par gånger om året, vi brukar fira jul ihop och sånt. Och så…”, han tar ny sats, ”har han fått nån konstig sjukdom.”

Jag förstår inte vad det är som händer. Man säger inte en 18

sådan sak till en nästan okänd människa. Det är rent oförskämt att lägga så mycket ansvar på mig, nästan att likna vid ett övergrepp. Hur ska jag reagera? ”Å fan.” ”Man känner sig bara så jävla maktlös”, säger han.

Att prata fotboll efter det här är en omöjlighet. Olustkänslan är så stark att jag börjar svettas, det blir så varmt att jag måste dra ner dragkedjan i jackan. Jag borde kunna säga något fint, några enkla medkännande ord. Men jag hittar dem ingenstans.

Det är två kvarter kvar tills vi är framme. Jag ska aldrig mer prata med Desmonds pappa. Om vi får samma loppispass på lördag tänker jag säga att jag vill byta, och om han också vill bli klassförälder kommer jag vänta till nästa år.

Föräldrarna står och småpratar utanför klassrummet innan fröken kommer. Jag känner ju många vid det här laget. Flera har barn i fotbollslaget och de kommenterar senaste matchen eller frågar om nästa cup. I ren eufori över att slippa umgänget med Desmonds pappa pratar jag på mer än vanligt. Kanske undrar någon vad som har hänt med mig. Jag som mest lyssnar och på sin höjd levererar en kort, genomtänkt replik.

Hela tiden känner jag Desmonds pappas närvaro i korridoren. Just nu pratar han med Emils pappa. De ser allvarligt på varandra. Kanske berättar Desmonds pappa samma sak för Emils pappa som han berättade för mig. Men Emils pappa skyggar inte för allvaret. Hans hundraprocentiga uppmärksamhet vilar på Desmonds pappas ansikte. Emils pappa kan uppenbart konsten att vara deltagande utan att bli kladdigt personlig.

Fröken kommer och låser upp dörren för oss. Medan vi 19

sprider ut oss i bänkarna förbereder jag mig mentalt på vad som ska komma. Om inte alltför lång stund måste jag ställa mig upp.

Hjärtat börjar panikslå av bara tanken. ”Är det någon som kan tänka sig att ta anteckningar?”

Som vanligt kan ingen tänka sig just det. Jag begraver näsan i ryggsäcken och låtsas leta efter något. Även om jag har försökt kompensera på andra sätt känns det obekvämt att aldrig vilja vara den som skriver. Jag behåller näsan inne i ryggsäcken tills jag hör en av mammorna erbjuda sig.

Fröken berättar om läget i klassen, att barnen är snälla och duktiga och jobbar på bra. Det är svårt att koncentrera sig på vad hon säger. När hon äntligen ber mig berätta om arbetet i skolmatsgruppen kommer det som en chock, trots att jag vetat om det. Hjärtat skenar. Illamåendet väller upp. Handflatorna blir kallsvettiga, munnen snustorr. Jag ser mammorna vända sina glada, positiva ansikten mot mig och papporna granska mig tillbakalutade. Det är som om de bara väntade på att se mig misslyckas och redan har bestämt sig för att jag inte har något att komma med. ”Som sagt …”

Medan jag pratar är jag hela tiden medveten om hur jag framstår. Min röst är ganska monoton och jag säger inget som får någon att dra på munnen. Man borde bjuda på sig själv i ett sådant här läge, skämta självironiskt, dela med sig av personliga erfarenheter. Man borde kosta på sig att ta pauser och variera tempot, se människor i ögonen och ta in deras reaktioner. Jag försöker gömma de darrande händerna i fickorna och halvvägs i redogörelsen har jag plötsligt glömt vad jag pratar om, varför jag alls står här och låter munnen ge ljud ifrån sig. Orden tar slut mitt i en mening. Aldrig har mitt huvud känts så tomt och inne20

hållslöst. Tystnaden är massiv. Jag kan känna mammorna titta medlidsamt och papporna triumferande. Jag kan höra vad de tänker: Stackars sate … han har panik, stackaren. Jag söker febrilt efter fortsättningen. Försöker fokusera. Andas. Andningen är A och O, det vet alla. ”Så att … som sagt …”

Så är jag igång igen. Och när jag väl är på banan finns inget som kan stoppa mig. Jag hinner inte andas. I hundraåttio rusar jag mot slutet. När jag är klar sjunker jag utmattad ner på stolen.

