– Men pengarna kan ju varit till någonting annat, han visste väl inte att han skulle dö i den där sjukdomen. Vem packade ihop hans saker? Vem bodde han hos? Har du varit i kontakt med dem? Vi avslutar samtalet med att bedyra varandras kärlek och jag lägger mig på sängen och stirrar upp i taket. Katarinas frågor är relevanta, jag vet ingenting av vad som försiggått uppe i bergen under åren Sebastian bodde där. Ur ryggsäcken letar jag fram den svarta anteckningsboken som återfanns i väskan jag packade upp på ambassaden och bläddrar igenom den. På nästan varje blad är det ritat märkliga figurer och uppslagen är fullklottrade med närmast hallucinogena bilder. Överallt upprepas namn på gudar ur den indiska mytologin, de är omgivna av ögon, kristaller och klängande växter. Men på vissa sidor i boken står nedtecknat namn, adresser och telefonnummer istället för klotter. Här hittar jag ganska snart numret till något som heter Rainbow Café i Kasol, som är den by i Parvati Valley där Sebastian tillbringade sina sista dagar i livet. Efter en orolig natt, jag vaknade flera gånger av skrik och skratt utifrån gatan, kliver jag ner till receptionen. Natten var överraskande kylig och fönstret gick inte att stänga så jag låg under både täcket och överkastet medan jag lyssnade till de höga rösterna i mörkret mellan brustna drömmar och obekväm sömn. Klockan är inte mycket men trots det är receptionen tömd på bylten och pojken bakom disken lika skinande vaken och pigg som kvällen innan. Jag får upplysning om ett populärt café helt nära som är prisvärt, erbjuder kaffe och sandwich, men man kan även få bacon och böner, förklarar han leende. Jag går dit och sätter mig vid ett ensamt bord alldeles intill gatan, fnissar lite för mig själv över plaststolarna som är kitschigt handmålade i rött och grönt, och bakom serveringsdisken hänger bilder av Shiva och Krishna. Kaffet är mycket gott. Morgonen skärper mina sinnen och detaljerna framträder allt tydligare och min beslutsamhet stärkts. 63
Ovanför takåsarna reser sig den gulgråa solen bakom det ständiga diset, det blir varmare och jag tänder en cigarett. Idag ska jag kremera min bror, det är målet med dagen, samt att jag borde försöka hitta ett annat boende. Jag bestämmer mig för att under kvällen gå tillbaka till Connaught Place för middag och avkoppling. Det är bara några dagar kvar på mitt uppdrag, men jag måste ringa mor och försöka beskriva hur det går. Hon ligger förmodligen vaken nätterna igenom med dåligt samvete. Under hur många år anklagar en mor sig själv för sin sons förtidiga bortgång? Upphör tanken på skuld någonsin? Kommer hon inte stå framför spisen i radhuset och mellan varven undra vad det var som gick snett. Kunde hon gjort annorlunda, vad kunde vi allihop gjort annorlunda? Alldeles överraskande står min chaufför plötsligt framför mig och sträcker fram handen och jag tar den. Vi hälsar varandra en god morgon, sedan ställer han sig ett stycke ut på gatan och betraktar livet nonchalant och liksom överseende. Jag röker klart, dricker upp kaffet och betalar. Ska han stå kvar? Vet han om vad som kommer att ske idag? Har han varit med om en kremering tidigare? Långsamt spankulerar jag bort mot hotellet och känner efter om han följer mig, vänder mig om och jodå, han går och sparkar lite i gruset och smutsen i rännstenen ett stycke bakom mig. Ytorna mellan de slitna huskropparna fylls snabbt och alla ljuden skärps medan jag hämtar bagaget och sätter mig i den vita bilen. Utanför kyrkogården är kommersen redan i full gång och jag inhandlar ett par kransar med orangefärgade blommor. Mister Morgan sitter på sin pinnstol och bryr sig inte om att resa sig när vi anländer. På träbockarna varpå zinkkistan låg igår, är nu en ny kista lagd, den är överdragen med ett svart tyg men inga andra tecken eller dekorationer har lagts till, jag placerar mina båda kransar ovanpå locket som lyser intensivt mot det svarta tyget. Mister Morgan berättar kort att vi ska fara om en liten stund och reser sig så att jag kan sätta mig framför kistan. Gravplatsen är 64
