9789140650825 by Smakprov Media AB

Samhällsteori och samtidskultur Simon Lindgren

I boken tas både klassiska och mer sentida teorier upp i relation till samtidskulturella uttryck på ett sätt som förser läsaren med en relativt omfattande orientering och begreppslig verktygslåda. Nyckelbegreppen hos tänkare som Marx, Weber, Durkheim, Simmel, Bourdieu, Giddens, Goffman, Bauman och Butler ges en ordentlig genomgång.

Simon Lindgren

Sociologi 2.0 – Samhällsteori och samtidskultur vill förmedla huvuddragen i det sociologiska teoriarvet på ett nyskapande sätt. Uppdateringen till ”Sociologi 2.0” handlar dock inte om att förkasta befintlig teori till förmån för trendiga begrepp utan snarare om en illustration av de etablerade teoriernas – ibland nästan förvånansvärda – användbarhet när det gäller dagens samhälle. När klassikerna utarbetade sina perspektiv fanns varken snabbmat, reality-TV eller mobiltelefoner, men de lyckades ändå finna perspektiv på samhället som i allra högsta grad är gångbara än idag.

Sociologi 2.0

Sociologi 2.0 – Samhällsteori och samtidskultur riktar sig till alla som är intresserade av sociologi och samhällsteori, men är särskilt tänkt som läro bok på grundläggande teorikurser inom sociologi och andra samhällsvetenskapliga ämnen.

Bokens författare Simon Lindgren är docent i sociologi, verksam vid Umeå universitet, och forskar inom områdena populärkultur, massmedier och Inter net. Han har tidigare skrivit boken Populärkultur .

Simon Lindgren är docent i sociologi och verksam vid Umeå universitet.

Sociologi 2.0 ISBN 978-91-40-65082-5

789140 650825

samhällsteori och samtidskultur

Simon Lindgren

Innehåll Förord

1. Sociologi 2.0

Jag har liksom en teori… Sociologi 2.0 – ett uppdaterat gränssnitt Samhällsteori och samtidskultur Bokens disposition

9 18 21 24

2. Att läsa samhället

Ett flummigt ämne? Reflexivitet, dialog och kritik

27 31

3. Snabbmatssociologi

I snabbmatsrestaurangen: en etnografisk fältanteckning Fyra klassiska teoretiker Marx: Arbete och kapital Weber: Handling och rationalitet Durkheim: Individ och samhälle Simmel: Kultur och sociala former Slutord: Klassikerna och samtidskulturen

41 44 47 58 71 82 92

4. Manlighet, civilisation och postmodern reality-TV

Manlighet och reality-TV Konstruerad manlighet

95 99

Elias: Civilisation och självkontroll Baudrillard: Postmodernitet och hyperrealitet Butler: Queer och performativitet Connell: Hegemonisk och underordnad manlighet Slutord: Manlighetens kris

102 107 114 120 128

5. Identitet och virtualitet på nätet

131

Internet, modernitet och postmodernitet Castells: Den verkliga virtualitetens kultur Turkle: Identiteter online Giddens: Modernitet och reflexivitet Goffman: Scener, masker och manus Lefebvre: Den sociala produktionen av rum Bourdieu: Fält, habitus och kapital Slutord: Nätteori och samhällsteori

133 136 141 145 154 162 166 176

6. Makt, motstånd och musik

179

Gatupolitik och global estetik Said: Orientalism och postkolonial teori Melucci: Nya sociala rörelser Veblen: Iögonfallande konsumtion Spivak: Kan den subalterna tala? Slutord: Kön, ras, kultur och konsumtion i en globaliserad värld

179 182 195 207 213

7. Sociologi 2.0: Till vilken nytta?

221

Referenser Index Bildförteckning

224 235 240

219

1. Sociologi 2.0 Det här kapitlet beskriver bokens utgångspunkter, innehåll och hur det hänger ihop. Det förklarar vad samhällsteori är, eller kanske snarare vad det borde vara, och vad man ska ha den till.

Jag har liksom en teori … Teori är ett av de många nya ord som man stöter på när man kliver in i den akademiska världen. Teori, empiri, analys, metod. Som forskare tycker jag att det är teoretiserandet som är själva kärnan i det vetenskapliga arbetet: När man har samlat in och ordnat sin ”empiri” med hjälp av en eller annan ”metod” och utsatt den för ”analys” mot bakgrund av befintlig ”teori” – det är då som det bränner till. När vi i det här skedet av forskningsprocessen kan utveckla eller ifrågasätta tidigare resultat, och kanske till och med skapa egna teorier – det är då som forskning och vetenskap blir riktigt spännande. Det är vad jag tycker som forskare. Men som universitetslärare får jag ofta intrycket att mina studenter inte känner på det här sättet inför teori. ”Måste man ha med teori?” eller ”Nu måste jag bara hitta något att skriva om i teorikapitlet!” är en fråga och ett yttrande som jag fått höra ganska många gånger när jag handlett uppsatser. Det är helt klart ett uttryck för ett pedagogiskt misslyckande. Jag måste på något sätt ha kommit till korta när det gäller att förmedla vad teori är, och inte minst när det handlar om att stimulera kreativiteten och att skapa ett lustfyllt förhållande till analyser och teoretiserande. Kanske är det inte bara jag som har misslyckats. Kanske finns det inneboende brister i det sätt på vilket teori förmedlas och ”lärs ut” i allmänhet. Samhällsteori borde ju vara bland det roligaste som finns! Det är ur de här åsikterna, misstankarna och önskningarna från min 9

