9789186297121

Förord till den svenska utgåvan

H Jag blev klar med utkastet till Ivans krig i början av 2005, och boken trycktes i maj samma år, då Ryssland firade sextioårsminnet av sin seger över fascismen. Vems seger man egentligen hyllade var emellertid inte helt lätt att svara på. Den stat som faktiskt hade fört kriget på östfronten – Sovjetunionen – hade nämligen upphört att existera, och några av dess delrepubliker hade börjat ifrågasätta vissa sidor av imperietidens sovjetiska (läs: ryska) politik. Den extrema ryska patriotism som kom till uttryck under festligheterna det året fick till viss del sin glöd från denna ovisshet. Skuld, tvivel och fruktan bidrog som vanligt till att förstärka den chauvinistiska impulsen. Ryssland hade många skäl till att känna sig stolt över sina krigsmeriter, men vissa sidor av berättelsen valde man att glömma, för att inte tala om att man föraktfullt helt bortsåg från andra nationers lika lysande historia.

I maj samma år befann jag mig i Moskva, och jag följde då segerparaderna. Jag deltog däremot inte i den konferens om kriget som jag några månader tidigare hade blivit inbjuden till. Det visade sig att mina värdar hade tagit för givet att jag som utlänning inte skulle ha något matnyttigt att säga om den ryska erfarenheten. När jag mottog min inbjudan upptäckte jag att jag som brittisk historiker förväntades tala om Churchill. När jag förklarade att jag aldrig hade skrivit om Storbritannien, än mindre om sir Winston, drog man tillbaka min inbjudan i stället för att ändra den.

Den attityden, som i stort sett är detsamma som en vägran att acceptera en utlännings kunskaper, har färgat det ryska mottagandet av Ivans krig. De flesta människor har varit försiktigt artiga, men de har likväl utgått från att jag som utlänning aldrig riktigt kommer att förstå

Ivans_krig_4a.indd 9

10-02-26 13.18.41

 ·

Ivans krig

soldatens värld. Man hade lätt för att föra diskussioner som om de vore muntliga förhör, där jag spelade rollen som student och min ryske samtalspartner – hur föga bevandrad i historia han eller hon än var – var examinator. Om jag talade om de sovjetiska soldaternas tapperhet klarade jag mig bra, men om jag nämnde feghet, våldtäkt eller brist på disciplin gjorde jag mig skyldig till att bära falskt vittnesbörd och hade uppenbarligen fel. Hur starka de ryska läsarnas känslor inför kriget faktiskt var gick upp för mig när jag talade om boken i BBC:s ryskspråkiga radioutsändningar. Det som väckte störst anstöt var inte min skildring av våldtäkterna och plundringen i Ostpreussen (sedan utgivningen av Antony Beevors bok om Berlin har man lärt sig att nästan nonchalera sådana berättelser och behandla dem som fantastiska lögner) utan min diskussion om fegheten och det moraliska sammanbrottet 1941. Den sidan av berättelsen om Ivan hade grundligt glömts bort och var inget som mina åhörare ville tänka på, inte ens sextio år efter det inträffade.

De hade aldrig velat komma ihåg den. Den enda gång som sådana minnen har diskuterats offentligt var på höjden av 1990-talets intellektuella jäsningstid (och inte ens då sträckte sig debatten utanför den snäva kretsen av liberalt sinnade debattörer), en tid som många ryssar – på nytt – skulle föredra att glömma.

Jag förundras fortfarande av den vänlighet som jag bemöttes med av de män och kvinnor som gick med på att låta mig ta del av deras berättelser när jag försökte förstå det krig som hade format deras tidiga år.

Under de gångna åren har de nu nästan alla dött, och jag har följaktligen ingen aning om hur de skulle ha sett på den ryska politiska kultur som har växt fram sedan Vladimir Putins första år som president.

Många skulle utan tvekan ha sett med gillande på den allt större uppmärksamhet som kriget nu får i media. De var nästan alla fascinerade av memoarer från kriget och romaner om eller rent av dramatiserade rekonstruktioner av händelser under kriget. Men det är ett misstag att betrakta veteraner som en homogen grupp, även om det sker i detta sena skede av deras yrkesbana, då de inte längre är många kvar och de flesta har blivit föremål för offentligt beröm. De kommer från alla samhällsgrupper och återspeglar fortfarande det sovjetiska samhällets mångfald. Bland dem jag träffade var sneda leenden över ett glas kon-

Ivans_krig_4a.indd 10

10-02-26 13.18.41

Förord

· 

jak lika vanligt som den idealiserade hjältens patriotiska stelhet, och det är oundvikligt att det i dag finns vissa överlevande som ifrågasätter det tvångsmässiga tonfall som präglar högtidlighållandet av kriget i dagens Ryssland. Och att det rör sig om tvång råder det inget tvivel om: En kollega berättade nyligen för mig att en lärobok som han höll på att skriva (i ett ämne som inte har med kriget att göra) höll på att ”redigeras”, för att man skulle kunna infoga sådana obligatoriska epitet som ”heroisk” (om marskalk Zjukov) och ”ärorika” (om de ryska soldaterna). Om han ville se boken utgiven skulle han tvingas acceptera varenda ändring.

Alla som följer den ryska politiken har läst berättelser om hur vissa typer av historiska debatter tystas ned. Kriget har alltid varit ett känsligt ämne – de militära arkiven kontrolleras noga, och tillgången till allt som har med den sovjetiska armén att göra är strängt begränsad eller förbjuden – men för närvarande verkar restriktionerna bli allt hårdare.

I december 2008 genomförde polisen en razzia och beslagtog hårddiskarna på människorättsorganisationen Memorials kontor i Sankt Petersburg. Detta framstod som ett angrepp på samhällets forskare och på de människor – veteranerna från det stalinistiska förtrycket – som de stödjer. Men det var också en signal till dem som ägnar sig åt historia, en varning till organisationen för att den framhäver de mörka kapitel som Rysslands nya patrioter helst skulle vilja glömma. I en skolbok som gavs ut samma år slätade man över stalinismens mänskliga pris. Budskapet i alltsammans (och det fanns betydligt mer, inklusive en dyrkan av Bysantinska riket och en fokus på den Romanovska prakten) var att det politiskt bästa för Ryssland är en mäktig stat, inte individens frihet.

Sedan dess har Dmitrij Medvedjevs regering utfärdat (och efter påtryckningar sedan ändrat) ett edikt som beordrar alla ryska historiker som vill publicera eller presentera sitt arbete utomlands att få innehållet godkänt av statens ombud (ändringen begränsar restriktionerna till att gälla frågor om nationell säkerhet), och den har dessutom tillsatt en egen ”sanningskommission”, vars syfte inte är att skipa rättvisa i Mandelas anda utan att för tid och evighet fastställa den korta och koncisa ”sanningen” om den sovjetiska erfarenheten. Ett ämne som är centralt

Ivans_krig_4a.indd 11

10-02-26 13.18.41

 ·

Ivans krig

för kommissionens intresse är det stora fosterländska kriget. När den väl ger uttryck för den nya, offentliga hållningen kommer följden att bli att varje avvikelse från den blir ”falsk”. För alla historieintresserade är blotta tanken på att det förflutna skulle kunna skrivas som en enda, statligt sanktionerad berättelse nog så skrämmande, men möjligheten att alla som inte håller med om den skulle kunna bli föremål för sanktioner är ännu allvarligare.

Av samtliga dessa skäl och därför att historia håller på att tystas ned i en stat där TV-mediet har neutraliserats, webbplatser stängts och undersökande journalister mördats vore det lätt att sluta i ett dystert, russofobiskt tonläge. Men även detta vore ett allvarligt misstag. Denna bok har tillkommit av två anledningar. För det första var Sovjetunionens stora fosterländska krig en av de viktigaste händelserna under hela 1900-talet och förvisso en episk tilldragelse i Rysslands kollektiva förflutna. De sovjetiska och därefter ryska historikernas intresse är väl berättigat, och som brittisk forskare skäms jag ofta för den okunnighet som råder bland studenter och allmänheten i ett land som – ironiskt nog, med tanke på mina egna intressen – bryr sig ofantligt mer om Churchill. Även vår fokusering på dödslägren och folkmordet bidrar till att nästan helt försumma ett annat fruktansvärt kapitel i kriget: det sovjetiska. Det var därför som jag började läsa och skriva om alltsammans. Men den andra anledningen till att boken kom till är att det i Ryssland pågår en livlig och mångfasetterad debatt om kriget, inte bara bland historiker utan också bland dem som tog del i striderna och led.

Under arbetet med boken lärde jag mig mycket om krig, överlevnad, kärlek, medkänsla och människans uppfinningsrikedom. Trots de andra berättelserna om grymhet och censur är det viktigt att hålla detta i minnet. Vad den ryska staten än påbjuder kommer debatten om historien och de ryska historikernas engagemang att fortleva, och det är inspirerande.

Catherine Merridale

Ivans_krig_4a.indd 12

10-02-26 13.18.41

Katastrofens vingslag

H Juni är en speciell månad över hela Nordeuropa. I europeiska Ryssland och i Ukraina är den magisk. Vinterns bittra mörker och is är knappt ens minnen längre, och man har förlåtit våren dess lervälling och regn.

Kievs berömda kastanjer slår ut i blom, liksom Moskvas syrener och Jaltas judasträd. Det är en månad full av pioner och grönskande videväxter, och i norr är det midnattssolens månad. År 1941 inföll midsommarnatten på en lördag. I Sevastopol, den sovjetiska Svartahavsflottans hemmahamn, var det, som sjöofficeren Jevsejev noterade i sin dagbok, ”en underbar Krimkväll”. Den lördagen var ”alla storstadens gator och boulevarder upplysta. De vita husen badade i ljus, och klubbarna och teatrarna lockade de sjömän som fått landpermission att gå in. Där fanns stora skaror av vitklädda flottister och folk från trakten som trängdes på stadens gator och i dess parker. Den berömda Primorskijboulevarden var som vanligt full av människor som tog en promenad. Det hördes musik. Överallt denna kväll före helgdagen hördes skämt och glada skratt.” En vecka tidigare hade den sovjetiske folkkommissarien för utrikes ärenden Vjatjeslav Molotov vidhållit att ryktena om att Tyskland hade för avsikt att bryta sin pakt med Moskva och inleda ett anfall mot Sovjetunionen var helt grundlösa. Frestelsen att tro honom måste ha varit oemotståndlig.

En av alla de ljuskällor som lyste upp stadens båda hamnar den kvällen var Övre Inkermanfyren. Med hjälp av den kunde de tyska flygplanen ofelbart navigera rakt mot hamnstaden. De kom flygande på låg höjd österifrån över stäppen, och deras bana bildade en vid båge genom det sovjetiska luftrummet. De var väl förtrogna med sina mål: flottan, magasinen och luftvärnspjäserna. Inom kort reflekterade

Ivans_krig_4a.indd 103

10-02-26 13.19.18

 ·

Ivans krig

Svarta havet nya ljuskällor från kusten: bländande ljusspår, strålkastare och det ondskefulla skenet från ett brinnande landskap. ”Är de där flygplanen våra?” frågade någon Jevsejev medan flottisterna skyndade sig ned i båtarna för att ta sig tillbaka till sina fartyg. ”Det måste vara en ny manöver.” Men hans granne hade noga sett efter vad som pågick. ”Våra luftvärnsbatterier skjuter skarpt”, sade han, ”de där bomberna ser inte ut som attrapper.” ”Är vi i krig då?” sade en tredje. ”Men med vilka?” Hundratals kilometer norrut, längs den nya gränsen i det före detta polska området, kopplade Röda arméns män av inför sin lediga söndag.

