Joseph Conrad
MÖR K R E T S H JÄ RTA Översättning av Margaretha Odelberg
Modernista stockholm
Yaw l e n Nellie red för ankaret med slappa segel och låg orörlig. Floden hade satt in, det var nästan ingen vind och eftersom vi var på väg ut fanns inget annat att göra än att stanna och invänta ebben. Themsenmynningen sträckte sig framför oss som utfarten till en ändlös vattenväg. Därute flöt himmel och hav ihop utan skarv, och i det självlysande diset tycktes de mörka seglen på pråmarna som drev uppströms med ebben stå stilla i röda klungor av skarpt pikade gaffeldukar, här och var med en glansdager på fernissade spiror. Över de sanka stränderna som plattades ut och försvann i havet låg dimma. Luften stod mörk över Gravesend och tycktes ännu längre bort förtätad till en dyster skugga som orörlig ruvade över den största – och den härligaste – staden på jorden. Bolagsdirektören var vår kapten och vår värd. Vi fyra betraktade tillgivet hans rygg där han stod i fören och såg utåt havet. På hela floden fanns ingenting så till den grad sjömannamässigt. Han såg ut som en lots, vilket för sjöfolk är inkarnationen av allt pålitligt. Det bar emot att tänka att hans gärning inte placerade honom därute i den ljusa flodmynningen utan bakom oss, i det ruvande dunklet. Vad som band oss samman var, som jag redan har berättat någonstans, havet. Utom att vara ett band mellan våra hjärtan under de långa tider vi var skilda åt skänkte det oss förmågan att fördra varandras historier och till och med åsikter. Advokaten den bäste av gamla kamrater – lutade sig, i kraft av sina många år och många förtjänster, mot den enda kudden på däck och 5
låg på den enda filten. Bokhållaren hade redan tagit fram ett dominoxspel och lekte bygglåda med brickorna. Marlow satt längst akterut med benen i kors och ryggen mot mesanmasten. Han hade tärt, gulblekt ansikte, rak rygg och såg ut som en asket, och där han nu satt med hängande armar och uppvända handflator liknade han en gudabild. Direktören försäkrade sig om att ankaret inte draggade, varpå han kom akteröver och slog sig ned bland oss. Vi utbytte lojt några ord. Sedan rådde tystnad ombord på yawlen. Av någon anledning blev det inte av att spela domino. Vi hade mera lust att bara sitta där och meditera och titta. Dagen dog bort i ljus och stilla klarhet. Vattnet blänkte fridsamt; den molnfria himlen välvde sin välsignande oändlighet i obefläckad glans; själva dimman över Essexmaderna var som en skir och strålande vävnad som hängde ned från de skogklädda höjderna inåt land och svepte de flacka stränderna i genomskinliga veck. Endast mörkret som ruvade högre upp i farleden, i väst, djupnade med var minut, som om det vredgats över solens närmande. Och till slut sjönk solen i sin omärkligt lutande bana mot horisonten och skiftade från vitglöd till matt rött, utan strålar och utan värme, som om hon hållit på att slockna, dödsmärkt vid beröringen med det mörker som ruvade över ett människomyller. Genast for en skiftning över vattnet, och stillheten miste sin glans, men djupnade. Den breda gamla floden rann stilla fram i kvällningen efter seklers goda tjänster åt det släkte som befolkade dess stränder, och bredde ut sig med den lugna värdigheten hos en vattenväg som leder till världens ände. Vi begrundade dess vördnadsvärda flöde, inte i det hektiska flimret av en kort dag som kommer och försvinner för evigt utan i förblivande minnens upphöjda ljus. Och ingenting är väl lättare för en man som i vördnad och hängivenhet har vigt sitt liv åt sjön än att just i Themsenmynningen frambesvärja det förflutnas ande. Tidvattnet stiger och faller, ständigt tjänstberett och fyllt med minnena av män och fartyg som det har burit till hemmets vila eller till havets strider. Det hade känt och tjänat alla dessa som är nationens 6
stolthet alltifrån sir Francis Drake till sir John Franklin, riddare alla, med och utan adelskap – havens mångbesjungna vandrande riddare. Det hade burit alla de fartyg vilkas namn glimmar till som ädelstenar i tidens natt, alltifrån Golden Hind som kom åter med sitt bukiga skrov fyllt av skatter för att inspekteras av en hög drottning och sålunda göra sitt utträde ur den väldiga sagan, intill Erebus och Terror som seglade ut på ett annat erövringståg – och som aldrig kom åter. Det hade känt fartygen och männen. De hade seglat ut från Deptford, från Greenwich, från Erith; äventyrare och imperiebyggare; kungars skepp och penningfurstars; kaptener, amiraler, den österländska trafikens skumma smyghandlare och Ostindiska kompaniets befullmäktigade »generaler«. Guldsökare och lyckojägare, alla hade de färdats ut på detta vatten med svärdet i handen, ofta även facklan, en världsmakts sändebud, bärare av en gnista från den heliga elden. Vad storhet hade inte flutit med ebben nedför denna flod och ut i det stora okända! Människors drömmar, statsförbund och världsriken i vardande. Solen gick ner, skymningen sänkte sig över vattnet och ljusen begynte tändas på stranden. Chapmanfyren, en trebent anordning på en gyttjig ebbremsa, lyste med starkt sken. I segelleden rörde sig skeppslanternor – en livlig ljustrafik i bägge riktningarna, och längre västerut, uppåt floden, markerades jättestadens plats fortfarande med olycksbådande tecken i skyn ett ruvande mörker i solskenet, ett kusligt eldsken under stjärnorna. »Det här«, sade Marlow plötsligt, »har också en gång varit en av jordens mörka fläckar.« Han var den ende av oss som var kvar på sjön. Det ofördelaktigaste man kunde säga om honom var att han inte var trogen sin typ. Han var sjöman, men han var också vagabond, under det att flertalet sjömän om man så får uttrycka det är hemmasittare. De är hemkära av naturen och de har alltid sitt hem med sig – fartyget, och likaså sitt hemland – havet. Det ena fartyget är det andra tämligen likt, och havet är alltid detsamma. Som en oföränderlig kuliss glider de främmande kusterna, de främmande 7