sida som den här boken springer. Målet med den är att försöka förmedla samhällsteori på ett lättillgängligt och inspirerande sätt utan att fördenskull göra avkall på ”akademisk tyngd”. Den aningen självgoda och ganska provokativa titeln Sociologi 2.0 indikerar att jag inte nödvändigtvis ser den här texten som ett komplement till en ”riktig” teoribok. Den aspirerar snarare på att vara en ny typ av riktig teoribok. Med förhållandevis stor risk för att framstå som såväl obstinat och populistisk som överförenklande, vill jag med den här boken lägga fram ett förslag på hur samhällsteorin skulle kunna förses med ett uppdaterat gränssnitt. Det görs med utgångspunkt i devisen: Bättre inspirera alla läsare än bara de redan pålästa. Hellre förmedla 10% av teoriarvet på ett lättbegripligt och stimulerande sätt, än 100% på ett svårgenomträngligt och avskräckande sätt. Socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skrev nyligen att: Goda introduktioner i komplicerade, ofta vetenskapliga fackområden kan […] liknas vid lyftkranar. Utan fackkunskap måste du kravla dig över stenröset på alla fyra, mödosamt, centimeter för centimeter. Men med några bra begrepp [och] exempel […] blir du upplyft i himlen av en kran. Det sades en gång om en framstående populärvetenskaplig författare att han fick läsaren att känna sig som ett geni. Det borde vara det yttersta målet för alla som arbetar med popularisering: att skapa en kedjereaktion av ahaupplevelser, att avmystifiera specialistkunskapen och göra världen enklare och mer komplex på en och samma gång (Hylland Eriksen 2006:1).

Jag är självklart inte den första författare som har haft sådana här ambitioner. Den här boken är förstås inte heller den enda bok som vill förmedla sociologins och samhällsteorins grunder på ett lagom förenklat och tillräckligt stimulerande sätt. Peter Bergers Invitation till sociologi (1969), C. Wright Mills Den sociologiska visionen (1971), Anthony Giddens Sociologi: En kritisk introduktion (1984), Zygmunt Baumans Att tänka sociologiskt (1992) och Per Månsons Båten i parken (2000) är några av de mer välbekanta inspirationstexterna. Sociologi (Giddens & Birdsall 2003), Introductory Sociology (Bilton m.fl. 2002), Sociology: issues and debates (Taylor 1999) och Key Sociological Thinkers (Stones 1998) är fyra i en lång rad av brittiska och amerikanska läroböcker som utgör olika – till stora delar lyckade – förslag på hur samhällsteori kan paketeras på ett sätt som förankrar även klassikerna i dagens samhälle. Som text skriven 10

med 2007 som utblickspunkt, på svenska, med just mina specifika föresatser har ändå den här boken vissa unika drag som ger den ett existensberättigande vid sidan av de ovanstående. Dessutom har jag ambitionen att kombinera de inspirerande elementen och introducerandet av teorier och begrepp i en och samma bok.

TEORI: VAD OCH VARFÖR?

Alla böcker som handlar om sociologisk teori, eller om samhällsteori i allmänhet, inleds med ett kapitel som handlar om vad teori är och vad man ska ha den till. Det kan därför vara på sin plats med ett sådant avstamp även här. Ett vanligt sätt att starta är att referera till någon inflytelserik – och välformulerad – gammal teoretiker som har sagt något fyndigt om teoriers svårgripbarhet. Kanske vetenskapsteoretikern Karl Popper: Närhelst en teori framstår för dig som den enda tänkbara, se då detta som ett tecken på att du varken har förstått teorin eller det problem som den är avsedd att lösa (Popper 1972:266, författarens översättning).

Sådana formuleringar fungerar kanske på en t-shirt, en kaffemugg eller som tänkvärd kuriosa längst ner på sidan i en planeringskalender. Men nu vill vi inte i första hand svänga oss med tjusiga ord utan istället ringa in vad teori faktiskt är och, inte minst, vad den kan göra för nytta för oss. Teoribegreppet står för en rad olika saker beroende på sammanhang och kunskapsområde. Men på det mest övergripande planet kan man säga att samhällsteorier är det som vi samhällsforskare använder när vi förklarar händelser och handlingar (se t.ex. Danermark m.fl. 1997:181). I och med att jag skriver utifrån min position som sociolog, kommer jag i den här boken att använda begreppen ”sociologisk teori” och ”samhällsteori” som synonyma. Detta beror bara på att jag vill variera formuleringarna rent språkligt och har därför inget att göra med imperialistiska anspråk från sociologins sida. I själva verket är ”samhällsteori” en mycket bred benämning som också innefattar teorier som inte direkt hör till sociologin. Sociologin kan inte heller ensam göra anspråk på t.ex. marxismen eller idéhistorikern Michel Foucaults teorier. Många sociologer förespråkar därför den mer öppna beteckningen ”Theorie der 11