De som hade fått permission hade begett sig in till det kosmopolitiska Lvov eller Minsk, för att få ett anständigt mål mat och glömma sina bekymmer. Generalöverste D. G. Pavlov, överbefälhavaren för västra särskilda försvarsområdet, befann sig på teatern. På officersklubben i den vitryska huvudstaden spelades operetten Svádba v Malínovke (Bröllop i Malinovka) inför en fullsatt salong. Den gode överbefälhavaren fortsatte att njuta av pjäsen utan att låta sig störas, trots att hans underrättelsechef överste Blochin meddelade honom att de tyska soldaterna längs gränsen verkade förbereda sig för strid. Det hade till och med kommit vissa rapporter om artilleribeskjutning, viskade Blochin. ”Det kan inte stämma”, svarade Pavlov och pekade på scenen. Det var dags att återgå till skådespelet. Hela armén hade faktiskt fått order om att hålla sig lugn. Kamensjtjikov – en officer i västra luftvärnsstyrkan – hade samma kväll besökt teatern tillsammans med sin hustru, son och far, vilka tidigare den veckan hade rest till Minsk från sitt hem i Stalingrad för en kort semester. Även de såg färdigt pjäsen och återvände sedan till Kamensjtjikovs tjänstebostad, där de åt en sen middag och sedan gick till sängs.

Klockan 21.00 samma kväll, medan Pavlov fortfarande befann sig på officersklubben, smög sig en tysk ingenjörsoldat vid namn Alfred Liskow igenom de sovjetiska linjerna. Liskow var en av de få tyska internationalister som de sovjetiska soldaterna någonsin skulle få träffa.

Innan han blev inkallad 1939 hade han arbetat i en möbelfabrik i den pommerska staden Kolberg, där han hade blivit bekant med Marx och Lenins verk. Denna kväll kom han för att varna sina proletära

Ivans_krig_4a.indd 104

10-02-26 13.19.18

Katastrofens vingslag

· 

bröder för den överhängande faran. För de sovjetiska soldater som tillfångatog honom berättade han att de tyska artilleriförbanden längs gränsen hade fått order om att inom de närmaste timmarna börja beskjuta mål på den sovjetiska sidan. I gryningen, fortsatte han, skulle en bro av ”flottar, båtar och pontoner” slås över Bug, den sumpiga flod som avgränsade det tyskockuperade Polen från den sovjetiska sektorn i öst. Anfallet mot Sovjetunionen skulle börja med förödande kraft. Liknande upplysningar förmedlades av desertörer på andra platser längs gränsen. Det var inga nyheter för den politiska ledningen i Moskva. Den brittiska och till och med den sovjetiska underrättelsetjänsten hade varnat för den här planen i flera veckor. Men Stalin hade valt att strunta i varningarna, och gränstrupperna hade inte vidtagit några som helst förberedelser inför ett förestående anfall. Vad dem beträffade såg desertörerna den där natten ut som provokatörer.

Av den anledningen sköts en av dem, en tysk från Berlin. Liskow själv höll fortfarande på att förhöras när granatkastarprojektilerna började vissla genom mörkret. Kamensjtjikov väcktes av sin hustru. Det var kanske bara det att hon var oerfaren, sade hon, men hon hade aldrig hört så många flygplan flyga över en stad på natten. Hennes make försäkrade henne att det hon hörde bara var en övning. Det hade varit många övningar på sistone.

Likväl kastade han en rock över axlarna och gick ut för att titta efter närmare. Han insåg genast att det var ett riktigt krig. Själva luften kändes annorlunda: vibrerande, splittrad och tjock av illaluktande svart rök. Stadens huvudjärnväg markerades av en lång eldslinje. I väster hade till och med horisonten börjat rodna, men dess sken berodde inte på den annalkande gryningen. Utan att invänta order begav sig Kamensjtjikov till flygfältet och lyfte i ett plan för att genast bemöta inkräktarna, och det var därför som hans plan sköts ned över Bialystokträsken och inte förstördes på marken, så som alla de hundratals andra plan som i vanlig ordning stod parkerade i prydliga formationer den natten. Vid middagstid den 22 juni hade de sovjetiska styrkorna förlorat 1 200 flygplan. Enbart i Kamensjtjikovs eget västra distrikt hade de tyska pjäserna skjutit sönder 528 flygplan som om de vore måltavlor på ett tivoli.

Ivans_krig_4a.indd 105

10-02-26 13.19.19

 ·

Ivans krig

Generalöverste Pavlov hade till skillnad från Kamensjtjikov inte gått och lagt sig. Omedelbart efter teaterbesöket hade han haft en tafatt orientering med några stabsofficerare, och sedan – klockan 1.00 – hade han kallats till stabsplatsen vid fronten för ett telefonsamtal. Mannen i andra ändan av telefonledningen i Moskva var den sovjetiske folkkommissarien för försvaret Semjon Konstantinovitj Timosjenko. Han hade ringt för att höra sig för om läget vid gränsen. ”Ja”, började han, ”hur är det hos er – lugnt?” Pavlov svarade att det hade förekommit högst betydande tysk aktivitet vid frontlinjen, inklusive en uppmarsch av motorcykelregementen och specialstyrkor. ”Oroa er bara inte så mycket, och bli inte panikslagna”, svarade Timosjenko. ”Men sammankalla ändå staben i morgon bitti, för det kan kanske inträffa något otrevligt, men gör inget provocerande. Ring mig om det skulle inträffa någon specifik provokation.” Pavlov erinrade sig senare att han hade tillbringat de följande två timmarna tillsammans med sina högre officerare. En efter en avlade de rapport om sina soldater, om det sorgliga problemet med förnödenheter och om den bristande krigsberedskapen. Vissa förband hade skickats ut på övningar, andra behövde förnya sina bränsle- och ammunitionsförråd och samtliga var mer eller mindre förlamade av otillräcklig eller illa organiserad transport. Tågen gick fortfarande enligt de normala tabellerna, och nästan vartenda regemente i frontlinjen hade brist på motorfordon. Armén kunde inte ens rekvirera lastbilar, eftersom det nästan inte fanns några civila fordon i Stalins Sovjetunionen. Pavlov och hans män var fortfarande upptagna av de här frågorna när klockan slog 3.30, vilket var den utsatta tidpunkten för det tyska markanfallet.

Av en tillfällighet ringde Timosjenko upp igen just då. ”Han frågade mig om det hade hänt något nytt”, erinrade sig Pavlov. ”Jag sade till honom att läget var oförändrat.” Vid det laget stod ett dussin gränsstäder i lågor.

Luftwaffe hade tidigare samma kväll flugit in på sovjetiskt territorium på hög höjd. I gryningen vek de av i en vid båge västerut för att bomba en rad strategiska städer, däribland Bialystok, Kiev, Brest, Grodno, Rovno och Kaunas samt de baltiska hamnstäderna Tallinn och Riga. Markanfallet inleddes just som den östra himlen började

Ivans_krig_4a.indd 106

10-02-26 13.19.19

Katastrofens vingslag

· 

ljusna. Klockan 3.15 den 22 juni uppmanade de tyska soldaterna de sovjetiska gränsvakterna som bevakade bron över floden Bug vid Koden att komma och diskutera ”viktiga angelägenheter”. När de lydigt visade sig sköts de ned av en kulsprutebeväpnad förtrupp till en tysk stormtrupp. När de tyska ingenjörsoldaterna kom fram till järnvägsbron vid Brest slet de bort de primitiva sprängämnena från det mittersta mellanstödet och vinkade över sina män. Klockan 5.30, det vill säga samtidigt som den tyske ambassadören von Schulenburg överlämnade krigsförklaringen till Molotov i Moskva, anfölls Pavlovs befälsområde av tretton infanteri- och fem stridsvagnsdivisioner med artilleri- och flygunderstöd.

Bestörtningen ledde till felrapporter och förvirring. Grodno utsattes för ett så häftigt flyganfall att Kuznetsov, som var chef för den sovjetiska tredje armén, långt före gryningen hade barrikaderat sig i en källare.

Men under ytterligare några timmar kom andra meddelanden om att det var lugnt, och tionde armén under Golubjev rapporterade till och med att man framgångsrikt hade lyckats slå tillbaka ett tyskt anfall.

Klockan 7.00 började några officerare rapportera att de hade förlorat kontakten med sina män och att hela förband helt enkelt hade försvunnit. Under ett förhör uppgav Pavlov senare: ”Kuznetsov underrättade mig med darrande röst om att det enda som återstod av 56. skyttedivisionen var dess nummer.” Männen kan ha varit döda eller tillfångatagna, eller också hade de, i likhet med dem i 85. divisionen, helt enkelt flytt söderut. Radio- och telefonledningarna var avskurna, och varken meddelanden eller order kunde därför komma fram. Man svarade med att skicka en pålitlig ställföreträdare som kunde överta kontrollen. Samma morgon gav Pavlov generallöjtnant Ivan Vasiljevitj Boldin order om att bege sig till tionde arméns stabsplats i gränsstaden Bialystok. Han skulle genast flyga dit från Minsk.

Vilka tvivel Boldin än kan ha haft så fick han den eftermiddagen reda på sanningen. Hans lätta flygplan besköts av tyskarna redan innan han hade nått gränsen, och när han landade på en obelagd landningsbana utanför Bialystok fick han av någon veta att man hade iakttagit fallskärmsjägare som höll på att landa i närheten. Det var, som han senare erinrade sig, ”otroligt varmt, och det var brandlukt i luften”. Det

Ivans_krig_4a.indd 107

10-02-26 13.19.19

 ·

Ivans krig

han kände mest när han steg in i den enda lastbil som armén hade lyckats rekvirera var bestörtning och hjälplöshet. Lastbilen tog sig långsamt fram mellan de långa leden av förvirrade flyktingar. De flesta gick till fots och irrade omkring medan de försökte komma bort från oväsendet och de intensiva lågorna, men sedan dök det upp en liten bilkortege anförd av en elegant ny limousin av modell ZIS-101. ”Ur ett av fönstren stack det ut en aspidistra med breda löv”, observerade Boldin. ”Bilen tillhörde någon hög tjänsteman i trakten. Inuti satt två kvinnor och två barn.” Boldin såg på gruppen med illa dold avsky och förslog syrligt att de kanske borde kasta växten och därigenom bereda plats för en person till. Men just som kvinnorna skamset vände sig bort kom ett plan flygande på låg höjd över vägen och avfyrade tre skurar med sina kulsprutor. Boldin hann kasta sig undan i tid, men hans förare dog. I limousinen var kvinnorna, barnen och föraren alla döda. Boldin erinrade sig: ”Det var bara aspidistrans gröna blad som fortfarande stack ut genom fönstret.” Det skulle hinna bli kväll innan Boldin fick kontakt med tionde armén. Liksom de skräckslagna flyktingarna hade den lämnat Bialystok samma dag. Bland björkarna öster om staden hade man upprättat en ny stabsplats, som bestod av två tält, ett bord och några stolar. Den skakade general Golubjev berättade för Boldin att samtliga hans divisioner hade ådragit sig ohyggliga förluster. Hans lätta stridsvagnar, som var föråldrade T-26:or, hade bara visat sig duga till ”att skjuta sparvar med”.

