Historia. är historian utspelar sig utspelar den sig stark, nästan kvävande lång. Detaljrik och riktigt självhäftande, man kan ana en viss markering av det förflutna det långsökta och dunkla medvetande när Sirowan spretade ut sina långa fingrar över altaret där skålen stod. Hans sammanbitna ansikte låg i djup dvala och skuggorna etsade sig längs den spetsiga och vackra näsan. Ögonen var djupblå och hade en viss glimt, när han strök ett vitt pulver över skålen. Det fräste till och han fann sig stapplande igen över den gudalika fanan i djupaste ylle vävd samman till ett träd. De djupbrun, guld lika fransarna dansade i den gyllene mörka natten. Sirowan tog tag i fanan och rykte till sig den ifrån de sammanflätade ek störarna som höll den som en ikon. Hans fingrar nästan etsade sig igenom tyget och han tog ett steg åt sidan. Han knyckte till och den ek som låg brun och broderad sjönk ihop till ett litet knyte i hans hand. Sirowan stoppade den innanför rocken och tog samtidigt fram en liten skinn-påse med ett gult pulver och strödde det över altaret. Det blåste ymnigt över den höga gräs kullen och träden där bakom dansade knakande i vinden. Sirowan vände sig mot en man med en yngling bredvid altaret, han slet ynglingen till sig som genast gav ut ett samman bitet, ”NEJ”. Sirowan blixtrade snabbt till och körde in en dolk under hakan på ynglingen så att han spratt till och flög bakåt. En fackla räcktes fram till Sirowan som höll den framför den blodiga dolken. Ynglingen satt hukad på knä med sitt gyllene hår och spinkiga anlete. Nu brast den grove mannen bakom honom ut i ett skratt, han kluckade
muntert och grovt så att Sirowan sparkade till ynglingen i bröstet, så att han föll bakåt. – Ja ta dig i akt, jag som din vän…behöver dig inte längre! Han grymtade på ett ålderdomligt vis och spelade med fingrarna över dolken, han ställde ner facklan vid altaret i hållaren på sidan och stänkte ner några droppar blod i skålen. – Jag tror att jag spelade över Sirowan! Sade ynglingen och knöt nävarna. – Bra, det får din käresta aldrig veta Sir. Alderdon, så res dig upp och bete dig som en man. Sade Sirowan och ryckte till ynglingen i kragen så att han föll framåt mot altaret.- Din ed! sade Sirowan och pressade ynglingen mot det graverade altaret. –sss..storm av valvet..hör mig nu jag sänker ej garden från min djupaste ånger, vik undan! Menade ynglingen på och sjönk ihop bredvid altaret, medans det började stiga rök ur skålen. Röd rök och rött skimmer, Sirowan drog sin dolk på nytt och högg Alderdon i hjärtat så att de tyngda ögonen flämtade chockat mot natthimlen. Det började blixtra och vinden åtog sig ännu starkare än förut. Sirowan vinkade till sig mannen bakom ynglingen som skrattat och nu tystnat. Han tystnade för att det var läge att göra det, inte för att han inte sett någon förblöda förut. Mannen räckte Sirowan skrinet och tog ett steg bakåt ifrån facklans sken. Hans ärrade ansikte såg på medans Sirowan klädde fram ett svart siden skynke och hängde i fanans plats. – Sådär Fergyson det var den allra sista av ätten Alderdon, han som talade med vinden. Sade han lyriskt och skrattade. Sirowan drog dolken ur bröstet på Alderdon och lade den på altaret. Sirowan tog upp skålen i blixtskenet och drack ur den och föll sedan ihop bredvid Alderdon. nu är det min tur att återuppstå. Kved han fram och krälade mot Alderdon och lade sig
på honom. – Fergyson jag leder den nu! Kved han fram mot den grove mannen. Men det kan du glömma Sirowan. Svarade Fergyson och högg med sitt svärd mot Sirowans huvud och skiljde det ifrån kroppen. Huvudet rullade nerför kullen, medan Fergyson såg på – Det här ingick inte i vårt avtal, Sirowan den mörke. Fergyson föll samtidigt ihop och började gråta, tårar som aldrig någonsin nuddat deras land förut. – Han ingick förbund med sig själv….den oförskämde fega…nu är det min tur Sirowan! Fergyson reste sig mot svärdet och ställde sig upp – Jag svär vid drak- tronen att om dig någonsin befläckar vårt land ska jag skilja allt ifrån förbannelse och allt ifrån dig. Dig Sirowan. Skrek Fergyson och Kastades plötsligt omkull av en mörk gestalt, smärta rusade igenom hans kropp och han tuggade fradga. Gestalten gav inte vika utan etsade sig in i honom tills han slutade sprattla. – Fel, Fergyson svarade gestalten medans den försvann in i honom. – Det är inte drakens år utan mörkrets år Fergyson.(Korr.Alderdon Fergyson) * 1. Se VOL 1.Odjuret av kaos staven
