9789100129910

lene kaaberbøl  agnete friis

Pojken i resväskan Översättning Margareta Järnebrand

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012991-0 copyright © Lene KaaberbØl & Agnete Friis 2008 originalets titel: Drengen i kufferten Published in agreement with People’s Press, Denmark tryck ScandBook, Falun 2013

Hon höll upp spjäldörren med baken medan hon släpade med sig resväskan in i parkeringsgaragets trapphus. Svetten rann nedför ryggen på henne under T-shirten. Det var bara obetydligt svalare här än ute i Nyropsgades dallrande värmehelvete. Å andra sidan stank hela utrymmet av gammal grillbar eftersom någon hade slängt ifrån sig resterna av en hamburgermeny i trappan.

Nere i parkeringsgaraget släpade hon in resväskan bakom några containrar, där hon räknade med att övervakningskamerorna inte kunde se henne. Hon ville inte ha den i sin bil förrän hon visste vad som fanns i den. Den var inte låst, bara stängd med två klicklås och en kraftig väskrem. Hennes händer skakade, och den ena var fortfarande domnad efter att ha släpat den ohanterliga tyngden så långt. Men hon fick upp spännena och lyfte på locket.

I resväskan låg en pojke. En naken, ljushårig pojke, liten och mager, knappast mer än tre år gammal. Chocken fick henne att rygga tillbaka mot containerns skrovliga plastyta. Hans knän var böjda ända upp till bröstet, han låg hopvikt som om han var en skjorta, annars hade han säkert inte fått plats. Hans ögon var slutna, och hans hud lyste blekvit i skenet från lysrören. Det var först när hon såg hans läppar skiljas åt, helt lätt, som det gick upp för henne att han levde.

· 5 ·

augusti

Huset låg i en sluttning, med utsikt över Jammerlandbugten. Jan visste vad lokalbefolkningen kallade det: Fortet. Men det var inte därför som han alltid tittade upp mot de vita murarna med en vag känsla av otillfredsställelse. Ortsborna fick tycka och säga vad de ville, det var inte de som betydde något.

Huset var arkitektritat, och modernt på ett funkis-klassiskt sätt.

Nyfunkis. Det var vad Anne hade kallat det, och hon hade visat honom bilder och hus tills han förstod, eller åtminstone förstod en del av det. Raka linjer, inte så mycket utsmyckningar. Utsikten skulle tala för sig själv, genom de stora, ljusa fönstren som släppte in naturen. Det var så arkitekten hade sagt, och visst kunde Jan se det. Egentligen hade han fått det som han ville ha det. Allting nytt, allting rent och rätt. Han hade köpt tomten och låtit riva den gamla sommarstugan, hade stridit med kommunstyrelsen tills de insåg att de gärna ville att han skulle flytta till kommunen och gav tillstånd för åretruntboende, hade betvingat den lokala representanten för naturskyddsföreningen med ett belopp som nästan hade fått henne att tappa koppen med örtte. Men varför skulle han inte skapa ett fågelreservat? Han hade ju inget intresse av att andra fick tillstånd att bygga här, eller dra omkring här på störande skogsutflykter i flock med medhavda cyklar och plastvattenflaskor.

Nu stod huset där, med vita murar runt om, stora fönster och vackra, rena nyfunkisvinklar. Precis som han ville ha det.

Och ändå var det ju inte så det skulle ha varit. Han tänkte fortfarande med en märklig, vag längtan på det andra huset. Ett stort gammalt åbäke, hemskt egentligen, en oskön blandning av förfallet gulaschbaronpalats och fula sextiotalstillbyggnader, och svindyrt eftersom det låg på Strandvejen. Det var faktiskt inte · 9 ·

därför han ville ha det, han brydde sig inte om postnummer. Men det låg alldeles intill Annes barndomshem, och han kunde inte låta bli att se bilden framför sig: den stora familjen samlad till grillkväll under äppelträden, små barn som tumlade omkring på den vildvuxna gräsmattan, sig själv och Annes pappa med en god whisky i handen och en doft av fin Virginiatobak omkring sig. Annes syskon vid ett långt, vitt trädgårdsbord, med sina barn. Annes mamma i hammocken på verandan, med en vacker indisk sjal över axlarna.

Hans och Annes egna barn, fyra eller fem, hade han tänkt sig, Anne med det yngsta i knäet, leende och glad. Vid midsommar, kanske, med eget midsommarbål och ändå så många att ”Vi elsker vort land” lät rätt. Eller bara en vanlig torsdag, därför att de helt enkelt hade lust och det hade funnits färska räkor i hamnen den dagen.

Han drog ett girigt bloss på cigarretten och blickade ut över bukten. Vattnet var mörkblått just nu, med strimmor av skum, och vinden slet i håret och tvingade fram tårar i ögonen. Han hade till på köpet övertalat ägaren att sälja. Papperen låg där, klara att underteckna. Och då hade hon sagt nej.

