9789147094189 by Smakprov Media AB

resurs som angår många. Landets främsta forskare på området väver samman biologi, ekonomi, lagstiftning och förvaltning till en helhet. Här samlas och presenteras aktuell – både ny och

vilt på ett lättillgängligt sätt. Sverige har kanske aldrig haft mer vilt än nu. Vi svenskar är också fler än någonsin, men allt färre bor på landsbygden i nära kontakt med viltet och dess livsmiljöer. Ändå engagerar viltet allt fler och många frågeställningar är både viktiga och kontroversiella. Hur stor den svenska älgstammen ska vara är en fråga av stor samhällsekonomisk betydelse. De stora rovdjuren väcker starka känslor. Vilt, människa, samhälle vänder sig till alla som är intresserade av jakt- och viltfrågor i en föränderlig miljö. Boken är ett av resultaten från det av Naturvårdsverket finansierade forskningsprogrammet ”Adaptiv förvaltning av vilt och fisk”.

Vilt, människa, samhälle

tidigare opublicerad – kunskap om bevarande och nyttjande av

Danell Bergström (red.)

Vilt, människa, samhälle ger en helhetsbild av viltet som en

Vilt, människa, samhälle Kjell Danell, Roger Bergström (red.)

Best.nr 47-09418-9 Tryck.nr 47-09418-9

VMS omslag.indd 1

10-09-13 15.09.18

ISBN 978-91-47-09418-9 © Författarna och Liber AB Textredaktör: Roger Olsson Bildredaktör: Nadia Boutani Werner Formgivning: Nette Lövgren Illustrationer: Fredrik Saarkoppel, Kobolt Media AB Layout/original: Nette Lövgren

Första upplagan 1 Repro: Repro 8 AB, Stockholm Tryck: 1010 Printing, Kina 2010

KOPIERINGSFÖRBUD

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUSavtal är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 92 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post kundservice.liber@liber.se

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 4

10-09-15 12.56.12

Författare

Henrik Andrén, professor i viltekologi/naturvårdsbiologi, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

Petter Kjellander, docent i viltekologi, forskare, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

Roger Bergström, professor i viltekologi, forskare, Skogforsk i Uppsala.

Olof Liberg, docent i viltekologi, forskningsledare, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

Göran Bergqvist, docent i skogshushållning, klövviltkonsulent, Svenska Jägareförbundet på Öster Malma. Mattias Boman, docent i ekonomi, forskare, Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Lars Carlsson, professor i statsvetenskap, rektor, Högskolan i Kristianstad. Anna Christiernsson, jur. lic., doktorand i miljörätt, Enheten för rättsvetenskap, Luleå tekniska universitet. Kjell Danell, professor i viltekologi, Institutionen för vilt, ﬁsk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Johan Elmberg, professor i zooekologi, Akvatisk biologi och kemi, Högskolan i Kristianstad.

Per Lundberg, professor i teoretisk ekologi, Biologiska institutionen, Lunds universitet. Leif Mattsson, professor i det skogliga mångbrukets ekonomi, Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Gabriel Michanek, professor i miljörätt, Juridiska institutionen, Uppsala universitet. Johan Månsson, ﬁl. dr, forskare, Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Torsten Mörner, docent i vilda djurs sjukdomar, statsveterinär i viltsjukdomar, Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala; ordförande för Svenska Jägareförbundet.

Urban Emanuelsson, professor, Centrum för biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.

Inga-Lill Persson, ﬁl. dr, forskare, Institutionen för vilt, ﬁsk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.

Göran Ericsson, professor i vilt- och ﬁsketurism, Institutionen för vilt, ﬁsk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.

Per Risberg, biträdande enhetschef, Naturresursavdelningen, Naturvårdsverket.

Görgen Göransson, docent i zoologisk ekologi, universitetslektor i naturresursplanering, Linnéuniversitetet i Kalmar. Mikael Hake, docent i naturvårdsbiologi, forskare, Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Jan Olof Helldin, fil. dr, forskningsledare, Centrum för biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Maria Hörnell-Willebrand, fil. dr, forskare, Högskolan i Hedmark, Norge; biträdande forskare, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Jens Karlsson, fil. dr, forskare, Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 5

Göran Spong, docent i molekylär ekologi, forskare, Institutionen för vilt, ﬁsk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Carl-Gustaf Thulin, docent i populationsbiologi, forskare, föreståndare för Centrum för vilt- och ﬁskforskning, Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Tomas Willebrand, professor i tillämpad ekologi, Högskolan i Hedmark, Norge. Ulf Weinberg, civiljägmästare; f.d. chef för Naturvårdsverkets enheter för faunavård och jakt respektive vård och förvaltning av nationalparker och naturreservat m.m. Fredrik Widemo, docent i zooekologi, naturvårdsansvarig, Svenska Jägareförbundet på Öster Malma; extern forskare, Avdelningen för populations- och naturvårdsbiologi, Uppsala universitet.

10-09-15 12.56.12

Innehåll

Förord

1. Inledning

4. Viltpopulationer och deras dynamik

Tillväxttakt

Begränsande och reglerande faktorer

Minsta livskraftiga populationsstorlek

57 58

2. Viltet

Överkompensation och cykler

Vilka djur kallas vilt?

