Copyright © Jeanette Palmqvist 2016 Utgiven av Hoi förlag 2016 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Kari Palmqvist, Studio Bubblan Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-014-0 Tryckt hos ScandBook, Falun 2016
Till Edith, Otis, Agnes, Mandus ‌
När Elsa pratade om släkten i Norge, hände det att hennes röst skälvde på ett oroväckande sätt. Därför vågade Anna aldrig fråga. Tyckte inte hon också det var konstigt att två kvinnor levde tillsammans med en man?
7
Gressvik, 28 juli 1914 Boken hade en längre tid liksom ropat på Astrid. Ingen hade sagt att den var förbjuden, men hon visste vad som var tillåtet och vad som inte var det. Trots det hände det att hon inte kunde hålla sig. Det kliade i hårrötterna på henne och frestelsen att överskrida gränsen blev oemotståndlig. Som nu. Ensam hemma med feber och huvudvärk, och med hela huset för sig själv. Hon klättrade upp på stolen bredvid högskåpet, nådde bokens mjuka men sträva yta med fingertopparna, och drog den mot sig. Hon dunsade ner på stolsätet med brännande kinder. Inuti klappade en hel församling händerna. Med pekfingret stavade hon igenom den handskrivna texten på uppslaget: MAREZIUS HUSEBY. Bibeln hade Far fått som gåva vid konfirmationen 1884. Astrid försökte framkalla synen av honom som pojke. Far i skärmmössa – det var bara för tokigt. Han som var så stor att han räckte till himmelen. Hade han sett likadan ut då också tro? Brillorna framskjutna ytterst på näsan, och med en blick som gick rätt igenom en. Hon blev allvarlig. Hjärtats slag som tidigare på morgonen varit hetsiga av feber, var nu långsamma och tunga. Kattskrik hördes långt borta, men hon märkte det knappt. I dag sprang hon inte efter kräket för att se om hon dragit in en råtta eller mus. I dag hade Astrid ett viktigare uppdrag att utföra. Bilderna var på nära håll utsirade med detaljer hon tidigare inte sett. Historierna, som hon hört berättas så många gånger, levde av sig själva. Tungspetsen rörde sig över läpparna i ett försök att hjälpa fingrarna bläddra bland de stora bladen, som verkade tunga av fukt och sorgmodigheter. Om hon inte vände dem långsamt veks de på 9
mitten och blev skrynkliga. Ett efter ett lyfte hon dem, vek åt sidan och strök ut med handen. En doft av Far och gammalt klister retade i näsan. Just när hon var försjunken i bilden på Moses slog golvuret. Slagen dånade i rummet och satte dammkornen i rörelse, som om någon just passerat. Astrid ryckte till, bläddrade flera sidor i taget. Och där äntligen: vingarna och brynjan var tecknade i sotigaste svart, ögonen outgrundligt vilda. Astrid kände hur hon sjönk in i dem när det svindlade till. Hon sträckte på sig och tog ett djupt andetag, och med pekfingertoppen strök hon över bilden och höll sedan fingret stilla på ena vingens spets. Inget hände. Satan varken bet eller stack henne. Hon nöp ihop sidorna till en bunt, vek fram flera kapitel i taget. Jesus Kristus var tecknad med svart tusch. Trots det. Astrid såg hans kungsblå och purpurröda färger och guldet i håret som nådde honom till axlarna. Hon höll andan; Jesus var vacker som omslagsbilden på en förbjuden tidskrift. Hon höll handen stilla som i en välsignelse medan hon betraktade illustrationen – ögonen glänste i den blick han gav henne och hon såg att han var så god som de vuxna hade sagt. Men var han också Guds son som de påstod? Hon trodde inte det. Runt munnen hade han skägg som Handlarn och BondeJan. Mor och Far kunde ha fel. Eller? Hon nuddade vid manteln som hängde i fina veck ända ner till marken, strök sedan fingertoppen mot huvudet och ner mot sandalerna. Hon tvekade och lade sedan ner alla handens fingrar så att de täckte bilden. Inte ett andetag, varken från människa eller insekt hördes. Endast svalkan från papperet kändes mot huden och hon tänkte att hon gjorde fel. Hon pressade handflatan mot sidan så hårt hon kunde och skälvde något när fukten från hennes hand trängde in i papperets pudriga yta. Hon blundade koncentrerat så som hon brukade göra när hon kissade. Salig stillhet. I stillheten ett vinddrag som en smekning mot hennes kind. Och i nästa ögonblick var rummet fyllt av ljud. Dånet av klockors klang var ringande skarp och ihärdig Hennes hand som rört vid det förbjudna darrade, armen likaså. Hon knep ihop ögonen 10