Hjärtat slår så tungt att det gör ont. Kinderna är brännheta. Jag stirrar ner i bänken och försöker tänka bort färgen. Säkert sitter Desmonds pappa och iakttar mig, säkert tänker han saker som att jag verkar rädd och sorglig, behjärtansvärd. Jag samlar ihop kroppen och sinnena. Lyfter blicken och ser på Desmonds pappa. Han sitter med ryggen mot, vänd mot fröken. Armen i vädret. Harkel. ”Jag tycker att vi måste prata om hur barnen hanterar det här med Teo.” Några andra föräldrar hummar instämmande. Fröken ser besvärad ut. ”Det är ju viktigt att vi stöttar våra barn”, fortsätter han, ”att de får lufta sina tankar både hemma och i skolan.”

Jaha. Det var det hans kryptiska kommentarer handlade om.

Något har hänt med Teo i klassen. ”För er som kanske inte känner till allt … Teo har blivit sämre igen.”

Ett sus går genom klassrummet. Alla verkar förstå precis vad han relaterar till. Men jag kan inte ställa några frågor. Om jag erkänner att jag inget vet om Teo avslöjar jag att jag har dålig kontakt med Axel, som är den som borde ha berättat det. Teo 21

har lekt med Axel en hel del, men inte de senaste månaderna, när jag tänker närmare på saken. Jag skulle förstås ha varit mer uppmärksam och frågat Axel varför. Då hade han väl berättat och jag hade sluppit sitta här som en idiot. ”Jag är ledsen”, säger en mamma, ”men vi som har flickor kanske inte har fått lika mycket information från våra barn som pojkföräldrarna.”

Fröken tar ett djupt, plågat andetag. ”Vi har förstås haft samtal med Teos föräldrar om hur mycket information vi ska gå ut med. Och de har inte velat att vi ska göra en så stor grej av det.” Fröken sväljer. ”Men nu är det ju så att Teo blivit sämre. Han har en cancersjukdom och opererades för ett antal månader sedan. Att han blev dålig igen har gjort mig så ledsen att jag har brustit i att informera er. Men självklart har vi samtalat med barnen i klassen.”

Mot slutet av mötet börjar jag titta på klockan för att signalera att jag har en tid att passa. Jag reser mig precis när det är slut och jäktar hemåt före alla andra. Det är en blåsig, kall kväll. Träden är nästan kala, bara något enstaka löv här och där klamrar sig desperat kvar på grenarna. Jag njuter av Desmonds pappas frånvaro bredvid mig. Ändå känns det inte riktigt bra. I magen ligger något oroligt och stör.

Utanför huset stannar jag och ser upp mot andra våningen.

Det lyser hemtrevligt i fönstret. Där inne finns barnen. Och Beata i sitt pojkrufs. Kanske sitter hon uppkrupen i soffan och pratar i telefon, kanske hörs just nu hennes mjuka skratt i lägenheten. Bara tanken får bort det oroliga. Måste skynda mig in.

22

r e b e c k a h a r k o r t hår till skillnad från de andra tjejerna som har borsten i jeansjacksfickan. Ungefär var tionde minut tar de upp den och borstar luggen. Utan att ha räknat på det måste det bli femtio, kanske hundra gånger per dag. Sedan finns det något som heter locktång. Åsa tycker att sådana som har locktång är löjliga. Jag håller med henne, för en gångs skull. Det går inte att förstå varför lockigt hår skulle vara bättre än rakt och förresten ser det lite konstigt ut när det är krulligt i luggen och spikrakt där bak.

Jag kan bara fantisera om vad Rebecka tycker om locktänger.