Viltets rörelser

Köns- och ålderssammansättning

Konkurrens mellan arter

Nya arter tillkommer

Predation

Viltet — en del av den biologiska mångfalden

Sjukdomar och dödsorsaker

3. Viltpopulationernas storlek

Inventering och övervakning

5. Populationsekologi – tre exempel

Hur stora förändringar kan man fånga upp?

Klövviltets populationsekologi

Kostnader för inventeringar

De större rovdjurens populationsekologi

Viltövervakningens aktörer

Småviltets populationsekologi

Arternas indelning Viltarternas historia

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 6

10-09-15 12.56.12

8. Viltet i ekosystemet

6. Genetik

125

Näringskedjor och kaskader

125

Ekologiska samhällen

130

Ekosystem

131

Om stabilitet och balans i naturen

132

9. Viltet i samhället

135

Genetisk variation

Genetiska processer i vilda populationer

Genetisk variation och effektiv populationsstorlek

7. Viltmiljöerna Landskap i förvandling Vad är en viltmiljö?

Viltets värden

135

Störningar och skador av vilt

142

Vilt, radioaktivitet och människor

166

101 101 104

Viltets livsrum — en landskapsmosaik

107

Några speciella viltmiljöer

109

Tidens dynamik

114

Viltets val av miljöer, resurser och föda

116

Biologisk bärförmåga

117

10. Viltet och människan

169

Viltets svar på förändring

118

Allmänhetens attityder

169

Farans landskap

120

Den svenske jägaren

174

Habitatmodeller — ett nytt verktyg

120

Jaktturism

178

Inventering av viltmiljöer

122

Etik

179

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 7

10-09-15 12.56.15

13. Viltförvaltningens teoretiska grund

209

Därför behövs förvaltning

209

Institutioners roll i naturresursförvaltningen 209

11. Det organisatoriska ramverket

183

Den europeiska nivån — EU

183

Regler på olika nivåer

212

Olika typer av resurser

214

Bevarande genom nyttjande

216

Ekosystemförvaltning

216

Nyttjande av gemensamma resurser

218

Lokal delaktighet

220

Kriterier för god förvaltning

222

Adaptiv förvaltning

222

Samförvaltning

223

Riksdag, regering, departement och myndigheter Universitet och högskolor

183 187

Länsstyrelser

187

Intresseorganisationer

188

12. Det juridiska ramverket

191

Internationell rätt

191

EU-rätt

192

Svensk lagstiftning

199

14. Adaptiv förvaltning

227

Den adaptiva förvaltningsprocessen

228

Ett dynamiskt arbetssätt

239

243

Centrala uttryck i jaktlagstiftningen

201

Kontroll av jakt och viltvård

203

Viltvårdsavgiften

206

15. Åtgärder – det juridiska ramverket

Annan lagstiftning

206

Skydd för arter och livsmiljöer

243

Allemansrätten

207

Viltvård som juridiskt begrepp

246

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 8

10-09-21 09.20.55

16. Åtgärder – beskattning

249

Teori och modeller

249

Beskattning i praktiken

256

Beskattning av klövvilt

256

Beskattning av stora rovdjur

260

Beskattning av småvilt

262

Långﬂyttande fåglar

266

Genetiska effekter av beskattning

269

18. Åtgärder – minska viltskadorna

285

Viltskador på skog

285

Viltskador på gröda

288

271

Viltskador på ﬁsk

292

271

Rovdjursskador

292

Naturskyddade områden

271

Skyddsjakt

296

Utsättningar

273

Begränsa smitta från vilt

298

Förvaltning av främmande arter

299

Litteraturlista

302 308

17. Åtgärder – öka vilttillgången Fredning och jakttider

Genetiska effekter av introduktioner och stödutsättningar

274

Utfodring

278

Predatorkontroll

279

Biotopvård

280

282

Bildförteckning

Åtgärder för att minska negativa effekter av vägar

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 9

315

10-09-15 12.56.25

Förord

iltet rör oss alla. Jägaren, skogsbrukaren, vandraren, lantbrukaren, krögaren, fågelskådaren, konstnären och turistentreprenören förhåller sig alla till viltet på olika sätt, men de har ett gemensamt intresse: att förvalta viltet långsiktigt och till gagn för många. I en värld där markanvändning, lagstiftning, klimat och viltstammar hela tiden förändras är detta inte en helt enkel uppgift. Därför behövs en helt ny typ av bok, och det är den Du nu håller i din hand. Det behövs en bok som sätter viltet i ett vidare samhälleligt och mänskligt perspektiv. En bok som samlar och syntetiserar fakta från biologi, viltvård, historia, lagstiftning, juridik och förvaltning till en helhet. Det behövs en bok som belyser gamla problem, pekar ut nya utmaningar och ger förslag på lösningar. Därför tror vi att Du kommer att finna denna bok intressant och lärorik.

