9789176455548

Belinda Bauer

Det slutna ögat Vinnare av

The Dagger in the Library för sitt samlade författarskap.

Priset delas ut till den levande kriminalförfattare som skänkt mest nöje till sina läsare.

Crime Writers’ Association 2 013

B e l in da B au er

Det

Slu t na Ög at

Ö v e r s ät t n i n g : L e i f Ja n z o n

Modernista stockholm

1 Alla hjärtans dag, 2000

J o h n M a r v e l tittade på sin armbandsklocka.

Den visade sju minuter över halv nio, och han hade gjort lika­ dant mindre än en minut tidigare. Han hade lovat Debbie att vara hemma vid nio. I vanliga fall skulle det inte spela någon roll, men det gjorde det i kväll, fastän han inte var riktigt säker på varför.

Han kände kylan tränga ned i lungorna medan han stirrade upp mot kupolen av ljus som skymde stjärnorna. Frosten hängde i en eterisk ring runt gatlyktan, och Marvel kände genom det tunna byxtyget hur den trevade över skenbenen.

Han gillade inte att vara utomhus. Det var för… friskt. Till och med här, där London hade brett ut sig åt söder, vuxit ut över floden och täckt det som en gång var »Englands trädgård« med sin smuts och sin trafik och sin stank av sot.

Marvel hade börjat växa ut som staden: av för mycket hem­ lagat.

För mycket hem.

Bekvämlighet hade alltid gjort honom rastlös. Han måste ständigt vara på språng, på väg uppåt, annars kände han sig frustrerad.

Nu stod han och tittade över gatan, mot King’s Arms. Puben var fylld av värme och larm och dricka. Det var drygt ett år sedan han hade varit där – varit full – och han saknade den fortfarande som man saknar en älskad kvinna, med bultande längtan i brös­ tet och en klump i halsen. Han skulle inte ha gått in där i kväll.

Eller någon annan kväll heller. Det var som en prövning – hans lilla lek med sig själv. Där han körde förbi, saktade in, vred på huvudet för att spana.

7

Utan att stanna.

Men i kväll hade han stannat. Han visste inte varför. Han var inte törstigare än någon annan av de fyrahundra dagar som gått sedan han sist hade druckit.

Det var då han hade fått syn på kvinnan.

Och nu var det svårt att stå kvar här, så nära och ändå så långt borta. Pubens smutsiga fönster av målat glas lystes upp inifrån, likt en bild på Kristus i en katedral, där Han kallar till sig alla syndare.

Marvel tittade på klockan. Åtta minuter över halv nio. Minutvisaren ritade upp sin båg­ bana runt kvadranten i en serie tröga ryck.

Kom igen, suckade han. Tänker du hoppa eller inte?

Kvinnan på den utskjutande listen ryckte till, och hennes fingrar pressade ännu hårdare mot murens tegel. I det kalla bärnstensgula ljuset kunde Marvel se de tunna underarmarna stöpplas av gåshud. Hon var inneklädd: tunn topp med axelband och smala jeans och sådana där löjliga små balettskor som kvin­ nor nu för tiden bar i stället för högklackat.

Men han tyckte inte hon såg ut att vara den sort som gick i högklackat. Ansiktet var snipigt och undernärt – men inte som en Audrey Hepburn, mer som följden av ätstörningar.

Marvel satte hennes ålder till några och tjugo, men hon kunde ha varit sjutton. Eller fyrtio.

Hon kastade en blick på honom och ryckte ursäktande på en benig axel. »Jag… jag väntar på tåget«, sa hon. Och tittade igen ner mellan skorna, mot rälsen. »Intressant«, sa Marvel med en förnumstig nickning – som om hon hade förklarat allt.

Han tog ett steg mot henne och lutade sig hastigt över mur­ krönet för att syna de glänsande järnvägsspåren. Vilket fick henne att klamra sig fast hårdare, och granska honom vaksamt – som om han plötsligt skulle kunna kasta sig fram, gripa tag i henne och dra in henne till tryggheten innanför murkrönet.

En livräddande hjältebragd.

8

Trots sitt undersamma namn gjorde Marvel inte något i den vägen.

I stället grymtade han buttert: »Vilken jäkla otur. Det går inga tåg här efter åtta.« Under ett långt ögonblick teg hon.

Sedan sa hon utan att lyfta på huvudet: »Hur myck – mycket är klockan nu?« Marvel lyfte handleden igen, vinklade den så att gatlyktans sken föll över urtavlan. »Tjugo i nio.« Flickan nickade sakta, ned mot järnvägen. Hennes stripiga bruna hår dolde allt utom pannan och den röda nästippen. Hon rynkade pannan och torkade näsan med handryggen. »Jaha«, sa hon, och Marvel märkte att hon grät.