ansiktena, livets hela väldiga växelspel förbi dem, fördunklas, inte av en undran över dess gåta, utan av en lätt föraktfull okunnighet; ty för en sjöman är ingenting gåtfullt utom möjligen havet självt som är härskarinnan över hans tillvaro och lika outgrundliga som ödet. I övrigt räcker, efter arbetstidens slut, en promenad på måfå eller ett improviserat rummel i land för att uppenbara en hel kontinents hemlighet för honom, och i regel tycker han inte att hemligheten var värd att lära känna. Sjömäns historier utmärker sig för en rättfram enkelhet vars hela mening är tillfinnandes inom ett knäckt nötskal. Men Marlow var inte typtrogen (om man bortser från hans fallenhet för att berätta historier), och för honom var en händelses mening inte att söka inuti, som en kärna, utan utanför, som ett hölje kring historien – vilket gör den synlig på samma sätt som ett ljussken gör en dimma synlig; någonting i stil med de töckniga regnbågsringar man ser ibland vid månsken. Hans yttrande väckte ingen förvåning. Det var helt karakteristiskt för Marlow och mottogs med tystnad. Ingen gjorde sig ens mödan att grymta, och efter en stund fortsatte han långsamt: »Jag tänkte på mycket gamla tider, när romarna först kom hit, för nittonhundra år sen – häromdagen med andra ord. Sedan dess har den här floden skeppat ut ljus – ni tänker kanske på korsriddarna? Jovisst. Men det ljuset är som en löpeld över en slätt, en ljungeld i molnen. Vi lever i dess flämtande sken – måtte det inte slockna så länge vår gamla jord fortsätter att snurra! Nej – i går rådde mörkret här. Tänk er hur det ska ha känts för befälhavaren på en ståtlig – vad hette de nu – trirem i Medelhavet som plötsligt fick order att bege sig norrut, i expressfart transporterades tvärs över de båda Gallierna, gavs befäl över en farkost av det slag som legionärerna – som måtte ha varit ett förbluffande händigt släkte – brukade snickra ihop, tydligen i hundratal, på ett par månader, om vi får tro vad vi läser. Tänk er honom här, vid världens ände, ett blygrått hav, en rökgrå himmel, ett flytetyg som bör ha varit ungefär så styvt som ett dragspel och så på väg uppför den här floden med förråd eller order eller vad det nu kan 8
ha varit. Sandbankar, mader, skogar, vildar, mycket litet att äta för en civiliserad gom, bara Themsenvatten att dricka. Ingen falerner här, ingen landpermission. Ett och annat militärläger, borttappat i ödemarken som en nål i en höstack; för övrigt köld, dimma, stormar, farsoter, landsförvisning, död – lurande död i luften, i vattnet, i snåren. De måste ju ha dött som flugor här. Men han klarade det. Och till på köpet sannolikt mycket bra och utan att reflektera mycket över det annat än för att i sinom tid skryta med vad han hade fått gå igenom kanske. De var karlar att bjuda mörkret spetsen. Och kanske han tröstade sig med en sidoblick på sina chanser att så småningom befordras till flottan i Ravenna, om han hade goda vänner i Rom och överlevde det hemska klimatet. Eller tänk er en hygglig ung civilist i toga – förlorat på tärningsspel kanske – som kom upp hit i någon prefekts eller skatteindrivares eller till och med köpmans följe för att bättra sin lycka. Hamna i ett träsk, marschera genom skogar och till slut i en förläggning långt inne i landet känna hur barbariet, det absoluta barbariet, hade slutit sig omkring honom – hela detta vildmarkens hemlighetsfulla liv som pulserar i skog, i djungel, i vilda människors hjärtan. Och det finns inte heller någon möjlighet för honom att bli invigd i sådana mysterier. Han tvingas att leva mitt i det obegripliga vilket är avskyvärt bara det. Och samtidigt utövar det en lockelse som han inte undgår. Det gräsligas lockelse, ni vet: Tänk er hans växande ruelse, hans längtan att komma loss, hans maktlösa avsmak, underkastelsen, hatet.« Han gjorde ett uppehåll. »Ni förstår«, började han igen och lyfte ena armen från armbågen med handflatan utåt så att han med sina korslagda ben satt som en buddha, predikande i europeiska kläder och utan lotusblomma – »ni förstår – ingen av oss skulle känna riktigt så. Vad som räddar oss är effektiviteten – vår dyrkan av effektiviteten. Men i grund och botten var det inte så mycket bevänt med de där gossarna. De var inga kolonisatörer, deras administration inskränkte sig sannolikt till utsugning, misstänker jag. De var erövrare och till det 9
fordras bara råa styrkan – ingenting att skryta med eftersom ens styrka bara är det tillfälliga resultatet av andras svaghet. De högg för sig vad som fanns att få bara för att det fanns. Det var ingenting annat än tjuvnad i samband med våldsdåd, kvalificerat mord i stor skala, och de kastade sig blint i det – vilket ju passar bra för den som ger sig på själva mörkret. Att erövra världen, vilket för det mesta betyder att ta den ifrån dem som har en annan hudfärg eller litet plattare näsa än vi själva, är ingen vacker hantering om man synar den litet för noga. Det enda försonande är idén. En idé bakom alltsammans; inte ett virrigt känslotänkande utan en idé och en osjälvisk tro på denna idé – någonting man kan sätta upp framför sig och böja knä för och bringa offer…« Han tystnade. Ljuspunkterna rörde sig på floden, små gröna, röda, vita ljuspunkter som förföljde, kom i kapp, slog följe med, korsade varandra och gled isär igen, snabbt eller långsamt. Trafiken på den stora staden fortsatte i det djupnande mörkret på den rastlösa floden. Vi såg på i tålig väntan – det fanns ingenting annat att göra tills tidvattnet vände – men det var först efter en lång tystnad, när han med tveksam röst sade: »Ni minns kanske att jag en gång blev sötvattensmatros för en kort tid?« som vi förstod att det var vårt öde att till den stund ebben satte in lyssna till en av Marlows mångtydiga upplevelser. »Jag ska inte trötta er mycket med vad som hände mig personligen«, började han och visade med denna ingress samma svaghet som många andra berättare vilka så ofta tycks sväva i okunnighet om vad deras auditorium helst skulle vilja höra. »Men för att kunna förstå dess verkan på mig måste ni i alla fall veta hur jag kom dit ut, vad jag såg, hur jag färdades uppför floden till den plats där jag träffade på den stackars mannen. Det var flodledens slutpunkt och min upplevelses höjdpunkt. Den spred liksom ett ljus över allting omkring mig och över mina egna tankar. Annars var den egentligen dyster och rent av eländig, inte på minsta vis märkvärdig, och rätt oförklarlig. Ja, just oförklarlig. Och ändå var det som om den kastade ljus över saker och ting. 10