Vi vänder oss främst till dem som på ett eller annat sätt har ett uttalat ansvar för vilt och viltförvaltning. Icke desto mindre är vi säkra på att en vid krets av jägare, markägare och naturintresserade i allmänhet kan ha glädje av de fakta och de tankar som vi presenterar här. Den som vill ta reda på detaljer om de olika viltarternas biologi, eller om hur man bygger jakttorn, utfodrar vilt och annan praktisk viltvård har redan utmärkta böcker att vända sig till. Detsamma gäller den som vill veta mer om lagstiftningens detaljer. Det här är i stället boken om sammanhangen, helheten, utmaningarna och – i bästa fall – lösningarna. I slutet av boken finns en litteraturlista för den som vill fördjupa sig i viltförvaltning. Den är ingen lista över källor till texten men ger en del tips på svensk och utländsk litteratur inom viltförvaltningens mångskiftande ämnesområden.

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 10

10-09-15 12.56.27

Tack till huvudfinansiärerna Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet och dåvarande Kommittén för viltförvaltning vid Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, vilka ej är ansvariga för bokens innehåll. Boken är ett av resultaten från forskningsprogrammet ”Adaptiv förvaltning av vilt och fisk” som finansierats av Naturvårdsverket. Även flera författare utanför forskningsprogrammet har medverkat i bokprojektet. Tack till följande personer som lämnat synpunkter, underlagsmaterial eller på annat sätt bidragit till bokens tillkomst: Jens Abrahamsson, Maano Aunapuu, Johan Bodegård, Lena Bondestad, Anders Broby, Helena Busk, Öje Danell, Torbjörn Ebenhard, Lars Edenius, Hans von Essen, Åke Granqvist, Tom Heberlein, Malin Hollberg Malm, Stig-Olof Holm, Birger Hörnfeldt, Poul-Erik Jensen, Marianne Jensen-Waern, Christer Kalén, Jonas Kindberg, Suzanne Kolare, Ola Larsson, Maria Levin, Anna Helena Lindahl, Anders Lundvall, Susanna Löfgren, Lars-Göran Lövgren, Peter

Mortensen, Lennart Nyman, Per Persson, Shawn Riley, Per Risberg, Michael Schneider, Bo Toresson, Eva Thörnelöf, Anders Wetterin, Per-Arne Åhlén, Cajsa Åkesson och studenter på viltförvaltningskursen höstterminen 2009. Ett särskilt tack till Per Sjögren-Gulve som ansvarat för Naturvårdsverkets faktagranskning. Vi tackar också Svenska Jägareförbundets viltövervakning som gett underlag för en del text och figurer med avskjutningsstatistik. Tack till Lars Carlsson, Johan Elmberg, Görgen Göransson, Per Lundberg och Ulf Weinberg som förutom att ha varit författare lämnat övergripande synpunkter på boken. Slutligen vill vi tacka Anders Drangel, Nette Lövgren, Peter Rajan, Roger Olsson, Fredrik Saarkoppel och Nadia Boutani Werner för ett engagerat och professionellt redaktionellt arbete samt alla som bidragit med fotografier. Kjell Danell och Roger Bergström

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 11

10-09-15 12.56.27

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 12

10-09-15 12.56.27

001-013 Vilt inlaga kap0 framvagn.indd 13

10-09-15 12.56.29

1. Inledning Kjell Danell, Roger Bergström

ilt kan vara så olika saker för olika människor. Rikedomen av fasaner, rådjur och hjortar i det sydsvenska landskapet står i skarp kontrast till det överraskande tjäderuppfloget i de milsvida norrländska skogarna, där annars bara några mesar och spår av hare och sork visar sig under en skidtur. Viltet och miljöerna är förvisso olika, men sambanden mellan viltet, miljön, människan och samhället är i princip desamma. Det är om dessa samband den här boken handlar. Vi vill berätta om hur de ser ut och varför de är de viktiga att känna till. Boken tar avstamp i en inte alltför gammal insikt. Förvaltning av vilt är inte längre bara biologi, ekologi, viltvård och jakt. I en föränderlig natur och ett föränderligt samhälle vill och bör många olika aktörer ta del i denna förvaltning. Här gäller devisen ”kunskap ger makt”. De som förstår hur viltet, miljön, människan och samhället samspelar har större möjligheter att påverka. Vilt är i denna bok både arter som jagas och arter som inte jagas. Det är viktigt att bägge kategorierna är med, eftersom de bildar ett system där de är beroende av varandra som byten, rovdjur eller konkurrenter. Tyngdpunkten i boken ligger ändå på de arter som vi jagar och hanterar

med aktiva förvaltningsbeslut. Vilka arter som anses vara vilt har förändrats över tiden och kommer säkert att förändras framgent. Viltet påverkas direkt av oss människor genom landskapsomvandling, jakt, störning, trafikolyckor med mera. Samtidigt påverkar det oss genom att ge exempelvis naturupplevelser, rekreation, kött och arbetstillfällen. Miljön ger viltet vatten, föda och skydd. Viltet påverkar också sin miljö, till exempel genom bete och tramp. Vi människor påverkas av miljön eftersom den ger oss livsutrymme och ekosystemtjänster som vatten, ren luft, bränsle, bär och andra nyttigheter. Vi påverkar i vår tur miljön genom att uppodla mark, avverka skog eller bygga vägar. Människan är vi alla. Vissa av oss jagar, andra gör det inte, men alla ser vi viltet eller har hört talas om det och har våra uppfattningar om det. Jägarens syn och önskemål överensstämmer inte alltid med vad till exempel bonden eller skogsbrukaren tycker. Samhället påverkar människan genom till exempel lagar och förordningar på nationell och internationell nivå. Vårt förhållande till miljö och vilt påverkas också av attitydförändringar och ekonomiska faktorer. Den här boken kan läsas på många sätt beroende på intresse och bakgrund. Jägaren vill

INLEDNING

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 14

10-09-14 12.05.44

MÄNNISKAN Ungefär fem procent av Sveriges befolkning är jägare, men de allra ﬂesta människor har ett eller annat förhållande till viltet.