Luftwaffe hade inriktat sig på arméns bränsleupplag, flygplan och luftvärnspjäser. Hans män, sade han, hade stridit ”som hjältar”, men de hade varit maktlösa mot en fiende som denna. Tionde armén hade i praktiken utplånats. Så fort man hade lagat radion rapporterades nyheten till Minsk.

Pavlov skulle också få veta att tredje armén samma natt hade övergett Grodno. Rapporter från Brest tydde på att förmodligen inte heller den staden skulle kunna försvaras. Tyskarna hade vetat exakt vilka mål de skulle låta artilleriet och flyget inrikta sig på, och de hade börjat med arméns stridsledningscentraler och sedan övergått till järnvägar och fabriker. Pavlov reagerade med att utfärda en ström av order som hade kunnat fungera som manus till en propagandautsändning. Detta var

Ivans_krig_4a.indd 108

10-02-26 13.19.20

Katastrofens vingslag

· 

Röda armén, och den var inte avsedd att retirera. Följaktligen gav generalen order åt män som han inte kunde se eller knappt ens kontakta att genomföra ett djärvt motanfall. Syftet var, som alltid, att tvinga tyskarna tillbaka till andra sidan gränsen och besegra dem på deras eget territorium. Flera veckor senare skulle Pavlov, med livet i vågskålen, berätta för förhörsledarna att han i det skedet fortfarande tänkte strategiskt och var övertygad om att han skulle kunna hålla Brest och hejda anfallet. Men Boldin, som fick order om att inleda en offensiv den 23 juni med styrkor som var antingen utplånade eller hopplöst skingrade, ansåg att Pavlov bara försökte gardera sig. Han kastade ur sig order, menade Boldin, bara för att visa Moskva att han faktiskt gjorde något.

Kulturen av utrensningar, tomma gester, lögner och skräck var fortfarande frisk och kry.

Det hedrar Boldin att han försökte organisera återstoden av tionde armén för att strida den 23 juni. Inom några timmar tog bränsle- och ammunitionsförråden slut. De båda flygplan som skickades till Minsk med en begäran om bistånd sköts snabbt ned. Liksom tusentals andra sovjetiska soldater ringades männen i tionde armén in på den smala remsa av sovjetiskt territorium som skulle komma att bli berömd som Bialystokfickan, omgivna av tyska styrkor avskurna från sina kamrater och förnödenheter. Boldin hade tur. Han begav sig österut mot Smolensk med ett hoprafsat följe av uniformerade flyktingar. Efter nästan sju veckors reträtt och sporadiska strider i skogarna återförenades generalen och 1 654 av hans män med Röda arméns huvudstyrka. Under tiden hade Pavlov gripits, förhörts, utpekats som syndabock och arkebuserats för feghet. Tillsammans med honom avrättades åtta andra högre officerare, vilka alla hade varit lika hjälplösa inför Tysklands anfall i juni. Männen skulle, som statens försvarsutskott noterade den 16 juli, anses vara skyldiga till ”bristande beslutsamhet, panikspridning, vanärande feghet […] och skräckslagen flykt inför en fräck fiende”. I detta krig skulle misslyckanden, oavsett orsak, komma att skyllas på sådana här enskilda individers bristande stridsmoral. Ingen skulle nämna de omöjliga krigsplanerna, de outbildade arméerna eller den havererade stridsmoralen. Man skulle inte heller påpeka att detta var ett krig som Stalin, till en början, inte hade tillåtit någon att utkämpa.

Ivans_krig_4a.indd 109

10-02-26 13.19.20

 ·

Ivans krig

Diktaren och den blivande soldaten David Samojlov har beskrivit den bestörtning som alla kände under de där första dagarna. ”Vi förväntade oss alla ett krig”, skrev han senare. ”Men vi förväntade oss inte det kriget.” Medan den befästa staden Brest brann och garnisonen i den närliggande staden Kobrin flydde ut i Prypjatträsken hade befolkningen i Moskva, som låg mer än en halv dags tågresa österut, föga mer än rykten att förlita sig på. Nyheten tillkännagavs inte officiellt förrän strax efter klockan 12.00. På den tiden kunde man lyssna på viktiga tillkännagivanden i radio på torgen. Att inneha en radio för privat bruk skulle faktiskt snart helt förbjudas. Invånarna åhörde följaktligen nyheten den söndagen medan de stod församlade i solskenet med ansiktet vänt mot de metalliska högtalarrösterna. ”I dag klockan fyra”, tillkännagav Molotov, folkkommissarien för utrikes ärenden, ”utan krigsförklaring, och utan att ha framställt några krav på Sovjetunionen, anföll tyska soldater vårt land.” Det var skandalöst, men högtalaren avslöjade inte katastrofens hela omfattning. Folkmassan fick veta att förlusterna nu uppgick till ”över två hundra döda.” Det skulle dröja många år innan de fick veta hur grov den underdriften hade varit. Men själva kärnan i meddelandet var entydig. ”Regeringen kallar er, Sovjetunionens manliga och kvinnliga medborgare, att sluta er ännu tätare runt det ärorika bolsjevikpartiet”, fortsatte Molotov, ”runt den sovjetiska regeringen och runt vår store ledare kamrat Stalin. Vår sak är rättfärdig. Fienden kommer att krossas. Segern kommer att bli vår.” Varenda redogörelse av kriget berättar om den våg av patriotism som dessa ord gav upphov till. Krigsveteranerna minns fortfarande den stolta indignation de kände. ”Jag var en pojke, femton år gammal”, berättade en av dem för mig. ”Jag hade i hela mitt liv bott i en sibirisk by. Jag hade aldrig sett Moskva. Men ändå kom den någonstans ifrån, den där patriotismen. Jag visste att jag genast skulle anmäla mig som frivillig.” I varenda stad i hela landet steg de blivande hjältarna fram för att strida. Återigen påminde scenerna om en episk film. Även det krig som de frivilliga föreställde sig att de skulle tvingas utkämpa var en illusion. Männens ord lät förvisso som ett filmmanus från 1930-talet. ”Jag upplevde det tyska styret i Ukraina 1918 och 1919”, berättade en väderbiten bonde från provinsen Kursk för folkmassan.

Ivans_krig_4a.indd 110

10-02-26 13.19.20

Katastrofens vingslag

· 

”Vi vägrar arbeta för godsherrar och adelsmän. Vi ska fördriva den där blodbefläckade Hitler och hans pick och pack. Jag förklarar mig vara mobiliserad och ber om att bli skickad till fronten för att krossa de tyska skurkarna.” ”Arbetarna kände djup patriotism”, instämde en rapport från säkerhetspolisen. ”Det har kommit ett betydande antal värvningsansökningar från ungdomar i städerna och på gårdarna.” Men staten lämnade inget åt slumpen. Redan samma kväll kallades extra officerare in till säkerhetspolisen, och personer som misstänktes för kontrarevolutionära aktiviteter, däribland hundratals utlänningar, greps genast. Den hårda säkerheten var berättigad, för Stalins folk hade all anledning att vara arga och kräva att få veta vad som verkligen hade hänt. I sitt uttalande hade Molotov påmint dem om att Tyskland för bara några timmar sedan hade varit Sovjetunionens bundsförvant i en pakt ”vars villkor Sovjetunionen skrupulöst efterlevde”. Det var en överenskommelse med fascismen som det sovjetiska folket hade varit skeptisk mot i två år. Nu kom nyheten om ett oprovocerat anfall. Förutom bestörtning var den naturliga reaktionen misstro. Veteranerna från inbördeskriget mindes den tidens dagliga rapporter och offentliga debatter, och de klagade över att de inte fick några fakta. Många antog – korrekt – att sanningen var betydligt mörkare än vad de fick veta. Samtidigt trodde andra, som var bländade av förkrigstidens mytbildning, på ryktena om att Tyskland höll på att retirera, att Warszawa redan hade fallit, att Ribbentrop hade skjutit sig och att Röda armén var på väg mot Berlin. Fiktionerna blomstrade runt en enda mans tystnad. Stalin själv talade inte till folket förrän den 3 juli.

Sanningen om folkets sinnesstämning under den där första veckan är fortfarande svår att reda ut ur propagandahärvan. Ingen, inte ens NKVD, kunde mäta patriotismens och panikens, vredens och misstrons relativa styrka. Ingen kunde förutsäga vad folkmassorna skulle ta sig till. En farhåga – att folket skulle börja hamstra livsmedel och bränsle – visade sig vara korrekt. Polisagenter posterades ut runt om i huvudstaden för att förhindra plundring. En av dem minns att han i tre dagar gick vakt utanför en makaronfabrik i stadsdelen Sokolniki och att det hela slutade med en våldsam sammanstötning med lokalbefolk-

Ivans_krig_4a.indd 111

10-02-26 13.19.21

 ·

Ivans krig

ningen, däribland hans egen kusin. ”Jag sade till honom att jag skulle skjuta om han inte gav sig av”, sade den gamle polismannen. ”Jag minns fortfarande hans blick. Det var nödvändigt, och det var mitt arbete. Jag skulle ha skjutit honom utan minsta tvekan.” Landet kunde ha förfallit till inbördeskrig. Men de flesta rapporter från den första kvällen beskrev ett förhållandevis stort lugn. När polisens angivare i gryningen gnuggade ögonen skrev de ned de goda nyheterna först. Kanske de rent av trodde på dem.