och klockklangen hördes allt högre. Ljudet flyttade in i henne och fyllde huvudet med uppenbarelser, benen darrade. Vad skulle hända nu? Skulle Jesus själv visa sig för henne? Skulle han vara arg eller skulle han kanske le ett sådant där leende som mot barnen på den gamla tiden? Vad skulle han säga? Kanske skulle han bjuda henne ett bröd eller en fisk att äta. Hon hoppades att fisken i så fall skulle vara kokt eller stekt, inte rå som på bilden, annars skulle hon vara tvungen att ge den till någon annan. Och när hon tackade honom skulle hon se efter om han hade blå ögon, som hon själv, i verkligheten också. Ett skri skar genom rummet och hennes ögonlock for upp. Mor som varit i byn för att handla stod i dörren, vit i ansiktet med hatten på sned. Frisyren, där varje hårstrå brukade ligga tillbakadraget i en silvergrå hårknut, hade löst sig i ett virrande burr och gav i allt det hemska ett lustigt intryck. Astrid hoppade ner från stolen. Boken slog ihop och daskade ner på golvet bredvid henne. ”Där är du, ungen min”, sa Mor med en röst som Astrid aldrig hört förut. Den var hes och flämtande. Astrid tog ett steg åt sidan för att komma undan. Mor följde efter. Hon grabbade tag i dotterns axlar och lyfte henne upp från golvet. ”Vilket elände.” Mors kropp skälvde av upprörda känslor. Astrid gled ur hennes grepp och hamnade på rumpan bredvid Bibeln. Med ena handen föste hon undan den utan att släppa modern med blicken. ”Kära du.” Mor böjde sig fram, grep boken med båda händerna och lade tillbaka den på sin plats ovanpå skåpet. ”Kriget är här." Det lät som om hon skulle börja gråta. Astrid stammade: ”Ä-ä-är det Satan som kommer?” ”Ja, mitt stackars barn, jag är rädd för det.” Hon bar tillbaka Astrid till sängen. Febern höll i sig en vecka. Det var de dagar som dagstidningarna kallade Svarta veckan och som var inledningen på Det Stora Kriget. Varje dag hörde hon systrarna tala om de länder dit Satan kommit: 28 juli förklarade Österrike/Ungern krig mot Serbien. Samma dag mobiliserade Ryssland sin armé längs gränsen till Österrike/Ungern. 11
I Tyskland blir man oroliga och ber Ryssland att avbryta. Ryssland vägrar. Tyskland ser sig då tvunget att förklara krig mot Ryssland den 1 augusti, och två dagar senare också mot Frankrike. Och slutligen denna feberheta vecka, den 4 augusti, mellan Astrids yrseldrömmar om soldater med gevär som dödade barn och lämnade dem att förblöda, förklarade England krig mot Tyskland.
12
Gressvik, februari 1915 Martha, Margot och Dagny var arbetande kvinnor mellan femton och nitton år. De satt i en grupp för sig själva bland döttrarna på trasmattan framför Far. Han satt med slutna ögon, händerna vilade på Bibeln i knät. Han väntade. Martha och Margot liknar gamla damer i sina svarta klänningar som går ända ner till vaderna, tänkte Astrid. De lutade sina mörka huvuden mot varandra. Kanske var de trötta efter gårdagskvällen? Hon hade hört dem komma smygande genom rummet efter att det mörknat. Ja, nu är dom nog rädda, tänkte hon och böjde sig framåt för att se bättre. Jo, de kramade varandras händer så att knogarna blev vita. Astrid var förvånad över att de vågat komma hem så sent. Hon hade aldrig hört dem protestera mot föräldrarnas utegångsförbud. Efter vad hon visste hade de lytt regeln att vara hemma efter mörkrets inbrott utan att protestera eller ifrågasätta. De brukade inte ens skvallra när Far och Mor var utom hörhåll, så som hon och Ågot och Dagny och Ragnhild brukade göra. Så vad hade hänt som fått de duktiga systrarna att trotsa Mor? Astrid gissade på pojkar. Far hade sagt att de var i den åldern nu. Jaja, hade mor svarat, men blir de avslöjade så skickas de hemifrån. Den som inte sköter sig få inte bo kvar. Följ reglerna, annars åker ni ut! Dagny såg inte åt de andra. Hon stirrade ut genom fönstret som om hon letade efter någon. Astrid tyckte hon såg söt ut med fräknar på uppnäsan. Kanske tänkte hon på sin fästman? Hon hoppades att systern skulle gifta sig med honom. Även om han hade utstående öron och gnäggade som en häst när han skrattade, så hade han i alla 13