Gesellschaft”, som t.ex. Theodor W. Adorno, eller ”social theory”, som t.ex. Anthony Giddens (jfr Outhwaite 2003:12). Både när vi systematiskt samlar information om samhället med hjälp av exempelvis enkäter, intervjuer eller observationer och när vi som samhällsmedlemmar i allmänhet möter olika faktauppgifter, yttranden eller utsagor, så samlar vi in ett slags obearbetad basprodukt som vi på ett eller annat sätt kommer att vilja förstå. Teorier kan sägas vara de olika sammansättningar av begrepp som vi då använder för att uppnå detta. Teorier är alltså de olika system av antaganden och påståenden som används för att förklara hur olika förhållanden och mönster i vår omgivning har uppkommit, vad de betyder och med vilka konsekvenser. Man kan säga att teorier är ett slags vetenskapligt språk som innebär en tolkning av den sociala verkligheten: ”Vi ser och förstår världen med hjälp av teorier. Teorier fungerar därigenom som tolkningsramar” (Danermark m.fl. 1997:181). Men det är förstås inte bara forskare som använder sig av teoribegreppet. Den grekisk-kanadensiska skådespelerskan och manusförfattaren Nia Vardalos har exempelvis i en intervju sagt: Jag har liksom en teori om livet som säger att det finns fyra populära personer i highschool, och sedan är det resten av oss. Jag skriver filmer för resten av oss (Murray 2004, författarens översättning och kursivering).

Det vi ser här är ett uttryck för den vardagliga och mer allmänna användningen av ordet teori. Här betecknar det lösa antaganden, spekulationer, underfundigheter eller åsikter i allmänhet. I den bemärkelsen är teorier att uppfatta som motsatsen till fakta – dvs. till de delar av vår verklighet, eller de yttranden om vår verklighet, som är sanna och riktiga oavsett vad någon tycker. Vardalos har ”liksom en teori”, enligt vilken det som en lagbundenhet finns ”fyra populära personer i highschool”. Inte tre, inte sju.

VARDAGLIGA OCH VETENSKAPLIGA TEORIER: MOT EN HYBRIDISERING

Vardalos har i själva verket inte gjort någon mätning, inte räknat ut något genomsnitt, inte ställt upp några tabeller. Men ändå har hon ”liksom en teori”. På samma sätt som Vardalos kan ha sin teori, kan 12

3. Snabbmatssociologi Det här kapitlet syftar till att introducera en uppsättning nyckelbegrepp som hör till den sociologiska grundkunskapen. De teorier som tas upp utvecklades av fyra tänkare som kan betraktas som sociologins klassiker: Karl Marx, Max Weber, Émile Durkheim och Georg Simmel. Teorierna presenteras med utgångspunkt i det samtidskulturella exemplet snabbmat. Snabbmatsindustrin och dess produkter – tillsammans med snabbmatsrestaurangen betraktad som en ytterst vanligt förekommande mötesplats i samtida stadsmiljöer – får fungera som en illustration av en rad olika ekonomiska, sociala och kulturella karaktärsdrag i dagens samhälle. På en och samma gång ges både en illustration av hur detta exempel kan tolkas sociologiskt och en introduktion till grunddragen i klassiskt sociologiskt teoretiserande.

I snabbmatsrestaurangen: en etnograﬁsk fältanteckning Man kan förstås studera snabbmatens ekonomiska, kulturella och sociala aspekter på många olika sätt. För att vi ska kunna koppla klassikernas teorier till snabbmatsexemplet måste det preciseras och ramas in. Vår utgångspunkt här kommer att vara en s.k. etnografisk fältanteckning. Det är en särskild form av dokumentation som används av forskare som jobbar med exempelvis observationsundersökningar (Flick 2002:168–170). Etnografi innebär att man studerar olika samhällsföreteelser eller kulturella sammanhang med hjälp av s.k. fältarbete, dvs. inhämtning av information genom direkt deltagande i den miljö som studeras och via interaktion med dess medlemmar eller deltagare. Därför kallas forskarens anteckningar i sådana sammanhang för just ”etnografiska fältanteckningar”. 41

De fältanteckningsutdrag som återges på följande sida har gjorts i anslutning till en timmes observation på en specifik hamburgerrestaurang i centrala Stockholm. Men den innehåller också mycket intressant information om snabbmatsrestauranger som fenomen och platser i största allmänhet. Vid upprepade tillfällen genom hela det här kapitlet kommer vi att återkomma till innehållet i den här fältanteckningen för att illustrera de klassiska sociologernas begrepp och teorier.

