9789175452715

avsnitt

Romerska kejsardĂśmet FrĂĽn Augustus till

Konstantin den store

Eva Queckfeldt

historiska media 3

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och Eva Queckfeldt 2015 Faktagranskning: Jenny Wallensten Sättning: Malin Hansson, hanssonproduktion.se Karta: Lönegård & Co Omslag: Cia Björk/PCG Omslagsbild: Oljemålning av Nicolas Poussin (1594–1665).

Titus förstörelse av templen i Jerusalem.

Källa: Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-271-5

4

avsnitt

Förord 7 Karta över romerska imperiet 117 e.Kr. 7 Förteckning över romerska kejsare 13 Inledning 17 Kapitel 1. Ett imperium med centrum i Rom 23 Kapitel 2. Republiken som blev ett kejsardöme 53 Kapitel 3. De goda kejsarna, 70–180 75 Kapitel 4. Kultur och katastrofer 99 Kapitel 5. Ett imperium i begynnande kris, 180–235 119 Kapitel 6. Från militäranarki till tetrarki, 235–305 147 Kapitel 7. Dominatet, 285–305 171 Kapitel 8. Konstantin, 306–337 195 Avslutning 219 Persongalleri 229 Litteraturförteckning 249 Personregister 253 5

6

avsnitt

Förord

för något år sedan skrev jag en bok, Romarriket. Den romerska republiken. Att den boken skulle börja med det år som av tradition ansetts vara tiden för Roms grundläggning, år 753 f.Kr., var självklart. Men vad skall man se som slutåret för det styrelseskick som i Romarrikets historia kallas republiken?

De första romerska kejsarna höll fast vid illusionen att republiken ännu fanns kvar. Visserligen hade nästan all makt i Rom vid början av 20-talet f.Kr. samlats i händerna på en person, ”imperator Caesar Augustus”, republikens militäre ledare, mannen vi känner som kejsare Augustus. Republiken hade däremot inte avskaffats officiellt. Den hade förändrats och den skulle aldrig mera återkomma men förändringen skedde inte genom något politiskt beslut eller genom någon högtidlig proklamation.

Det är eftervärlden som sätter gränser i tiden, som bestämmer att en epok, vid en viss tidpunkt, har följts av en annan. Ofta brukar det tidiga kejsardömets inledning sättas till år 30 f.Kr. Någonstans måste det ju börja.

Att skriva en bok om kungatiden och republikens tid i antikens Rom hade gett mig mersmak. Borde den kanske inte följas av en bok om den romerska kejsartiden? Det går ju ingen skarp gräns mellan dessa två skeden. Varför inte försöka utöka skildringen av Roms historia med ytterligare några sekel?

7

romerska kejsardömet

Kejsardömets första 200 år är väl belagda, både av samtida och sentida författare. Men vad hände sedan? Den period på 200-talet när de så kallade soldatkejsarna regerade tycks mest ha varit ett allmänt kaos. Det romerska imperiet, det som byggts upp under republiken och nått sin största utbredning under den tidiga kejsartiden, verkade vara på god väg att gå under. Det gjorde det nu inte. Ur 200-talets kris och anarki föddes ett nytt kejsardöme med en ny typ av styrelse, dominatet, som gav det tilltufsade romarriket en respit på ytterligare något sekel. Som riket varit under de tidiga kejsarnas tid blev det emellertid aldrig mer.

I början på 300-talet flyttade imperiets huvudstad från det gamla Rom till det nyanlagda Konstantinopel.

Då var det länge sedan kejsaren styrt riket eftersom han var den förnämste i senaten, princeps senatus, en benämning som angav att han inte befann sig särdeles mycket högre på samhällsstegen än vilken senator som helst. Kejsartiteln blev i och med Diocletianus, från slutet av 200-talet, dominus atque deus, herre och gud, något kejsaren också dyrkades och hyllades som. I början av 300-talet upphörde emellertid kejsarkulten. Både denna och den gamla romerska statsreligionen ersattes med en ny lära, kristendomen. Kejsaren var inte längre gudomlig. Jämställd med sina undersåtar var han emellertid inte, inte ens med de förnämsta.

Att skriva en fullständig översikt över en så pass lång och händelserik period som den romerska kejsartiden är svårt, kanske till och med omöjligt. Det kan naturligtvis tyckas att det borde ha varit ännu svårare att skriva om republikens (minst) 500 år, men nej. Om republiken finns det ett ganska litet material att luta sig mot. Vissa delar av den är nästan helt okända, vi vet helt enkelt inte vad som hände. Vi kan inte, åtminstone inte mera utförligt, skriva dess historia.

