9789187585180 by Smakprov Media AB

Maskinblod 2

Markus Sköld Katarina Emgård Boel Bermann Lars Östling AR Yngve Sten Andersson Sofie Trinh Johansson Love Kölle Andreas Ingo Johan Cederholm Eva Holmquist Claes-Magnus Bernson Vladimir Semitjov KG Johansson Alexandra Nero Oskar Källner Patrik Centerwall

Maskinblod 2

Det svarta molnet

Markus Sköld

Sanning eller Konsekvens

Katarina Emgård

Garderoben 37 Boel Bermann

Att använda tiden väl

Lars Östling

Historien om P

AR Yngve

Flickan och havet

Sten Andersson

Grå 79 Sofie Trinh Johansson

Nyfödd 127 Love Kölle

Aquatica 139 Andreas Ingo

Permafrost 152 Johan Cederholm

Som en film

163

Eva Holmquist

Maskinmänniskan 170 Claes-Magnus Bernson

24-25 175 Vladimir Semitjov

Under skummet

187

KG Johansson

Tidvatten 195 Alexandra Nero

Hon som dömer

207

Oskar Källner

En sista kram Patrik Centerwall

230

Det svarta molnet Markus Sköld

Kiri borstade av sig dammet och klev upp på trädäcket framför baren. Två hästar stod utanför och drack vatten ur ett tråg. Ett stilla sorl hördes inifrån, men ingen musik. En elektronisk skylt med barens namn, ”Fannegans”, syntes i ett av fönstren, men e:et var trasigt, så skylten visade bara ”Fann gans”. Kiri önskade att han hade haft ett vapen, tog ett djupt andetag och klev in genom dörren. Det tog några sekunder innan ögonen hade anpassat sig till dunklet. Två bartenders stod bakom baren, en robot och en tjock man. Roboten vände sitt metalliska ansikte mot Kiri medan mannen fortsatte sin konversation med någon som satt vid änden av baren. Några nybyggare spelade Lok Tak på ett spelbord som såg ut att vara äldre än Kiri. Hologrammen var bleka och några av dem var förvrängda och blinkade, men det verkade inte bekymra spelarna. Kiri gick fram till baren och vände sig mot roboten. ”Whisky.” Ögonen blinkade till på den mekaniska bartendern. Den tog fram en flaska och hällde upp klar vätska i ett glas som den ställde framför Kiri. Sedan sträckte den fram handen, vände upp hand-

flatan och väntade på att Kiri skulle sätta i sitt kreditchip. Kiri tog fram det ur fickan och godkände beloppet. Han hade inte mycket krediter men det skulle i alla fall räcka till några omgångar whisky. All lokalproducerad sprit kallades för whisky på gränsplaneterna. En gång hade Kiri smakat riktig whisky. Förutom benämningen fanns inga likheter med alkoholen han just blivit serverad. Kiri tog upp navigationskonsolen ur fickan och aktiverade den med ett tryck. Symbolen för hans skepp, Wynter, blinkade uppe i hörnet men inga koordinater syntes. Vad hade hänt? Varför mindes han inte? Hur länge hade han varit medvetslös egentligen? Han kände på bulan i bakhuvudet och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ha tagit för Wynter att ta sig så långt bort att navkonsolen inte gav utslag. Kiri skakade på huvudet. Han skulle ha behövt vara medvetslös i åtminstone en vecka och det kunde han inte ha varit. Kanske borde han vara glad att han fortfarande andades, men faktum var att han var strandad. Att någon skulle ta honom med sig därifrån av ren godhet var inte troligt. Det var inte ens troligt att det skulle dyka upp något skepp alls det kommande halvåret och i så fall var risken överhängande att han skulle få svälta. Han hade inga färdigheter som skulle kunna ge honom jobb på en sån här planet. Han vinkade till sig roboten och bad om ännu en whisky. När roboten fyllt glaset öppnades dörren och tre personer klev in i baren – två män och en kvinna. Mannen i mitten hade spegelglasögon och skinnjacka. Kvinnan hade en stor revolver som hängde från höften och den andre mannen hade ett gevär över axeln. Kiri sträckte på sig. Det här var inte några vanliga nybyggare. Det luktade skepp om dem lång väg. De nickade mot bartendern och gick sedan och satte sig i ett bås. Kvinnan och mannen med geväret diskuterade livligt men det gick inte att höra vad de sa. Kiri stoppade ner navkonsolen i rockfickan och hällde i sig whiskyn medan han betraktade dem. De såg ut som pirater. Även om många resenärer var beväpnade när de besökte gränsplaneterna så var det bara pirater som visade sina vapen så öppet. Lagmännen såg mellan fingrarna – så här långt bort från centralsystemen fanns i praktiken ingen lag. Den som inte var rädd för bråk kunde utan problem skjuta ner någon bara för att bota tristess, och pira-

ter var inte rädda för bråk. Samtidigt var chansen att hitta någon annan som hade ett skepp obefintlig. Han stirrade på det tomma glaset han hade i handen. Vad hade han för val? Antingen blev han skjuten nu eller så fick han svälta ihjäl. Kiri ställde ifrån sig glaset och rättade till kragen på sin rock. ”Om du inte hade varit så tjurskallig så hade vi redan varit härifrån vid det här laget.” Kvinnan tittade upp när Kiri närmade sig. Mannen lade upp geväret på bordet. ”Vad fan vill du?” Kiri stannade några meter från bordet och harklade sig. Det fanns ingen anledning att inte gå rakt på sak. ”Ni ser ut som om ni har ett skepp”, sa han. Kvinnan och mannen med geväret bytte blickar med varandra. Spegelglasögonen stirrade bara rakt ut i luften framför sig, som om han sov eller inte brydde sig tillräckligt mycket för att ödsla en blick på Kiri. ”Och?” sa kvinnan och lutade sig bakåt och lade armarna i kors över bröstet. Kiri ansträngde sig för att låta så underdånig och artig han kunde. ”Jag undrar om det finns någon möjlighet att byta till sig en resa härifrån?” Kvinnan såg på honom några sekunder. Sedan brast hon ut i skratt. Kiri backade två steg och gick sedan tillbaka till baren. Kiri nickade mot roboten som fattade vinken och hällde upp ännu en whisky. Han tog fram konsolen och aktiverade den. Fortfarande ingen signal från Wynter. Kiri hällde i sig whiskyn och kände hur det stramade i käkarna. Han lade konsolen på bardisken, lutade sig framåt med ansiktet i händerna och suckade djupt. Så det var svält som gällde alltså. Då kände han att någon stod intill honom. Kiri vände sig om. Spegelglasögonen tittade inte på honom utan på konsolen på baren. ”Är du navigatör?” Kiri nickade. Spegelglasögonen vände sig mot honom. ”Vilken nivå?”

”Tre.” ”Har du navigerat genom ett svart moln nån gång?” Kiri såg på honom ett par sekunder. De andra stod ett par meter bakom spegelglasögonen. Kiri harklade sig. ”Ja.”

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

Sanning eller Konsekvens Katarina Emgård

Förbi Sanningens vakter, undan lögndetektorerna, genom tunneln och över den gråa slätt som omger staden. Rymdstationernas blodröda blinkande ljus mot den nattsvarta himlen. Stadens monotona trafikbuller ersatt av lövskogens viskande vinande och rovdjurets ylande jakt på sitt byte. Stopp vid bäcken för att hämta andan. Luften är lika kall och klar som frosten på den skördade åkermarken. Det nakna vinterlandskapet en börda för dem som vill verka i det dolda. Längs kullen som utgjorde platsen för det avgörande slaget. Kriget då Sanningen segrade över De Förljugna. Den tidpunkt i historien som kom att förändra människans sinne för evigt, då religion och politik förenades under samma ideologi. En blick över axeln, justering av knivhölstret, ett par klunkar vatten. Förbi massgravarna och minneslämningarna. Genom det forsande vattenfallet. In i berget, facklan tänd. Ner i gruvschaktet och vidare på den passage som leder ut ur avgrunden och mot kusten. Havets stilla vaggande under månens skarpa sken. Känslan av finkornig sand i skorna. Det är inte långt kvar nu.