inte lika skrämmande idag, de väldiga fåglarna i träden har gömt sina kala halsar i fjäderdräkten och en vind från öst gör luften lite lättare att andas. Snart ska jag ta farväl och mina ögon fylls av tårar som en efter en rinner ner för kinderna. Med händerna knutna i knät stirrar jag på kistan och platsen med de raka trädstammarna, de grå gravstenarna och de osannolika monumenten fyller mig med en vördnad. Runt mig ligger resterna av en kolonial historia, för även om kristendomen fortfarande samlar själar i New Delhi är huvuddelen av de avlidna från svunna tider. Numera skickas de hem, de döda. Européerna flygs hem och gravsätts på kyrkogårdar dit bröder och döttrar kan gå och nedlägga kransar och tända ljus i höstmörkret. Bara ett fåtal blir kvar, bundna till indiska traditioner och sedvänjor. Min bror valde Indien som hemland, valde det eller tvingades att välja det, och det vore oberättigat att ta honom härifrån nu när han inte längre kan välja själv. Valet att kremera honom på plats i Indien är korrekt. En lättnad fyller mig och jag torkar tårarna. Det är naturligt att jag sitter här och väntar på att få göra det rätta för honom. Åtminstone en enda gång ska jag göra något rätt för min bror. Alla gånger jag medvetet undvikit honom och undflytt konfrontationer, allt ska jag nu ställa till rätta genom att låta honom få en traditionell och värdig begravning i landet han valde att leva i. Mister Morgan harklar sig och de två unga assistenterna ställer sig i varsin ände av kistan. De betraktar mig missmodigt, jag reser mig, går fram och lägger min vänstra hand på det svarta tyget, rättar till en av blomkransarna och tar ett djupt andetag. Farväl. Utan större ansträngning lyfter de upp honom, den utmärglade kroppen väger förstås inte mycket och den tunna kistan är lätt att hantera. Obesvärat skjuter de in kistan i bakluckan på den gröna skåpbilen och stänger dörrarna. Jag ombeds sätta mig i framsätet bredvid Mister Morgan som startar skåpbilen och skakande rullar vi ut genom porten och ut i gatuvimlet. Han använder broschyren som solfjäder och berättar, som i förbifarten, att de tvingats 65
att ändra kremeringsplats. Den vid floden har stängt på grund av ogynnsamma vindar, tydligen driver liklukten in mot de delar av staden som är särskilt populära för turister och de nya exklusiva restaurangerna vill helst inte ha den extra kryddan, förtydligar Mister Morgan. – Men den här platsen är också bra. Rent och snyggt, säger han och parkerar framför en portal som leder in till en stor öppen plan med sex avsatser avsedda för likbål, varav två har pagoder och träbänkar medan de andra saknar tak och sittplatserna består av uthuggna prång i muren. Det pågår ingen aktivitet inne på området utan vinden som leker i de fåtal träd som nakna pekar mot himlen utgör den enda ljudkulissen. Däremot är det trängsel utanför portvalvet, invid ett bord sitter en herre med en beigefärgad halsduk som han hela tiden kastar över axeln och runt honom har en folksamling bildats. Mister Morgan tränger sig fram, talar kort med herrn bakom bordet och pekar på mig. Folksamlingen skingrar sig när han ropar åt mig att stiga fram. Han ber om mitt pass, vänder och vrider på det utan att öppna det, ber sedan om Sebastians pass, öppnar det och läser noggrant igenom födelsedata och ursprung, bläddrar därefter igenom passet, stannar till ibland och begrundar vad som är skrivet och försöker uttolka stämplar från när och fjärran. Utan att se mig i ögonen sträcker han fram handen och ber om dödsattesten. Återigen läser han med kisande ögon ord för ord vad som är nedtecknat, så ser han upp på mig, snörper ihop munnen, kastar halsduken över vänstra axeln och säger: – Lars Leonard? Och du är den dödes bror? – Jag är hans bror, säger jag och sträcker på mig. – Din bror dog här i Himachal Pradesh, av en sjukdom? frågar han retoriskt och fortsätter: – Hur länge var han sjuk? – Det vet jag inte, svarar jag. Herren bakom bordet lyfter misstänksam ena ögonbrynet och fuktar läpparna. 66