Det där med gråt var inte hans avdelning, så han slog bort alla tankar på att ge henne några tröstens ord eller en klapp i ryggen, något som skulle ha kunnat öppna en eller annan emotionell dammlucka. Han bara stod där medan hon snyftade dämpat. »Ingenting jag gör blir rätt«, viskade hon till sist. »Välkommen till klubben«, fnös han.

Hon bara skakade sakta på huvudet, uppenbarligen ovillig att gå in i någon som helst klubb som accepterade honom som medlem – inte ens i hennes nuvarande desperata tillstånd. »Vad heter du?« frågade han.

Det svarade hon inte på, och han brydde sig inte, men han var ju tvungen att spela spelet. Det var vad som förväntades.

Marvel tänkte inte hålla löftet om klockan nio. Något som gladde honom. Löften var snaror, bojor att bryta.

Jag är hemma vid nio.

Jag är inte på puben.

Jag älskar dig.

Flickan grät fortfarande tyst.

Han tittade på klockan igen. Sjutton minuter i nio. »Kom igen nu då«, sa han bryskt. »Hoppa tillbaka så kör jag dig hem.« Hon drog en lång, skälvande suck och antydde en nick. »Okej.« Marvel blev aningen överraskad. Det gick lätt.

9

För lätt.

Han bet ilsket ihop käkarna. Hon hade väl aldrig tänkt sig att hoppa över huvud taget. Han hade stått där i den iskalla februari­ kvällen närapå en jävla halvtimme, med full och plågsam vy över King’s Arms, och hela tiden hade hon bara inväntat ett tillfälle att få klättra tillbaka över muren.

Slöseri med tid.

Hela hans liv var ett enda slöseri med tid, och det var så att han kunde spy på det. Ändå hade det gett honom en skaplig ursäkt att komma för sent hem. Inte för att han egentligen behövde någon. Han hade ofta ljugit för Debbie om var han hade varit och vad han hade gjort, och det betydde inte ett jota. Vad skulle hon säga? I hans jobb kunde man hitta på vad skit som helst, för folk var tvungna att tro på allt man sade. Bonus.

Han sträckte ut en hjälpande hand mot flickan när hon sväng­ de benen över murkrönet, men hon lutade sig bort från honom, så då fick det väl bli så. Hon gled osmidigt ned från muren, ned på gatan intill honom. Hon var nästan tre decimeter kortare än han, och Marvel var ingen jätte.

Hon huttrade, slog armarna kring sig.

Innan någon av dem hann säga någonting fick 20:20-tåget från Victoria Station bron att skälva under dem.

De stirrade ned mot det framrusande svarta taket som skym­ de spåren där tåget dundrade fram under fötterna på dem, rätt igenom Bickleys järnvägsstation.

I den påföljande tystnaden gav flickan honom en förebrående blick, men kriminalkommissarie Marvel bara ryckte på axlarna.

10

2 »J a m e s ! «

James Buck balanserade en Golf GTI på sin ena oljefläckade handflata, som en servitör på väg in med en varmrätt till en bilskrot. Han såg sig omkring efter sin chef. Han hade inte hört att denne var på ingång, eftersom verkstaden ständigt drunknade i oväsen: motorer och ekon och radion på högsta. Och därför att han hade stått och tänkt. Som alltid.

På Daniel, förstås. »Va?« svarade han. »James!« vrålade Brian Pigeon igen. »Ang! Skruva ned fan­ skapet, för fan!« Ang gick bort till radion, tjurigt släpande sopkvasten efter sig, och James sänkte armen. Bilen blev kvar i luften utan stöd av den – svävande på den hydrauliska lyften, med hjulen dinglande i hjulhusen, som benen på en valp nyss uppsvept från golvet.

Musiken skrällde vidare, aningen mindre öronbedövande. »Har du tidrapporten klar för Knights kärra?« Mr Knight var ägare till en Audi TT i nyskick, med kromat Billy Boat avgassystem. Senast de hade haft den inne hade någon repat en flygel, så om det nu var något annat som hade skitit sig med Audin var det skitproblematiskt.

Spela roll. »Vilken kärra?« sa James nollställt. »Den där!« skrek Brian och stötte med fingret i luften mot plattan utanför verkstaden. »Den som står och läcker olja över min nylagda cement.« James tittade inte ut mot plattan; han tittade tillbaka mot under­sidan av Golfen och svalde häftigt. Han vågade inte säga

11

något över huvud taget. Cementen var inte direkt ny, om man ­säger. Utan lagd exakt fyra månader tidigare, den femte november.

På morgonen på Guy Fawkes Day. Den morgon då Daniel hade försvunnit.

James väntade sig inte att Brian Pigeon skulle känna det som han själv kände det, men han hatade honom ändå för att han påminde om den dagen, vilken anledning han nu än kunde ha.

