9789173518260

Böcker av Lesley Pearse på svenska: Georgia Charity Rosie Charlie Matilda Nellie Daisy Beth & Susan Mary Adèle Hope Elizabeth

Pearse Lotte.indd 2

11-09-06 13.57.22

otte L Lesley Pearse Översättning: Britt-Marie Thieme

Pearse Lotte.indd 3

11-09-06 13.57.22

Dedikation

Till den verklige David Mitchell, som var generös nog att lägga ett bud på en välgörenhetsauktion för att bli en person i min bok. Jag hoppas att du tycker lika mycket om att läsa den på­ hittade skildringen av dig som jag tyckte om att skriva den.

Pearse Lotte.indd 5

11-09-06 13.57.22

Kapitel ett

”Loss, Toto!” ropade David när han såg sin grannes hund dra i någonting som låg till hälften ute i vattnet tvåhundra meter längre bort på den grusiga stranden.

Klockan var sex en vacker morgon i maj. Så tidigt var inte många invånare i Selsey uppe. Men David Mitchell, som var trettiotvå, brukade jogga längs kuststigen så här dags med sin grannes terrier.

Hunden backade från det han funnit men skällde ursinnigt. ”Jag kommer!” ropade David och hoppade ner från stigen till stranden. Därifrån såg han att det som fångat Totos intresse i skrämmande hög grad liknade en människokropp.

När han kom närmare märkte han till sin fasa att det mycket riktigt var en kvinna. Hennes bara ben låg ute i vattnet, och varje våg som slog in över henne fick hennes kjol att bölja. Han kunde inte se hennes huvud förrän han var alldeles bredvid henne. Hon var ung, kanske tjugofem, smal och söt med brutalt snaggat, blont hår.

Han förmodade att hon var död och befarade att tidvattnet skulle svepa ut henne till havs innan han hunnit rapportera fyndet. Han böjde sig ner, tog henne under axlarna och började hala henne längre uppåt stranden. Men när han lyfte henne lät hon höra ett ljud, inte riktigt en hostning, mer en suck. Ögonlocken fladdrade till.

7

Pearse Lotte.indd 7

11-09-06 13.57.22

”Vem är du?” frågade han, sjönk ner på huk och lyfte upp henne så att hon satt stödd mot hans axel. Han tog henne om handleden. Huden var iskall och rynkig av havsvatten, men han kände en svag puls. ”Jag måste gå och ringa efter en ambulans”, fortsatte han när hon inte svarade. Han lade henne på sidan och bredde över henne fleecejackan han hade knuten runt midjan.

Han önskade att det varit någon annan där; det tog emot att lämna henne ensam. Men ingen syntes till på stigen ovanför stranden. Han undrade vilken nationalitet hon hade, för den blå, höghalsade klänningen med vid kjol var gammalmodig, som kläder han sett i filmer som utspelade sig på femtiotalet.

Möjligen kom hon från något östeuropeiskt land. Vem hon än var så såg det ut som om hon blivit misshandlad. Runt vrister och handleder syntes röda märken, som om hon varit bunden.

Och håret hade blivit vårdslöst avklippt så att bara ojämna tussar fanns kvar.

David sa åt Toto att stanna hos henne och sprintade upp från stranden mot närmaste telefonhytt. ”Mysterieflickan. Vem är hon?”

Dale läste rubriken högt för de två andra kvinnorna i skönhetssalongen medan de drack morgonens första kopp kaffe. ”Det står att hon hittades halvdränkt i går på stranden, och hon har tappat minnet. Om de hade en bild på henne kanske någon skulle känna igen henne och träda fram”, tillade hon sarkastiskt. ”Hon kanske är en rik kärring och hennes man har tröttnat på henne och slängde henne överbord från yachten, precis som i den där filmen med Goldie Hawn. Har ni sett den? En fattig änkling med massor av barn hittar henne, och eftersom hon har tappat minnet påstår han att hon är hans fru och tar hem henne för att få hjälp med familjen. Den var jätterolig! Hon kunde varken tvätta eller laga mat och allt blev kaos.”

Alla tre kom ihåg Tjejen som föll överbord och pratade skrattande om den ett tag.

8

Pearse Lotte.indd 8

11-09-06 13.57.22

”Vad konstigt det måste kännas att inte minnas någonting”, sa Dale fundersamt. ”Tänk er att inte veta vad man heter eller varifrån man kommer eller någonting. Jag undrar … Om någon gav en någonting att äta som man avskydde tidigare, skulle man fortfarande avsky det då?”

Skönhetssalongen där de tre unga kvinnorna arbetade tillhörde spaet på Marchwood Manor som låg i närheten av Brighton i Sussex. Hotellet var väletablerat sedan länge och hade utökat med ett spa som öppnat för bara två veckor sedan. Vilket var skälet till att den nyanställda personalen satt och fikade i ett av behandlingsrummen i stället för att ta hand om kunder.

Dale Moore var från London, tjugofem år, lång och kurvig med något exotiskt utseende, som om hon kom från Spanien eller Italien, och hon var otvivelaktigt gruppens ledare. Michelle från Southampton var en slank, blåögd blondin på tjugofyra.

Rosie, en knubbig, söt brunett från Yorkshire, var yngst med sina tjugotre år.

På andra sidan receptionen låg frisersalongen. Frankie, April, Guy och Sharon hade Radio One på, vilket tydde på att de inte heller hade några kunder. Att spela något slag av popmusik var nämligen ett brott man blev hängd för om spachefen Marisa de Vere kom på en. Hon tolererade inget annat än klassisk musik i salongen, och här i skönhetsavdelningen fick man bara spela särskild musik som främjade avslappning. Men nu var Marisa i London, så ingen tänkte ta itu med den ändlösa och onödiga städning hon alltid insisterade på när de inte hade några kunder, och inte heller tänkte de hålla sig till hennes val av musik.

Dale återgick till tidningen. ”Det står att hon är runt tjugofem.

Hittades vid Selsey av en man som var ute med hunden. Man tror att hon har legat i havet länge, men hon hade ingenting på sig som kan identifiera henne. Hon fördes till St Richard’s Hospital i Chichester.” ”Antagligen en illegal invandrare”, sa Michelle bestämt. ”Kom med båt från Frankrike. Blev kanske osams med den som körde, och så knuffade de henne överbord.”

9

Pearse Lotte.indd 9

11-09-06 13.57.23

”Hon hade tur som överlevde”, sa Rosie. ”Havet är fortfarande väldigt kallt i maj.” ”De tror att hon är engelska”, meddelade Dale efter en blick i tidningen. ”Var ligger Selsey, förresten?” ”Ingen aning”, sa Rosie. ”Allt söder om Birmingham är en vit fläck på kartan för mig.” ”Det ligger ungefär fem mil härifrån”, upplyste Michelle. ”Vi brukade vara där på semester när jag var liten. Är det någon som vill ha manikyr? Ansiktsbehandling, huvudmassage, pedikyr?

Jag har tråkigt!” ”Njut av det”, fnissade Dale. ”Det händer inte ofta att vi slipper ha Slavdrivaren Marisa hängande över oss.”

Dale hade redan gjort sig till fiende med spachefen. Eftersom Dale var en förstklassig kosmetolog med stor erfarenhet, bland annat ett år på ett kryssningsfartyg, tyckte hon inte att någon som saknade kvalifikationer på hennes område skulle komma och tala om för henne hur hon skulle sköta sitt jobb.

När personalen kom hit för att öppna salongen hade de haft tre dagars introduktion för att man skulle utvärdera deras kunskaper. Marisa hade hängt över axeln på Dale när hon gav massage, något hon avskydde, och hon hade påpekat att enda sättet att bedöma en massage på riktigt var att själv få en. Marisa hade blivit stött, och sedan dess hade hon letat efter anledningar att läxa upp Dale.

Konflikter med ledningen var inget nytt för Dale. Hon medgav själv att hon var stöddig, självcentrerad, egensinnig, envis och benägen att tala först och tänka sedan. Men hon var duktig på sitt jobb, behandlade kunderna väl och arbetade hårt – ingen kunde beskylla henne för att vara lat eller ta genvägar. Hon var sannerligen aldrig grym mot någon.

Marisa, däremot, tycktes finna nöje i att vara grym. Hon hade förödmjukat Michelle genom att säga åt henne att hon hade dålig andedräkt, och hon hade fått Rosie att gråta för att hon hade en finne i ansiktet. Och inför hela frisersalongen hade hon sagt åt April att hon luktade svett. Det var bara fitnessinstruktören 10

Pearse Lotte.indd 10

11-09-06 13.57.23

Scott, en gammal vän till Dale, som undgick kvinnans vassa tunga. Men Marisa var helt klart tänd på honom.

Hon tvingade alla att ständigt städa för att se ut som om de hade mycket att göra: redan glänsande speglar måste glänsa ännu mer, redan fläckfria ytor måste torkas av en gång till. Hon tålde inte att se någon sitta och rulla tummarna. Men varje gång hon kom insvepande råkade det typiskt nog alltid vara någon som just berättade en rolig historia, bläddrade i en veckotidning eller – allra värst – tog ett bloss utanför dörren. ”Jag går och frågar April om hon vill ha något”, sa Michelle. ”Hon pratade om att gå på klubbrunda i kväll. Om jag fixar hennes naglar får jag nog hänga med, och jag kanske kan sova över hos henne.”

Dale log. För två år sedan hade hon varit precis som Michelle, ville uppleva allt som Brighton hade att erbjuda. Men året på kryssningsfartyget hade fått henne att växa upp, eller åtminstone betänka skadorna hon vållade sin lever.

Michelle, Rosie, frisören Frankie, Scott och Dale delade en personalbungalow på hotellområdet med Carlos, en vinkypare på hotellet. De var lite avstängda från Brighton, för bussarna gick sällan och det var dyrt med taxi, men Michelle var den enda som beklagade det. De övriga var fullt nöjda med att sitta och prata och ibland dela en flaska vin om kvällarna.

Alla tre hoppade högt när dörren till behandlingsrummet öppnades, men de andades ut när de såg att det bara var Scott. ”Sitter ni här och latar er?” sa han med ett brett leende. ”Det måste jag rapportera.”

Dale kastade en handduk på honom. ”För guds skull, ta och hoppa i säng med Marisa. Hon kanske blir lite mänskligare då.”

Hon och Scott hade träffats på kryssningsfartyget där han var fitnessinstruktör. Efter en enda blick på hans gröna ögon, taggiga blonda hår och spelande muskler hade hon blivit upp över öronen förälskad. Men detsamma gällde varenda kvinna under sjuttio på båten, så hon beslöt att bli vän med honom i 11

Pearse Lotte.indd 11

11-09-06 13.57.23

stället. Det var kanske hennes livs klokaste beslut, för de hade kommit att stå varandra mycket nära. Tillsammans med Lotte, som hon delade hytt med, brukade de alltid gå i land när skeppet låg i hamn, och de tillbringade varenda ledig stund ombord tillsammans.