Till höger vid hamnens LED-belysta huvudkontor. Längs med vakttornen, de biometriska skannrarna och den himmelshöga vita stenmur som skyddar befolkningen, Sanningens språkrör och den bioteknologi varpå landets trygghet vilar. Paus vid den cirkulära mynning som leder ner i den frusna jorden. Den vita ögonbindeln på plats. Nedför repstegen. Framme. 756B tar 123Ks hand i sin. Den är varm och fuktig, försvinnande liten. Bräckliga, nätta fingrar sammanvävda med hens grova och sargade. De andas tungt unisont. 756B stryker bort en slinga lockigt hår från 123Ks ansikte, kysser hen på kinden och knyter försiktigt loss det vita tygstycket runt nacken. Ett dovt ljus sprider sitt varma sken. Ljuskällan: en ensam glödlampa som trots tidens frammarsch överlevt i det fuktiga trånga utrymmet. Framför dem hänger ett par tunga vinröda draperier, nötta och tärda av årstidernas väderomslag. En svag bris sveper förbi och för med sig en frän doft av råttpiss och mögel. 123K och 756B andas genom munnen för att inte kväljas. Tystnad. ”Vi är framme”, viskar 756B och släpper taget om 123K. Försvinner sedan in bland skuggorna vid sidan av skynkena och tar ett kraftigt tag om det rep som justerar dess höjd. Ridån hissas upp till rasslandet av rostiga kedjor. Det vassa oljudet får 123K till att ta ett hastigt kliv bakåt och hålla händerna för ansiktet likt en skyddande sköld mot det okända på andra sidan. Hemligheten var aldrig tänkt att se dagens ljus. Det var tills 756B upptäckte vad som låg begravt i mörkret. Tills hen fick Kallelsen. Tills hen inte längre kunde axla Sanningen själv.

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

Garderoben Boel Bermann

En garderob. Ja, jag kom till din värld genom en garderob. Första veckorna tog er värld mig med storm, med all magi och alla trollkonster. Du förstår väl? Jag blev helt förförd. Av hur ni med bara en liten vridning med händerna och med ett kristallklart ljud skapar en festmåltid. Hur ni kan nå varandra över stora sträckor bara genom att låta ett horn ljuda. Hur ni kan förvandla natt till dag och färdas genom himlen och under jorden. Men det är som att ni aldrig är närvarande, jag tror att ni låtit er uppslukas av er egen magi. Ni försöker ofta tala med folk långt borta hellre än de som sitter på andra sidan bordet. Ni stirrar blint in i era kristaller som glöder med ett spöklikt sken och får er att se ut som vålnader. Det är så många här som är ensamma, ni har inte samma känsla av tillhörighet och gemenskap som i min värld. Förslavade sitter ni i era hem, trollbundna av enorma illusioner. Och ni iakttar dem utan att röra en min. Jag får gåshud av att se hur ni sitter förslavade, medan ljuset spelar över era ansikten. Vil l d u l ä sa m e r? B es ök www. a ffro n t . se

Att använda tiden väl Lars Östling

Mannen som satt framför Bennet, stram och stolt i hållningen, tvinnade sin eleganta mustasch och verkade försöka hålla tillbaka den röda färgen som steg upp i ansiktet. Det blev så rött, faktiskt, att Bennet undrade om han kanske hade gått för långt den här gången. Det var en ständig balansgång han höll på med när han gång efter annan försökte vrida affärerna ett varv till. ”Vad jag undrar är hur fienden plötsligt kunde ha tillgång till vapen som var ännu effektivare än de ni sålde till oss för bara två dagar sedan! Ni sa att de var oöverträffade och att vi utan vidare skulle blåsa bort fienden – tillintetgöra dem, sa ni!” Rösten darrade märkbart och mannen såg ut som om han skulle explodera, eller kanske bara blåsa ut ånga genom den cylinderformade mössan som tog vid där det fyrkantiga ansiktet slutade. ”Mina generaler har lyckats hålla sina positioner men vi skulle kunna promenera till Tyskland, sa ni. Promenera!” ”Jag beklagar, general, men det är inte alltid möjligt att förutse ingenjörskonstens vägar. Jag hade ingen möjlighet att veta om att era fiender skulle ha tillgång till de vapen de hade. Era vapen är förvisso överlägsna deras i grunden men tyvärr neutraliseras effekten

som era skulle ha av de fält som skickas ut av fiendens defensiva vapen. Det måste röra sig om en läcka, och jag kan försäkra er att det inte är jag som är den skyldige! Det skulle vara förödande för mig som vapenhandlare om jag förlorade mina kunders förtroende.” Den röda tonen i den andres ansikte avtog bara en liten aning, men det var i alla fall åt rätt håll. Bennet noterade för sig själv att han måste bli noggrannare med kalendern så att han inte råkade ut för misstag som det här igen. Hans kunder var inte dumma och även om situationen han försatte dem i var helt ny för dem var krigandet och misstänksamheten som delar av dem själva. ”Jag kan som kompensation för det här olyckliga … hm, olycksfallet … erbjuda er en apparat som neutraliserar era fienders vapens neutraliserande effekt.” ”Utan kostnad, säkerligen!” ”Utan kostnad. Givetvis!” Det sved men skulle så klart löna sig i längden. Generalens arméer skulle kunna vinna nästa slag och stå samlade för en ny överraskning inom några veckor, deras tid. Generalen, överbefälhavare över de franska styrkorna, lugnade ner sig en bit till och tömde sitt vinglas i ett svep. Bennet gjorde detsamma. Det var ett gott vin som borde ges tid, men han hade sett till att säkra sig några flaskor att dricka i lugn och ro senare. Det hade varit ett kort besök och han var angelägen om att komma tillbaka hem innan det blev längre. ”Nå. Trevligt att göra affärer med er, general!” ”Hrm.” Generalen blängde tillbaka på honom, ovillig att hedra en simpel vapenkrämare med en vänlig hälsning. Bennet bugade sig lätt och lämnade tältet, i tankarna redan i sitt badkar med ett glas av det där vinet och en tidning som skildrade det kommande slaget.

Vil l d u l ä sa m e r? B es ök www. a ffro n t . se

Historien om P A.R. Yngve

Detta är framtiden. Låt oss kalla honom ”P”. Han såg bra ut – lite längre än genomsnittet, lite mer välbyggd, lite finare konturer i ansiktet och näsan, lite mer markerade ögonbryn. Och intelligentare än de flesta. Och virilare än genomsnittet – men låt oss hoppa några år tillbaka i berättelsen. Ända sedan puberteten bar P på en djup oro, en känsla av att vara fångad i ett spel han inte kunde vinna. Låt oss hoppa ännu längre tillbaka. När P gick i skolan fick han, som alla andra i hans generation, en mycket omfattande utbildning om fortplantning. Redan innan sex blev intressant för P visste han hur befruktning går till, och vilken metod som gav den bästa avkomman: Primärmodern och Sekundärmodern möts, och beslutar sig för att göra ett barn tillsammans. De köper ett prov av spermier från en spermabank. Spermierna har körts genom ett filter för att sortera ut dem som är bäst på att simma. De defekta XY-kromosomerna plockas ut ur de starkaste spermierna. Ett lämpligt ägg

plockas ut ur Sekundärmoderns äggstockar, och dess arvsanlag dras försiktigt ut och placeras i en av de tomma spermierna. Ett fint obefruktat ägg tas ut ur Primärmoderns äggstockar, och med ett mikroskopiskt instrument förs Sekundärmoderns spermie till Primärmoderns ägg. Spermien tar sig in i primärägget, och mödrarnas XX-kromosomer blandar sig till en zygot – det som ska växa till en blastocyst, sedan ett foster och till sist en flicka. Zygoten placeras i en lämplig livmoder – helst Primärmoderns, eller i Sekundärmodern om så behövs. ”Och så kan zygoten växa i en sina mammors magar och bli en vacker nyfödd flicka!” avslutade läraren glatt. P frågade genast: ”Men hur blir pojkar till? Är det på samma sätt?” Läraren förklarade kort att om en defekt spermie skulle råka tränga sig in i ett ägg inne i en livmoder så kan befruktning uppstå, och om generna inte är alltför skadade så växer zygoten upp till en pojke. Och P, utan att veta varför, frågade genast igen: ”Varför? Varför är XY-kromosomer defekta?” Läraren suckade och skakade på huvudet. ”Du vet inte bättre, men det är inte ditt fel. Överlåt det här åt flickorna.” Flickorna i klassrummet fnissade, och det var makt i det ljudet – särskilt med tanke på att det gick två flickor på varje pojke. P krympte ihop. P var klok nog att förstå att han inte borde säga högt vad han just hade lärt sig. Flickor var vackra. Pojkar var defekta. Flickorna var flera. Pojkar visste inte bättre. Men alla barn måste lära sig hur det låg till, och de som inte lärde sig hamnade i svårigheter senare i livet. Det är svårt att slåss mot hela världen, och världen hade redan lidit nog under de blodiga Manskrigen. ”Fred och kärlek” var de första orden dessa barn fick lära sig skriva. (Man kunde ha lagt till, i parentes: ”Annars”.) Under rasten försökte några andra pojkar reta P för att han vågat ställa uppnosiga frågor, men P blev arg och knuffade dem så de grät. Det blev förstås konsekvenser. Läraren kallade till samtal med

Ps föräldrar. P lyssnade, men han kände sig fortfarande förorättad. Det var orättvist att de pratade ned till honom, som om han vore ... defekt. Pappan såg skamsen ut inför läraren och Ps mamma, som vänligt förklarade att de skulle visa P mer kärlek och förståelse. Man avslutade med en gemensam kram och P fick gå hem med en varning. P sneglade på sin pappa hela kvällen – som om han väntade på ett tecken, en hemlig signal som bekräftade att P hade handlat rätt. Sent den kvällen, när P låg i sin säng och lyssnade på hemläxorna, kom pappan tyst in i rummet och viskade till sonen. ”Du ... lova att du aldrig säger det här till mamma ... men jag är stolt över dig. Stå på, pojken. Du måste vara smart i den här världen för att inte knäckas. Kom ihåg det. Det är lika viktigt att vara smart som att vara stark. Styrkan är värdelös om du inte är smart med hur du använder den. Du kan bestämma över ditt liv, till och med över andra, om du använder din styrka smartare än ... ja, än folk som tror de bestämmer allt och vet allt. Detta är vår hemlighet. Glöm aldrig.” ”Ja, pappa.” P vaktade den hemliga kunskapen som en ovärderlig skatt.