Hennes hår är alldeles, alldeles rakt. Jag tror inte att jag har sett ett rakare hår, det skulle i så fall vara mitt eget. Det ligger fastklistrat på hjässan förutom när det är elektriskt och står rakt upp.

Jag har lagt märke till att Rebeckas hår också blir elektriskt när hon drar av sig polon. Under den finns den lilla kroppen med de starka armarna och de små, små brösten.

Längst bak i klassrummet sitter jag och sneglar på henne. Det har jag gjort så länge jag kan komma ihåg. Jag vet att jag inte får titta för mycket. Mats som sitter bredvid får absolut inte märka något. I så fall skulle han knuffa in mig i henne och säga något menande. Än så länge är det bara Krillan av oss som har eller har haft någon tjej.

23

Krillan och Sami är mest i obs numera. De har bara gympa, teckning och musik med vår klass. Det var roligare när de var med oss. Krillan hade långa utläggningar om saker inför klassen. Han vände och vred på allting flera varv tills lärarna blev förvirrade och hade glömt var diskussionen började. När han inte pratade satt han och ritade roliga gubbar och skickade dem vidare till mig. Ingen annan ritar lika bra som Krillan, knäppa, fula gubbar med tungan långt ute och galna ögon.

Ibland landade det brudar på bänken, med jättestora bröst och som inte hade något på sig på underkroppen. Då rusade blodet till kinderna. Mats kunde märka på en sekund om jag blev generad och han tryckte upp pappret i ansiktet på mig och hånskrattade.

Men nu har Sami och Krillan blivit deporterade och det är bara jag och Mats kvar. Jag får också gå till obs ibland. Det är lika skönt varje gång. Jag är avundsjuk på Krillan och Sami som får vara med Giraffen hela tiden istället för med Gunnar, Mona och Yngve. Giraffen är schystare än andra vuxna på skolan. Det känns nästan som om han gillar en. Men kanske måste de som har hand om problembarn vara sådana.

Folk sitter och fnissar eller småpratar med varandra under lektionen. Då och då reser sig någon och går fram till pennvässaren som sitter fast på katedern. De vevar och vevar, men tycks aldrig få till en spets. Småpratet blir till prat i helt vanlig samtalston.

Gunnar är sur som vanligt. ”Nä, men nu får ni fan ta och …”

Hur många gånger han slår linjalen mot bordet per dag borde någon undersöka, och vad katedern fått för skador.

Det luktar skit i klassrummet, det luktar kropp. Min kropp luktar minst lika illa som de andra killarnas. Mamma och pappa säger att man ska bada åtminstone en gång i veckan och alltid 24

duscha efter gymnastiken. Ingen duschar efter gymnastiken.

Ingen vill gå in naken i det kalla duschrummet där det sällan eller aldrig finns något varmvatten. Ingen vill bli snärtad med en våt handduk.

Rebecka skrattar så hon kiknar. Hon sitter bredvid Sussi som har väldigt mycket ögonskugga och någon kräm i ansiktet som gör att man ser konstig ut. Stackars Rebecka som måste vara med sådana. Problemet är att det inte finns så många andra slags tjejer i vår klass. Madeleine med hamstern finns förstås och Britt-Marie, men man har knappt hört dem prata. Rebecka spelar fotboll, men är ingen vanlig sporttjej. Hon är något annat, en som både vill hänga ute och sporta. ”Och vad händer här då?”

Bredvid min bänk står Gunnars påträngande kropp. Han tittar ner på mitt papper och hämtar en suck ur sitt inre. ”Vad är det här, Jonas?” ”Va?” ”Hur …”, suck, ”alltså …”, ny suck, ”… tänker du?” ”Vadå?” ”Vill du gå ut med skitbetyg?” ”Jag …” ”Men det fattar du väl, att om du inte kan stava till ’dräpa’ så kan det bli ganska problematiskt.”

Jag tittar ner i skrivhäftet. För en gångs skull har jag skrivit en hel del. Jag vet allt om medeltiden, efter att ha läst ”En fjärran spegel” på 650 sidor av Barbara Tuchman, om en fransk riddare som levde på trettonhundratalet under det hundraåriga kriget.