Den 24 juni lämnade två statliga säkerhetstjänstemän i Moskva in en sammanfattning av den allmänna sinnesstämningen i huvudstaden till sin överordnade, chefen för kontraspionaget Viktor S. Abakumov. De påpekade att storstadens arbetande befolkning i allmänhet hade reagerat på ett beundransvärt sätt, erbjudit sig att arbeta extra skift och anmält sig frivilligt till civilförsvarsutbildning. ”Vi kommer att uthärda alla prövningar”, förklarade en man, ”för att hjälpa vår Röda armé att se till att det sovjetiska folket fullkomligt krossar fascisterna.” ”Vi måste vara ordentligt organiserade och iaktta den strängaste ståndaktighet och disciplin”, tillkännagav en annan. ”Vår indignation saknar gränser”, försäkrade en tryckare. ”Hitler har kränkt gränserna till världens första socialistiska land […] Vi kommer att segra, för det finns ingen makt i världen som kan besegra ett folk som har rest sig för att utkämpa ett patriotiskt krig.” Samma reaktioner noterades i provinshuvudstäderna, däribland Kursk. Kommunistpartiet där kallade till ett krismöte vid midnatt den 22 juni. Ovanligt nog, löd rapporten, dök samtliga medlemmar upp i tid. ”Den gränslösa kärleken till fosterlandet, partiet och Stalin och folkets djupa vrede och avsky inför den brutala fascismen återspeglades i vartenda anförande som medlemmarna höll.” Detta var det viktigaste temat för alla denna juni månad. De patriotiska uttalandena lät som utdrag ur ett manus, men de bakomliggande känslorna var kraftfulla och äkta. Tjugo års prunkande tal och kommunistisk jargong hade försett de sovjetiska patrioterna med ett imponerande förråd av träaktiga fraser. Den yngre generationen kände inte till något annat språk för sådant här. När bestörtningen var som störst var det naturligt att människorna skulle ta till de formuleringar som de

Ivans_krig_4a.indd 112

10-02-26 13.19.21

Katastrofens vingslag

· 

hade fått lära sig använda – de begrepp som var utmärkande för den stalinistiska kollektivismen och tjänstvilligheten. De närmaste månadernas kris skulle sätta den officiella linjens trovärdighet på prov. Men den skulle också visa hur många det var som var beredda att våga livet och dö för sitt land och dess framtid. ”Antisovjetiskt beteende”, skrev kamrat Zjigalov efter sitt besök på Moskvafabriken Pariskommunen den 26 juni, ”är obefintligt.” Men om han hade gått utanför particellerna och den etniska ryska arbetarklassens fästen skulle hans rapport kanske ha gett upphov till oro. I Moskva var säkerhetspolisen särskilt intresserad av uppfattningen hos medborgare med tyska namn. ”Sovjetmakten valdes inte av folkets vilja”, påpekade en Moskvabo som hette Kjun. ”Och nu ska folket säga sin mening.” ”Bönderna kommer att hälsa nyheten om kriget med glädje”, lär en kvinna vid namn Mauritz ha sagt. ”Det kommer att befria dem från de bolsjeviker och kolchoser som de hatar så mycket. Ryssland är kanske starkt, men det är inget problem för Tyskland.” Dessa kommentarer samlades delvis in som en uvertyr till den nattens gripanden, men de var inte ovanliga någonstans. Utanför städerna var det troligast att man hörde sådana här yttranden bland de äldre, i synnerhet bland dem som inte bara ogillade kolchoser utan även gudlöshet. Och sedan var det problemet med fientligheten mot själva det ryska styret. Det fanns goda kommunister i varenda sovjetisk republik, liksom där fanns fiender till fascismen och patrioter som inte kunde tolerera en invasion. Men även om frivilliga nästan överallt steg fram för att strida så fanns det också de som höll sig undan och i tysthet övervägde de möjligheter som händelseutvecklingen kunde föra med sig. Till och med på mer avlägsna platser, till exempel i Georgien, som inte befann sig under något omedelbart hot, fanns det en känsla av att Moskvas kris kanske kunde visa sig bli någon annans tursamma tillfälle. Under tiden drogs den lojala sovjetiska allmänheten med i en våg av frivilliga anmälningar. Under krigets första månad ansökte 7 200 människor i provinsen Kursk om fronttjänstgöring. I Moskva, där rekryteringskontoren var fulla dygnet runt, mottog man under de första trettiosex timmarna mer än 3 500 ansökningar. Invånarna gick på kris-

Ivans_krig_4a.indd 113

10-02-26 13.19.22

 ·

Ivans krig

möten i fabriker, lyssnade till patriotiska tal i grupp och tågade sedan likt scouter iväg – även det i grupp – till närmaste rekryteringskontor för att anmäla sig som frivilliga. De ivriga patrioterna var inte uteslutande män. Kvinnor – i rapporterna kallas de alltid flickor – dök också upp, även de i grupp. Som potentiella soldater gav de ett underligt intryck. ”De tittade på mina naglar och min lilla hatt”, erinrade sig en kvinnlig veteran. ”De sade att jag inte skulle få ha dem kvar särskilt länge om jag tänkte bege mig till fronten.” Sådana kvinnor antogs ibland till ett utbildningsprogram, ofta som sjuksköterskor, men de flesta övertalades till att bli blodgivare och stanna hemma. Hur det nu än blev så utspelades hela processen i en transartad stämning. Det var inte många av de första frivilliga som hade minsta aning om vad det var som de anmälde sig till.

De som visste det hade ofta en cynisk inställning till alltsammans.

De åskådare som hade haft direkt erfarenhet av soldatlivet tvivlade på att allmänhetens frenesi skulle leda till några förändringar vid fronten. ”Våra ledare tror att de kan besegra det tyska folket genom agitation”, anmärkte en veteran från tsararmén. ”Men det kommer inte att fungera. Det råder stort missnöje i Röda armén.” Reservisterna kunde vara skeptiska inför att ta till vapen igen. I juni samma år kom det rapporter om att värnpliktiga ungdomar som riskerade fronttjänstgöring hade begått självmord, och polisen i Moskva noterade flera fall av avsiktlig självstympning. När den första chocken efter Molotovs uttalande hade lagt sig började även den patriotiska yran att förlora sitt grepp. ”Jag tänker bara anmäla mig som frivillig i mobiliseringen när de inkallar alla”, hördes en Komsomolmedlem i Kursk bestämma sig för tillsammans med sina vänner. Han hade just fått höra ett rykte om att Kiev och Minsk bombarderades. Detta var visserligen sant, men det var inte meningen att någon skulle tro det. De officiella dementierna fick cynikerna att misströsta. Tjänstemännen på de statliga förvaltningsexpeditionerna förlamades av skräck, medan många fler, som uppgivet inväntade de tyska soldaternas ankomst, stannade hemma och sökte tröst i spritdimmorna. Snart skingrades även yran för de nya rekryterna. Röda armén hade inte förändrats över en natt, och det hade inte heller dess rekry-

Ivans_krig_4a.indd 114

10-02-26 13.19.22

Katastrofens vingslag

· 

terings- och underhållsstrukturer. I förkrigstidens mobiliseringsplaner hade man avsatt tre dagar för att i händelse av en kris kunna organisera inkallandet av de värnpliktiga som omedelbart skulle tjänstgöra i frontlinjen. Under den panik som uppstod denna midsommar förkastade man dessa riktlinjer, och Högsta sovjet krävde att processen skulle genomföras på tjugofyra timmar. Det kaos som detta gav upphov till skulle komma att vara ända fram till våren följande år. Ett mer överhängande problem var att massförflyttningen av soldater blev akut farofylld i de frontområden som Luftwaffe redan kontrollerade och som sträckte sig upp till två hundra kilometer in på sovjetiskt territorium. ”En normal mobilisering av de återstående soldaterna […] var omöjlig”, noterade en rapport om den i nordväst förlagda åttonde armén, ”eftersom de flesta gränsdivisionerna hade förlorat sina mobiliseringsbaser.” Moskvas frivilliga, som den där sommareftermiddagen fortfarande vara trygga bakom linjerna ett tag, upptäckte dessutom att armén var oförberedd. Fotografier från rekryteringsprocessen visar skaror av unga män och kvinnor som står sammanträngda runt någon kompaniofficers skrivbord och vinkar med sina pass medan de knuffar undan sina kamrater likt kunder på den första readagen. Av propagandabilden att döma får man intrycket att de unga männen genast förberedde sig för strid och gjorde sig redo att ta närmaste tysk i kragen och genast kasta ut honom ur Ryssland. Sanningen var den att de gröna frivilliga – till skillnad från reservisterna – måste bedömas, utrustas och tränas i flera veckor innan de kunde möta sin första fascist. Efter de första ärorika och beslutsamma ögonblicken var deras upplevelse oftast prosaisk. Den ansvarige officeren kastade en blick på dem för att sålla ut de hopplösa fallen från de unga och friska. Sedan följde en snabb kontroll av deras dokument, och för dem som godkändes följde därefter en lång väntan.

I det här skedet genomfördes inte ens en läkarundersökning, vilket veteranerna intygar.

Det fanns inte heller logement, förplägnad eller transportmedel. De flesta rekryteringskontor var inrättade i skolor. När de lämpliga sökande hade valts ut och fått en stämpel i sina papper var de i armén. De var inte längre fria. Men de hade ingen varm eller torr plats att gå till, och

Ivans_krig_4a.indd 115

10-02-26 13.19.22

 ·

Ivans krig

myndigheterna hade inte tänkt på att ordna med mat eller underhållning medan de väntade. I Moskva trängde de in sig i skolsalar, väntade ute på gatorna och samlades på perrongerna vid Vitryska järnvägsstationen, där de hoppades på att något tåg skulle föra dem till fronten. När partiets rapportör väl kom till stationen för att kontrollera den senaste gruppen hade de flesta varit där i flera dagar. Där fanns inga sängar, så de sov på golvet. Somliga hade tagit med sig bröd eller skorpor, andra hade inget att äta överhuvudtaget, men på något sätt hade de alla lyckats få tag i vodka. Samma öde drabbade reservisterna från huvudstaden. Staden vimlade av män, som samlades i skaror om hundratals, medan de satt och väntade, pratade, drack och begrundade sitt öde. ”Ett betydande antal frivilliga ser berusade ut”, påpekade polisen prudentligt. Det var naturligtvis en tradition, men det här var krig.

På de orter som låg närmare fronten behövde de nya rekryterna inte vänta lika länge, de drack mindre vodka och hängav sig inte åt några illusioner överhuvudtaget. Misja Volkov arbetade inom Kievs snabbt växande metallindustri. Han var gift och hade ett litet barn, och hans hälsa hade i åratal varit hans största bekymmer. Han led av en hjärtåkomma som förvärrades av hans nervositet. Sjukdomen hade emellertid under tidigare år inte ansetts vara tillräckligt allvarlig för att ge honom en frisedel, och under den första mobiliseringsomgången den sommaren kallades han därför in på nytt. Den 24 juni fick han och en grupp officerskamrater order om att ansluta sig till ett förband i Lvov.

Volkov var så ivrig att ta itu med sina nya uppgifter att han inte ens tillbringade sin sista kväll hemma tillsammans med sin hustru och dotter.

Minnet av hans skyndsamma avfärd till förläggningen skulle komma att hemsöka honom under fem år.

Medan Volkov under sin första natt i uniform låg och oroade sig i en främmande säng och försökte sova stod Lvov i lågor. Som förberedelse inför sin egen reträtt ägnade den lokala NKVD-avdelningen natten åt att mörda fångarna i de överfyllda fängelserna. Volkov visste inget om detta. Hans problem handlade om att ta sig till förläggningen. Tillsammans med sin inkallelseorder hade han fått ett pass som gav honom gratis tågresor, men det fanns inga specialvagnar el-

Ivans_krig_4a.indd 116

10-02-26 13.19.23

Katastrofens vingslag

· 

ler reserverade säten. Liksom alla andra tvingades han kämpa för att få plats på det första tåget som verkade vara avsett för den tolv timmar långa resan västerut. Även detta var en del av den stalinistiska logiken. Det fanns ingen garanterad transport till Lvov, men att inte inställa sig i tid räknades som desertering. Resultatet blev, som vanligt, en förtvivlad rusning. Volkov lyckades på något sätt knuffa undan ett dussin andra värnpliktiga. Han hävde sig upp på metalltrappan till en vagn och höll sig fast i någon annans rock. Men sedan halkade han, förlorade fotfästet och föll hårt till marken. Han skulle ha skadat ryggen mot rälsen, skrev han till sin hustru, om inte fallet hade dämpats av en annan man som redan låg hopsjunken över den. ”Det var min första incident”, skrev han. Det var en passande inledning till resan ombord på det överfulla tåget. ”På vägen”, fortsatte han, ”passerade vi kolonner med flyktingar från Lvov och andra städer i västra Ukraina.