Prolog* Året är 117 i den andra kalendern. Snön låg som ett täcke och slog virvlar i luften och runt omkring drog vinande iskalla vindar igenom buskage och täta skogar. Solen låg blek bakom den tjocka snöfyllda luften och det var knappt den syntes alls. En ensam hare letade efter någonting att äta under tjälen. En korp fäktade hungrigt efter någonting att gömma sig
bakom. Den vita pälsen gjorde haren uppmärksam på det mesta och den ville röra sig allt snabbare och snabbare. Volde stod beredd bakom trädtopparna och iakttog de båda djuren. Hans ansikte var slätt och den spetsiga näsan pekade åt väst. Ögonen var isande hårda och hade fått en blåaktig ton. Han visslade tyst för sig själv under sitt bruna hår. Tankarna for runt på den varg som han tvunget var ute efter. Eller var det denna varulv han hade fått i uppdrag att leta reda på? Volde visste naturligtvis inte och han behövde denna hare som bete. Volde lyfte staven och skickade iväg en tunn tråd av magi för att snärja djuret, vilket givetvis lyckades. Volde insåg att han kanske till och med borde springa fram och gjorde det. Hans kropp var täckt med har-päls och läder så att han skulle klara kylan bättre. Volde steg tillbaka i den meters djupa snön till skogsbrynet som var fullt av tallskog och granar. Efter stund torkade han av svetten ifrån pannan med sin ylle vante. Det var dags att slå läger för natten tänkte han. Klockan hade sedan länge passerat sju på kvällen och solen var på väg ner. Hans tankar for runt omkring sina vänner och det som senast skett för ett år sedan i Alderna. Frid hade börjat samla till sig människor runt omkring sig. Och hon gömde sig i folkmassorna ifrån Buldeswal som sedan länge skickat olika spioner till Duel. Visst han och San hade skyddat henne så gott det gick men Volde hade blivit allt mer upptagen med sitt arbete som mästare. Han var alltid ute i arbete och jagade mindre brottslingar som t.ex. magikern Alere. Alere var minst sagt farlig att handskas med för han hade vigt sig för ondskan och retade magikerna runt trädet eller akademin med sina rövarband. Buldeswal hade rent av gett order till sina mannar att
stoppa Alere och ordern täckte akademin. Det var som om Volde grott gråa hår den senaste tiden och fallit i fällan. Ty, han älskade Frid som ett syskon. Det gjorde även San. När Volde inte var på sådana uppdrag slet han i värdshuset och höll olika magiska föreställningar nu när han kontrollerade trådarna bättre. Han hade blivit känd även hos munkarna som numera skyddade honom. Profetiorna talade om att fergyson skulle återvända som beskyddaren av folket i Lyndia. En varg-moder skulle skänka liv till dottern av återstående gamla kungaättlingar. Det var profetiorna som utgjorde huvudsak i munkarnas arbete. Och inte ens Volde kände till dem alla förutom odjuret av kaos. Odjuret av kaos började när de besegrade Deawon i alderna. Sirowans spioner skulle ta tillbaka sina rang-ordningar och återgå till strid. Voldes minnen besvärade honom och drömmarna hade kommit tillbaka allt tätare och tätare. Tillslut talade han med Tagul och Travis om det och de kontaktade Faci en medikus som hjälpt . Volde satte haren på en pinne i mitten av en Volde med de besvär som han hade. Visst det skulle hjälpa Volde på sikt. Han tittade på haren medan dess livlina sakta slocknade, Volde tog upp haren och gick tillbaka till skogsbrynet och den grop som han hade grävt med magins hjälp. Inatt skulle han slåss med varulven. Volde tog några steg bakåt och kastade en besvärjelse över området. Han var stark inatt, det var fullmåne och det var tidpunkten varulvar jagade de oskyldiga.
