Issuu on Google+


FyrklÜvern och Häxringens hemlighet


Fyrklövern och

Häxringens hemlighet Lille-Mor Arnäs


Fyrklövern och Häxringens hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Lille-Mor Arnäs Illustration: Erika Palovaara Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2013 ISBN: 978-91-87001-90-1


Till Jonathan och Marcus, mina h채rliga barnbarn


1.

De första tecknen

D

e seglade på vindarna ovanför Fjärås Bräcka, med de kraftiga vingarna utsträckta i full bredd. Kastbyarna fick dem att tappa kontrollen ibland men de höll sig ändå nyfiket kvar för att inte missa något som hände långt där nere. De var så högt upp att de såg allt som fanns på och runt den långsträckta åsen – skolan, kyrkan, den stora sjön och människorna som befann sig där. Den ene av dem hamnade i en luftgrop och sjönk så djupt att han kom riktigt nära åsen. Hans kalla ögon fixerade barnen som var helt ovetande om att de var bevakade. Sommarkänslan hängde kvar fast det var mitten av september och det var en perfekt dag för klasserna 4A och 5B. De var med sina ◆ 11 ◆


fröknar uppe på Fjärås Bräcka där de skulle lära sig om sin hembygd, Fjärås, genom att naturvandra och studera åsen. – Det här gjorde vi förra året, viskade Gustaf till Linus, men jag kommer inte ihåg ett skit. Linus tyckte det var lite trist att Gustaf gick i femman och han själv i fyran men de var ändå ihop så mycket det gick, både på rasterna och hemma. Barnen följde efter sina fröknar och Linnéa och Julia, som gick i samma klass som Linus, höll varandra i handen och svängde armarna fram och tillbaka i takt med stegen. Som på en given signal tog de två flickorna fram sina nya solglasögon, det ena paret i form av röda hjärtan och det andra av gröna stjärnor. De tittade på varandra genom de mörktonade plastglasen och log. Anna, som var fröken i 5B, vände sig om när de var mitt på Bräckan och lyfte handen så att alla skulle stanna och lyssna. – Titta på Lygnern där nere, sa hon och pekade. Ni har ju badat en hel del där i sommar, ◆ 12 ◆


inte sant? Det är Hallands största insjö men visste ni att den är drygt 45 meter djup och nästan två mil lång! – Och här, på andra sidan har ni Gropen. Fyrans fröken Karin gick försiktigt fram till kanten av åsen. Linnéa och Julia ställde sig bredvid henne och tittade ner. På botten av Gropen, som grustaget kallades, hade stenar satts ihop till ord, bilder och tecken. – Gå inte för nära kanten, sa Karin, det är jättebrant – och djupt! Ner till botten av grustaget är det nästan 60 meter. Vet ni vad det kallas när man skriver på det sättet? – Graffiti, eller nåt sånt, sa Linnéa, men jag är inte säker. – Precis! Graffiti brukar ju målas med sprayburkar på väggar och murar men det här är stengraffiti och så mycket bättre – det går ju att ta bort när som helst! Jag älskar dig, Belinda! stod det med jättebokstäver. Bredvid fanns ett enormt hjärta med en pil igenom. Flickorna fnissade lite och tog ett försik◆ 13 ◆


tigt steg bakåt och gjorde sällskap med de andra i en ring runt Anna och Karin. Deras fröknar berättade att ordet bräcka betydde just brant och att Fjärås Bräcka-åsen uppstod när inlandsisen drog sig tillbaka ungefär 12 000 år tidigare. – Det är verkligen länge sen, utbrast Lisa i 4A. – Ja, det kan man lugnt säga, log Karin. Allting med den här rullstensåsen är stort och mäktigt. Den är fyra km lång från kyrkan och vår egen skola och fortsätter i en böj runt Lygnern. Några av barnen pekade mot det lilla samhället Fjärås snett nedanför Bräckan. Husen såg så små ut att de mest liknade byggklossar i olika färger. – Men nu ska vi grilla korv borta vid Naturum och titta på stengångarna som visar Bräckans historia. Jag antar att ni är hungriga? Alla skrek ja och innan Karin och Anna hann reagera sprang barnen i vild fart uppe på åsen, i riktning mot Kolerakyrkogården. Ingen ◆ 14 ◆