Nu vrålade Brian igen. »När du skruvade tillbaka kåpan måste du ha satt packningen i kläm. Olja överallt. Över mr Knights uppfart också!« James skulle aldrig ha varit så vårdslös. Antagligen var det Mikey som hade klämt ventilkåpspackningen. Han jobbade raskt och okänsligt, och när en bil inte var uppkopplad mot diagnos­ datorn fick han ofta problem. Men James sa inget. Han bara stod där, med ena handen vid sidan, och en ringnyckel dinglande i den; den andra handen höll han uppe över huvudet medan han med fingrarna skruvade av muttern, på autopilot. »Vad har du att säga om det här då? Nu måste jobbet göras om.« »Inte av er!« tjöt mr Knight någonstans från kontorstrakten. »Ni ska betala för att få det fixat av någon annan, annars åker ni på en bautastämning!« Detta struntade Brian högaktningsfullt i. »Vad har du att säga då?« frågade han James uppfordrande igen. »Ursäkta?« sa James. »Ursäkta mitt arsle!« skrek Brian. »Mr Knight är vår vikti­ gaste kund! Nu måste jobbet göras om!« »Ni rör inte min bil!« tjatade mr Knight.

Brian tog ingen notis om honom nu heller, utan ropade till James: »Det här var strået som knäckte kamelens rygg. Du kan dra!« James släppte taget om Golfen och torkade sig i pannan med overallens armbågsveck. »Va?« »Ni rör inte min bil«, insisterade mr Knight. »Gratis!« insisterade Brian.

12

»Inte ens gratis«, sa mr Knight. »Jag tänker stämma er!« Nyckeln James höll i handen kändes plötsligt väldigt tung. »Plocka ihop dina prylar och dra!« Brian gestikulerade med tummen över axeln. »Du är avskedad.« En kort tystnad – eller vad som kunde kallas tystnad i verk­ staden, där radion fortfarande var ett vitt brus under deras liv. »Vänta nu lite«, sa Knight, plötsligt inte så rosenrasande läng­ re. »Jag vill inte… det är inte…« Brian satte upp en hand. »Inget att bekymra sig över, mr Knight. Det är inte ert fel. Att ha er som kund är så viktigt för mig att jag inte vill riskera det bara för någon jävla idiot.« James kunde känna det kalla stålet i tumvecket. Ringnyckeln var en fantastisk finmekanisk produkt, perfekt balanserad. Grep­ pet hårdnade. »Känns lite hårt att sparka killen«, sa mr Knight. »Ingalunda«, sa Brian. »Han sabbade er bil. Han sabbade er uppfart. Han sabbade min platta. Han kommer att kosta mig en förmögenhet. Men det handlar inte om pengarna – utan om firmans rykte. Vi är proffs.« Knight ryckte på axlarna och nickade, när det långsamt gick upp för honom att ibland måste en man göra vad en man måste göra.

Brian snurrade på klacken och spände ögonen i James igen. »Är du kvar? Vad väntar du på? Att tomten ska komma med packningen?« James for runt och kastade med full kraft ringnyckeln tvärs igenom hela verkstaden. Den rikoschetterade mot en bänk, kana­ de över biltestfirman Pigeon’s MoT & Diagnostics rödstrukna betonggolv och landade nere i gamla inspektionsgropen med en skräll. James störtade i väg, rundade sin boss (Det där är ju en Snap-On, din skitstövel!), pilade förbi mr Knight (Sabbade fan hela min uppfart…) ut i det sunkiga lilla pentryt.

Han satte sig på den enda stolen med stoppad sits, den som Brian alltid brukade lägga beslag på. Han satte foten mot en av de andra stolarna och föste den hit och dit på linoleumgolvet en 13

stund, varpå han utan vidare åtbörder sparkade omkull den så rummet rungade.

I pentryt fanns ett bord med laminatskiva, en diskbänk, träbritsen som tjänstgjorde som säng åt Ang, samt fem udda stolar. Bordet var översållat av gamla tidningar och flottiga snabbmatspapper och en öronlös mugg som Pavel och Mikey använde som askkopp. Väggarna var koppärriga och nedsmetade med oljesvarta handavtryck. Ovanför mikron hängde en kalen­ der som hade tjänat som ursäkt för att visa toplessbilder. Ingen av grabbarna tittade någonsin på den, eller rev av någon månad för den delen – den bara hängde där, en försumbar maskulin trotshandling.

James välte en stol till.

Hela tiden hörde han otydliga röster under de vanliga ekan­ de ljuden, popmusiken och varvande motorer. Upphetsningen i tonfallen lade sig. Brian talade med Knight; Knight gick sin väg; uppbrottsmekanikens pendelrörelse.

Sedan startade lånebilen. James skulle ha känt igen motor­ ljudet överallt: en diesel-Citroën, med samma ljud som en riddar­ rustning som rasar utför en trappa.

Mr Knight lämnade kvar sin Audi. Att åtgärdas – efter allt tuppande och skitsnackande. Den gamla vanliga visan.

James hörde Cittran dunsa ned över kanten på cementplattan framför verkstaden, sedan tvåan skramla i när bilen rullade ut i trafiken. Så reste han sig från stolen.