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

Flickan och havet Sten Andersson

”Anna?” Han sökte oroligt det ljusa flickrummet med blicken: Gula tapeter, några färggranna affischer. På sängen ett virkat överkast, en kudde och ett tygdjur. Bortsett från att dörren saknade tröskel och att inga stolar fanns, såg rummet ut som vilket flickrum som helst. Ett vitt toalettbord med en spegel som gav intryck av att där stod två smyckeskrin av läder och en dubbel rad av krämburkar och slipade glasflaskor. Ett flickrum men utan flicka. Långt borta och dämpat hörde han sin hustru stå och slamra med fat och bestick i köket. ”Anna?” sa han. Inget svar. Han vände sig om och ropade högt. ”Anna? Anna?” Tystnad. Genom det öppna fönstret i Annas rum kom lukten av hav och tång. Vågorna gick fortfarande höga efter nattens storm och man kunde höra hur de slog mot sandstranden nedanför huset. ”Anna...” 1976

Nu viskade han. Den gamla rädslan hade kommit tillbaka. Han gick fram till fönstret och såg ut mot stranden. Där var hon. ”Vänta!” Ovigt klättrade han upp på fönsterblecket. ”Stanna!” De fladdrande gardinerna trasslade in sig mellan benen och revs sönder när han hoppade ned på grusgången nedanför fönstret. Med korta och ansträngda steg sprang han mot stranden. Där nere vid vattenbrynet såg han vad han fruktat få se: En flicka i rullstol, blicken fästad långt ut mot havet. Hennes händer rul�lade hjulen genom den fuktiga sanden. Djupa spår ledde upp mot huset. Håret, uppsatt i en hästsvans, gungade upp och ned i takt med armarnas rytmiska rörelser. Vattnet nådde henne halvvägs upp till knäna. Filten som var svept kring benen flöt upp som en kjol. Hon arbetade frenetiskt för att komma ut på djupare vatten. ”Anna!” Hon vände sig inte om. En våg slog in över hennes knän och rullstolen vinglade, nära att välta. ”Vänta! Låt bli! Låt bli!” Han var nästan framme. Han såg en våg, en stor våg var på väg in mot stranden. I sista stund fick han grepp om flickan och rullstolen och lyckades hålla emot slaget från vågen då den kom in. Och den sugande dragande kraften när den rullade ut. Han drog upp rullstolen till ett skyddat ställe högre upp på stranden. ”Pappa! Pappa!” Flickan höll händerna framför ansiktet och kroppen skakade av snyftningar.

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

Grå Sofie Trinh Johansson

Nu Det lilla, blommiga kuvertet var det enda Filip Erenmalm var rädd för. Det var det enda han inte förstod, och det enda som återkom i hans liv vid exakt samma tidpunkt. Han kunde redan orden utantill, men det hindrade honom inte från att öppna det. Han plockade upp den vassa brevkniven från stället på skrivbordet i mahogny. Assistenten hade gett honom den samma dag som kontoret blev hans och sagt att den inte bara var bra till att öppna de hundratals breven som kom varje dag, utan också till att hugga ner personer de inte tyckte om. De grönklädda, hade assistenten skrattat. Den gången för fem år sedan hade Filip skrattat han med. Nu skrattade han inte så ofta längre. En svag doft av parfym eller nytvättade kläder kom mot honom när kuvertets sista försegling skars sönder. Han hade känt samma doft i fem år nu. Han mindes första gången brevet kom. Då hade han stirrat på den snirkliga handstilen, försökt matcha den med de hotfulla orden och inte förstått någonting. Fortfarande förstod han ingenting, men han hade lärt sig att hoten var tomma.

Förmodligen ett verk av någon galning med alldeles för mycket fantasi. ”Hon är död för att du lever. Du dödade min syster.” Det var samma ord, samma meningar som de tidigare åren. Längst ner på pappret stod ett namn skrivet: Alicia Glennevik. Den första gången brevet kom hade polisen skickat vidare ärendet till sina experter. Experterna hade konstaterat att brevet var skrivet och förseglat av en kvinna, men kvinnans uppgifter fanns tydligen inte i Banken. När han frågat hur det kunde komma sig att en kvinna i Sverige fanns oregistrerad i Banken hade ingen av dem kunnat ge honom ett direkt svar. Han var säker på att de var för rädda för att kritisera hans styre, men de hade ingen aning om hur mycket han kritiserade sig själv. Den okända kvinnans brev blev på många sätt ett bevis på det. Det här året hade han i sitt självförakt nästan längtat efter det. Spåren han gått i hade blivit för många, han visste snart inte var han hade sig själv. Medan han samlade sina saker för att ge sig av hemåt återkom han till att hela tiden lukta på sina fingrar. Doften från brevet tycktes honom på något sätt bekant, men varför visste han inte. Han luktade och funderade på vem hon kunde vara, kvinnan som fanns därute obevakad. Det skrämde honom inte, men hennes ord gjorde det. ”Du dödade min syster.” Filip hade ingen aning om vad människan menade. Han hade spenderat mycket tid med att fundera på det, och han avskydde att han lät en främmande människa styra över honom så. Två vakter väntade utanför hans kontor. Ytterligare två stod nere vid entrén för att följa honom till den framkörda bilen. I ett led av säkerhetsvakter, alltid många till antalet för att skydda honom, byttes de sedan av tills han stod säker framför sin dörr. Några vakter i lägenheten ville han inte ha. Deras kroppar av metall kändes för hotande att ha i hemmet, och för att vara helt ärlig var han ibland rädd att någon av dem skulle få en kortslutning och bli galen. ”Godmorgonsol”, kommenderade han. ”Stå vakt.” Lägenheten välkomnade honom som alltid med sin tystnad och stela, polerade yttre. Han hade aldrig tyckt särskilt mycket om den, men den tillhörde honom nu, det första objekt han tillskansat sig efter segern. Han hade lagt en ära i att äga den men ändå

aldrig riktigt gjort den till sin. Andra hade valt hans möbler och färger, glasen han drack ur, sängkläderna han sov i. Han tänkte på det ibland då han drack ur de kantiga, tjocka glasen men trängde sedan undan tanken med andra, mer invanda tankar. Från sitt fönster på tolfte våningen hade han utsikt över hela staden. Det var avundsvärt på gränsen till idiotiskt, att leva högre än andra bara för att han kunde. Varje gång han stod och blickade ner på de som ilade fram under honom genomsyrades han av en blandning av makt och rikedom. Det var närande på något vis. Säkerhetsvakterna är onödiga i det här området, tänkte han och svepte med blicken över den parkerade bilen på andra sidan gatan, där två grå ständigt höll uppsikt över ingången till hans hem. Ingen skulle få för sig att attackera landets regent i ett område som det här. Oavsett tidpunkt på dygnet var gatorna alltid upplysta, alltid bevakade. Små dolda kameror höll folket här i schack. Det var en av de första reformerna han var extra stolt över. Brottsligheten i den här delen av staden var i stort sett utrotad. Filip lyfte blicken mot de mörka byggnaderna i väster. Månen lyste för dem den här natten, det kunde de vara glada för. Nattetid såväl som dagtid var de gamla gatlyktorna släckta för människorna som levde i zonerna. Det sågs som det sparande från vilket resten av staden fick pengar till att växa. Liknande reformer hade genomförts på nästan alla orter i landet. En uppdelning av människor, yrken och skolor hade fått folket att protestera redan när restriktionerna infördes och de började flytta på människor. Sådana som de skulle aldrig förstå att det alltid skulle behövas fattigdom och arbetslöshet för att få rikedom och arbeten. Varför skulle de som inte lyckades få smaka av det goda i livet när de inte gjorde rätt för sig kunde han inte förstå. Ändå hade de offentliga grönklädda gått från milda förhandlingar till rent hotfulla aktioner. En del av dem hade tagits om hand, andra hade helt försvunnit ur systemet. Och nu fem år senare stod de här i ett land med en stark ekonomisk kraft och där varken fattigdom, bostadsbrist eller kriminalitet existerade i den större delen av landet. Att samla människor i zonerna var ett utmärkt sätt för de som ville ta sig ur sin livssituation. Han hade sett det gång på gång. Unga och sjuka som förut varit för lata för att arbeta och som kämpat sig ur någon av

