A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 12
09-08-06 13.24.54
I
Hjärta i rött bläck
hit. e t n i r Du hö
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 13
09-08-06 13.24.57
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 14
09-08-06 13.24.57
ÄLSKADE SYSTER
Skyler, hjälp mig Skyler jag är så ensam på det här
stället Skyler jag är så rädd det gör så ont Skyler du tänker väl inte lämna mig på det här hemska stället eller hur Skyler? Nio år, tio månader, fem dagar. Den där barnrösten som ekar i huvudet på mig.
15
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 15
09-08-06 13.24.59
”ÖVERLEVARE”
Alla dysfunktionella familjer liknar varandra. De är också
”överlevare”. Jag är det av barnen som ”överlevde” i en ökänd amerikansk familj, men efter nästan tio år kommer ni antagligen inte ihåg mig: Skyler. Det är ett effektfullt namn, tycker ni inte det? Skyler, som i sky, som i himmel. Ett namn som far valde speciellt för mig, eftersom han förväntade sig stordåd av mig, jag som var hans förstfödda barn, och pojke. Ett namn som min far, Bix Rampike, trodde skulle skilja ut den som bar det från alla dem som bara var som folk är mest. Mitt efternamn – ”Rampike” – har visst redan fått era ögonlock att fladdra till av förvåning. Ram-pike. Ett namn som ni alldeles säkert har hört, om ni inte är medvetet trögtänkta eller låtsas att ni ”stå över allt sådant” (det vill säga den amerikanska skvallerpressens plundrade land) eller är mentalt störda eller väldigt unga. Rampike? Den där familjen? Den lilla skridskoprinsessan, hon som blev … Och där man aldrig fick reda på vem som … Om det var föräldrarna, eller en sexualförbrytare, eller … Någonstans i New Jersey, för flera år sedan, det måste ha varit minst ett decennium sedan … Och det är därför som jag – äntligen! – har förmått mig till att börja på det här, vad det nu kan bli, något slags privat dokument – ett ”unikt personligt dokument” – inte bara en biografi utan (kanske) en bekännelse. (Eftersom Skyler Rampike i vissa kretsar är misstänkt för 16
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 16
09-08-06 13.24.59
mord skulle man ju kunna tro att jag har mycket att bekänna, eller hur?) Just därför kommer detta dokument inte att bli kronologiskt/ linjärt utan ska följa mina fria associationer som är ordnade enligt en osviklig (men också obegriplig) inre logik: inte litterärt, opretentiöst, avväpnande grovt och amatörmässigt, skuldtyngt, precis som man väntar sig av ”den överlevande” som lämnade sin sexåriga syster åt hennes ”öde” någon gång under ”småtimmarna” den 29 januari 1997 i vårt hem i Fair Hills, i delstaten New Jersey. Ja, jag är den Rampike. Den äldre brodern till den mest berömda sexåringen i Förenta staternas, för att inte säga Nordamerikas, för att inte säga hela världens historia: hur många sexåringar har man någonsin hört talas om vars namn och ansikte är lika allmänt ”igenkända” som Bliss Rampikes, hur många omtalas mer än 500 000 gånger på internet och hur många är förevigade genom mer än trehundra webbplatser/hemsidor/bloggar som underhålls av lojala/galna beundrare? Där har vi fakta. Det ironiska är att min syster inte fick denna berömmelse, som så gott som varenda förälder till en sexåring i det här landet skulle kunna ge vad som helst för, förrän efter sin död. Och jag då, Skyler? Anonym och lika lätt att glömma som en såpbubbla. Okej då, en såpbubbla som ser väldigt konstig ut. Om ni har följt fallet Bliss Rampike har ni antagligen bara i förbigående sett Skyler skymta förbi. I er iver att med ogillande rynkad panna och med en snörpning på munnen glo på de liderliga dokument som lagts ut på internet har ni missat brodern. Ni har sett piratkopierade familjefoton av familjen Rampike, foton från brottsplatsen, foton från bårhuset och ur obduktionsrapporter som förvärvats på olagligt sätt och dessutom har ni sett en till synes oändlig mängd filmsnuttar med Bliss Rampike på toppen av sin korta men bländande karriär som den ”yngsta skridskoprinsessan någonsin”, Lilla Miss Jersey Isprinsessa 1996, som på sina skridskor gled mot segern på den gnistrande isbanan i Newark War Memorial Center. Hon var så ”änglalik” i sin smultronröda skridskodräkt av paljettbroderad satäng, med en käck tyllkjol och vita spetsunderbyxor som kikade fram under den, med glitter – ”stjärnstoft” – både i den vackra lilla 17
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 17
09-08-06 13.24.59