lyssnade när Anna ropade att de skulle ta det lugnt och ingen såg heller de två kolsvarta fåglarna som följt dem ovanifrån hela tiden. När barnen började springa flög de åt samma håll som dem, den ene snabbt och den andre i mer maklig takt. * – Äntligen mätt! sa Gustaf och klappade sig på magen. Jag trodde aldrig vi skulle få mat. – Du kan ju äta jämt, ju, svarade Linus. – Om jag fick så. De satt på trappan till Naturum, som var café och utsiktsplats på samma gång. – Titta, barn, viskade Karin, och pekade mot en av de högresta tallarna som omgav byggnaden. Det sitter en korp nästan högst upp. Barnen vände blickarna uppåt och fick syn på den stora, svarta fågeln, som satt alldeles stilla på en av de kraftigaste grenarna. – Konstigt, viskade Anna tillbaka, och rynkade pannan. De brukar aldrig vara här ◆ 15 ◆


uppe på Bräckan utan håller till nere på slätten, vid Li gravfält. Karin nickade och tecknade åt barnen att vara alldeles tysta. Korpen rörde långsamt sitt huvud åt än det ena, än det andra hållet. För en gångs skull var det knäpptyst i båda klasserna. Alla var helt fascinerade av den svarta fågeln. – Det här är den största kråkfågeln vi har. Mellan vingspetsarna kan det för vissa av dem vara långt över en meter. Karins viskande röst gjorde att spänningen steg ytterligare och allas ögon var som fastlåsta vid den magnifika fågeln. – Det är så häftigt, viskade Linnéa och vände sig mot Julia, som stod tyst och blek bredvid henne med slutna ögon. Vad är det, Julia? Varför ser du så konstig ut? – Jag tycker de är jätteläskiga, svarade Julia. Hon öppnade ögonen men tittade inte uppåt, bara på Linnéa. – Titta, där kommer en till! Det höga ropet från en av eleverna väckte alla ur förtrollningen och korpen i tallen sträckte ◆ 16 ◆


ut sina breda vingar och lyfte från sin gren i en glidande rörelse. Han förenade sig med den andra korpen som cirklade ovanför dem och båda flög långsamt och majestätiskt bort i riktning mot Kolerakyrkogården. – Wow, sa Linus och ögonen lyste. Det var det coolaste jag sett alltså! – Coolt, sa Gustaf, såg du vingarna? Jag visste inte att de var så stora! – De är borta nu, sa Linnéa och tittade oroligt på sin vän. – Tack och lov! Julia pustade som om hon hållit andan hela tiden. – Vad är det med dig? sa Gustaf. Är du sjuk? – Ja, jag har precis fått Gustaf-sjukan, fräste Julia. Linnéa fnittrade och gav sin kompis en kram. **

◆ 17 ◆


2. Mary

F

lickorna stod framför den stora spegeln i Linnéas rum och var djupt koncentrerade. Båda hade långt hår, ända ner på ryggen och de försökte komma på de mest avancerade frisyrer, utan någon större framgång. Efter många misslyckade försök gav de upp och det slutade med en enda lång fläta, som vanligt. – Vad olika vi är! sa Julia. – Det säger du varje gång, sa Linnéa. Men det var sant. I spegeln syntes två tioåriga flickor som var varandras totala motsatser. Linnéa hade ett ganska smalt ansikte, mörkbrunt, lite lockigt hår och nötbruna ögon medan Julias ansikte var aningen rundare, det raka håret hade en varmt röd, nästan kopparfärgad ton och ögonen var grågröna. ◆ 18 ◆