etnografisk fältanteckning: burger king, vasagatan 17, stockholm 22 februari 2006 Klockan är 11.50. En glasmästare har parkerat sin bil på trottoaren utanför restaurangen. Han håller på att göra någon form av provisorisk lagning av ett av fönstren med hjälp av bred tejp. På den delvis krossade fönsterrutan är ordet ”MURDER” sprayat med svart färg. Jag läser det spegelvänt från min sittplats vid ett av serveringens bord. Vissa bord är utplacerade fritt på golvet, andra är ordnade i bås längs väggen. Det sprayade slagordet för tankarna till politisk aktivism genom skadegörelse. Tankarna går till den, av medierna ibland beskrivna, grupperingen ”militanta veganer”. Bakom disken i ena änden av lokalen, innanför kassorna i själva köksdelen, står en ung kvinna i Burger Kings uniform och steker hamburgare på en häll. En bit ifrån henne står en kollega som lägger in de färdigstekta biffarna i hamburgerbröd. Strör på lite sallad, någon tomatskiva, en klick dressing. Uppenbarligen jobbar de systematiskt. Som betraktare urskiljer man snabbt ett mönster. Vissa typer av burgare ska tydligen ha två köttbitar, för andra modeller måste en annan dressingspruta användas etc. Kvinnan som steker har en tom, distanserad och inåtvänd blick. Hon verkar trött. En ung man, iklädd Burger Kings byxor men något som verkar vara en privat t-shirt, passerar mitt bord. Hans uppgift är att, med trasa i ena handen och sprayﬂaska med rengöringsmedel i den andra, torka av bord som kunder lämnat. I vissa fall måste han också plocka undan de brickor med matrester, tomma kartonger och muggar som lämnats kvar av de kunder som inte själva slängt dem i soptunnan. Mannen har långt hår i hästsvans och en mp3-spelare (lurarna är instoppade i öronen). T-shirten har, vad jag uppfattar som, ett typiskt hårdrocksmotiv och texten ”Eat the Rich!”. Nu är klockan 12.05. Folk anländer till den nyss halvfulla restaurangen i högre takt. Vid kassorna bildas köer. Just nu betalar en man i ytterrock för sin meny (hamburgare, pommes frites och läsk) och styr sedan, med brickan i händerna, i riktning mot ett ledigt bord. Därefter faller min blick på en kvinna som står i kön och tittar intensivt i ett exemplar av den informationsfolder som innehåller näringsinformation för Burger Kings olika rätter. När det blir hennes tur har hon slutat läsa. Hon lämnar kassan med en ”Crispy Chicken Salad”.

Utanför restaurangfönstret står en man i det snöblandade regnet och äter en varmkorv. Hos mig väcks frågan om varför han, i det här vädret, väljer att stå där ute – om han nu ändå hade tänkt äta snabbmat. Vid en slags självserveringsstation i restauranglokalen står nu en ung man, balanserandes en bricka med mat med sin vänstra hand, och förser sig med olika tillbehör: Ett sugrör, en servett, ett par små kuvert med salt och peppar, lite ketchup. Vid en annan station står en kvinna och sorterar resterna av sin lunch i olika behållare: Drycken hälls ut på ett ställe, muggen kastas på ett annat, papper på ett tredje etc. […] Klockan är nu 12.45. Antalet kunder i restaurangen är nu märkbart lägre – omkring 15 stycken. Lunchtimmen går mot sitt slut. Jag har ﬂyttat till ett bord närmare kassan. En medelålders man har just skyndat in i lokalen och gjort sin beställning. Han har fått sin hamburgare och sin läsk, men pommes fritesen kommer – enligt den unge man som står i just den här kassan – att dröja ytterligare ”en halv minut”. Kunden gör uppenbarligen bedömningen att det då är onödigt att sätta sig ner och vänta. Han står istället kvar i kassan och väntar. Något av en ”obekväm” tystnad uppstår mellan honom och kassören. Kunden börjar då plötsligt berätta om att hans lunch varit ”stressig”. Han har varit med sin ”hund till veterinären”, något har ”strulat”. Han har stressat så att han har blivit ”alldeles svettig” men – utbrister han – ”så går det när man aldrig motionerar, ser du”. Hans berättelse är över på några sekunder. Han får ett artigt leende och ett kort ”ja” till svar. Nu är pommes fritesen klara. Det slår mig att det femtontal gäster som nu ﬁnns i restaurangen alla sitter ensamma vid var sitt bord. Varje bord har plats för minst fyra personer. Ändå har vi valt att sitta ensamma. Det är ju egentligen inte så konstigt i och med att vi ju faktiskt inte känner varandra. Synen av alla individer som sitter ensamma vid bord avsedda för grupper är ändå lite slående.

Fyra klassiska teoretiker Alla som läser grundkurser i sociologi träffar på de tre tänkare som brukar kallas för ämnets klassiker, och som ses som dess grundare. Den förste av dessa är den tyske författaren, journalisten, filosofen och 44

samhällsforskaren Karl Marx (1818–1883). Den andre är den tyske nationalekonomen och sedermera sociologen Max Weber (1864–1920), och den tredje är den franske filosofen, pedagogen och förste sociologiprofessorn någonsin Émile Durkheim (1858–1917). Till dessa tre brukar vissa socialpsykologer och kultursociologer vilja addera en fjärde: den tyske filosofen och sociologen Georg Simmel (1858–1918). Det är dessa fyra teoretiker som i den här boken ses som sociologins klassiker. De förenas av att de alla på ett eller annat sätt drevs av viljan att förstå hur samhället, eller den sociala ordningen, egentligen var möjlig att upprätthålla i den tid av genomgripande samhällsomvandlingar, industrialisering och urbanisering, som de var verksamma under. I sina böcker, artiklar och undersökningar lade de vikt vid olika aspekter, fann olika svar och utvecklade olika teorier, som alla på något sätt bidrog med betydande kunskap gällande denna stora fråga. Bortsett från att Weber och Simmel var vänner och rörde sig i samma intellektuella kretsar i Berlin, utvecklade de fyra klassikerna sina teorier relativt oberoende av varandra. Även om de delvis hade inblick i varandras författarskap, så utgjorde de inte på något sätt en kärntrupp eller något enhetligt sociologiskt järngäng under sin levnadstid. Det är först i efterhand som de på allvar har förts samman och kommit att bli basen på vilken sociologisk teoribildning anses vila. Det var mycket tack vare den amerikanske sociologen Talcott Parsons bok The Structure of Social Action (1937) som Durkheim och Weber blev alltmer vedertagna och allmänt kända inom sociologin från 1950 och framåt, och under 1960och 1970-talen fick de teorier som utvecklats av Marx en renässans. Först på 1990-talet kan man säga att Simmels kulturanalyser på allvar uppnådde status som en betydande del av den klassiska sociologin (se t.ex. Featherstone 1991; Frisby 1992). Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa fyra teoretiker ändå i någon mån är godtyckligt valda. Det är specifika historiska omständigheter som har kommit att innebära att just dessa lyfts fram. Andra teoretiker, t.ex. Vilfredo Pareto (1848–1923), Herbert Spencer (1820– 1903) och Ferdinand Tönnies (1855–1936), gjorde också intressanta teoretiska bidrag under samma epok men har av olika anledningar inte uppnått samma status som de fyra klassikerna. Det var exempelvis ingen av klassikerna, utan Auguste Comte (1798–1857), som hittade på ordet ”sociologi”. Men på grund av det inflytande som Marx, Weber, Durkheim och Simmel ändå haft – och i och med att sociologin än idag intresserar sig för sådana processer som de faktiskt beskrivit – är de ändå 45