Han gick bort mot verkstadens innersta, men Ang höll redan på att leta fram ringnyckeln ur bottenskiktet av diverse sopor i den utdömda inspektionsgropen. Ang var snabb på att ställa upp, vad det än gällde, och Brian var inte sen att utnyttja det. Han lät Ang ligga i: hämta smörgåsar, parkera bilar och slå telefonnum­ mer åt honom, eftersom han var för upptagen för att slösa bort tid med att vänta. Tre år efter att Ang hade rullat in i England på en lastbilsaxel höll han fortfarande på att lära sig språket. Hittills behärskade han bara fula ord.

Det är Brian Pigeon som ringer. Ett ögonblick. Ni har medde14

lande? Ang övade i det oändliga, ljudlöst, på sina repliker, men dialoger var rena minfältet.

Nu höll Brian på och kommenderade honom uppifrån kanten av inspektionsgropen, där han stod med händerna i sidorna och overallen glipande kring tryckknapparna. James hade på sista tiden noterat att när Brian lutade sig in över en motor var han tvungen att parkera bukfläsket på ett säkert ställe.

Han kastade en blick mot James. »Det där med nyckeln var lite överdrivet.« »Ursäkta.« Brian ryckte på axlarna och sa sedan: »Men gillade du tomten med packningen?« Han skrattade åt sitt eget skämt och toppade med en recension: »Skitkul.« James log blekt och sträckte ut en hand för att hjälpa Ang upp i utrymmet mellan gamla rampen och gropväggen. James var spensligt byggd, så han tog sats för att lyfta, men Ang var lätt som en fjäder och liksom svävade upp ur gropen.

James följde efter Brian genom verkstaden bort till kontoret, medan Ang plockade upp sin sopkvast, skruvade upp radion och sjöng med – fel ord till fel låt. »Ang«, ropade Mikey, »du låter som en kåt katt.« »Tackar«, sa Ang, och sjöng vidare. Han älskade sin radio.

Den stod och spelade när de kom till jobbet på morgonen, och spelade fortfarande varje kväll när de gick hem. Brian tittade upp när James kom in på kontoret. »Det gör inget, va?« »Nej«, sa James. »Såhär tätt inpå…« Brian ryckte på axlarna med händerna, »ja, du vet…« »Det gör inget«, sa James, och menade det. Ingenting gjorde något längre. Inget var tillräckligt viktigt för att någonting nå­ gonsin skulle göra något.

Brian fick upp en skrynklig sedelbunt ur fickan och lirkade fram en tjugopundssedel. »Här«, sa han.

James stoppade den i bröstfickan utan ett ord. »Shit«, sa Ang från dörröppningen. »Rättförtjänta pengar.« 15

»Lätt«, sa James. »Lättförtjänta pengar.« »Vad då är rättförtjänta pengar?« »Inte en susning. Pengar man har rätt till? Ärligt i­­hopjobbade?

Blir aldrig mycket.« »Aha«, sa Ang. »Okej.« Han dinglade som en marionett borta i dörröppningen.

Brian satt i telefon, jobbade på en ny lyft till. Fyra år tidi­ gare, när James var ny på firman, fanns där tre muggiga gamla inspektionsgropar; nu var redan två igenfyllda och ersatta med hydraullyftar. De hade också fått gummigolv och ny cementplatta på framsidan – och de var fortfarande tvungna att sätta kaffebur­ ken mot mikroluckan för att hålla igen den. Brian var rik men snål; han kanske var rik för att han var snål, antog James.

Brian skrek åt någon om tidsfönster för leveranser och brinn­ tider för betong, smällde sedan på luren och skrek: »Satans röv­ hål!« Ang lutade sig in genom kontorsdörren med sin vanliga per­ fekta känsla för timing. »Jag är kickad för ihopjobbat.« »Va?« sa Brian. »Jag är kickad. Nej James.« »James är kickad.« »Men jag är kickad för jobbat.« »James är kickad«, upprepade Brian. »Han är vit och engels­ man så han får kicken. Du är tjingtjong så jag kan inte kicka dig, för det skulle vara rasism.« »Shit.« Ang rynkade pannan. Han stod och mixtrade med toppen av kvastskaftet, petade på träet med en nagel.

Brian suckade. »Tänker du sopa golvet eller måste jag ringa till invandrarverket?« Ang sprätte upp och började sopa. »Jag är hmongmänska«, påpekade han surmulet. »Inte tjingtjong.« »Jaså du – men nu är du i England och i England jobbar vi.« Från andra sidan verkstaden slog Pavel upp ett ihåligt skratt inifrån hjulhuset på en Lexus.

James sträckte upp armen och fortsatte att lossa muttern från 16

fästet på Golfens avgasrör. Det var trettonde gången han hade fått sparken. Förödmjukelse för tvåhundrasextio pund. Brian Pigeon var född skådis – han borde ha stått på West End-scenen, inte basat för en sketen testverkstad i södra London – och hans ilska var övertygande, även när man visste att det bara var spel för gallerierna. Ibland kom mrs Pigeon till verkstaden, men hon klev sällan ur sin sportiga Mercedes, utan kommenderade bara Brian genom sidorutan, som i luckan på en McDonald’s drive-thru.