De berättade att det pågick gatustrider i Lvov och att livet i staden helt hade stannat av.”

Volkov och hans vänner blev snart beskjutna av artilleri, men ”jag hade tur igen, för jag är fortfarande i livet”. När han kom fram till Lvov, där det nu rådde fullkomligt kaos, upptäckte han att förbandet som det var meningen att han skulle ansluta sig till hade flytt. På nytt stod han inför ett svårt dilemma. Förbandschefen syntes inte till någonstans, men om han inte anmälde sig för tjänstgöring skulle han även i detta fall betraktas som desertör. Han dröjde sig kvar i Lvov i ytterligare tre dagar, men mottog inga order. Gatustriderna var aldrig långt borta, butikerna var tomma och nätterna makabra. Stadsborna var i många fall patrioter som önskade sig ett fritt västra Ukraina och kunde därför lika gärna spotta en sovjetisk soldat i ansiktet som visa honom vägen. Att någon skulle bjuda på ett mål mat var föga troligt. Till slut bestämde sig Volkov för att ge sig av, och han tog med sig de tjugo man som verkade tillhöra hans förband. Det fanns ingen som kunde stå till tjänst med råd eller förnödenheter. Ingen av männen hade någonsin sett en karta, för kartor räknades på den tiden som hemliga handlingar. Det enda rekryterna kunde göra var att ge sig av österut och tappert trotsa den oavbrutna artilleri- och kulspruteelden. ”Vi gick i fyrtioåtta timmar utan rast”, berättade Volkov för sin hustru. ”Vi hade inget att äta, och vi var

Ivans_krig_4a.indd 117

10-02-26 13.19.23

 ·

Ivans krig

mycket törstiga. Vi gick genom raviner och skogar, i lervälling, och vi föll ned i gropar i marken. Tio blev kvar längs vägen; de orkade inte fortsätta.” Drygt hundrafemtio kilometer senare kom resterna av skaran fram till Tarnopol, där de äntligen kunde ansluta sig till sitt huvudförband. ”När jag minns detta”, skrev han, ”begriper jag fortfarande inte varifrån vi fick våra krafter, var jag fick min uthållighet ifrån, särskilt som jag inte hade haft tid att härdas.” Volkov skrev sitt brev efter det att han tryggt hade återförenats med Röda armén. För hans del slutade de där panikslagna veckorna riktigt bra. Men han visste hur fullkomlig ovissheten hade varit. I denna juni månad skulle han inte ha kunnat gissa om Lvov var tyskarnas sista fäste eller om Moskva hade fallit och Stalin var död, så som det stod i de flygblad som de tyska flygplanen släppte ned. Hans vandring genom västra Ukrainas skogar och bergstrakter hade varit en sista troshandling. Han var jude, och han hade kanske därför insett vilket mottagande han skulle ha fått av tyskarna. Kanske anade han att han skulle ha blivit tillfångatagen och gått en säker död till mötes om han hade stannat kvar i Lvov. Andra soldater vid fronten, däribland tiotusentals etniska ukrainare och ryssar, valde hellre att kapitulera inför inkräktarna än att skynda sig österut genom vildmarken. Det fanns också de som helt enkelt tog sin uniformskappa och tunga packning och gick hem.

Aldrig förr hade de varit så helt utlämnade åt sig själva som när de fattade sina beslut under de där första dagarna.

För många kom vändpunkten den 3 juli. Den dagen höll Stalin äntligen sitt tal till det sovjetiska folket. Han läste från ett manuskript och avbröt sig ofta för att dricka lite ur glaset som stod intill honom, som om han vore orolig. Själva talets berömda inledning, där han vände sig till sovjetmedborgarna med orden ”bröder och systrar, vänner”, var ett kalkylerat brott mot den kommunistiska formaliteten och en vattendelare i Stalins förhållande till sitt folk. Det var, som en rysk historik över denna tid nyligen har intygat, ett avgörande ögonblick för stridsmoralen. ”Även om Stalin erkände att landet befann sig i livsfara”, skriver O. B. Druzjba, ”var detta bättre än den otyglade skräcken för svek och för att stå utan ledare.” En av de få utomstående som bevittnade alltsammans var Alexan-

Ivans_krig_4a.indd 118

10-02-26 13.19.23

Katastrofens vingslag

· 

der Werth, en journalist vid Sunday Times som var baserad i Moskva. I sin utmärkta historik över kriget, som han skrev utifrån de anteckningar han förde i Ryssland, beskriver han Stalins framträdande som ”enastående”. Det var ”riktat till ett oroligt och ofta skräckslaget och förvirrat folk” och dess inverkan ”var mycket viktig. Dittills hade det funnits något konstlat över smickrandet av Stalin. Hans namn var inte bara förknippat med den enorma insatsen för att genomföra femårsplanerna utan också med de hänsynslösa metoder som användes i kollektiviseringskampanjen och – vilket var ännu värre – terrorn under utrensningarna. Det sovjetiska folket kände nu att de hade en ledare som de kunde ty sig till.” Det var utan tvekan ett slugt tal, där Stalin tillstod den livsfarliga kris som landet befann sig i men utan att andas ett ord om den panik som rådde vid fronten. Han gick inte närmare in på omfattningen i den tyska framryckningen, men han medgav att fienden var ”ondskefull och svekfull […] kraftigt beväpnad med stridsvagnar och artilleri”. Där fanns också ett skickligt erkännande av bristande beredskap. ”De sovjetiska soldaterna hade inte varit mobiliserade till fullo”, fick folket veta, ”och hade inte förflyttats till gränsen” när det ”fascistiska Tyskland oväntat och svekfullt kränkte 1939 års nonaggressionspakt.”

Sådana smulor tycks ha tillfredsställt somliga i den åhörarskara som hungrade efter verkliga underrättelser. ”Ledaren höll inte tyst om att våra soldater har tvingats retirera”, kommenterade en plastarbetare i Moskva. ”Han döljer inte de svårigheter som väntar hans folk. Efter detta tal tänker jag arbeta ännu hårdare. Det har fått mig att vilja uträtta stordåd.” Både efterlysningen av frivilliga som skulle utbildas för civilförsvarstjänst och uppmaningen till oförtröttligt arbete i fabrikerna verkade inspirera tusentals människor och få dem att repa mod.

Andra, som uppmuntrades av Stalins försäkran om att fienden inte skulle segra, förklarade att de genast tänkte bege sig till fronten. ”Om vår ledare säger att segern är viss så betyder det att vi kommer att segra.” De rapporter som berättade om förbättrad stridsmoral och kollektiv beslutsamhet var långt fler än de som beskrev missnöje. För miljontals människor innebar Stalins tal den patriotiska kampens verkliga

Ivans_krig_4a.indd 119

10-02-26 13.19.24

 ·

Ivans krig

början. Utan deras engagemang och tro skulle Sovjetunionen ha kunnat förlora kriget inom ett år. Men det fanns andra, som inte lät sig lugnas av slagord och vackra fraser. Talet dämpade inte allas misstankar.

Werth kanske inte visste det – och han kunde sannerligen inte ha rapporterat om det – men i vissa läger bemöttes Stalins tal med sarkastiska skratt, till och med i huvudstaden. Folket hade lärt sig att läsa mellan raderna så fort en ämbetsman uttalade sig. Nu gav somliga efter för sina värsta farhågor. ”Allt det här pratet om att mobilisera folket och organisera civilförsvaret visar bara att läget vid fronten är fullkomligt hopplöst”, sade en ingenjör i Moskva. ”Det är uppenbart att tyskarna snart kommer att inta Moskva och att sovjetmakten inte kommer att kunna hålla ut.” ”Det är redan för sent att börja prata om frivilliga”, muttrade en kvinna till några vänner på sitt kontor. ”Tyskarna befinner sig praktiskt taget redan i Moskva.” ”Något slags sammanbrott är oundvikligt”, sade en annan kontorsarbetare. ”Allt det som vi har byggt upp under tjugofem år har visat sig vara en chimär. Kollapsen framgår tydligt av Stalins tal, av hans desperata uppmaning att samlas runt fanan.” Effekten av ledarens ord var ännu mindre i de byar där folket fortfarande misstrodde sovjetmakten. I provinsen Kursk fanns det till exempel bönder som ogillade orderna om att gräva stridsvagnsdiken och värn. ”Skjut mig om ni vill”, sade en arg kvinna till ortspolisen, ”men jag tänker inte gräva några skyttegravar. De enda som behöver skyttegravar är kommunisterna och judarna. De får gräva sina egna. Er makt närmar sig sitt slut, och vi tänker inte arbeta för er.” ”Ett krig har brutit ut, och människor kommer att bli dödade”, sade en man till de andra byborna under ett möte. ”Jag har själv inget emot sovjetmakten, men jag avskyr kommunister.” ”Ert krig har inget med mig att göra”, sade en annan till partimedlemmarna. ”Låt kommunisterna strida.” Kollektiviseringen var en anledning till detta motstånd mot sovjetmakten, det politiska förtrycket en annan. ”Det är bra att Hitler har invaderat Sovjetunionen”, kommenterade en dam, vars make satt i fängelse, vid en middag i juli det året. ”Då blir de tvungna att släppa fångarna.” Bland dem som tillhörde icke-ryska etniska grupper förstärktes sådana åsikter på olika sätt.

Ivans_krig_4a.indd 120

10-02-26 13.19.24

Katastrofens vingslag

· 

Den största prövningen för Stalins tal var emellertid Röda arméns egen reaktion. De officiella historiska redogörelser och memoarer som gavs ut under sovjettiden är eniga om att många såg talet som den första strimman av hopp. ”Det är svårt att beskriva den enorma entusiasm och patriotiska upplyftning” som talet förde med sig, erinrade sig general I. I. Fedjuninskij, som vid den här tiden befann sig vid fronten. ”Plötsligt kändes det som om vi var mycket starkare. När förhållandena tillät det anordnade arméförbanden korta möten.” Dessa möten, som ibland var de första som politrukerna hade vågat utlysa, gav en möjlighet att äntligen diskutera hur allvarligt det tyska anfallet var. I stället för att matas med lögner eller bemötas med tystnad fick mannarna nu veta vad för slags insats var och en av dem skulle behöva göra för att kunna driva bort inkräktarna från den sovjetiska jorden. Kriget som dittills hade varit overkligt, som en pjäs som plötsligt hade avvikit från manuskriptet, blev nu allvarligt, och såväl skräcken som uppoffringen blev mer påtaglig. I sin krigsroman Zjivije i mertvije (Attack mot Moskva) erinrade sig Konstantin Simonov hur mannarna reagerade. ”Stalin beskrev inte läget som tragiskt”, låter han en sårad soldat grubblande säga. ”Den sanning han gav var en bitter sanning, men äntligen yttrades den, och människorna tyckte sig stå stadigare på marken.” Talet, skrev Simonov, ingav åhörarna en ”en spänd förväntan inför en förändring till det bättre”. Sådana redogörelser från sovjettiden återspeglar den bävan som katastrofen gav upphov till. Stalin förstod och reagerade på ögonblickets känslomässiga intensitet, precis som Churchill gjorde samtidigt i Storbritannien. Men ledarens starka ord imponerade inte på alla. Den ”bittra sanningen” som Stalin berättade var långt ifrån korrekt. Det var sant att tusentals soldater ”stred hjältemodigt”, som han sade, men det var också sant att tiotusentals fler var saknade eller tillfångatagna, hade begett sig hem eller väntade på något slags transport som kunde ta dem vart som helst. Inte heller kunde ledarens tal hjälpa dem som var strandsatta i det mygghemsökta träsket. Bland dessa fanns en politruk som hette Nikolaj Moskvin.