en så god utgångspunkt som någon för att förstå huvuddragen i vad ett sociologiskt perspektiv kan innebära. En annan komplikation är att alla teoretiker som vi kallar för klassiker är s.k. DWEMs (”Dead White European Males”), och det är förstås förknippat med en rad problem att försöka förstå dagens samhälle utifrån deras ögon. Alla gav de uttryck för de patriarkala attityder som var dominerande i det historiska och kulturella sammanhang som de ingick i: Ingen av dem – inte ens den radikale Marx (jfr Wheen 1999) – skulle kunna passera som politiskt korrekt med dagens mått mätt. Kvinnors tillträde till den ”intellektuella” sfär där de här männen rörde sig var förstås ytterst begränsat, och de kvinnor som under klassikernas samtid utvecklade teorier och författade sociologiskt betydelsefulla texter har inte historiskt upphöjts på samma sätt. De är sedan länge glömda. I slutänden är vi alltså hänvisade till att förhålla oss till de klassiker som historiskt har definierats som sådana. Valet av dessa fyra är alltså inte på något som helst vis objektivt korrekt eller rättvist. Men det är inte så illa ändå. De skrev trots allt riktigt intressanta saker. Genom att lära oss huvudpoängerna i deras teorier får vi verktyg som vi kan använda för att förstå grundläggande samhällsproblem: Även om Marx, Weber, Durkheim och Simmel utvecklade sina teorier i relation till uppkomsten av det s.k. moderna samhället (industrisamhället) så handlar de ändå om så pass grundläggande sociala företeelser att de är i allra högsta grad översättningsbara till vårt samtida samhälle: det postmoderna samhället, informationssamhället eller vad vi nu väljer att kalla det för. Man inser ofta att många av de mer sentida tankarna och analyserna faktiskt, i någon form, redan tänkts och gjorts av klassikerna. Sociologerna Hughes, Sharrock och Martin (2003:4–5) skriver: [Trots de patriarkala värderingarna] finns det i klassikernas teorier många idéer som är av relevans för samtida kritisk samhällsanalys, inklusive feminismens kritik av det patriarkala samhället. Marx skrev t.ex. om hur kapitalismen är beroende av kvinnors obetalda hushållsarbete, och om hur kvinnor reduceras till ägda ting inom ramen för det borgerliga familjelivet. På ett liknande sätt visade Weber på hur exploatering kan anta andra former än rent ekonomiska, och på hur status spelar en viktig roll i det sociala livet. Sådana tankar kan användas för att förstå etnicitets- och könsojämlikheters natur och ihärdighet (författarens översättning).

Marx: Arbete och kapital Till skillnad från Weber, Durkheim och Simmel jobbade inte Marx vid något universitet. Han var journalist, debattör och politisk aktivist. Hans livsprojekt gick ut på att studera det kapitalistiska samhällets ursprung, natur och utveckling. Mest känd är han för sina analyser av maktrelationer mellan samhällsklasser (företrädesvis mellan arbetare och kapitalister), och som grundare av den långa rad uttolkningar av hans författarskap som med ett samlande namn brukar kallas för marxism. En del av Marx publikationer är samförfattade med, eller sammanställda av, hans vän Friedrich Engels (1820–1895). Publikationerna spänner över en rad olika fält och discipliner: sociologi, antropologi, ekonomi, historia, filosofi etc. Karl Marx – vars mellannamn var Heinrich – var en lat student, festade mycket och blev vid ett tillfälle sårad i en fäktningsduell. I den här boken ska vi dock inte uppehålla oss vid något av detta: inte vid den samhällsförändring som den politiske Marx ville få till stånd. Inte vid den uppsjö av uttolkningar av hans tankar som utgör marxismens enorma fält. Inte vid hans samarbetsrelation med Engels. Inte heller vid de antropologiska, ekonomiska eller filosofiska aspekterna av hans författarskap. Inte heller vid mytologiserande omkring hans person eller vid kuriositeter i hans biografi. Fokus ska istället ligga på de begrepp som utgör de mest centrala byggstenarna i hans sociologiska bidrag. På de grundläggande begreppsliga verktyg som en välorienterad sociolog bör känna till.