fall ett eget hus. Blev hon själv utkastad av Mor någon gång i framtiden skulle hon kanske få bo hos dem. ”Ragnhild”, sa Mor med hög röst från soffan bakom dem. ”Var håller flickungen till?” Far öppnade ögonen, men slöt dem strax igen. De övriga såg sig runt i rummet. Mor hade rätt, Ragnhild fattades. ”Jamen, upp med er då och leta rätt på henne!” Mor svepte med armarna som när hon schasade iväg hönsen för att komma åt äggen. ”Hon sitter väl i något hörn och drömmer som vanligt.” Fickorna reste sig, sprang ut ur rummet och ropade Ragnhilds namn. De vandrade sedan fnissande runt i hallen, i köket och i sovrummen, gick pratande uppför trapporna och letade igenom de små rummen på övervåningen. Astrid kikade ut genom ett av fönstren som vette mot gården. Där i nysnön hade någonting som liknade en sol tagit plats i skuggan av rönnbärsträdet. Ragnhild dansade klädd i gul klänning med utsträckta armar och bakåtböjt huvud. Kjolen fladdrade och det svarta håret böljade runt henne. Astrid tryckte båda händerna mot det svullna trät i fönsterkarmen som inte ville ge med sig. Hon knackade mot rutan och skrek sitt allra högsta: ”Ragnhild!” Ragnhild fortsatte sin dans med ett leende som såg rent idiotiskt ut, tyckte Astrid och fick till sist kraft att trycka upp fönsterkarmen som gnisslande gav efter. ”Hör du inte! Jag har ropat en halvtimma nu. Minst!” ”Jasså där är du min söta”, sa Ragnhild och vinkade som om allt var fullständigt normalt. ”Kom ner! Jag dansar in vintern. Se hur det yr.” Astrid skakade på huvudet. Ragnhild sparkade i den snötäckta marken så att flingorna for runt henne. Hon skrattade och borstade av snön som fallit på bröstet. ”Livet är härligt”, nynnade hon. ”Se hur ljuset gnistrar över stenen där. Titta! Det är som hela stjärnhimlen har fallit ner framför mina fötter. Den ligger där och vill bli beundrad, förstår du väl. Vad väntar du på Astrid? Kom ut så ska jag tvätta ditt söta lilla ansikte.” Ragnhild öppnade munnen och skrattade högt. 14
”Nej, nej. Sluta din toka! Far och Mor är galna på dig. Klockan är över fyra.” ”Det är inte sant!” skrek Ragnhild. ”Nu dödar dom mig!” Hon stirrade anklagande på Astrid som om det var hennes fel och Astrid tänkte att hon ska då alltid överdriva. Sedan hörde hon hur systern stampade snön från kängorna och att ytterdörren slog igen. Ragnhild satt på golvet bredvid Ågot när Astrid kom tillbaka. Hon hade slagit armarna om överkroppen och var röd om kinderna efter kylan. Ja, och antagligen av Mors bannande, tänkte Astrid. Detta var inte första gången Ragnhild slarvade med bönestunderna. Hon höll sig undan när det passade och gick i sina egna tankar. En gång hade de hittat henne i hönshuset och en annan gång på dasset. ”Du förstår Mor”, sa Ragnhild och gnuggade överarmarna. ”Jag har så mycket att fundera på och ibland ... så känns huset för trångt.” Hon tystnade och strök undan den mörka hårslinga som fallit fram över pannan. ”För mina tankar, menar jag. Jag klagar inte, Gud är god mot oss.” Tänderna skallrade i munnen på henne. Kaminen stod som vanligt på vilodagen mörk och kall bredvid Far. Astrid kröp fram och lade handen på den: ”Kan vi kanske göra ett undantag?” Astrids röst dog när alla plötsligt såg på henne. Hon kände att hon ville ta tillbaka orden men sa i stället: ”Ragnhild fryser ju.” Mor höll fast hennes blick tills ögonen fylldes av tårar. Det var första gången, tänkte Astrid senare, det var första gången som tankarna på att fly detta hem kom för mig. ”Nu talar vi inte mera om Ragnhild, då riskerar hon att bli högfärdig. Och det må Gud förbjude”, sa Mor och vände blicken mot Far i fåtöljen. Far harklade sig. De vände sig allihop mot mannen som nu såg på dem med ögon som glaskulor. De var färglösa bakom runda glasögon utan skalmar. Och vad värre var: han såg in i deras tankar. Han lyfte Bibeln med båda händerna. ”Detta är ursprunget, mina barn. Här är källan för upplysning, moral, etik.” Far blottade tänderna i ett strålande leende. ”I denna heliga bok finns rättesnöret för att leva ett anständigt liv. Är inte det fantastiskt?” Storasystrarna nickade utan att säga något. ”Ja”, 15
sa Astrid, men ångrade sig när han vände blicken mot henne. Men han nickade bara och hon andades ut. Mor lade ner sin stickning i famnen. ”Lyssna noga nu på Far, han är en lärd man och vet mer än dom flesta.” Jo, de visste att båda föräldrarna hade gått sex år i skolan. Far, som var född i byn där de uppväxande barnen ansågs ha nytta av boklig lärdom, hade fått undervisning fyrtio veckor om året. Mor däremot som var född på landet hade fått nöja sig med tolv veckor och vissa år inte ens det, då hon hade behövts som hjälp i hemmet. ”Jag har öron att höra med må ni tro. Några av er respekterar inte mörkrets makt. Några av er utsätter er med vett och vilja för Satans frestelser. Är det så?” Far spände först sin blick i Martha och sedan i Margot. De bleknade än mera, skakade på huvudena och mumlade i