För Moskvin, liksom för alla andra lojala medborgare, hade kriget börjat med vackra ord och storslagna förhoppningar, med ord som

Ivans_krig_4a.indd 121

10-02-26 13.19.25

 ·

Ivans krig

skrivits in i det kollektiva nationella transtillståndet. ”Jag tror uppriktigt på det rättfärdiga i vår sak”, skrev han i sin dagbok den 22 juni. ”Jag älskar mitt fosterland, jag kommer att försvara det tills jag har uttömt det allra sista av mina krafter och jag kommer inte att ångra det om jag måste offra livet för mitt folk.” Den kvällen kysste han sin familj och tog avsked av dem när de anslöt sig till den långa konvojen av evakuerade.

Han trodde inte att de skulle förbli åtskilda länge. Två dagar senare befann han sig vid sitt regemente och förberedde sig på att försvara Vitryssland. Men snart började oroande rykten om förluster – åttahundrafemtio flygplan och nio hundra stridsvagnar – sprida sig österut, och den klipske politruken hade redan anat att de uppskattningarna kunde visa sig vara alltför låga. ”Vem talar sanning i krigstid?” undrade han.

Moskvin började väga oddsen mot varandra. ”Vi kommer helt säkert att segra”, det var han fortfarande övertygad om. ”Men det kommer att bli till ett enormt pris.” Tio dagar senare – den 4 juli – stod sanningen klar. ”Vårt läge är mycket illa”, skrev han förtvivlat. ”Hur kan det komma sig att vi, när vi gjorde oss redo att strida på fientligt territorium, fullkomligt underlät att ta med i beräkningen att vi kanske skulle bli tvungna att bygga upp något slags försvar? Något höll på att hända med krigsmaktens doktrin.” Moskvins huvuduppgift var att upprätthålla stridsmoralen. Efter en kort fördröjning mottog han en utskrift av Stalins tal tillsammans med anvisningar om att läsa upp detta högt för mannarna. Men vid det laget hade hans regemente inte mycket tid över till möten. ”Har inte tid att skriva”, antecknade politruken den 15 juli. ”Det är möjligt att vi inte är helt besegrade ännu, men läget är ytterst svårt […] Fiendens flyg förstör precis allting. Vägarna är översållade med liken efter våra soldater och vår civilbefolkning. Städer och byar brinner. Tyskarna finns överallt – framför oss, bakom oss, och på vår flank.” Några nya rekryter från västra Ukraina uppmanade männen att sträcka vapen. Läget verkade hopplöst. Den 23 juli var regementet omringat. ”Vad ska jag säga till karlarna?” frågade sig Moskvin i en nedkrafsad anteckning. ”Vi retirerar hela tiden. Hur ska jag kunna få dem med mig? Hur? Ska jag säga att kamrat Stalin är hos oss? Att Napoleon besegrades och att Hitler och hans generaler kommer att begravas här

Ivans_krig_4a.indd 122

10-02-26 13.19.25

Katastrofens vingslag

· 

hos oss? […] Det verkar som om jag inte lyckades övertyga dem särskilt bra”, tillade han följande dag. Efter det uppeldande tal som han föregående kväll hade hållit inför mannarna hade tretton av dem smugit sig iväg ut i skogen. Röda armén kollapsade redan under krigets första veckor. Det konstaterandet är ingen kritik av de enskilda soldaterna. Det handlar om byråkrati, tvång, lögner, skräck och vanskötsel. Problemen var varken nya eller obekanta. Transporterna, som av nästan varenda officer i frontlinjen utpekades som anledningen till att reträtten under juni månad övergick i vild flykt, var till exempel som ett varigt sår för de förband som var förlagda längs den sovjetiska gränsen. ”Vi har inte minsta aning om var och när vi kommer att erhålla den motoriserade transport som vi behöver till de nymobiliserade förbanden”, hade chefen för en infanteridivision i fjärde armén skrivit den 12 mars 1941. Samma månad kunde man i en annan rapport inte finna ett enda förband som hade mer än fyra femtedelar av de transportfordon de behövde. Och det var dessutom omöjligt att ge några garantier när det gällde reservdelar, bränsle och däck. När de lamslagna arméerna i västra regionen fyra månader senare behövde transportmedel för att få fram utvilade reserver till fronten upptäckte de att de saknade minst en tredjedel av den nödvändiga transportkapaciteten. Från sin bostad i Bialystok blev Gabriel Temkin, en judisk flykting undan Hitler som senare skulle komma att strida i Röda armén, vittne till den inverkan som bristen på transportfordon hade. De soldater som han såg bege sig till fronten under den första veckan utgjorde en deprimerande anblick: ”somliga i lastbilar, många till fots, med sina föråldrade gevär löst hängande över axeln. Utslitna, dammtäckta uniformer, inte ett leende i de högst missmodiga, utmärglade ansiktena med sina insjunkna kinder. Lika eländiga”, tillade han, ”var de små lastbilar som drog vagnarna med ammunition, förplägnad och personliga tillhörigheter”. Mannarnas stridsmoral var förtvivlat låg. Det handlade om dålig ledning, otillräcklig utbildning och bristande tro på den egna saken, och de långa marscherna och ännu längre bivackeringarna, ibland ute i det fria, bidrog bara till att förvärra mardrömmen. ”Ibland”, skrev

Ivans_krig_4a.indd 123

10-02-26 13.19.25

 ·

Ivans krig

Soldater ur Röda armén tilldelas ammunition inför ett slag, 1941.

Fedjuninskij om de retirerande arméerna, ”bildade soldaterna, artilleriet, motorfordonen och fältköken flaskhalsar, och då hade nazisternas flygplan en riktigt bra dag […] Våra soldater kunde ofta inte gräva ned sig, helt enkelt därför att de saknade de enklaste redskap. Ibland blev de tvungna att gräva värn med hjälmarna, eftersom de saknade spadar […] Det rådde stor brist även på annan utrustning. Tyskarna var uppriktigt skräckslagna för de sovjetiska bajonetterna, och av den anledningen uppmanades soldaterna att använda dem. För många var problemet att de inte hade något annat val. I juni fick soldaterna i Vitryssland och i Ukraina slut på patroner. Anastas Mikojan erinrade sig regeringens förvåning när den fick veta att armén även hade slut på gevär. ”Vi trodde helt säkert att vi hade tillräckligt åt hela armén”, skrev han i sin självbiografi. ”Men det visade sig att en del av våra divisioner hade dragits ihop enligt fredstida normer. De divisioner som hade försetts med tillräckligt många gevär för krigstida förhållanden höll fast vid dem, men de befann sig alla nära fronten. När tyskarna gick över gränsen och inledde sin framryckning hamnade dessa vapen på tysk-

Ivans_krig_4a.indd 124

10-02-26 13.19.26

Katastrofens vingslag

· 

kontrollerat territorium, eller också erövrades de helt enkelt av tyskarna. Följaktligen slutade det med att reservisterna som var på väg till fronten inte hade några gevär alls.” De retirerande soldaterna övergav allt de inte kunde bära med sig, däribland sina sårade kamrater och Maximkulsprutor.

Under de sista månaderna före kriget hade Röda armén reorganiserat. Debaclet i Finland hade föranlett ett första reformprogram, men det blev Frankrikes fall 1940 som sporrade generalstaben att inrikta sig på förberedelserna inför ett markbaserat anfall. Om de skulle bemöta ett massivt anfall av tyska flygplan och stridsvagnar borde de i sin strategi använda sig av pansarvärnsbrigader som kunde understödja infanteriet. De stora formeringarna bör ha sett imponerande ut, men när anfallet väl kom 1941 dög de inte till mycket mer än uppvisningar. Frontlinjen skulle snart vara så bred att de stora pansarbrigaderna inte längre kunde göra annat än att tränga ihop sig i sina på djupet befästa linjer utan att kunna förutsäga eller reagera på fiendens rörelser – en fiende som de ännu inte hade kunnat känna på pulsen. Infanteridivisionerna tvingades möta de tyska stridsvagnarna utan oavbrutet artilleriunderstöd. Eftersom deras flygvapen hade blivit så fullständigt krossat saknade de dessutom flygunderstöd, och många soldater drog därför slutsatsen att den sovjetiska industrins mödosamma insats under 1930-talet – den stalinistiska revolutionens stolthet – nu var så gott som bortkastad och förlorad. De sovjetiska soldaterna hade förväntat sig nöjet av att få se ett science-fictionspektakel när deras egna maskiner gick i strid. I stället såg de på medan horisonten fylldes med den tyska modernitetens frukter. Generalstaben myntade snart ett nytt ord – ”stridsvagnsskräck” – för att beskriva de värnpliktigas reaktion. Det hade kunnat se helt annorlunda ut. De sovjetiska stridsvagnarna kunde ha varit världsledande. Många hade prövats under spanska inbördeskriget 1936, och vissa modeller hade därefter förbättrats.

Den tunga modellen KV – efter Kliment Vorosjilov – var en skräckinjagande maskin, som i detta skede av kriget nästan helt stod emot de tyska pansarbrytande projektilerna. Den skulle faktiskt stå som förebild för tyskarnas egen ”Tiger” 1943. Den medeltunga och mer lätt-

Ivans_krig_4a.indd 125

10-02-26 13.19.27

 ·

Ivans krig

manövrerade T-34:an visade sig så småningom vara andra världskrigets bästa fältmässiga stridsvagn. Men i det här skedet hade Röda armén fortfarande kvar fler av de äldre lätta stridsvagnarna av typ BT och de föråldrade av typ T-26 och T-28. Dessa stridsvagnar var gamla, få av dem hade fått tillförlitligt underhåll och KV hade i vilket fall som helst en tendens att få motorstopp. Gemensamt för samtliga modeller var dock bristen på reservdelar, för att inte tala om den bristande översynen av skickliga mekaniker. År 1941 ansågs nästan tre fjärdedelar av de tjugotre tusen sovjetiska stridsvagnarna vara i behov av ombyggnad eller omfattande reparation. De skulle inte klara sig till verkstäderna den sommaren. År 1941 gick fler sovjetiska stridsvagnar förlorade på grund av motorhaverier än till följd av tysk eld, och på det hela taget förlorade de sovjetiska styrkorna sex stridsvagnar mot en tysk. Likadant var det med artilleriet av år 1941. Röda armén var välutrustad, men dess flexibilitet gick under fältmässiga förhållanden förlorad på grund av den stelbenta ledningsorganisationen. Det fanns aldrig tillräckligt med välutbildade män för att sköta den komplicerade utrustningen, och det var dessutom föga troligt att de oerfarna officerarna skulle ge mannarna någon större chans att lära sig själva. Officerarna lät följaktligen tunga artilleripjäser av alla slag bli stående i förråden, eftersom de inte vågade riskera att förlora den värdefulla utrustningen. Manskapet var billigare och dessutom lättare att förflytta. Ibland använde man traktorer för att släpa fram den tyngsta utrustningen, men hästar stod för den viktigaste dragkraften. År 1941 använde sig Röda armén fortfarande av tachanka – en vagn som drogs av tre hästar och som hade varit i bruk under inbördeskriget – för att dra fram vissa av de lättare artilleripjäserna till fronten. Men 1941 slaktades hästarna tillsammans med männen, och även om junigräset hade varit frodigt fick man snart ont om furage till de överlevande djuren. Livsmedelsförsörjningen utgjorde ett problem längs hela fronten. Både hästar och män blev allt magrare i lika snabb takt.

