9789137134727

I DEN INNERSTA KRETSEN

VIVECA STEN I DEN INNERSTA KRETSEN

Forum

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Viveca Sten 2009 Omslagsbild © Lars Pehrsson/Scanpix (bryggfolk), Renee Lee/Stockphoto (blod) Omslagsdesign Johan Pettersson Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med Minion 11/13 Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13472-7

Till v채rldens sn채llaste Alexander

Söndag

Kapitel 1

Den kvinnliga rösten räknade långsamt ner över kanal sexton på kommunikationsradion. ”Tio, nio, åtta …”

Havet kokade av båtar. De stora havskappseglarna med sina enorma segel och blänkande skrov trängdes på startlinjen ett par distansminuter från Sandhamn. Utanför startområdet manövrerade åskådarna sina båtar för att få bästa läge. Med kikare i händerna följde de spänt skådespelet framför deras ögon.

Det stora startfartyget, en minsvepare som marinen lånat ut, låg styrbord om startlinjen. De stora seglen vecklade ut sig likt ballonger för att utnyttja den svaga brisen till fullo.

Förutsättningarna för en spännande tävling var perfekta.

Rösten fortsatte sin nedräkning till startögonblicket. ”Sju, sex …”

Tävlingsbåtarna navigerade skickligt för att positionera sig. Det var ett under att de inte kolliderade. Ibland skilde det bara någon decimeter i kampen om att få bästa platsen, så nära den orange lovartsflaggan som möjligt. ”Fem, fyra …”

När tre sekunder återstod skulle startpistolen avlossas. Ljudet krävde några sekunder innan det hördes.

Kungliga Svenska Segelsällskapets förste vice ordförande, advokat Oscar Juliander, stod bredbent och självsäker bakom ratten på sin vackra vita Swanbåt, en elegant skönhet döpt till Emerald Gin. Hon mätte sextioen fot och hyste femton mans besättning. Hon hade kostat en försvarlig slant när hon köptes från Nautors varv i Finland, över tolv miljoner.

Men hon var värd varenda krona, tänkte Oscar Juliander. Det skulle krävas mycket för att hon inte skulle bli först över startlinjen i dag. Den här sommaren skulle han ta hem totalsegern i Gotland Runt, kosta vad det kosta ville.

Adrenalinet pumpade i ådrorna. Herregud, vad han älskade att segla.

7

Han kastade en snabb blick ut mot havet och noterade med tillfredsställelse helikoptern från tv som cirklade ovanför området. Det skulle bli bra bilder när Emerald Gin gick först över startlinjen.

Som vanligt hade han inget emot att synas i medierna och de hade inget emot att visa upp honom. Det gällde bara att in i det sista behålla den eftertraktade positionen högt i vind som alla slogs om.

Han knöt händerna. Snart, snart skulle de vara på väg ner mot Gotland.

Det skummade om kölen där de forsade fram i vattnet, bara några meter från startlinjen. De fick inte korsa den i förväg, då kunde de bli tvungna att starta om. En nesa som innebar dyrbara förlorade minuter och kunde avgöra hela tävlingen.

Han höll andan medan de sista sekunderna räknades ner. Nu var de så nära att han nästan kunde ta på startbojen.

Rökstrimman efter startpistolen syntes på himlen och i nästa ögonblick dånade skottet ut över havet.

Förste vice ordförande Oscar Juliander föll långsamt framåt. Händerna släppte ratten medan blodet forsade ur såret på hans bröst.

Hans oseende ögon hann aldrig registrera att tävlingen hade börjat.

Redan innan kroppen landade tungt på durken var han medvetslös.

Skottet som dödade Oscar Juliander sammanföll perfekt med det som signalerade att deltagarna kunde ge sig av.

Emerald Gin klöv startlinjen som första båt i sin klass.

8

Kapitel 2

”Vad gör de för något?” utbrast kriminalinspektör Thomas Andreasson.