Dale hade saknat honom och Lotte när kryssningen var slut och de åkte hem allihop. Dale fick jobb i en skönhetssalong nära sina föräldrars hem i Chiswick i London, men det blev aldrig samma kamratliga stämning bland personalen där som hon upplevt på båten. Faktum var att några av flickorna var rena häxor.

Så när hon sett att det här hotellet annonserade efter personal hade hon genast ringt Scott för att höra om han var intresserad, och det var han lyckligtvis, för han hade inte hittat något jobb på ett gym utan slet på en bistro i Truro i Cornwall.

Tråkigt nog hade de båda tappat kontakten med Lotte. Hon var frisör, och Dale trodde att hon skulle ha stortrivts här. Men Lotte hade inte besvarat några av Dales telefonmeddelanden sedan de lämnade fartyget, och Scott sa samma sak. De förmodade att hon hade gått vidare med sitt liv och inte längre kände något behov av dem. ”Jag skulle inte vilja sätta på Marisa ens med någon annans”, skrattade Scott. ”Jag skulle vara rädd att masken skulle spricka, och under den skulle hon se gräslig ut.”

Anmärkningen väckte stor munterhet, för Marisas hy var så perfekt att den påminde om en porslinsmask. Faktiskt var allting hos henne perfekt, från figuren i storlek trettioåtta och de välskurna svarta dräkterna till hennes korpsvarta hår, som hon bar i en tjock fläta som nådde halvvägs ner på ryggen. Den var så blank att den såg ut att vara lackerad, Dale hade yttrat åsikten att hon inte var mänsklig utan en sorts Stepford-fru som avlats fram för att driva ett spa. ”Hon är egentligen trettioåtta, inte trettiotvå som hon sa till Scott”, avslöjade Rosie med en okynnig glimt i de bruna ögonen.

Rosie var inte den som talade illa om någon, men hon kunde uppenbarligen inte motstå att dela med sig av den godbiten. ”En 12

Pearse Lotte.indd 12

11-09-06 13.57.23

livförsäkring råkade ligga framme på hennes bord. Jag kunde inte låta bli att kika. Och hennes mellannamn är Agatha!” ”Agatha!” utbrast Dale. ”Jag som tyckte att Marisa var illa nog. Jag slår vad om att hon egentligen inte heter De Vere i efternamn heller. Det är säkert något töntigt som Snelling eller Greaseworth.”

Scott lade armarna i kors. ”Vet du någon som faktiskt heter Greaseworth?” frågade han en smula spydigt. ”Nej, men det skulle passa henne”, skrattade Dale. Plötsligt slog hon handen för munnen. ”M.A.D. Hennes initialer blir MAD!” De andra flickorna började gapskratta. ”Nu drar jag”, sa Scott. ”Ni kan sitta här och vara taskiga medan jag går och kollar så att ingen har drunknat i poolen.”

En timme senare, när Dale hade tagit över receptionsdisken medan Becky gick på fikarast, tände hon några flytande värmeljus i dammen och tog ett steg bakåt för att beundra dem.

Hon var cynisk av naturen, burdus och svår att vara till lags, känd för att sticka hål på allt, även människor. Men på March­ wood hade hon inte hittat någonting att kritisera. Tvärtom tyckte hon att allting var fulländat och underbart. Till och med Marisa, som visserligen kunde vara avskyvärd, gjorde ett bra jobb med att hålla alla på alerten.

Hotellet var ett gammaldags lantgods med antika möbler, riktiga brasor, pösiga bekväma soffor och en stark doft av lavendelpolish. Men spaet var inrett med den sorts orientaliska minimalism som kostade en förmögenhet. Receptionen hade blekgrått stengolv med en damm i mitten, som nu glimmade av flytande ljus. Inredningen var sparsam: ett vackert japanskt broderi i lång, smal ram, några orkidéer i krukor, låga bänkar längs väggarna. Belysningen var dold. Till och med receptionsdisken var i blekgrått trä med en glasskiva som fick den att verka sväva ovanför golvet.

I receptionen fanns tre dörrar. Den till höger ledde till rum13

Pearse Lotte.indd 13

11-09-06 13.57.23

men för skönhetsbehandlingar, den i mitten till gymmet och poolen och den vänstra till frisersalongen.

Det gick knappt en dag utan att Dale kramade om sig själv av förtjusning över att hon hittat ett sådant toppenjobb med framtidsutsikter. Än var det inte mycket att göra i spaet, men hon var säker på att det snart skulle bli det när marknadsavdelningen gjort reklam ett tag. Lönen var bra, bostaden utmärkt och den övriga personalen trevlig. Hon visste av erfarenhet att ett jobb stod och föll med arbetskamraterna. De var ungefär trettio stycken i både hotellet och spaet, och även om det bara var spapersonalen hon lärt känna tyckte hon om dem allihop.

För fjorton månader sedan, när kontraktet för kryssningen gick ut, hade Dale sparat ihop några hundra pund. Hon hade för avsikt att starta sin egen salong, men det visade sig vara långt dyrare än hon trott. Till råga på allt gick en stor del av besparingarna åt medan hon funderade på vad hon skulle göra härnäst.

Hon var väl medveten om att föräldrarna oroade sig för henne, och det hade hon onekligen gett dem skäl till i det förflutna. Hon hade hamnat i dåligt sällskap, testat knark och gjort en abort, och ända tills hon började utbilda sig till kosmetolog hade hon aldrig behållit ett jobb mer än ett par veckor.

Dale visste att hennes vilda tid låg bakom henne, men föräldrarna var inte lika övertygade. Till och med ombord på kryssningsfartyget, där hon jobbade hårdare än hon någonsin gjort i sitt liv, trodde de att hon bara festade.

Nu kände hon att hon måste få det här jobbet att fungera, för att bevisa att hon verkligen hade blivit vuxen och kunde ta ansvar för både sig själv och andra. Marchwood kändes rätt. Om hon bara kunde undvika att råka i gräl med Marisa kanske det rentav skulle sluta med att hon drev stället själv.

Det blev mer liv senare på dagen, då flera hotellgäster bokade olika behandlingar, och klockan var över åtta då Dale, Michelle och Rosie gick hem till bungalowen efter att ha ätit middag i personalmatsalen bredvid hotellköket.

14

Pearse Lotte.indd 14

11-09-06 13.57.23

Luften var mild och trädgården var oerhört vacker i kvällsbelysningens sken. Personalens bungalow låg dold bakom några buskage, och alla såg fram emot varma sommarkvällar då de kunde sitta ute och ta en drink.

Alla hade blivit förvånade över hur bra boendet var. De flesta hade arbetat på ställen där de förväntades dela rum och där maten var usel. Men här på Marchwood hade alla eget rum med ett litet badrum, och måltiderna de fick var nästan lika bra som de som serverades till hotellets gäster.

Frankie satt i vardagsrummet och läste tidningen. Han tittade upp och log när de kom in. ”Jag lade en flaska vodka i kylen för ett tag sedan. Den är nog perfekt nu.”

Frankie kallade sig ”Gay Frankie”, som om hans sexuella läggning inte genast signalerades med de turkosa strimmorna i håret och hans iögonenfallande klädsel. För bara några dagar sedan hade Rosie påpekat att vad man än sa om Frankie måste man lägga till ”mycket” framför det. En mycket rolig man, en mycket bra frisör och så vidare, för det fanns inget medelmåttigt i någonting han sa eller gjorde. I kväll hade han en volangprydd vit skjorta som fick honom att verka direkt tagen från en gammal piratfilm.

Rosie hämtade vodkan och några glas, och när Dale hade bytt om från arbetsrocken till jeans och t-shirt och återvänt till vardagsrummet var Frankie i färd med att tända levande ljus. ”Stearinljussken är så smickrande”, sa han som förklaring. ”Oroa dig inte, raring, jag tänder på dig även i skarp elbelysning”, sa Scott.

Det skrattades en del åt detta. Hela den första veckan på Marchwood hade Frankie nämligen betett sig som om han stötte på Scott. Det var bara på skämt; Frankie sa att han inte kunde motstå det eftersom Scott var så tveklöst heterosexuell. Nu hade Frankie lagt ner, men Scott hade övertagit skämtandet. ”Åh, titta, Dale!” Rosie plockade upp tidningen som Frankie hade läst. ”Här är en bild av tjejen de fann halvdränkt.”

Det var den lokala kvällstidningen. I morgon skulle bilden 15

Pearse Lotte.indd 15

11-09-06 13.57.23

antagligen finnas i de nationella dagstidningarna. Dale tog emot tidningen och kastade en hastig blick på bilden. Det var inte ens ett foto utan en polisteckning. Men knappt hade hon lagt den ifrån sig förrän hon måste ta upp den igen och ta en närmare titt. ”Vem påminner hon dig om?” frågade hon Scott och räckte honom tidningen.

Scott tittade. ”Lotte? Samma höga kindben och runda ögon.

Men hon här är inte lika söt.” ”Det är för att hon har varit i helvetet och fått håret avkapat”, sa Dale tankfullt. ”Förresten är det ju inget riktigt foto. Tänk dig den här tjejen med långt, blankt hår och ett leende. Det kunde faktiskt vara Lotte!” ”Det är omöjligt.” Scott skakade på huvudet. ”Varför det? Vi vet att hon kommer från Brighton, åldern stämmer, och det står att hon är blåögd och blond och liten till växten.” ”Den beskrivningen stämmer på tusentals tjejer”, sa Scott men tog tidningen och tittade på bilden igen. ”Men du har en poäng – om man byter ut håret är hon i princip Lottes dubbel­ gångare.”

Alla de andra ville veta vem de pratade om. ”Hon var frisör på kryssningsfartyget och hon och jag delade hytt”, förklarade Dale. ”När vi först träffades avskydde jag att ha henne som rumskompis. Hon är som Alice i Underlandet, bara stora ögon och böljande hår. Dessutom var hon klädd i rosa.

Jag trodde att hon aldrig läste något annat än Hello!, bara kunde prata om hårbalsam och skulle hålla på och ringa sin mamma för att höra vad som hände i Coronation Street. Men hon var inte alls sådan, hon var den raraste, snällaste och smartaste kompis jag någonsin har haft.”

Dale blev själv förvånad över att hon öppet medgav hur mycket hon tyckte om Lotte. Det hade funnits en tid i hennes liv då hon blandat ihop vänskap och utnyttjande, men Lotte hade lärt henne vad sann vänskap handlade om.

16

Pearse Lotte.indd 16

11-09-06 13.57.23

”Vi tre gjorde allt tillsammans”, insköt Scott. ”Inte bara gå i land och supa, menar jag, utan vi satt och pratade halva nätterna.

Men så råkade hon ut för något hemskt i Sydamerika.” ”Vad då?” frågade Rosie och Michelle med en mun.

Scott tittade på Dale för att få stöd. De hade aldrig pratat om huruvida de borde hålla tyst om den här saken. Men det verkade harmlöst att berätta det för de människor de bodde ihop med.