Det mest fascinerande var hur adelsmännen genom sin egen dumhet nästan lyckades utrota sig själva för att de ägnade sig åt en massa brutala lekar. Jag fick läsa om meningarna förstås, men 25

boken var tillräckligt intressant för att jag skulle kämpa mig igenom varenda rad.

Gunnar sätter fingret på ordet. ”Det står ’präda’, Jonas! Ser du inte?”

Jag stirrar på ordet. Något med det är fel, men jag ser inte vad det är. Bokstäverna på pappret blandas ihop till en enda gegga.

Han suckar igen. Drar med fingret över pappret så att blyertsen kladdas ut och det blir ännu mer oläsligt. ”Det här går inte ens att rätta, Jonas. Det går inte att läsa. Jag får inte veta nånting om medeltiden. Ingenting. Och vad står det här?”

Han flyttar på fingret i häftet. ”’Drabbade’.” ”Nej, det står inte ’drabbade’. Det står ’praddade’. Har du verkligen varit hos Berit som du ska?”

Hans röst är hög och genomträngande. Mats flinar. Rebecka ser upprört åt mitt håll. ”Du får skriva om det här.” Suck. ”Från början. Du får be Åsa hjälpa dig hemma.”

Jag slår igen häftet och möter Rebeckas blick. Hon letar ängsligt efter mitt leende. Jag ler, för att göra henne glad. Det syns att hon blir lättad för att jag inte verkar knäckt.

Gunnar drämmer plötsligt handen i bordet. ”Du har ju för fan snus inne!” ”Spring!”

Det är Mats som utfärdar varningen. Några sekunder senare är jag utanför klassrummet. Jag springer genom de ekande korridorerna. Gunnar är mig tätt i hälarna. Jag tittar över axeln.

Bibliotekarien som kommer ut från expeditionen backar in i väggen. Gunnar ler urskuldande mot henne. Hans sätt att tackla 26

snusproblemet är inte så populärt hos vissa på skolan, leendet förklarar att den här gången är det nödvändigt.

Jag forcerar dörren och springer ut på skolgården. Hela klassen står med näsorna tryckta mot rutan. Deras ansikten är förväntansfulla. Allt som innebär en paus från skolarbetet tas tacksamt emot. Alla vet att Gunnar kommer att vinna kampen, eftersom jag är liten och allt annat än en sprinter.

Jag ger upp, det är lika bra att få det överstökat. Hans stora kropp kommer nära, flåsandet hamnar i mitt hår. Sekunden efter trycks tummen mot överläppen. ”Svälj!”

Jag sneglar mot fönstret. Mats grimaserar, Rebecka håller för ögonen. Hon lider för min skull, det är nästan så det är värt det.

Några fönster längre bort står Krillan och Sami och bankar på rutan. Det syns att de skriker något, förmodligen ”Jävla kuk” och ”Gubbjävel”. Giraffen står strax bakom dem. Tänk om han kom dundrande ut på sina långa ben och skällde ut Gunnar.

Gunnars tumme trycker hårt på min överläpp. Snuset glider ner på tungan och fyller munnen. Gunnars blick borrar sig in i mig. Han ser så övertygad ut. Det är nästan så jag blir avundsjuk – jag skulle också vilja bli så där övertygad om något.

Giraffen syns inte längre i fönstret. Kanske är han faktiskt på väg ut för att rädda mig. Jag ser mot ingången. Ingen Giraff.

Rebeckas lidande ansikte. Gunnars tumme. Jag är som vax i hans händer. ”Svälj! Svälj då!”

Jag gör som han säger. ”Alltihop!”

Det är fruktansvärt. Jag hör Gunnars röst bortom dimman. ”Nu dröjer det ett tag innan du snusar på skoltid, va?”

27

Han tar bort tummen och ser på mig i triumf, lägger en vänlig hand på min arm och drar den över jeansjackan ett par gånger. Sedan går han. Jag lutar mig framåt och spottar. Spottet är fullt av svarta snuskorn.