Tillsammans med sin bäste vän inom sjöpolisen, Peter Lagerlöf, befann han sig ombord på en av de finaste båtarna i sjöpolisens flotta, en Stridsbåt 90 som mätte nästan sexton meter och kunde göra fyrtio knop.

Thomas hade själv fört befäl på henne under de år han arbetade inom sjöpolisen. Men nu var det Peter som körde eftersom Thomas sedan flera år jobbade på kriminalenheten på Nacka polisstation.

När Peter hade frågat om han ville följa med och titta på starten till Gotland Runt var svaret givet. En dag på sjön tackade man inte nej till. Särskilt inte när det handlade om norra Europas största havskappsegling.

Nu noterade hans tränade polisöga att någonting hände borta vid startlinjen. En magnifi k Swan 601, som legat först i sin klass, föll plötsligt av och gick utanför startområdet. En udda och märklig manöver när hon borde hålla en styv kurs mot Almagrundet på väg till Gotland. ”Ge mig kikaren, är du snäll”, sa han och räckte ut handen för att ta emot den. Han höjde den svarta Zeisskikaren mot ögonen medan han sträckte på sig i sin fulla längd, etthundranittiofyra centimeter, för att se bättre.

Swanen hade gått upp i vind alldeles utanför startlinjen. Hon borde redan ha hunnit segla några hundra meter på banan. I stället låg hon sist i startfältet medan de andra snabbt avlägsnade sig.

En av besättningsmedlemmarna ställde sig på fördäck och vinkade med båda armarna högt över huvudet.

En klassisk nödsignal på sjön.

Thomas kunde se hans förtvivlade ansikte genom linsen. Det sög till i magen på honom. Någonting var allvarligt fel ombord. ”Ser du något?” undrade Peter och kisade mot det skarpa ljuset. ”Det verkar som om något har inträffat i sittbrunnen. Det står flera personer intill ratten.” Thomas justerade kikaren för att få bättre

9

skärpa. ”Det ser ut”, sa han långsamt, ”som om någon ligger framstupa på durken utan att röra sig. Men det är svårt att säga, sikten är skymd.”

Peter vände sig snabbt mot polisen som stod vid ratten. ”Kör bort till Swanen.”

Kollegan gjorde en hastig manöver och girade mot segelbåten. ”Skepparen är skjuten!” skrek den unge mannen på fördäck när de kom närmare. Han gestikulerade vilt med båda händerna. ”Det är för fan någon som skjuter på oss.”

Han tystnade, som om han just insåg att det kunde komma flera skott. Skrämt hukade han sig och pressade sig så nära den höga masten han förmådde. De uppspärrade ögonen förmedlade skräck och förvirring.

Thomas såg sig omkring utan att riktigt veta vad han letade efter.

Det var omöjligt att urskilja något hotfullt i myllret av båtar som trängdes på havet.

Den stora skaran åskådare verkade inte ha förstått vad som pågick.

De flesta var upptagna med att titta på kappseglarna som var på väg bortåt. Solreflexerna dansade på vattenytan och bakom dem tornade det stora startfartyget upp sig. Långt bort skymtade konturerna av Sandhamn och Korsö Torn.

Thomas insåg omedelbart allvaret.

Ett mord hade begåtts mitt framför ögonen på honom. Inför hundratals åskådare och tävlande. Under ett av seglingssportens viktigaste idrottsevenemang.

Det här skulle bli ett mediekaos utan like.

En enorm yacht, en Storebro 500, närmade sig platsen. Den var närmare sjutton meter lång och byggd i flera våningar. Den finpolerade mahognyn blänkte. Högst upp hade den en stor flybridge, en uteplats med en kommandobrygga varifrån båten kunde manövreras. Genom det starka soldiset kunde han urskilja en grupp män och kvinnor som tittade ner mot dem.

En medelålders man med kaptensmössa och en tröja med KSSSemblem stod vid ratten. När det bara var ett tiotal meter kvar till polisbåten lutade han sig fram. ”Har det hänt något?” ropade han. ”Håll avståndet”, skrek Peter automatiskt tillbaka.