Ett annat ödesdigert problem den sommaren var radiosambandet.

Inte heller detta var någon större överraskning. Det dåliga sambandet i fält hade plågat den sovjetiska armén under fälttåget mot Finland,

Ivans_krig_4a.indd 126

10-02-26 13.19.27

Katastrofens vingslag

· 

men ändå hade man inte genomfört planerna på att förse den med utrustning och nyutbildade radiooperatörer. Röda armén förlitade sig i större utsträckning på ledningar än på radio. Systemet var inflexibelt och centraliserat. Stridsvagnsförarna hade till exempel sällan samband med sina kamrater på slagfältet eller ens med sina förbandschefer. De radiooperatörer som befann sig vid fronten var otillräckligt utbildade. De sovjetiska styrkorna använde sig, som en före detta SSofficer erinrade sig efter kriget, ”bara av enkla koder, och vi kunde nästan alltid utan svårighet snappa upp och dekryptera deras radiomeddelanden. Därigenom fick vi snabbt information om läget vid fronten och ofta också om ryssarnas avsikter. Ibland mottog jag sådana rapporter från våra övervakningsstationer före lägesrapporterna från våra egna stridande soldater.” År 1941 krypterade vissa förband inte ens sina meddelanden. Vid Uman den sommaren sändes livsviktiga meddelanden från sjätte arméns stabsofficerare i klartext. ”Vad ska vi annars göra”, undrade en löjtnant, ”när de vill att allting ska sändas utan dröjsmål?” Slutligen hade de svaga och sårade soldaterna föga hjälp att vänta i detta skede. Det plötsliga tyska anfallet omintetgjorde planerna på att flytta bort sjukhus och sjukvårdsmateriel från frontlinjen. Sedan hindrades reträtten av transportsvårigheterna. Den 1 juli 1941 hade sydvästfronten bara tillgång till 15 procent av de sjukvårdsanläggningar som man hade räknat med. I garnisonssjukhuset i Tarnopol, dit Volkov och hans utmattade män skulle ha begett sig först, trängdes inom fem dagar efter det första anfallet mer än fem tusen stridsskadade och utmattade män i utrymmen som var avsedda för två hundra människor. Den 30 juni förtecknades förlusterna under en vecka i en rapport märkt ”topphemligt”. ”Under de militära stridshandlingarnas förlopp mobiliserades inga av sjukvårdsinrättningarna i de västra delarna av Vitryssland”, började den. ”Till följd av detta saknade [väst-] fronten 32 kirurgiska sjukhus och 12 infektionsjukhus, 16 kårsjukhus, 13 förbandsplatser, 7 hållplatser för vidare transport till förbandsplats, 3 motoriserade sjukvårdskompanier […] och andra medicinska inrättningar.” I rapporten tillade man att den utrustning, de läkemedel och andra förnödenheter som dessa inrättningar kontrollerade hade

Ivans_krig_4a.indd 127

10-02-26 13.19.27

 ·

Ivans krig

Artilleriet går i eldställning, sydfronten 1942.

förstörts av bombningar och bränder. Dessutom var personalen ofta död. Även Wehrmacht rullade fram över den ryska stäppen med fler hästar än stridsvagnar. Inom några veckor hade dess underhållslinjer börjat sträckas och tunnas ut över de nästan otänkbara avstånden. Inkräktaren var inte alltid oövervinnelig. Ibland hittade de sovjetiska soldaterna tyskt infanteri som saknade transportfordon eller flygunderstöd. De upptäckte att fascisterna under rätta förhållanden kunde gripas av panik precis lika lätt som Komsomolmedlemmarna. Men under den första tiden fick Wehrmacht stöd från en del av lokalbefolkningen. Tyskarna befann sig ännu inte på gammal rysk jord eller ens på territorium som hade varit sovjetiskkontrollerat särskilt länge.

I städer som Lvov hade civilbefolkningen retat Röda arméns soldater under flera månader. ”Tyskarna är på väg, och de kommer att ta er”, viskade de i den galiziska stadens gränder. Nu flydde eller kapitulerade såväl de soldater som hade samma bakgrund som de tusentals som inte trodde att det var möjligt att hindra den tyska framryckningen. I juli började det strömma in rapporter om soldater som må-

Ivans_krig_4a.indd 128

10-02-26 13.19.28

Katastrofens vingslag

· 

lade hakkors på kläderna, vägrade att skjuta mot tyskar och talade beundrande om Hitler. Deserteringarna var så många att ingen kunde vara säker på det verkliga antalet, än mindre på desertörernas etniska fördelning. Under tre dagar i slutet av juni tog NKVD:s specialstyrkor bakom sydvästfrontens linjer tillfånga nästan sju hundra flyende soldater. På andra håll greps fem tusen man som hade rymt från ett av de katastrofala slagen under de första dagarna. Men det stämde nog att det oftast var soldater från de västra regionerna som försvann. De var oroliga för sina familjer, för det var deras hem som tyskarna ockuperade först det året.

Och vissa av dem deserterade eftersom de inte såg någon anledning att dö för sovjetmakten. Den 6 juli hade fyra tusen ”västerlänningar” flytt från den tjugosjätte armén, och i ett förband hade åttio man vägrat att följa order om eldgivning. Den 12 augusti ansåg arméns politiska styrelse att läget var så allvarligt att medborgare från de västra territorierna – Ukraina, Vitryssland och de tre baltiska staterna – specifikt hindrades från att ingå i nya stridsvagnsbesättningar. Allt detta förvandlades till mördande förvirring i fält. Varken Röda arméns officerare eller manskap hade förväntat sig det här kriget. Inga strider följde en genomtänkt, väl underbyggd plan. Mannarna ogillade sina officerare, misstrodde sina order och misstänkte att somliga av deras egna kamrater var förrädare som bara väntade på att desertera. Om de hade tagit en paus och tänkt över varför de stred skulle de förmodligen ha kommit fram till att fruktan – fruktan för officerarna, för det okända och för säkerhetspolisen lika mycket som för de tyska inkräktarna – spelade stor roll. Sedan kom deras vrede mot hela världen. Vid fronten överlevde högtflygande idéer av annat slag sällan särskilt länge.

Men likväl förväntades dessa män fortsätta strida, utan hopp, dag efter dag. Ett exempel var 117. skyttedivisionen i tjugoförsta armén, som under flera veckor vid upprepade tillfällen retirerade och sedan återupptog striderna. Den 6 juli hade den nått staden Zjlobin vid floden Dnepr.

Där utkämpade den en av de första drabbningarna i samband med försvaret av Kiev – ett dödsdömt fälttåg som enligt de mest försiktiga uppskattningar skulle komma att kosta enbart tjugoförsta armén långt över tusen liv om dagen. Slaget varade i åtta timmar. När det var över hade

Ivans_krig_4a.indd 129

10-02-26 13.19.28

 ·

Ivans krig

själva Zjlobin fallit och återstoden av divisionen hade dragit sig tillbaka till Dneprs östra bank.

Innan männen retirerade hade de lyckats förstöra Zjlobins bro och köpt sig lite extra tid till nästa dag, och de hade dessutom sprängt åtta fientliga stridsvagnar. Men stridsmoralen var låg. De var utmattade, hungriga och uttröttade, och de plågades redan av allt det de hade fått se. Många var sårade. Följande dag väntade strider som vanligt. Deras officerare hade inga andra planer än ett direkt anfall. Liksom föregående dag och alla andra dagar kastade de sina män mot de tyska stridsvagnarna. Det enda som höll männens stridsmoral uppe var deras enhälliga stridsrop, de skräckinjagande Urrah! som ingöt verklig fasa i fienden. Frånsett det var det inte många soldater som hade några bättre vapen än ett gevär av 1890-talsmodell och en bajonett. Till och med molotovcocktails var svåra att få tag i, eftersom Moskva ännu inte hade undertecknat den order som snart skulle sätta kvinnorna i arbete med att köra ned vekar i glasflaskor i en takt av hundratjugo tusen om dagen. I det här skedet, utan att kunna kasta vare sig flaskor eller bomber, kunde soldaterna bara förlita sig på sina händer. Den ena anfallsvågen efter den andra stormade fram, i flera timmar i sträck, ständigt omgivna av dånet från den tyska artillerielden, skriken och det kraschande ljudet av stål mot skelettben.

Det var denna försvarsmetod, dessa hopplösa frontalanfall, som malde ned hela divisioner till stoft. Den väckte avsky hos de berörda männen, i synnerhet om de redan hade tvingats utstå flera veckor av sådana anfall. I Zjlobin kastade tio kommunister bort sina partiböcker så snart skottlossningen började. Minst en man sköt sig i benet för att försöka undkomma striderna helt och hållet. En soldat, som lär ha varit georgier, försökte döda förbandschefen genom att öppna eld mot soldaterna under anfallet. En volgatysk troddes ha gått över till fienden så snart han hade kunnat slinka undan. Men de verkliga överlöparna flydde på ett mer stilmässigt sätt. En morgon sprang två högre officerare trettio kilometer för att komma bort från fronten medan chefen som hade gett order om att luftvärnet skulle öppna eld ”satte sig i bilen och gav sig av” så snart som operationen inleddes. Hittills, tillade dagsrapporten, hade ingen bestraffats, eftersom den lokale militärdomaren,

Ivans_krig_4a.indd 130

10-02-26 13.19.29

Katastrofens vingslag

· 

som var fostrad i utrensningarnas och lögnernas hårda skola, vägrade att undersöka någonting så länge han inte hade tillräckliga handlingar på sitt skrivbord. Till och med tyskarna var förvånade över kaosets omfattning. Det var som om hela befolkningen, både soldater och civilpersoner, hade blivit tokiga. Så snart Wehrmacht intog en ort där det fanns förråd av mat och konsumtionsvaror kunde man räkna med att plundringen skulle börja. I en stad klämdes flera kvinnor och barn ihjäl av en mobb som trängde sig fram till arméns magasin. ”Om någon inte orkade bära en sockersäck”, rapporterade den tyska arméns observatör, ”skar han helt enkelt sönder den, hällde ut hälften av innehållet på golvet och bar hem resten.” I Puchovitji plundrade medborgarna på en enda dag hälften av de militära förnödenheterna och tog, som deras nya herrar noterade, ”i genomsnitt per familj 200 kilo socker, 200 kilo matfett, nästan 350 kilo gryn och sedan en mängd fisk, enskilda förplägnadsportioner och vegetabilisk olja […] Befolkningen hade inte sett sådant överflöd på länge.” I Bobrujsk deltog Röda armén själv i plundringen. ”Den enda skillnaden”, skrev den tyska rapportören, ”var att invånarna plundrade butikerna medan soldaterna plundrade invånarnas hem.” Det sena 1930-talets stalinistregim mötte under de här första månaderna sin nemesis i Ukraina och Vitryssland. Att den nästan bröt samman skulle så småningom komma att leda till en omprövning av den politiska hållningen och ledarskapet, till förändringar i hur kriget skulle föras och människor styras. Men ett redskap i dess arsenal skulle tills vidare visa sig vara avgörande. Den 15 juli utfärdade Lev Mechlis ett direktiv till armén av politiska arbetare vid fronten. Det var förspelet till en order som undertecknades följande dag och som återgav de politiska kommissarierna alla de maktbefogenheter som de hade haft före 1940. Stridsmoralen hade, erkände rapporten mellan raderna, kollapsat fullkomligt. Politrukerna hade inte lyckats övertyga mannarna om att kriget kunde vinnas eller ens om att det överhuvudtaget var någon mening med att fortsätta strida. Och ändå, vidhöll Mechlis, var det dessa soldater som hade till uppgift att ”med vapenmakt avgöra om det sovjetiska folket skulle förbli fritt eller bli de tyska furstarnas och baronernas slavar”.