Gunnar vänder sig om. ”Kommer du?”

Snuset vill upp igen. Får inte kräkas. Inte här, när alla tittar. ”För om du inte kommer in så blir det kvarsittning.”

Vi hänger vid kiosken efter skolan. Det var bondomelett till lunch så flera köper pommes frites eller potatismos. Jag har kvar den dåliga smaken i munnen och blir inte kvitt illamåendet.

I vanliga fall älskar jag lukten som letar sig ut genom luckan till gatuköket och skulle kunna äta pommes frites varenda dag, om jag hade råd.

Sussi och Rebecka står lutade mot väggen. Rebecka, i gympadojor och jeansjacka, ser tuff ut, nästan som om hon poserade framför en kamera. Jag kommer att tänka på en i Åsas gamla högstadieklass som blev upptäckt när hon var inne i stan och sedan vek ut sig i Lektyr. Tidningen var slut i hela samhället och hon kom inte till skolan på veckor. Alla pratade om det. Jag hörde Åsa diskutera saken med Jeanette när jag kom hem en eftermiddag. ”De hade tydligen sagt att hon kunde bli modell.

Taskigt, va?” Jeanette sa att det i varje fall var tur att hon hade kläderna kvar på underkroppen. ”Fast nånstans får hon faktiskt skylla sig själv”, tyckte Åsa. ”Hur dum får man bli?”

Rebecka skulle aldrig gå att lura. Och hon verkar inte bry sig ett dugg om vad folk tycker. Om någon säger något snuskigt struntar hon i det och hon går hem när hon vill gå hem, även om alla andra stannar kvar. Jag har inte träffat någon annan som är 28

sådan. De flesta är alltid så upptagna med att göra sig till.

Samtalet vid kiosken handlar om AC/DC. Det är svårt att prata om AC/DC, även om man gillar dem. ”Bon Scott var bara så jävla mycket bättre”, säger Krillan. ”Det kan aldrig bli som på ’Highway to hell’. Aldrig.” ”Vad tjötar du om nu?” Sami spänner på sig ett retsamt flin. ”’Back in black’ är la bättre än ’Highway to hell’?”

Nu är han ute på minerad mark. När Bon dog var Krillan helt förtvivlad och skolkade i flera dagar. ”Brian kan aldrig bli som Bon”, säger han sammanbitet. ”Aldrig.” ”Jag säger bara att ’Back in black’ är bättre än ’Highway to hell’.”

Jag vet inte om Sami retar Krillan för att han vill ha bråk, eller i brist på annat. För det är inte särskilt trovärdigt att han sätter en platta med Brian högre än en med Bon. Krillan låter sig ändå provoceras. Han kliver av cykeln och närmar sig Sami. ”Ska du ha stryk? Kötthuvud!”

Sami backar. ”Jävlar vad rädd jag blir! Jag håller på att skita på mig!” ”Jävligt fräckt sätt att dö på i alla fall”, säger Mats. ”Eller hur, Jonas?”

Jag nickar. ”Hur dog han då?” fortsätter Mats.

Han missar aldrig ett tillfälle att förnedra mig. Alla blickar vänds åt mitt håll. Svetten bryter fram i pannan. Blodet punktmarkerar kinderna. Så typiskt när Rebecka står där. Knarkade eller söp han ihjäl sig nu igen? ”Vad fan …”, säger jag. ”Spela roll.”

29

”Ja, det gör det väl, för fan!” ylar Krillan. ”Vad fan är det med folk?” ”Jonas vet inte hur Bon dog. Det är kanske för att han gillar punk.”

Det är ingen idé att försöka komma undan. Mats vet exakt vad som finns på mina blandband: Sex Pistols, Ebba Grön, Clash.

Jag har hittat honom med näsan i lådan mer än en gång och förvånats över att han inte sagt något taskigt. Det är konstigt. När vi är ensamma är det nästan som förr, vi sitter och pratar helt normalt.