Jag hade då, som ni kanske minns, just kommit tillbaka till London efter ett långt kringirrande på Indiska oceanen, Söderhavet och i kinesiska farvatten – en stadig dosis av orienten, sex år eller däromkring; och jag drev omkring, hindrade er i ert arbete och störde er i era hem, som om jag hade ansett mig kallad av himlen att civilisera er. Det var mycket trevligt till en tid, men så tröttnade jag på att vila mig. Och så började jag se mig om efter ett fartyg – säkert det slitsammaste jobb som finns. Men fartygen ville inte se åt mig. Och så tröttnade jag på det också. Som liten var jag alldeles tokig i kartor. Jag kunde sitta i timmar och titta på Sydamerika eller Afrika eller Australien, försjunken i upptäcktsfärdernas tjusning. Vid den tiden fanns det många vita fläckar på kartan, och när jag hittade någon som tedde sig alldeles särskilt lockande (fast det gör de allesammans) satte jag fingret på den och sa: ›Dit ska jag resa när jag blir stor.‹ Nordpolen var en av de platserna, minns jag. Ja, dit kom jag aldrig, och jag tänker inte försöka nu. Glansen har bleknat. Andra platser låg utströdda omkring ekvatorn och förresten på alla slags latituder runt båda halvkloten. Jag fick se en del av dem och… nå, det ska vi inte tala om nu. Men det fanns alltjämt en kvar – den största och så att säga vitaste som lekte mig i hågen. Visserligen var den vid det laget inte vit längre. Den hade sedan min barndom fyllts med floder och sjöar och namn. Den hade slutat upp att vara ett underbart och hemlighetsfullt tomrum, en vit fläck som en pojke kunde drömma härliga drömmar om. Den hade blivit en mörkrets hemvist. Men där fanns inom den en särskild flod, en väldig flod som på kartan liknade en utrullad orm med huvudet i havet, kroppen vilande i slingor tvärs över ett stort land och stjärten dold i kontinentens innandömen. Och när jag stod och tittade på kartan över den i ett butiksfönster tjusade den mig som en orm tjusar en fågel, en dum liten fågel. Sen kom jag ihåg att det fanns en stor koncern, ett bolag som hade handeln på den floden. För tusan, tänkte jag, handeln på en sådan vattenled måste ju ske med båtar – ångbåtar! Om jag 11
skulle försöka få befälet på en sån! Jag gick Fleet Street fram men kunde inte skaka av mig tanken. Ormen hade tjusat mig. Nu låg det på kontinenten, det där handelsbolaget, men jag har en mängd släktingar som bor där därför att det är billigt och faktiskt inte så otrevligt som det ser ut, påstår de. Tyvärr måste jag nu bekänna att jag började besvära dem. Redan det var nytt för mig. Jag var inte van att skaffa mig saker och ting på det sättet. Jag brukade gå min egen väg och på egna ben när jag ville någonstans. Faktiskt skulle jag aldrig ha trott det om mig själv, men det kändes på något sätt som om jag helt enkelt måste dit, kosta vad det ville. Så jag låg i och bråkade med dem. Karlarna sa: ›Min kära vän‹, och gjorde ingenting. Och då – ni får tro mig eller inte – försökte jag med fruntimmerna. Jag, Charlie Marlow, satte i gång fruntimmer för att skaffa mig ett jobb! Men, ni förstår, jag hade fått den här idén på hjärnan. Jag hade en moster, en rar, varmhjärtad människa, och hon skrev: ›Jag gläder mig oerhört, och jag gör vad som helst, precis vad som helst för dig. Det är en strålande idé. En väninna till mig är gift med en mycket hög person i bolagsledningen, och så känner jag en man som har stort inflytande på‹, etc. etc. Hon var beredd att röra upp himmel och jord för att få mig utnämnd till kapten på en flodångare om det var det jag ville. Jag fick min utnämning – naturligtvis – och jag fick den mycket fort. Det befanns att bolaget hade fått meddelande om att en av dess kaptener hade blivit dödad i något bråk med infödingarna. Detta gav mig ju en chans och gjorde mig bara ännu ivrigare att få ge mig i väg. Inte förrän många månader senare, när jag försökte få reda på vad som fanns kvar av hans kropp, fick jag veta att bråket ursprungligen uppstod ur ett missförstånd angående ett par höns. Just det, två svarta hönor. Fresleven – han hette så; han var dansk – ansåg att han hade blivit lurad vid köpet och gick i land och började damma på byhövdingen med en käpp. Det förvånade mig inte det minsta att höra detta och samtidigt få veta att Fresleven var den lugnaste, beskedligaste 12