Han begrep det fortfarande inte. Det var ju hennes familj, för helvete. Var det inte meningen att kvinnor skulle bry sig om sådant? Nära kontakt, nätverk, allt det där. Och med en familj som Annes, som var så … rätt. Sund. Kärleksfull. Stark. Keld och Inger, som uppenbart fortfarande älskade varandra efter nästan fyrtio år. Annes bröder, som regelbundet kom och hälsade på, ibland med fruar och barn, andra gånger utan när de bara tittade förbi eftersom de fortfarande spelade uppe på tennisklubben. Att bli en del av det, så lättvindigt och vardagligt, alldeles intill, på andra sidan häcken … hur kunde hon säga nej till det? Men det gjorde hon. Lugnt och stilla, på det sätt som var typiskt för Anne.

Utan att säga varför, utan att förklara. Bara nej.

Så nu bodde de här i stället, vid randen av Jammerlandbugten, hon och han och Aleksander. Vinden ven om öronen på dem varje gång den kom från nordväst, och de var ensamma. För långt bort för att höra till, inte med, inte en del av den där stora, varma gemenskapen utom ibland, på särskild överenskommelse, fyra eller fem gånger om året.

Han drog ett sista bloss och slängde ifrån sig cigarretten, tram· 10 ·

pade på glöden och stod några minuter och lät blåsten piska lukten ur kläder och hår. Anne visste inte om att han hade börjat röka igen.

På nytt fiskade han upp fotografiet ur plånboken. Det låg där eftersom han inte ville riskera att Anne snubblade över det, och hon var för väluppfostrad för att snoka i hans plånbok. Han borde antagligen ha slängt det, men han behövde titta på det då och då. Behövde känna den blandning av hopp och fruktan som det ingav honom.

Pojken tittade rakt in i kameran. Hans magra, nakna axlar var framdragna, som om han kröp ihop. Man kunde inte riktigt avgöra var bilden var tagen, detaljerna gick förlorade i mörkret bakom honom. I ena mungipan skymtade man spår av något som han just hade ätit. Det såg ut som choklad.

Jan snuddade vid fotot med ett pekfinger, helt lätt. Sedan stoppade han försiktigt ner det i plånboken igen. De hade skickat en mobiltelefon till honom, en äldre Nokiamodell som han aldrig skulle ha köpt själv. Stulen, antagligen. Han fiskade upp den ur fickan och slog numret. Väntade på svar. ”Mr. Marquart.” Rösten var artig men med ganska stark brytning. ”Hello. Have you decided?”

Trots att beslutet var fattat tvekade han. Så länge att rösten i andra änden måste mana på honom. ”Mr. Marquart?”

Han harklade sig. ”Yes. I accept.” ”Good. Here are your instructions.”

Han lyssnade till de korta, precisa meningarna, antecknade nummer och siffror. Var artig, precis som mannen i telefonen. Det var först efteråt som han inte kunde behärska sig, först efteråt som han i ett anfall av trots kastade ifrån sig telefonen i en båge över räcket.

Han såg den studsa mot slänten några gånger innan den försvann i ljungen längre ner. Sedan satte han sig i bilen och körde upp till huset.

Mindre än en timme senare kröp han omkring i slänten och letade. Anne kom ut på terrassen framför huset och lutade sig ut över räcket. · 11 ·

”Vad gör du?” ropade hon ner till honom. ”Jag har bara tappat något”, ropade han tillbaka. ”Ska jag komma och hjälpa till?” ”Nej.” Hon stod kvar en stund. Vinden slet i den persikofärgade sommarklänningen, och blåsten drev upp hennes ljusa, axellånga hår kring huvudet så att det såg ut som om hon befann sig i fritt fall. Fritt fall utan fallskärm, tänkte han. Sedan hejdade han den tankegången innan den fick ordentligt fäste. Det skulle säkert gå bra. Anne behövde inte få veta något.

Det tog honom nästan en och en halv timme att hitta den förbannade telefonen. Och han måste hinna ringa till flygbolaget också. Det här var en resa som han inte ville låta sin sekreterare boka åt honom. ”Vart ska du?” frågade Anne. ”Bara en sväng till Zürich.” ”Är något på tok?” ”Nej”, sa han snabbt. Rädslan stod genast att läsa i ögonen på henne, och det var en reflexmässig reaktion att försöka dämpa den. ”Det handlar om lite pengar. Och jag är hemma igen nästan med detsamma.”

Hur hade det blivit så här? Han mindes plötsligt med stor intensitet den majdag för över tio år sedan då han hade sett Keld leda henne uppför kyrkgången. Hon var vacker som en fe eller en ängel, tyckte han, i en enkel, vit klänning och med håret uppsatt med vita och skära rosenknoppar. Han insåg genast att den brudbukett han hade valt var för stor och färggrann, men det gjorde detsamma. Om bara några minuter skulle hon säga ja till att bli hans. Ett kort ögonblick mötte han Kelds blick, och han kände att han såg ett välkomnande och ett erkännande där. Svärfar.

Jag ska ta väl hand om henne, lovade han tyst den långe, leende mannen. Och tillade i sitt stilla sinne två saker som inte ingick i äktenskapslöftena: Han skulle ge henne allt hon ville ha, och han skulle skydda henne mot allt ont i hela världen.

Det är ju fortfarande det jag vill, tänkte han och slängde ner passet i Zürichväskan. Kosta vad det kosta vill.

· 12 ·

Ibland drömde Jučas om en familj. Det var en mamma och en pappa och två barn, en pojke och en flicka. De brukade sitta vid ett bord och äta den mat som mamman hade lagat. De bodde i ett hus med trädgård, och i trädgården fanns hallonbuskar och äppelträd. Och de log alltid, så att man kunde se att de hade det bra.