8

förord

Det är annorlunda med kejsartiden. För tiden fram till omkring 200 e.Kr. finns mycket skrivet, både facklitteratur och skönlitteratur, både dåtida och från senare tid. Därefter sinar materialet för att så smått börja återkomma vid slutet av 200-talet.

Det är naturligtvis inte bara tillgången på material som avgör vad som skall behandlas i ett arbete. Man kan till exempel välja att koncentrera sig på ett visst skede eller ett visst område. Eller så kan man försöka ge en vidare översikt.

Det är det senare sättet att nalkas uppgiften som jag valt. Följden blir givetvis att framställningen blir grund och att stora partier – om vilka det kanske finns för lite eller för svårhanterligt bakgrundsmaterial – inte kommer med. Det finns säkert läsare som tycker att ekonomi, krigföring, religion, förhållandet till andra kulturer, litteratur eller filosofi kunde ha behandlats utförligare. Jag kan bara hålla med – men det finns inte plats för allt. Någon kanske invänder att det blivit för mycket personhistoria. Visst. Men det är samhällets toppar som det skrivna materialet oftast behandlar. Ytterligare någon reagerar kanske på att tidiga kejsare som Tiberius, Caligula och Claudius fått mindre plats än senare, sådana som Maximianus och Maxentius. Sant. Men känner ändå inte fler – genom till exempel skönlitteratur och dramatik – bättre till de tidigare än de senare?

Det är inget vetenskapligt verk som föreligger här. Jag har inte bedrivit någon egen forskning, jag kommer inte med omtolkningar av antika källor och jag ifrågasätter inte tidigare forskares rön.

Boken saknar därför noter. Däremot finns en litteraturförteckning över det mesta jag använt mig av i mitt arbete. Där finns också uppgifter om var man kan hitta det material från nätet som anlitats.

9

romerska kejsardömet

För att inte i onödan tynga texten har de flesta personer som nämns, vare sig de är kejsare, kejsargemåler, historiker, författare eller andra som skymtar förbi inte fått några årtal som anger levnadstid eller regeringstid. Det finns en utförlig personförteckning i slutet där sådant redovisas.

Jag har i görligaste mån försökt undvika att använda de nutida benämningarna Italien, Grekland och Frankrike. Det är länder som inte fanns då – åtminstone inte som namn. Här talas i stället om den italienska halvön, det grekiska området eller Gallien, den romerska koloni som omfattade dagens Frankrike men också delar av dess grannländer. Spanien och Portugal nämns inte, i stället används samlingsnamnet Iberiska halvön. Med Rom avses både imperiet och staden, vilket som åsyftas i texten framgår förhoppningsvis. Med Africa menas den romerska provinsen, inte hela kontinenten Afrika. Årtal som anges utan att följas av f.Kr. eller e.Kr. står alltid för tiden efter vår tideräknings början. Har någonting inträffat f.Kr. markeras detta liksom det görs för årtal som det kan råda tvekan om.

För latinska ord och uttryck som finns i texten ges oftast en översättning. Undantag är titlar som caesar och augustus. Just dessa får också de latinska pluralformerna caesares och augusti, helt enkelt därför att det inte finns någon relevant svensk ordform för dem.

Den läsare som eventuellt läst Romarriket. Den romerska republiken kommer kanske att tycka att här finns för många upprepningar, särskilt i det första kapitlet, det som ger en allmän översikt över det romerska imperiet. Sådant går knappast att undvika. Både konsuler och togor, krigiska erövringar och slavar var viktiga i antikens Rom – därför förekommer samtliga företeelser både i den första och i den andra boken.

10

förord

Några kanske finner det irriterande att det ständigt påpekas att ”vi vet inte”. Så är det tyvärr. Ofta vet vi helt enkelt inte vad som skedde.

Ingen sitter väl helt ensam och skriver en bok utan att få respons under arbetets gång. Stort tack till Historiska Media och dess förläggare Lena Amurén och redaktör Åsa Björck som knuffat och puffat och sett till att några förflugna idéer har kunnat bli en bok.

Här finns den nu, boken om det romerska kejsardömet.

Den tillägnar jag Maria och Björn. Tack mina vänner för att ni finns! Och tack – inte minst – för resan till Rom, i mars 2015!

11

12

Gades

MAURETANIA

SICILLIA

Tomis

Corinth

CYRENAICA

Cyrene

Athenae

AEGYPTUS

Memphis

ARMENIA

Tyrus

Petra

SYRIA Tarsus Antiochia M ESOPO TAM Palmyra IA Babylon PALESTINA Aelia Capitolina

Alexandria

Miletus

Trapezus

Gräns för rikets största utbredning

ROMERSKA IMPERIET 117 E.KR.