flickans lockiga blonda hår och i hennes uppspärrade fuktiga ögon, att det sved i hjärtat när man såg henne; det lilla barnet var så ensamt på isen, ett kallt månlandskap som glittrade under hennes blänkande skridskoblad, åh! nu hoppade hon så att hela publiken flämtade till, nu gjorde hon en piruett på två skridskor och sedan gjorde hon en piruett på en enda skridsko; det här är svåra konster till och med för äldre skridskomästare, det här är exakt beräknade konster där minsta tvekan eller vacklan eller plågad grimas skulle kunna vara katastrofal, och även om ni har sett den här filmsnutten otaliga gånger (det vill säga om ni olyckligtvis råkar vara jag, Skyler Rampike) då drabbas ni ändå av den där omtalade kallsvetten varje gång ni ser den lilla flickan på isen och hoppas att hon inte ska halka och falla omkull på isen … Men Bliss poäng kommer att bli 5,9 av 6 möjliga. Och allt detta sker till 1980-talets mjukrockiga discomusik, ”Do what feels right”. (Finns det några bland mina läsare som lider av T.U.S.*? I så
fall kommer ni att ha medkännande med mitt hopplösa behov av att till leda upprepa, återse och omarbeta en del episoder ur mitt och min systers förflutna.) Under den frenetiska period, då min familj var som mest ryktbar/beryktad,
ungefär mellan åren 1997 och 1999, kunde man knappast undgå att se hjärtknipande fotografier av ”underbarnet”, den lilla skridskoprinsessan som hade blivit mördad i sitt eget hem i ett välbärgat New Jersey-samhälle mindre än hundratrettio kilometer väster om George Washington-bron. Man kunde knappast heller undgå att se fotografier av den lilla flickan med sin familj, i synnerhet inte det kort som massmedia föredrog, det som hade tagits strax före jul 1996 och som visade familjen Rampike, där de satt framför den tre meter höga, överdådigt pyntade julgranen i vardagsrummet i deras ”delvis restaurerade” villa i brittisk kolonialstil i Fair Hills i * ”Tvångsmässigt Upprepningssyndrom”. Namnet förklarar vad det rör sig om. Denna åkomma har inte förrän helt nyligen blivit erkänd av Förbundet för amerikansk mentalvårdspersonal.
18
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 18
09-08-06 13.24.59
delstaten New Jersey: den bredaxlade, stilige Bruce ”Bix” Rampike, som är Bliss pappa; den slående välklädda Betsey Rampike, som är Bliss mamma; lilla Bliss i klarröd sammetsklänning kantad med vit (hermelin-) päls, med den glittrande tiaran som vinnaren av titeln Miss Jersey Isprinsessa får på huvudet, med vita strumpor med öljetter, blanka svarta lackskor i ballerinamodell och det där välbekanta, gulligt blyga änglaleendet sitter mellan pappa och mamma som båda håller ena armen hårt om Bliss*, och på en utsatt plats i utkanten av familjeporträttet, där man lätt kan klippa bort honom från fotot, står den äldre, talanglöse brodern Skyler. Med ”äldre” menar jag nio, i december 1996. Tre år äldre än Bliss. Och nu är jag häpnadsväckande nog tretton år äldre än vad Bliss var när hon dog. Skyler? vad har hänt med dig? Skyler, vad är det för hemska saker som har hänt med dig också? Jag tror inte att jag ska beskriva hur jag ser ut, inte ännu. Jag tycker det verkar vara ganska klokt att ha en ”osynlig berättare”. På kortet av hela familjen Rampike från julen 1996 – som därefter trycktes upp som julkort och som mamsen använde som Rampikes officiella familjefoto och som fick ersätta ett gammalt kort som tagits innan min syster kröntes till Lilla Miss Jersey Isprinsessa 1996 – är jag en småväxt liten unge med ett leende som är så spänt att det ser ut att vara skuret med kniv. Som svar på fotografens upprepade begäran Var snälla och le – och så ler vi en gång till! ler den kortväxta lilla ungen som om hans käke gått ur led. Jag skulle tro – strunta i falsk blygsamhet – att man hade talat om för mig att jag var ”söt” – ”bedårande” – till och med ”en liten gentleman” – men ingen sa att jag var ”änglalik” – än mindre att jag var ”förtrollande fotogenisk” som min syster och inte heller är jag särskilt ”fotogenisk” på det här kortet. Jag fick ingen speciell juldräkt! Ingen silvertiara. Gud vet vilken skrynklig skjorta, färdigknuten slips, kliande ylleblazer och * Om man tittar noga på detta ofta nerladdade fotografi, om man använder förstoringsglas och är så monomant noggrann som man är om man tillhör Bliss Rampikes fanklubb, ser man att Bix Rampike, ”pappsen”, dessutom, till synes nonchalant, har lagt sin kupade vänstra hand under Bliss ena fot.
