NOR DKOR E A nio 책r p책 flykt fr책n helvetet
EU NSU N K I M i samarbete med Sébastien Faletti
NORDKOREA nio år på flykt från helvetet Översättning: Maria Store
Libris förlag • Örebro
Alla fakta i boken är med sanningen överensstämmande. För att skydda släktingar som bor kvar i Nordkorea har författaren tvingats skriva under pseudonym.
Originalets titel: Corée du Nord. 9 ans pour fuir l’enfer Originalförlag © Editions Michel Lafon 2012 Utgiven i samarbete med Literary Agency Wandel Cruse, Paris Svensk copyright © 2014 Libris förlag, Örebro Översättning: Maria Store Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Omslagsfoto: Stanislav Suslov Sättning: RPform, Köping Tryck: Scandbook, Falun 2014 ISBN: 978-91-7387-372-7 www.librisforlag.se
Till alla som är unga i Nordkorea, i hopp om att de ska få tillbaka sin frihet och sin rätt att drömma.
Innehåll
DECEMBER 1997. JAG ÄR ELVA ÅR OCH SKA DÖ. 9
1 Jag skriver för att vittna 15 2 EN DUKTIG ELEV 23 3 I KIM-ÄTTENS RIKE 35 4 ”VI KOMMER ATT DÖ ALLIHOP” 43 5 FLYKTEN 53 6 SKAMMEN – JAG, ETT GATUBARN? 61 7 LANDSFLYKT 75 8 SÅLDA 89 9 MIN LILLEBROR 105 10 I HELVETET IGEN 117 11 PÅ RYMMEN 125 12 DRÖMMEN OM SYDKOREA 145 13 GENOM ÖKNEN 153 14 DEN SISTA PRÖVNINGEN 177 15 MITT NYA LIV 193 EPILOG: DRÖMMAR ATT FÖRVERKLIGA 215 TACK … 221
DECEMBER 1997. JAG ÄR ELVA ÅR OCH SKA DÖ.
I nästan en veckas tid har jag varit ensam i vår iskalla lägenhet i Eundeok, det lilla nordkoreanska samhälle där jag är född. Mina föräldrar har sålt alla möblerna för att kunna köpa mat, alla utom soffbordet och ett skåp. Golvbeläggningen är också borta, och nu ligger jag direkt på cementgolvet, på ett täcke som är hopsytt av gamla klädesplagg. De kala väggarna är tomma sånär som på två inramade foton som hänger sida vid sida. Det ena föreställer vår ”evige president” Kim Il Sung, och det andra föreställer ”den käre ledaren” Kim Jong Il, hans efterträdare. De stirrar på mig hela tiden. Men det skulle vara helgerån att sälja porträtten, ett brott belagt med dödsstraff. Det är mörkt, men jag kan fortfarande läsa vad jag skriver. Elektriciteten har slutat fungera, och förresten var glödlamporna ändå slut sedan länge. Skymningen faller mjukt så här mot slutet av eftermiddagen i december. Värmen har stängts av, men jag känner knappt hur kallt det är. Mina krafter är helt slut. Jag har inte 11
ätit på flera dagar. Jag kommer att dö av svält. Så jag börjar skriva på mitt testamente. Jag är elva år gammal. Det var när jag kom hem igen som jag bestämde mig. Jag hade gjort ett tredje försök att hitta min mamma och min storasyster Keumsun. Sex dagar tidigare hade de begett sig till den stora grannstaden Rajin-Sonbong för att försöka få tag på mat, för det fanns ingenting kvar att äta i Eundeok. Nu hade jag tagit mod till mig, gått över den stora bron till andra sidan floden och sedan följt huvudgatan ända till stationen. Jag mötte inte särskilt många på vägen, men jag stirrade stint på alla, för jag var rädd att jag inte skulle få syn på mamma om hon kom från andra hållet. På min vänstra sida såg jag nudelrestaurangen som jag tyckte så mycket om. Dit hade pappa brukat ta med mig förr om åren, när vi hade något att fira. Lite längre bort låg fotostudion där vi hade tagit familjeporträtt. När jag kom till busstationen fick jag tränga mig in bland en massa andra människor på flaket till en lastbil som skulle åka till Rajin-Sonbong en timme senare. Jag slapp betala, kanske för att jag bara var ett barn. Under hela resan iakttog jag nervöst alla fordon som vi mötte på vägen och tittade efter mammas ansikte. När vi sedan kom till slutstationen stod jag ensam 12