Men på henne blev Brian aldrig arg, och ibland undrade James om det var därför som han hade stora reserver av ilska, instängda och osäkrade och redo att riktas mot honom varje gång en kund verkade vara på humör att gå till domstol.

Det funkade varje gång. Inget blidkade en rik man snabbare än att bevittna hur en eller annan trasseltuggare fick sparken på stående fot för att ha sabbat ett jobb. Inget gick upp mot det när det gällde att få rika män att känna sig ännu mer inflytelserika.

Allt var ju bara ett spel, men James tyckte ändå att det var obehagligt – pinsamt att inför alla behöva ta på sig skulden för en tabbe som han aldrig gjort. Sedan den framtvingade ursäkten.

Sedan gapandet och skrikandet och underkastelsen och spott som flög i ansiktet.

Alltsammans fick honom att känna sig som skit.

Också tjugopundssedeln han blev påprackad fick honom att känna sig som skit. Brian gav honom alltid pengarna som om han gjorde James en stor tjänst, valde ut honom att särbehandla som en älsklingsson. »Men herregud«, sa Brian Pigeon lågt.

Ang slutade sjunga och stirrade sorgset ut genom dubbel­ porten.

James följde deras blickar och hjärtat sjönk som en sten.

Hans hustru satt där ute, vid kanten av plattan, med benen i kors, en Buddha i blå vindjacka.

Vilket enbart tjänade till att påminna honom om att det var exakt vad han förtjänade: att känna sig som skit.

17

3 A n n a B u c k var galen. Det kunde varenda människa se.

Varje förmiddag satt hon ute på gatan. Inte mot en husvägg som en hemlös, utan mitt i vägen, så att pendlare var tvungna att gira runt henne med sina telefoner och iPodar inpluggade i öronen; barn kretsade lättjefullt kring henne på sina cyklar, som små apacher runt en vagnborg.

En gång om dagen, i ur som skur, öppnade Anna den väder­ bitna ytterdörren i raden av viktorianska hus och slank ut. Hon hade knappt fått upp dörren på glänt förrän hon pilade ut genom springan och slog igen den bakom sig – snabbt – alltmedan hon såg sig över axeln som om hon försökte hindra en katt från att smita.

Hon bar alltid samma kläder: en stor blå vindjacka, som täckte armarna ända ned till fingertopparna. Hon stirrade stint i marken och höll huvan dragen över huvudet så att ansiktet bara skymtade, undervattensblekt. Med huvudet täckt och nedböjt behövde Anna inte titta upp för att veta exakt vart hon var på väg: diagonalt över den breda trottoaren, ut på cementplattan framför verkstaden.

Där sjönk hon sakta ned på knä och började skrubba.

Varje dag gick Anna Buck över cementen med tandborste, eftertorkade med trasa och polerade sedan till spegelglans.

Ingen stannade. Folk hade bråttom, andra ställen att gå till.

Om de tittade efter, var det bara med en hastig blick, och bara om de hade kastat ännu en blick ned skulle de ha noterat vad det var som Anna höll så rent.

Fem fotspår i cementen.

Fem små fotspår som ledde bort från de sotsolkiga husen mot ett okänt mål…

18

I dag var det torrt väder och spåren var dammiga, och Anna lät tandborsten sopa bort gruskorn och sand från de små rundade avtrycken efter tårna. När större partiklar var avlägsnade tryckte hon pekfingret i gropen efter tån för att lyfta bort dammet. Hon tänkte på Daniels tår – så små och skära och vickande.

Den här lilla grisen gick till torget…

Skära tår som vickade och hickade. Hon behövde bara börja på ramsan så ormade han sig av förväntan – ögonen blev som glänsande månskäror ovanför de knubbiga kinderna, hans små vita tandrader glimtade fram i skrattparoxysmer.

Hennes finger gick lätt ned i nästa tåavtryck.

Den här lilla grisen stannade hemma…

Hon var fortfarande vid pektån – hennes pekfingertopp pas­ sade perfekt i avtrycket, hamnade skönt på plats.

Den här lilla grisen stannade hemma…

Daniel hade inte stannat hemma. Daniel var borta och hade inte kommit tillbaka.

Ingen rostbiff, inget ingenting, inget oii-oii-oii hela vägen hem.

Bara.

Borta.

Anna tryckte lillfingret i tredje avtrycket, sedan i det fjärde.

Det femte – efter lilltån – var för litet till och med för hennes lillfinger, och hon böjde sig djupt ned mot marken som i bön för att kunna blåsa dammet ur det, innan hon putsade rent resten av fotspåret – tog det varligt under fotvalvet, för Daniel var ju så kittlig; därefter runt hälen, där hon fejade bort de sista damm­ kornen med trasan. Då kunde hon återigen känna hans hälar i sina händer, hur hon kupade handflatorna runt dem under alla blöjbyten för en evighet sedan så att hans små ben cyklade i luften när han log och skrattade vid doften av talk.