19
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 19
09-08-06 13.24.59
dito långbyxor som mamsen plockade fram för att jag skulle ha på mig, sedan hon ägnat en nervös timme åt att sminka Bliss ansikte, som ju måste sminkas för att utstråla den där porslinsdocksaktiga skönheten, sprödheten och oskulden som Bliss Rampike hade kommit att bli känd för, och sedan hon friserat Bliss tunna, stripiga hår till kaskader av lockar för att det skulle framhäva tiaran, och sedan hon klätt, klätt av och återigen klätt på henne, för att inte tala om de ännu mer nervösa minuter som mamsen måste ägna åt sig själv för att kunna ge det där glamorösa/självsäkra/men ändå varmt moderliga intrycket som Betsy Rampike gärna ville ge.* Mamsen drog snabbt en hårborste genom mitt hår, böjde sig ner och såg in i mina undvikande ögon och bad mig med sänkt röst Skyler, snälla du, försök nu för mamsens skull att inte vrida dig och göra de där hemska grimaserna! Försök för mamsens skull att se lycklig ut för det är jul hemma hos familjen Rampike och pappsen har kommit tillbaka till oss och vi vill att hela världen ska få se hur stolta vi är över Bliss och vilken vacker, lycklig familj vi är. Jag försökte för mamsens skull. Ni kommer att få se att jag faktiskt ansträngde mig. Man kunde inte se att jag var invalidiserad. Alltså, inte på en stillbild som den här, men på alla de där festliga familjefotografierna ser det ändå ut som om jag kunde varit invalidiserad eller deformerad, där jag kryper ihop i kanten av bilden som om jag precis höll på att ramla ut. Man får lust att ta en närmare titt på mig för att se efter om det finns avslöjande skenor fästa vid mina ben eller om jag kanske sitter och vrider mig i en rullstol av barnstorlek, men det gör jag inte. Visst hade jag en del ”fysiska” problem. ”Mentala” också. Och * På detta fotografi är Betsy Rampike bara trettiotre år gammal, men hon ser äldre ut, inte så mycket i ansiktet (som är ett runt Renoir-ansikte med rodnande kinder) som i kroppen. Som mamsen anförtrodde Skyler hade hon tidigare, innan Bliss som en komet kom in i deras liv, alltid kämpat mot sina ”viktproblem”. På den tiden hade mamsen sitt bruna hår kammat i en slät upptuperad, svällande frisyr, av rädsla för att hennes huvud skulle se ”alltför litet” ut i jämförelse med kroppen. Och när mamsens hår började få gråa stänk hade hon omedelbart börjat färga det. Men det var längre fram.