Kapitel 1. Sovande kyla
Frid satt tyst och ihop krypen medan pigorna tömde en balja med ljummet vatten i karet som hon satt i. Det var ett klassiskt trä kar och fylldes med härlig jasmin doft. Hennes hår hade antagit en gyllenbrun färg och hennes kinder var alltmer rosa och mjuka som sammet. Hennes kropp var rosa och kurvig av kylan och om man påstod sig att ha sett någon annan så vacker så fick man färdas långväga. Frid hade fått lite skarpa kanter och hennes muskler syntes alltmer såsom rutorna på magen, någonting hon inte kunde förklara uppkomsten av, om hon ens försökte. Frid lyssnade halvhjärtat på pigorna när de talade om vintern och ibland viskade de om män. Särskilda män fanns det alltid och de vanliga var alltid ute efter någonting. Frid uppträdde oftare och oftare och sjöng med San medan Volde alltid var ute på uppdrag och arbetade med det han nu gjorde. Frid kunde ana sig till hämndlystnad om han stötte på fel personer i baren. Fast han uppträdde och slogs som en dräng, tog till ölen precis som San drack vin och rökte. Visst det var lugnt på vanliga dagar och lite mer livat på fester och bröllop. San hade påbörjat sitt arbete i sitt föräldrahem och så snart det var dags skulle de börja samarbetet. Visst var Frid mycket lyckligare som sångare och det betydde att de kunde hålla stängt lite oftare. San hade gjort allt i sin makt igen för att hjälpa grannskapet och nu när Frid och Volde stod för underhållningen där kunde han öppna. Det hade han visst redan gjort. Han höll öppet två dagar i veckan. Frid var noga med att det fanns musik när hon sjöng för naturligtvis var det allt, en sorts dans så hon slapp stå i mitten, även fast hon älskade att stå i centrum sedermera. Pigorna hällde vatten på Frid så att hon sträckte ut benen i karet. Det var kallt ute och hon var ännu inte säker på om hon skulle arbeta alls ikväll. De hade numera fulla börsar och även om man nu ville kunde man reparera värdshusen tio gånger om och fortfarande tjäna en slant och att resa långt hemifrån. Volde var inte fattig längre och det var inte heller Frid, eller San. Frid drog en långsam suck i badet och drog vattnet
igenom håret. Hon badade minst en gång om dagen och tvättade sig så fort hon kunde, kanske två gånger om dagen. Hon var tvungen idag skulle hon sjunga det hade de planerat och eftersom Volde var ledig ifrån allt arbete så kunde de njuta av maten och samtala med gästerna. Det hade dragit fulla hus och idag var det en sådan dag. Alla talade om Deawon den besegrade och sörjde de alver som dött i strid. Frid hade haft drömmar den senaste tiden och på något sätt fann de aldrig varandra så att hon vågade ta upp det med Volde eller San. Frid ansåg sig stark nog att klara av saken själv och det syntes inte ett dugg på henne. Hennes ögon var mjuka och tittade falk-likt mot speglarna i det lilla rummet. Det var här man tvättade sig och här fick man oblygt sjunka ner varje dag om man behagade det. Vattnet byttes ut och handdukarna som var gåvor ifrån hovet i Bergamin användes flitigt på alla gäster. Det var inte de enda gåvor de fått och listan kunde göras mils lång. Det var nästan kväll och hon tvättade sig i all hast och gjorde sig redo för middan. Man kunde redan höra musiken nere i första våningen och som vanligt hade San satt igång gästerna så att stämningen var hög. Frid klädde på sin slanka kropp och drog kammen igenom håret några gånger och satte det i häst svans. Så snart hon var klar med de övriga bestyren så kunde hon gå ner till bottenvåningen. De bodde alla på samma ställe och naturligtvis så började det bli riktigt skönt här på kvällarna. Frid umgicks med en skara människor som var blandat tjänstefolk och välbärgade. Det var skönt att det gick bra nuförtiden. Det låg sann glädje i hela arbetet. Det blev kallare när hon kommit ner i stentrappan och tillsynes så var allt riktigt trevligt , det skrattades och njöts av maten och Frid satte sig vid det ena bordet bredvid San. San var slätrakad och hade en högfärdig sorts blick hon sett hos vissa soldater, men det var bara en illusion han var godhjärtad och vänlig. Enda sedan hans föräldrar mördats så var han mån om både henne och Volde. San ingick i en självbild Frid hade och på många
sätt var han synvinkeln hon kunde föreställa sig hur män var. Kanske ljög hon för sig själv när hon naivt påpekade det för sina vänner. De höll med henne oavsett, det spelade ingen roll hur viktig hon gjorde sig hon älskade även Volde. Frid var den som hittats lämnad av Alverna i skogen utanför Tavell. Hon hade ropat sitt namn för Voldes far som bar henne hemFast nu insåg hon att de var nära inpå varandra och skiljdes inte som annat än syskon så någon relation hade de inte. Tur var väl det annars visste inte Frid hur det skulle ha slutat. Troligtvis så hade hon mer att hämta hos den ene eller den andre och det hade slutat i bråk. Visst män är skämtsamma och Frid var ingen dålig förlorare men hon visste när måttet var rågat. San satt och talade med Pol och bredvid satt Volde, det satt människor som hon inte sett tidigare och hon vart inte förvånad när Volde drog en berättelse om hur han fällt varulven. Det var en berättelse hon inte hade hört och hon misstänkte att han var klar i det stora om hur han inte lyckades blanda in Buldeswal en gång för alla. Allting var förlåtet Buldeswal hade spelats ut ur Tavell och som den grundligt störda förlorare han var gav han upp. Fast även han hade spioner. Hon var en gång nära på att anklagas för häxeri. Nu var det så att Frid kunde det där med läkekonst och besvärjelser och hon lyckades lära sig av Volde hur man använde tunna strimmor av magi ifrån sinnet. Fast alla gånger behövdes det någonting som aktiverade det magiska. En stav eller en besvärjelse. Frid var noga med att öva och visste att Volde kunde även fast han sov, sätta eld på gardinerna och kasta eldklot. San tittade på Volde. ja låt höra nu Volde, vi vill veta! sade han och tittade på Volde. - Ja det var för två dagar sedan då jag fick i uppdrag av Tagul att hyra in någon som skulle jaga efter varulven. Volde tittade åt sidan och fokuserade sin blåaktiga blick mitt i bordet. det fanns varulvar i trakterna, det visste jag inte! sade Pol och lade sina kantiga fingrar på bordet.