Han brast i skratt och hon brast i skratt och James brast i skratt. Allt verkade så omöjligt nu – blotta tanken på att skratta.

Han kommer att bli sprinter – titta bara på de där benen. Han kommer att bli dansare, som han sträcker på tårna. Han kommer att spela för Tottenham – med det tillslaget!

19

Daniel hade varit lätt att potträna. Det sades att det var svåra­ re för pojkar än för flickor, men Daniel hade slutat med blöjor när han fyllde två, och han älskade sina storpojkejeans och Batman­ byxor. Han kallade dem för sina Bad Man-byssor, och hon och James rättade honom aldrig, för det var ju så jättegulligt och de blev löjligt lyckliga varje gång han sa det.

Anna snyftade. Ibland bara kom det, utan förvarning och hon försökte inte hejda tårarna. Hon kunde inte. Att gråta var som att andas: omöjligt att sluta. Till att börja med försökte hon, men det gick inte. Nu låg hon böjd över sin uppgift och snyftade ohämmat och brydde sig inte ens om var hon var eller vem som kunde se henne.

En tår plaskade ned i fotavtrycket – hon svor tyst och torkade snabbt upp den med trasan. Surt regn och salt var döden för cement och betong.

När hon hade fått bort allt sot och damm från fotspåret öpp­nade hon vaxburken och började polera, för att lägga på ett skyddande skikt.

Ute i kanten av plattan hade någon som kallade sig Big Mike skrivit sitt namn i samma våta cement. Men ingen hade tagit sig an Big Mike, och de grunt skrivna bokstäverna hade börjat försvinna, där de nöttes ned av regn och förbipasserandes fötter.

Det skulle inte hända Daniels fotspår.

Aldrig.

Kraften i den tanken hejdade Annas tårar för ett ögonblick; hon torkade näsan på en blå jackärm och drog djupt efter andan igen, styrkt i sin fasta beslutsamhet att bevara de sista kända spåren av sin son lika levande och rena som den morgon han hade satt dem, exakt fyra månader tidigare.

Hon kunde inte hindra folk från att gå på dem – åtminstone inte efter att hon hade gått tillbaka till deras lägenhet. Men hon kunde få dem att glänsa, och det gjorde hon varje regnfri dag.

När det regnade gick hon bara ut och satt lutad över dem en stund, med böjt huvud, innan hon måste skynda in igen innan babyn vaknade.

20

Andra gånger placerade hon ut ett värmeljus och tände det med en gammal engångständare. En gång kom en polis och blås­ te ut det och sa åt henne att det innebar en brandfara. Anna hade skrikit honom rätt i ansiktet – något galet, osammanhängande om Daniel och slöseri med tiden och ta fast riktiga brotts­lingar – och polismannen hade retirerat och skyndat bort. Efter det förlade han sitt pass till andra sidan gatan och lät henne tända sina ljus bäst hon ville.

Nu sträckte Anna ut ett finger och följde konturen av det sista avtrycket, som var hennes favorit – den sista punkt där Daniel hade haft markkontakt. Fotspåret var lite vanskapt, grundare än de övriga – som om han helt enkelt hade lyft från Jordens yta och svävat bort, bort över lindarna, upp i himlen.

Bortom den punkten – där det sjätte fotspåret skulle ha fun­ nits – var cementytan slät och orörd. »Vad gör du?« Anna tittade upp som hastigast och fick se en flicka. Hon var klädd i skoluniform: svarta byxor, svarta skor och röd tröja – St Catherine’s Academy stod det broderat runt ett kors ovanför hjärtat.

Ibland ropade ungarna åt Anna när de passerade förbi i hög­ ljudda klungor, eller hånade henne, kallade henne Tokkäring och Putshäxa och ännu värre saker.

Hon böjde sig fram och återgick till arbetet. »Vad gör du?« frågade flickan igen.

Det var många veckor sedan Anna talade med någon annan än James. Kanske månader. »Pus…« började hon, och blev sedan tvungen att rensa stru­ p­en, från tårar, från allt tigande. »Putsar.« »Oj«, sa flickan.

Anna polerade hälen i sista avtrycket, polerade upp den så att den blev slät och blank som glas. Medan hon gjorde det drogs jackans nylonhuva i ett syntetiskt skrapande fram och tillbaka över öronen på henne, stängde ute allt annat.