Det var inte enkelt att manövrera så att de varken kom för nära Swanen eller drev ner mot yachten. En kollision i det här läget var det sista som behövdes.

10

”Vi har Julianders fru ombord. Hur står det till med hennes man?”

En man i femtiofemårsåldern med silverfärgat hår och glasögon ställde sig plötsligt upp i sittbrunnen på den vita segelbåten. Han verkade omtöcknad och chockad, som om han inte riktigt trodde på det han nyss hade sett. På hans tröja fanns stänk av något rött. ”Någon har skjutit Oscar”, ropade han till mannen i kaptensmössan. ”Oscar är död.”

På avstånd noterade Thomas hur en kvinna med ljusbrunt hår slog händerna för ansiktet innan hon försvann ur sikte. Sedan dränkte bullret från tv-helikoptern alla försök att kommunicera.

11

Kapitel 3

Nora Linde lade handen på handtaget av gjutjärn och tryckte ner det försiktigt. Den vita gammeldags grinden svarade omedelbart och öppnade sig mot den vackra, men redan vildvuxna trädgården.

Hon blev stående vid trappan nedanför ytterdörren till Brandska villan, Sandhamns kanske vackraste hus. Det låg högst uppe på Kvarnberget, precis före inloppet till ön, med utsikt åt alla väderstreck. Borta vid sundet syntes en av de vita Waxholmsfärjorna på väg in mot Ångbåtsbryggan. Packad med turister förstås, det var ju högsäsong. Hon kunde se hur de förväntansfulla passagerarna lutade sig mot relingen och spejade mot Sandhamn.

Hennes ljusa hår, som under vintern hade vuxit och nu nådde henne till axlarna, blåste till i den lätta brisen. Med en van gest drog hon ihop det till en hästsvans som hon band om med en gummisnodd.

På avstånd såg hon ut som en tonårsflicka, med sin pojkaktiga figur och långa bruna ben. Det var först när man kom närmare som det syntes att hon var en vuxen kvinna som fött två barn. Ändå hängde det ljusblå linnet löst över midjan.

Hon hade nyss fyllt trettionio och fått några rynkor kring ögonen.

Ett och annat grått hårstrå skymtade bland de rödblonda och på den trubbiga näsan vittnade fräknar om sommarsolen.

De grå ögonen var mörka av vånda.

Hon hade gruvat sig hela dagen för det här. Hon hade fräst åt Henrik och skrikit åt pojkarna. Till slut hade Simon, som bara var sju år, frågat henne om någon hade varit dum mot henne, eftersom hon var så arg. Adam hade stått bredvid och nickat instämmande.

Det sved.

Hon hade tagit ett djupt andetag och lovat sig själv att inte låta sig påverkas så. Eller åtminstone att inte ta ut anspänningen på sin familj.

Förvåningen över att Signe Brand, Noras extramormor, hade testamenterat Brandska villan till henne hade lagt sig. Men sorgen över vad Signe hade gjort sig skyldig till var fortfarande färsk och rå.

Förra sommaren hade det avslöjats att hon hade dödat både sin

12

brorson och dennes kusin när de krävde att få ut sin andel av den stora villan. Nora hade själv varit nära att dö av insulinchock när Signe, utan att förstå faran, låste in henne i Grönskärs fyr. Hade inte Henrik och hennes bäste vän Thomas hittat henne i sista sekunden hade också hon förlorat livet.

Nora rös ofrivilligt till.

Hon tog ett djupt andetag och försökte samla sig. Klumpen i magen ville inte ge med sig, men det var dags att gå in. Hon måste bestämma sig för vad hon skulle göra med huset. I dag var en lika bra dag som någon annan.

Med långsamma steg gick hon upp för de få trappstegen och stack in nyckeln i låset. Det kärvade en aning, inte så ovanligt i ett så gammalt hus. Men så gled dörren upp och avslöjade den bekanta synen av ett hem som Nora hade besökt sedan barnsben.