zonerna för ett bättre liv på andra sidan. Om motivationen som krävdes var trångboddhet och ensidig kost så var det värt det. Filip hade så sent som förra veckan mött en ung man som levt i Zon 3 tillsammans med sin familj och två andra personer i en och samma lägenhet. Den mannen levde nu med sin familj på andra sidan och hade en egen lägenhet och till och med en hund. När Filip frågat honom vad han var mest tacksam för, hade mannen bara sagt han var glad så länge det varade och att hans fru skulle få förbli frisk så att de slapp återvända till zonen igen. Det hade funnits mycket rädsla i det uttalandet, och på många sätt tyckte Filip att det var bra. Rädsla kunde göra mycket med en människa. Filip Erenmalm kollade sin telefonsvarare medan han rotade runt i skåpen efter ett av sina kantiga glas. Moderns irriterade röst undrade varför han inte besvarat hennes samtal. Hon påminde honom om middagen dagen därpå. Han raderade de efterföljande tre meddelandena utan att ha lyssnat av dem medan han gick mot sovrummet. Brevet la han bredvid sig på nattduksbordet. Det skulle bli det första han såg när han vaknade på sin födelsedag. Som vanligt ville sömnen aldrig riktigt hålla honom fast. Brevet med hans namn i hårda versaler stod upprätt mot lampan på sängbordet. Han läste det igen. För varje år, för varje brev och för varje födelsedag hade han blivit mer beslutsam. Med fumlande händer lyfte han luren. ”Jag har fått ett nytt brev. Ja, det är identiskt med de föregående. Du måste hjälpa mig nu. Jag måste få veta vem hon är.”

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

Nyfödd Love Kölle

1961. Sommar. Runt sjön Lilla Ulvan i Dalarna är det alldeles tyst och stilla. Få är djuren som vågar sig hit, människorna i sin tur ännu mer sällsynta, dels för att den ligger avsides, mitt ute i ingenting, dels för att traktens folk i generationer skrämts upp med sägner och historier om hur sjön är hemvist åt häxor, väldiga ormar, vandöda spädbarn och Djävulen själv. Vattenytan är gråblå, blank som en spegel. Det rostiga vraket på botten är täckt av sjögräs, alger och sand, och det har nu gått ett årtusende sedan farkosten föll från skyn, slog upp en krater i marken och bildade den sjö som i alla år hållit vraket dolt. Piloten som hade oturen att befinna sig ombord när motorn började fela, är sedan länge en samling dammiga benrester inuti en uråldrig rymddräkt. Hen ligger död på golvet framför kontrollpanelen, som i sin tur är slocknad sånär som på endast en fortfarande blinkande knapp; den enda funktion som stått emot tidens nednötande effekt är det alarm som fått inkräktare att tappa förståndet och ta till flykten, men nu, en stilla sommarkväll i början av 1960-talet, dör slutligen även detta ljus ut.

Mörkret omfamnar cockpiten när den sista lampan slocknar, men i lastrummet motas dunklet bort av ett dovt, turkost sken, som tycks pulsera inifrån den urgamla, utomjordiska frakten...

Stockholm. April, 2014. Tunnelbanetågets dörrar glider isär och Ida kliver av i Vreten, där himmelskuber har lossnat från skyn och slagit ned i perrongen under hennes skosulor. Det är hon och ett dussintal typer i kappor och kostymer som går av, litet fler män än kvinnor – de förstnämnda armbågar sig fram, ska prompt vara de första ut ur vagnen, måste tydligen vara först upp i rulltrapporna; de jäktar och tränger sig förbi och kvinnorna kliver, liksom av gammal vana, undan och bereder plats. Under hela resan ut hit var de som de alltid brukar vara – männen, karlarna och gubbarna på tåget. De pratade högljutt i sina mobiler som om det inte fanns några andra att ta hänsyn till, satt så bredbent de bara kunde på de smala sätena, som om de skrytsamt ville visa upp könet för hela universum, blängde och glodde och förvandlade henne, och flera av de andra kvinnorna i vagnen, till sexobjekt i morgonkåta fantasier. Hon gjorde som hon alltid gör – höll tyst, bet ihop, lät dem hållas. Det är enda sättet att tackla deras system och maktutövning, tänker Ida när hon ställer sig i rulltrappan som långsamt leder henne upp mot jordytan. Säga vad en vill om herrarnas herravälde, men att ifrågasätta och säga ifrån leder ingenvart. Visst svider det, något alldeles fördjävligt, att tvingas lägga band på sig själv när de grymtar och flåsar och skrattar åt sina egna, sexistiska skämt. Visst skäms hon över sig själv när hon inte ryter till åt misogyna pikar och härskartekniker, men hon har inget val, för de kvinnor som spelar med, som sväljer stoltheten och låter karlarna hållas, ges faktiskt ett litet, litet utrymme att andas, leva och vara. Givetvis är detta svängrum mikroskopiskt i jämförelse med männens dito, men ändå oändligt mycket större än det som

är den bittra feministens lott. De kvinnor som inte tjafsar lyfts fram och prisas, som om systemet hoppas att dessa medlöpare kan inspirera sina mer bångstyriga systrar att ge upp sin trotsiga kamp. Hur förklarar en annars Maria Montazami och uppmärksamheten runt henne? Hennes inre monolog tynger ned hennes axlar, och när hon strax därefter kliver ut ur tunnelbanan, slår en rå, hänsynslöst envis och yvig, morgonbris henne rakt i ansiktet. Det är måndag idag, dessutom. Som om världen inte var tillräckligt vidrig ändå. Efter en kort promenad lägger hon sin handflata på den stora metallplattan till handtag, och trycker upp entrédörren av glas. Dags för en ny arbetsdag, en ny arbetsvecka, på en arbetsplats som domineras av ungtuppar i skräddarsydda kostymer, och av gubbar med kulmage och flint.

Vil l d u l ä sa m e r? B es ök www. a ffro n t . se

Aquatica Andreas Ingo

Nimrod-3, den ljusgråa arbetsmaskinen, med utsträckta armar, tolv meter lång och fem meter bred, förflyttade sig majestätiskt över den klorofyllrika gräsmattan. Den var en futuristisk modell, byggd i stycken. Det fanns en förarplats, där man kunde se föraren Mandal Ascension, fängslad under en välvd ruta av glas. Han blickade drömskt ut över arbetsplatsen, där maskinens roterande verktyg, utrustade med knivseggar, fick gräset att yra under högt tryck. Detta utspelade sig på miniplaneten Aquatica, några högavlönade kolonialreformatorers våta dröm. Det var en globformad konstruktion som mätte femhundra meter i diameter. Uppbyggd av åtta mindre delar, som delade globen i ett snitt på mitten, och två snitt i vardera av de två halvorna som byggde upp globens kropp. Den svävade i geostationär bana kring den havsdominerade planeten Aqua-6. En himlakropp som var hälften så stor som jorden, och belägen i ett solsystem femtio ljusår bort. Dagen hade kommit och den variabla solen, som nästan alltid lös med en dragning åt blått, förmådde skänka liv åt de paradisliknande omgivningarna på Aquatica. Det var ett parkliknande