Skri-skri-skri…

21

Anna fortsatte att gnida långt efter att hon var klar med fot­ avtrycket, bara för att hålla den vinande tystnaden vid liv. »Varför det?« sa flickan. »Va?« sa Anna. »Varför putsar du dem?« »För a…« Hon tystnade och tänkte efter och fortsatte: »Det var min pojke som gick där, och jag vill inte mista spåren efter honom.« »Varför det?« Daniel hade också velat veta varför. Jämt och ständigt. Varför är det så, varför är det inte så, varför något annat. Hon höll på att bli tokig. Fastän på den tiden hade hon – givetvis – ingen aning om vad tokig innebar, inte den ringaste. Nu hade Daniels försvinnande avslöjat den sanna innebörden av ordet för henne.

Anna visste det. Hon visste att hon höll på att bli tokig, men hon visste inte hur hon skulle sätta stopp för det, lika lite som hon visste hur hon skulle kunna sluta gråta eller sluta andas. »Varför det?« Flickan stod kvar. Frågade om igen. »Varför vill du inte mista dem?« Anna ryckte på axlarna utan att titta upp. »För att jag miste honom.« »På det viset…« sa flickan och rynkade pannan i förundran. »Hur då?« Det där Hur då cirklade runt runt i Annas hjärna så ofta att hon kunde det utantill, precis som hon hade kunnat varje bild­ ruta i Daniels DVD-samling – Lejonkungen, Toy Story. Hon ville inte ha någon repris på hur då, men när den väl hade satt i gång var det omöjligt att få stopp på den.

Hon hade stått i köket och gjort lunchpaket till förskolan och till jobbet. Jordnötssmör och morötter, till Daniel en liten chokladbit som såg ut som en groda, till James jordnötssmör och en Mars. Från verkstaden intill hade radion hörts – plåtig musik, från Duran Duran kanske, eller Culture Club. Något från åttio­ talet. Hon hade kastat en blick genom köksfönstret på gatan, som

22

spelade sina egna rytmer: buss 32 som väntade vid hållplatsen, mannen som rastade två rultiga taxar, kvinnan som joggade så sakta att den långe mannen med Daily Telegraph under armen lätt passerade henne, trottoarbeläggningen som sprack och vinklades upp när lindarna vägrade att låta sig hållas nedtryckta av betongkvadrater. Utanför verkstaden stod en cementbil, vars förare höll på att dra ut grova rör av korrugerad plast över plattan.

Om några ögonblick skulle James smyga sig på henne bak­ ifrån och lägga armarna om henne… Åh!

Hon hade vänt sig om och kysst honom, hårt och länge.

I kväll har jag med mig fyrverkeri hem, hade han sagt.

Hon hade skrattat och sagt: Det är jag säker på!

Han hade också skrattat, sträckt fram armarna runt henne och tagit sin lunch. Sakta. Deras kroppar tryckta mot varandra hela vägen.

Som de log.

Ses i kväll.

Hon skulle få se honom förr än det.

Men aldrig på samma sätt igen.

Anna hörde honom gå ut genom dörren. Hörde hur han gick nedför den smala, mörka trappan, hörde hur han öppnade ytterdörren…

Hon hade inte hört dörren stängas. Hon hade inte ens tänkt på det förrän efteråt – förrän det var alldeles, ohjälpligen, för sent.

James öppnade dörren, James stängde dörren. Likadant varenda dag under de tre år som de hade bott där. Hon kunde det lika bra som Toy Story – så bra att hon kunde ignorera det och tänka på annat medan det brusade vidare i bakgrunden.

Utan att uppfattas.

Daniel!

Hon hade tagit ut chokladen och lagt i en morot till.

Daniel! Kom nu!

Hon hade tagit ut moroten och lagt tillbaka chokladen.

I kväll skulle hon göra cornflakeskakor. Daniels älsklings­ 23

kakor. Och på vägen till jobbet tänkte hon köpa några äpplen att ploppleka med.

Hon skulle aldrig mer gå till jobbet.

Daniel!

Hon hade gått in i hans rum. Hon hade gått in i badrummet.

Hon hade gått tillbaka till hans rum. Hon hade inte gått ned; fanns ingen anledning. Det enda som fanns en trappa ned var ytterdörren, och den var alltid stängd därför att de bodde vid en genomfartsgata.

I stället hade hon stått vid TV:n och slösat bort tid, slösat bort liv, med att undra var han kunde finnas – och när hon väl hade tittat ned i trapphuset var det för sent.

För etthundratjugo dagar sedan hade dörren lämnats öppen…

Allt efter det var bara en enda suddig, panisk snabbspolning: spring och rop och föraren av cementbilen som tittade upp från den grova, slingrande slangen för att se efter vad som stod på, och Pavel och Brian Pigeon som rusade fram och tillbaka på ­gatan och hejdade främmande människor, med händer i höfthöjd för att visa hur lång Daniel var. Och Ang med händerna hårt knutna om kvastskaftet, ögonen uppspärrade och tårfyllda in­ för all uppståndelse. Och Mikey som gick och ropade Danny! ­Danny! i den smala gången på baksidan av verkstaden.

Och James som slutligen dök upp bortifrån affärsgatan med famnen full av jättebloss och raketer som han strax glömde bort så totalt att de föll ur händerna på honom när han frenetiskt rusade uppför och nedför gatan.