En skämtsam knytnäve dyker upp framför mitt ansikte. ”Punkare ska skjutas med nackskott!”

Sami vänder sig mot Krillan för att få medhåll. Nu kan de förenas i sitt förakt för punk istället för att gräla med varandra.

Men Krillan hänger inte på, underligt nog. Han tittar fundersamt på mig. ”Det finns några bra låtar.” ”Vad sa du, sa du?”

Mats tittar upprört på Sami som ser helt chockad ut. Krillan petar lite osäkert med skon i marken. Han har aldrig visat något som påminner om svaghet förut. ”Jag har lyssnat på det där Ny Våg på radion. Det är inte helt jävla dåligt.” ”Ny våg?”

Mats vet inte vart han ska ta vägen. Jag är lika förvånad.

Krillan tar en stor risk med sitt avslöjande. Sami blänger på honom som om han var ett mongo. Han kan bara inte få in det i skallen. Det man ska lyssna på är AC/DC, Accept, Scorpions och Iron Maiden. Så är det och har alltid varit. ”Ny Våg är bra”, säger jag försiktigt. ”Jävligt sällan”, säger Krillan och avslutar därmed diskussionen.

30

Rebecka flyttar sig från väggen och ställer sig bredvid mig.

Jag vågar inte se på henne. Tänk om hon märkte att jag blev generad. Tänk om hon hatar punk lika mycket som de andra.

Hon biter sig fundersamt i underläppen. ”Man borde anmäla han”, säger hon. ”Vem?” ”Gunnar. Jävla sadist.”

Jag känner hur Mats tittar. Det är som om han hela tiden måste ha koll på var jag är och vem jag pratar med. ”Till vem?” ”Va?” Hon kisar mot mig, sätter handen över ögonen för att skymma solen. ”Till vem skulle man anmäla han?”

Hon ser ut att tänka efter. Jag tänker också, men kan inte tro att vare sig rektorn eller någon annan skulle vara särskilt intresserad. ”Jag hatar honom i alla fall”, säger hon till slut. Hennes mun blir till ett streck, hennes ögon till smala springor. Hon är säkert en halv decimeter kortare än jag. ”Jag ska förstöra på hans lektioner.” ”Nä, det ska inte gå åt helvete för dig också.” ”Det ska inte gå åt helvete för dig”, säger hon och ser förvånat på mig. ”Du kan ju allting.” ”Vadå?” ”Allting om historia, sånt jag aldrig hört att nån i vår ålder kan.”

Jag ser undrande på henne. Visste inte att hon visste. Jo, att vi pratat om saker, men att jag kan någonting på riktigt. Hennes leende känns som medicin mot all skit som hänt i skolan och utanför kiosken. ”Din sjuka jävel!” skriker Sami och hoppar upp på Krillans 31

rygg. De ramlar ihop och råkar sparka till en papperskorg så den faller på sned. Glasspapper i Samis huvud. Tjejen i kiosken skriker att de ska hålla käft. Sussi skrattar så att brösten guppar.

Mats stirrar på dem. ”Vad ska du göra sen?” frågar jag Rebecka. ”Vadå sen?” ”Efter nian?”

Först nu ser jag att hon har några fräknar på näsan. Hennes blick fastnar på kiosken, där de serverar hamburgare och korv, dit folk från hela bygden kommer på sina motorcyklar för att slåss och spela flipper. ”Jobba där kanske.”

Jag tittar frågande på henne, tänker att det är på skoj. ”Visst.” ”Varför inte?” säger hon med ett fniss. Det är svårt att veta om hon skämtar eller inte. ”Man får äta hur mycket mos man vill. Kom!” Bara så där. Som om jag inte var tvungen att kolla med de andra först. Men hon är redan på väg till sin cykel som ligger slängd på marken bredvid min. Inte för att det är en nyhet att jag och Rebecka umgås ibland, att vi har sällskap hem för att vi bor nästan grannar. Men att gå iväg ensam med henne. Fungerar det? ”Kom då!” säger hon från cykeln.