varelse som gick i ett par skor. Det var han säkert, men han hade redan varit därute i två år i den stora sakens tjänst, och troligen överväldigades han av ett behov att äntligen få hävda sig på något sätt. Därför klådde han obarmhärtigt den gamla niggern medan byinvånarna skräckslagna såg på, ända tills en av dem – det lär ha varit hövdingens son – i förtvivlan över att höra gubben tjuta stack med spjutet efter den vite mannen och det åkte naturligtvis tvärt in mellan skulderbladen. Hela byn sprang till skogs, beredd på det värsta, medan å andra sidan Freslevens ångare också gav sig av hals över huvud, under maskinistens befäl, tror jag. Efteråt tycktes ingen bekymra sig om Freslevens kvarlevor förrän jag kom dit som hans efterträdare. Jag kunde emellertid inte låta saken bero, men när till slut ett tillfälle erbjöd sig för mig att möta min föregångare var gräset som växte upp mellan hans revben högt nog att dölja hela skelettet. Detta var oskadat. Ingen hade rört den övernaturlige sen han hade fallit. Och byn låg övergiven, hyddorna gapade tomma, höll på att ruttna ner innanför den raserade inhägnaden. En katastrof hade mycket riktigt drabbat byn: dess invånare hade flytt. Vansinnig skräck hade jagat ut dem i vildmarken, män, kvinnor och barn, och de hade aldrig kommit tillbaka. Vad det blev av hönsen vet jag inte heller. Men framåtskridandets sak fick dem nog i alla fall. Hur som helst var det genom denna lysande affär som jag fick min anställning långt innan jag alls hade börjat hoppas på den. Jag flög omkring som tokig för att hinna bli färdig, och innan två dygn hade gått var jag på väg över Kanalen för att visa upp mig inför mina chefer och skriva under kontraktet. Efter bara några timmar var jag framme i en stad som alltid kommer mig att tänka på en vitmenad grift. Bara fördomar, antar jag. Att hitta bolagets lokaler vållade mig ingen svårighet. Byggnaden var stadens väldigaste och alla jag mötte tänkte inte på stort annat. Man beredde sig på att driva ett imperium på andra sidan havet och tjäna oerhörda pengar på handel. 13
En smal och folktom gata i djup skugga mellan höga hus, otaliga fönster med nedfällda persienner, dödstystnad, gräs mellan kullerstenarna, ståtliga vagnsportar till vänster och höger, väldiga dubbeldörrar med hela sin massiva tyngd på glänt. Jag gled in genom en av springorna, gick uppför en kal och välstädad trappa, steril som en öken, och öppnade första dörr jag kom till. Två kvinnor, den ena tjock, den andra smal, satt på halmstolar och stickade med svart ullgarn. Den smala reste sig och kom emot mig alltjämt stickande och med ögonen på arbetet – och först när jag började tänka på att gå ur vägen för henne som för en sömngångare stannade hon och såg upp. Hennes klänning var snäv och slät som ett paraplyfodral och hon vände sig utan ett ord och gick före mig in i ett väntrum. Jag sa mitt namn och tittade mig omkring. Furubord i mitten, pinnstolar kring väggarna, på ena kortväggen en stor karta, lysande i alla regnbågens färger. Där fanns mycket rött – alltid en ögonfägnad därför att man vet att där uträttas en del verkligt gott arbete, en förbaskad massa blått, litet grönt, ett och annat penseldrag orange och, på Ostkusten, en gredelin fläck för att markera var de famösa kulturapostlarna dricker det famösa lagerölet. Men jag skulle inte till något av allt detta. Jag skulle till det gula. Rakt in i hjärtat. Och där var floden – tjusande – dödsbringande – som en orm. O! En dörr öppnades, in stacks ett vitt huvud, av sekreterartyp men med ett medlidsamt uttryck, och ett skinntorrt pekfinger vinkade in mig i helgedomen. Belysningen var skum därinne; i mitten stod ett massivt skrivbord. På andra sidan denna möbel anade man något blekfett i jackett. Den store själv. Han var väl inte hundrasextifem i strumplästen och höll i skaftet när det gällde miljoner och miljoner. Han skakade hand med mig, vill jag minnas, mumlade någonting, var belåten med min franska. Bon voyage. Inom fyrtifem sekunder eller så var jag ute i väntrummet igen tillsammans med den medlidsamme sekreteraren, som överflödande av bedrövad medkänsla lät mig skriva mitt namn under något dokument. Jag förband mig visst bland annat att inte 14
förråda några yrkeshemligheter. Och det ska jag inte göra heller. Det började kännas litet olustigt. Jag är ju inte van vid så mycket ceremonier och det låg något olycksbådande i luften. Det var precis som om jag hade blivit invigd i en sammansvärjning, något – jag vet inte hur jag ska säga – något lite skumt, och jag var glad när jag fick gå. I det yttre rummet stickade de två kvinnorna för fullt sitt svarta ullgarn. Det kom folk hela tiden och den yngre gick fram och tillbaka och visade dem in. Den äldre bara satt. Hon stödde de klacklösa filttofflorna mot en fotvärmare och i hennes knä låg en katt. Hon hade någon sorts styvstärkt vitt huckle på huvudet och en vårta på näsan, och silverbågade glasögon hängde på nästippen. Hon tittade en sekund på mig över glasögonen. Det likgiltiga lugnet i det snabba ögonkastet oroade mig. Två ungdomar med enfaldiga, förväntansfulla ansikten lotsades just in, och hon kastade samma blick fylld av oberörd allvetenhet på dem. Det var som om hon hade känt till allt om dem och om mig med. Det kändes kusligt. Hon hade något skrämmande och ödesmättat över sig. Jag tänkte sedan långt därborta ofta på de där två som vaktade porten till mörkret medan de stickade sitt svarta ullgarn som till ett varmt täckelse: den ena som anmälde och anmälde strömmen av sökande till det okända, den andra som granskade de förhoppningsfulla och enfaldiga ansiktena med oberörda gamla ögon. Ave, gamla svartstickerska! Morituri te salutant. Få av dem hon tittade på återsåg henne någonsin – inte hälften på långa vägar. En sak återstod – läkarundersökning. ›En ren formalitet‹, försäkrade sekreteraren, med en uppsyn som om han tog den livligaste del i alla mina vedermödor. Varpå en ung man med hatten ner mot ena ögonbrynet, kontorist skulle jag tro – det måste ju ha funnits en mängd personal i företaget fast hela huset var tyst som en de dödas boning – kom ner från de övre regionerna och tog mig med sig. Han var sjaskigt och vårdslöst klädd, med bläckfläckar på kavajärmarna, och nedanför hakan, som till formen påminde om en stöveltå, fladdrade en yvig halsduk. 15