Dale förstod Scotts dilemma och svarade lågmält i hans ställe. ”Hon blev våldtagen.” ”Våldtagen? Av vem då? Någon på båten?” frågade Michelle. ”Nej, det var en galning i Ushuaia – det är ungefär så långt söderut man kan komma, sista anhalten före Antarktis”, förklarade Scott. ”Mitt på ljusa dagen dessutom! Hon blev aldrig sig själv igen, och Dale och jag mådde uselt för att vi hade låtit henne gå i land ensam.” ”Stackars tjej”, sa Frankie medlidsamt. ”Vad gjorde hon när ni hade gått av båten då? Menar ni verkligen att hon i tidningen kan vara er Lotte?” ”Hon skulle hem till sina föräldrar i Brighton när vi skildes åt”, berättade Dale. ”Vi lovade att hålla kontakten, och jag har både ringt och messat, och Scott likaså, men hon svarade aldrig.

Jag antar att Scott och jag blev som påminnelser om den där hemska händelsen.” ”Av en slump hamnade ju vi också i trakten av Brighton ett år senare”, tillade Scott. ”Om det inte hade gått så lång tid sedan vi lämnat båten hade vi nog sökt upp henne. Men det verkade inte vara någon mening med det, om hon nu inte ville känna oss längre.” ”Om ni tror att det här är hon”, sa Frankie och pekade på tidningen, ”så borde ni ringa polisen.” ”Vi skulle se rätt dumma ut om det inte var det”, sa Scott. ”Men vi kanske borde kontakta hennes föräldrar och höra hur det är med henne?” ”Ring dem nu”, föreslog Frankie.

17

Pearse Lotte.indd 17

11-09-06 13.57.23

”Vi har inget telefonnummer, bara en adress hon gav Dale. Vi ringde nummerbyrån, men de har hemligt nummer.” ”Vi kunde åka dit i morgon”, sa Dale impulsivt. ”Jag har inga bokningar förrän på eftermiddagen, och det är din lediga dag, Scott. Vi kan ta bussen som går halv tio.” ”Jag skulle ringa polisen om jag var som ni”, sa Frankie med en ogillande fnysning. ”Jag menar, hennes föräldrar kanske just nu sitter och tittar på samma bild, och om de inte vet var deras dotter är lär de bli vansinniga av oro. Vill ni dyka upp hos dem då? Förresten, Dale, om Marisa får veta att du stack från jobbet går hon i taket.” ”Om Lottes föräldrar tror att det här är hon, så behöver de tröst av någon som brydde sig om henne”, envisades Dale. ”Och vad gäller Marisa – ni tänker väl inte skvallra?” ”Självklart inte!” sa alla i kör. ”Hon ska inte vara tillbaka förrän på eftermiddagen, men vad ska vi säga om hon kommer tidigare?” ”Att jag blev tvungen att gå till tandläkaren för att jag fick svår tandvärk”, föreslog Dale. ”Är det verkligen så smart att rusa in hos hennes föräldrar?” frågade Scott Dale senare på kvällen, innan de skulle gå och lägga sig. ”Jag förstår att du vill kolla med dem innan du går till polisen, men tänk om de inte har sett Lotte på flera veckor och inte har sett bilden i tidningen! Då får de en chock och vi hamnar mitt i dramat. Polisen vet hur man handskas med sådana situationer, men det vet inte vi.” ”Vi frågar helt enkelt efter Lotte”, svarade Dale. ”Som om vi bara ville komma och hälsa på. Om hon är på jobbet kan vi be dem säga åt henne att ringa oss och sedan gå därifrån. Men om de inte har sett henne på ett tag får vi antingen visa dem bilden eller gå raka vägen till polisen, beroende på hur stabila föräldrarna verkar.”

Scott ryckte på axlarna. ”Du får ta stöten om de flippar ur.”

18

Pearse Lotte.indd 18

11-09-06 13.57.23

Kapitel två

”Jag som alltid har föreställt mig att Lotte kom från ett lummigt förortsområde”, anmärkte Dale när taxin svängde av strandvägen och in på en gata med terrasshus utan trädgård på framsidan.

Hon och Scott hade åkt buss till Brighton men sedan bestämt sig för att ta en taxi när de upptäckte att Lottes gata låg en bra bit bort.

Scott tittade tankfullt ut på de ganska sjaskiga husen. ”Samma här. Jag fick intrycket av att hon hade haft en skyddad barndom, lekte med dockor på gräsmattan på dagarna och spelade brädspel på kvällarna.”

Många av husen på gatan hade uthyrningsrum i de lägre pris­ klasserna. Målarfärgen flagade på ytterdörrarna och man skymtade vaser med konstgjorda blommor i fönstren. Dale föreställde sig att frukosten dröp av fett, att sängarna var knöliga och att det var ont om varmvatten. Området låg bara några tvärgator från stranden men tillhörde en helt annan värld än de flotta hotellen där. Hon påmindes om att Brighton en gång haft rykte om sig att vara ett ställe för ”snuskiga helger”, och hon tänkte på alla ”mr och mrs Smith” som flockats här på fyrtio- och femtio­talen.

Lottes hus, nummer 12, hade nät för fönstren och ytterdörren var klargul. Utanför stod en liten vit van med ”E. G. Wain­ wright, rörmokare” skrivet i svart på sidan.

19

Pearse Lotte.indd 19

11-09-06 13.57.23

”Bra, hennes pappa är hemma”, sa Scott och betalade taxin. ”Om hennes mamma får spel finns han där och tar hand om det.”

Dale hejdade Scott innan han hunnit ringa på dörrklockan. ”Kom ihåg att vi inte ska köra fram bilden under näsan på dem med en gång! Om det ser illa ut sticker vi bara härifrån och överlämnar alltihop till polisen.”

Mr Wainwright öppnade dörren. En lång, mager man runt femtiofem, med Lottes blå ögon och med glesnat hår. Han var klädd i jeans och en sweatshirt som tydligen var hans arbetskläder, för de var nötta och fläckiga. ”Vi jobbade med Lotte på kryssningsfartyget”, förklarade Dale när de hade presenterat sig. ”Men vi har inte hört av henne sedan vi gick av, och eftersom vi arbetar i trakten nu tänkte vi komma och hälsa på.”

Mannen rynkade pannan. ”Bäst att ni kommer in. Frugan är ute och rensar ogräs på baksidan. Jag ska hämta henne.”

Han förde dem genom en smal hall, förbi en stängd dörr, som antagligen ledde till ett vardagsrum, och sedan ut i ett stort, soligt kök med matvrå. Det var en smula gammalmodigt, med gröna skåpluckor och bänkskivor i mönstrad plastlaminat, men mycket välstädat och prydligt.

Genom dörren till terrassen såg de en liten men välskött träd­ gård. Mrs Wainwright stod dubbelvikt över en rabatt med tulpaner. Mr Wainwright gick ut till henne. Hon rätade på sig, och när hon hört vad han sa tittade hon mot köket. ”Hon är mycket äldre än min mamma”, sa Dale förvånat. ”Hon ser ut att vara över sextio. Och de har tydligen inte sett bilden i tidningen, eller tror åtminstone inte att det är Lotte, annars skulle hennes pappa ha sagt något.”

Scott hann inte svara, för paret kom just in. Mrs Wainwright var liten och knubbig, ansiktet var rynkigt och håret snövitt.

Hon bar den sortens akrylbyxor och tröja som man vanligen ser på mycket äldre kvinnor, men hon rörde sig kvickt och var snart framme hos dem.

20

Pearse Lotte.indd 20

11-09-06 13.57.23

”Förlåt att vi kommer och stör mitt i trädgårdsskötseln”, sa Dale. ”Scott och jag vill gärna ha kontakt med Lotte.” ”Det blir svårt, för hon är till sjöss”, sa mrs Wainwright. ”Jobbar hon på en ny kryssning?” frågade Dale förvånat.

Lotte hade sagt att hon aldrig skulle göra om det. ”Den senaste slutade i mars förra året. Hur länge dröjde det innan hon kom tillbaka?” ”Tillbaka?” Kvinnan såg förbryllad ut. ”Hon lämnade Brighton för över två år sedan och har inte varit här sedan dess.”

Dale tittade på Scott. Hon visste inte hur de skulle fortsätta.

Scott tog till orda, långsamt, som om han noga tänkte över varje ord för att inte säga något dumt. ”När vi gick av båten sa hon att hon skulle åka hem till er.” ”Jag förstår inte varför hon skulle säga det”, sa mrs Wainwright och vände sig mot diskbänken för att tvätta händerna. ”Hon har inte bott här på åratal. Vi har knappt hört av henne sedan hon flyttade hemifrån. Enda skälet till att hon talade om att hon skulle jobba på en kryssning var att hon ville att vi skulle förvara några av hennes saker.”

Scott och Dale tittade bekymrat på varandra. De hade diskuterat möjliga utgångar av det här besöket, men de hade inte väntat sig en sådan kyla från Lottes mor. Det var som om hon inte var intresserad av sin dotter. ”Vet ni var hon är just nu?” frågade Scott. ”Inte den blekaste”, svarade Lottes far. ”Vi fick några vykort för ett tag sedan.” Han gick fram till en anslagstavla och tog ner ett kort. ”Det här är från San Francisco, hon hade just gått ombord på båten då, och det andra är från Trinidad. Det är allt.” ”Men hon sa att hon brukade ringa er.” Dale mindes julen och andra tillfällen då Lotte påstått att hon ringt sina föräldrar. Hon hade också sagt att hon talat med sina föräldrar efter våldtäkten. ”Varför skulle hon säga det om det inte var sant?” ”Hon har alltid varit en tvångsmässig lögnare”, sa mrs Wainwright skarpt. ”Jag förmodar att hon berättade sin askunge­ 21

Pearse Lotte.indd 21

11-09-06 13.57.23

historia också. Att vi var elaka mot henne och att ingen brydde sig om henne. Det är hennes vanliga gnällvisa.”

Dale blev inte bara chockerad över att mrs Wainwright avslöjade privata familjeangelägenheter för en främling, hon blev också arg för att kvinnan talade illa om någon hon tyckte om. ”Lotte ’gnällde’ aldrig över någonting! Men nu när jag har träffat er antar jag att hon skämdes för att ha så likgiltiga föräldrar och aldrig hade en tanke på att komma hem till er. Om jag hade känt till det här skulle jag ha tagit henne med hem till min mamma.” ”Vad har du med oss att göra?” snäste mrs Wainwright. ”Jag gillar inte din attityd, flicka!” ”Jag tror jag borde förklara att vi känner oss extra beskyddande gentemot Lotte eftersom hon blev våldtagen i Sydamerika”, sa Scott och såg från modern till fadern. Han gjorde ett uppehåll och väntade sig att de skulle flämta till, bli uppskakade. Men de bara stirrade uttryckslöst på honom. ”Det var hemskt, alla på båten blev alldeles chockade”, fortsatte han. ”Det hände mitt på ljusa dagen, hon hade aldrig sett mannen förut. Det berättade hon alltså inte för er?”