Den rymliga entrén ledde till en stor matsal som öppnade sig mot havet, så nära att man kunde känna doften. Vackra gamla spetsgardiner ramade in de höga fönstren. I ena ändan tronade en enorm kakelugn. Den var i mörkgrönt kakel med sirliga guldrankor.

Intill matsalen låg en stor salong med en gammeldags soffgrupp, där fanns dessutom en klassisk punschveranda med spröjsade fönster.

Det var här Signe hade hittats strax innan hon dog. Efter att hon hade tagit morfin blandat med en stor dos smärtstillande tabletter.

Det var alldeles tyst i huset. För tyst.

Nora insåg vad det var som saknades. Den gamla moraklockan i matsalen tickade inte längre. Signe hade alltid varit så noga med att dra upp klockan som hennes farfar Alarik Brand låtit frakta ut i slutet på artonhundratalet.

Nora gick fram till den grå skänken som stod i ena hörnet och tog fram nyckeln. Hon visste mycket väl var Signe brukade förvara den. I den översta, vänstra lådan. Varsamt öppnade hon glaset och vred upp klockan. Det välbekanta tickandet fick henne att le samtidigt som tårarna steg i ögonen.

Hon blinkade hastigt bort dem. Hon måste klara av det här.

I går kväll hade Henrik och hon nästan råkat i luven på varandra.

Han tyckte att de skulle sätta Brandska villan på marknaden. Sälja huset så fort som möjligt så att de kunde gå vidare.

De hade legat och pratat i sängen och pojkarna hade för länge sedan somnat. Hon stödde hakan mot ena armbågen medan hon lyssnade på honom. Bara den ena sänglampan hade varit tänd och långa skuggor bildades mot de blåmönstrade tapeterna. Båda fönstren stod på

13

vid gavel på grund av värmen, men det var ändå kvavt i rummet.

Henriks stiliga ansikte hade varit allvarligt och de bruna ögonen fyllda av omtanke. När hon betraktade honom slog det henne hur bra han fortfarande såg ut. Det tjocka mörka håret med stänk av grått hade inte börjat tunnas ut som hos så många av deras bekanta. Mittbenan passade hans ansikte med de väl markerade dragen.

Nora kunde fortfarande förvånas över att en så attraktiv och utåtriktad person som Henrik en gång hade fastnat för henne.

Själv var hon betydligt mer tillbakadragen och blyg. Hon hade inte alls samma sociala självförtroende som han, och hon beundrade hans förmåga att finna sig tillrätta i alla sammanhang. Ledigt utgjorde han tillställningens mittpunkt medan hon oftast nöjde sig med att lyssna till de livliga diskussionerna. Men hon älskade att stå bredvid honom och se hur deras vänner skrattade åt hans skämt och underhållande kommentarer.

Medan han talade hade hon låtit fingrarna glida utmed hans arm.

Andats in den välbekanta doften sedan femton år. ”Du höll på att dö, Nora”, hade han sagt. ”Hade vi inte tagit oss in i fyren hade du inte klarat dig. Du kunde ha fått allvarliga hjärnskador.

Hur kan du vilja bo i hennes hus efter något sådant?”

Om det vore så enkelt, tänkte Nora med en suck.

Hon lämnade matsalen och gick uppför trappan. Fyra stora sovrum upptog nästan hela övervåningen. Det ursprungliga femte sovrummet hade tidigt gjorts om till ett badrum med ett stort badkar på lejontassar.

Eftersom Signe under så lång tid hade bott ensam i huset var det bara det sydliga sovrummet som användes. De andra hade stått tomma så länge Nora mindes och var fortfarande möblerade som i början på nittonhundratalet då Signe växte upp. Det var visserligen gammaldags tunga möbler men de passade in i miljön. Många var dessutom rena konstverk, handgjorda som de var.