Själv stod han utanför och tittade in. Men där fanns alltid en känsla av att de alldeles strax skulle få syn på honom, och då skulle pappan öppna dörren och le ännu mer och säga: ”Men kom in då.”

Jučas visste inte vilka de var. Det var inte heller alltid han efteråt kom ihåg hur de såg ut. Men när han vaknade var det med en blandning av vemod och förväntan som kunde sitta kvar i bröstet nästan hela dagen.

Den senaste tiden hade han haft drömmen rätt ofta. Han trodde själv att det var Barbaras fel. Hon ville alltid prata om hur det skulle bli en gång: han och hon, och det lilla huset strax utanför Krakow, så nära att hennes mamma lätt kunde ta bussen, men ändå så långt bort att det fanns något som hette privatliv.

Och så barnen. Självklart. För det var det Barbara ville ha: barn.

Dagen innan det skulle ske hade de firat det. Allt var klart, så det var inte mycket förberedelser som behövde göras. Bilen var lastad. Det enda som kunde stjälpa planen var om kärringen plötsligt bröt mönstret. Men då fick de bara vänta en vecka. ”Vi kan väl åka ut på landet”, sa Barbara. ”Köra ut och hitta ett ställe där vi kan ligga i gräset och vara ensamma tillsammans.”

Först hade han sagt nej eftersom det var bäst att inte själv ändra · 13 ·

beteende. Folk kom ihåg sådant. Det var bara så länge man gjorde som man brukade som man var någorlunda osynlig. Men sedan kom han att tänka på att det skulle bli hans sista dag i Litauen någonsin, om allting gick som det skulle. Och den dagen hade han inte lust att tillbringa med att sälja larmsystem i Vilnius.

Han ringde återbud till den kund han skulle ha besökt och sa att firman skulle skicka en konsult på måndag eller tisdag i stället. Barbara sjukanmälde sig med influensa. Det skulle säkert inte bli förrän på måndag som någon på företaget räknade ut att de hade skolkat samtidigt, och vid det laget kunde det göra detsamma.

De körde ut till Didžiulissjön. En gång i tiden hade där legat ett sommarläger för pionjärbarn. Nu var det omgjort till scoutläger, och en vanlig skoldag i slutet av augusti fanns där inte en själ.

Jučas parkerade Mitsubishin i skuggan av några granar för att den inte skulle vara het som en stekugn när de kom tillbaka.

Barbara klev ur och sträckte på sig så att den vita blusen gled upp och avslöjade en strimma lätt solbränd maghud. Det var tillräckligt för att få det att rycka i hans lem. Han hade aldrig någonsin känt en kvinna som kunde tända honom så snabbt som Barbara. Han hade över huvud taget aldrig känt en kvinna som hon. Han undrade fortfarande vad fan hon skulle med en sådan som honom till.

De höll sig på avstånd från stugorna, som hur som helst såg rätt medfarna och förfallna ut. I stället följde de stigen förbi flaggplatsen och in i skogen. Han drog in doften av kåda och sommarskog och kom för ett ögonblick att tänka på mormor Edita och gården vid Visaginas. Det var där han hade bott de första sju åren av sitt liv. Iskallt och ensamt om vintern, men på sommaren kom Rimantas och bodde hos sin mormor på granngården, och då blev grandungen mellan gårdarna till Tarzans afrikanska djungel eller Falkögas vidsträcka mohikanskog. ”Det ser ut att gå att bada”, sa Barbara och pekade mot sjöstranden längre fram. En gammal badbrygga stack ut i sjön som ett finger.

Jučas stoppade tillbaka Visaginas i den låda där det hörde hemma. Den som det stod ”Förflutet” på. Det var inte särskilt · 14 ·

ofta han öppnade den, och det fanns absolut ingen anledning att börja rota i den nu. ”Det finns säkert iglar”, sa han för att reta henne. Hon gjorde en grimas. ”Dumheter. Då skulle de väl inte låta barnen bada här”, sa hon.

Och lite försenat gick det upp för honom att han inte ville hindra henne från att ta av sig kläderna. ”Det har du säkert rätt i”, skyndade han sig att säga.

Hon gav honom ett litet snabbt leende, som om hon visste precis vad han tänkte. Och medan han tittade på knäppte hon långsamt upp blusen och klev ur den sandfärgade kjolen och sandaletterna tills hon stod barfota på stranden i bara vita trosor och behå. ”Måste vi bada först?” frågade han. ”Nej”, sa hon och kom ända fram till honom. ”Det kan vi göra efteråt.”

Hans begär efter henne var så överväldigande att han ibland blev nervös som en fumlig tonåring. Men i dag tvingade han sig att vänta. Lekte med henne. Kysste henne. Försäkrade sig om att hon var lika upphetsad som han. Han grävde efter plånboken och kondomen som hon alltid insisterade på. Men den här gången hejdade hon honom. ”Det är en fin dag”, sa hon. ”Och ett fint ställe. Här kan vi göra ett vackert barn tillsammans, tror du inte?”

Han kunde inte säga något. Men han släppte plånboken och höll henne tätt intill sig i några minuter innan han lade ner henne i gräset och försökte ge henne det som hon så gärna ville ha.

