Dana Fowley
hur kunde hon?
Trots hennes fruktansvärda barndom har Dana Fowley blivit en stark kvinna vars mod och målmedvetenhet att skapa en egen trygg familj lyser igenom på varenda sida av denna djupt rörande, men slutligen hoppfulla berättelse. Dana lever idag i Edinburgh med sin make, deras barn och hennes syster Heather. Hur kunde hon? är hennes första bok.
När Dana är fem år gammal blir hon våldtagen för första gången. Förövaren är hennes styvfar och hans medhjälpare: Danas mamma. Från och med den dagen lever hon i konstant rädsla och smärta, och det finns ingen - inte ens hennes egen mamma - hon kan lita på. Fångad i vad som så småningom visar sig vara Skottlands värsta pedofilhärva genom tiderna, får Dana och hennes syster Heather utstå åratal av fasansfulla övergrepp och obeskrivligt våld. Och värst av allt: deras egen mamma gjorde ingenting för att skydda dem.
Den sanna berättelsen om en mors svek och en dotters kamp för överlevnad
Dana
Fowley
”Av det domaren sa hörde jag bara två ord: ’Tolv år.’ Jag tittade på kvinnan som satt i förhörsbåset och uttryckslöst stirrade rakt fram. Hon visade inga känslor. När jag hörde orden föll jag ihop på den hårda bänken på åhörarläktaren i Edinburghs högsta domstol. Hela min kropp skakade av våldsamma snyftningar. En storm av känslor rasade inom mig. Jag var lättad och upprymd över att tre personer i det pedofilnätverk som hade stulit min barndom skulle få tillbringa lång tid bakom galler, men jag var också fylld av skuldkänslor. För kvinnan med det långa mörka håret, som just hade blivit dömd till tolv års fängelse, var min mor. Och det var på grund av mig, nyckelvittnet, som hon satt på de anklagades bänk. Varje gång någon får höra talas om min mammas delaktighet i de fasansfulla händelserna i min barndom, frågar de: ’Hur kunde hon?’ Det är en fråga jag har ställt mig själv många gånger, ända sedan jag var tillräckligt gammal för att förstå vad jag blev utsatt för.” Ur boken
www.norstedts.se
Omslag: Miroslav Sokcic Foto omslag: iStockphoto
O_Fowley_Hur kunde hon.indd 1
2010-03-02 19:42:44
dana fowley
Hur kunde hon?
Üve rs ättare : Susanne Nobel
Hur kunde hon.indd 3
2009-12-21 00:36:05
Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2008 Dana Fowley och Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel: How could she? Originalförlag: Century Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Översättning: Susanne Nobel Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsfoto: iStockphoto Tryckt hos Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-1-302764-7
Hur kunde hon.indd 4
2009-12-21 00:36:05
Den här boken är tillägnad min partner Paul, som har stått vid min sida genom allt, och mina söner Jordan och Dylan samt mina styvsöner Paul och Ryan. Den är också tillägnad min syster Heather, som har hjälpt mig genom att bara finnas. Jag dedicerar också min berättelse till alla barn som är eller har varit utsatta för sexuella övergrepp. Måtte de finna modet att sätta sig upp mot sina plågoandar, som jag gjorde.