I ett av rummen stod en fantastisk gammal bäddsoffa, med träsniderier och stoppning av svart sammet. Signe hade berättat hur hennes bror en gång hade varit nära att kvävas i soffan då han lagt sig för natten och den av misstag slog igen. I sista minuten hade deras mamma hört den lille pojkens förskräckta skrik och kommit rusande. Efter det hade Helge vägrat att sova mer i bäddsoffan. Hela familjen hade fått åka in till Gustavsberg för att köpa en ny säng till honom.

Nora blev stående framför ett porträtt av Signes föräldrar. På gammeldags manér tittade de allvarligt rakt i kameran. Signes mor var

14

helt klädd i svart och satt ner i en fåtölj. Pappan stod bakom med myndig min. Bakom dem såg man matsalens vackra kakelugn.

Nu kunde hon inte längre hindra tårarna. Det var en outhärdlig tanke att Signe var död. Anledningen likaså.

Saknaden lade sig som en tyngd över bröstet. Hon måste bestämma sig för vad hon skulle göra med huset. Det var dags att fatta ett beslut.

15

Kapitel 4

”Starten av Gotland Runt präglades av mordet på en av deltagarna, advokaten Oscar Juliander, som också var vice ordförande i Kungliga Svenska Segelsällskapet.”

Nyhetsuppläsaren på tv beskrev med lågmäld röst det som inträffat. Under tiden svepte kameran över det glittrande havet där segelbåtarna gav sig iväg mot Gotland. ”Oscar Juliander var en känd delägare i Advokatbyrån Kalling, en av Sveriges största advokatfirmor. Han hade under många år gjort sig ett namn som en av Sveriges mest anlitade konkursförvaltare.”

Kameran zoomade in en man i sextioårsåldern som med allvarlig min stirrade stelt in i kameran genom sina glasögon. Han var klädd i en mörkblå pikétröja. Den rödglansiga pannan avslöjade att han befunnit sig på sjön i gassande sol. ”Vi är förstås mycket chockade”, sa mannen, som enligt den lilla textrutan längst ner var KSSS ordförande, Hans Rosensjöö. ”Våra tankar går i första hand till hans fru, Sylvia, och barnen i deras svåra stund.” ”Vad kan du berätta om den avlidne?” frågade reportern och stack upp mikrofonen farligt nära näsan på honom.

Hans Rosensjöö såg förnärmad ut, som om han tyckte att frågan var opassande. ”Oscar var en sann kappseglare och en mycket uppskattad kamrat.

Inom KSSS sörjer vi att han inte längre finns ibland oss.” ”Har du någon uppfattning om vem som kan ha mördat honom?” fortsatte reportern. ”Det är nog polisens sak att svara på”, försökte Rosensjöö avsluta samtalet.

Han tog ett steg tillbaka som om han försökte värja sig. ”Kommer ni att blåsa av tävlingen nu?” undrade reportern i upphetsad ton. ”Vågar ni fortsätta under de här omständigheterna. När ni har en mördare lös ute på havet?” ”Tävlingen fortsätter som planerat. Det är vad Oscar skulle ha velat. I övrigt har jag faktiskt ingenting mer att säga”, sa Hans Rosen-

16

sjöö utan att försöka dölja sin irritation.

Reportern pekade ut över hamnen där motor- och segelbåtar låg sida vid sida utmed bryggorna. ”Här, mitt i skärgårdsparadiset, undrar medlemmar och seglare om de fortsätter seglingarna med risk för livet. Polisen har ännu inte gått ut med någon teori om orsaken till mordet, men Sandhamn är en ö i chock och spekulationernas vågor går höga.”

Kameran gled över vattnet och vilade för ett ögonblick på Lökholmen, den stora hamnanläggningen mittemot Sandhamn. Till vänster skymtade Telegrafholmen som ramade in hamnen och skapade det vindskyddade läge som seglingsmetropolen var berömd för. Den fortsatte bort till Oscar Julianders Swanbåt som låg ensam längst ut vid en av pontonerna. Det gröna skrovet blänkte i solskenet. Hon såg vilsen och övergiven ut, som en kapplöpningshäst som glömts bort inne i stallet just när loppet skulle börja.