20
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 20
09-08-06 13.24.59
jag ”medicinerades” när jag var barn. (Men vem i Fair Hills i New Jersey blev inte medicinerad?) Det enda man kommer ihåg av Skyler Rampike, förutsatt att man över huvud taget minns mig, är en teveintervju på bästa sändningstid som jag inte var med i. Denna beryktade intervju, som leddes av den kända teveprofilen B__ W__, sändes flera månader efter min systers död vid en tidpunkt då mina föräldrar på sina advokaters inrådan ”inte var tillgängliga” för förhör av polisen i Fair Hills. Den listiga ms W__ hälsade Bix och Betsey Rampike med värme och medkänsla för ”er tragiska förlust” och fortsatte sedan med att ställa dem inför det ”faktum” att man på den plats där min syster dött inte hade kunnat finna några bevis för att någon utanför familjen Rampike, någon inkräktare eller ”kidnappare”, hade dödat deras dotter: ”Hur kan ni förklara det?” Man säger att båda mina föräldrar blev mycket chockade av frågan, för B__ W__ hade faktiskt till att börja med verkat vänlig, och innan min far hade samlat sig för att säga något log mor, Betsy Rampike, tappert och sa: ”Det enda vi kan ’förklara’ är att Gud har satt vår tro på prov, och att vi inte kommer att misslyckas i det provet. Det var en främling som trängde sig in i våra liv och tog vår älskade lilla Bliss ifrån oss – det är det enda vi vet ms W__! För jag mördade inte Bliss och min make mördade inte Bliss och” – hon hejdade sig och fick för en kort stund ett djupt veck mellan ögonbrynen och en klädsam rodnad på kinderna – ”inte heller vår son Skyler mördade Bliss.” Och B__ W__ utbrast: ” ’Er son Skyler’, hur kan ni säga något sådant, pojken är ju bara nio år gammal, mrs Rampike”, och min mor sa snabbt: ”Tja, han gjorde det hur som helst inte.” TROTS DET ÄLSKADE JAG HENNE. JAG ÄLSKADE DEM BÅDA TVÅ. DET
var hemskt. Är hemskt.
21
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 21
09-08-06 13.24.59
*
* Svart hål, som den förtvivlade ”memoarförfattaren” tycks ha försvunnit ner i under en oförklarligt lång tidsperiod; det är uppskattningsvis fyrtioåtta timmar av katatonisk förlamning och oåterkallelig minnesförlust som för alltid är utplånade.
22
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 22
09-08-06 13.25.19
VEM JAG ÄR OCH VARFÖR JAG ÄR DEN JAG ÄR
Jag skulle önska att detta var en ”sedelärande text” – men
det är det inte. Amerikaner vill alltid få reda på hur man bär sig åt; det enda jag har att erbjuda är en förstahandsberättelse om hur man inte bär sig åt. (Den första titel jag gav åt detta dokument var Alla överlever inte: Skyler Rampikes ocensurerade berättelse. En alternativ titel var: Åt helvete med Skyler Rampike.) Det här är inte någon upplyftande kristen berättelse om synd – lidande – insikt – försoning; inte den där sortens ”svidande” – ”hjärtknipande” – ”i grunden omvälvande” memoarbok som man talar om i pratprogram på teve under de sena eftermiddagarnas köttigt kvinnliga slöhetsperiod strax före de manligt nyktra kvällsnyheterna. Vad jag tror på: synden (den medfödda & den inlärda) ondskan (både av Förintelse-dimensioner & futtig/sjaskig/ banal ondska) brott/brottsliga handlingar (så som det definieras av lagen) ”depraverad likgiltighet för mänskligt liv” (dito)
Och jag tror på försoning/förlåtelse. För er andra, men kanske inte för mig. Den enda person vars förlåtelse skulle kunna ”frälsa” mig, kommer ungefär klockan tolv i natt att ha varit död i nio år, tio månader och sexton dagar. Skyler var är du Skyler, snälla du hjälp mig 23
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 23
09-08-06 13.25.19