PONTUS EUXINUS

THRACIA Byzantium Nicomedia MACEDONIA GA Pergamum ACHAIA

DACIA

Carnantum

MARE INTERUM

Syracusae

Tarentum

Neapolis

ROMA

Leptis Magna

Carthago

SARDINIA

CORSICA

ITALIA DALMATIA

Colonia Agrippina

Cremona Massilia

NUMIDIA

Tolosa

AQUITANIA

GALLIA

BE LG IC A Lutetia

Londinium

BRITANNIA

Carthago Nova

HISPANIA

Salamantica

OCEANUS ATLANTICUS

MARE GERMANICUM

TIA LA

Förteckning över romerska kejsare Årtalen anger deras regeringstid Den julisk-claudiska ätten Augustus 27 f.Kr.–14 e.Kr. Tiberius 14–37 Gaius, ”Caligula” 37–41 Claudius 41–54 Nero 54–68 Revolutionskejsarna Galba 68–69 Otho 69 Vitellius 69 Den flaviska ätten Vespasianus 69–79 Titus 79–81 Domitianus 81–96 Adoptivkejsarna Nerva 96–98 Trajanus 98–117 Hadrianus 117–138 Antoninus Pius 138–161 Marcus Aurelius 161–180 Lucius Verus, medkejsare till Marcus Aurelius 161–169 13

romerska kejsardömet

Arvkejsare Commodus 180–192 Femkejsaråret och den severiska ätten Pertinax 193 Didius Julianus 193 Clodius Albinus 192–196 Pescennoius Niger 193–194 Septimius Severus 197–211 Caracalla 211–217 Geta, medkejsare till Caracalla 211–212 Macrinus 217–218 Heliogabalus 218–222 Alexander Severus 222–235 Militärkejsarna Maximinus Thrax 235–238 Gordianus I och Gordianus II 238 Balbinus och Pupienus 238 Gordianus III 238–244 Filip Araben 244–249 Decius 249–251 Trebonianus Gallus 251–253 Aemilianus 253 Valerianus 253–260 Gallienus 253–268 Claudius Gothicus 268–270 Aurelianus 270–275 Tacitus 275–276 Probus 276–282 14

förteckning över romerska kejsare

Carus 282–283 Carinus 283–285 Numerianus 283–284 Tetrarkin Diocletianus 284–305 Maximianus 286–305 och 306–308 Galerius 305–311 Constantius I (Constantius Chlorus) 305–306 Severus 306–307 Maximinus Daia 310–313 Maxentius 306–312 Licinius 308–324 Konstantin ”den store” 306–337

15

romerska kejsardรถmet

16

inledning

Inledning

när antikens rom skildras ligger oftast tyngdpunkten på tiden från cirka 100 f.Kr. fram till kejsare Marcus Aurelius dödsår, 180 e.Kr. Det tycks alltså vara det romerska kejsardömets tidigaste tid som ges störst uppmärksamhet vare sig det sedan gäller skildringar i läroböcker, i populärvetenskapliga arbeten eller rent skönlitterära berättelser. De inbördesstrider som skakade det romerska väldet från omkring år 100 f.Kr. ses då ofta som en upptakt till det eftervärlden valt att kalla kejsardömet, den period som inleds på 20-talet f.Kr. Tiden efter 180 skildras, om den över huvud berörs, oftast som en nedgångsperiod präglad av ständig maktkamp, då det tidiga kejsardömet, principatet, går under och efterträds av det senare, dominatet. Visserligen noteras vanligtvis att det romerska imperiet skulle komma att uppleva ännu en storhetstid under kejsare Konstantin i början av 300-talet, men därefter ses den västliga delen av det en gång så mäktiga romerska riket oftast som en statsbildning i ständig tillbakagång.

In på 1900-talet idealiserades ofta den romerska republikens och den romerska kejsartidens styrelseskick i Europa. För oss, här och nu, som förmodligen hellre ser att den grekiska demokratin lyfts fram, kan detta tyckas märkligt. Tanken om att en stark härskare inte bara skall styra över ett land utan över hela världen har emellertid lång tradition i europeiskt tänkande. Idén, som troligen 17

romerska kejsardömet

har sina rötter i Främre Asien, där regenter redan mycket tidigt gjorde anspråk på att härska över ”hela världen”, fördes västerut i samband med Alexander den stores erövringar på 300-talet f.Kr. I västerländsk tradition har tanken emellertid oftast kommit att knytas till Rom och det romerska kejsardömet. Kejsartanken skulle komma att leva kvar långt efter det att det romerska riket splittrats och upphört att vara en stormakt. Däremot skulle den komma att utvecklas på olika sätt i öster och i väster.