mun på varandra: ”Förlåt Far, vi blev försenade på jobbet. Det var inte med mening. Förlåt. Och sen missade vi färjan tillbaka. Förlåt, käre Far. Det ska inte hända igen.” Han nickade och såg på Mor som nickade tillbaka. ”Nåväl, nog om detta.” Astrid såg hur Martha och Margot utbytte ett snabbt leende och log stort mot dem. Martha mötte hennes blick och gjorde en ogillande min. Far harklade sig och tog ny sats. "Men jag måste säga att dessa blad som smyger sig in i hemmen nuförtiden ...” Han smackade med tungan mot gommen. ”Veckoblad kallas de visst? Ja, se inte så ovetande ut. De är som gift! Nog vet ni vad jag talar om? Ogudaktiga bilder som förvrider era rena sinnen.” Fars kinder rosades när han höjde rösten och denna gång var det Dagny han spetsade med blicken: ”Smutsiga saker, nymodigheter som vill dra mänskligheten i elände, eller? Är det inte så? Ni håller er väl långt borta från dessa djävulens påfund?” ”Ja, Far”, sa Dagny och såg på Far utan att blinka. Astrid visste att hon ljög. De andra systrarna brukade få låna Dagnys tidskrifter som hon smugglat med sig från arbetet. Astrid och Ågot studerade noga illustrationerna av män och kvinnor som kysstes. De hade provat på varandra hur hårt man skulle trycka, och diskuterat om man måste blunda, och om det smakade spott, och om man var tvungen att 16
göra det, och om Mor och Far någon gång gjort det. De trodde inte det. De förundrades över bilderna på damer som gick i högklackade skor och Astrid beundrade särskilt floren framför damernas ansikten. Tänk om hon kunnat dölja sitt ansikte bakom en mystisk svart slöja? Astrid slöt ögonen till hälften, försökte föreställa sig ett halvdunkel dit ingen, inte ens Far, skulle kunna nå henne med sina blickar. ”Ni måste akta er för att ens komma i närheten av detta dravel, där finns all världens lättsinne och ytligheter som bara leder till slarv. De som tittar i dessa tidningar läser historier om påhittade äventyr. De sprider lögner om verkligheten.” Far tystnade och rullade runt med ögonen innan han fortsatte: ”De blir sjuka till både kropp och själ. Och ni mina kära, älskade, små barn. Ni blir smittade!” Far såg runt sig, försökte fånga dem alla med blicken. ”Och det vill ni väl inte?” Flickorna undvek att se på honom eller varandra, de stirrade rakt fram eller i golvet, och skakade på huvudena. Leendet fann så sakta sin väg tillbaka till Fars läppar. ”Genom livet har jag lärt mig att lyda Guds ord. Den ende guden och den starka tron på honom är vad människan behöver. De som inte har Honom har något annat. Lättledda och njutningslystna som djur faller den som är utan stöd och hamnar i Sodom och Gomorra. Se förfallet runt er med ohejdat inflöde av alkohol och betänk följderna!” Astrid lyssnade, men förstod inte vad Far talade om, eller till vem. Hon gäspade och önskade att han skulle berätta om den vackre Jesus. Far harklade sig och fortsatte med högre röst: ”Med superiet följer horeri, misshandel, arbetslöshet, fattigdom, misär, självförakt, ångest, till och med självmord. Är detta det liv ni vill leva?” Flickorna skakade återigen sina huvuden. Fars blick slocknade och vändes inåt. Astrid hade trängt sig in mellan Ågot och Ragnhild på trasmattan. Nu strök hon Ragnhilds hand. Den var kall och fuktig, som torsken kommen direkt ur havet. Ragnhild log ett blixtsnabbt leende mot henne och blinkade med ena ögat. Astrid försökte blinka tillbaka, men lyckades bara kisa. Margot och Marthas huvuden, som särats under Fars predikan, föll nu ihop igen, och Dagny såg ut att fortsätta att drömma. I hennes ansikte syntes inte ett spår av de grimaser hon var en mästare på att utföra. Hon var till och med 17
bättre på att förvrida ansiktet än Ågot och Ragnhild. Fast inte lika bra som Astrid själv. Mors stickor klirrade. Astrid såg på henne och sedan upp i taket som mörknade för varje år av sotet från eldstaden. Hon följde ljusstrålarna i rummet, hur de glänste i blanknötta fläckar på divanen och studsade mot blomsterbroderade kuddar som lyste i dova färger, hur strålarna smekte de hemvävda plädarna som hängde på armstöden. Då Far var fortsatt tyst betraktade hon väggen där en spindel spann en tråd från lampskärmen till ena bordsbenet och när hon tröttnat på det studerade hon golvspringorna, där hon en gång pillat upp en ettöring. Far blundade och Astrid tänkte att han glömt dem. Hon sträckte ut sig på mattan och blundade även hon. ”Tron” mumlade han. Astrid satte