Nu närmar sig snabbt tioårsdagen av min systers död. Och det är anledningen till att jag skriver det här dokumentet. Jag sitter på huk på järnvägsspåret medan lokomotivet rusar mot mig. Jag stirrar in i de bländande strålkastarna som om jag stirrade in i en vision av Gud och är hypnotiserad/paralyserad och oförmögen att gå därifrån. Skyler, det är så mörkt här inne Skyler, lämna mig inte ensam här Skyler skulle du vilja dö i mitt ställe? Och det är den avgörande frågan, eller hur? Skulle du vilja dö i mitt ställe. Fråga er det, kära läsare: finns det någon som ni skulle vilja offra livet för? Inte (bara) en njurtransplantation, utan en hjärttransplantation? För att rädda livet på någon ni älskar? KRYSSA FÖR HÄR: ⃞ Jag skulle utan att tveka ge mitt liv för någon jag älskar ⃞ Jag skulle med tvekan ge mitt liv för någon jag älskar ⃞ Jag skulle ge mitt liv för någon jag älskar som har mitt DNA ⃞ Jag skulle – kanske – ge mitt liv för en eller två mycket speciella personer som jag älskar och som har mitt DNA ⃞ Jag skulle bara ge upp mitt liv för en enda mycket speciell person som jag älskar och som har mitt DNA ⃞ Tyvärr alla ni som jag älskar: mitt eget liv är helt enkelt alltför värdefullt
(Detta är en konfidentiell undersökning, så ni behöver inte bli rädda. Ni ska bara kryssa i lämplig ruta, riva ut den komprometterande sidan och slänga den, och sedan kommer ingen att veta den enkla sanning som ni har fått reda på om er själva.) (Vilken sällsam lust jag har att avsluta det här dokumentet i förtid, dränka in mig i bensin och tända en tändsticka. En renande död med 24
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 24
09-08-06 13.25.19
rituella förtecken som dessutom gör sig bra på sensationsteve och som är utmärkt programutfyllnad.) (Vi i familjen Rampike vi är veteraner från skvallerpresshelvetet och vi vet i vilka trådar vi ska dra.) (Oroa er inte, kära läsare. Det är mycket möjligt att jag är en egoistisk människa, men jag är inte någon grym människa som vill sätta fyr på hela huset och ta andra med mig för att de ska brinna på mitt likbål, så jag kommer naturligtvis vara noga med att jag ”kremerar” – ”offrar” – mig själv i utomhusmiljö. Allra helst på någon råkall, romantisk plats i närheten av den lynniga Raritanfloden, som det inte är alltför långt att halta iväg till.) (Jo, ärligt talat skulle jag föredra en flammande dödsscen på stranden högt ovanför den mycket mer måleriska Hudsonfloden, där den flyter fram majestätisk och vördnadsbjudande under en stormpiskad vinterhimmel, men Hudsonfloden ligger alldeles för jäkla långt bort så då skulle jag bli tvungen att låna en bil av någon.) (Ännu mer praktiskt skulle det vara att göra det bakom det här nedgångna studenthuset i södra delen av det vidsträckta universitetsområdet vid Rutgers, där det finns en gata med soptunnor, överfulla sopcontainrar och ett virrvarr – virrvarr? – av skräp, som i en parodi på klipp från en film av David Lynch kantad med frän avloppslukt, och där – är det inte underbart? – det djärvt glänsande korset i imiterat guld på Nya Kanaaneiska-Evangeliska Kyrkan av Kristi Uppståndelse höjer sig inte mer än några hundra meter bort, på Livingstone Avenue, dit brinnande troende kristna varje söndagsförmiddag och varje onsdagskväll och även vid andra udda tidpunkter kommer för att tillbe sin undanglidande Gud och hans enfödde son. Kan det finnas en lämpligare miljö för Skyler Rampike när han ska utradera sig själv ur historien, så som hans syster Bliss blev utraderad nästan ett decennium tidigare, än denna gata där en svårbegriplig kristen sekts kors i imiterat guld skimrar suggestivt?) SKA DET EJ UPPKLARADE FALLET BLISS RAMPIKE FRÅN 1997 ÅTER ÖPPNAS NU, NÄR EN FÖR MORDET PÅ SIN SYSTER SEDAN LÄNGE MISSTÄNKT MAN TAR SITT LIV I NEW BRUNSWICK?