I den östra delen av det som en gång varit det romerska Medelhavsväldet skulle de bysantinska kejsarna, på många sätt de romerska kejsarnas efterföljare, regera enväldigt fram till dess att Konstantinopel slutligen intogs av de framryckande turkarna i maj 1453. Då föll den sista resten av Bysans och storfursten av Moskva förklarade därefter att hans rike var ”det tredje Rom”. De ryska tsarerna kunde därigenom betrakta sig som de romerska kejsarnas efterföljare och, liksom dessa, se sig som envåldshärskare.

Också i det som en gång utgjort västra delen av det romerska imperiet skulle kejsartanken finnas kvar. Sedan den siste västromerske kejsaren avsatts år 476 låg den vilande under flera sekler.

På juldagen år 800 kröntes emellertid den frankiske kungen Karl, kallad ”den store”, till kejsare av påven i Rom. Av sin närmaste krets – och dessutom inte minst av den mäktiga kyrkan – sågs han då som de romerska kejsarnas rättmätige arvinge.

Därefter skulle tanken om en världshärskare, en kejsare, komma att leva kvar i Västeuropa. Den överflyttades på 900-talet till Mellaneuropa och till det tyska området. Från 1400-talet talade man om det då existerande tyska kejsardömet som ”Det heliga romerska riket av tysk nation”. Detta gjorde anspråk på att vara arvtagare till det romerska världsväldet. I sin nya skepnad inskränktes det dock till att gälla enbart de tysktalande delarna av världen.

18

inledning

1806 upplöstes det gamla ”Heliga romerska riket av tysk nation” av Napoleon I, mannen som förklarat sig vara fransmännens kejsare och som i sin härskarrekvisita införlivade åtskilligt från antikens Rom: förgyllda lagerkransar, militära örnar, draperade purpurfärgade mantlar och så vidare. Avslutandet av ”Det heliga romerska riket av tysk nation” innebar inte att kejsarvärdigheten försvann från Centraleuropa. Den förflyttades i stället till det nybildade Österrike. 1871 föddes ytterligare ett kejsardöme – det tyska – som liksom det österrikiska skulle komma att försvinna efter första världskriget, 1918.

Kejsartanken skulle emellertid inte bara kopplas till tankar om maktfullkomlighet utan också till utopin om en bestående fred på jorden. Idén som sådan har starka bindningar till den kristna förkunnelsen om fred och om broderskap mellan folk och länder.

Den är emellertid långt äldre än så. Kristendomen föddes visserligen under den tidiga romerska kejsartiden men var en obetydlig sekt i Rom när föreställningen om Pax Romana, freden för hela det romerska världsväldet, blev en ledande tanke under de tidiga kejsarna. Att behärska det romerska imperiet sågs av dessa, från Augustus och framåt, som ett mandat att härska över hela världen.

Med en härskare måste naturligtvis fred råda på jorden.

Fredstanken har därefter använts för att motivera existensen av ett imperium. Under 1800- och det tidiga 1900-talet talades till exempel om en Pax Britannica, en brittisk fred. Även begreppet Pax Americana har använts. Förmodligen kan man också se FN:s strävanden att framstå som fredsbringare som en utlöpare av samma tanke.

Allt hänger samman. Att känna till några av de romerska kejsarna – och särskilt Augustus, Marcus Aurelius och Konstantin – ingick en gång i tiden i det som kallades ”en klassisk bildning”, kun19

romerska kejsardömet

skap om det gamla Grekland och det gamla Rom. Detta lärdes ut i skolorna, till och med på ett mycket tidigt stadium. Här fordrades kunskap i grekiska men främst i latin. Latinundervisningen baserades i stort sett – från renässansen och framåt – på att eleverna arbetade med bevarade texter av Roms stora politiker, retoriker och historiker. Åtskilliga generationer av gossar drillades i grekiska­och latin, i latin genom att läsa författare som Cicero, Caesar, Livius­, Suetonius och Tacitus. I dem fanns stora förebilder för sen­tida politiker. Lärarna kopplade tacksamt samman tankarna om mäktiga kejsare och Pax Romana med de politiska ideal där vikten­lades vid starka härskare, som omfattades av ledande statsmän långt in på 1900-talet. Det var ideal som skolornas undervisning, enligt den tidens sätt att se på saken, skulle uppmuntra.

Kunskaper i latin var långt fram i tiden nödvändiga för kommunikation vetenskapsmän, lärde och politiker emellan. I bekantskapen med latinet och med de antika författare som använt det fick många ett gemensamt språk och gemensamma referensramar.