– Vi har i alla fall lugg båda två! log Linnéa. Kommer du ihåg när vi lekte frissa? – Hur skulle jag kunna glömma det, klagade Julia, jag kunde ju inte gå ut, så hemskt var det. Vad arg jag var på dig! – Ja, men det var kul att klippa, fnittrade Linnéa. Julia stämde in i fnittret och de slängde sig ner på Linnéas säng och vrålade av skratt. – Vad håller ni på med? I dörröppningen stod Linus och Gustaf. – Inget, stönade Linnéa och båda tjejerna fick ett nytt skrattanfall. – Skärp er, alltså. Linus lät irriterad och blängde på sin tvillingsyster. Han var nästan en kopia av Linnéa, men bara nästan. De såg mer ut som mycket lika syskon än tvillingar. Hans hår var naturligtvis kortare och han avskydde de ”flickiga” lockarna i nacken. Helst hade han velat se ut som Gustaf, med blond, spretig Emil-frisyr, blå ögon och en metallring i ena örat. Han hade inget hål eller så, för det fick han förstås inte för sin mamma ◆ 19 ◆


men den satt där i alla fall. Linus tyckte det var så coolt! – Vi ska upp på Bräckan igen och se om korparna är kvar. Hänger ni med? – Ja, det vill jag! Linnéa blev eld och lågor. Julia reste sig från sängen och såg precis så sur ut som bara Julia kunde. – Jag går inte med. – Hon tycker de är otäcka, förklarade Linnéa. Men jag vill att du går med. Även om du inte gillar dem så är de ju helt ofarliga. – Ja, jag tror att de är mycket mer rädda för oss, ska du veta, sa Gustaf, och Linnéa skänkte honom ett tacksamt ögonkast. Det var så märkligt det där med Gustaf och Julia. Hon kunde bli så arg på honom ibland men ändå var det som om hon litade mer på honom än på sin bästa tjejkompis. Linnéa var lite förnärmad över det men brydde sig mer om att Julia följde med. Utan henne var inget roligt. – Okej då, jag går väl med då. Hon lät inte speciellt övertygad men sagt var sagt. ◆ 20 ◆


* De ställde sina cyklar vid Naturum och killarna började titta uppåt, mot talltopparna, för att försöka urskilja något mellan grenarna. Julia höll sig ganska nära Linnéa och vägrade lyfta blicken och delta i sökandet. De gick över vägen in på parkeringen och tittade hela tiden upp mot träden och himlen. Ingenting, inte ens en ynka liten skata fanns där. Gustaf och Linus gick in på den slingrande, smala stigen som ledde från parkeringen till Kolerakyrkogården. Den var stenig och ojämn och Gustaf stod nästan på näsan eftersom han inte såg var han satte fötterna. Efter bara några minuter tog stigen slut och de befann sig vid en stor fårhage men några djur fanns där inte. Däremot, en bit nedanför hagen, utanför muren runt kyrkogården, stod en kvinna. Hon såg sig om åt alla håll, samtidigt som hon höll ut armarna med händerna knutna. ◆ 21 ◆


– Vad gör hon? sa Linnéa. De stod en stund och tittade på henne och till sist skakade Linus på huvudet. – Skumt alltså. Väntar hon på regn, eller? Men det var bara det att det inte fanns ett moln på himlen. Vädret var lika strålande som det varit dagen innan när de var på Bräckan med sina klasser. De betraktade kvinnan och försökte förstå vad som pågick, när de hörde kraftiga vingslag ovanifrån. Allas ansikten, även Julias, vändes omedelbart uppåt och bara några meter upp svävade två enorma korpar. Efter några sekunder flög de vidare, i riktning mot kvinnan i hagen. Med förvåning såg barnen hur hon vände sig mot korparna som närmade sig med oroväckande hastighet. De flög lågt, alldeles för lågt egentligen, och det såg ut som om de skulle anfalla henne. – Hjälp, viskade Julia. Vad håller hon på med? – Vet inte, men det är bara inte klokt, viskade Linnéa tillbaka. Ska de flyga rakt på henne? Kvinnan lyfte långsamt sina armar högre. ◆ 22 ◆