SAMHÄLLET Samhället påverkar människor genom till exempel lagar och förordningar och människor påverkar samhället genom till exempel val till demokratiska församlingar.

VILTET Viltet utgörs av vilda däggdjur och fåglar, varav omkring 30 respektive 15 procent är jaktbara.

MILJÖN Miljön ger viltet föda, vatten och skydd och viltet påverkar miljön genom betning, tramp, näringstillförsel och effekter på biologisk mångfald. Människan påverkar viltets miljö genom olika ingrepp, till exempel skogsbruk och vägar, och miljön ger människan utkomst och rekreation.

kanske i första hand veta hur man tar reda på vad som finns på jaktmarken och hur viltstammarna förändras och varför. Dessutom vill han eller hon veta mer om vad man kan och får göra åt det, vilket man kan läsa mer om i kapitlen 15 och 17. Den nyblivne jaktansvarige på länsstyrelsen vill kanske få en överblick över vilka som har ansvar för viltet och vad det finns för lagar och förordningar. Det beskrivs i kapitlen

FIGUR 1. Samband mellan vilt, miljö, människa och samhälle.

11 och 12. Den som vill lära mer om adaptiv förvaltning och tillämpa den i praktiken kan gå till kapitel 13 och sedan till kapitel 14. Biologistudenten, som redan tycker sig kunna ekologin men vill veta mer om naturresursförvaltning, börjar med kapitlen 9 och 10 för att sedan gå vidare med kapitel 11 och så vidare. Men det är heller inget som förbjuder att man läser boken från pärm till pärm. INLEDNING

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 15

10-09-14 12.05.44

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 16

10-09-14 12.05.45

2. Viltet Kjell Danell, Roger Bergström, Johan Elmberg, Urban Emanuelsson, Anna Christiernsson

Vilka djur kallas vilt?

Arternas indelning

Sverige finns omkring 70 reproducerande däggdjursarter och 250 häckande fågelarter. Ytterligare några däggdjursarter besöker svenskt land eller vatten mer eller mindre regelbundet. Förutom de regelbundet häckande fågelarterna ses ungefär 110–120 icke häckande arter varje år, som genomflyttare, vintergäster eller tillfälliga gäster. Totalt har närmare 490 fågelarter anträffats i landet. Sverige hyser 1,6 procent av det totala antalet däggdjursarter i världen (75 av 4 680 arter) och 2,5 procent av det totala antalet fåglar (250 av 10 000). Sverige sträcker sig över många breddgrader och har trots sitt nordliga läge relativt många arter. Oavsett om de vilda däggdjuren och fåglarna är stationära eller tillfälliga är de enligt jaktlagens 2 § vilt. Detta begrepp är dock långt ifrån entydigt. I vardagligt tal och för de allra flesta har begreppet vilt en snävare betydelse. Det betecknar arter som vi på något sätt direkt nyttjar – det vill säga ungefär samma sak som ”jaktbart vilt”, inklusive potentiellt jaktbara arter och sådana som till in i sen tid har varit jaktbara. Denna betydelse motsvarar det engelska begreppet ”game”. Ord som viltförvaltning, viltvård och viltforskning är ofta kopplade till denna snävare betydelse av begreppet vilt.

Zoologerna delar in djurarterna i systematiska grupper, till exempel ordningar, familjer och släkten. Våra svenska däggdjur tillhör ordningarna Insektsätare, Fladdermöss, Hardjur, Gnagare, Rovdjur, Partåiga hovdjur och Valar. Ordningarna Insektsätare (igelkott, mullvad och näbbmöss) och Fladdermöss omfattar tillsammans ungefär en tredjedel av den svenska däggdjursfaunan. Ordningen Hardjur innefattar fälthare, skogshare och vildkanin, vilka har mer jaktligt intresse. Ordningen Gnagare hyser arter som bisam, buskmus, bäver, ekorre, hasselmus, lämlar, möss, råttor och sorkar, totalt 20 st. Av dessa är det endast de större arterna med värdefull päls som har varit eller är jaktbyten, det vill säga framför allt bisam, bäver och ekorre. Rovdjursordningen delas upp i familjerna Hunddjur (fjällräv, mårdhund, rödräv och varg), Björnar (brunbjörn), Mårddjur (grävling, hermelin, iller, järv, mink, mård, vessla och utter), Kattdjur (lodjur) och Säldjur (gråsäl, knubbsäl och vikare). Björn, lo, järv och varg kallar vi vanligen ”de fyra stora”. De övriga rovdjursarterna brukar grupperas i ”medelstora” och ”små” rovdjur (tabell 1). Ordningen Partåiga hovdjur består av familjerna Svin (vildsvin), Hjortdjur (dovhjort, kronhjort, rådjur och älg samt nykomlingen vitsvanshjort) och Slidhornsdjur (mufflon och