Doktorn hade inte kommit än, så jag föreslog att vi skulle ta oss ett glas. Det gjorde honom så småningom helt fryntlig, och där vi satt vid vår vermouth lovsjöng han så entusiastiskt bolagets verksamhet att jag slutligen uttryckte min förvåning över att han inte själv reste dit ut. Då blev han med ens kylig och reserverad. ›Jag är inte så dum som jag ser ut, sa Platon till sina lärjungar‹, svarade han tillrättavisande och satte punkt med att tömma sitt glas; och så reste vi oss. Den gamle läkaren tog min puls, tydligen med tankarna på annat håll. ›Jaha, nog duger han därute‹, muttrade han och så frågade han med en viss iver om han fick ta mått av mitt huvud. Litet förvånad svarade jag ja och då tog han fram ett instrument som såg ut som en krumcirkel och mätte mitt huvud framtill och baktill och härs och tvärs medan han hela tiden gjorde noggranna anteckningar. Det var en orakad liten typ klädd i någonting luggslitet kaftanaktigt och med tofflor på fötterna, och jag tyckte han var en oförarglig tok. ›Jag ber alltid om tillåtelse att för vetenskapliga ändamål mäta kraniet på dem som ger sig ut dit‹, sa han. ›Och när de kommer tillbaks också?‹ undrade jag. ›O, nej, då träffar jag dem aldrig‹, svarade han, ›och förresten sker förändringarna inuti.‹ Han smålog som åt något stilla skämt. ›Så ni ska ditut, ni. Ja, det är ju mycket omtalat. Intressant också.‹ Han gav mig en forskande blick och gjorde ännu en anteckning. ›Har ni något fall av galenskap i släkten?‹ frågade han i saklig ton. Jag blev uppbragt. ›Är det också en fråga i vetenskapens intresse?‹ ›Det skulle‹, fortsatte han utan att bry sig om mitt utbrott, ›vara av intresse för vetenskapen att iaktta de själsliga förändringarna hos individer därute, men…‹ ›Är ni psykiater?‹ avbröt jag. ›Det måste varenda läkare vara – åtminstone något‹, svarade den originella mannen orubbligt. ›Jag har en liten teori som ni, mina unga herrar som far dit ut, måste hjälpa mig att bevisa. Det är min andel i de förmåner mitt land kommer att inhösta genom besättningen av en så enastående koloni. Rikedomarna lämnar jag åt andra. Förlåt mina frågor, men ni är den förste engelsman som jag har 16
haft tillfälle att iaktta…‹ Jag skyndade mig att försäkra honom att jag på intet vis var typisk för min nation. ›Om jag vore det‹, sa jag, ›skulle jag inte sitta och tala med er på det här sättet.‹ – ›Vad ni säger är mycket djupsinnigt och antagligen felaktigt‹, sa han och skrattade. ›Akta er för att tappa humöret, det är farligare än att gå i solen. Adjö. Hur är det ni säger på engelska – good-by? just det – good-by. Adjö. I tropikerna måste man framför allt bevara sitt lugn…‹ Han höjde ett varnande pekfinger… ›Du calme, du calme. Adieu.‹ Ännu en sak återstod – att ta farväl av min förträffliga moster. Hon strålade. Jag blev bjuden på te, det sista hyggliga teet på mången god dag, och i ett rum som på det mest välgörande sätt såg ut precis som man väntade sig att en gammal dams förmak skulle se ut hade vi en lång och trevlig pratstund framför brasan. Av vad min moster berättade fick jag så småningom klart för mig att jag för den höge dignitärens fru och för gud allena vete hur många fler hade utmålats som en enastående och högt begåvad människa, en gudasänd tur för bolaget, en kraft som man inte fick tag i alla dagar. Milda makter! Och som skulle få befäl över en ynkedom till flodskorv med visselpipa! Emellertid var jag tydligen också en av Arbetarna, med stort A. En ljusets budbärare, någonting i stil med en enklare apostel. En massa sån gallimatias hade varit i svang både i tal och skrift just vid den tiden och min kära moster som levde mitt i virveln av all denna humbug hade alldeles tappat sansen. Hon talade om att ›omvända dessa okunniga miljoner från deras styggelse‹, tills det kändes riktigt ruskigt. Jag vågade antyda att bolaget drevs som ett affärsföretag – för att ge vinst. ›Käre Charlie, nu glömmer du att arbetaren är värd sin lön‹, sa hon förnumstigt. Det är konstigt med fruntimmer att de saknar allt sinne för verkligheten. De lever i sin egen värld, en värld som aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. Den är alldeles för vacker och om de finge bygga upp den skulle den ligga i ruiner före solnedgången. Något ofrånkomligt fanstyg som vi män har 17
samsats helt belåtet med sen skapelsens morgon skulle sticka upp och välta alltsammans över ända. Ja, sen blev jag omkramad och förmanad att ha ylle närmast och skriva riktigt ofta och så vidare, och så gick jag. Nere på gatan kom det över mig, varför vet jag inte, en känsla av att jag var en bedragare. Det besynnerliga var att jag, som brukade kunna göra mig resklar på ett dygn för vilket hörn av världen som helst och med mindre eftertanke än flertalet ägnar ett sånt företag som att gå över gatan, greps av jag vill inte säga tvekan men liksom en häpen undran inför detta på intet vis märkvärdiga steg. Jag tror att jag bäst kan förklara det om jag säger att det under ett par sekunder kändes som om jag, i stället för att ämna resa till hjärtat av en kontinent hade stått i begrepp att tränga in i själva jordens hjärta. Jag reste med en fransk båt och den lade till i varenda jäkla hamn som fanns på vägen – vad jag kunde se enbart för att landsätta soldater och tulltjänsteman. Jag iakttog kusten. Att iaktta en kust som glider förbi ett fartyg är som att låta tanken syssla med en gåta. Där ligger den framför en – leende, bister, inbjudande, ståtlig, torftig, intetsägande eller vild. Och alltid stum och med något som lockar: Kom hit och lös min gåta. Den jag såg här saknade ansikte, som om den alltjämt höll på att skapas, och erbjöd en dyster och enformig anblick. Yttersta brynet av en enorm djungel, så mörkt grön att den var nästan svart, med en kant av vit bränning, löpte rakt som draget med linjal långt, långt bort utmed ett hav vars glittrande blå suddades ut av ett smygande dis. Solen gassade, landremsan gnistrade och droppade av fukt. Här och var syntes små gråvita fläckar i klungor innanför bården av vita bränningar, ibland med en flagga vajande över sig. Sekelgammal bebyggelse och ändå bara som knappnålshuvuden mot den orörda vidden bakom. Vi stävade på, stannade, landsatte soldater, lade ut igen, landsatte tulltjänsteman som skulle ta upp tull i vad som såg ut som en av Gud och människor bortglömd vildmark med ett vilsekommet plåtskjul och en flaggstång; landsatte flera 18