Krillan och Sami avbryter brottningsmatchen. Mats flinar. ”Vad ska ni göra?”

Jag hör undertonen. De andra flabbar. Rebecka låtsas inte om kommentaren. Blodet rusar till kinderna. Inte nu igen. Måste vrida bort huvudet. Nu borde jag följa efter henne. Snart är tillfället förbi. ”Ska du dra?” säger Sussi till Rebecka.

32

Rebecka nickar. ”Måste hem.”

Sussi kilar efter Rebecka och sätter sig på pakethållaren. Det är sensationellt att hon lyckas få isär benen med så tajta jeans.

De cyklar iväg. Rebecka vänder sig inte om. Mats kastar en tom snusdosa på mig. ”Synd. Eller hur?” ”Sluta mobba han”, säger Krillan.

33

j a g d r ö m m e r o m ett hus med spröjsade fönster och en kuperad, vildvuxen trädgård. Det behöver inte vara dyrt eller lyxigt eller inrett med det senaste. Det räcker att huset är fullt av liv, med barn som springer omkring och en ganska stor hund som de kan brottas med på mattan i vardagsrummet. Jag drömmer om att det ligger böcker huller om buller i bokhyllan, trasmattor på golven, att det står slitna, gamla möbler i rummen, klädda med udda tyger, och en gungstol som måste målas, och att man måste gå i tjocktröja och tofflor för att det drar kallt från fönstren.

Men vi bor i en helt vanlig hyresrätt i ett hus som är byggt 1995. Beata tycker att det är viktigt att det är praktiskt och hon vill bo nära bussen. Inne i stan vill hon gå på bio och fika med kompisar, gå på yoga, promenera omkring i olika stadsdelar och känna att hon är en del av ett sammanhang. Jag brukar vänta på henne när hon är ute. Även om jag vet att hon blir sen håller jag mig vaken, ibland i flera timmar. När hon kommer hem låtsas jag sova för att hon inte ska känna ansvar för att jag har legat vaken.

Idag är det hennes tur att fixa middag. Hon rör sig självsäkert i köket, även om hon säger att hon hatar att laga mat. Jag sitter i soffan och betraktar henne på håll, hur hon går där och pysslar på sitt självklara sätt i det pojkklippta håret. Jag tänker att det är fantastiskt att vi har ett liv ihop, jag vill säga det rakt ut. Man 34

säger alltför sällan saker till varandra, mesta tiden tänker man utan att säga.

Jag reser mig och går ut till henne. ”Ska jag duka?”

Hon ser förvirrat på mig.

Jag öppnar skåpet och tar ut tallrikar. Jag borde göra det nu, jag borde smyga nära och lägga armen om och viska i hennes öra att jag är glad för det vi har. ”Jag sticker tidigt med Axel på lördag. Det är samling i Älvängen halv åtta.”

Hon grimaserar. ”Halv åtta? Fy fan.” ”Tar du Klara till Partille?” ”Vilken tid?” ”Vid nio. De ska spela mot serieettorna, så det blir nog tufft.

Jag kanske hinner dit efter att Axel är klar. Då kan du sticka, om du vill.”

Det är ett fint erbjudande. Det betyder att hon kan träffa kompisar medan jag stannar i idrottshallen och tar hand om besvikna handbollstjejer. Hon behöver inte peppa dem att prestera nästa helg, och hon slipper köra hem några stycken till olika adresser.

Men hon ser knappt ut att ha hört. Nickar bara frånvarande.

Kanske är det mycket på jobbet. Kanske är hela hennes huvud fyllt av problem. Hon borde dela med sig av dem till mig. Det händer förstås att hon pratar om slöa kollegor och rektorn som ”fattar ingenting”, men det var ett tag sedan nu. Tyckte hon inte att jag lyssnade tillräckligt uppmärksamt? Jag borde ha återkommit nästa dag och ställt fler frågor.

Vi krockar vid diskbänken och ler mot varandra. Jag ska precis säga hur glad jag är när en skugga far över hennes ansikte.