Hur kunde hon.indd 7
2009-12-21 00:36:06
Inledning
A
v det domaren sa hörde jag bara två ord: ”Tolv år.” Jag tittade på kvinnan som satt i förhörsbåset och uttryckslöst stirrade rakt fram. Hon visade inga känslor. När jag hörde orden föll jag ihop på den hårda bänken på åhörarläktaren i Edinburghs högsta domstol. Hela min kropp skakade av våldsamma snyftningar. Gail, min partners svägerska, och Angela, den polis som hade hjälp mig igenom de senaste fruktansvärda åren, tog mig under armarna och till hälften bar mig ut ur salen. Ute i foajén föll jag ihop på en av bänkarna. En storm av känslor rasade inom mig. Jag var lättad och upprymd över att tre personer i det pedofilnätverk som hade stulit min barndom skulle få tillbringa lång tid bakom galler, men jag var också fylld av skuldkänslor. För kvinnan med det långa mörka håret, som just hade blivit dömd till [9]
Hur kunde hon.indd 9
2009-12-21 00:36:06
tolv års fängelse, var min mor. Och det var på grund av mig, nyckelvittnet, som hon satt på de anklagades bänk. Vägen till rättssalen har varit lång och svår och den började samma dag som jag föddes. Det som hände mig, i händerna på den människa jag borde ha kunnat vänt mig till för kärlek och tröst, är en fasansfull historia, men det är en historia som är viktig att berätta. Inte bara för att den är min historia, utan för att den är hundratals andra barns historia, barn som har lidit eller fortfarande lider i händerna på pedofiler. De pedofiler som förgrep sig på mig tillhör det största pedofilnätverk som någonsin har dragits inför rätta i Storbritannien. Men nätverket är inte exceptionellt i sin ondska. Det finns många fler historier där ute som hemlighålls av offer som inte orkar med skammen eller som är alltför rädda för att våga polisanmäla de som har förgripit sig på dem. Under många år kände även jag att jag hellre ville begrava de fasansfulla minnena från barndomen än att konfrontera dem som hade begått brotten. Men med hjälp och stöd av min partner Paul lyckades jag till slut uppbringa modet att utkräva rättvisa. Det är anledningen till att jag till slut stod i en rättssal och hörde min mamma, som jag fortfarande älskar, dömas till ett tolv år långt fängelsestraff. Varje gång någon får höra talas om min mammas delaktighet i de fasansfulla händelserna i min barndom, frågar de: ”Hur kunde hon?” Det är en fråga jag har ställt mig själv många gånger, ända sedan jag var tillräckligt gammal för att förstå vad jag blev utsatt för. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få [ 10 ]
Hur kunde hon.indd 10
2009-12-21 00:36:06
något svar på den frågan. Jag tror inte att någon kan förstå hur en kvinna kan vara kapabel till sådan grymhet mot sitt eget barn. I dag sitter min mamma i fängelse och jag är, för första gången i mitt liv, helt fri. Att skriva den här boken har hjälpt mig att förstå mitt förflutna och komma vidare. Jag tillhör de lyckligt lottade. Jag har ett hem, barn och ett bra liv. För de flesta som faller offer för pedofiler finns inga lyckliga slut. De lever sina liv i ett skymningsland av alkoholism, narkotikaberoende eller prostitution – allt för att fly från sig själva. Det är för deras skull jag skriver den här boken. Jag vill att alla ska veta hur mitt liv har varit och jag vill ge andra offer styrkan och modet att gå vidare.
[ 11 ]
Hur kunde hon.indd 11
2009-12-21 00:36:06
1
M
in mamma gifte sig med min pappa på den mest romantiska dagen på hela året – alla hjärtans dag. Det var 1980 och det var också hennes sextonde födelsedag. I stället för bröllopsklänning bar hon en mammaklänning eftersom hon var gravid med mig. Jag föddes bara fyra månader senare. De var inte tvungna att gifta sig, det var ingen som höll en pistol mot min pappas huvud. Han var lycklig över att få gifta sig med henne. Men den enda romantiska dagen i deras förhållande var dagen då de gifte sig. Han upptäckte snart att äktenskapet inte passade honom. Mammas familj var helt emot giftermålet. Gravid eller inte, de ville inte att hon skulle gifta sig med honom. Mamma, som hette Caroline Dunsmore innan hon gifte sig med min pappa Tam Fowley, hade bott hemma med mormor och morfar fram till bröllopet, men när jag föddes hade hon och Tam hunnit flytta in i en av allmännyttans lä[ 13 ]