HISTORISK MATERIALISM

Huvuddraget hos Marx är att han ser arbete och produktion som samhällslivets centrala aspekter. Detta förhållningssätt framträder mycket tydligt i den s.k. materialistiska historieuppfattning som utmärker hans perspektiv på samhället. Inom filosofin diskuteras ofta relationen mellan ande och materia – dvs. mellan tankar och faktiska fysiska ting. Vissa, t.ex. filosofen Hegel (1770–1831), menar att medvetandet är en självständig kraft som formar allt som människor gör. Marx vände dock helt på denna tanke och menade att det inte är människors medvetande som bestämmer deras livssituation, utan att det är deras sociala existens som bestämmer deras medvetande. Enligt hans synsätt är det 47

4. Manlighet, civilisation och postmodern reality-TV Tanken bakom den här boken är att relatera etablerade sociologiska perspektiv till samtidskulturella, och i viss mån okonventionella, empiriska exempel. Målet med detta är att visa på sociologins förtjänster när det gäller att förstå sådana saker som kanske upplevs som alltför triviala, vardagsnära och banala för att problematiseras överhuvudtaget. I samma anda som det föregående kapitlet syftar detta till att introducera tankefigurer och nyckelbegrepp som kan sägas höra till den sociologiska grundkunskapen. Den här gången handlar det om en uppsättning mer sentida teoretiker. Norbert Elias, Jean Baudrillard, Judith Butler och R.W. Connell kommer att få bidra med var sitt perspektiv på det, i dagens mediesamhälle, iögonfallande fenomenet reality-TV. Särskilt fokus kommer att ligga på konstruktionen av manlighet inom en specifik undergenre.

Manlighet och reality-TV Exemplen i det här kapitlet är alltså hämtade från genren realityTV, och då närmare bestämt från en mer extrem undergenre som bärs upp av en uppenbar strävan efter att ständigt på olika sätt överskrida gränser för vad man egentligen ”får” göra och visa. Den valda undergenren har inget allmänt vedertaget namn – någonstans på nätet såg jag termen ”extreme reality television” – men är inte desto mindre tydligt urskiljbar. I kategorin märks t.ex. den kultförklarade finska serien The Dudesons (Extreme Duudsonit, 2000–) som är uppbyggd av hemmaproducerat material som visar hur en grupp män i 20-årsåldern festar, slåss, vandaliserar och skadar sig själva i stunts med bilar, cyklar, motorcyklar och snowboards. Ett annat exempel är The Tom Green Show (1994–2001) som innehöll scener där komikern Tom Green inför dold kamera ut95

reality-tv En programgenre som otvetydigt sätter sin prägel på TV-utbudet sedan ett antal år tillbaka är reality-TV, dvs. verklighetsbaserad TV. Begreppet är ett samlingsnamn för en relativt bred uppsättning innehåll som förenas av att det byggs upp av icke-regisserade och manusfria situationer – karaktäriserade av drama och/eller humor – där verkliga människor avbildas. Reality-TV innebär således ett brott mot det traditionella TV-serieformatet där skådespelare iklär sig fiktiva roller och vägleds av en regissör. I genren har vi sett en rad olika framgångsrika produktioner från 1990-talet och framåt: Polisserien COPS, den äventyrs- och överlevnadsorienterade Expedition: Robinson, den voyeuristiska Big Brother. I vissa serier följer vi specifika yrkesgrupper (t.ex. Livräddarna), i andra riktas kameran mot grupper av människor som tävlar mot varandra under, av produktionsbolaget arrangerade, former (t.ex. Mullvaden, Farmen, Baren och Villa Medusa). I ytterligare andra är talanginslaget i fokus när olika programdeltagare tävlar i sång, dans eller utseende (Fame Factory, Floor Filler, Top Model, Mr. Romance etc.). En fjärde form av serier baseras på dating (t.ex. Bonde söker fru), en femte på städning och barnuppfostran (Clean House, The Nanny), en sjätte på självförbättring genom träning, kost eller kirurgi (Toppform, Du är vad du äter, Extreme Makeover), en sjunde variant karaktäriseras av ett tänjande på gränser när det gäller moral, äckel och smärta (Jackass, Dirty Sanchez) och så vidare. En relativt rik flora av akademisk litteratur om fenomenet finns också (Andrejevic 2004; Jermyn & Holmes 2004; Ouellette & Murray 2004; Bignell 2005). Även om verklighetselementet kan ifrågasättas när det gäller många av serierna, och trots att inte alla är eniga om den exakta definitionen av genren, så är reality-TV tvivelsutan en samtidskulturell företeelse att räkna med.

satte ovetande människor för olika former av provokationer. Ytterligare ett uttryck är den förhållandevis populära TV- och filmserien Dirty Sanchez (2002–) som handlar om fyra unga brittiska män som utsätter sig själva och varandra för extremt smärtsamma saker − fettsugning utan bedövning, vinäger i öppna sår och nakenpaintball. Kanske kan man också i sammanhanget inkludera den i USA betalkanalssända filmserien Bumfights (första filmen utkom 2002, den fjärde 2006) som i 97