soldater – som förmodligen skulle försvara tulltjänstemännen. Somliga lär ha drunknat i bränningarna, men det verkade som om ingen brydde sig om ifall de gjorde det eller inte. De bara kastades ut, och vi fortsatte vår väg. Varenda dag såg kusten likadan ut, som om vi inte hade rört oss ur stället, men vi passerade flera samhällen – handelsplatser med namn som Gran’ Bassam, Little Popo; namn som föreföll att höra hemma i någon simpel fars utspelad mot en hotfull bakgrund. Det var som om min sysslolösa tillvaro som passagerare, min isolering bland dessa människor som jag saknade beröringspunkter med, det oljeblanka, loja vattnet, kustens trista enformighet – som om allt detta hade trängt sig emellan mig och tingens kärna, fångat mina tankar i en ödslig och meningslös kretsgång. Bränningens dån som någon gång trängde ut till oss var en fullkomlig lisa, som en medbroders röst. Det var någonting naturligt, som hade en förnuftig orsak, en mening. Då och då skänkte mig en båt från fastlandet en flyktig kontakt med verkligheten. Den paddlades av svartingar. På långt håll såg man deras ögonvitor blänka. De hojtade och sjöng, svetten strömmade över deras kroppar, de hade ansikten som groteska masker; men de hade benstomme, kraftiga muskler, en vild vitalitet, en våldsam energi i sina rörelser, som var naturliga och riktiga på samma sätt som bränningen längs deras kust. De behövde ingen ursäkt för att de var där. Det var en underbar tröst att se på dem. För en stund kunde jag känna att jag alltjämt tillhörde en värld av rättfram verklighet; men känslan räckte aldrig länge. Det hände alltid något som skrämde den på flykten. En gång, minns jag, stötte vi på ett krigsfartyg för ankar utanför kusten. Där fanns inte så mycket som ett skjul och hon låg och sköt rätt in i djungeln. Fransmännen råkade ha ett av sina krig i gång där i närheten. Fartygets flagga hängde slak som en trasa, mynningarna på de långa sextumskanonerna stack ut överallt från det låga skrovet; den oljiga, tröga dyningen lyfte och sänkte henne lojt och de smäckra masterna svajade. Där låg hon, obegriplig, i denna ändlösa tomhet av jord, himmel och vatten, 19
och besköt en världsdel. Bom! dånade en av sextumskanonerna, en liten eldslåga flammade till och försvann, litet vit rök upplöstes, en liten projektil visslade till – och ingenting hände. Ingenting kunde hända. Det låg något av vansinne i hela tillställningen, en anstrykning av makabert clowneri i anblicken, som ingalunda skingrades av att någon ombord helt allvarsamt upplyste mig om att infödingarna – fiender kallade han dem! – hade ett läger någonstans därinne. Vi överlämnade hennes post (jag fick höra att männen på det ensamma fartyget dog undan av feber med en hastighet av tre om dagen) och gick vidare. Vi angjorde fler platser med farsartade namn, där död och köpenskap trådde sin lustiga dans i en stillastående och jordluktande atmosfär som i ett hett gravvalv; vidare utmed hela denna konturlösa kust med sitt bräm av farlig bränning som om naturen själv hade velat avvisa intränglingar; in och ut ur floder, som såg ut som om dödsrikets flöden hade gått i dagen, med stränder som ruttnade till dy och slemtjockt vatten som trängde in bland de slingrande mangroveträden vilka tycktes vrida sig mot oss i maktlös förtvivlan. Ingenstans blev vi liggande länge nog för att få någon detaljerad uppfattning, men den allmänna känslan av obestämd och beklämmande undran växte sig allt starkare. Det var som en mödosam vallfärd mellan skymtande mardrömmar. Det dröjde över en månad innan jag fick se den stora flodens mynning. Vi ankrade utanför regeringens residens. Men min uppgift väntade mig inte förrän bortemot trehundrafemti kilometer därifrån, så det första jag kunde gav jag mig av på en första etapp femti kilometer uppför floden. Jag for med en liten sjögående ångare. Kaptenen var svensk och eftersom han visste att jag var sjöman inviterade han mig till bryggan. Han var ung, mager, ljuslagd och tungsint med stripigt hår och sävliga rörelser. När vi lade ut från den fallfärdiga kajen knyckte han föraktfullt med huvudet mot land. ›Har ni bott här?‹ frågade han. ›Ja‹, svarade jag. ›Det är allt ett snyggt sällskap de här 20
kolonialtjänstemännen – tycker ni inte?‹ fortsatte han på mycket vårdad och bitande sarkastisk engelska. ›Det är konstigt vad somliga människor kan göra för några franc i månaden. Man frågar sig vad det blir av såna när de kommer inåt land.‹ Jag svarade att jag väntade mig att få svar på den frågan ganska snart. ›Åhå!‹ sa han då. Så makade han sig bort några steg med ett vaksamt öga föröver. ›Var inte för säker på det‹, fortsatte han. ›För lite sen hade jag en karl ombord som skulle uppåt floden, och han hängde sig innan han kom fram. Han var svensk till på köpet.‹ – ›Hängde han sig? Varför det?‹ utbrast jag. Han fortsatte att hålla utkik. ›Det är ju inte så gott att veta. Solen knäckte honom kanske – eller själva landet.‹ Sent omsider kom vi fram till en öppen raksträcka. Ett klippstup dök upp, högar av undanforslad jord vid stranden, hus uppe på en höjd, hyddor med tak av korrugerad plåt i en söndergrävd terräng eller fastklängda vid branten. Det ständiga bruset från forsarna längre upp svävade över denna bild av bebodd ödeläggelse. En massa människor, de flesta svarta och nakna, myllrade omkring som myror. En brygga sköt ut i floden. Ett bländande solljus, stundtals stickande skarpt, dränkte scenen. ›Där har ni bolagets station‹, sa svensken och pekade på tre baracker uppe i den steniga backen. ›Jag skickar upp era grejor sen. Fyra lådor var det ju? Jaha. Adjö då.