Dale tittade på mrs Wainwright och väntade sig att hon skulle brista i gråt. Men kvinnan bara stod där mitt i köket, lika oberörd som om de just talat om att Lotte hade färgat håret rött. ”Det där hittade hon säkert på”, sa hon efter att ha tänkt efter ett par sekunder. ”Hon försökte alltid få uppmärksamhet på alla sätt hon kunde.” ”Va?” utbrast Dale, oförmögen att begripa hur kvinnan kunde säga så. ”Mrs Wainwright, mannen blev tagen på bar gärning!

Ett par gäster på båten hörde Lotte skrika och sprang dit. Hon undersöktes av fartygsläkaren som bekräftade vad som hänt.

Mannen slog henne, skrämde vettet ur henne redan innan han våldtog henne. Och ni tror att hon har hittat på det?”

Mr Wainwright såg faktiskt skakad ut och tog ett par steg närmare sin fru, som om han sökte skydd hos henne. Men hon mötte bara Dales blick med ett cyniskt uttryck i ansiktet.

22

Pearse Lotte.indd 22

11-09-06 13.57.23

”Men herregud, kvinna! Har du ett hjärta av sten?” fnös Dale föraktfullt. ”Nu vet vi i alla fall varför hon inte talade om det för er”, sa Scott klentroget. ”Hon visste förstås att ni skulle vara så här.”

Han väntade sig att de skulle säga emot, men det var tyst. ”Varför bryr ni er inte?” frågade han och pekade på en vägg i matvrån där det satt minst tjugo fotografier av Lotte som liten. ”Hur kan ni ha alla de där bilderna, titta på dem varje dag, och inte bry er om var Lotte är eller vad hon har råkat ut för?” ”Det där är inte Lotte!” utbrast mrs Wainwright förtörnat. ”Det är vår Fleur. Hon togs ifrån oss när hon var tio. Jag förstår inte hur du kan tro att det är Lotte. Fleur var söt, och så begåvad!”

Dale tappade hakan när det gick upp för henne vad det här underliga, kyliga paret hade varit med om. ”Var Fleur äldre eller yngre?” frågade hon. ”Fyra år äldre. Vi blev helt knäckta när hon dog. Hon var så speciell, kunde dansa och sjunga, vann så många tävlingar. Vacker som en tavla, klyftig som en apelsin, alla älskade henne.” ”Och ni blev sura för att ni bara hade Lotte kvar?” sa Dale spydigt. ”Inte den tonen mot mig, unga dam!” snäste mrs Wainwright. ”Hon kunde aldrig mäta sig med sin storasyster, varken i skönhet, begåvning eller intelligens.” ”Ursäkta mig, men Lotte är en av de sötaste, snällaste, flitigaste människor jag någonsin mött!” Dale höjde indignerat rösten. ”Hon är en stjärna. Jag fattar inte hur ni kunde vara grymma nog att utestänga henne.” ”Jaså, hon hittade på historier om oss i alla fall?” Mrs Wainwright steg närmare Dale med illvillig min. ”O ja. Hon hittade sannerligen på historier om er”, sa Dale och körde stridslystet fram ansiktet mot kvinnan. ”Hon framställde er som kärleksfulla föräldrar och sin barndom som rena idyllen. Herregud, nu förstår jag varför hon inte orkade åka hem.

Det skulle inte jag heller, med föräldrar som ni.”

Scott drog upp tidningen ur fickan, slätade ut den och höll 23

Pearse Lotte.indd 23

11-09-06 13.57.23

upp den framför mr Wainwright. ”Är det här Lotte?”

Mannen tog tidningen och betraktade bilden med rynkad panna. ”Jag vet inte. Det är likt henne, men jag har förstås inte sett henne på över två år.”

Scott förklarade korthugget vad man visste om flickan som hittats på stranden. ”Vi tror att det är Lotte, fast vi hoppades att ni skulle kunna dementera det. Så nu måste vi gå till polisen med det här.”

Dale tvekade innan hon gick mot dörren. Hon hade haft många blixtrande gräl med sin mamma, och båda hade sagt saker som inte var särskilt trevliga. Dale ville gärna tro att det var fallet med mrs Wainwright, och att när det som hänt Lotte väl hade sjunkit in, skulle hennes naturliga modersinstinkt visa sig.

Men den äldre kvinnans ansikte förblev kallt och orörligt. Det var otänkbart att hon skulle ändra sig och visa några känslor. ”Polisen kommer säkert att vilja tala med er”, sa Scott. ”Egentligen borde det vara ni som går dit, och sedan åker till sjukhuset och besöker er dotter. Men vi ska förklara för polisen att ni struntar blankt i henne!”

Väl utanför huset exploderade Dale. ”Vilka ondsinta jävlar! Hur kan man vara så oberörd när ens dotter har blivit utsatt för våldtäkt och kanske mordförsök? Stackars, stackars Lotte!”

Scotts läppar skälvde av sorg över Lotte och vrede över att någon kunde vara så känslokall. ”Vet du, jag tyckte det var konstigt att hennes föräldrar inte var i Southampton och mötte henne när vi gick av båten. Det skulle mina ha gjort om min syster hade blivit våldtagen. Nej, de skulle ha chartrat en helikopter och kommit och hämtat henne direkt efteråt!” ”Min mamma frågade om mrs Wainwright hade mött Lotte vid båten”, sa Dale. ”Jag skylde över det, påpekade att Lotte hade varit på båten en månad till efter våldtäkten och började komma över det. Men mamma sa att det inte är någonting man kommer över på en månad.”

24

Pearse Lotte.indd 24

11-09-06 13.57.23

Nere på polisstationen visades Dale och Scott in i ett förhörsrum av en kriminalinspektör, en kortväxt, senig man i fyrtioårsåldern med tunt, brunt hår. Dale tog fram några foton av Lotte som hon tagit på kryssningen och berättade att hon trodde att det var den mystiska flickan som hittats på stranden. ”Sedan i går kväll har vi fått flera samtal från folk som påstår sig känna flickan”, sa inspektören medan han synade bilderna. ”Det mesta var bara taget ur tomma luften, men vi måste ju kolla upp alla tips. Jag måste be er om fler detaljer, och att ni lämnar fotona här, så ska vi undersöka saken.”

Utfrågningen tog mindre än en kvart. Han ville bara veta var de sist hade sett Lotte, vilken relation de hade till henne och namn och adress till eventuella vänner eller familjemedlemmar de kände till. ”Vi vet inte mycket om hennes tillvaro före kryssningen”, medgav Dale, med ens skamsen för att hon inte frågat Lotte mer om henne själv. ”Hon är en sådan där person som hellre lyssnar än pratar själv. Hon var hårfrisörska här i Brighton, det är faktiskt allt jag vet.” ”Nu när vi har träffat hennes föräldrar förvånar det oss inte att hon sa så lite om sitt förflutna”, tillade Scott. Han gav adressen till paret Wainwright och berättade i korta drag hur de hade reagerat. ”Vänta er inte mycket hjälp av dem om det visar sig att flickan från stranden är Lotte. De verkar inte bry sig det minsta.”

Scott stannade i Brighton eftersom han måste handla lite, men Dale tog nästa buss till Marchwood och kom fram strax efter klockan ett.

Mötet med Lottes föräldrar hade gjort henne nedslagen och orolig, men hon tog på sig uniformen och gick raka vägen till spaet. ”Har någon sökt mig?” frågade hon Rosie som just avslutade en manikyr. ”Nej. Men skönt att du är tillbaka, för du har en ansikts­ behand­ling om en halvtimme. Hur gick det? Var den mystiska tjejen er kompis?” ”Det ser så ut, men vi vet inte säkert förrän polisen har kollat 25

Pearse Lotte.indd 25

11-09-06 13.57.23

upp det. Jag berättar senare.” Dale tittade i bokningsliggaren för att se vilken sorts behandling kunden hade beställt.

Hon stod och tappade upp vatten till ett ångbad för ansiktet när Marisa kom in i behandlingsrummet. ”Hoppas att du hade trevligt i Brighton”, sa hon spetsigt. ”Du behöver inte dra det där med tandläkaren, jag vet att det inte är sant.”

Dale svalde. ”Okej. Det var bara det första svepskäl jag kom på. I själva verket var jag tvungen att gå till polisen. Du förstår, jag läste i tidningen att man hade hittat en flicka med minnesförlust på stranden, och jag tror att det är en som jag jobbade med på kryssningsfartyget.” ”Jaså?” sa Marisa svalt. ”Hade det inte gått lika bra att ringa?

Eller låtit Scott ta hand om det ensam? Jag förmodar att han också kände henne.” ”Jo, det förstås, men … vi tyckte att vi först borde söka upp hennes föräldrar innan vi gick till polisen.” ”Jag tycker inte om att personalen passar på att smita när jag vänder ryggen till. Jag behöver folk som är absolut pålitliga.” ”Jag skulle givetvis inte ha gjort det om jag hade haft kunder”, försvarade sig Dale. ”Och jag är ledsen att jag åkte utan din tillåtelse.

Jag kanske kan gottgöra det genom att jobba på min lediga dag.” ”Faktum kvarstår att du svek både mig och hela teamet.”

Dale var beredd att ödmjuka sig till en viss gräns, men nu var den nådd. ”Med all respekt, Marisa, flickan man hittade på stranden kan ha överlevt ett mordförsök eller en kidnappning”, fräste hon. ”Jag var till nittio procent säker på att jag visste vem hon var. Det var min plikt att informera både hennes föräldrar och polisen. Det var inte så att jag smet i väg för att roa mig!” ”Du har en olycksalig tendens att tro att du vet bäst jämt”, svarade Marisa med smalnande ögon. ”Det kan mycket väl bli din undergång.”

Hon vände på klacken och gick. Dale stod kvar, ytterst olustig till mods.

26

Pearse Lotte.indd 26

11-09-06 13.57.23

Resten av dagen blev slitsam. Dale var upptagen hela tiden eftersom det skulle bli ett bröllop på hotellet följande dag. Många av gästerna skulle bo på hotellet över helgen, och när de upptäckt spaet ville de ha alla möjliga behandlingar. Receptionisten Becky hade bokat in två kroppsinpackningar åt Dale, utan att inse vilken tid de tog. Dale blev tvungen att springa mellan de två kvinnorna medan hon samtidigt pressade in en manikyr och en pedikyr på två andra.

I ett försök att blidka Marisa, för hon ville sannerligen inte bli av med jobbet, anmälde sig Dale som frivillig att stanna kvar till åtta på kvällen. När hon väl hade ätit middag och gick hem till bungalowen ville hon inget annat än att få krypa i säng. Men hon hade svårt att somna, för precis som föregående natt såg hon hela tiden bilder av Lotte för sin inre syn.