VILTET

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 17

10-09-14 12.05.46

TABELL 1. De svenska däggdjuren grupperade enligt zoologisk nomenklatur (ordningar) och mer alldagliga benämningar. Antalet arter inom grupper med ﬂera arter anges inom parentes. De mindre och mellanstora rovviltarterna ingår ofta i begreppet småvilt. Inom varje grupp är arterna ungefärligt rangordnade efter kroppsvikt. Ordning

Klövvilt

Rovvilt

Småvilt

Övrigt vilt

Insektsätare

Igelkott, mullvad, näbbmöss (6)

Fladdermöss

Fladdermöss (18)

Hardjur

Fälthare, skogshare, vildkanin

Gnagare

Bäver, bisam, ekorre

Rovdjur

Råttor (2), lämlar (2), sorkar (6), husmus, hasselmus, skogsmöss (2), brandmus, buskmus, dvärgmus

Björn, varg, järv, lo Grävling, utter, mårdhund, rödräv, fjällräv

Grävling, utter, mårdhund, rödräv, fjällräv

Mink, iller, mård, hermelin, vessla

Gråsäl, knubbsäl, vikare Hovdjur

Valar

Älg, myskoxe, vildsvin, kronhjort, dovhjort, vitsvanshjort, mufﬂon, rådjur Tumlare

myskoxe). Till ordningen Valar hör flera tillfälligt förekommande arter. Tumlaren är den enda valen med stadigvarande förekomst i Sverige. I dagligt tal delar man in däggdjuren i andra grupper än vad zoologerna gör. Sådana begrepp är till exempel klövvilt, rovvilt och småvilt, men denna uppdelning är inte lika entydig och naturlig. Rådjuret är ett klövvilt, men kan också räknas in bland småviltet, eftersom det får jagas med hagelgevär. De små och medelstora rovdjuren faller in i både rov- och småviltsgrupperna. 18

Att tänka på sälarna och tumlaren som rovvilt känns kanske lite främmande, men de är rovdjur och äter fisk, liksom uttern. De svenska häckfåglarna hör till 20 olika ordningar, men de som numera jagas återfinns i sex av dessa: Pelikanfåglar, Andfåglar, Hönsfåglar, Vadare–måsar–tärnor–labbar–alkor, Duvfåglar och Tättingar (tabell 2). Den enda jaktbara Pelikanfågeln är storskarven, men bara lokalt efter särskild tillståndsprövning (skyddsjakt). Mer än hälften av

VILTET

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 18

10-09-14 12.05.46

TABELL 2. De jaktbara svenska fåglarna grupperade enligt zoologisk nomenklatur (ordningar) och mer alldagliga benämningar. Förutom de jaktbara arterna i tabellen ﬁnns omkring 215 häckande icke-jaktbara fågelarter i Sverige, fördelade på ytterligare 14 ordningar. Ordning

Skogshöns

Fälthöns

Sjöfåglar

Pelikanfåglar

Storskarv

Andfåglar

Sädgås, grågås, bläsgås, kanadagås, vitkindad gås, bläsand, kricka, gräsand, vigg, ejder, alfågel, sjöorre, svärta, knipa, småskrake, storskrake

Hönsfåglar

Dalripa, fjällripa, orre, tjäder, järpe

Övrigt vilt med jakttid

Rapphöna, fasan

Vadare, måsar, tärnor, labbar och alkor

Havstrut, gråtrut, ﬁskmås

Morkulla

Duvfåglar

Ringduva, tamduva (stadsduva)

Tättingar

Björktrast, nötskrika, skata, kaja, kråka, råka

de svenska Andfåglarna är jaktbara, men det är bara en dryg handfull som numera fälls i fyrsiffriga antal: sädgås, grågås, kanadagås, kricka, gräsand, vigg, knipa och storskrake. De svenska andfåglarna delas in i svanar, gäss, gravänder, simänder och dykänder. Vi har sju häckande hönsfågelarter i Sverige. Av dessa är vakteln den enda som inte jagas och dessutom den enda långflyttaren. Som fälthöns räknas fasan och rapphöna, vilka båda är knutna till de odlade slättbygderna i södra Sverige.

Skogshönsen däremot lever mer sällan i människans närhet utan är knutna till skogsbygd (tjäder, orre, järpe) eller myr- och fjällområden (dalripa och fjällripa). Ordningen Vadare, måsar, tärnor, labbar och alkor omfattar hela 50 arter, vilka kan delas in i de naturliga grupper som det långa ordningsnamnet är sammansatt av. Därutöver delas vadarna in i flera olika familjer. Numera är det bara Sveriges vanligaste vadare – morkullan – och tre arter måsar som jagas. VILTET

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 19

10-09-14 12.05.46

Duvornas ordning har sin största artrikedom i tropikerna och vi har bara fyra regelbundet häckande arter i Sverige. Den talrikaste av dessa – ringduvan – är ett viktigt villebråd. Närmare hälften av de svenska häckfåglarna hör till ordningen Tättingar, och bland dem är bara sex arter nu jaktbara. Tättingarna ses över lag inte som vilt i vårt land, men figurerade flitigt i det svenska kosthållet under tidigare århundraden. De delas in i en lång rad familjer, men blott bland trastarna och kråkfåglarna finns det arter med allmän jakttid. Det är värt att notera att antalet jagade fågelarter har minskat starkt i Sverige sedan 1900-talets början. Tidigare jagades ett antal vadararter, nästan alla andfåglar och dessutom i mindre utsträckning sothöns, lommar, doppingar och vissa rovfåglar. Få svenskar skulle dock i dag kalla en skäggdopping eller en storspov för vilt.