‹ Jag stötte på en ångpanna som låg nedbäddad i gräset och sen en stig som gick uppför höjden. Den böjde av kring klippblock och likaledes kring en liten smalspårig godsfinka som låg där kullvräkt med hjulen i vädret. Ett fattades. Tingesten såg lika död ut som ett kadaver. Sen hittade jag mera skrot, bland annat en hög rostig räls. Till vänster fanns en skuggig plats under några träd och jag skymtade svarta armar och ben som gjorde en eller annan loj rörelse. Ett horn tutade till höger om mig och svartingarna kom på benen och sprang. Jag blinkade trött, backen var brant. En dov detonation skakade marken, ett rökmoln sköt ut ur berget och mer blev det inte. På klippbranten syntes ingen förändring. Man 21
byggde järnväg. Klippan var inte i vägen eller någonting, men detta meningslösa sprängande var den enda verksamhet som pågick. Ett svagt slammer hördes bakom mig och jag vände mig om. Sex svartingar kom i gåsmarsch knogande uppför. De gick långsamt, raka i ryggen och balanserande små korgar med jord på huvudet, och slamret höll takt med deras steg. De var klädda i svarta ländskynken och de korta ändarna bak svängde fram och tillbaka som svansar. Jag kunde räkna vartenda revben, deras leder var som repknutar; var och en hade en järnkrage om halsen och alla var länkade tillsammans med en kedja vars bukter svängde mellan dem med ett rytmiskt slammer. En ny knall från berget kom mig att tänka på örlogsmannen jag hade sett ligga och beskjuta en världsdel. Det var samma hotande tonfall, men de här människorna kunde inte ens den vildaste fantasi beteckna som fiender. De kallades brottslingar, och en kränkt rättvisa hade nått dem, liksom de briserande granaterna ett olösligt mysterium från havet. Deras magra bröst flämtade i takt, de våldsamt utspärrade näsvingarna darrade, ögonen stirrade stelt uppåt stigen. De passerade tätt förbi mig utan en blick, med förtvivlade vildars dödsliknande likgiltighet. Bakom detta råmaterial vandrade en trist representant för den förädlade varan, en produkt av de nya krafter som var rörelse, håglöst fram med ett gevär löst dinglande i handen. Det fattades en knapp i vapenrocken. Vid åsynen av en vit på stigen fick han kvickt upp geväret på axeln. Det var rena försiktighetsåtgärden, för eftersom vita män var varandra så lika på avstånd kunde han inte veta vem jag var. Han lugnade sig hastigt och tog mig med ett stort, vitblänkande busflin och en blick på sina skyddslingar till medsvuren i sitt upphöjda värv. När allt kom omkring var ju också jag en del av den stora sak som begagnade sig av dessa höga och rättvisa metoder. I stället för att fortsätta uppåt tog jag av åt vänster nerför sluttningen. Jag ville släppa kedjefångarna utom synhåll innan jag gick upp. Ni vet själva att jag inte är blöt av mig; jag har fått både slå till och värja mig i mina dagar. Jag har fått sätta mig till 22
motvärn och gå till anfall med ibland – det är bara ett annat sätt att försvara sig – utan att se så noga på vad det kostade och allteftersom det passade bäst i den miljö jag hade hamnat i. Jag har mött våldets djävul och snikenhetens djävul och det heta begärets djävul, men de djävlarna, pojkar, det var starka, levnadsglada, rödögda djävlar som red och drev män – män, säger jag. Men när jag stod där på sluttningen anade jag att jag i det där landets bländande solsken skulle få lära känna en penninggirig och grym galenskaps slappa, hycklande, skumögda djävul. Hur lömsk den också kunde vara skulle jag inte komma underfund med förrän flera månader senare och femtonhundra kilometer längre in. Ett ögonblick stod jag där som slagen av en varning. Slutligen sneddade jag nedåt mot den träddunge jag hade sett. Jag gick runt en stor grop som någon hade grävt i sluttningen, till vad ändamål kunde jag inte räkna ut. Det var i varje fall inget stenbrott eller sandtag. Det var bara en grop. Möjligen kan den ha varit ett utslag av en människovänlig önskan att ge brottslingarna något att göra. Inte vet jag. Sen hade jag så när ramlat ner i en smal ravin, knappt mer än en skåra i bergssidan. Jag upptäckte att ett parti avloppsrör, importerade för nybyggets räkning, hade vräkts ner där. Det fanns inte ett som var helt. Bara meningslös förstörelse. Äntligen kom jag fram till dungen. Jag ville bara gå omkring i skuggan ett litet slag, men jag var inte väl inne förrän jag upptäckte att jag hade stigit innanför något slags infernos dystra ring. Här var man helt nära fallen och ett oavbrutet, enahanda, vilt brusande fyllde dungens tunga stillhet – där inte en fläkt drog fram, inte ett blad rörde sig – med ett hemlighetsfullt ljud som om det utslungade jordklotets rasande fart plötsligt hade blivit hörbar. Svarta skepnader låg, hukade, satt bland träden lutade mot stammarna, fastklamrade vid marken, otydligt skymtande i skumrasket, i alla ställningar av smärta, övergivenhet och förtvivlan. Åter exploderade en sprängladdning i berget, och marken darrade till under mina fötter. Arbetet gick sin gång. Arbetet! 23