skrytbygge, där kolonialreformatorerna bjöd in gäster och förförde många kvinnor. När Mandal Ascension färdades över gräsmattorna var det som att han förlorade perspektiv på tid och rum. Han var fullständigt uppe i rollen som den kosmiske vaktmästaren. Ensam, utan tid att spendera på nöjen och andra förströelser, gick han bara in för uppgiften: Att vårda och utveckla skönheten hos de fantastiska växter som frodades på miniplaneten. Arbetsmaskinen Nimrod-3 var inte bara avsedd för större arbeten. Den hyste inre utrymmen, som ett övre plan där det fanns en uppkopplingsanordning. Här gjorde Mandal bruk av två fjärrstyrda robotar. Dessa var monterade på arbetsmaskinens framsida, i ihåligheter. Dessa liknade gravar för döda, konstruktioner i lättmetall, dock kunde robotarna resa sig ur gravarna när de vitaliserades av Mandals medvetande. I det nedre planet fanns Mandals arbetsrum, hans sovalkov, dusch och toalett. Dagen övergick mot eftermiddag när Mandal var klar med den övergripande arbetsbördan. Han stannade arbetsmaskinen, blickade ut mot den blå silhuetten av Aqua-6, som reste sig över den ovala horisonten som en gigantisk kupol. Det fanns öar i det blå havet. Dessa hade färgen av gyllenbrunt, konstruktioner i ljusgrått markerade också futuristiska städer. Mandal gick ner från förarutrymmet. Han använde sig av den precisionsskurna aluminiumstegen, ett verk av automatiserade fabriker. Övre planet i Nimrod-3 var ett rum för en resenär på en resa mellan två världar: Den inre världen i Nimrod-3, med det sparsmakat möblerade innerutrymmet, polerat och friskt doftande, och den yttre världen i den välskötta parken. Han satte sig halvliggande ner i den lutande länkstolen, gjuten som en futuristisk staty med en sittyta av polerat skinn, drog ner uppkopplingslänken över huvudet och aktiverade. Roboten vaknade från dess medvetslösa slummer. Mandal provade koordinationen på de blänkande armarna. Dessa hade färgen av aluminium, inte monterade i ett stycke, utan bestående av tre rör som uppdelades av foganordningar. Händerna kunde bytas ut mot olika verktyg. Det fanns ett skärande verktyg för bearbetning av växterna, ett underverk i metall med klippverktyg. Dessutom

fanns det en spridare från ett tidigare århundrade, en spridare som kunde kopplas till en vattentank, spetsad med näring. Roboten reste sig, använde en trappa och steg ner på gräsmattan. Den gick ut över det precisionsklippta gräset, sänkte sig ner över den artificiella marken och inspekterade dagens arbete. Gräset var fortfarande vid liv, lika grönt och fullt av klorofyll som vanligt. Längden på gräset mätte tre centimeter. Ingenting av detta förvånade Mandal. Han fortsatte mot utkanterna av gräsmattan. Här växte ljusgröna växter, höga som ormbunkar, placerade på ett konstnärligt sätt. Det fanns röda träd också, bitvis, som palmer med avlånga blad. De gröna växterna påminde om aloeväxter. Ljusgula partier, som veckade vingar på drakar, syntes på de krusade bladen. De röda palmerna var vackrare. De lutade, som en förförd älskare vid sin tilltänktas port. Mörkare ådringar syntes på bladen och på vissa ställen tonade det röda över till violett. Roboten gick över den artificiella planetens yta. Gravitation alstrades från en speciell apparatur i planetens centrum, den var fullt bruklig och vandringen kändes normal. Roboten kom till en liten damm som låg i närheten av en välvd kulle. En spång ledde ut till centrum av dammen, här fanns en liten ö, grävd i precision för största möjliga affektvärde. Vattnet krusades inte utan reflekterade bara silhuetten från Aqua-6. Det fanns ett litet lusthus på ön. Detta var byggt enligt futuristiska mått: Fönster som liknade rätvinkliga trianglar, yttre utbyggnader som bildade mönster helt opraktiska men sinnliga för ögat. Det var en övre ring på lusthuset, som bildade en halvcirkel med utsikt över sjön. Han öppnade en dörr och gick in i lusthuset. Han fortsatte fram till en vas som stod på ett bord och inspekterade växten i vasen. Det var en gul rosliknande växt, med rosa utskott. Utskotten bildade tentakelliknande vågformer i eftermiddagsljuset och tycktes nästan röra sig vid beröring. Mandal märkte att växten behövde vattnas. Han lyfte växten ur vasen, tog vasen till dammen och fyllde på vatten, sedan stoppade han ner växten i vasen på nytt. Resten av dagen passerade i ett töcken av arbete och full upptagenhet. Mandal inspekterade allt han kunde i parken. Ibland bytte han ut någon växt mot en annan. Vattnade lite med sprida-

ren, beskar övervuxna träd med skärverktyget, grävde sedan lite i jorden med handen. Till sist tröttnade han och gjorde sig redo för sängen. Sovalkoven var som gjord för en liten man. Mandal var född med ett rikt genetiskt arv, men var ändå väldigt blek i ansiktet. Ansiktet var annorlunda. Det var smalare, spetsigare. Ögonen var större och mörkare. Ådringarna, som bildade svaga antydningar kring ögon, näsa och mun, fick mannen att kännas levande. Ansiktet var som något bortglömt och gammalt men ändå nytt. En dragning åt djurriket, men mekaniserat, en blandning mellan androiderna från tjugoförsta århundradet och katterna från förr. När han lade sig på sidan, och tittade in i arbetsrummet, var han riktigt nöjd. Arbetsrummet var fyllt av plantor i allsköns färger och väggarna var dekorerade med lysande planscher. Täcket var färgat i silver, det var mjukt som silke, svalt och det smekte hans kropp. Snart somnade han in.

Vil l d u l ä sa m e r? B es ök www. a ffro n t . se

Permafrost Johan Cederholm

Lätta och rogivande snöflingor singlar ner mot den snötäckta marken, precis som vanligt. Det snöar nio av tio dagar och den bitande kylan håller temperaturen stadigt nere på det tvåsiffriga. Himlen är mulen och dyster, sikten kort. Men anställningsnummer femtiofyra är van, han har varit stationerad ute i den här ogästvänliga och avlägsna utposten så länge han kan minnas nu. Nummer femtiofyra sitter isolerad i en bunkerliknande byggnad, en gränskontroll vid det enda andra människobyggda så vitt han vet, en ensam järnvägsräls som plöjer genom det karga landskapet. Att det är en gränskontroll vet han med säkerhet, det står på manualens framsida. Men vad det skulle vara för någon gräns som han kontrollerar har han sedan länge glömt bort. Olika länder, kanske olika makter? Han trummar med händerna på sina knän, som så många gånger tidigare. Han brukar sitta så, i sin snurrande kontorsstol, klädd i sin blå overall med anställningsnumret tryckt på baksidan, och bara grubbla. Kanske är det här en säkerhetsåtgärd, för att det är farligt på andra

sidan? tänker Femtiofyra och strax efter funderar han över vilken sida som är vilken. Han själv sitter ju alldeles på gränsen. Bättre det än fel med bägge fötterna, tänker han och spottar i en gammal kaffekopp som står på andra änden av det översållade skrivbordet. De intorkade fläckarna runt omkring vittnar om en gammal ovana. Men det var flera år sedan han missade nu och då har han ändå flyttat den lilla koppen längre och längre ut mot bordskanten under tiden. Han begrundar den gamla porslinskoppen ett slag. Den är så fin. Och har så mycket historia. Femtiofyra ler åt koppen, hans ögon vattnas lite. Koppen är en av de få ägodelar han tog med hit då det begav sig, för säkert trettio år sedan. Nu är han omkring femtio, men vet inte helt säkert, det var länge sedan han gav upp tidräkningen. Det var tillträde till tjänsten omedelbart minns han, gick snabbt som tusan. ”Skulle kanske läst anställningsavtalet lite bättre.” Han smackar med munnen. Fårorna i ansiktet och den dåliga hållningen gör att han ser sorgsen ut. Men han är inte bitter, inte riktigt. Det går ingen nöd på honom här. Femtiofyra suckar. Sträcker sig mot koppen, men avbryter rörelsen och lägger handen i knäet igen. Den där gamla koppen hängde med i förbifarten och har blivit en av de viktigaste, mest kära ägodelarna i hans spartanska liv. Det finns i och för sig inte särskilt mycket mer i den minimalistiska betongbunkern. Något som är desto mer närvarande är allt utspritt skräp. Hopskrynklade papperslappar och gamla matlådor slåss om golvutrymme med stora svarta sopsäckar, fyllda till sin bristningsgräns. Något som inte direkt gör det lilla utrymmet större. Femtiofyra har sin kära kopp, sin kontorsstol, sitt skrivbord och sin övervakningsmonitor, resten skulle enkelt kunna beskrivas som en soptipp. Femtiofyra lutar sig närmare monitorn, som står placerad i mitten av bordet, och blåser på den. Den svartvita monitorn är det enda som hålls någorlunda fritt från damm och verktyget han använder för att övervaka järnvägen. Han lutar sig tillbaka igen och pillar i sin mustasch. Skärmens

råa ljus stirrar tillbaka på honom, precis som den gör större delen av dygnet. ”Lite mörkare himmel än sist”, muttrar han. Monitorn har blivit fönstret som betongväggarna aldrig fick. Var trettionde sekund byts dessutom kameravinkel, han har haft gott om tid att kontrollräkna och även om han fortfarande gör det ibland, en ful gammal ovana, så är och förblir det trettio sekunder. Alla vinklar är lika tråkiga, men han har en favorit, järnvägsperrongen. Förvisso är den alltid öde liksom byggnadens exteriör, en igensnöad betongkloss, men ibland kan han skymta flyttfåglar. Manualen säger inget om djur som passerar gränsen, så han bara njuter av synen när chansen ges. För närvarande visar monitorn den tredje vinkeln. Skärmen är nästan helt vit, med bara en svag nyansskillnad mellan himmel och mark. Bilden föreställer ett snötäckt landskap utan synbart slut och en knappt urskiljbar järnvägsräls som plöjer fram. ”Någon borde verkligen komma hit och uppgradera den här utrustningen.” Femtiofyra brukar mumla det för sig själv. Strax efter slår han till monitorn för att få bort en ettrig störning ute i hörnet av bilden.