Stor och liten jakt

Förutom att grupperingar av viltet sällan är helt entydiga förändras också språkbruket över tiden i takt med att vår syn på viltet förändras. Under medeltiden talade man om ”den stora jakten” och ”den lilla jakten”. Till den stora jakten räknades de viltarter som var förbehållna kungen och de privilegierade. Hit hörde till exempel kronhjort, vildsvin, stortrapp, tjäder och häger. Under 1700-talet infördes ”den mellersta jakten” med varg och rådjur samt en del jaktbara arter som orre, ripor och järpe, vilka ansågs för fina för att ingå i ”lilla jakten”. Från denna tid lever begreppet ”högvilt” kvar och med det menar man vanligen arter som älg, kronhjort, dovhjort och björn. Rådjuret kallas ibland ”de små markernas högvilt”. Nästan fram till våra dagar indelades viltet i nyttiga och skadliga arter. De många grupperna och deras ibland varierande innehåll understryker vikten av att vara tydlig och klart definiera vad man menar. 20

Viltarternas historia Djurlivet inom ett land eller en region förändras ständigt, och det gäller inte minst viltet. Låt oss göra en snabb tillbakablick och börja för ett par hundra år sedan. Då hade hjortdjuren minskat i antal under rätt lång tid, troligen främst på grund av hårt jakttryck. Människan hade också i allt högre grad börjat använda marken för odling, bete och i viss mån skogsbruk. I södra och mellersta Sverige hade jakten, särskilt på hjortdjur, länge varit i huvudsak kungens och frälsets privilegium. År 1789 förlorade adeln många av sina privilegier och Gustav III bestämde att jakträtten åter skulle tillhöra markägaren, oavsett social klass – ett system vi har haft sedan dess. Därmed blev jakttrycket på de redan ganska svaga viltstammarna ännu hårdare. Under senare halvan av 1800-talet försvann vildrenen och bävern. Rovdjuren jagades hårt för att skydda tamdjur och renar. I en historisk översikt skriver Albert Eklundh år 1930 att situationen för viltet aldrig har varit så dålig som på 1860-talet. Det första rejäla försöket att skydda viltet gjordes visserligen redan 1808, då älgen fridlystes temporärt, men inte förrän under senare halvan av 1800-talet tog viltvårdsarbetet fart på allvar. Då utvecklades Svenska Jägareförbundet från en skytteförening till en organisation som aktivt började driva viltvårdsfrågor. Naturskydds- och djurskyddsrörelserna växte fram och påverkade också viltvården positivt. Några starka män klev fram under 1800-talet, till exempel jägmästaren Herman Falk som initierade bevarandeaktionen för älgen. Situationen för viltet förbättrades något, med förändrade jakttider och fler fridlysningar, till exempel för björn och ett antal rovfågelarter. Under 1900-talets första årtionden fortsatte viltförvaltningen att utvecklas. Det stora organisatoriska genombrottet kom med 1938 års jaktlag. Många av de regler som därmed in-

VILTET

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 20

10-09-14 12.05.47

fördes känns igen av dagens jägare: jakträtten hör till markägandet, viltvården är viktig, jaktvårdsavgift ska betalas, jaktvårdsområden främjar samarbete, inget onödigt lidande för viltet och skadat vilt ska eftersökas och avlivas. Den nya lagstiftningen var i vissa stycken omvälvande, men medförde ingen snabb lös-

ning på flera av de problem som fanns inom viltförvaltningen. Rovdjursstammarnas minskning oroade naturvården. Samtidigt var småviltet på tillbakagång, vilket ansågs bero på sjukdomar. Det senaste halvseklet har inneburit en vändpunkt och får ses som en bra period för många av däggdjuren (tabell 3). De fyra stora

TABELL 3. Däggdjurspopulationerna under 1955—2005 i Sverige. Beståndstrend, beståndsstorlek, avskjutningstrend och avskjutning. Siffrorna är grova skattningar och baseras på olika metoder och källor. Källa: Bergström & Danell (2009).

Art

Beståndstrend (1955—2005)

Fälthare

Ingen trend

Beståndsstorlek (2005)

Avskjutningstrend (1955—2005)

600 000—1 200 000

Ingen trend

66 600 31 500

Skogshare

Fluktuerande

870 000

Minskande

Ekorre

Fluktuerande

400 000—3 500 000

Minskande

Bäver

Ökande

130 000

Beräknad avskjutning (2005)

Ökande

6 700

Bisam

Fluktuerande

7 000

Ingen trend

Varg

Ökande

126—143

Ingen trend

Björn

Ökande

2 550

Järv

Ökande

360—470

Ingen trend

Ökande

1 300—1 500

Ingen trend

Knubbsäl

Ökande?