Och det här var det ställe dit en del av arbetskraften hade dragit sig tillbaka för att dö. De dog långsamt, den saken var tydlig. De var inte fiender, de var inte brottslingar, de var ingenting längre som hörde jorden till, ingenting annat än svarta skuggor av sjukdom och svält som vilade i ett virrvarr i det gröna dunklet. Ditsläpade från alla kustens skrymslen, allt enligt fullt lagliga anställningskontrakt, bortkomna i en ovan miljö med främmande kost, sjuknade de, förlorade arbetsförmågan och tilläts sedan att krypa undan och vila. Dessa makabra gestalter var fria som luften och inte mycket mer substantiella. Jag började urskilja de glimmande ögonvitorna under träden. När jag råkade se ned upptäckte jag ett ansikte helt nära min hand. Det svarta benranglet låg utsträckt med ena axeln mot ett träd, ögonlocken lyftes långsamt och de insjunkna ögonen såg upp mot mig, stora och tomma med liksom ett blint, vitt fladder längst in, som långsamt dog bort. Mannen verkade ung – nästan bara pojken – men man vet aldrig riktigt med de där. Jag kunde inte hitta på något annat att göra än att räcka honom en av mina goda svenska skeppsskorpor som jag hade i fickan. Fingrarna slöts långsamt om den och höll fast – därutöver inte en rörelse, inte en blick. Han hade knutit en vit ullgarnsända om halsen. Varför? Var hade han fått den ifrån? Var det ett hederstecken, en prydnad, en amulett, en påminnelse? Fanns det alls någon tanke förbunden med den? Den verkade så överraskande omkring den svarta halsen, den där vita garnändan från andra sidan havet. Nära samma träd satt två andra gytter av spetsiga vinklar med knäna uppdragna. Det ena höll hakan mot knäna och stirrade på ett outhärdligt och hemskt sätt ut i tomma intet; hans medspöke vilade pannan, liksom överväldigad av oändlig trötthet; och runt omkring var andra kringspridda i varje tänkbar ställning av förvriden kollaps – som på någon tavla av en massaker eller en förhärjande farsot. Medan jag stod där skräckslagen reste sig en av varelserna på alla fyra och kröp ner till floden för att dricka. 24
Han lapade vatten ur handen, sen satte han sig upp i solskenet, korsade benen framför sig och lät efter en stund det ulliga huvudet falla ner mot bröstet. Jag hade tappat lusten att promenera i skuggan och skyndade mig upp mot stationen. Nära byggnaderna mötte jag en vit man som var ett sådant under av elegans att jag i första ögonblicket trodde att jag såg i syne. Hög stärkkrage, vita manschetter, lätt alpackakavaj, snövita byxor, ljus halsduk och nyblankade stövlar. Ingen hatt. Håret benat, borstat, pomaderat under ett grönfodrat parasoll som han höll med en stor, vit hand. Den häpnadsväckande uppenbarelsen hade en pennhållare bakom örat. Jag skakade hand med underverket och fick veta att han var bolagets förste bokhållare och att samtliga räkenskaper fördes på denna station. Han hade gått ut för att ›få en nypa frisk luft‹. Uttrycket verkade så egendomligt med sin antydan om en stillasittande skrivbordstillvaro. Jag skulle aldrig ha nämnt karlen för er alls, om det inte hade varit så att det var från hans läppar jag första gången hörde namnet på den man som är så oupplösligt förknippad med minnena från den tiden. Dessutom högaktade jag karlen. Just det; jag högaktade hans stärkkragar, hans manschetter, hans välborstade hår. Han såg visserligen ut som en perukmakarskylt, men i all nedsumpningen runt omkring höll han sig snygg och fin. Det ska karaktärsstyrka till sånt. Hans stärkkragar och lösa skjortbröst var något av en bragd. Han hade legat ute i nära tre år, och jag kunde längre fram inte låta bli att fråga honom hur han bar sig åt för att kunna ståta med sådana stärksaker. Han blev en aning röd om kinderna och sa anspråkslöst: ›Jag har lärt upp en av infödingskvinnorna här vid stationen. Det var svårt. Hon tyckte så illa om arbetet.‹ Den mannen hade verkligen på det sättet åstadkommit något. Och han gick med liv och själ upp i sina böcker, som var i mönstergill ordning. Annars var allting på stationen i en hopplös röra – hjärnor, materiel, byggnader. Rader av neddammade plattfotade negrer kom och gick; en ström av manufakturvaror, dåliga bomullstyger, 25
glaspärlor och mässingstråd skickades in i de mörka djupen, och tillbaka kom i sparsamt flöde det dyrbara elfenbenet. Jag fick gå och vänta på stationen i tio dagar – en evighet. Jag förfogade över en hydda på gården, men för att komma ifrån den allmänna villervallan gick jag ibland in och satte mig på bokhållarens kontor. Det var byggt av liggtimmer och så slarvigt hopfogat att han där han satt böjd över sin pulpet var randad av smala solstrimmor från topp till tå. Man behövde inte öppna fönsterluckorna för att se. Hett var det också därinne; stora flugor surrade djävulska och de stack inte, de gav dolkstötar. Jag brukade sitta på golvet medan han, alltid oklanderligt elegant (och till och med svagt parfymerad) satt uppflugen på sin höga stol och skrev. Ibland reste han sig för att sträcka på benen. När en fältsäng med en sjukling (en agent från någon plats längre in i landet) placerades därinne gav han luft åt en saktmodig förargelse: ›Den sjuke stönar så att jag inte kan hålla ihop tankarna. Och det är alldeles nödvändigt, om man ska kunna undvika fel i räkenskaperna i det här klimatet.‹ En dag sa han utan att lyfta huvudet: ›I inlandet träffar ni nog mr Kurtz.‹ På min fråga vem mr Kurtz var svarade han att det var en förstklassig agent, men då han såg min besvikelse över svaret lade han ifrån sig pennan och fortsatte långsamt: ›Han är en mycket märklig människa.‹ Med ytterligare frågor lyckades jag få fram att mr Kurtz för närvarande förestod en handelsstation en mycket viktig sådan, i det riktiga elfenbenslandet ›allra längst in. Han skickar oss lika mycket elfenben som alla de andra agenterna tillsammans…‹ Han började skriva igen. Den sjuke var för sjuk för att stöna. Flugorna surrade i djup frid. Plötsligt hördes det växande mumlet av röster och trampet av många fötter. En karavan hade anlänt. Ett vilt babbel av barbariska läten brast lös på andra sidan väggen. Alla bärarna talade i munnen på varandra och mitt i oväsendet hördes förste bokhållarens klagande röst ›ge upp‹ för tjugonde gången den dagen… Han reste sig långsamt. ›Vilket fruktansvärt oväsen‹, sa han. Han gick 26