sig upp med bultande hjärta. Men Far fortsatte att tala med slutna ögon och i så låg ton att hon måste luta sig fram för att höra: ”Tron är det enda jag har att skydda oss med. Utan den är jag en svag man. Därför får jag aldrig tvivla på att jag gör rätt.” Astrid ryckte till. Svag man! Far? Hon såg på sina systrar och sin mor. Ingen av dem visade med en min samma upprördhet som hon själv kände, och hon tänkte att hon hört fel. ”Därmed är vägen utlagd”, fortsatte Far med än lägre röst. ”Dessutom är det för sent. Vad skulle gemenskapen i byn säga om jag, den äldste i församlingen, visar osäkerhet? Jag måste lita på dem som gått före.” Astrid studerade Fars ansikte som ryckte och vred sig i varierande uttryck. Tiden efter att Astrid tjuvtittat i Bibeln hade hon varit rädd. Inte för Satan. Han var ju upptagen med större saker och såg åt ett annat håll. Men varje morgon hade hon letat efter tecken i faderns ansikte. Hade han sett spår av hennes fingrar i boken tro? Hade hon lämnat avtryck? Hon visste att i så fall skulle hans allseende ögon upptäcka dem. Men dagarna hade gått och hon hade så småningom förstått att Gud, eller ännu hellre Jesus, hade förlåtit henne. Kanske var han snällare än vad Far och Mor förstod? I alla fall mot henne. Far öppnade ögonen och höjde rösten när han fortsatte: ”Farfar valde den rätta vägen som anslöt sig till Hans Nielsen Hauge. Mannen. Förkunnaren. Författaren. Tänk att denne store 18
man fick kallelsen en dag när han brukade jorden under psalmsång. I sanning, ett underverk! Han fick nåden att höra Guds röst och följde den under resten av sitt liv. Han led för sin tro, satt fängslad under flera etapper. I åratal. Han förlorade sin hälsa och sin gryende förmögenhet, men aldrig sin tro, förstår ni. Aldrig. Tappa. Tron. Hans Nielsen Hauge skrev tio böcker för att förklara sin uppenbarelse och vad den innebar för prästerna, och få deras erkännande. Men han fick bara förakt och avståndstagande från statskyrkan i lön. Tänk er det!” Far hade återfått sitt strålande uttryck i ansiktet. ”Far och farfar har fört Hans Nielsen Hauges tankar vidare. De levde sina liv i renhet, kyskhet och fattigdom utan att beklaga sig eller tveka. De överlevde och förde släktet vidare, precis som också jag är på god väg att göra. Utan Gud som sträng vägledare vore livet utan mening. Plikten att leda er barn, att ge er rätt värderingar. Det är den uppgift som ligger framför mig.” Astrid lät tankarna vandra medan Far bredde ut sina ord som ett nät ovanför deras huvuden. Hon kände hur törstig hon var, och framkallade smaken av Mors fruktsaft på tungan, den som gjordes på sommarens bär och som de brukade få efter läsningen. Snart var bönestunden slut och hon var fri att killa Katta på magen eller jaga Ågot runt huset. Astrid suckade. Far fäste blicken på henne och hennes syndiga fantasier. Med viljeansträngning fokuserade hon på hans darrande stuphuvud. Han harklade sig, knölen hoppade. Astrid kände med handen på sin egen hals, sneglade på systrarnas. Nej, alldeles släta. Men Far hade nästan som ett djur i sin. Han öppnade Bibeln: ”Förstår ni att meddelandena i denna heliga bok kommer direkt från Gud till er?” De nickade. ”Lyssnar ni noga?” De nickade igen. Astrid kikade på de andra, särskilt studerade hon Ågot som var närmast i ålder och gjorde som hon och följde sedan strömmen av ord som flöt ut mellan Fars läppar. ”Himmelriket är till för dem som förtjänar det. Endast de som lyder Gud får ta del av Paradisets välsignelser. Endast de får nåden att frälsas från det jordiska livets slit och fattigdom.” Ågot försökte kväva en gäspning i handflatan. ”Allt annat måste ni se upp med”, sa Far och sköt upp glasögonen i pannan 19
för att se dem en efter en i ögonen. Ågot såg plågad och uttråkad ut. Astrid försökte ordna sitt ansikte på samma sätt. Fars blick fastnade på henne i bestyret: ”Är du sjuk igen?” Astrid kastade en blick på Ågot som såg alldeles vanlig ut nu. Systern knuffade till henne. ”Nej Far.” Astrid kände sig plötsligt ensam. Som på en plats utanför de andra, för sig själv. ”Det som inte är av Gud, är av Satan”, sa han. Astrid förstod att det var både arga och hungriga känslor som slet i honom. Fars ögon hade mörknat som himlen inför ett oväder och blivit lika smala som Kattas i ögonblicket innan hon kastade sig över sitt byte. Och denne Satan Far talade om var ett värre hot än råttorna i källaren. Han var kriget, svälten och döden.