25
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 25
09-08-06 13.25.19
VEM JAG ÄR OCH VARFÖR JAG ÄR DEN JAG ÄR II
Nätterna är svåra. Doktor Virgil Elyse, rättsmedicinsk
expert i Morris County, fastslog att min sexåriga syster Bliss hade dött på grund av ”trubbigt våld mot huvudet” någon gång på ”småtimmarna” mellan klockan ett och klockan halv fem, trots att hennes kropp inte hittades förrän klockan var nästan halv nio på morgonen och kroppens ”avsvalnande” hade försenats på grund av värmen i det rum där man hittade kroppen (pannrummet). Alltså kan den sedan länge misstänkte inte sova under dessa nattens ”småtimmar”, i alla fall inte de nätter då jag inte medicinerar, och jag gör heller inte några försök att sova. Amatörer kan inte berätta historier, inte ens historierna om sina egna liv som glänser som tårar i deras bruna hundögon. Jag erkänner det, för min första impuls är att genast lägga alla korten på bordet, inte hålla inne med någonting, trots att allt skrivande är linjärt och diakroniskt, vilket innebär att om man lägger ner sitt första kort X, har detta första kort X ersatt alla andra tänkbara kort – Y, Z, A, B etcetera. Om jag avslöjar att jag är nitton år gammal – nitton på det nittionde! – döljer detta det kanske ännu viktigare faktum att ända sedan min syster mördades under ”småtimmarna” den 29 januari 1997, har aldrig någon mördare utpekats, än mindre ställts inför rätta och dömts; det ökända fallet förblir ”öppet” – ”olöst” – eller som man med vår tids trendiga jargong säger: det är ett ”cold case”. Och varför? Trots att man har mer än trettiotusen sidor med polis- (från Fair Hills polisdistrikt, från sheriffkontoret i Morris County och från delstatspolisen i New Jersey) och FBI-rapporter, rättsmedicinska rapporter och kriminaltekniska rapporter? Ni kommer så småningom att förstå varför, kära läsare. 26
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 26
09-08-06 13.25.19
Inte för att jag har läst dessa rapporter. En stor del av materialet är hemligstämplat, men jag har inte ens tagit del av allt det material som är offentligt. Jag tänker nämligen närma mig ämnet helt och hållet inifrån, som en person som har upplevt det. Lita på mig. Jag svär på att jag bara ska tala om sanningen så som jag har upplevt den. * * * SKYLER? HJÄLP MIG SNÄLLA DU
Det är för sent, för Bliss har redan väckts i sin säng. Någon har smugit sig in i hennes rum. Lampan som föreställer Gåsmor och som står på nattygsbordet är tänd, men dimmern är nerskruvad så att ljuset är svagt. Bara tillräckligt mycket ljus för att man ska kunna ta sig fram. När detta väl har börjat kan det inte hejdas. Kan inte hejdas av Skyler, som vid den här tidpunkten ligger och sover i sin säng. En liten ynklig unge som bara är nio år gammal. Skyler som kommer att förbli nio år gammal. Hennes lilla protesterande mun har redan tejpats igen så att hon inte kan skrika. Hennes små handleder och hennes vrister har redan bundits med isoleringstejp så att hon inte kan kämpa emot. Hon är så liten att hon knappt ens väger tjugo kilo (vilket doktor Elyse skulle tala om för oss), hon har blivit insvept i en filt (en skär yllefilt) som tagits från hennes säng och hon bärs i all hast genom den mörka korridoren – förbi brodern Skylers rum – till en mörk trappa och nerför denna trappa till en ännu mörkare trappa längst bort i huset och ner till källaren, samtidigt som hon kämpar för att bli fri, kämpar för att få luft att andas, ett vilt kämpande djur som försöker få luft; hennes hjärta bankar så häftigt att man skulle kunna känna det som en liten knytnäve Skyler hjälp hjälp mig! men Skyler kommer inte till hjälp för Skyler ligger och sover i sin säng ovetande om systerns kamp, en så djup/drömlös/blytung sömn att man skulle kunna tro (möjligtvis) att nioåringen har blivit drogad, för hans uppskrämda mor kommer att få svårt att väcka honom några timmar senare, och nu har det gått nio år, tio månader och tjugo dagar, och det fördömda barnet har fortfarande ännu inte vaknat ordentligt. 27
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 27