Efteråt simmade de i det djupa, svala vattnet. Hon var ingen skicklig simmare, hade aldrig riktigt lärt sig utan plaskade mest omkring och stänkte som en hund. Till slut lade hon armarna om hans nacke och lät sig bogseras medan han simmade ryggsim och höll dem båda flytande. Hon såg honom i ögonen. ”Älskar du mig?” sa hon. ”Ja.” ”Fastän jag är en gammal kvinna?” Hon var nio år äldre än han, och det oroade henne. Honom gjorde det detsamma. · 15 ·

”Vansinnigt”, sa han. ”Och du är inte gammal.” ”Ta hand om mig”, sa hon och lade huvudet mot hans bröst.

Och han blev förvånad över vilken stark ömhet han kände. ”Alltid till din tjänst”, mumlade han. Och tänkte på om familjen i drömmen kunde vara han och Barbara, om det var det som var meningen med den. Han och Barbara, i det där huset strax utanför Krakow. Snart.

Det var bara en sak som måste ordnas först.

· 16 ·

Det var på lördagarna som Sigita kände sig ensammast.

Veckan gick snabbt, arbetet fyllde mycket av tiden, och från det att hon hämtade Mikas på daghemmet strax före sex var kvällen inrutad – laga mat, bada, natta, lägga fram kläder till nästa morgon, plocka undan, titta lite på TV. Det hände ibland att hon somnade till nyheterna.

Men lördagarna. Lördagar var mor- och farföräldrarnas dag.

Från tidigt på morgonen var det liv och rörelse på parkeringen utanför huset. Bilar lastades med barn och väskor och tomma trälådor som på söndagskvällen skulle komma tillbaka fyllda med potatis, tomater och nyslungad honung. Alla skulle ”till landet”, antingen det var till koloniträdgården eller ut till farmor på gården.

Sigita skulle ingenstans. Hon köpte alla sina grönsaker i snabbköpet nu. Och när hon såg lilla fyraåriga Sofija i nummer 32 kila över asfalten och kasta sig i famnen på sin hennafärgade, solbrända mormor gjorde det ibland så ont att det var som om hon hade amputerat en arm eller ett ben.

Hennes lösning var även denna lördag att fylla en termoskanna med kaffe, packa en liten matsäckskorg och ta med Mikas till daghemmets lekplats. Björkarna utmed staketet blänkte gröna och vita i solen. Det hade regnat på natten, och några starar badade i en av de bruna vattenpölarna under gungbrädan. ”Mentittadär, enfågelsombadar!” sa Mikas entusiastiskt och pekade. Han hade börjat prata mycket och fort den senaste tiden, men inte särskilt rent. Det var inte alltid så lätt att förstå honom. ”Ja. Den vill säkert bli fin och ren. Tror du den vet om att det är söndag i morgon?” · 17 ·

Hon hade hoppats att det kanske skulle finnas ett eller ett par andra barn på lekplatsen, men även den här lördagen var de ensamma. Hon gav Mikas hans lastbil och hans röda plasthink och spade. Han älskade fortfarande sandlådan och kunde ägna timmar åt ambitiösa byggprojekt med vattenfyllda vallgravar och vägar som slingrade sig fram mellan pinnar som skulle föreställa träd, eller kanske trästaket. Hon satte sig på kanten och blundade ett ögonblick.

Vad trött hon var.

En skur av våt sand träffade henne i ansiktet. Hon öppnade ögonen. ”Mikas!”

Han hade gjort det med flit. Hon kunde se det på det undertryckta skrattet i hans ansikte. Hans ögon lyste. ”Mikas, så får du inte göra!”

Han stack ner spetsen på spaden i sanden och sprätte till. En ny liten gevärssalva av sand träffade henne mitt i bröstet, så att hon kände lite av den rasa ner innanför blusen. ”Mikas!”

Han kunde inte hålla tillbaka skrattet längre. Det bubblade ur honom, smittsamt och oemotståndligt. Hon reste sig. ”Det där ska du få för!”

Han skrek av förtjusning och rusade i väg allt vad han kunde, och hon saktade in på sina egna steg så att han fick ett litet försprång. Inte förrän borta vid gungorna fångade hon honom och lyfte upp honom i luften, in i sin famn. Han vred sig ett ögonblick, sedan slog han armarna om halsen på henne och borrade in ansiktet under hennes haka. Hans ljusa hår doftade schampo och barn. Hon kysste honom på hjässan, en överdriven smällkyss som fick honom att fnissa och vrida sig igen. ”Mamma, låt bli!”

Det var först senare, när de hade gått tillbaka till sandlådan och hon hade hällt upp den första koppen kaffe åt sig, som tröttheten kom tillbaka.

Hon höll upp plastmuggen till näsan och drog in doften som om det var kokain. Men det här var inte en trötthet som kaffe kunde bota. · 18 ·

Ska det alltid vara så? tänkte hon. Jag och Mikas. Ensamma i världen. Det var ju inte det som var meningen. Eller var det?

Plötsligt for Mikas upp ur sandlådan och sprang bort till staketet. Där stod en kvinna, en lång, ung kvinna i en ljus sommarkappa, med en blommig sjalett kring huvudet, som om hon var på väg till kyrkan. Och Mikas sprang raka vägen fram till henne med målmedvetna steg. Var det en av förskollärarna? Nej, det var det inte. Sigita reste sig tveksamt upp.