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

Som en film Eva Holmquist

När jag vaknade var det alldeles för ljust. Det brände i ögonen. Allt var vitt med svagt grå skuggor som rörde sig mitt i allt det vita. Jag slöt ögonen kvickt igen. ”Jag tror hon har vaknat”, sa en mansröst bredvid mig. ”Kan vi åka hem i eftermiddag?” Den lät bekant, men annorlunda på något sätt. Huvudet värkte. ”Du måste ha tålamod”, sa en kvinnlig röst som jag var säker på att jag aldrig hört förut. ”Det tar sinnet en stund att anpassa sig till den nya kroppen.” Det snurrade i huvudet. Jag mådde illa. ”Vad händer?” Mansrösten lät orolig. ”Hon tappar medvetandet igen.” Rösterna försvann. Nästa gång jag vaknade öppnade jag inte ögonen. Jag hörde djupa andetag från någon som sov. Annars var allt tyst. Ljuset var lika starkt som förra gången, men efter en lång stund öppnade jag försiktigt ögonen. Jag låg i ett vitt rum som var fyllt med olika appara-

ter. Bredvid mig fanns en med stor skärm som visade någon kurva. Först tänkte jag att det var hjärtslagen, men kurvan såg fel ut. Vågorna och dalarna verkade slumpmässiga istället för de tydliga toppar som jag förväntat mig. Jag vred försiktigt på huvudet mot andetagen. Det satt en man hopsjunken i stolen. Han satt nedsjunken med öppen mun och verkade sova djupt. Han hade skäggstubb som om han inte rakat sig på flera dagar. På något sätt verkade han bekant, men jag hade svårt att greppa minnesbilderna. De verkade flyta som akvareller med alltför mycket vatten. Rummet var jag däremot säker på att jag aldrig sett tidigare. Varför var jag här? Jag slöt ögonen igen och försökte få minnesbilderna klarare. Sakta klarnade de som film som framkallades. Mannen fanns med. Vad var hans namn? Stefan, så hette han. Och jag, jag hette Marie. Men jag fick ingen känsla av människorna bakom namnen. Jag skakade lätt på huvudet för att försöka få en bättre bild. ”Du är vaken”, sa mannen som hette Stefan. Han lät lättad. ”Jag var så orolig”, sa han. ”De hade kanske fel.” ”Vilka?” undrade jag och öppnade ögonen. Han stod lutad över mig, men på avstånd som om han inte vågade röra mig. Vagt kände jag att det var ovanligt. Det bruna håret föll ner i ögonen och han föste bort det med en otålig gest. ”Läkarna”, sa han. ”Bäst jag ringer så att de får kolla upp dig.” Han sträckte sig mot en röd knapp på bordet bredvid sängen. Jag reste mig hastigt. Huvudet snurrade, men inte så farligt. ”Vänta”, sa jag. ”Vad har hänt? Varför är jag här?” ”Det var en olycka”, sa han och undvek min blick. ”Läkarna får förklara.”

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

Maskinmänniskan Claes-Magnus Bernson

Med föreställningar är det som med silverpapper. För väl hopskrynklade kan man aldrig släta ut dem. Man kan göra dem slätare, få dem att bli mera lika originaltillståndet. Men man kan aldrig få dem att bli som de var, tänkte jag från en fåtölj på fjärrkryssaren Stormen. För mig var det föreställningen om människan som privilegierad livsform som skrynklats ihop, blivit bekymmersam. Jag betraktade litet disträ min husbondes andra tjänare, en orkeslös människa, insjunkna kinder, stripigt hår, också tillbakalutad i en fåtölj. I bakgrunden såg man tydligt en av solsystemets rödaktiga, gasiga planeter, två månar i kretslopp. Föraktets blick skär igenom en människa lika effektivt som en filékniv igenom en fiskbuk. Det förefaller otroligt att någon skulle vilja delta i människornas små maskerader efter att ha öppnat upp henne, betraktat hennes söliga innanmäte. Med uppsprättad buk är nämligen alla människor varandra lika, förenade av sitt kött. Det finns ingen anledning att diskriminera. Kön, klass, ras och andra indelningsgrupper angår mig inte, inte längre, för har man väl bestämt sig är det ganska enkelt att se förbi det där. Jag vill också understryka att det inte har att göra med att jag är robot,

inte människa. Livsformer med hög kapacitet kan enkelt se bortom fördomar. Det är allt. Länge led människor av vanföreställningen att robotar inte kunde vara intelligenta. De kunde – ansågs det – utföra avancerade beräkningar och instruktioner, men inte mycket mera än så. Robotar kunde inte känna och fantisera. De kunde inte göra oväntade tankesprång. De kunde inte inneha de egenskaper och funktioner som människan menade skiljde henne från andra livsformer. Betänker man istället människan, betraktar man henne med en smula misstänksamhet, reduceras hon till en uppsättning drifter och behov. Människan kan alltså ledas tillbaka till ett litet antal (primitiva) konstitutiva principer – likt en maskin. Människan är ofta motbjudande, hon är lat, sjaskig och snuskig. Det blir så att säga kroppsligt när man tänker på det, ett illamående som förintar all värdighet, den fetlagda, fett i veck, bleka kvinnans blickar på en ung mans spensliga kropp på stranden, solen, blänkande svett. Kanske förklaras det med att det är skönhet blicken söker sig till; det är det inte, allting hos människan är drifter, ingenting annat. Den som tänker på saken inser att det förhåller sig på det viset; tar man bara tillräckligt många steg tillbaka möter man urkrafterna, maktbegäret, rovlystnaden, upphetsningen, allt det som förmått människorna att höja sig till att bygga tjusiga katedraler, lösa knepiga ekvationer och utveckla rymdskepp. Men hela denna överbyggnad är skör som glas och minsta skälvning riskerar att slå allting i bitar...

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

24-25 Vladimir Semitjov

Henry Chempton vaknade när de automatiska siffrorna på en liten skärm av elfenben över hans säng visade att klockan var 48 minuter och 53 sekunder över sju på morgonen. Urtavlan stod i radiometrisk förbindelse med det stora Licks observatorium i Kordillerna, det största i världen, så att noggrannheten beträffande tidsbestämningen kunde inte dragas i tvivelsmål. Den var beroende av jordens vridning kring sin axel och dess gång genom rymden likasom av stjärnornas rörelse och Chempton visste ju att ingen himlakropp under de miljoner år den existerat någonsin varit en sekund försenad. Människorna kunna bli försenade men inte planeterna. Vanligen brukade Chempton stiga upp klockan fem men detta var nyårsnatten till år 2425 och den var två timmar längre än vanligt. Detta var den enda hälgdagen under året så man kunde til�låta sig att sova en eller annan timme längre än den av Allmänna Världskonferensen fastställda tiden som var 40 timmar. Förr hade det ansetts normalt att sova 8 timmar, arbeta 8 och ha ledigt i 8 timmar. Det var i slutet av andra årtusendet men så kunde det inte vara i mitten på det tredje. Vad det måtte varit för en lugn och frid