Hur kunde hon.indd 13
2009-12-21 00:36:07
genheter. De hade träffats genom Tams syster Sheena, som var mammas kompis. När jag var femton månader kom min syster Heather till världen. Vi flyttade mycket. Mamma har flyttat från den ena lägenheten till den andra i hela sitt liv och aldrig stannat länge på samma plats. Jag vet inte varför hon flyttade så mycket, men en psykiater skulle säkert hitta en förklaring till det i hennes svåra barndom. Jag tror inte flyttandet berodde på att hon blev vräkt till följd av obetalda hyresskulder, eftersom hon alltid hade samma hyresvärd, nämligen kommunen. Och vi flyttade aldrig särskilt långt. Två kartsidor i Edinburghs telefonkatalog omfattar hela min barndom, förutom en kort vistelse på landsbygden. Jag gick i fem olika grundskolor och med ett undantag låg alla inom någon kilometer från varandra. Var de någonsin lyckliga i sitt äktenskap? Jag tvivlar på det. Så länge jag kan komma ihåg har de grälat och bråkat. Tam drack och när han var full blev han otrevlig och våldsam. Han var nio år äldre än mamma och mycket större än hon. Hon är liten och spenslig, som jag, så hon var ingen match för honom. Alla tre fick vi känna på hans dåliga humör. Det var inte det att han slog mig och Heather, men han kunde plötsligt bli aggressiv och vi hade goda skäl att vara rädda för honom. Utan förvarning kunde han rycka tag i oss och tvinga oss att sitta raka i ryggen. Vi satt som två små skräckslagna statyer och vågade varken tala eller röra oss. Mamma kunde inte hindra honom och jag tror aldrig att hon ens försökte. Jag har inget minne av att pappa någonsin hade ett jobb, eftersom han var hemma hela tiden. Jag insåg snart att den karaktäristiska lukten av hans andedräkt var stanken av alkohol. Pappas största kärlek på den tiden var Tennents öl. [ 14 ]
Hur kunde hon.indd 14
2009-12-21 00:36:07
Jag har få minnen av min pappa från mina första levnadsår. Men jag minns att han hade en annan kvinna i huset en dag när mamma var ute. Han tog med henne in ett rum. Även om jag inte såg vad de gjorde, förstår jag nu varför han ville vara ensam med henne och inte bli störd av två små flickor. Han sa åt mig och Heather att sitta i soffan och när jag frågade om jag fick gå på toaletten sa han: ”Sitt still, annars klipper jag till dig”. Jag började gråta av rädsla eftersom jag inte kunde hålla mig länge till. Jag var bara tre år och visste inte vad jag skulle ta mig till. ”Och om du kissar på dig slår jag dig ännu hårdare”, skrek han. Till slut kunde jag inte hålla mig längre och kissade på mig. Jag var alltför skräckslagen för att våga röra mig och satt därför kvar i soffan och hoppades att mamma skulle komma hem. Det är ett så avlägset minne att jag inte minns vad som hände när hon kom hem. Jag vet att också hon var rädd för honom ibland. Det hände att han brände henne i ansiktet och på benen med en cigarrett och en gång slog han henne med en hammare. Så jag tror inte ens hon frågade honom varför jag hade kissat på mig. Under min uppväxt hörde jag andra historier om min pappa som fick blodet att isas i mina ådror. Mamma berättade att han krockat med sin bil en gång innan jag föddes. Han tog sig ut ur vraket och räddade sin egen mamma, men lämnade kvar min gravida mamma. När jag var sex veckor gammal försökte han kväva mig med en kudde eftersom han, enligt mamma, var svartsjuk på mig för att jag fick mer uppmärksamhet än han. Mormor har berättat att han vid ett tillfälle tvingade ut mamma på balkongen med en yxa i handen och sa att han skulle hugga henne i bitar, så [ 15 ]
Hur kunde hon.indd 15
2009-12-21 00:36:07