20
Gressvik, juli 1916 Systrarna Huseby traskade bakom Far och Mor på grusgången. Eftermiddagens sol brände på ryggarna, dammet rök i deras spår. Far vinkade ifatt dem: ”Skynda er flickor!” Den svarta hatten hamnade något på kant när han vände sig om igen. Han drog ner brättet över öronen, slöt den svarta hellånga rocken om sig och bjöd Mor armen. Även hon var svartklädd i lång kjol och jacka i ull med insvängt liv. Under den skymtade en blus i stärkelsevitt med virkad löskrage. Som kröning ovanpå hårknuten låg hatten på plats med band knutet under hakan. Flickornas klädsel var anpassade efter årstiden med ljusa, randiga förklädesklänningar och bomullskoftor. Astrid svettades trots det under sjaletten, livstycket skar in i magen och de stickade strumporna kliade i knävecken. Hon tog skydd bakom Ågot, lossade remmarna runt sandalerna och drog av strumporna. ”Vad gör du?” Ågot rynkade ögonbrynen. ”Du vet att vi måste vara ordentligt klädda!” Mor snodde sig om. Astrid gömde strumporna bakom ryggen. Mor såg förbi henne och höjde handen till hälsning. Herr och fru Christiansen vinkade tillbaka och skyndade på sina steg. Astrid hoppades att de inte skulle hinna ifatt. Hon och hennes systrar hade varit tvungna att flytta ner från övervåningen i huset för att ge plats åt dessa av Gud övergivna stackare, som Mor sa. Orsaken till att omständigheterna förändrat sig, både för familjen Huseby och paret Christiansen, fanns att hitta föregående höst. 21
Gräsplanen utanför Christiansens gårdshus hade varit smockad av folk när auktionen börjat. Bankdirektörens biträde hade stått på en uppochnervänd sockerlåda med en träklubba i hand. Bankdirektören själv, herr Mortens, stod bredvid. Lösöret, som bestod av verktyg, hinkar, utfodringsbaljor, skruvar, spik, stegar, bord, stolar, bänkar, sängar, sänglinne, koppar, tallrikar, kastruller, kittlar – allt som kunde slitas från väggar och golv – var till försäljning. Ett lägsta pris på boningshus och ladugård hade utlysts, summan hade kunnat läsas i Fredriksstad Blad. Makarna Christiansen hade stått mitt bland dem. Allteftersom buden haglat över backen hade de krupit ihop, tätt tillsammans. När den första delen av försäljningen var över satt de slagna till backen och stirrade i luften framför sig. Astrid hade tänkt på byrackan som brukade stryka runt om kvällarna. Ingen visste varifrån den kom, ingen hade hört om någon jägare som saknade den. Alltså lämnades den utanför, oanvändbar och med samma uttryck i ansiktet som Christiansens hade haft den gången. Och så bankdirektören. Något i hans ansikte förde tankarna till ett stycke avverkad skogsmark. Huden var koppärrig med bruna sårskorpor på ena kinden, den andra var täckt av vita och rosa fläckar. Ur näsborrar och öron växte hår som vred sig runt varandra i öppningarna och i dess ändar sipprade fukt. Ändå. Det hyggliga anslaget när han hade stigit upp på lådan: ”Om vi kunnat hitta en annan lösning hade vi gjort det. Kära vänner. Vi beklagar detta djupt. Ingen är mer ledsen än jag över denna situation.” Bankdirektören slog ner blicken: ”Men om vi inte vidtar nödvändiga åtgärder när det behövs, vid en katastrof som denna, kan jag inte svara för konsekvenserna. Banken kan också få problem, och det vill vi väl inte?” Han hade spärrat upp ögonen, blinkat och lyckats se helt vanvettig ut. ”Då så! Då går vi vidare då”, sa han, och ordnade ansiktsdragen som farit iväg och ställt till det så att flera barn börjat gråta. Skinande av välvilja hade han överlämnat platsen på lådan åt biträdet som nu kommit fram till dagens höjdpunkt. ”Får jag ett riktigt bra bud på huvudbyggnaden”, sa den unge mannen och såg sig om som om han letade efter en förlorad vän. Luf22
ten hade stillnat, blivit tjock att andas. ”Nu ges tillfället att förvärva en av byns finaste gårdar! Då ska ni väl inte tveka? Hörni folk, det är ju detta ni kommit för! Jag hör inget? Var inte blyga! Ni kommer att ångra er sen! Ett!” Uttryckslösa ansikten hade vänts mot honom. Han hade skakat på huvudet och förstummad sett ut över församlingen. Det hade varit tydligt för alla att spolingen var förvirrad över omsvängningen från livlig handel med budgivning, skratt och råa utrop till denna tystnad. ”Ge mig ett bud nu. Två!” Biträdet hade sett vädjande på dem. En mur framför honom. Han hade tvärt vridit huvudet och kastat en blick på direktören. Denne hade grimaserat och vänt ryggen till. ”Huvudbyggnaden består av …” Biträdet tystnade. Man såg att hans panna blivit blank