1926

full tid! Det var väl inte underligt att människor kunde leva i sjuttio, åttio år då vetenskapen gick framåt så långsamt som en sköldpadda, då var och en fick göra vad han ville och bo där han tyckte det var bäst, då var och en ansåg sig äga personlig frihet utan några som helst förpliktelser. Man intresserade sig på den tiden för en hop dumma frågor angående nationen liksom det tusen år förut funnits många som bara levat bland de sina och sysslat med familjeförhållanden och uppfostringsfrågor. Lyckliga, fridfulla tid! Urtavlan visade 49 minuter och 24 sekunder över sju. Chempton sträckte ut armen, drog ut en låda i ett bord som stod bredvid sängen och framtog därur två piller. Den ena innehöll en tillräcklig mängd fosforsyrade salter och fettämnen för att vara tillräcklig som frukost. Den andra ersatte i och för sig tre timmars sömn. Henry Chempton tillhörde den klass av intellektuella arbetare som sysslade med tekniska uppfinningar. För andra funnos piller av annan sammansättning. Arbetsdagen beräknades i medeltal till femton timmar. Vetenskapsmännen hade att använda hälften av denna tid till studier och hållande av föredrag. Den andra hälften arbetade de i sina laboratorier. På hela jorden fanns endast en enda tidning: ”Informatorn”, som utkom varannan timme dygnet igenom. Den spriddes pr radio på alla språk och innehöll meddelanden om allt som var nödigt att veta. Merändels erfor man genom dessa bulletiner sådana viktiga dagshändelser som t. ex.: ”Tillverkning av bensol ökas med 8 %.” ”Metallarbete minskas med 25 %.” ”80,000 kilo äggvita och 160,000 kilo kolväte sändes till staten nr 27.” ”Med anledning av medlemmens i Femmannarådet, medborgaren Felmans frånfälle, avstannar på 148:e dagen klockan 13 efter parisertid allt arbete överallt på jorden i 30 sekunder. Låt oss till hans ära öka vårt arbete.” Alla land på jorden voro med hänsyn till de olika språken indelade i 632 stater. En kommitté var sedan tre år tillsatt för att utreda ett gemensamt språk för alla land. Arbetet var överallt noga fördelat. Hela mänskligheten uppdelades vidare i 218 kategorier. Väldiga radiostationer voro som pulsslag i livet på jorden. Allting var

noga utarbetat. Att arbeta eller vila längre eller kortare tid än som var föreskrivet ansågs som en stor förbrytelse mot hela mänskligheten. Teatrar och konserter måste var och en regelbundet besöka, en gång var åttonde dag. Man skulle tvätta sig tre gånger om dagen. Till den ändan funnos överallt automatiska duschar. Husen voro uppförda till en utsträckning av några kilometer och med passager. Städerna bestodo av långa rader sådana hus. Alla mänskliga fordringar voro tillgodosedda, allt var så väl satt i system att inte en sekund skulle förloras. Man hade till och med anslagit särskild tid för oundgängliga vänskapliga samtal, nämligen fyra timmar var fjärde dag. Människorna började redan åldras vid fyrtio års ålder och de blevo ej mer än fyrtiofem år gamla, men detta ansågs vara fullt normalt, alldenstund det inte fanns plats på jorden för alla som önskade leva. För att motarbeta folkökningen var den lag utfärdad att under de närmaste fem åren ingen kvinna fick bringa mer än ett barn till världen. Ingen hade rätt att få veta vem som var hans far eller mor likasom föräldrar ej kände sina barn. De bragte dem till världen och därmed voro deras förpliktelser fullgjorda. Barnen erhöllo sin uppfostran i särskilda anstalter. Vetenskaperna gjorde oerhört hastiga framsteg. Skalder, konstnärer och musici blev det allt mera ont om. Mänskligheten i sin helhet liknade en väl disciplinerad och centraliserad armé. Alla voro jämlika. Livet gestaltade sig maskinmässigt.

Vil l d u l ä sa m e r? B es ök www. a ffro n t . se

Under skummet K.G. johansson

”– helst”, sa han, redan mitt inne i en mening, och med kraftig betoning på ordet, medan han liksom lät sig falla ned på stolen mittemot mig på ett sätt som fick andra gäster att kasta blickar, ”helst skulle jag vilja berätta alltsammans ordentligt, formulera mig noggrant, men jag hinner inte.” Han drog in luft och jag sa, möjligen en aning osäkert: ”Okej.” ”Vad är det för dag?” ”Torsdag?” ”Torsdag.” Han tänkte. Hans fingrar klarade inte riktigt att vara stilla, håret såg ut som en regnskog i storm och ögonen irrade värre än fingrarna. ”Ja, det måste ju stämma –” och sedan, i samma ström och utan skiljetecken ”– har du beställt? Jag är utsvulten. Utsvulten.” Jag vinkade åt servitrisen och beställde en budgetfrukost. ”– och samma”, sa Stephen innan jag hade hunnit till sista stavelsen. Stephen. Min gamle lugne vän. Jag hade aldrig sett honom så uppe i varv. ”Kaffe?” Flickan log vänligt och professionellt.

”Ja.” Stephen viftade bara. Så snart servitrisen hade vänt sin blonda nacke mot oss sa han: ”Minns du Shayna? Shayna Lewis?” Det tog en sekund och sen gapade jag. ”Herregud. Är det det du vill berätta? Är det hos henne du har varit?” ”Ja.” Hans fingrar fladdrade otåligt. ”Lyssna bara.” Shayna Lewis var ett kanadensiskt datorgeni som hade börjat doktorera samtidigt som Stephen, för tre år sedan. Hon hade slutat efter två veckor. Shayna var utan tvivel den smartaste person jag någonsin hade sett – hon kunde lätt ha skrivit sin avhandling med vänster hand, utan att titta, och fått den klar på ett par månader, samtidigt som hon läste Heidegger och löste fjärdegradsekvationer. Bara för att inte ha tråkigt. Hon skulle ha fått den avhandlingen godkänd, fått jobb var som helst, publicerat vad hon ville, när hon ville. Fått Nobelpriset. I vad som helst. Förutom att hon var fullständigt galen. Kanske hängde det ihop. ”Jag visste inte ens att hon var kvar i stan.” ”Låt mig berätta. Hon ringde mig”, sa han, fortfarande lika jäktat, ”och sa att hon behövde min hjälp. Bara en kväll, bara en tjänst. Jag försökte neka men hon gav sig inte. Jag gick till kvantlabbet –” ”Var hon där?” Mina ögonbryn höjdes. ”Har hon börjat om?” ”Nejnejnejnej, hon jobbar där. Som städare.” Han viftade avvärjande. ”Jag vet. Jag kan ta detaljerna senare men låt mig börja med det viktiga. Okej? Hon hade koll på schemat och i går var en av kvantdatorerna tillgänglig. Hon hade redan snabbstädat – nu skulle vi jobba. Jag skulle hjälpa henne att bedöma utfall, fast egentligen var det min accesskod hon ville ha, det erkände hon genast. Hon letade efter sin pappa.”

Vil l d u l ä sa m e r? B es ök www. a ffro n t . se

Tidvatten Alexandra Nero

En man ligger för döden på en bädd på äldreboendet Asken. Hans händer, avsmalnade, med krökta fingrar, ligger vilande längs sidorna och skapar vallar och fåror i täcket. Skuggor faller mjuka på det veckade tyget. En vårdare kommer in i rummet. Han tar ut löständerna ur munnen på åldringen och lägger dem åt sidan. Av arbetsvana vänder han sig för att gå, men hejdar sig och återvänder till den gamle mannens sida. Vårdaren böjer nacken och drar ett par korta andetag, genom näsan. ”Ja du, Lars.” Vårdaren stryker över den gamle mannens kind med baksidan av fingrarna. ”Det blir inte samma utan dig.” Lars andas långsamt och grunt. Vårdaren vinklar persiennerna för att släppa in mer av det mjukgula ljuset. Han gläntar på fönstret och lämnar rummet. Sval luft kryper in längs fönsterkarmen och friskar upp den täta atmosfären. Trafikljuden är ett betryggande sus i bakgrunden och mot det hörs skrammel av kaffekoppar och bestick som dukas fram i matsalen. Ljudbilden ändras efter dagens gång. Ruset av motorer, från samåkande industriarbetare som gått av förmiddagsskiftet, vinandet av stadsbussar. Ljuden sållas samman till ett statiskt brus.

Vågbrus. Lars ligger på bädden och dör. Tiden rinner ur honom och han rinner ur tiden. Medvetandet är ett trögt och slammigt dis, men genom det hör han svallvågor lappa och slå mot fotändan av bädden. Ögonen rör sig hastigt under de stängda ögonlocken. En ljuspunkt i en korridor av mörker. Vid korridorens ände, där mörkret slutar i en dörr av svärta, en strand. Havet är en välvande massa. Vågor förintar sig själva mot strandkanten. Moln höljer månen i täta, grå slöjor. Lars kliver ut på stranden i skepnaden av en ung, smärt man med fuktigt, svart hår slickat längs skalpen. Han faller på knä och pressar handlovarna djupt i sanden, betraktar de unga armarna. Senor och muskler under spänd hy. Vågorna reser sig höga och vreda. Bruset är inte längre ett brus utan ett dån. Lars pressar händerna mot öronen. Han blickar utåt och uppåt, söker gränsen mellan hav och himmel, men finner den inte. En knall genljuder över bukten och ett sprött, glödande sken rör sig längs horisonten i en vid båge. Ljusklotet irrar i en oregelbunden bana över himlavalvet tills det tappar kraft, faller, störtar i det vilda havet. Ett grönt sken stiger från nedslagets punkt. Havet stillnar. Vågtopparna stelnar i sina rörelser och sjunker åter i havsmassan. Världen skälver, marken gungar under Lars händer och knän, sanden skiftar kring honom och han sjunker. ”Julle, kolla.” Sofie lutade sig mot det svarta järnräcket. Julle blickade ut över vattnet med sänkta ögonbryn. Han drog in underläppen i munnen och spände hakan. ”Varför ... vad är det med havet?” De betraktade den geléartade massan som rörde sig ovanpå havets yta i dallrande och glidande rörelser. Hinnan var transparent, men tydligt urskiljbar från vattnet som kluckade under den. Gelén täckte hela kustlinjen och sträckte sig så långt ut de kunde se. Båtarna rörde sig trögt genom hamnen och fiskare hojtade till varann mellan båtarna. ”Jag vet inte”, sa Sofie och drog armarna intill kroppen. ”Kan det vara algblomning?” Julle tog henne vid armen och de