framför en lång rad män i uniform. Det fanns taggtrådsförsedda elstängsel som skulle hindra människor från att ta sig in i distriktet Rajin-Sonbong. Man var tvungen att ha ett särskilt tillstånd för att få gå in i staden. Jag fick vänta där i mer än en timme. Hela tiden pendlade jag mellan hopp och förtvivlan och tittade noga på alla som gick ut. Varken mamma eller Keumsun kom ut genom avspärrningen, och så småningom gav jag upp och bestämde mig för att åka tillbaka hem. Det hade börjat bli kväll. Den här gången var jag säker på att de aldrig skulle komma tillbaka. Det måste ha hänt dem något. Eller så hade de övergett mig. Hjärtat fylldes av sorg och bitterhet, och jag blev arg på mamma. Innan hon gick hade hon sagt att hon skulle komma tillbaka med något att äta ”om ett par dagar”. Och så hade hon gett mig femton won för att jag skulle kunna klara mig själv, en förmögenhet i mina ögon! Först blev jag alldeles till mig, för jag hade aldrig haft så mycket pengar förut. Ögonen lyste. På egen hand, precis som en vuxen, gick jag med stolta steg till vår jangmadang, marknaden nere vid floden. Jag köpte en bit tofu, och sedan gick jag hem till vår lilla lägenhet, ett rum och kök på första våningen i ett hyreshus. Väl hemma åt jag små bitar av den vita, dallriga tofun och såg till att hushålla med den så 13
att den skulle räcka tills mamma och min syster kom tillbaka. Vilken lycka, jag som älskade tofu! I två dagar stannade jag inne i lägenheten och tittade ut genom fönstret på folket som gick förbi på gatan. Min pappa hade dött några veckor tidigare, den 11 november, och efter det hade min syster och jag inte gått i skolan eftersom vi hade haft fullt upp med att leta efter rötter och ved uppe i bergen. Förresten hade vi fått skämmas om vi hade gått till skolan, för vi hade inga kläder kvar som vi kunde visa oss i. Allt var sålt, och vi gick klädda i gamla trasor. Varje gång jag gick ut var jag rädd att jag skulle träffa på någon av mina kamrater.
Efter två dygn började hungern bli plågsam, mer plågsam än rädslan för att bli övergiven. När tofun var slut hade jag inget mer att äta. Och mamma kom fortfarande inte! Jag la mig ner på golvet, blundade och räknade tyst för mig själv – när jag kom till tio skulle hon säkert dyka upp. Men ingenting hände. Då räknade jag baklänges till ett. Det fungerade inte heller. Sedan lärde jag mig att hoppa över måltider. På balkongen hittade jag lite rovblast, dammiga stjälkar som hade legat där för att torka. Jag tog de minst vissna och kokade soppa på dem. I två dagar levde jag 14
på denna smaklösa sörja … Sedan gick det ytterligare två dagar utan att jag åt något alls. Jag orkade inte ens gå ut och tigga eller stjäla längre. Kroppen vande sig gradvis vid den molande hungern, men krafterna försvann. Jag fylldes bara av en allt större trötthet. Jag försökte sova. Jag kände mig så fruktansvärt svag, och hela tiden hade jag en känsla av att marken skulle sluka mig. Det var så märkligt – det kändes som om jag höll på att sugas ner i jordens innandöme! Jag förstod plötsligt att jag snart skulle dö. Mamma och Keumsun skulle förmodligen komma försent. Det var slut. Under den tid som hungersnöden hade varat hade jag börjat vänja mig vid tanken på att jag inte skulle klara mig, och jag hade vant mig så pass att jag inte ens var rädd för döden längre. Samtidigt tänkte jag att jag inte bara kunde försvinna så här, utan att lämna minsta spår efter mig. Det vore konstigt … Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att skriva mitt testamente, något som skulle bevaras för eftervärlden. Jag ville berätta för mamma vad jag hade gått igenom. Jag ville att hon skulle veta att jag hade väntat på henne, att jag hade gjort allt för att hitta henne. Och framför allt att jag kände mig övergiven. Ur lådan i soffbordet grävde jag fram ett litet skrivhäfte och en blyertspenna, några av de få saker som vi inte hade sålt. Det var bra kvalitet på papperet. Jag 15
satte mig på huk i dunklet och började skriva. Jag beskrev mina prövningar, mina tre resor till den stora staden. Jag kände mig förtvivlad. Jag kramade hårt om pennan och fyllde en hel sida. ”[…] Jag väntar på dig, mamma. Jag har väntat i sex dagar. Jag känner att jag snart kommer att dö. Varför kommer du inte?” Sedan började jag gråta och gav efter för mörkret som hade börjat omsluta mig. Plötsligt hörde jag ljud från trapphuset, och hjärtat tog ett skutt. Men det var bara några av grannarna som kom hem … Jag lät det jag hade skrivit ligga på bordet som ett vittnesbörd. Sedan la jag mig ner och blundade. Ansiktet var vått av tårar. Jag kände mig säker på att jag aldrig mer skulle vakna.