Den sista biten av bryggan hade spärrats av med blåvit polistejp. ”Tillträde förbjudet” stod det på en gulröd lapp med en hänvisning till den lagparagraf som förbjöd nyfikna att närma sig. Längst bort skymtade en polisbåt som gungade lätt på vågorna.

Med en sista panoramabild över det faluröda klubbhuset där flaggorna vajade på halv stång, avslutades inslaget. ”Hörde du, Ingmar?” sa Isabelle von Hahne till sin man och vände sig från tv-apparaten i deras svit på Seglarhotellet. ”Det där klarade han inte så bra, den gode Hans. Han skulle behöva lite medieträning, den gamle stofilen.”

Hon kastade en förströdd blick på utsikten utanför balkongdörren innan hon stängde av tv:n med fjärrkontrollen.

Som vanligt låg hennes blonda hår i en perfekt page där ljusare slingor diskret vävts in på ett tilltalande sätt. På vänster lillfinger bar hon sin vapenring i guld och blått med symbolen för den baltiska adelssläkten. I förbigående noterade hon att den behövde putsas. De diamantprydda vigselringarna likaså. Sedan ryckte hon på axlarna och började rastlöst bläddra i en veckotidning.

Ingmar von Hahne skakade avvärjande på huvudet. ”Vad väntar du dig en dag som denna? Efter en sådan händelse.”

Han gick fram till minibaren och tog fram en whiskyflaska i miniatyrformat. ”Måste du dricka nu?” sa Isabelle och gjorde en grimas.

Ingmar tittade på kvinnan som hade varit hans hustru i drygt tret-

17

tio år, men avstod från att kommentera den retoriska frågan. ”Vi kommer att ha ett extra styrelsesammanträde senare i kväll”, sa han. ”Hans bad mig ringa runt och kalla ihop så många som möjligt.

Vi måste få ut ett pressmeddelande och diskutera hur vi ska hantera den här sorgliga situationen.” ”Har han ingen sekreterare som kan göra det?” ”Jag är sällskapets sekreterare”, påminde Ingmar sin hustru. ”Det här är sådant som ingår i mitt uppdrag. Särskilt i en sådan här krissituation.”

Han öppnade den lilla whiskyflaskan och hällde upp innehållet i ett glas. ”Vi ska träffas klockan åtta. I Medlemmarnas rum. Du får äta middag ensam, men jag skulle nog ändå inte ha varit något särskilt trevligt sällskap i kväll. Du kanske kan äta med Britta?”

Isabelle suckade och knäppte demonstrativt på tv:n igen. ”Det enda Britta Rosensjöö vill tala om är sina barnbarn.”

Ingmar tog en klunk av whiskyn. ”Är det förresten någon som har talat med Sylvia sedan hon kom i land?” frågade hon.

Hennes man skakade på huvudet. ”Inte vad jag vet”, sa han. ”Men jag förmodar att Hans har sett till att hon har fått något lugnande.

Han skulle ringa barnen. De är säkert på väg ut om de inte redan har kommit.” ”I alla fall de som man kände till”, mumlade Isabelle.

Ingmar gav henne ett snabbt ögonkast. ”Jag vet att Oscar inte var Guds bästa barn, men det här förtjänade han inte.”

Han såg sin kamrat framför sig den sista gången de hade talats vid. Det hade varit dagen innan, på Skepparmötet, klockan arton på lördagskvällen. Då samlades alla seglarna för en sista genomgång av tävlingsförhållandena.

Oscar hade stått vid flaggstången vid stora bryggan med ett brett leende på läpparna. Han hade varit lika solbränd som vanligt. Det kraftiga blonda håret, som ännu inte blivit helt grått, var redan solblekt. Lika solblekt som hans seglarshorts som skiftat från ursprungligt klarrött till ljust rosa. Han hade varit på ett strålande humör.