gick vidare längs promenaden. ”Vi får fråga på skolan. Lärarna vet kanske.” ”Hur säger man gelé på japanska?” Julle ryckte på axlarna. ”Kom, vi går ner och tittar.” Sofie stannade, rättade till diademet med de svarta kattöronen i de ljusa lockarna och drog fram systemkameran ur väskan. ”Jag måste dokumentera slemmet.” De konsulterade sina telefoner på väg till stranden. Sociala media svämmade över av bilder föreställande strandlinjer och kuster täckta av den underliga gelén. Över hela världen, samma syn. Vattnet var täckt av en dallrande, genomskinlig massa av okänt ursprung. ”Peta inte på det”, sa Sofie och knäppte en bild av Julle där den sega massan dallrade och gled i bakgrunden. ”Du vet inte vad den kan göra.” ”Det är gegga.” Han flinade och knyckte till med huvudet så det rödblonda håret gled bak i nacken. ”Vad ska den göra?” Sofie pressade samman läpparna. Julle spände armarna och grimaserade. ”It’s the stuff!” Sofie log och riktade linsen mot honom.

Vi l l d u l ä sa m e r? B es ö k www. a ffro n t . se

Hon som dömer Oskar Källner

Långsamt lät Ma’at kroppen flyta med i de uråldriga rörelserna. Med bara fötter flyttade hon sig mjukt över golvet medan händerna gled genom den ena slagställningen efter den andra. Hon kunde känna den svaga vibrationen av Anubis motorer genom golvet. Gymnastiksalens väggar och tak var ersatta av ett extremt verklighetstroget hologram. Hon stod i en smäcker pagod, omgiven av en grönskande park. Fåglar kvittrade och ekorrar slängde sig mellan träden. På himmelen lyste en behagligt värmande sol men hon var fortfarande kall inuti. En plötslig utmattning överväldigade henne, men hon tvingade sig kvar i position och med extrem precision genomförde hon de sista momenten. En stund stod hon helt stilla och försökte insupa alltings närvaro. Vänsterhanden darrade. Irriterat beordrade hon den att vara still, och den stabiliserade sig. Anubis brukade alltid påpeka att det egentligen inte var nödvändigt att genomgå denna träning varje gång hon väcktes. Han påstod att de syntetiska musklerna alltid var vid maximal effektivitet. Men vad vet han, tänkte hon. Han har aldrig haft en kropp. Hon fann de regelbundna rörelserna lugnande. De hjälpte henne att fokusera, att få grepp om sig själv efter den långa vilan. Samtidigt

blev det svårare för varje gång. Jag var aldrig så här trött förut, tänkte hon. Kanske håller jag på att bli gammal. Hon skrattade till. En tanke smekte hennes medvetande. <Hur känner du dig?> Det är bara bra, tänkte hon tillbaka. Anubis kunde avläsa alla hennes kroppsvärden. Antagligen visste han mer om hur hon mådde än henne själv. Men med tiden hade han lagt sig till med ett allt mer mänskligt beteende. Lite seg bara efter den långa sömnen. Jag är snart fullt funktionell. <Bra. Det gläder mig.> Med en tanke stängde Ma’at av hologrammet och tak och väggar materialiserades. Ena väggen var täckt av speglar. Ma’at betraktade sig själv, en tunn figur med långt blont hår, klädd i grå besättningsdräkt. Hon förde fingrarna över det grova nanobotstyget. Märkligt egentligen. Jag skulle kunna ha på mig precis vad som helst, eller gå naken för den delen, men ändå väljer jag alltid samma kläder. Det var som om dess välbekanta tryck mot huden hjälpte henne att minnas vem, eller vad, hon en gång varit. Eller har jag efter all denna tid helt enkelt förlorat förmågan att testa något nytt? Hon huttrade och ruskade på huvudet för att skingra tankarna. Sedan fortsatte hon med att skaka loss händer och fötter, tog några steg bakåt och hjulade över gymnastiksalen. Hon landade i perfekt balans på båda fötter. Hur länge har jag sovit? <Femton år, tjugotre dagar, fem timmar och tre minuter.> Jaja, det räcker att ange antal år. Det vet du. <Eller 7923183 minuter?> Hon himlade med ögonen. Ibland kunde hon svära på att Anubis hade utvecklat någon sorts märklig humor efter all denna tid. Emellanåt tyckte han till och med om att retas med henne. I början hade hon funnit hans ständiga närvaro lite obehaglig. Hans tankar hade en sällsam, metallisk smak. Men det som en gång varit främmande var nu så välbekant att hon knappt kunde tänka sig en tillvaro utan honom. Vänsterhanden började skaka igen. Hon höll upp den framför sig och rörde på fingrarna. Den var så lik en organisk hand att hon knappt kunde se skillnad. Men den kändes annorlunda. Ibland sak-

nade hon sin gamla kropp. Det var något med riktig hud, en värme och närhet, som inte gick att replikera. Hon knöt näven och darrningarna avtog. <När du är klar kan du komma till kommandobryggan. Vi har åter behov av dina tjänster.> Uppfattat. Hon ställde sig på tå. Med en tanke arrangerade klädernas nanobotar om sig. Den grå träningsdräkten försvann och istället bar hon en traditionell dansklänning från Baku. Hon sträckte ut händerna och Anubis startade musiken. Smäktande toner fyllde rummet och Ma’at lät sig försvinna in i den sedan länge utdöda bakunska svärdsdansen. Alla tankar trycktes undan. Det var bara hon och hennes kropp. Hon behövde absolut kontroll. Det var dags att bli ett dödens instrument.

Vil l d u l ä sa m e r? B es ök www. a ffro n t . se

En sista kram Patrik Centerwall

”Kommer du ihåg att du tyckte att det var någon som var läskigt lik pappa på din disputation?” Julian låg på soffan med telefonen tryckt mot örat med vänstra axeln och höll i ett förstorat foto. På soffbordet låg flera bilder utspridda. ”Hur kan jag glömma det?” sade hans syster. ”Särskilt som du avfärdade mig som nervös. Eller om det var hysterisk du sa. Hurså?” ”Jag sitter och kollar på en bild från mitt bröllop ... grejen är att jag såg nån som var grymt lik pappa inne i kyrkan. Skulle sagt något till dig efteråt, men jag glömde väl bort det.” ”Men vad fick dig att tänka på det nu, en månad efteråt?” Julian lade ner bilden på bordet. Det var märkligt. Så likt. Personen som var inzoomad på förstoringen och personen som på bilderna som låg på bordet. En man runt 40 år tillsammans med två barn. ”Bilderna kom för två dagar sedan. Både från middagen och från kyrkan. Det är en bild på oss när vi går ut ur kyrkan. Där sitter han, på Amandas sida, och är helt otroligt lik pappa. Amanda säger att det inte är någon hon känner.” ”Är det verkligen så likt?”

”Jag har förstorat upp en av bilderna. Det är sjukt likt. Det är kusligt. Du borde egentligen komma över och kolla själv.” Fanny lovade att komma över lite senare. De lade på och han satte sig upp i soffan och studerade bilderna på bordet. Han tog ett foto. Hans favorit. Det var han och pappa. Han måste ha varit sex år. Pappa hade lyft upp honom och de tryckte sina kinder mot varandra. Pappas hår var blött och bakgrunden på fotot skvallrade om att det var på en strand. Bilden måste varit tagen ett år innan pappa fick sitt besked. Beskedet om cancern. Två år innan han var ett tomt skal i en sjukhussäng. Tre år innan han dog. Julian hade milt sagt blivit väldigt upprörd när Fanny hade påstått att en person som såg exakt ut som pappa satt i publiken på hennes disputation. Hon hade rätt i att han hade kallat henne för hysterisk och han hade fått henne att lova att inte säga något till mamma. Hon skulle bli ännu mer upprörd. Särskilt som hans storasyster hade sagt ”Så lik kan inte någon vara. Det var kusligt.” ”Så vad säger du? Att det satt ett spöke där?” hade Julian slängt ur sig. ”Jag vet inte vad jag säger.”

Vil l d u l ä sa m e r? B es ök www. a ffro n t . se