Sedan såg hon att kvinnan hade någonting i handen. Metall­ folien glittrade i solen, och Mikas hävde sig halvvägs upp på staketet av iver. Choklad.

Sigita blev förvånad över sin egen vrede. Det tog henne bara tio eller tolv långa steg så var hon framme vid staketet. Hon tog ett lite för hårt tag i Mikas, och han tittade förtrytsamt upp på henne. Han hade redan choklad långt upp på kinden. ”Vad är det ni ger honom!”

Den främmande kvinnan såg förvånat på henne. ”Det är ju bara lite choklad …”

Hon talade med lätt brytning, rysk kanske, och det gjorde inte Sigitas vrede mindre. ”Min son får inte ta emot godis från människor han inte känner”, sa hon. ”Förlåt. Det var ju bara för att … han är en så söt liten pojke.” ”Var det ni i går också? Och häromdagen?” Det hade funnits chokladfläckar på Mikas tröja, och Sigita hade grälat med förskollärarna om det. De hade hårdnackat förnekat att barnen hade fått godis. Bara en gång i månaden, var överenskommelsen, och den skulle de inte drömma om att bryta mot. Sa de. Och uppenbarligen hade de rätt. ”Jag går ofta förbi här. Jag bor där borta”, sa kvinnan. Hon pekade mot ett av betonghusen vid sidan av lekplatsen. ”Jag har ofta med något till barnen.” ”Varför det?”

Den främmande kvinnan såg på Mikas en lång stund. Hon verkade nervös nu, som om hon hade blivit ertappad med att göra något som hon inte fick. ”Jag har ju inga själv”, sa hon sedan. · 19 ·

Sigita kände ett styng av medlidande mitt i vreden. ”Det blir det säkert med tiden”, hörde hon sig själv säga. ”Ni är ju ung.”

Kvinnan skakade på huvudet. ”Trettiosex”, sa hon, som om siffran i sig var en tragedi.

Först nu lade Sigita på allvar märke till den omsorgsfulla makeupen som utplånade de små ålderstecknen kring munnen och ögonen. Hon drog ofrivilligt sin son lite hårdare intill sig. Jag har åtminstone Mikas, sa hon till sig själv. Jag har åtminstone honom. ”Vill ni vara snäll och låta bli att göra om det?” sa hon, något mindre barskt än hon först hade tänkt. ”Det är inte bra för honom.”

Kvinnan flackade med blicken. ”Ja”, sa hon. ”Det kommer inte att hända igen.” Och sedan gick hon, tvärt och med snabba steg.

Herregud, tänkte Sigita. Jag är säkert inte den enda vars liv ser helt annorlunda ut än förväntat.

Hon torkade bort fläckarna med en fuktig näsduk. Mikas slingrade sig som en mask och var inte belåten. ”Merachoklad”, sa han. ”Mera!” ”Nej”, sa Sigita. ”Det finns inte mer.”

Hon kunde se att han förberedde ett hysteriskt anfall, och hon såg sig snabbt omkring efter en avledningsmanöver. ”Titta här”, sa hon och tog plastspaden. ”Ska vi bygga ett slott tillsammans?”

Hon lekte med honom tills han var uppslukad av leken igen, den ändlösa fascinationen inför vatten och sand och pinnar och allt man kunde göra med dem. Kaffet hade kallnat, men hon drack upp det ändå. Hon kände små vassa sandkorn skava längs behåkanten och försökte diskret borsta bort dem. Skuggor av björkarnas blad föll över den grå sanden, och Mikas kröp omkring på alla fyra med lastbilen i ett hårt grepp i högerhanden medan han åstadkom mycket naturtrogna motorljud.

Efteråt var det det sista hon mindes.

· 20 ·

En mås, tänkte Jan. En förbannad mås!

Han skulle ha varit hemma för över en timme sedan. Och i stället satt han här i det som skulle ha varit 7.45-planet till Kastrup och blev stekt tillsammans med etthundratjugotvå andra personer i ett överhettat aluminiumskrov. Hur många kalla drinkar flygvärdinnorna än erbjöd honom fanns det ingenting som kunde dämpa hans desperation.

Planet de skulle med hade anlänt fullkomligt planenligt från Köpenhamn. Ändå framhärdade flygbolaget med att skjuta upp ombordstigningen, först en kvart, sedan en kvart till, och därefter ytterligare en halvtimme. Jan svettades. Hans tidsplan var snäv. Men vid disken envisades personalen med att säga att det hade uppstått tillfälliga problem, och passagerarna ombads hålla sig beredda. När de sedan utan förvarning sköt upp ombordstigningen ytterligare en timme tappade han besinningen och krävde att få tillbaka sin väska så att han kunde hitta en annan förbindelse till Köpenhamn. Han möttes av vänligt avvisande.

Incheckat bagage hade redan lastats ombord på planet, och någon vilja att leta rätt på hans väska bland etthundratjugotvå andra fanns uppenbarligen inte. När han då sa åt helvete med bagaget och var på väg att lämna gaten utan väska stod där plötsligt ett par säkerhetsmän och förklarade för honom att om hans väska skulle ut och flyga så skulle han det också. Med samma plan. Var det ett problem?