dokumentär stil visar hemlösa och utslagna människor som slåss och försöker sig på amatörstunts i utbyte mot pengar och alkohol. Den för en bredare publik mest kända serien inom den här kategorin är dock onekligen Jackass, och det är i en fallstudie av just den som det här kapitlet tar sin empiriska utgångspunkt. I denna mycket uppmärksammade – och också kommersiellt framgångsrika – serie utsätter skådespelaren Johnny Knoxville, skateboardåkaren Bam Margera och performanceartisten Steve-O, tillsammans med en relativt fast uppsättning övriga medverkande, sig själva och sin omgivning för det ena extrema påhittet efter det andra. Serien sändes av MTV i tre säsonger 2000–2002 och repriseras fortfarande 2007 dagligen. Den har genererat ett flertal s.k. spin-offserier och dessutom två långfilmer: Jackass: The Movie (2002) och Jackass: Number Two (2006). På ett sätt vore det kanske lockande att avfärda Jackass som alltför skruvad och udda för att kunna bära på någon vettig information om det kulturella och sociala klimat som omger oss. Det kan kanske helt enkelt verka alltför tillspetsat att välja ett så särpräglat exempel för att illustrera de olika teoriernas användbarhet. Det ligger onekligen nära till hands att betrakta Jackass som ett uttryck för en avvikelse ifrån, snarare än en representant för, rådande mönster i samtiden. Serien har dock i själva verket varit så framgångsrik att den – om det nu är själva spridningen som är kriteriet för att ett studieobjekt ska vara legitimt och motiverat – onekligen uppnår en tillräcklig nivå av populärkulturell signifikans för att analyseras närmare. Faktumet att den samtidigt kan sägas vara avvikande gör bara det hela än mer intressant. Det är nämligen av stort sociologiskt intresse att studera sådant som anses vara just avvikande i och med att sådana analyser också säger något om det samhälle som utfärdar sådana definitioner. Den tanken uttrycks bl.a. av den amerikanska sociologen Howard Becker i den klassiska boken Outsiders (1963) och är också, om än i något annorlunda form, vägledande för Michel Foucaults studier av straffrätt (1975/1987), sinnessjukdom (1961/1973) och sexualitet (1978/1980). Att studera något som på en och samma gång är både populärt och avvikande bäddar således för särdeles intressanta analyser. I all sin galenskap har fenomenet Jackass nämligen också en hel del att säga om normalitet. Faktum är att Durkheim nog också skulle instämma i detta. Han menade nämligen att det kan vara strategiskt riktigt att fokusera sina analyser på studieobjekt som är av något tillspetsad och extrem karaktär. Även i mer utslätade och tillrättalagda uttryck än Jackass kan vi finna 98

ledtrådar som säger något om samtidens rådande koder och tendenser. Men genom att närma oss en mer laddad, koncentrerad och iögonfallande företeelse finner vi ”enklare” fakta, ”tydligare” relationer och mer ”grundläggande” element (Durkheim 1912/1995:6).

Konstruerad manlighet Oavsett vilket teoretiskt perspektiv vi anlägger kan vi dock inte komma ifrån att ett visst tema kommer att genomsyra alla analyser i det här kapitlet, nämligen relationen mellan Jackass och bilder av manlighet. I serien och filmerna är det nämligen i princip uteslutande män som avbildas, och det första man slås av när man betraktar dem är just hur en slags grabbighet präglar huvuddelen av de situationer som visas. En fråga som vi hela tiden har med oss i bakgrunden handlar således om hur manlighet konstrueras. Att använda begreppet ”konstruktion” i ett sådant här sammanhang kan kanske kännas lite främmande. Det sättet att uttrycka sig hänger dock samman med vad som inom sociologin kallas för det socialkonstruktionistiska perspektivet.

Konstruerad manlighet?

6. Makt, motstånd och musik Vi har nu nått det sista av de fyra kapitel i den här boken som går ut på att introducera inflytelserika och användbara sociologiska och samhällsvetenskapliga perspektiv. I det här kapitlet behandlas teorier om ras, kön och etnicitet genom de synsätt som formulerats av Edward Said och Gayatri Chakravorty Spivak, konsumtionssociologi genom den norsk-amerikanske klassikern Thorstein Veblen samt teorier om nya sociala rörelser med särskilt fokus på Alberto Meluccis tankegångar. Precis som i de tre föregående kapitlen kommer perspektiven att presenteras genom att de ställs i relation till samtidskulturella fenomen och uttryck. Den här gången handlar det om den musikaliska och kulturella yttring som går under samlingsnamnet hiphop.

Gatupolitik och global estetik Som musikstil är hiphop, som ibland också kallas för rap, numera välbekant för de flesta. Detta som en följd av det stora genomslag som den har fått inom populärkulturen. Även om dess ursprung kan sägas vara subkulturellt, och trots att ett rebelliskt anslag fortfarande präglar den i stor utsträckning, så är genren onekligen idag en del av populärkulturens mainstream (Ramsey 2003:163). Hiphopens rötter återfinns i 1970-talets New York där musiken, tillsammans med breakdancing (Banes 2004) och graffiti (Castleman 2004), ingick i en bredare kulturell rörelse som främst bars fram av socialt marginaliserade grupper av bl.a. afroamerikanska och sydamerikanska ungdomar. Som rörelse betraktad inkluderar hiphopen alltså inte bara det musikaliska elementet utan också en viss estetik – uttryckt genom gatukonst, kläder och andra attribut – och ett särskilt politiskt förhållningssätt knutet till den marginaliserade positionen (Forman 2002; Perry 2004). I och med att den kommit att bli en mångmiljonindustri har hiphopen dock i betydande avseenden lämnat gatunivån, och vissa av dess 179