Kraftfull och energisk. Skämtat och skrattat med besättningen.

Ingmar von Hahne gick fram till minibaren igen. ”Nora, har du hört vad som har hänt?”

Henrik kom in genom ytterdörren med ett upphetsat uttryck i

18

ansiktet. Nora hade dåsat till i soffan. Anspänningen från besöket i Signes hus hade tagit på krafterna.

Hon såg yrvaket på honom. ”Vad då?” ”Någon har skjutit Oscar Juliander.” ”Va?” ”Advokaten. KSSS vice ordförande. Han blev mördad precis när starten gick.” ”Är det sant?” ”Minns du att vi tittade på hans båt i går. Emerald Gin heter den.

Det var den där Swanen som låg vid stora bryggan i hamnen.” ”Den gröna?” ”Just det.”

Nora tänkte omedelbart på händelserna föregående sommar. Ännu ett mord på Sandhamn. Det sög till i magtrakten. Hon ville inte att Henrik skulle ha rätt. ”Är du verkligen säker?” ”Ja, säger jag ju. Det har säkert varit med på nyheterna.” Han tog fjärrkontrollen och slog på text-tv. ”Titta får du se.”

De gröna bokstäverna lyste mot den svarta bakgrunden. Sakligt beskrevs vad som hade hänt under dagen.

Nora kände hur tårar började skymma blicken för henne. Alla hemska minnen störtade sig över henne. ”Jävlar vilken historia”, fortsatte Henrik utan att märka hennes reaktion. Han lyfte upp telefonen. ”Jag måste ringa mina föräldrar.

Julianders sommarställe ligger ganska nära deras på Ingarö.”

Han försvann ut i köket och Nora hörde att han började prata.

Hon sjönk tillbaka i soffan igen. Hon ville inte tro att det var sant.

19

Kapitel 5

”Vad är det för fel på människorna på den där ön?”

Göran Persson, chef för kriminalenheten på Nackapolisen och till vardags mer känd under namnet Gubben, kunde inte hålla ilskan tillbaka.

Klockan var halv sju på söndagskvällen och Thomas hade tagit sig tillbaka till fastlandet. Han hade sällskap av de yngre kollegorna Kalle Lidwall och Erik Blom, som hastigt kallats in till mötet. Bredvid dem satt Carina Persson, Gubbens dotter, som de senaste två åren jobbat som administrativ assistent medan hon försökte komma in på polishögskolan. Till hösten var det äntligen dags. ”Förra sommaren hade vi en galen kärring som tog livet av folk till höger och vänster för ett gammalt hus skull. Den här sommaren skjuter man ner kappseglare på öppet hav. Journalisterna är som tokiga.

Fattar ni hur många som redan har ringt?”

Gubben var röd i ansiktet och svettig i pannan. Den stora kroppshyddan vällde ut över kontorsstolen. Långt bort mullrade åskan, himlen var täckt av gråblå moln som svept in och ersatt det soliga vädret. ”Ännu en sommar som ska gå åt fanders för att någon skjutglad jävel inte kan hålla fingrarna i styr.”

Det var väl knappast din sommar som gick åt fanders, tänkte kriminalinspektör Margit Grankvist surt medan hon tog en klunk av det kaffesumpsmakande kaffe hon nyss hämtat i automaten.

Hon hade fortfarande förra sommarens misslyckade semester i färskt minne. Då hade hon varit tvungen att lämna man och tonårsdöttrar på Västkusten för att delta i utredningen av morden på Sandhamn.

Det här året hade hon, vis av skadan, i stället hyrt ett hus på Djurö, trekvarts bilfärd från polisstationen. Att döttrarna samtidigt kom ifrån det mopedgäng som de lärt känna nere i Halland hade i någon mån bidragit till beslutet.

Efter tre veckors semester hade hon nu en frisk solbränna som lättade upp hennes magra anletsdrag. Ett ansikte där många års

20