När korparna, som närmade sig från två håll, bara var några meter bort öppnade hon de knutna nävarna och såg ut att slänga upp något i luften. Överraskade och skrämda flög de vid sidan av henne, hest och ilsket kraxande. – Jag har aldrig sett nåt sånt, sa Linus, och skakade på huvudet. Gustaf fick inte fram ett ljud och hade blicken fäst på kvinnan, som nu höll ett vakande öga på korparna som cirklade ovanför, högt upp. Till sist flög de vidare ner mot gravfältet och försvann ur sikte. Kvinnan vände sig mot barnen och vinkade åt dem att komma fram till henne. – Jag visste inte att hon såg oss, viskade Linus. Linnéa blev osäker och såg att Linus kände detsamma. Reglerna hemifrån var tydliga – håll er borta från främlingar! – Kom, vad väntar ni på! Julia var redan på väg nedför sluttningen. – Men Julia, vi kan inte bara gå dit! Linnéa begrep sig inte på henne ibland. Ena stunden var hon livrädd, i nästa bröt hon regler utan att blinka. ◆ 23 ◆


– Jag lovar, det är helt okej, ropade Julia och vinkade samtidigt till kvinnan. – Hur kan hon veta det, muttrade Gustaf. – Precis, nickade Linnéa. Linus ryckte på axlarna och gick med bestämda steg efter Julia. Han var alldeles för nyfiken för att kunna motstå det här. Linnéa och Gustaf tittade på varandra och följde efter – de var ju precis lika nyfikna. På nära håll insåg de att det inte fanns något att vara rädd för. Den lilla kvinnan framför dem såg ut som en snäll mormor, med rundnätt figur och runt ansikte, till och med hennes glasögon var runda. Hennes bruna hår, genombrutet av grå slingor, var långt och samlat i en fläta, samma frisyr som Linnéa och Julia hade. Den blårutiga klänningen med vitt förkläde stämde precis med en mysig mormor. Som för att ytterligare förstärka sin vänlighet log hon varmt mot dem. – Hej, barn, sa den lilla damen och log. Hennes röst stämde med utseendet, lika vänlig och glad. Jag heter Mary. Vilka är ni då? ◆ 24 ◆


Alla fyra talade om vad de hette och hon nickade mot var och en av dem. Gustaf kunde inte hålla sig längre. – Varför gjorde korparna så där? Det såg ut som om de skulle anfalla ju! Mary tvekade en kort sekund innan hon svarade. Hon log emot Gustaf. – Korpar är mycket speciella fåglar. Det gäller bara att våga stå upp mot dem. – Men varför anföll de inte oss? sa Linus och tittade uppfordrande på Mary. – Jag har ingen aning faktiskt. Vem vet hur fåglar tänker? Hon skrattade till som om hon sagt något lustigt. Alla utom Linnéa stämde in i skrattet. – Men, skulle ni inte vilja smaka färska bullar? Jag har bakat hela morgonen och doften känns ända upp på Bräckavägen! * Linnéa visste inte hur det gick till men plötsligt var allihop på väg hem till kvinnan de nyss ◆ 25 ◆


träffat och hon och Julia gick först. De pratade hela tiden som om de var gamla vänner. Efter dem kom Gustaf och Linus och sist, mycket tveksamt, gick Linnéa. Hon var bekymrad över att de så lättvindigt följde med en vilt främmande människa. Hon verkade snäll men varför ville hon inte tala om korparna? Visst hade hon kastat upp något mot dem? Egentligen hade de inte fått veta något av värde. Gustaf hade försökt pressa fram bättre svar men Mary undvek frågorna och började prata om annat. De gick över Bräckavägen och nedför en mindre väg på andra sidan, mot sjön Lygnern. Vägen böjde lite åt höger och där, i en hage, gick några mycket speciella kor och betade. De hade kraftiga, breda huvuden, lång ljusbrun päls och kraftiga horn som var riktade utåt istället för uppåt. – De är så söta! utbrast Linnéa ivrigt och sprang fram till stängslet. – Akta dig så du inte får en stöt, sa Mary. Jag har inte så kraftig el i tråden men ändå … ◆ 26 ◆


– Är det dina kor? frågade Linnéa förvånat och kände att den som ägde höglandsboskap inte kunde vara så farlig. – Ja utan dem hade jag nog längtat hem för mycket! Innan Linnéa hann fråga vad Mary menade sa hon glatt: – Men nu är vi framme! Framför dem låg en tomt med så mycket blommor, i så många färger, att det var som ett fyrverkeri. Bakom färgprakten skymtade en röd stuga med vita knutar och små fönster. Röda och vita klängrosor slogs om utrymmet på väggarna. Ovanpå alltihop tronade ett tjockt halmtak som hängde ner i stora valkar på sidorna. Mary tittade i brevlådan, som hängde på det rödmålade staketet och öppnade grinden. – Kom, barn! Stig på! Barnen tittade storögt på den otroliga trädgården. Förutom blommorna fanns där fontäner, små bänkar, krukor, små änglastatyer och till och med en liten damm där grodorna hoppade omkring på näckrosbladen. ◆ 27 ◆