180

förespråkare och talesmän inkluderar idag en slags rebellisk business-stil eller ett svart entreprenörskap som viktiga beståndsdelar i kulturen (Negus 2004). Rent musikaliskt springer hiphopen ur DJ-kulturen i Bronx. DJ:s bröt ut rytmiska, instrumentala delar av funk och discoskivor för att skapa s.k. beats, medan den pratsjungande rappen framfördes av s.k. MC:s vilkas ursprungliga roll var att presentera discjockeyn och fungera som ett slags publikdomptörer. Allteftersom MC:ns uttryck kom att bli mer stiliserat och raffinerat utvecklades det till den centrala delen i – den idag mångfacetterade och i ett stort antal understilar indelade – rapmusiken (Hebdige 2004). Som en följd av sitt förhållandevis stora kulturella genomslag, även globalt, har hiphopen också rönt en hel del akademisk uppmärksamhet på senare år (se t.ex. Perkins 1995; Forman & Neal 2004). En del studier har fokuserat särskilt på hur hiphopkulturen har kommit till uttryck i andra sammanhang än det amerikanska (Bennett 1999; Condry 2007), och sociologen Ove Sernhede (2002:19) skriver om den svenska kontexten: Latin Kings från Alby utanför Stockholm var först med att skapa ett ”svenskt” uttryck som i någon mån kan sägas svara mot hur den samtida nordamerikanska gettokulturens musikaliska språk fungerar. Denna grupp, som fortfarande är aktiv, har fått en lång rad efterföljare. Ken, Blues, Ayo och Feven är några av de mer kända. Men dessa artister är bara ”toppen på isberget”. Runt om i de stora städernas förorter har under de senaste åren en bred, multietnisk subkultur med förebilder i företrädesvis afroamerikanska och kaliforniska chicanogetton växt fram. Denna svenska ”hiphoprörelse” är inte enbart en viktig ”röst” från dessa områden, den utgör också en gren av den globala hiphopgemenskap som ibland går under benämningen ”Hip Hop Nation”. […] Denna svenska rap har skapat en ”berättelse” om vår samtid där livet i förorten i det närmaste är föremål för en modern form av mytologisering. Även om utgångspunkten är en stor och öppet deklarerad kärlek till ”mina kvarter” och den ”egna betongen” så rymmer denna förortsrap en grundläggande ambivalens inför de lokala livsvillkoren. Rappens berättelse utgör en motbild och därigenom ett försvar gentemot den mediala stigmatiseringen av människorna och livet i dessa områden. Men berättelsen rymmer också redogörelser för förortslivets kriminella och ”farliga” sidor. Det är ibland möjligt att hänföra en del av dessa texter till ett medvetet spel med klichéer för att attrahera den breda publik som kittlas av förortens ”on 181

the edge” liv. Trots detta är de berättelser och mytologier om förorten som växer fram i rappen grundade i en levd verklighet.

Som rörelse kan hiphopen ses som en kritik av postkoloniala förhållanden, och det är därför lämpligt att inleda det här kapitlets genomgång av teoretiker med Edward Said – en tänkare som starkt förknippas med perspektiv på just sådana mönster och omständigheter.

Said: Orientalism och postkolonial teori Den amerikanske litteraturteoretikern Edward Said (1935–2003) är en av förgrundsgestalterna inom s.k. postkolonial teori. Efter att ha tillbringat sin barndom boende i Jerusalem och Kairo skickades den femtonårige Said, som var son till en framgångsrik amerikansk-palestinsk affärsman, till en privatskola i Massachusetts. Därefter började en framgångsrik akademisk karriär vid universiteten Princeton, Harvard, Columbia och Yale. Tillsammans med kollegan, vännen, språkvetaren och aktivisten Noam Chomsky kan han sägas ha varit en av de senaste decenniernas mest aktiva kritiker av amerikansk utrikespolitik – inte minst i relation till palestinafrågan (Said 1979, 1980). Hans texter publicerades ofta i erkända internationella tidningar och tidskrifter, och från 1971 och framåt bevakades han av FBI (Price 2006). Said förknippas främst med begreppet ”orientalism” (Said 1978/2000) som står för en uppsättning av stereotypa antaganden som ligger bakom västvärldens förhållningssätt till (Mellan)östern (Said 1994). I boken Orientalism (1978/2000) diskuterar Said hur bilden av ”Orienten” har konstruerats som en rak motsats till bilden av västvärlden. Han utgår särskilt från hur man inom brittisk, fransk och amerikansk politik och litteratur hanterat och beskrivit arabvärlden, islam och Mellanöstern. Syftet är att problematisera hur och varför vi i västvärlden har vissa bestämda bilder av hur människor från exempelvis Mellanöstern tänker, tror och agerar – trots att vi aldrig har träffat dem, eller ens varit i länderna i fråga. Boken har översatts till närmare femtio olika språk och även om den har kritiserats – för att bortse från icke-arabiska asiatiska länder, icke-västlig imperialism, ”Orientens” likartade bilder av västvärlden (s.k. ”occidentalism”) och från könsfrågor – så har dess inflytande varit mycket stort såväl inom den akademiska debatten som 182

Samhällsteori och samtidskultur Simon Lindgren

Simon Lindgren

Sociologi 2.0

Simon Lindgren är docent i sociologi och verksam vid Umeå universitet.

Sociologi 2.0 ISBN 978-91-40-65082-5

789140 650825

samhällsteori och samtidskultur

Simon Lindgren