Men förra natten hade minnena handlat om goda tider, om besättningens fester och dagar i land. Nu, när hon fått veta att hennes vän inte hade de kärleksfulla föräldrar hon alltid föreställt sig, visade bilderna enbart scener från dagen då Lotte blev våldtagen.

Minnena var fortfarande starka. Hon kom ihåg att hon vaknat den morgonen och sömnigt dragit ifrån gardinerna utan att tänka på att hon var spritt naken och att båten sent föregående kväll hade lagt till i Ushuaia. Bara några meter från hennes hyttventil stod några män som väntade på att lasta av avfall och ta ombord förråd, och alla såg henne.

Hon gav till ett ofrivilligt skrik och ryckte hastigt för gardinerna igen. Men det var för sent – männen flinade och några gjorde oanständiga gester.

Lotte låg vaken i sin koj och skrattade åt Dales belägenhet. ”Nu har du ställt till det!” sa hon. ”De kommer att vänta på dig när du går i land.”

Dale kunde bara fnittra i sin förlägenhet. Hur kunde hon ha undgått att lägga märke till att båtens motorer var tysta, eller ljuden från hamnen? Då skulle hon ha låtit gardinerna vara, för alla personalhytterna var så lågt belägna att de alltid befann sig i nivå med kajen när fartyget låg i hamn.

27

Pearse Lotte.indd 27

11-09-06 13.57.23

”Jag kan knappt vänta tills jag kommer i land!” Lotte studsade upp ur sängen och tog sin handduk för att gå och duscha. ”Synd att jag har en massa föning att göra innan jag kan gå.

Jag kommer inte i väg förrän efter ett. Du då? Har du några bokningar?” ”Bara en massage om en timme. Alla ska ju ut på turer i dag.

Men jag har ändå ingen större lust att följa med dig i land, Lotte.

Jag såg Ushuaia på förra turen, och det är ett urtråkigt ställe.

Hur som helst är jag så trött att jag vill stanna i sängen hela dagen.” ”Det är lugnt”, sa Lotte muntert. ”Jag vill bara gå och se det gamla fängelset och promenera lite. Jag behöver inte ha någon med mig.”

Flickorna åt en hastig frukost och gick sedan åt olika håll, Lotte till frisersalongen och Dale för att lägga lite smutskläder i tvättmaskinen innan det var dags för massagen i skönhetssalongen.

Dale sov när Lotte kom tillbaka till hytten vid lunch. Hon var så tyst när hon bytte om att Dale vaknade till först när hon skulle gå, och bad henne sömndrucket att köpa några vykort åt henne. Lotte hade jeansen nerstoppade i ett par cowboyboots och en tunn, rosa tröja, och över axelväskan hade hon lagt en lätt vattentät jacka. Hon hade håret utsläppt, som alltid när hon inte arbetade. Dale mindes att när Lotte gick ut genom dörren hade hon tänkt att hennes hår liknade en glänsande flod av smält guld.

Alla ombord hade långa arbetstider, vare sig de var befäl, stewards, hyttstäderskor, bartendrar, servitriser, underhållare eller besättning. Passagerarna var troligen helt omedvetna om att personalen motsvarade befolkningsantalet i en hel by och att de bodde trångt två däck under passagerarhytterna.

Dessutom kom de från många skilda länder och kulturer; en del talade mycket klen engelska. När de anställdes inskärpte man i dem att de måste komma överens med varandra, annars skulle det bli olidligt. Folk tenderade därför att festa mer än de borde.

28

Pearse Lotte.indd 28

11-09-06 13.57.23

Närhelst de slutade sina skift ville de dricka och umgås ända in på småtimmarna. Det ledde till att vissa efter några veckor var så trötta att de inte hade något annat val än att gå och lägga sig när de hade ett par timmar ledigt. Att gå i land hade tappat mycket av sin lockelse på andra turen. Hamnarna utmed Chiles kust var små och trista, och även om passagerarna gjorde bussturer längre bort för att se rancher, valar, pingviner och andra sevärdheter, stannade personalen ombord.

Den eftermiddagen, då nästan alla passagerarna var ute på båtturer för att titta på sjölejon och sjöfåglar i Beagle Channel, återstoden av det gamla straffånglägret och tåget som använts för att forsla kopparn som fångarna hackat loss, låg Dale och större delen av personalen och besättningen och sov.

Dale väcktes av att det knackade på dörren. När hon kastade en blick på klockan blev hon bestört över att den var sju på kvällen. ”Kommer!” ropade hon medan hon hasade ner från översängen. Det var väl Lotte som hade glömt nyckeln, eller Scott som ville ha middagssällskap.

Men när hon gläntade på dörren fick hon syn på Atkins, en av officerarna, så hon ryckte hastigt åt sig en morgonrock och svepte den om sig över behån och trosorna. Sedan öppnade hon dörren ordentligt. ”Kan jag hjälpa till med något, sir?”

Atkins var en lång, benig man runt fyrtiofem, mörkhårig och med något strängt ansikte. Dale hade aldrig haft tillfälle att växla mer än ett par artighetsfraser med honom, för hans arbetsuppgifter rörde gästerna snarare än personalen eller besättningen.

Hon kunde inte begripa vad han kunde vilja henne. ”Det har skett en incident i hamnen”, inledde han trevande. ”Lotte Wainwright, din hyttkamrat, var inblandad.”

En ”incident” betydde vanligtvis ett slagsmål, men Dale kunde inte föreställa sig att Lotte hade något med det att göra. Hon var den sorten som sprang så långt hon kunde från sådana saker. ”Är Lotte skadad?” frågade hon.

29

Pearse Lotte.indd 29

11-09-06 13.57.23

”Hon blev överfallen.”

Det var mannens märkbara förlägenhet som antydde att Lottes skador var av ömtålig natur, och Dale blev plötsligt rädd och grep honom i armen. ”Snälla, tala om vad som har hänt! Var det något slags sexuellt överfall?” ”Jag är rädd för det. Hon blev våldtagen.”

Först kunde Dale bara stirra på mannen med gapande mun.

Hon hade rykte om sig att vara hårdhudad och okänslig, något hon måste medge stämde. Men Lotte utstrålade ett slags sprödhet, en barnslig oskuldsfullhet, som fick Dale och många andra att vilja beskydda henne. ”Våldtagen?” ekade hon. Hon fick tårar i ögonen och knäna ville vika sig. ”Herregud!” Hon slog båda händerna för ansiktet i fasa. ”Var är hon nu?” ”Två av våra gäster, mr och mrs Ramsden, förde henne tillbaka till båten. De tycks ha räddat Lotte från angriparen. Mrs Ramsden slog honom i huvudet med en vinflaska. De insisterade på att ta henne med till sin svit. Doktor Bailey är där nu, och vi väntar på mer information från polisen i Ushuaia. Efter vad jag förstår har de gripit förövaren.”

Dale försökte ta sig samman trots att hon var yr av chocken. ”Får jag träffa henne?”

Atkins skakade på huvudet. ”Hon bad att du skulle bli underrättad, men doktor Bailey anser att hon har det tillräckligt svårt även utan besökare.” ”Men jag känner henne mycket bättre än paret Ramsden. Vi har ju varit hyttkamrater och bästa vänner i nästan ett år.”

Atkins ansikte veknade. ”Jag vet, men eftersom de räddade henne är jag säker på att hon känner sig trygg med dem. Och doktor Bailey håller nog med, annars skulle han ha skickat henne till sjukstugan. Kan du vara snäll och samla ihop några saker åt henne? Nattkläder, ett ombyte, några toalettartiklar. Hon blir kvar hos Ramsdens över natten.”

Dale gick in i hytten och lät Atkins stå kvar i dörren.

30

Pearse Lotte.indd 30

11-09-06 13.57.23

Lotte var extremt ordningsam. Hon förvarade pyjamasen under kudden, morgonrocken bakom dörren och allt annat prydligt hopvikt i byrån eller hängande i garderoben. Dale, som själv var extremt slarvig, hade ofta retat henne och beskyllt henne för att ha städdille. Men nu, när hon utan svårighet kunde ta fram de saker hennes vän behövde, fick hon dåligt samvete för sina pikar. Hon kände sig också skyldig för att hon hade låtit Lotte gå i land ensam.

Dale räckte den lilla packade väskan till Atkins. ”Kan ni hälsa henne och tala om hur förtvivlad jag är?” bad hon med darrande röst. ”Om det finns någonting jag kan göra …” Hon avbröt sig då tårarna kvävde henne. ”Jag ska hälsa henne det”, lovade han. ”Var snäll och var disk­ ret i den här frågan, miss Moore. Vi vill inte att gästerna ska känna sig otrygga eller illa till mods.”

I vanliga fall skulle Dale ha gjort uppror mot en sådan begäran, för hon var eldfängd, egensinnig och rättfram. Hon ville svara att Lotte säkert kände sig långt mer än otrygg och illa till mods, men för en gångs skull höll hon tyst. Atkins gjorde ju bara sitt jobb.

Dale visste vem Fern Ramsden var, hon hade varit på ansiktsbehandling dagen efter det att hon och hennes make kommit ombord i Santiago för någon vecka sedan. Dale hade inte direkt gillat den glamourösa och ståtliga amerikanskan med det röda håret utan tyckt att hon verkade ytterst självupptagen.

Men Lotte hade hjälpt Fern med håret nästan varje dag, antingen satt upp det i festfrisyr eller tvättat och blåst det. Dale tänkte att kvinnan måtte vara extremt fåfäng som ägnade så mycket tid åt sitt hår, men många av de rika damerna på kryssningen var likadana. Hur som helst, hurdan Fern Ramsden än var som person, så var Dale imponerad över att hon hade drämt en våldtäktsman i huvudet med en vinflaska, och hon kände sig rörd över att kvinnan ville ta hand om Lotte.

Inte förrän på eftermiddagen följande dag fick Dale träffa 31

Pearse Lotte.indd 31

11-09-06 13.57.23

sin vän. Hon hade legat sömnlös och oroat sig hela natten, och när motorerna började mullra och båten lade ut från Ushuaia tidigt på morgonen gick hon upp på däck för att försöka rensa hjärnan.

Lotte var inte den sortens vän som Dale brukade ha. När de först träffades och skulle dela hytt hade Dale blivit förskräckt.

En barbiedocka! hade hon tänkt, för sådana stora, blå ögon som Lottes brukade signalera ett tomt huvud. Det älvlika ansiktet inramades av guldblont hår, och till råga på allt hade hon en ullig, rosa angoratröja, kortkort jeanskjol och rosa cowboyboots.

Dale befarade att hon skulle rada upp gosedjur på sängen, ringa hem ideligen och fnittra oupphörligt.

Men det visade sig att Lotte var långtifrån tom i huvudet.

Visserligen såg hon ut som stereotypen av en hårfrisörska, men hon hade en skarp hjärna, hon var oerhört bra på att lyssna och hon hyste mer förståelse för människors fel och brister än någon annan som Dale träffat. Hennes litteratursmak var förfinad, hon följde med i vad som pågick i världen och försökte alltid få tag i engelska dagstidningar när de låg i hamn.