Allt insvept i den disiga luften som luktade fyrverkeripjäser, i det burkiga ljudet från poplåtar inifrån verkstaden.

Den första polisbilen hade kört rätt upp på trottoaren och en av poliserna hade hittat stället. Stället där fem små fotspår avtecknade sig i den nygjutna cementplattan.

Och upphörde.

Ingen hade sett honom.

Ingen hade sett honom igen efter den där bittra november­ kvällen.

24

Anna mindes inte mycket mer av den dagen, och mindes inte mycket mer av alla följande dagar. De suddiga bilderna, ljuden av poliser och kameror, tidningsartiklar som blev mindre och mindre. Kommissarie Lloyd som ringde då och då för att försöka få henne att minnas sådant som hon kanske mindes, bara utifall att hon hade viktig information som hon inte hade uppfattat som viktig. Erbjudanden om medicin och terapi – som om det skulle kunna förmå henne att glömma att Daniel var borta. Och som om glömskan skulle ha varit något positivt!

Anna kunde ärligt talat inte ha kunnat redogöra för hur hon klarat sig hela vägen från den dagen fram till nu – hur hon hade överlevt.

Varför hon hade överlevt.

Flickan stod kvar bredvid henne.

Anna plockade upp trasan och tandborsten och polervaxet och tog sig upp på fötter. När hon nu stod upp kunde hon se barnets ansikte ordentligt: runt och rödblommigt och cirka åtta år gammalt. Glasögon med svarta stålbågar och mörkbruna flätor med hårspännen formade som blommor. »Vart tog han vägen?« undrade flickan, och Anna insåg att hon måste ha utsagt alla de där minnena högt. »Ingen vet«, sa Anna och den sanningen lät lika brutal i hen­ nes öron som den hade gjort när hon första gången fick höra en polis säga den till en bekymrad fotgängare den där ödesdigra – ovarsamma – dagen. »Letade du?« sa flickan. »Jag letade«, sa hon. »Alla letade. Vi kommer aldrig att sluta leta.« »Är han död?« frågade flickan och hennes ögon vidgades av fasa. »Nej«, sa Anna bestämt. »Han lever. Någonstans.« Barnet nickade allvarsamt, lättad över att få höra den goda nyheten. »Om jag ser honom ska jag berätta det för dig«, sa hon, och

25

Anna blev rörd. Hon försökte säga »tack«, men hon hade ingen styrsel på läpparna.

Hon hade glömt hur goda barn kunde vara. En vecka efter Daniels försvinnande hade någon skjutit in en valhänt teckning under ytterdörren: två guldfiskar i en damm. Hon antog att den var från någon av klasskamraterna på förskolan TiggerTime några hus längre bort. Hans lärare hade också knackat på ett par gånger och erbjudit tröst som hon egentligen inte hade någon möjlighet att ge.

Anna och den lilla flickan med flätor stirrade tillsammans ned på de fem fotavtrycken, nu så mörkblanka att de liknade konstverk på något flott galleri. »De är allt du har kvar«, sa barnet sorgset.

Anna nickade. De var allt hon hade kvar.

Sedan sa flickan att hon måste gå till skolan.

Och så försvann hon också.

26

4 J u längre kriminalkommissarie John Marvel hade arbetat på

mordroteln, desto mer hade han kommit att avsky mänskligheten.

Han hade aldrig mött en människa som han inte föraktade – eller, på sin höjd, såg ned på – och han kunde se de dåliga sidorna hos vem det vara månde.

En egenskap som kom väl till pass hos en kriminalare.

Inte i lika hög grad hos en mänsklig varelse.

Mord var det som kriminalkommissarie Marvel satte högst av allt i världen – till och med högre än Sky Sports. Inget annat brott var så svartvitt slutgiltigt som mord, och mord var en av de få saker här i livet som han tog personligt. Och han var också mästerlig när det kom till mord. Han ägde intuition och insikt, han var obändigt envis och gick vidare där alla andra hade gett upp – inte för att han ville klara upp brottet, utan för att han hatade att förlora. Att lösa mordfall var en tävling, inte tu tal om saken. Mördaren vann, eller så vann polisen.

Hur skulle man kunna låta bli att älska något som var så lätt att förstå?

Så bibliskt? Även när Marvel förr stod på King’s Arms om kvällarna prata­ de han jobb – så länge arbetsbeskrivningen innefattade mord.

Hans kollegor försökte stänga av och glömma allt vidrigt, men Marvel ältade alla bloddrypande detaljer; han sållade bevis­ materialet mentalt, tvingade kollegor till långa, invecklade dis­ kussioner om blodstänk och förruttnelseprocesser och svårtydda fakta. Och när de ursäktade sig och bröt upp tidigt satt han där ensam och tragglade alla oändliga variabler för när och hur och varför och vad och vem.

På semestern tog han med sig utredningsmappar. När andra 27