av svett som trängt fram och att den nu föll som tårar från ögonbrynen. En vred blick från direktören som i sakta mak närmade sig, ruskade liv i honom. ”Ladan då? Och stiorna? Så fina! Fina och välvårdade och …” ”Nä, nä, nä”, hade herr Mortens sagt och klivit upp på sockerlådan med sådan kraft att biträdet knuffats ner i gräset. Han hade svurit och folk hade dragit på munnen. Direktören lyfte på hatten ”Jag skrämde er väl inte?” De blickar han möttes av var inte arga, inte rädda – bara bestämda. Alltihop känns så avlägset, tänkte Astrid nu. Som om det hänt i en annan värld. Men där fanns makarna Christiansen alltså, bara ett stenkast bort. ”Nu kommer stackarna”, sa Ågot och himlade med ögonen. Astrid tyckte det såg ut som om de skämdes, som om de bad om ursäkt för att de fanns till. Hon kände sig arg på ett våldsamt, men ändå obestämt sätt. Också hon fick skämmas. De bodde ju under samma tak! Ryck upp er, ville hon säga, det är inte ert fel att världen är i krig. Hon förblev tyst. Det var pinsamt nog ändå. Såg hon dem på byn vände hon bort huvudet. Mötte hon dem på vägen till eller från skolan gick hon över på andra sidan gatan. Och hemma i huset var de så gott som osynliga. Sällan hördes ljud uppifrån deras rum som kunnat vittna om glädje: inga snabba steg 23
över hallgolvet, inget skratt – men inte heller något som sa att de var i nöd. Astrid undrade ibland vad de gjorde hela dagarna, på kvällarna, och på nätterna, men Mor hyschade på henne då hon frågade. Snart glömde hon bort att de fanns där. De är som maskarna i jorden, tänkte hon. De finns men syns inte. ”Ursäkta”, sa fru Christiansen. ”Kan vi gå med er?” Astrid såg att hon hade Mors gamla kappa på sig, men att hon hade sytt på en ny krage. ”Javisst”, sa Ågot med tillgjord röst. Astrid fnissade bakom handen. Egentligen var de inte så gamla såg hon plötsligt. De var säkert yngre än föräldrarna, men böjda mot jorden, som om de snart skulle dö. Det var för hemskt att se. Astrid sprang ifatt föräldrarna. ”Titta!” Hon viftade med den ena av långstrumporna. Mors ansikte stelnade, ögonen smalnade och hon skulle just banna henne då Far harklade sig. ”Det finns ingen anledning att gå till överdrift”, sa han. Alla teg. Mor hade den min som Far och döttrarna visste var lönlös att bekämpa: de hopknipa läpparnas besked. Hon ryckte till sig strumporna och stoppade dem i sin handväska. ”Då går vi då”, sa Mor. Astrid såg rynkorna djupna mellan ögonbrynen. * Bönhuset var en fyrkantig avlång sal med nakna vitkalkade väggar. Rader med träbänkar löpte utmed var sida av rummet, där femtio personer eller kanske sextio fick plats att sitta. Längst in i rummet fanns podiet varifrån Äldsten ledde dem i möten. De heliga orden rullades ut i salen med en stämma som fick åhörarna att luta sig fram i bänkarna. Marezius verkade växa och fylla rummet. Skarpa linjer uppenbarade sig tvärs över hans rundade, renrakade ansikte och skar liksom sönder det. Astrid satt mellan Mor och Ågot. Deras händer gav tröst. Far blev en annan än den välbekante hemma. Där kunde Astrid någon gång prata om vardagligheter, sitta i hans knä och berätta om hur svårt det var att skilja på b och d när man skulle skriva ord. Tanken på denna lössläppthet var förvånande då hon betraktade honom nu. Som om han lånat Guds kraft för en stund. 24
Församlingen bad under Marezius ledning för de miljoner som blivit dödade och sårade i kriget, och i dag en särskild bön för BondeJans son Jens. Pojken hade tagit anställning på en båt över till Storbritannien och där mönstrat av för att delta i kriget. Gressvikborna hade förundrat sig. Vad för slags galenskaper hade farit i den unge gynnaren? Vilken djävul hade lurat Jens, drummeln som fåordig och fummelhänt brukat köra ut foder med häst och kärra? Förfäran hade blandats med beundran. Gärningen var naturligtvis förkastlig ur många synvinklar och antagligen ett resultat av en något klen fattningsförmåga, tyckte många. Ändå. Ingen hade trott den gänglige, knappt vuxne pojken om sådan företagsamhet. BondeJan som redan tidigare hade haft svårt att få jordbruket att bära sig stod nu ensam med sin fru Lise. Fram till denna dag hade de haft hopp om sonens återkomst, men så för några timmar sedan hade beskedet nått dem: Jens var sårad och obrukbar. Så trots att han väntades hem inom snar framtid var familjen i en svår situation. Marezius uppmanade församlingen att hjälpa den drabbade familjen. Om alla gav ett handtag skulle de klara sig tills Jens tillfrisknade. De