– Har han fler bröder? frågar han sedan. – Ja, en till. – Yngre eller äldre? – Yngre. – Och var är er far? – Både hans far och yngre bror är kvar i Sverige. – Sverige, upprepar herren bakom det enkla bordet och skjuter fram ett dokument jag förväntas fylla i och medan jag tolkar dokumentets uppmaningar och svarar så gott jag kan på det som efterfrågas, hör jag hur Mister Morgan lågmält samtalar med herrn framför mig. Folkmassan runt oss lutar sig fram för att inte missa något, jag reser mig och visar mitt missnöje med trängseln, men ingen gör någon som helst ansats att flytta sig. – Vad jobbade han med? undrar herrn. – Han tillverkade smycken som han sålde. Det blir en paus. Jag vill nu att det ska vara över, det här förbannade förhöret. Låt mig gå och avsluta det här. Snälla, låt mig gå iväg och ta ett sista avsked. – Så din bror lämnade alltså Sverige för att bosätta sig här i Indien och sälja egenhändigt hopsnickrade smycken. Herrn bakom bordet ler och bläddrar lite nonchalant i dödsattesten. Rösten och leendet är anklagande och jag blir arg. Kan han inte låta mig vara ifred. Skit samma hur min bror valde att leva, nu är han död och jag vill åka härifrån. – Jaha, konstaterar herrn slutligen resignerat, slänger halsduken över axeln, ropar sedan ut en order och ett par män hur hopen frigör sig och släntrar bort till en hög med torra grenar och stockar. De fyller en söndrig skottkärra och krånglar sig iväg mot avsatsen där kistan med min bror placerats. Där inleder de ett mödosamt arbete med att bygga ett bål, det förefaller så mödosamt att Mister Morgan viskar i mitt öra att det nog är bäst att jag betalar lite extra till eldarna – några rupies, bara några rupies – annars finns det en chans att de inte riktigt uppfyller önskemålen. Och förtydligar 67
Mister Morgan, jag vill nog inte se resultatet om bålet de bygger inte uppfyller förväntade önskemål. Jag sväljer och undrar hur mycket jag ske ge dem. Summan uppges och jag skyndar fram och ger de två eldarna en bunt med sedlar. De tittar ner i marken och stoppar pengarna i sina fickor innan de hämtar ytterligare en kärra med grenar och jag andas ut. Helvete. Hur skulle det se ut om Sebastians kropp bara brann upp till hälften. Innan bålet färdigställs lyfts kroppen ut ur kistan och läggs på ett par rejäla stockar, den smala kroppen är inlindad i ett nytt tunt bomullstyg och likstelheten gör att han påminner om en vit rulle tyg man finner i tygaffärer, därefter byggs med stor skicklighet ett bål som ska låta luft och värme flöda fritt för att effektivt förvandla min bror till aska. Stum och orörlig betraktar jag eldarnas bygge, och slutligen ber de mig stiga fram och lägga dit blomkransarna jag tafatt håller i handen. Jag placerar dem överst på högen och den ene av de två eldarna öppnar utan uppmaning tyget så att jag tillåts återse Sebastian anletsdrag en sista gång. Ögonen är slutna, såret på kinden rengjort, grinet utslätat och när jag ser ansiktet erövras jag av en befrielse. All smärta och skräck är avlägsnad. Omtumlad av åsynen måste jag sätta mig och bålets tänds. Mot himlen reser sig flagor och rök, stycke för stycke omvandlar elden trä och människa till aska, flammorna är först höga och sjungande, sedan heta och sprakande. Jag sitter och väntar tills inget längre finns att se, bara en hög med resterna från en brand.