Det latinska språket med alla sina avläggare var och är ett viktigt arv från antikens Rom. I det romerska Medelhavsväldet skulle­latinet bli det mest framträdande språket i de västra delarna.

I de östra­fortsatte grekiskan att vara det ledande. Grekiskan skulle­ också, under senrepublikens och det tidiga kejsardömets tid, allt mer komma att bli den romerska elitens språk. Liksom franskan i de högre samhällsskikten trängde ut de inhemska språken i 1700-talets Europa kom grekiskan att dominera över latinet i de förnäma romerska kretsarna.

Men latinet var ändå imperiets och imperiebyggarnas språk och skulle komma att utvecklas och leva kvar i västra delen av Europa. Här fanns både det latin som talades och skrevs av högre militärer och administratörer och det ”vulgärlatin” som användes av 20

inledning

soldater, köpmän, hantverkare med flera. Vulgärlatinet knoppade av sig i dagens romanska språk – franska, spanska, italienska med flera – samtidigt som det latin som talats och skrivits i samhällets högre skikt skulle komma att leva kvar och utvecklas till kyrkans och vetenskapens språk.

Fram till 1600-talet höll latinet fortfarande ställningarna som de lärdas och politikernas språk. Först på 1700-talet konkurrerades det ut av franskan för att allt mer försvinna under 1800-talet. Detta hindrar inte att latinet fortfarande är ett på många sätt levande arv från antikens Rom. Det är till exempel ett av Vatikanstatens två officiella språk och medicinska termer på latin är ett universellt språk som förstås av alla inom samma gebit. Latinska lånord är – för att använda just ett sådant – dessutom legio i de flesta västeuropeiska språk. Till detta kommer så alla de uttryck som en bildad person länge förväntades – och kanske fortfarande förväntas – kunna: ”Quo Vadis?”, ”Et tu, Brute”, ”alea iacta est”. Huruvida dessa meningar verkligen yttrats av någon romare är tveksamt. Latinska är de däremot otvivelaktigt.

De, oftast från de övre samhällsskikten, som in på 1900-talet fick kunskap i latin och genom skolans undervisning väl kände till antikens Rom, dess kultur, politik och samhälle, var trots allt ett fåtal. De allra flesta människor var säkerligen okunniga om den romerska politiska maktens utveckling, intriger och irrgångar. Ändå kände de förmodligen till en hel del genom kyrkan, inte minst genom evangeliernas berättelser. Dessa handlar ju givetvis inte om Rom, men det romerska kejsardömet utgör hela tiden en ram, både för evangelisternas skildringar av Jesu liv och gärningar, hans död och uppståndelse, för Apostlagärningarna och för de olika apostlabrev som återges i Nya testamentet. Här finns romerska soldater och romerska ämbetsmän. Kejsaren finns visserligen långt borta i 21

romerska kejsardömet

Rom men är ändå närvarande. Som när Jesus säger: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren…”

Det kan vara dags att titta närmare på det romerska kejsardömet, från dess början med kejsare Augustus, fram till dess att Konstantin den store flyttar huvudstaden med alla dess makthavare till Konstantins stad: Konstantinopel.

22

kapitel 1

Ett imperium med centrum i Rom i januari år 27 före vår tideräknings början tilldelade den romerska senaten krigsherren Gaius Julius Caesar Octavianus, Roms ledande militär och politiker, hedersnamnet Augustus. Drygt tjugo år därefter skulle denne Augustus låta verkställa en av de åtminstone tre folkräkningar han skulle ge order om, den som omtalas som en ”skattskrivning” i Lukasevangeliet: ”Vid den tiden utfärdade kejsare Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.”

Augustus, som betyder ”den vördnadsvärde”, var egentligen inte ett personnamn utan ett tillnamn, ett så kallat cognomen med en viss religiös prägling. Det kan kanske närmast jämföras med den engelska benämningen ”reverend”, vördnadsvärd, som kan användas när det talas om en präst, oberoende av trostillhörighet.

Octavianus officiella namn och titel var, sedan han blivit Augustus, ”imperator Caesar Augustus”. Imperator var den titel han bar som den romerska republikens militäre ledare, den ende som fick föra befäl över de romerska arméerna. Caesar var det namn han fått sedan det visat sig att hans mors morbror Gaius Julius Caesar, Roms diktator som mördats 15 mars 44 f.Kr., i sitt testamente tillkännagivit att han adopterade sin systerdotterson. Efter denna postuma adoption hade Octavianus i officiella sammanhang låtit kalla sig ”Gaius Julius Caesar” efter adoptivfadern. Det kan ha 23