Lotte uppskattade ordning och reda, något som Dale var oförmögen till, så Lotte erbjöd sig att hålla ordning i deras hytt och gnällde aldrig för det. Hon kunde tvätta, stryka och laga kläder.

Men det fanns inget skenheligt hos henne; hon var lika förtjust som Dale i att dricka, dansa och flirta.

Många gånger hade de suttit och pratat så länge att de hunnit se solen gå upp. De hade ljugit för varandras skull när någon av dem inte kunde jobba på grund av baksmälla; de hade försvarat varandra när någon av dem beskylldes för att försöka sno någon annans kille; och Dale skulle aldrig glömma den gången då hon var magsjuk och Lotte tåligt hade hållit fram en spybalja åt henne.

Före nio stod Dale utanför Ramsdens hytt, angelägen om att få träffa Lotte innan hon började jobba. Hon måste få veta detaljerna i det som hänt och förvissa sig om att hennes vän skulle 32

Pearse Lotte.indd 32

11-09-06 13.57.23

återhämta sig. Men Fern Ramsden sa att Lotte sov och skickade i väg henne.

Antagligen var det irrationellt av Dale att omedelbart bestämma sig för att Fern led av patologiskt kontrollbehov och ville ha Lotte för sig själv, och att hon trodde att Dale skulle ha dåligt inflytande på henne. Men kvinnan hade ett så överlägset sätt att betrakta henne med sina kyliga, ljusblå ögon. Borde inte vilken kvinna som helst begripa hur uppskärrade Lottes vänner var, i synnerhet Dale som hade hängt ihop med henne i vått och torrt i nästan ett år?

Det var väl bra att Lotte sov, Dale väntade sig inte att Fern skulle väcka henne, men hon kunde väl ha fått lite upplysningar!

Hade Lotte kunnat sova på natten, hade hon fått några kroppsliga skador? Det var allt hon ville ha besked om.

Vid halv elva återvände hon mellan två kunder, bara för att bli upplyst om att Lotte låg i badkaret. Halv ett sov hon. Men klockan fyra, när Dale hunnit bli så arg att hon kunnat sparka sönder dörren, släppte Fern äntligen in henne.

Dale visste inte vad hon hade väntat sig, men det var en chock att se Lotte ligga där på sängen, medtagen och förkrossad. Det var inte bara blåtiran och den svullna läppen, eller de stela rörelserna som skvallrade om dolda skador, utan det var som om all livsglädje ryckts ifrån henne och efterlämnat en blek, skrämd vålnad i hennes ställe. ”Bara tio minuter, vännen”, befallde Fern.

Fern Ramsden var en kvinna som det skulle vara omöjligt att inte lägga märke till. Hon var bortåt en och åttio lång med yppig figur och väldigt snygga ben. Den dagen hade hon en jade­ grön, urringad, stickad klänning med en guldkedja som skärp och guldsandaler på fötterna. Klänningens färg framhävde hennes röda hår och gyllene solbränna. Säkert var hon över fyrtio men kunde lätt ha utgett sig för att vara trettio. Dale blev irriterad över att den äldre kvinnan såg så förstummande attraktiv ut medan stackars Lotte var så tilltufsad. Det föreföll henne grymt.

33

Pearse Lotte.indd 33

11-09-06 13.57.24

”Herregud, Lotte, vad hemskt! Jag kan inte fatta att det här hände dig. Hur mår du nu? Har du kunnat sova? Gör det ont någonstans?” ”Hon vill inte överösas av en massa frågor”, avbröt Fern. ”Om du ska stanna får du sitta tyst bredvid henne.”

Fram till dess hade Dale varit beredd att betrakta kvinnan som ett helgon eftersom hon räddat Lotte. Men nu när hon blev behandlad som ett vanartigt barn bleknade tacksamheten mot Fern och hennes make och Dale började i stället tycka illa om henne.

Hon ville tala om för Lotte hur hon kände inför det hemska som drabbat henne, men hon kunde inte uttrycka sig ordentligt när Fern stod där och övervakade besöket. Allt hon kunde göra var att hålla Lotte i handen och snyfta fram att hon ångrade att hon låtit henne gå i land ensam och att hon själv ville ta hand om henne nu. ”Det är förstås omöjligt.” Ferns släpiga amerikanska hade en stålhård underton. ”Du har ju ett arbete att sköta, Dale lilla, och Lotte behöver lugn och ro och vila om hon ska återhämta sig.” ”Jag mår bra igen om en dag eller två”, sa Lotte tappert och smekte undan håret från Dales ansikte, som om hon vore offret som behövde tröstas. ”Det känns redan bättre. Oroa dig inte för mig, och hälsa alla flickorna i salongen från mig och be om ursäkt för att jag sviker kunderna.” ”Men berätta hur det gick till”, tiggde Dale. ”Var var du, och hur fick han tag i dig?” ”Nu räcker det!” insköt Fern och tog Dale i armen, inte alltför milt. ”Inte vill Lotte genomleva alltsammans igen. Dags för dig att gå.”

Fern kanske hade rätt, men den ångestfyllda blicken i Lottes ögon när Dale föstes ut gjorde henne säker på att hennes vän hellre hade pratat igenom skräckupplevelsen.

Dale tyckte att hon hade legat vaken hela natten och återupplevt händelserna den där dagen i Ushuaia, men hon måste trots allt 34

Pearse Lotte.indd 34

11-09-06 13.57.24

ha somnat, för väckarklockans signal klockan sju fick henne att vakna med ett ryck. Hon steg genast upp, väl medveten om att hon måste se pigg och fräsch ut då många av bröllopsgästerna var inbokade för manikyrer före vigselceremonin, och Marisa skulle bevaka henne som en hök.

Men hon hade ingen lust. De uppslitande minnena av Lotte fick det att värka inombords. Hon hoppades och bad att flickan från stranden inte var Lotte. Den stackaren hade redan varit med om tillräckligt. Men ett sjätte sinne sa henne att det ändå var hon.

Kvart i åtta var Dale i spaet och ordnade sina nagelverktyg för dagens första kund. Då kom Scott in, klädd för gymmet i shorts och brottarlinne. De hade knappt hunnit talas vid sedan han kommit tillbaka från Brighton dagen innan, och då hade de bara växlat några ord om att Marisa hade upptäckt att Dale smitit i väg olovandes. ”Hoppas att polisen kontaktar oss i dag”, sa han och gnuggade sig i ögonen. ”Det är så jobbigt att gå och vänta på besked.

Om flickan från stranden är Lotte, var har hon då hållit hus hela tiden? Varför har hon inte ringt oss och talat om var hon befann sig?”

Dale gick fram och kramade honom. Scotts känslighet var en av hans mest tilltalande egenskaper. Hon trodde att få män i hans ålder, i synnerhet sådana som såg bra ut, som skulle engagera sig så starkt i vad som hänt en kvinna som bara varit en god vän. ”Vi får nog snart reda på det”, svarade hon hoppfullt.

35

Pearse Lotte.indd 35

11-09-06 13.57.24

Kapitel tre

Strax efter tre på eftermiddagen kom receptionisten Becky fram till Dale som var i färd med en manikyr. ”Det är en polis här som vill tala med dig!” Uppdämd nyfikenhet fick hennes vassa drag att framträda ännu skarpare.

Dale log mot sin kund, en tilldragande brunett i femtioårsåldern, och fortsatte att lackera hennes naglar. ”Ingen fara, han tänker inte gripa mig. Och han kan gott vänta tills vi är klara här.” Hon vände sig till Becky. ”Ge honom en kopp kaffe och säg att jag kommer om fem minuter.”

Hon var långtifrån så lugn som hon låtsades. Hon kunde nätt och jämnt hindra händerna från att darra när hon lade det sista skyddande lagret på naglarna. ”Du kanske har läst om den där kvinnan man hittade på stranden i Selsey, hon som har tappat minnet? Jag tror att det kan vara en vän till mig. Jag hoppas att polisen som är här antingen kan bekräfta eller avfärda det.” ”Åh, din stackare!” utbrast kvinnan. ”Jag skulle ha förstått om du hade rusat i väg och lämnat mina naglar halvfärdiga.” ”Mina kunder är så viktiga för mig att jag aldrig skulle kunna göra så”, sa Dale lent och hoppades att orden skulle nå Marisas öron. Men det ganska falska yttrandet påminde henne om att Lotte alltid hade brytt sig om sina kunder. På julafton under kryssningen hade hon jobbat från halv åtta på morgonen till nio på kvällen utan en enda riktig rast, bara för att alla som 36

Pearse Lotte.indd 36

11-09-06 13.57.24

ville skulle bli fina i håret. Inte för dricksens skull utan för att se kundernas glädje. Hon var unik. Ingen annan frisör brydde sig i så hög grad.

Dale fäste kundens armbandsur runt hennes handled och hjälpte henne på med jackan. ”Sitt ett tag i receptionen och låt lacket hårdna”, rådde hon. ”Becky hämtar en kopp kaffe åt dig om du vill. Och ha det så roligt i kväll! Du har inget emot att jag går nu, eller hur?”

Kvinnan tackade henne översvallande och uppmanade henne att skynda sig. Dale ilade i väg och fick veta av Becky att polisen väntade på henne i baren. Baren var stängd till klockan fem, så det var ingen annan där än den civilklädda polisen som satt vid ett fönster. Han var närmare fyrtio, med ljusbrunt, lockigt hår och slät hy. ”Jag är Dale Moore”, sa hon och räckte honom handen. Han log; ögonen hade en ovanlig gulbrun färg. Under andra omständigheter skulle hennes hjärta ha tagit ett skutt, för han såg väldigt bra ut. ”Kriminalinspektör Bryan.” Han skakade hand med henne. ”Hoppas att ingen blev skärrad över att jag sökte upp dig här?” ”Det struntar jag i så fall i”, svarade Dale och slog sig ner mitt emot honom. ”Får jag höra nu! Är flickan från stranden min vän Lotte?” ”Ja, det är hon. Hennes far identifierade henne på sjukhuset.

Men hon har inte fått tillbaka minnet, hon kände inte ens igen sina föräldrar.” ”Så ni vet inte hur hon hamnade i vattnet eller vad som har hänt henne?” ”Det är troligt att hon hoppade från en båt. Hon kan förstås ha blivit knuffad, men det är mystiskt med de där repmärkena runt vrister och handleder. Den som bundit henne skulle knappast ta bort repen om de tänkte knuffa henne överbord! Men det kan också hända att hon helt enkelt gick ut i havet på grund av någon sorts kris. Så tills hon börjar minnas, eller vi får upplysningar från någon som sett henne nyligen, famlar vi i mörkret.”

37

Pearse Lotte.indd 37

11-09-06 13.57.24

”Kommer hon att bli bra?” ”Hon är svag, nedkyld och utmattad, men det är minnesförlusten som är mest bekymmersam.” ”Kan jag hjälpa till på något sätt?”