– Det ser ut som ett sagohus, viskade Linnéa. – Ja, det saknas bara pepparkakor, fnissade Julia. Och en elak häxa! – Ja, och en ugn att stoppa in oss i! Flickorna var nu så fulla i skratt att de inte märkte att Mary drog efter andan och spärrade upp ögonen. Det varade bara ett ögonblick men både Linus och Gustaf såg det. – Sätt er vid bordet, kära barn, så kommer jag med saft och bullar. Hon pekade på en kritvit trädgårdsmöbel med komplicerade och vindlande snickerier och som var placerad i en liten berså intill stugan. Det var de godaste bullar de någonsin ätit och till slut knuffade Julia till Gustaf för att han skulle sluta stoppa i sig. Han hade säkert hunnit med minst åtta stycken. Linnéa tittade i smyg på Mary och försökte komma underfund med henne. Hon var inte längre orolig för att hon var en elaking som skulle låsa in alla fyra på bröd och vatten. Nej, hon var jättesnäll och trevlig på alla sätt men hon kunde inte bli kvitt känslan av att det var ◆ 28 ◆


något mer med henne, något som hon och de andra inte kände till. Det fanns bara ett sätt att få reda på det. – Jo, tant Mary … Längre hann inte Linnéa innan hon blev stoppad. – Nej, nej, ni ska kalla mig Mary och inget annat. Nån tant är jag inte, inte än i alla fall. Hennes fnittrande skratt var så smittsamt att alla stämde in i det. Deras skratt rullade runt i den frodiga trädgården tills Mary med möda avbröt dem genom att lyfta ena handen. – Ni kanske hör att jag låter lite annorlunda än er när jag talar? Barnen tittade på varandra och nickade. – Det är så att jag är född i England och kom till Sverige som vuxen så jag har fortfarande lite engelska ljud för mig. Jag kan inte säga vissa ljud rätt. – Jag tycker det låter jättefint, sa Linus. – Tack, lille vän. Det var snällt sagt! – Då förstår jag! sa Linnéa. Höglandskorna kommer ju från England, gör de inte? – Ja, egentligen kommer de från Skottland ◆ 29 ◆


men jag växte upp alldeles vid gränsen i norra England så vi hade highland cattle i alla år. I samma stund kom en kraftig vindpust från Lygnern och den plötsliga kylan fick dem att huttra lite. Mary drog ihop sin kofta. – Jo, jag är så nyfiken på korparna som var uppe på Bräckan. Vi har aldrig sett dem däruppe förut. Det är så spännande! Mary, du kan väl berätta lite mer? Linnéa log ett oskyldigt leende och tittade förväntansfullt på henne. – Varför gjorde du så där med händerna? frågade Gustaf. – Jag är lite av en fågelskådare, förstår ni, sa Mary. Jag kan en hel del om fåglar. – Men du hade ju ingen kikare med, sa Linus. – Brukar verkligen fåglar anfalla människor? Det är ju inte klokt, sa Julia och rös till lite. – Hur … Linnéa avslutade aldrig meningen för Mary reste sig upp från bordet. Hon suckade lite och betraktade barnen under tystnad. Efter en ◆ 30 ◆


stund satte hon sig igen och nickade, som om hon övertalat sig själv att fortsätta. – Kära barn, det går visst inte att lura er. Kanske är det meningen att det ska bli så här. Det börjar väl bli dags för er att gå hem, inte sant? Jag följer er upp på åsen så ska jag berätta nåt för er. Alla fyra kände sig lite illa till mods, speciellt Linnéa, som skämdes över att hon hade startat det hela genom att pressa Mary. Nu var de inte välkomna längre … * Mary gick före upp till platsen där de först hade sett henne och korparna. Hon vände sig mot barnen och vinkade åt dem att komma närmare. – Ser ni var vi står, barn? frågade Mary och gjorde en svepande rörelse med handen. Alla fyra såg sig om och förundrade sig över att de inte sett det tidigare. De var omgivna av platta, ganska stora stenar som hade lagts ovanpå mindre, knubbiga stenar. ◆ 31 ◆