Nej, sa han snabbt, för han hade absolut ingen lust att tillbringa ytterligare ett par timmar i ett kalt rum med skottsäkert glas för fönstret. Han var inte terrorist, bara en frustrerad affärsresenär med very important business to attend to, förklarade han. Flyg· 21 ·

säkerheten var också very important business, sa de strängt. Och han nickade fogligt, satte sig ner på en av de blå plaststolarna vid gaten och förbannade i sitt stilla sinne 9/11 och allt som den olycksaliga dagen hade medfört.

Till sist kom så beskedet att ombordstigningen kunde börja.

Och nu skulle det plötsligt gå fort av bara fan, märktes det. Två extra diskar öppnades, och personal i ljusblå uniformer fjantade runt och nafsade passagerarna i bakhasorna om de inte var kvicka nog. Jan sjönk tacksamt ner i sin breda business class-stol och kastade en blick på klockan. Han kunde fortfarande hinna, om de bara kom i väg.

Motorerna värmde upp, flygvärdinnorna började redogöra för nödutgångar här och där, planet satte sig i rörelse.

Sedan stannade det igen. Och stod stilla så länge att Jan började ana oråd och än en gång tittade på sin klocka. Se för helvete till att få ändan ur vagnen, svor han inom sig. Se till att få upp det jävla planet i luften!

I stället hördes kaptenens röst i högtalarna. ”Ja, jag beklagar. Det förhåller sig så att vi vid starten från Kastrup på väg hit ner träffades av en fågel. Det blev inga skador på planet, men sådant ska naturligtvis alltid följas upp med en kontroll av mekaniker, vilket var skälet till att vi redan har blivit tämligen försenade. Men planet har nu gåtts igenom och har fått det OK som krävs.”

Varför flyger vi inte då? tänkte Jan sammanbitet. ”Nu är det så att bolaget har ett program för kvalitetskontroll.

Och det innebär att mekanikerns dokumentation ska faxas till Köpenhamn för underskrift, och först därefter kan vi få slutgiltigt flygtillstånd. Det finns för närvarande bara en person i tjänst i Köpenhamn som kan ge det tillståndet. Och honom kan de inte få tag i just nu …”

Pilotens egen frustration lyste tydligt igenom, men det var ingenting mot vad Jan kände. Hans hjärta hamrade så hårt att det gjorde fysiskt ont i bröstet. Om jag får en hjärtattack, släpper de ut mig ur det förbannade planet i så fall? tänkte han och funderade på om det var värt besväret att fingera en. Men även om de släppte ut honom skulle det ta tid att ordna en ny flygning, · 22 ·

antingen det blev med ett annat flygbolag eller han chartrade ett privatplan. Det började gå upp för honom att han inte skulle hinna.

Vad fan skulle han ta sig till nu? Febrilt gick han i tankarna igenom de personer han kunde ringa till. Vem var tillräckligt lojal och kompetent för att göra det som måste göras? Och skulle han ringa till Anne?

Nej. Inte Anne. Karin måste göra det nödvändiga. Och hon var kanske den bästa även till det andra. Ju färre som visste något, desto bättre. Han tog upp sin privata mobil ur portföljen och slog hennes nummer.

Flygvärdinnan var på honom som en hök som slår ner på en kyckling. ”Please don’t use your mobile, sir.” ”Vi står still”, sa han. ”Och om inte flygbolaget vill bli stämt på ett större miljonbelopp försvinner du härifrån och låter mig ringa hem nu.”

Flygvärdinnan kastade en blick på hans utan tvivel hårt sammanbitna ansiktsuttryck och bestämde sig för att vara diplomatisk. ”Ett kort samtal då”, sa hon. ”Och sedan får jag be er att stänga av telefonen igen.”

Hon stod kvar alldeles bredvid honom medan han ringde upp.

Han funderade på att be henne flytta sig lite, men han var under alla omständigheter tvungen att vara försiktig med vad han sa högt, för det satt andra passagerare överallt runt omkring.

Kort instruerade han Karin att gå till banken och be att få det belopp han nyss hade fört över från Zürich utbetalt. ”Du ska uppge en kod. Den sms:ar jag. Och ta med en av mina portföljer, en sådan som kan låsas. Det rör sig om ett större belopp.”

Han blev mer och mer medveten om att flygvärdinnan lyssnade till samtalet, och han visste inte hur han skulle fortsätta utan att det lät som en billig kriminalroman. ”Jag sms:ar resten”, sa han snabbt. ”Det är en del siffror och sådant. Svara mig så att jag ser att du har fått det.”

Trots att underhållningen var slut för den här gången stod · 23 ·

flygvärdinnan demonstrativt kvar medan han skrev sitt sms och skickade det. Han tyckte att det dröjde en evighet innan svaret kom.

OK. Men du är skyldig mig en megatjänst.

Ja, skrev han tillbaka. Det inser jag.

Han funderade över hur dyrt det skulle bli. Särskilt att få henne att tiga med allt det som hon nu visste. Karin hade helt tydligt fått smak för livets goda. Men hon var i grund och botten en lojal person, lugnade han sig själv. Och av många goda skäl skulle hon vilja värna om det utmärkta förhållandet dem emellan. Han hade trots allt varit synnerligen generös, både som chef och på vissa andra områden.