Bryan nickade. ”Jag hoppades att du skulle kunna hjälpa till att stimulera hennes minne.” ”Jag gör gärna ett försök”, försäkrade Dale. ”Men du måste charma min chef till att ge mig tillåtelse – det vill säga, om jag måste dit under arbetstid.” ”Din chef, är det Marisa De Vere?” Han höjde på ena ögonbrynet.

Dale nickade. ”Hon gillar mig inget vidare redan som det är, så var snäll och ge henne inte fler anledningar att skälla på mig.”

Bryan log. ”Hon var lite frostnupen när jag kom hit och bad att få tala med dig. Jag tänkte ta med dig till sjukhuset lite senare, för efter vad jag förstår har du inga fler kunder i eftermiddag?”

Dale bekräftade det. ”Kan du berätta allt du känner till om Lotte?” bad han och tog fram en anteckningsbok. ”Hennes övriga vänner, familjemedlemmar hon höll kontakt med, favoritställen hon kan ha nämnt.

Allra först, kan du ge mig ett datum då du såg henne sist?” ”Den sextonde mars förra året.” ”Var då?” ”På kryssningsfartyget, den morgonen då vi gick av båten allihop. Hon stack i väg före de flesta andra, vid tiotiden på morgonen.” ”Och hon sa att hon skulle åka till sina föräldrar i Brighton?” ”Ja. Och jag hade inget skäl att tvivla på det, för hon var sprudlande glad och förväntansfull. Nu tror jag att hon redan hade bestämt sig för att åka någon annanstans, men jag förstår inte varför hon inte sa det. Hon brukade vara så öppen annars.

Eller det trodde jag i alla fall, tills jag upptäckte hurdana hennes föräldrar var. Det hade hon också hållit tyst om.”

38

Pearse Lotte.indd 38

11-09-06 13.57.24

”De verkar faktiskt ganska kallhamrade”, instämde Bryan och skakade på huvudet som om de förbryllade honom. ”Det kanske är bäst att Lotte aldrig minns någonting om dem”, slängde Dale ur sig. ”Eller om våldtäkten.”

Bryan höjde frågande på ögonbrynen, och Dale kände sig dum. ”Säg inte att ni inte redan känner till det!” ”Ja och nej. Mrs Wainwright sa att du hade nämnt det, men varken hon eller hennes man verkade tro på det. Jag har satt en person på att kontakta kryssningsbolaget och begära en fullständig rapport, men tills vi har fått den är jag glad om du kan tala om vad du vet.” ”Det hände i Ushuaia i Sydamerika, men jag vet inte så mycket. Lotte berättade inget förrän en vecka efteråt, och hon var ovillig att prata om det. Hon hade gått i land ensam, och en man tilltalade henne utanför en butik. Han frågade om hon ville följa med och ta ett glas eller låta honom visa henne runt. Han var sydamerikan – bodde i Ushuaia, tror jag, och var inte helt som han skulle i huvudet. Lotte sa nej.” ”Tror du att hon snäste av honom?”

Dale skakade på huvudet. ”Aldrig i livet. Hon ville aldrig såra någon. Hon gick längre upp i staden, och innan hon visste ordet av kom han smygande efter henne på en folktom gata. Han grep henne om handen och drog in henne bakom ett skjul eller garage eller någonting, och när hon stretade emot slog han till henne. Han fick ner henne på marken och var i full färd med att våldta henne när mr och mrs Ramsden kom. De hade hört henne skrika. Tydligen slog mr Ramsden till honom med en stör eller någonting, och hans fru krossade en vinflaska mot skallen på honom. De fick loss Lotte och tog med henne till båten.” ”Hon måste ha varit oerhört tacksam mot de där människorna.” ”Visst, det var hon. De vårdade henne i sin hytt i en hel vecka.

Släppte ingen annan i närheten.” ”Hur kändes det för dig?” frågade Bryan.

Dale rodnade, det kändes som om han hade skådat in i hen39

Pearse Lotte.indd 39

11-09-06 13.57.24

nes själ. ”Ganska utestängd. Visst var jag glad att Fern, mrs Ramsden alltså, tog så väl hand om henne, men hon gick in för det så totalt. För intensivt, på något sätt. Jag fick inte ens prata i enrum med Lotte. Och inte heller gillade jag det religiösa tramset.” ”Var mrs Ramsden religiös?” ”Ja, det där frireligiösa köret – fall på knä och prisa Gud, typ.

Inte en vanlig protestant. Hon gillade att säga till Lotte att hon måste sätta sin lit till Jesus. Men jag tycker att om Jesus hade varit med den där dagen kunde han gott ha förhindrat att hon blev våldtagen.”

Bryan såg tankfull ut. ”Hur skulle du beskriva deras attityd till Lotte?”

Dale sög på kinderna en stund. ”Tja, jag är väl inte helt objektiv eftersom jag var arg för att de inte släppte in mig till henne.

Men det var som om de ägde henne. Det gjorde mig illa till mods. Sedan fick jag dåligt samvete, för de hjälpte henne ju, och om det inte vore för dem skulle hon ha hamnat på sjukstugan utan personlig omvårdnad.” ”Och Lottes åsikt?” ”Åh, hon tyckte att de var hennes läkare, rådgivare, vänner, föräldrar, alltihop på en gång. Hon ville inte höra ett ont ord om dem.” ”Hur länge var hon hos dem innan hon började arbeta igen?

Jag förmodar att hon återgick till arbetet?” ”Ja, en vecka senare.” ”Var hon redo för det då?” Bryan lät förvånad. ”Hon skulle ha blivit lappsjuk annars, tror jag. Att vara hårfrisörska var mer än ett jobb för Lotte, det var hennes passion.

Hon behövde sina kunder, hon fick utlopp för sin kreativitet.

Så hon kom tillbaka till vår hytt och vi fortsatte i stort sett som förut, gick i land, pratade halva nätterna, hon fixade mitt hår och jag hennes naglar.” ”Menar du att hon hade kommit över det helt och hållet?” ”Nej, inte alls. Hon låtsades det, betedde sig som vanligt, men 40

Pearse Lotte.indd 40

11-09-06 13.57.24

jag anade mig till smärtan alldeles under ytan. Min åsikt var att hon skulle behöva berätta alla detaljer för mig för att verkligen komma över det. Beskriva hur karlen såg ut, hur han luktade, exakt vad han gjorde och sa till henne. Men hon vägrade. Jag tror att hon skämdes, som om det var hennes fel. Men att prata med mig skulle ha gjort henne mer gott än att rusa upp till Ramsdens svit och be!”

Han gjorde en grimas, och Dale svepte uppgivet ut med handen. ”Jag skulle inte ha sagt något om hon hade gått till kapellet ombord eller bett för sig själv i sängen. Men hon brukade falla på knä i hytten och be högt. Det gav mig kalla kårar.” ”Och det var paret Ramsden som satte i gång det hela?” ”Fullkomligt. Hon hade aldrig så mycket som nämnt Gud eller Jesus före våldtäkten.” ”Så hon kan ha hållit kontakten med det här paret efter det att hon lämnade båten?” ”Det är jag säker på att hon gjorde, men de var amerikaner och reste hem, så kontakten bör ha inskränkt sig till brev och telefonsamtal. Jag menar, hon kunde ju inte direkt titta in på en kopp te.” ”Satte de henne i förbindelse med någon religiös grupp?”

Dale stirrade häpet på honom. ”Du tror väl inte att hon drogs in i någon sådan där knäpp religiös sekt?”

Bryan log. ”Det är en möjlighet vi undersöker, fast jag vet ingen sekt som håller till längs sydkusten. Var det någon annan på båten som hon var vän med och som hon kan ha rest till efteråt?”

Dale funderade en lång stund. ”Nej, det var bara Scott och jag. Vi var ett litet gäng. Hon kände massor av andra människor som hon utbytte adress och telefonnummer med, precis som vi gjorde allihop. Men jag kan inte tänka mig någon annan som hon kan ha följt med.” ”Så du hade ingen som helst kontakt med henne efter den dagen då ni lämnade båten, den sextonde mars 2002?” ”Det stämmer. Hon ringde aldrig till Scott eller mig, messade 41

Pearse Lotte.indd 41

11-09-06 13.57.24

inte heller. Jag lämnade många meddelanden och bad henne ringa, men efter ett tag kändes det som om batteriet liksom tog slut.” ”Hur skulle du beskriva Lottes karaktär och personlighet?” frågade Bryan. ”Hon var tystlåten. Den sorten som helst sitter och iakttar.

Som ger hellre än tar. En lyssnare, inte en talare. Godhjärtad, känslig för andras behov, generös och varm.”

Bryan log. ”Hon låter trevlig.” ”Hon var underbar. Är underbar”, rättade sig Dale snabbt. ”Hon må se ut som en barbiedocka, men hon är på riktigt och har full koll. Lite lättlurad, kanske – hon trodde alla om gott, och jag tror inte att hon var medveten om sitt eget värde. Men nu när jag har träffat hennes föräldrar förstår jag varför.” ”Skulle du kalla henne impulsiv?” ”Inte det minsta. Hon var inte den som kastade sig in i saker, brukade inte ens göra impulsköp. Absolut ingen risktagare! Jag tänkte alltid att när hon väl träffade rätt man skulle hon slå sig till ro och få en skara barn och aldrig mer titta åt någon annan.” ”Berättade hon någonting om forna pojkvänner?” ”Nej. Men jag fick intrycket att det hade funnits någon av betydelse. Hon var inte helt oskuldsfull, trots att hon såg ut som tagen ur en saga. Hon hade definitivt haft en del killar. Men hon var inte lätt på foten, hon inlät sig inte med någon ombord, fast det var många killar som var förtjusta i henne. Det är ungefär allt jag kan berätta.” ”Det duger fint. Nu är det på tiden att jag tar med dig och din vän Scott till Chichester och hälsar på henne.” Bryan reste sig. ”Jag behöver väl inte ens säga att hon är mycket medtagen och fortfarande lider av sviterna efter att ha legat i vattnet så länge.

Så vänta dig inte för mycket. Jag hoppas att hennes minne ska få en puff när hon ser dig, men det är troligt att hon inte känner igen dig, så var beredd på det. Nu så – behöver du be om tillåtelse att följa med mig?”

Dale gjorde en grimas inför utsikten att tvingas be Marisa.

42

Pearse Lotte.indd 42

11-09-06 13.57.24

”Det är säkrast. Och så måste jag hämta Scott. Kan vi ses i receptionen om tio minuter?”

En och en halv timme senare befann sig Scott och Dale hos Lotte på St Richard’s Hospital i Chichester. Hon låg i ett enskilt rum på bottenvåningen med en polis på vakt utanför dörren. ”Fan!” mumlade Scott när han fick se den uniformerade mannen. ”Jag fattade inte att de betraktar det här som ett allvarligt brott. De anser visst att hon behöver skyddas.”