att mormor kunde få ena halvan och han den andra. Hans syster, min faster Sheena, har också berättat att han en gång slog mig i ansiktet så hårt att det blev ett märke av hans hand på min kind. Det här är andra människors minnen, men ett av de tydligaste minnen jag själv har är från kvällen då pappa lämnade oss. Jag låg i sängen och lyssnade på ännu ett praktgräl mellan honom och mamma, när det plötsligt smällde i dörren och blev alldeles tyst i lägenheten. Så här i efterhand kan man tycka att tystnaden borde ha varit en lättnad, men det var den inte. Jag grät efter honom den natten, där jag låg bredvid mamma som hade burit in mig till sin säng. Hon fällde inte en enda tår – hon var glad över att han var borta. Värre skulle det bli. Vi upptäckte snart att han hade flyttat in hos en kvinna på andra sidan gatan. Kvinnan hade en dotter i ungefär samma ålder som jag och jag minns att jag såg honom hålla sin nya ”dotter” i handen ute på stan. Varje gång han gick förbi grät jag efter honom. Det fanns en låg mur utanför lägenheterna mitt emot och jag brukade gå på den och ropa efter pappa. Om jag såg hans nya kvinna skrek jag: ”Du har tagit min pappa!” Ibland kom han tillbaka till oss, men han stannade aldrig länge. Varje gång han kom hem satte han på Cliff Richards skiva Daddy’s Home. Han brukade lova att han skulle stanna för gott, men snart, oftast efter bara några timmar, försvann han igen. Än i dag får jag tårar i ögonen när jag hör den låten. Ibland undrar jag om mitt liv hade blivit bättre om han hade stannat? Vem vet. Vi var en andra klassens familj. Pappa drack och var våldsam och mitt liv skul[ 16 ]
Hur kunde hon.indd 16
2009-12-21 00:36:07
le aldrig ha blivit bra, men det kanske inte hade blivit så oerhört eländigt som det blev. Efter att han hade lämnat oss fortsatte mamma, jag och Heather att hälsa på hans mamma, vår farmor. Farmor fortsatte att behandla oss som sina barnbarn, även om vår relation blev sämre när Tam skaffat en ny familj. En dag dök Tam upp när vi var och hälsade på farmor. Jag sprang genast fram till honom, men han föste mig åt sidan. I stället lyfte han upp sin nya kvinnas lilla flicka, hans nya ”dotter”, och presenterade henne för farmor. Hon välkomnades med stora famnen. Jag hatade henne. Hon hade tagit min pappa och jag tvingades inse att han aldrig skulle komma tillbaka. Inom kort hade mamma skilt sig från honom och vittnat i domstol om hans våldsamhet. Vi levde på bidrag och hade aldrig tillräckligt med pengar till kläder och räkningar. Men som barn var jag aldrig medveten om att vi var fattiga. I det område vi bodde var våra förhållanden helt normala. Muirhouse är ett ruffigt område i Edinburgh, men på den tiden kände jag inte till något annat och där fanns allt vi behövde. Ett par minuters gångväg bort fanns en stor butiksgata och en park med gungor där vi brukade leka. När jag i dag kör längs de där gatorna vet jag att ingenting i världen skulle få mig att bosätta mig där igen. Men när jag blev vuxen och flyttade därifrån saknade jag verkligen området. Visserligen fick man se sig för och vara försiktig när man gick och handlade, men när man väl kom fram till affärerna hade man redan stannat massor av gånger på vägen för att besvara frågan: ”Hur mår du då?” Det fanns en samhörighet, ett släktskap, som jag saknade när jag flyttade till ett bättre område. I Muirhouse kände alla varandra. Nu ser jag det [ 17 ]
Hur kunde hon.indd 17
2009-12-21 00:36:07
förstås med andra ögon. Jag ser de unga flickorna som blivit gravida innan de har gått ur skolan, knarkarna, alkoholisterna och gatubråken. Vi måste ha haft det riktigt tufft ibland. En jul hade mamma inte råd att köpa någonting åt oss – inga julklappar och ingen julmat. Mormor kom till vår räddning och betalade för hela julen: julgranen, pyntet, alla våra julklappar och en komplett jullunch med allt vad det innebär hemma hos henne. Jag minns inte alla turerna med Tam längre men vid tidpunkten för deras tredje bröllopsdag, som också var mammas nittonde födelsedag, hade han och mamma helt glidit ifrån varandra. Men någon gång under det året är jag säker på att de återförenades, även om det var kortvarigt. När mamma fyllde nitton år fick hon en födelsedagspresent av sin pappa och en vän till honom: en natts sex med en ung man de kände, som var lika gammal som hon. Det var mamma själv som berättade det för mig, flera år senare. Man kan tycka att det var en märklig present för en far att ge sin dotter, men i min familj var det inte konstigt. Jag tror inte att natten blev den framgång som min morfar hade hoppats på, eftersom mamma och den unge mannen aldrig blev ett par. I stället var det kompisen till min morfar, han som hjälpt till att ordna födelsedagspresenten, som fick ihop det med mamma. Han hette Billy King och var mer än tjugo år äldre än mamma och inom ett par månader hade de flyttat ihop. Han blev min styvfar och bodde med oss de kommande elva åren. Han gifte sig med mamma när de hade varit tillsammans i sex eller sju år. Första gången jag träffade Billy var hemma hos mormor och morfar. Han var där med mamma och även om han var [ 18 ]