16
1
Jag skriver för att vittna
Mars 2011. Dörrarna stängs. Tåget börjar röra sig, och jag ser perrongen försvinna. Sedan försvinner jag in i den mörka tarmen. Jag sitter med näsan mot fönstret, försjunken i tankar. Ljusblixtar lyser upp den mörka väggen, ett färgglatt kalejdoskop i form av reklamaffischer med en text som jag inte lyckas tyda. Allt går för snabbt i Seoul, till och med tunnelbanan. Jag är tjugofem år gammal. Jag heter Eunsun. Jag ser ut som de andra studenterna, och eftersom jag är så späd är det ingen som märker att jag är äldre än mina kamrater. Om fyrtio minuter kommer jag att vara framme vid Sogang-universitetet, som är ett av de bästa i Sydkorea. Campusområdet är inte lika tjusigt som på prestigefyllda Korea University eller Yonsei, men jag känner mig hemma här, och jag har fått vänner. Dagen är redan noga inrutad. Jag kommer att sitta 17
i biblioteket med min dator, en Samsung i svart och orange, och plugga inför mina tentor. Då och då kommer jag att fingra på min iPhone med lila skal och bestämma träff på Starbucks med några kompisar. Jag kommer att dricka en latte, eftersom jag tyckte att det är för beskt med espresso. Sedan ska jag sätta mig i biblioteket igen och försöka låta bli att somna över böckerna. Jag läser kinesiska och kinesisk kultur. (Varför kommer ni att förstå längre fram.) I Sydkorea råder det knivskarp konkurrens om de högsta betygen, men jag gör så gott jag kan. Det är inte många av mina kompisar som vet att jag tvingades avstå från att gå i skolan i flera år, och jag anstränger mig verkligen för att inte visa att jag ligger efter. Jag tycker om att plugga, särskilt i början av terminerna när vi har nya, inspirerande lärare, och jag lär mig mycket. Vid tiotiden på kvällen kommer jag att åka hem till vår lilla lägenhet mitt i den stora staden. Där finns min storasyster Keumsun och min mamma. Sydkoreas huvudstad Seoul är enorm, med mer än femton miljoner invånare. Staden är fylld av höga skyskrapor och genomkorsas av jättelika motorvägar. Mitt i alltihop rinner den gigantiska floden Han, och över den löper flera broar som är så höga att man får svindel. Fast på vintern när isen lägger sig skulle man 18
nästan kunna strunta i broarna och gå över floden till fots. Utanför staden avtecknar sig spetsiga berg mot himlen, och högst upp på ett av dem reser sig ett enormt tv-torn. Namsan-tornet är själva symbolen för Seoul, staden som har adopterat mig. I och för sig är det en stad där trafiken kan stå stilla i timmar i juli när det regnar, en stad där det är galet dyrt att hyra en lägenhet. Men det är ett spännande liv, och så praktiskt, och allt går så fort! Det finns snabb internetuppkoppling överallt. Det finns något att göra i vartenda gathörn, alla tider på dygnet. I studentkvarteret Sinchon brukar jag träffa mina kompisar ibland på kvällen och ta en öl (en Maekju, som man dricker här) på någon av de barer som är öppna dygnet runt. Vi äter torkad bläckfisk, bland annat en särskild sort som är femarmad och heter chokoumis. En riktig delikatess! Man kan sluka den i en enda tugga. Men mina kompisar tror mig inte när jag säger att skaldjuren faktiskt är bättre i Nordkorea. Ändå är det sant! De förstår mig inte, för jag kommer någon annanstans ifrån. Och detta annanstans kan de inte ens föreställa sig … Tåget susar fram och vibrerar under mina fötter. Runtomkring mig sitter välfriserade hemmafruar som tittar på sin favorit-tv-serie på mobiltelefoner med uppfälla antenner. Vid metallstängerna står kvinnliga studenter 19
i högklackat, med iPod-lurar i öronen, och lyssnar med blicken fäst i fjärran. Andra målar på ett lager mascara med hjälp av fickspegeln. De struntar högaktningsfullt i cd-försäljaren som kommer med sina högtalare på hjul och försöker sälja prisdumpade Frank Sinatra-skivor till de äldre herrarna i vagnen. De stora stationerna flimrar förbi, den ena efter den andra. Jag får alltid mycket att tänka på när jag sitter på tunnelbanan. Jag förlorar mig i mina minnen, tänker på tunnelbanestationerna i Pyongyang där jag var med pappa för många, många år sedan. Stationerna där var så lyxiga och storslagna med sina violetta lampor i taket, precis som i en film! Inte alls som de bleka lysrören här i Seoul. Aldrig ska jag glömma resan till vår huvudstad Pyongyang. Jag var nio år då, och det var bara pappa och jag och Keumsun. Mamma ville hellre stanna hemma och vakta huset. Det var fantastiskt, trots att vi inte hade något att äta. Det fanns inga skyskrapor där, men vi såg ett hotell som höll på att byggas och som redan var hundrafemtio meter högt. Högst däruppe rörde sig maskiner och människor som såg ut som små myror! Nu är det bara tre stationer kvar innan vi är framme vid universitetet, och mitt hjärta bankar fortare i takt 20