09-08-06 13.25.20
”EN MYCKET TAPPER LITEN FLICKA”
… och nu kommer vår nästa tävlande om titeln Miss Isdans
i Atlantic City 1995, här på det fan-tastiska nya Trump Hotel & Casino i Atlantic City i delstaten New Jersey, mina damer och herrar, här kommer en liten skridskoåkerska som visserligen är liten men utsökt! änglalik! fan-tastisk! det hörs en flämtning från publiken, vilken ljuvlig syn: platinablont hår som en lockig kaskad av spunnet socker hon har en svart spansk spetsmantilj som man väl kallar det? en ganska dramatisk dräkt för en femåring en av de mest uppseendeväckande denna fan-tastiska kväll publiken uppskattar den verkligen! denna lilla skridskoåkare är ett riktigt proffs vänstra axeln är djärvt blottad svart paljettbroderat klänningsliv svart tyllkjol som är mycket, mycket kort tillhörande svarta spetsunderbyxor som sticker ut under den svarta nätstrumpbyxor och sexiga svarta höga läderskridskor med applicerade röda rosor! Se hur skridskobladen blixtrar denna lilla flicka åker skridsko/dansar till de snabba sydamerikanska rytmerna i ”Begin the Beguine” applåder för MISS BLISS RAMPIKE från Fair Hills i New Jersey debutantvinnare av titeln Lilla Miss Knattar-på-isen 1994 Lilla Miss Skridskostjärna 1995 andra plats förra månaden i tävlingen om Miss New England Figuråkning 1995 vilken form, mina damer och herrar! Titta på de där graciösa skären Miss Bliss är verkligen änglalik publiken avgudar henne ah! en nästan perfekt spinn tredubbla åttor och blir det inte ett spinn med hopp? och miss Bliss Rampike har utfört den svåra figuren perfekt detta kan 28
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 28
09-08-06 13.25.20
vara höjdpunkten hittills under vår kväll här på Trump Hotel & Casino publiken sitter som på nålar det blir en hård kamp om guldtrofén, vinsten på 5 000 dollar, foto och meritförteckning i allt reklammaterial från Trump Hotel & Casino under ett helt år det ryktas att Mästaren själv finns i publiken in-cognito mina damer och herrar, det skulle mycket väl kunna vara så att vi här har en framtida guldmedaljör, en framtida Sonja Henie (hon vann tio världsmästerskap, Sonja Henie) hoppsan, nu hade jag visst lite för bråttom men det var bara ett litet misstag ett ögonblick av tvekan skridskoåkaren återhämtade sig snabbt från sitt misstag och spinner nu på två skridskor utan att vackla och nu ett glidande spinn håll andan mina damer och herrar det här kan bli knepigt domarna antecknar domarna är imponerade domarna kommer att ta med svårighetsgraden hos dessa konster i sin bedömning nu är det? ett flygande spinn ett så vackert leende! Men det ser ut som om mantiljen glider ner från Bliss huvud oj, oj det ser ut som ett – hoppande spinn – en liten smula osäkert utfört försöker Bliss spara sin vänstra vrist? det ryktas att denna vrist skadats vid ett tidigare tillfälle detta är en tapper liten flicka lyssna till applåderna Miss Bliss Rampike tillsammans med den otroliga Miss Kiki Chang förra årets mästare vid Trump Hotel & Casino skridskotävling (för juniorer) och klart publikens favorit hittills denna kväll oj oj! den förbaskade mantiljen ligger på isen låt oss hoppas att Bliss skridskor inte trasslar in sig i den där förbaskade saken nu ett flygande spinn utan någon tvekan hon gör en liten grimas när hon landar på vänster skridsko rytmen från ”Begin the Beguine” dånar ännu högre, ljudligare ett andra flygande språng, hoppsan! det var synd det här är en tapper liten flicka Miss Rampike har återfått sitt lugn, hon ger inte upp det rinner tårar nerför hennes små dockkinder hon ger inte upp publiken är tyst publiken är mycket rörd publiken har brutit ut i applåder publiken har rest sig upp låt oss hoppas att Mästaren faktiskt finns bland oss i kväll in-cog-nito eller på annat 29
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 29
09-08-06 13.25.20
sätt en fan-tastisk uppvisning låt oss alla applådera en gång till för miss Bliss Rampike fem år gammal från Fair Hills i New Jersey en mycket tapper liten flicka med en mycket stor framtid
30
A lskade_syster_inlaga_kopia.indd 30
09-08-06 13.25.20