I samma ögonblick satte sig planet i rörelse, och han undrade om han kanske trots allt hade varit för snabb att blanda in henne.

Men det visade sig att de bara rullade bort från landningsbanan och ut på ett parkeringsområde. Kaptenen förklarade att de hade gått miste om sin ”slot” i flygplatsens fullbokade avgångsschema och nu väntade på obestämd tid, först på det slutgiltiga flygtillståndet från Köpenhamn och därnäst på en ny slot. Han beklagade, men han var tyvärr tvungen att stänga av planets ventilationssystem under tiden.

Jan blundade och svor på tre språk. Fan. Scheisse. Fucking hell.

· 24 ·

Nina såg mannen rakt i ögonen. ”Nu tror jag att du ska gå härifrån”, sa hon.

Det hade ingen riktig effekt. Han tog ett steg närmare och lutade sig liksom fram mot henne. Hon kunde känna lukten av hans aftershave. I en något annorlunda situation skulle den ha varit behaglig. ”Jag vet att hon är här”, sa han. ”Och jag kräver att få prata med min fästmö omedelbart.”

Det var en varm augustidag, och det stod vita rosor från trädgården i den blå vasen i fönstret. Utanför Ellens Gård sken solen på dammigt gräs och vita bänkar. Några av barnen från barack A sprang omkring och sparkade fotboll; det ena laget skrek för full hals på urdu och det andra på rumänska, men de verkade förstå varandra i alla fall. De hade antagligen lunchrast, tänkte Nina med en liten distraherad del av sin hjärna. Hennes kolleger Magnus och Pernille hade gått på lunch för länge sedan, och hon kunde också se psykologen Susanne Marcussen sitta och prata med den nya sjuksköterskan på bänkarna utanför matsalen. Klockan var 11.55, och bortsett från barnens lek vilade en tung och siestalik dåsighet över danska Röda Korset-centret Furesø, mer känt som Kulhuslejren. Eller det hade det i alla fall gjort tills mannen framför henne kom stegande in på behandlingscentret för fyra minuter sedan.

Hon sneglade på telefonen på skrivbordet, men vem skulle hon ringa till? Polisen? Än så länge hade han inte gjort något olagligt.

Han var antagligen strax under femtio, med mellanbrunt, bakåtkammat hår. Solbränd och välklädd, i en kortärmad Hugo Boss-skjorta med matchande slips. Ingen hade uppenbarligen drömt om att hejda honom i dörren. · 25 ·

”Flytta på dig”, sa han till henne. ”Så letar jag rätt på henne själv.”

Nina stod kvar. Om han slår mig kan jag polisanmäla honom, tänkte hon. Det skulle det vara värt. ”Utomstående har inte tillträde”, sa hon. ”Jag måste be dig gå.”

Det hade ännu mindre effekt än första gången. Han såg rakt igenom henne och in i korridoren bakom henne. ”Natasha”, ropade han. ”Kom nu. Rina väntar redan i bilen.”

Vad? Nina försökte fånga hans blick. ”Hon är i skolan”, slapp det ur henne.

Han tittade ner på henne, och det leende som krusade hans läppar var så triumferande att hon fick lust att kräkas. ”Inte nu längre”, sa han.

Det hördes ett långsamt klick av en dörr som öppnades. Utan att vända sig om visste Nina att det var Natasha som hade kommit ut i korridoren. ”Don’t hurt her”, sa hon. ”Lilla vän, det skulle aldrig falla mig in”, sa Bossmannen. ”Ska vi åka hem? Jag har köpt tårta till kaffet.”

Natasha nickade kort.

Nina sträckte ofrivilligt ut handen för att hejda henne, men den smala, ljushåriga ukrainskan gick förbi henne utan att vilja se på henne. Nina visste att hon var tjugofyra, men just nu såg hon ut som en tanig och vilsen tonåring. ”I go now”, sa hon. ”Natasha! Du kan anmäla honom!”

Natasha skakade bara på huvudet. ”For what?” sa hon.

Mannen lade båda händerna om hennes smala hals, drog henne intill sig och gav henne en utmanande djup kyss. Nina kunde se hur flickan stelnade i hela kroppen. Han lät händerna glida nedför hennes rygg och in under jeansens trånga linning tills han höll om båda hennes skinkor. Hans händer putade tydligt ut under tyget. Med ett tvärt ryck tvingade han hennes underliv hårt mot sitt eget.

Nina kände smaken av sin egen magsyra. Hon fick lust att ta den blå vasen och slå den i bakhuvudet på den äcklige karln, men hon gjorde det inte. Hon sa inte ens någonting. Hon visste · 26 ·

att hela den där uppvisningen var ämnad för henne, för att visa överlägsenhet, för att triumfera. Ju kraftigare reaktion han fick, desto längre skulle det fortsätta.

Nina kom fortfarande ihåg hur strålande lycklig den ukrainska flickan hade varit när hon visade upp sin förlovningsring. ”I stay in Denmark now”, sa hon med ett bländande leende. ”My husband is Danish citizen.”

Fyra månader senare dök hon upp på centret igen med en hastigt packad sportväska och sin sexåriga dotter Rina vid handen.