35

”Jag träffade Desmonds pappa på bussen i morse.”

Hennes replik får mig ur balans. Bilden av Desmonds pappa i sin bohemcoola parkas och konstiga mössa framkallar obehag. ”Han berättade om Teo. Fy fan.”

Hon ser bekymrad ut, direkt plågad. Och jag som har vetat om Teo en hel vecka, utan att säga något. ”Vadå?” säger jag. ”Har du inte hört?”

Jag skakar på huvudet. ”Axels kompis Teo har en hjärntumör. De har opererat flera gånger, men han har blivit dålig igen.” ”Vad säger du?”

Hon skakar på huvudet. ”Tänk om det skulle hända oss. Tänk om det var Axel. Vi måste prata med honom om det här.” Jag nickar. ”Tänk om han är skitdeppad. Det är säkert därför han inte sagt nåt.”

Hennes blick söker sig in i mig. Jag lägger en tröstande hand på hennes arm.

Vi samlas runt matbordet. Axel äter glupskt, med munnen nere vid tallriken. Det spelar ingen roll hur många gånger vi har sagt att gaffeln ska föra maten till munnen istället för tvärtom. Klara bläddrar förstrött i en färgglad tidning. Beata suckar. Hon är på väg att brista, det syns. När jag ber Klara lägga undan tidningen tittar hon inte ens upp. Beata snappar åt sig den och kastar iväg den över golvet. Klara tittar häpet på henne, sedan börjar hon utan ett ord äta. ”Hörde du att Barcelona vann över Milan?” frågar jag Axel. ”Att det blev 3–2? De kontrade när det var tre minuter kvar.”

Han nickar vagt. Sekunder passerar i tystnad.

36

”Jag hörde att Teo har cancer”, säger Beata. Jag sätter maten i halsen. Det kom så abrupt, utan någon finess alls. ”Hur känns det?” ”Du kanske inte vill prata om det?” säger jag.

Axel tittar fundersamt upp i taket. ”Det känns som om … han är död redan.” ”Men så är det ju inte! Han kanske blir bra igen.”

Beata ser på mig som om jag förtjänade stryk. ”Desmonds pappa sa faktiskt att det var så gott som kört.” ”Desmonds pappa kanske inte vet allt”, mumlar jag. ”Han hade ringt föräldrarna. Han hade ringt och kollat läget!”

Hon har en anklagande ton, trots att hon inte vet att jag kände till alltsammans. Jag inser förstås att jag borde ha berättat för henne och tagit upp det med Axel i bilen på väg till träningen. Borde. ”Har du också ringt Teos föräldrar?” frågar Axel mig. ”Pappa visste inte om det förrän idag”, säger Beata och häller upp vatten i sitt glas. ”Men de pratade ju om det på föräldramötet?”

Det börjar krypa i benen. Heta kinder. Fastän jag vänder bort blicken vet jag att Beata ser på mig. ”Gjorde de?” ”Inte vad jag hörde”, säger jag och låtsas upptagen med att skrapa ur de sista resterna ur grytan. Beata vänder sig mot Axel. ”Är du säker på att de pratade om det på föräldramötet?”

Jag suckar trött. ”Jag säger ju att jag inte hörde nåt om det.”

Axel ser osäkert från Beata till mig. ”Fröken sa att ni pratat om det.” ”Varför sa du att du inte visste då?”

37

”För att … de förmodligen tog upp det efter att jag gått. Jag gick tidigare för att jag mådde dåligt.” ”Du var väl inte hemma särskilt tidigt?”

Jag reser mig hastigt. De blodröda kinderna. Barnens ögon. ”Jag kanske tog en sväng förbi affären på vägen hem. Jag kanske skulle köpa snus. Vad spelar det för roll?”

Min röst låter darrig och skrikig samtidigt. Hela min uppenbarelse berättar att jag är skyldig till allt som jag anklagas för. Jag är mer än skyldig. Någon annanstans i världen skulle jag stenas.

Jag sätter mig igen. Beata börjar äta. Klara börjar äta. Axel börjar äta.

38