Minskande

Vikare

Minskande

Gråsäl

Ökande?

900

440 2

Ökande

112

5 000

Ingen trend

23 000

Minskande

70 700

Fjällräv

Minskande

Rödräv

Fluktuerande

Mårdhund

Ökande

< 100

Mård

Ökande

40 000—70 000

Ökande

8 400

Grävling

Ökande

200 000—300 000

Ökande

27 200

Utter

Ökande

1 500—2 000 16 600

150 000—180 000

Mink

0 Ökande

11 000

Dovhjort

Ökande

110 000

Ökande

Kronhjort

Ökande

6 800—10 300

Ökande

3 000

Älg

Ökande

230 000

Ökande

90 800

Rådjur

Ökande

375 000

Ökande

127 900

Myskoxe

Ökande

Mufﬂon

Ökande

1 000

Vildsvin

Ökande

40 000

Ingen trend

Ökande

24 000

VILTET

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 21

10-09-14 12.05.47

rovdjuren och sälarna ökar sakta liksom övriga rovdjur, utom fjällräv. Mårdhunden har kommit in i norra Sverige. Klövviltet har haft en exempellös tillväxt, med mycket kraftiga ökningar för älg, rådjur, kronhjort och dovhjort. Fyra arter har tillkommit under de senaste årtiondena – vildsvin, mufflon, myskoxe och vitsvanshjort, av vilka vildsvinet och myskoxen tidigare funnits i landet. Vitsvanshjorten har ännu bara rapporterats i ett fåtal fall. Flera av de större gnagarna, till exempel skogshare, varierar naturligt i antal över tiden så det är svårt att uttala sig om hur de utvecklas på längre sikt. Bisam sprider sig söderut i landet och bävern har kraftfullt återtagit stora delar av sin tidigare utbredning. En sammanställning över utvecklingen för 26 däggdjursarter indikerar att omkring 70 procent av arterna är talrikare i dag än de var vid mitten av förra seklet (tabell 3). En femtedel av arterna uppvisar ingen märkbar förändring och några arter, som fjällräv, har minskat.

En översikt av de jagade svenska fåglarna (tabell 4) visar att fler arter har ökat än minskat under de senaste trettio åren. Ökande och minskande fågelarter är spridda bland de olika grupperna, så det är svårt att se riktigt övergripande mönster. Ett undantag skulle i så fall vara fälthönsen, där både fasan och rapphöna har minskat. De kraftiga beståndsökningarna av grågås och kanadagås är välkända, men det bör noteras att sädgåsen inte visar en sådan utveckling, och att en tidigare jagad gåsart (fjällgåsen) har minskat intill utrotningens rand. Det senare beror dock inte på jakt i Sverige. Också avskjutningstrenderna varierar mellan arterna, men det är något fler arter som visar minskad avskjutning än som visar ökande. Sveriges antalsmässigt viktigaste jaktbara fågelarter sett till avskjutningen är kråka, gräsand, ringduva, skata och kaja.

VILTET

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 22

10-09-14 12.05.47

TABELL 4. De jaktbara fågelpopulationerna under 1977—2006 i Sverige. Beståndstrend, beståndsstorlek, avskjutningstrend och avskjutning. Siffrorna är grova skattningar och baseras på olika metoder och källor. Källa: Elmberg (2009).

Art

Beståndstrend (1977—2006)1

Storskarv

Stark ökning

80 000

Ökning

Sädgås

Stabil?