Hon såg ut som någon som med nöd och näppe hade lyckats släpa sig ut ur en krigszon. Det fanns inte många yttre tecken på våld, bara några blåmärken. De kom sig inte av att han slog henne.

Natasha hade inte velat säga exakt vad det var han gjorde, hon hade bara suttit där med tårarna rinnande nedför kinderna, utan att säga ett ord. Men hon hade så våldsamma smärtor i underlivet att Magnus till sist hade övertalat henne att låta sig undersökas.

Nina hade sällan sett Magnus så arg. ”Det jävla aset”, väste han. ”Fan, vad jag önskar att jag kände några gorillor.” När Magnus blev särskilt upprörd smög sig fortfarande enstaka svenska svordomar in bland de danska. ”Vad har han gjort?” sa Nina. ”Vad har hänt med henne?” ”Om han ville nöja sig med att använda sin ynkliga lilla kuk”, sa Magnus. ”Men du skulle se skadorna hon har, i både vagina och anus. Jag har aldrig sett något liknande.”

Och nu stod Aset där och tafsade på Natashas skinkor medan han såg Nina rakt in i ögonen över flickans axel. Nina tittade bort.

Hon stirrade stint på rosorna i den blå vasen. Jag skulle kunna mörda kräket, tänkte hon tyst för sig själv. Mörda, kastrera, stycka. Om jag trodde att det skulle hjälpa.

Men det fanns tusen andra som han. Inte exakt som han, men tusen andra som cirklade runt som hajar och bara väntade på att utnyttja flyktingarnas desperation för att ta en tugga av köttet.

Till sist drog han upp händerna ur Natashas byxor. ”Ha en bra dag”, sa han och gick. Natasha följde efter honom som om hon vore en docka.

Nina slet luren av telefonen och slog ett internnummer. ”Lärarrummet, det är Ulla.” · 27 ·

”Stämmer det att det där kräket som ska gifta sig med Natasha har hämtat Rina?” frågade Nina.

Det blev tyst i andra änden. ”Jag ska höra efter med detsamma”, sa danskläraren sedan. Nina väntade i sex minuter. Sedan kom Ulla Svenningsen tillbaka. ”Jag är ledsen”, sa hon. ”Han dök tydligen upp just som det ringde ut till lunchrasten. Han hade glass med sig, säger barnen, och Rina sprang raka vägen fram till honom.” ”Men Ulla, för helvete!” ”Sorry. Men det här är ju inget fängelse. Öppenhet ingår liksom i konceptet.”

Nina lade på utan att säga något mer. Hon darrade av ursinne.

Just nu stod hon inte ut med att lyssna till undanflykter eller frälsta betraktelser om vikten av att öppna sig mot samhället.

I samma ögonblick kom Magnus inrusande genom dörren.

Hans glasögon satt på sned, och han hade svettpärlor över hela sitt stora, vänliga hundansikte. ”Natasha”, flämtade han. ”Jag såg henne just sätta sig i en bil.” ”Ja”, sa Nina. ”Hon har åkt hem till Aset igen.” ”Men vafan!” ”Han hämtade Rina först. Och sedan följde Natasha bara med.”

Magnus sjönk uppgivet ner på en skrivbordsstol. ”Och hon tänker naturligtvis inte anmäla honom.” ”Nej. Kan inte vi göra det?”

Magnus tog av sig glasögonen och putsade dem frånvarande med rocken. ”Han kan ju bara säga att det inte angår någon att han och hans fästmö gillar hårdhänt sex”, sa han missmodigt. ”Om hon inte säger emot honom … så finns det ingenting att göra. Han slår henne inte. Det finns inga röntgenbilder av brutna armar och revben som vi kan slå honom i huvudet med.” ”Och han gör ingenting mot barnet”, suckade Nina.

Magnus skakade på huvudet. ”Nej. Då skulle vi ju kunna anmäla honom för det.” Han sneglade på klockan på väggen. Den var fem minuter över tolv. ”Ska du inte på lunch?” ”Jag har liksom tappat aptiten”, sa Nina. · 28 ·

Plötsligt vibrerade hennes privata mobil i rockfickan. Hon svarade. ”Det är Nina.”

Rösten i andra änden presenterade sig inte, och först hörde hon inte vem det var. ”Du måste hjälpa mig.” ”Hm … med vad då?” ”Du måste hämta den. Du kan sådant där.”

Det var Karin, gick det upp för henne. Senast sedd vid en något blöt jullunch tillsammans med väninnor från studietiden, en lunch som hade slutat med ett jättegräl. ”Karin, vad har hänt? Du låter så konstig.” ”Jag sitter i kafeterian på Magasin”, sa Karin. ”Det var det enda ställe som jag kunde komma på. Kommer du?” ”Jag är på jobbet.” ”Ja. Men kommer du?”

Nina tvekade. Med ens låg det så mycket i luften. Gammal vänskap. Gamla tjänster och gentjänster. Och Nina stod i skuld, det visste hon mycket väl. ”Okej. Jag är där om tjugo minuter.”

Magnus höjde på ögonbrynen. ”Jag tar den där lunchen i alla fall”, sa Nina. ”Och, hm … det blir säkert minst en timme.”

Han nickade förstrött. ”Jaja. Vi ska nog hålla ställningarna.”

· 29 ·