Hur kunde hon.indd 18
2009-12-21 00:36:07
morfars kompis förstod jag genast att han var intresserad av mamma. De skrattade och skojade och han pratade mycket vänligt med mig och Heather, frågade saker, klappade oss på huvudet och gav mamma komplimanger om hur väluppfostrade och söta vi var. Kort därefter flyttade vi alla in i en lägenhet i två våningar i May Court vid Pennywell Medway. Den lägenheten är det första hem jag minns tydligt. Det var bara fem minuters promenad från vår gamla lägenhet. May Court är ett stort och grått fyravåningshus där två av portuppgångarna består av allmännyttans lägenheter. Vår lägenhet låg på andra våningen och en trappa ledde upp till de två sovrummen: ett för mig och Heather och ett för Billy och mamma. Billy var kort och mycket fet. Han vägde mer än hundratjugofem kilo. Han hade glasögon och mörkt hår som började bli tunt, med en kal fläck längst upp på huvudet. Det fanns inget fysiskt tilldragande hos honom och det var svårt att förstå varför mamma var så förtjust i honom. Men i början verkade det som om han skulle vara bra för vår familj. Han hade en glassbil som han sålde glass från i området. Ofta tog han med sig godis hem till oss. Han klädde sig alltid väl och arbetade hela dagarna, vilket var ovanligt för oss eftersom inte många medlemmar i vår släkt arbetade. Han var alltid generös med de pengar han hade. Jag minns att han och mamma tog med mig och Heather på en dagsutflykt till Burntisland en gång. Det var ett litet kustsamhälle vid Firth of Forth. Där fanns ett nöjesfält och vi åkte några av attraktionerna. De köpte glass till oss och fåniga, färggranna peruker. Jag njöt i fulla drag. Vi lekte med hinkar och spadar och byggde sandslott på stranden. Jag ville bada, men jag var rädd för att bli biten av en [ 19 ]
Hur kunde hon.indd 19
2009-12-21 00:36:07
krabba eller något annat havsdjur, så mamma och Billy höll mig i var sin hand och följde med mig ut i vattenbrynet och försökte övertala mig att plaska i vattnet. Jag var bara fyra år, men jag minns att jag låg i sängen den kvällen och kände mig sprängfylld av lycka.
*** Det var den enda gången jag upplevde något som skulle kunna kallas semester och utflykten har etsat sig fast i mitt minne eftersom det var en av de få, verkligt lyckliga dagarna i hela min barndom. Jag har mycket få lyckliga minnen från innan jag fyllde sjutton. Det är som om mitt liv består av två separata delar. Om det fanns lyckliga stunder i min barndom tror jag att de har överskuggats av allt annat som hände mig. De har helt enkelt kvävts av alla hemska minnen. Jag kan inte minnas många fina stunder, nästan bara Burntisland, detta lilla fragment av ett normalt familjeliv. Förutom det blev min barndom en enda lång mardröm. Mamma visade aldrig kärlek eller tillgivenhet för mig och Heather. Vi blev aldrig kramade och hon sa aldrig att hon älskade oss. Om vi ramlade och slog oss sprang hon aldrig fram för att lyfta upp oss eller för att trösta oss. För oss var det normalt och man saknar inte det man aldrig har haft. Hon städade lägenheten, såg till att vi var hela och rena och hon lagade ordentlig mat åt oss. Utåt sett var hon en bra mamma. Hon var svagbegåvad – hon hade gått i specialskola för barn med inlärningssvårigheter när hon var liten – men hon var definitivt tillräckligt begåvad för att kunna sköta ett hem. Den enda riktiga kärlek jag fick kom från mammas syster, moster Brenda. Mamma var den äldsta av tre syskon och [ 20 ]
Hur kunde hon.indd 20
2009-12-21 00:36:07