Om inspektör Bryan hörde vad Scott sa lät han i alla fall inte märka det. Han skulle vänta utanför så att de fick träffa Lotte ensamma. ”Ni pratar säkert mer obehindrat utan mig”, sa han med ett leende. ”Och troligtvis får ni mer ur henne om ni inte är så högtidliga. Ta upp alla era små interna skämt, var äkta. Hämta mig om hon börjar minnas något. Men håll inte på för länge, hon behöver verkligen få vila.”

Dale gav till en ofrivillig flämtning när de kom in. Det gick inte att känna igen den söta flickan som de hade haft så mycket kul med. Håret var avklippt i testar, hon var mager, skrämmande blek och huden i ansiktet flagade. De stora blå ögonen var desamma, men blicken i dem var skrämd och jagad. ”Känner du igen oss, Lotte?” frågade Dale och tog hennes hand. ”Jag är Dale och det här är Scott. Vi var bästisar på kryssningsfartyget, vi var tillsammans jämt.” ”Dale och Scott.” Lotte upprepade namnen långsamt, som för att pröva om de passade någonstans i det som var kvar av hennes minnesbank. Hon betraktade dem sökande och det märktes att hon inte kände igen dem.

Dale började prata om frisersalongen och nämnde namnen på arbetskamraterna. ”Jag brukade kalla dig min slav.” Tårarna sved bakom ögonlocken och rösten började skälva. ”Jag är otroligt slarvig, och du brukade plocka upp mina kläder och tvätta dem. Du är den bästa kompis jag någonsin haft.”

Lotte kramade hennes hand. ”Din röst låter bekant på något 43

Pearse Lotte.indd 43

11-09-06 13.57.24

sätt”, sa hon med frustrerad min. ”Jag anstränger mig för att komma ihåg någonting, men det finns bara skuggor.” ”Det har inte gått så lång tid än, och du är fortfarande svag.”

Scott böjde sig ner och kysste henne på pannan. ”Jag brukade kalla dig Barbie.”

Lotte tittade noga på Scott en stund och suckade sedan. ”Det finns där, jag vet att det finns där, men någonting sitter i vägen.” ”Vi ska ta reda på vad det är”, försäkrade Dale. ”I morgon kommer vi hit med foton som vi tog på kryssningen, och vi ska prata och prata till den där blockeringen ger vika och du kommer ihåg allting.” ”Mina föräldrar var här i går kväll.” Lottes ögon blev disiga av återhållna tårar. ”Ja, de sa att de var mina föräldrar, men de betydde inte ett dugg för mig. Är ni säkra på att de verkligen är det?”

Frågan gav Dale en klump i halsen. Lotte hade tydligen anat sig till föräldrarnas likgiltighet, trots att hon antagligen inte mindes hur kärlek eller vänskap egentligen var eller kändes. Så hemskt det skulle bli för henne när hon återfick minnet och upptäckte att hon var ovälkommen hos sina föräldrar, att hon hade blivit våldtagen, att någon kanske hade försökt dränka henne! Det kanske vore bäst att hon aldrig fick tillbaka minnet när det innehöll sådana saker. ”Det var länge sedan ni sågs, och du är väldigt olik dig”, sa Dale och strök Lottes hår ur pannan. ”Du hade långt hår, långt ner på ryggen, och det glänste som guld. Du älskade rosa, och den färgen passade dig eftersom du var en väldigt tjejig tjej.” ”Är du skär blir du kär”, sa Lotte med ett leende. Så rynkade hon pannan. ”Varför sa jag så? Det bara trillade ut.” ”Det är nog på det sättet minnet kommer tillbaka”, trodde Scott. ”En bit här och där, och en bit öppnar vägen för en annan, och till slut blir det som en flod. Men du måste sova och återhämta krafterna. Vi kommer tillbaka i morgon kväll.”

När inspektör Bryan följde dem ut till polisbilen berättade de allt som sagts. Dale frågade Bryan om han hade varit med när Lottes föräldrar träffade henne.

44

Pearse Lotte.indd 44

11-09-06 13.57.24

”Ja, tyvärr. Jag har aldrig sett ett så känslolöst par. De rörde inte ens vid henne, inte en puss, inte en smekning på handen eller klapp på kinden. Men de hade tårar i ögonen när de berättade för mig att de hade haft en dotter som dog. Jag hade lust att örfila upp dem och påminna dem om att de faktiskt har en dotter till, en som är i stort behov av omsorg och uppmärksamhet.” ”Vad händer nu?” frågade Dale. ”En psykiater ska undersöka henne i morgon. Vi får hoppas att han vet något sätt att låsa upp minnet. Vi ska förstås sätta in bilder på henne i tidningarna och be allmänheten om hjälp, i hopp om att någon som har sett henne ska träda fram.” ”Kan det hon var med om ha varit så fasansfullt att hjärnan har förträngt det för att hon ska kunna återhämta sig?” frågade Dale. ”Jag har läst någonstans att det kan vara en orsak till minnes­ förlust.” ”Ja, så lär det vara”, sa Bryan. ”Och det är högst frustrerande för oss poliser när vi måste få veta vem som bär ansvaret för hennes tillstånd och gripa dem. Men experterna säger också att den sortens minnesförlust inte är permanent.”

Lotte låg och stirrade upp i taket. Klockan var över elva, det var mörkt ute och tystnaden hade spridit sig överallt. Takbelysningen i rummet hade släckts och sköterskan hade bara tänt en läslampa ovanför sängen och vridit skärmen så att den inte lyste henne i ansiktet.

Folk frågade ideligen hur hon mådde, men hon kunde inte svara eftersom hon inte hade en aning om hur hon hade känt sig innan hon hamnade i havet. Hon ville bara sova, hela kroppen värkte och hon hade skrubbsår som sköterskan sa att hon fått av det vassa gruset på stranden. Hon sneglade ofta på de röda märkerna kring handlederna och önskade att hon kunde minnas ansiktet på den som bundit henne. På Dale och Scott hade det låtit som om hon varit en snäll och beskedlig person, så varför skulle någon vilja binda fast henne?

Allting i rummet kändes egendomligt välbekant, inte som om 45

Pearse Lotte.indd 45

11-09-06 13.57.24

hon varit här förut men kanske på ett liknande ställe. Fast alla sjukhus var väl mer eller mindre lika.

Konstigt att minneförlust var så selektiv. Hon kom ju ihåg hur man talade, läste, använde kniv och gaffel och gick på toaletten.

Men när de sa hennes namn kände hon inte igen det. ”Är du skär blir du kär”, muttrade hon för sig själv igen. ”Varför dök det upp i skallen?”

Hon kunde se färgen rosa för sin inre syn, precis som hon visste att de lila blommorna i en vas på fönsterbrädet var tulpaner. Hennes föräldrar hade haft dem med sig; hennes mamma hade sagt att de kom från deras trädgård. Men de kanske också hade nämnt att blommorna kallades tulpaner.

Ingen hade i alla fall visat henne färgen rosa, hon bara visste hur den såg ut. Hon sträckte sig efter en veckotidning och bläddrade tills hon såg en rosa klänning, rosa läppstift och en bild av ett rum med rosa väggar.

Hon fortsatte bläddra och hejdade sig vid en bild av ett barn på en strand. Barnet hade bikini och höll hink och spade i handen. Plötsligt kom Lotte ihåg.

En rosa bikini, rosa med vita prickar och en volang på baksidan av byxorna. Hennes syster hade haft en precis likadan. Hon visste till och med att det var den sommaren då hon var fem och Fleur nio. De hade gjort en utflykt till Camber Sands. Mamma hade sagt ”är du skär bli du kär”, och Fleur hade frågat varför man skulle vilja bli kär.

När minnet vecklade ut sig var det som att titta på en film.

Lotte såg hur de steg ur bilen, och mamma lastade deras packning på pappa så att han nästan inte syntes. Lotte fick bara sin hink och spade att bära. Fleur höll i filten som var hoprullad och liknade en stor korv. Mamma och pappa bar allt annat över sanddynerna och ner på stranden.

Det var första gången hon var på en sandstrand. Hon älskade känslan av den varma sanden som strilade upp mellan tårna, och det var spännande att klättra uppför de stora dynerna och inte veta vad som fanns på andra sidan. Men det var ännu bättre när 46

Pearse Lotte.indd 46

11-09-06 13.57.24

man kom upp, för då kunde man rutscha ner på andra sidan till stranden, gyllene sand som sträckte sig ändlöst åt båda sidorna.

Tidvattnet var på väg ut och lämnade pölar av vatten som var som gjorda för att plaska i.

Pappa slog sig på fingarna med träklubban när han skulle spänna upp tältduken till deras solskydd, och mamma skrattade åt honom. Han jagade henne med klubban, och när mamma sprang upp på dynerna för att komma undan grabbade han tag om hennes vrist och drog skrattande ner henne.

Hela dagen var de sådana, lekte och skämtade. De stänkte vatten på varandra fast de hade kläderna på. Lotte kom ihåg att det var väldigt långt ner till vattnet när tidvattnet stod som lägst, och de såg små hål i sanden som pappa sa hade gjorts av strandsnäckor.

Fleur sjöng Madonnas nya låt Papa Don’t Preach, använde en spade som mikrofon och dansade omkring på stranden. Pappa sa att han önskade att han tagit sin nya videokamera med sig, men han hade varit rädd att det skulle komma sand i den. Han sa åt Fleur att hon måste göra om det igen när de kom hem, så att han kunde filma det.

Lotte behövde ingen video som påminnelse. Hon kunde se Fleur, röd i ansiktet av solen och med det blonda, lockiga håret i en tofs vid vardera örat. Hon uppmanade Lotte att hoppa långt över vattenpölarna som tidvattnet lämnat, för det kunde finnas en människoätande bläckfisk i en av dem.

Nere vid vattnet höll de varandra i handen och hoppade över vågorna. Fleur kunde simma och försökte lära Lotte genom att hålla henne under magen och förmå henne att röra armarna och benen som en groda. Flera gånger släppte hon taget och Lotte fick en kallsup, men det gjorde inget. Hon var modig när hon var med sin storasyster.

Senare på dagen försökte Fleur lära henne att hjula. Själv kunde hon hjula ett dussin gånger, varv efter varv längs stranden.

Hon kunde gå på händer och göra baklängesvolter, och Lotte ville vara precis som hon.

47

Pearse Lotte.indd 47

11-09-06 13.57.24

Minnet bleknade tvärt, likt en film som går av. I ena stunden såg hon Fleur göra baklängesvolter, i nästa ingenting. Hon kom inte ihåg att de hade åkt hem eller någonting annat efter det.

Men det gjorde inte så mycket. Det här var en början, något positivt att berätta för läkaren på morgonen. Men det var konstigt att paret som påstod sig vara hennes föräldrar inte alls var som paret i hennes minne. De såg ut som de, fast äldre, men de var inte lyckliga längre. Och var fanns Fleur nu? Ingen hade sagt ett ord om henne.

48

Pearse Lotte.indd 48

11-09-06 13.57.24