mindes väl när Christiansens tvingades från sin gård? Och förödmjukelsen de fått utstå? Ett mummel hördes från bänkraderna. Ingen hade glömt. Att banken som de litat på i alla dagar hade kört en av dem från sitt levebröd. Och kunde det hända en, kunde det hända alla. Så hade man resonerat då. Så borde man resonera nu också. Marezius mötte blickarna från män och kvinnor framför sig och han såg förtroendet i dem. ”Vad är en människa utan medkänsla med andra människor? Ingen alls, skulle jag vilja säga. Människan blir människa i sina möten med andra. Men vad man tänker och vad man säger är inte nog. Det är vad man gör som räknas, det är där i det mänskliga manifesteras. Ni vet vad vår store predikare Hans Christian Haug förkunnade? Och det med kraft! Utan gärningar är tron död!” Marezius spärrade upp ögonen som brann av vit eld, munnen stod vidöppen mellan orden. ”Det är i gärningarna vi bevisar och bekräftar vår tro på den ende guden, där vi böjer oss efter hans lagar och lyder hans bud. Det är i gärningarna vi visar vår sanna tro: Där människan 25
sätter en annan framför sig själv. Där finns själva kriteriet! Det är i de gärningarna människan blir människa. På allvar, menade Hans Christian Haug. Och vi fattiga syndare måste lyda. Det är vår plikt.” Marezius tystnade, huvudet föll framåt. Han såg sig om i salen, en ryckning i ena mungipan antydde sinnessvängningen. ”Han förstår kanske bättre nu.” Många i salen förstod vem han syftade på och log vid minnet av direktörens snabba sorti från Christiansens gård. Hur man hade utbrustit i flabb då den fine mannen snubblat på väg till sin nya Ford. ”Gården är, som ni vet, fortfarande osåld. Och om inte en köpare dyker upp snart måste nog den gode direktören tänka om. För till vad nytta är en fastighet som förfaller? Vår ledare var inte heller han okunnig om ekonomiska spörsmål och så är även vår plikt. Vi måste se om vårt hus – och andras.” Spridda kommentarer hördes från salen. ”Nä, just det, lite ränta är bättre än ingen alls, visst är det så”, sa han och höjde handen i hälsning mot herr och fru Christiansen som satt längst bort i salen. Faderns ord hade inte gått Astrid helt förbi; människan blir människa för andra. Hon ville också vara en människa på allvar. Något måste göras; en bukett blommor från trädgården skulle kunna lysa upp stackarnas ansikten eller om hon skulle låta dem leka med Katta en stund? Nej, tanken på fru Christiansens nya krage fick henne att rysa. Den var av kattskinn, det var hon säker på. Där framme i salen fortsatte Far sin läsning. Han såg sig omkring och gestikulerade med armarna. Astrid blev svettig i pannan och hoppades att han inte skulle peka på henne. ”Du Runar, du Trond, du Lillemor, du Randi, du Siri och ja, alla ni andra här i salen, ni vet hur det är att stå ensam mot olyckan. Det är svåra tider och vi måste än en gång hjälpas åt. Gud kan inte klara allt själv. Vi människor måste hjälpa honom. Men hur?” Alla arbetar vi hela veckorna och söndagarna är heliga. Så vad gör vi?” Nu såg Far in i hennes ögon och ville ha ett svar. Och kanske var det hans stöd tidigare under dagen som gjorde det möjligt att säga: ”Jag tycker vi kan göra ett undantag.” Astrid kröp ihop i bänken efter att ha mött Mors blick, som var iskall som en främlings. Hon slog händerna för öronen i ett försök 26
att stänga ute sorlet och de höga röster som hördes runt henne. Flera i församlingen påpekade att denna dag var helig och ägnad åt gudliga ting och skulle de då smutsa ner den med sina egna händer? Riskerade de inte då att väcka Guds vrede? Och att reta upp Honom med vett och vilja. Skulle inte det ses som extra syndfullt? Riskerade de då att bli straffade? Slutligen hade församlingen ändå enats. Detta var en god gärning och den berättigade denna milda grad av olydnad. De kunde bara be och hoppas att Gud skulle ha överseende. På hemvägen: Fars vanligen raka rygg, nu böjd, som om han bar på en säck potatis. ”Far ser dålig ut”, sa Astrid och puttade till Ågot. Lågan i hans ögon hade skruvats ner och färgen på kinderna hade övergått i en gråblek ton. Ågot såg på Astrid med en varnande min. Astrid fortsatte: ”Det är som Gud straffar honom för predikandet.” Ågot satte upp ett finger mot läpparna: ”Sch!” Astrid log. ”Tror du verkligen att Gud hör allt? Tänk, det tror inte jag.” Ågot måttade en spark mot hennes nakna smalben. ”Aj! Mor se vad …” ”Tyst nu, Astrid. Det finns gränser, som du vet!” sa Mor. ”Och du har testat flera i dag!”
27