nej berätta Volde!sade Frid ja det var för riskabelt för någon att följa med mig dit ut insåg jag snabbt...ni vet förbannelsen.sade Volde och lät uppriktig. Det har jag hört om...rivna fåren har jag hört om. Sade Pol och stoppade sin pipa. - Du tar otroliga risker Volde. sade San törstigt och smuttade på sin öl. visst och låtsas inte om det heller! sade Frid lite surt. nej jag kan inte vara annat än uppriktig. Hade det visat sig vara en varg så hade det varit över på några timmar. En varulv!! söker efter blodlukten ifrån människor och djur och måste lockas fram om de bara jagar för nöjes skull. sade Volde och tog en bit bröd och doppade i soppan. Frid tittade på San och San på Pol och Pol tittade på Volde. Frid nickade åt Volde.- Jag fångade en har och satte den som bete och lät en besvärjelse städa upp min grop. När jag tittade nästa gång hittade jag varulven och dräpte den...innan den dog sade den någonting om någon vargflicka! och om sanningen ska fram Pol så var det inte bara rivna får utan kroppsdelar med rivmärken. sade Volde, ingen överraskning där tänkte Frid. - Jag trodde inte varulvar kunde tala Volde!sade San och gjorde sig lustig. San tittade uppåt mot taket och himlade med ögonen. Volde nickade åt Frid. - i alla fall måste jag ta reda på mer. Sade Volde och lutade sig bakåt i bänken. - Denna vargflicka vem är hon? frågade Pol. Här blir man inte vuxen för att man har huggtänder och päls och styckar arma skogshuggare! sade Volde och kliade sig besvärat i håret. - Vargflickan påminner mig om en sägen. sade funir som var en gammal jägare. - Det finns en sägen om en flicka som ska vara gudabarn men måste jaga med vargarna tills den onde återuppstår. Den onde Sirowans baner. sade funir och tittade på Volde och San. - Det är första tecknet på profetiorna. sade Volde instämmande. - igen!Volde menar du allvar? frågade Frid och hällde upp ett glas med vin och ställde sig upp. Hon började sjunga på alviska så att alla i rummet tappade andan. Frid tog i så att
allsköns sång beblandade sig i rummet. San applåderade och det gjorde även resten. Frids drömmar om att hon jagade om natten som ett djur vakade över hennes tankar. - Ja och om vi inte hittar denne, vad händer då? frågade San skämtsamt. - Vi! jag måste hitta henne! sade Volde och trollade fram en blomma åt Frid. San nickade instämmande - För det första måste Volde hitta vargflickan. Sedan måste han som mästare i akademin följa profetiorna precis som en munk och sedan kommer Frid och sist jag att bli indragna för det blåser åt det hållet! - Äh håll truten San! sade Volde generat. - Ingen Varulv vill bli dräpt av en magiker! sade Frid lustigt och olustigt. - Vem har sagt någonting om att dräpa varulvar! sade Pol och tände ett bloss på pipan. Pol var Voldes far och stark som en skogshuggare. - Jag tror inte ni inser att vi måste prata med henne! sade Volde och kliade sig besvärat på ena armen. - Det låter farligt! instämde frid och satte sig ner igen mitt emot San. - men först måste jag till trädet och ta reda på mer. sade Volde och lät fingrarna försvinna under ytter rocken. San hade på sig yllekläder och dyrbart broderade ärmar. medan hans byxor var i samma gröna färg men hade förnämligare veck. Voldes kläder var av icke ledande sammet och rocken var den som verkligen skiljde sig. Det var en grå sådan och akademins broderier på. Frids kläder var ifrån Bergamin och hade samma sorts tyg som Volde fast inte uppmärksammat några broderier. Hennes var ljusblå och längs ärmarna som var korta som på en Tavellklänning fanns veck. Klänningen var dyr och Frid hade köpt den själv med endast tjänstefolket som hjälp.