– Det är bänkar, sa Linus förvånat. – Precis, sa Mary. Runt om oss, i en stor och perfekt cirkel, står dessa sex stenbänkar. Men här finns mer. Hon tittade förväntansfullt på dem i tur och ordning. – Bakom dig står en jättesten. Den ser nästan ut som Frodestenen vid Li gravfält, sa Julia och pekade ner mot gravfältet. – Just det, sa Mary och log mot Julia. En del kallar den bautasten medan andra säger monolit, det betyder att den står alldeles ensam, för sig själv. – Och mittemot, mellan bänkarna, finns ett stenbord, sa Linnéa och kände sig lite gladare när hon förstod att Mary inte var arg på dem. Men varför visade hon den här jätteringen av stenar? Linnéa måste medge att hon var nyfiken och ville veta mer. Mary nickade och såg sig om på stenformationen under tystnad. Sedan vände hon sig direkt mot barnen och sänkte rösten. – Det jag ska berätta nu får ni inte föra vidare, inte till en levande själ. Ni måste lova det! ◆ 32 ◆


Hon lät så allvarlig att barnen instinktivt tog ett steg bakåt, undan från henne. På något vis var hon inte samma Mary som serverat nybakade bullar i den färggranna trädgården. – Var inte rädda, jag vill er inget illa. Men ni måste lova på heder och samvete, att aldrig, aldrig yppa något. Hon tittade intensivt på dem, en efter en. De fyra barnen sneglade på varandra, osäkra på vad som pågick och hur de skulle hantera det. – Vad då ”yppa”, frågade Gustaf. Linnéa och Linus nickade instämmande. Julia tog ett steg framåt, mot Mary. – Vi lovar, Mary, sa hon allvarligt. Vi tiger som muren. – Jag litar på dig, Julia. Kan jag lita på er andra också? Att ni inte säger till någon det jag tänker berätta? Hon såg frågande på dem. – Linnéa? – Ja, jag lovar. Hon dröjde lite med svaret och lät inte lika säker som Julia. ◆ 33 ◆


– Vi med, sa Linus och knuffade till Gustaf som, precis som Linnéa, var tveksam. Till sist nickade han motvilligt. Mary rättade till sina runda glasögon och drog efter andan som för att ta sats. – Vi står nu mitt i denna cirkel av stenbänkar, bordet och monoliten. – Ja, vi vet det, sa Gustaf och flinade lite. – Tyst, Gustaf, fräste Julia. Fortsätt, Mary, vad är det som är så hemligt? Ja, precis, tänkte Linnéa, varför är hon så hemlighetsfull? Hon tittade skrämt på Mary, som faktiskt också såg lite nervös ut. Till sist samlade hon sig och sa med en röst som inte riktigt bar: – När jag såg korparna förstod jag direkt. Det råder inte längre något tvivel om det. Vi står just nu i en aktiv Häxring. De är tillbaka. **

◆ 34 ◆


3. Häxringen och Fyrklövern

E

n lätt bris fick Marys förkläde att fladdra lite och det rasslade en aning i lövträden en bit bort. I övrigt var tystnaden total. Alla fyra barnen stirrade på henne och försökte förstå vad hon just sagt. Häxring? Vilka ”de”? Innan Linnéa hann öppna munnen höjde Mary ena handen som för att stoppa alla frågor. Hon såg med ens mycket äldre ut, och allvarlig, helt olik den glada kvinna de hade mött förut. – Ni hörde rätt, sa hon lågt. Vi står mitt i Häxringen och de är snart tillbaka, om de inte redan är här. Det här var det värsta som kunde hända och det är en mardröm för oss alla. – Vilka är tillbaka? Nu kunde inte Linnéa hålla tyst längre. – De onda häxorna förstås, svarade Mary, ◆ 35 ◆



9789187001901