med tåget. Snabbheten gör mig melankolisk. Den påminner mig om att jag kommer från en annan planet. Hos oss tog det två evighetslånga dagar att ta sig med tåg till Chongjin, där mina morföräldrar bodde, trots att det ligger mindre än tio mil från Eundeok, där vi bodde. En tröttsam resa i isande kyla. Vi satt hopfösta som boskap och kissade i en flaska för att slippa gå på toaletten och bli av med sittplatsen. Samma avstånd tar mindre än tjugo minuter här i Sydkorea med det bekväma snabbtåget. I Nordkorea var det bara i huvudstaden man kunde njuta av moderniteter, som tunnelbanan i Pyongyang som gjorde så starkt intryck på mig. Jag tänker återigen på alla som jag har lämnat bakom mig och som jag inte har hört något ifrån sedan den dag då jag flydde från mitt land för att få leva. Jag var elva år gammal, hemlös och utan mat i magen. Mina släktingar, mina kompisar i skolan, överlevde de hungersnöden? En av mina medresenärer sneglar på mig ur ögonvrån, som om jag inte hörde hit … Ändå gör jag allt för att se sydkoreansk ut med mina höga klackar, min korta kjol och min åtsittande jacka. Sanningen är den att jag föddes den 15 augusti 1986 i Eundeok, en liten industristad i Hamgyong-provinsen i Nordkorea. Efter en nio år lång odyssé genom Kina och Mongoliet lyckade jag ta mig till friheten. Här i 21
Seoul har jag ett pass; jag är inte papperslös längre, och jag har börjat ett nytt liv. Samtidigt kommer minnena tillbaka hela tiden, och det finns en fråga som inte lämnar mig någon ro: Varför måste mitt nordkoreanska folk lida så mycket? Svaret har jag kunnat läsa i böcker och tidningar ända sedan jag kom hit. Svaret är att det beror på en totalitär regim som är helt absurd. Det beror på besattheten hos de grymma härskarna i Kim-ätten som med våld slår ner varje form av motstånd. Det beror på en katastrofal ekonomi, resultatet av ett kommunistiskt system som drivits till sin yttersta spets. Men de svaren räcker inte för mig. De ger mig ingen ro i själen. Framför allt får de mig att känna mig fullständigt hjälplös. Trots att jag bara bor knappt fyra mil från den taggtrådsförsedda gräns som skiljer mig från mitt hemland kan jag inte göra något för att hjälpa mitt folk, ett folk som håller på att gå under av hungersnöd och som vacklar under den hänsynslösa regimens förtryck. Nordkorea har blivit ett svart hål för sina tjugosex miljoner invånare. Hela världen har glömt dem, utom sydkoreanerna, som är deras blodsbröder. Ibland kan jag inte tänka på något annat än detta lidande. ”Nästa uppehåll: Sinchon.” Den konstgjorda rösten skär genom tystnaden i 22
tåget och väcker mig ur mina funderingar. Jag stiger ut på perrongen som en zombie, kollar vilket håll jag ska åt och börjar gå uppför trappan utan att tänka. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte kan förbli passiv nu när jag äntligen har kommit upp till ytan. Så här kan det inte få fortsätta! Jag måste berätta om det som jag har varit med om. För att mitt hemska förflutna inte ska falla i glömska. För att ge röst åt de miljoner nordkoreaner som tynar bort i tysthet. Och för att sätta fingret på det lidande som har drabbat hundratusentals nordkoreaner, däribland jag själv, när de har försök undkomma helvetet, bara för att fastna i Kina. Tjugotvå tusen är vi som har lyckats ta oss till det ”förlovade landet” Sydkorea. Och här betraktas vi fortfarande som andra klassens medborgare, fast vårt enda brott är att vi vägrade att dö av svält. Eftersom mina bröder i Nordkorea inte får lov att tala skriver jag i deras ställe. En dag kommer Nordoch Sydkorea att återförenas; det är jag övertygad om. Det kommer inte att bli lätt, men vi kommer att klara det. Och vi kommer att behöva hela världens hjälp för att lyckas med återföreningen. Men för att kunna hitta en lösning måste vi först lära oss mer om roten till det onda. Vi har fått lära oss en del om detta, min mamma och min syster och jag, sedan den där dagen när vi trodde att vi skulle dö. 23