< 2 000

Svårtolkad

4 000

Bläsgås

Häckar ej

Svårtolkad

< 500

Beståndsstorlek (2005)2

Avskjutningstrend (1955—2005)3

Beräknad avskjutning (2006/2007)4 2 100

Grågås

Stark ökning

65 000

Ökning

8 300

Kanadagås

Stark ökning

28 000

Ökning

20 500

Bläsand

Okänd

90 000

Minskning

Kricka

Minskning

130 000

Ingen långsiktig trend

8 300

Gräsand

Stark ökning

280 000

Ingen långsiktig trend

75 500

Vigg

Stabil

Ejder

Stark minskning

Alfågel Sjöorre Svärta

Stark minskning

Knipa

Ökning

190 000

Småskrake

Ökning

Storskrake

Ökning

Järpe

Stabil

600

120 000

Minskning

3 000

600 000

Minskning

900

Stabil

2 000

Minskning

< 500

Stabil

5 000

Svårtolkad

< 500

35 000

Minskning

< 500

Ingen långsiktig trend

8 400

50 000

Minskning

< 500

70 000

Ingen långsiktig trend

1 600

250 000

Stabil

7 000

380 000

Dalripa

Stabil

Fjällripa

Ökning

Uppgifter saknas

80 000

Stabil

Orre

Uppgifter saknas

Stark minskning

390 000

Stabil

26 000

Tjäder

Stabil

250 000

Stabil

20 500

Rapphöna

Minskning

14 000

Ingen långsiktig trend

4 100

Fasan

Minskning

80 000

Ingen långsiktig trend

25 800

Morkulla

Ökning

1 000 000

Ingen långsiktig trend

1 700

Fiskmås

Minskning

240 000

Ingen långsiktig trend

9 800

Gråtrut

Stabil

140 000

Stabil

8 600

Havstrut

Stark ökning

26 000

Stabil

1 800

Ringduva

Ökning

1 600 000

Stabil

68 000

Björktrast

Ökning

1 500 000

Svårtolkad

Nötskrika

Minskning

600 000

Stabil

Skata

Stabil

480 000

Stabil

48 700

Kaja

Ökning

380 000

Stabil

39 600

Kråka

Minskning

480 000

Stabil

82 100

Råka

Stark ökning

Svårtolkad

11 000

1 = Avser det häckande beståndet. Deﬁnitioner och bedömningar ur Ottvall, R., Edenius, L., Elmberg, J., Engström, H., Green, M., Holmqvist, N., Lindström, Å., Tjernberg, M. & Pärt, T. 2008. Populationstrender för fågelarter som häckar i Sverige. Naturvårdsverket Rapport 5813.

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 23

70 000

2 = Bedömt antal häckande individer i det svenska beståndet. Siffrorna är en tolkning av opublicerat arbetsmaterial för projektet ”Hur många fåglar häckar i Sverige” (Ottosson med ﬂera, in prep.). 3 = Författarens tolkning av Svenska Jägareförbundets avskjutningsrapporter och Ottosson med ﬂera, in prep.

< 500 24 200

4 = Kindberg, J., Holmqvist, N. & Bergqvist, G. 2008. Årsrapport Viltövervakningen 2006/2007. Svenska Jägareförbundet. Viltforum 2/2008.

VILTET

10-09-14 12.05.48

Nya arter tillkommer Arter som funnits i vårt land under längre tid kallar vi inhemska i dagligt tal. I juridisk mening är de inhemska om de funnits i landet före 1988 (25 § jaktförordningen). Främmande arter kan även vara sådana som på ett eller annat sätt introducerats till platser utanför sin historiska eller nuvarande utbredning, det vill säga utan någon tidsangivelse. Tidsgränsen 1988 i jaktförordningen kan tyckas godtyckligt vald, men det finns ingen bättre och den är praktiskt användbar. Vår fauna förändras ständigt genom invandring och utdöenden och skillnaden mellan inhemska och främmande arter förändras över längre tidsrymder. 24

För omkring 10 000 år sen var Sverige täckt av is. Successivt vandrade växter och djur in, dels från öster över nuvarande Finland och dels över den landbrygga i söder som under ungefär 1 000 år förband Sverige med Danmark. Vi kan säga att vissa arter ”hunnit tillbaka” till Sverige först nu sedan den senaste istiden släppt sitt grepp. Även i relativt sen tid har den östliga invandringsvägen utnyttjats, till exempel av dvärgmås, videsparv, nordsångare, bisam, mårdhund, varg och vitsvanshjort. Människan har i hög grad påverkat faunans förändringar. Exempel på införda arter är fälthare, vildkanin, brun och svart råtta, husmus, mink, dovhjort och mufflon samt kanadagås och fasan. Frånsett den svarta råttan har alla

VILTET

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 24

10-09-14 12.05.48

etablerat sig i Sverige. En del av de nämnda arterna infördes tidigt av jaktintresserade kungar och adeln, och skyddades av landets lagar. Ett annat exempel är den nordamerikanska kronhjorten, wapitin, som infördes och kom att fredas av svensk lag. Den förekom i litet antal och försvann trots lagskyddet. En del smådäggdjur kan passivt införas till Sverige, exempelvis den expanderande brandmusen som i sen tid påträffats i Östergötland, dit den troligen kommit i potatiscontainrar från Danmark. Bisam, mårdhund och vitsvanshjort är införda till Europa från andra världsdelar, men har spridit sig till Sverige av egen kraft. En ytterligare art att vänta österifrån är sannolikt

kanadensisk bäver (som infördes i Finland omkring 1935). Bäver och vildsvin har en gång utrotats i Sverige, men de har bedömts som önskvärda och har åter tagit landet i besittning. Att föra in främmande arter i Sverige är numera olagligt. Ett närstående men ännu föga uppmärksammat fenomen är utsättning av inhemska arter med främmande genuppsättning. Stödutsättningar av gräsand och rapphöna, som visserligen är lagliga, hör vanligen till denna kategori.

VILTET

014-031 Vilt inlaga kap1-2.indd 25

10-09-14 12.05.50

resurs som angår många. Landets främsta forskare på området väver samman biologi, ekonomi, lagstiftning och förvaltning till en helhet. Här samlas och presenteras aktuell – både ny och

Vilt, människa, samhälle

tidigare opublicerad – kunskap om bevarande och nyttjande av

Danell Bergström (red.)

Vilt, människa, samhälle ger en helhetsbild av viltet som en

Vilt, människa, samhälle Kjell Danell, Roger Bergström (red.)

Best.nr 47-09418-9 Tryck.nr 47-09418-9

VMS omslag.indd 1

10-09-13 15.09.18