Ivans_krig_4a.indd 131

10-02-26 13.19.29

 ·

Ivans krig

Den stärkande, storslagna formel som låg bakom dessa ord kunde kanske ha ingjutit mod i folket på hemmafronten och kanske även i de nya rekryter som fortfarande utbildades i lägren. Men vid fronten hade orden för närvarande en ihålig, rent av förolämpande klang. Det var ett misstag att, så som Mechlis föreskrev, säga till soldaterna att Hitlers blixtkrig hade misslyckats och att man redan hade besegrat de dugligaste divisionerna i hans armé. Och sedan kom det deprimerande avsnittet om taktik, formulärartat nonsens som hade lånats från slagorden under inbördeskriget. ”Undervisa all personal i hur en stormning går till”, fortsatte ordern. ”Lär den att känna oförsonlig avsky och vrede inför fienden, att ivrigt krossa den fascistiska byrackan, att trycka ned dess ansikte i jorden, att vara beredd att strida till sista blodsdroppen för varje tum sovjetisk jord. Säg till den att stridsvagnar inte är skrämmande för en tapper och erfaren soldat. Säg till den att det är ett brott att överge sin post utan direkt order.” Orden var ihåliga den sommaren, men de pekade på ett av sätten som detta krig uppfattades och utkämpades på, kriget i soldaternas tankar och i deras familjers förhoppningar. Genom att mätta det offentliga språket med enkla, ständigt upprepade formler skapade regeringen en beslutsamhet som kunde ersätta den förlorade oskulden från år 1938. Det bidrog också till att utesluta alla de andra orden, de panikslagna, arga orden, som kunde ha trängt in i folkets samtal. Den 19 juli utfärdades ytterligare en order som uppmanade till massrekrytering av politiska instruktörer som kunde ersätta de hundratals som hade gått förlorade sedan 22 juni. Propagandainsatsen mattades inte av för ett ögonblick. Röda arméns soldater ställdes i praktiken inför två krig samtidigt. Det första, det som endast de visste något om, var det på slagfältet, granaternas och rökens dånande krig, terrorns och reträttens skamliga krig. Men det andra kriget, som formades av skribenter, var det som propagandan skapade. Både soldater och civilpersoner lärde sig om det i dagstidningarna, av vilka den populäraste, Krasnaja Zvezda (’Röda stjärnan’), lästes upp högt för små grupper vid fronten. De tjänstgörande soldaterna fick även se filmer, däribland journalfilmer, som eftersom de var så omsorgsfullt iscensatta i vissa fall kunde framstå som mer

Ivans_krig_4a.indd 132

10-02-26 13.19.29

Katastrofens vingslag

· 

Soldater utanför Leningrad tar emot en sändning böcker och dokument, 1942.

levande än deras egna fragmentariska minnen av striderna. Striderna verkade äga rum någonstans bortom den verkliga tiden, skräckslagna stunder som man efteråt inte kunde minnas, men Stalins officiella krig rullades upp med episk visshet, i regelbundna och välplanerade episoder.

Sammanlagt anslöt sig över tusen skribenter och konstnärer till fälttåget för att rapportera från fronten, av vilka fyra hundra skulle komma att stupa i striderna. Deras arbete kontrollerades av ett nytt organ, Sovinformburo. Denna övervakade allt från Pravda till de nyhetsblad som delades ut till soldaterna vid fronten. Alla erövrade eller

Ivans_krig_4a.indd 133

10-02-26 13.19.30

 ·

Ivans krig

förstörda tyska stridsvagnar och flygplan registrerades, ofta med ett fotografi, och tidningsläsarna lade märke till det tomrum där de sovjetiska förlusterna borde ha stått, men där det i stället var stämplat slagord eller rent av en kort dikt. Problemet var att ingen kunde ta sig till censurens kontor för att få reda på mer. Säkerheten var så sträng att till och med Sovinformburos heltidsanställda personal ibland fick veta att deras passerkort inte gällde dess huvudbyggnad. Där inne kammade betrodda tjänstemän igenom rapporterna från frontlinjen för att hitta ideologiska misstag, och de korrigerade till och med interpunktionen om denna inte råkade överensstämma med den officiella linjen. Den berömde korrespondenten Ilja Ehrenburg avgick nästan i protest mot de förvanskande reglerna. När en redaktör ändrade ordet ”segrar”, som betydde verkliga framgångar vid fronten, till ”framsteg” i en artikel förklarade det blivande språkröret för Stalins propagandakrig att alltsammans var slöseri med tid. ”Vi ägnar så mycket tid åt korrigeringar”, klagade han, ”att vi förlorar hela dagen, all vår kreativa tid.” En seger, eller kanske ett framsteg, som Sovinformburo tillskrev Röda arméns soldater den sommaren var slaget vid Smolensk. Förlusterna var förödande – trehundra tusen tillfångatagna män och tre tusen förlorade stridsvagnar – men de sovjetiska tidningarna höll tyst om dessa förluster. De koncentrerade sig i stället på det faktum att tyskarnas framryckning mot Moskva hade hejdats. I samma stund prövade dessutom den desperata Röda armén för första gången sitt mest imponerande vapen. Det var så hemligt att det inte hade något riktigt namn förrän det av soldaterna döptes till det kvinnliga Katjusja – den första av de berömda stalinorglarna. Det var denna salvpjäs med beteckningen BM-13 och dess efterföljare som visade att de sovjetiska konstruktörernas vapen kunde tävla med alla andra i hela världen. ”Första gången vi prövade detta utmärkta vapen var vid Rudnja, utanför Smolensk”, mindes marskalken av Sovjetunionen Jerjomenko. ”På eftermiddagen den 15 juli skälvde jorden på grund av de ovanliga raketexplosionerna. Raketerna sköts iväg i luften som rödsvansade kometer […] När många sådana raketer exploderade samtidigt blev effekten fantastisk. Tyskarna flydde i panik, och till och med våra

Ivans_krig_4a.indd 134

10-02-26 13.19.31

Katastrofens vingslag

· 

egna soldater […] som av sekretesskäl inte hade förvarnats om att detta nya vapen skulle användas, rusade bort från frontlinjen.” Stalinorglarna var tämligen ineffektiva med tanke på deras räckvidd, och det slukade stora bränslemängder att i detta skede av kriget skjuta iväg raketerna bara omkring en och en halv kilometer. Men den välkomna anblicken av tyska soldater som flydde fältet gav Stalins propagandister verkligen något att skriva om. ”Reträtten har orsakat panik”, skrev Ponomarenko – chefen för vitryska kommunistpartiet – till Stalin den 3 september. Allt blev dessutom värre av att ”soldaterna är dödströtta och sover till och med under bombardemang […] Vid den förberedande artilleribeskjutningen kollapsar formationerna och många flyr helt enkelt ut i skogen, hela skogsområdet i frontregionen är fullt av sådana här flyktingar. Många kastar ifrån sig sina vapen och beger sig hem. De ser med stor oro på risken att bli omringade.” Detta skulle av säkerhetspolisen uppfattas som ett kollektivt ”förräderi mot fosterlandet”, men moraliska utsagor var bortkastade på de ledarlösa och vilsegångna. Den sommaren blev miljontals man helt enkelt omringade och infångade. Andra, som hade föga utbildning och knappa kunskaper om sina följeslagare, än mindre om sin utrustnings svagheter, sattes in i strid mot en fiende som ända fram till det att den första snön föll hade varit lika självsäker som den hade varit när den tretton månader tidigare hade marscherat in i Paris. De som helt enkelt begav sig hem gjorde det mest naturliga av allt. ”I juni 1941 omringades vårt förband av några tyska soldater utanför staden Belaja Tserkov”, förklarade en före detta soldat. ”Politruken mönstrade de återstående soldaterna och gav oss order att bryta oss ur omringningen i grupper. Jag och två andra soldater i vårt förband […] bytte till civila kläder och bestämde oss för att bege oss hem. Vi fattade det beslutet”, förklarade han, ”därför att de tyska soldaterna som nalkades oss enligt ryktet hade ryckt fram långt österut.” Tyskarna själva var oförberedda på det stora antalet fångar de tog. I slutet av 1941 hade de enligt en försiktig uppskattning mellan två och tre miljoner krigsfångar ur Röda armén. Man hade inte ägnat en tanke åt hur man skulle inhysa och ta hand om dessa män, eftersom det uti-

Ivans_krig_4a.indd 135

10-02-26 13.19.31

 ·

Ivans krig

från det nazistiska sättet att tänka aldrig hade varit värt att planera. Efterhand som Wehrmacht svepte österut föstes många av dess fångar samman i sina före detta kaserner eller fängelser. Andra satt på huk ute i det fria utan annat skydd än taggtråden som höll dem inspärrade.

Chocken denna juni var så allvarlig att det tog tid innan berättelserna om illdåden började spridas, historier om judar och kommunister som valdes ut för att torteras och avrättas, om misshandel, svält, brutal sadism och kollektiv långsam död. Under krigets första dagar gav Röda arméns soldater helt enkelt upp när de upptäckte att de var omringade och sämre beväpnade.

Den 22 juni gav Högsta sovjet armén befogenhet att straffa desertörer. Samma dag sörjde man för att inrätta tre man starka krigsdomstolar. Dessa skulle vara verksamma vid fronten och i alla andra områden som påverkades av kriget. Krigsdomstolarna hade rätt att utdöma dödsstraff, även om det fanns en klausul i deras föreskrifter där de ombads informera Moskva via telegrafi när det gjorde det. Om de inte fick något svar inom sjuttiotvå timmar skulle dödsdomen inte kunna överklagas utan verkställas. Alla andra straff som de utdömde skulle kunna verkställas omgående, även om de i praktiken innebar dödsdomar. Dessa befogenheter var nog så omfattande, men i praktiken handlade cheferna ofta på egen hand. Den 14 juli mottog Mechlis ett meddelande från sin ställföreträdare vid sydvästfronten som klagade över att man utmätte så överdrivet många dödsstraff i en armé där det rådde sådan förtvivlad brist på manskap. Som vanligt bifogades några skräckexempel. I ett fall hade en löjtnant skjutit två män och en kvinna ur Röda armén som utan ledare hade kommit till hans förband för att tigga om mat. Sådana rapporter ändrade ingenting vid fronten. Det var inte många officerare som kände sina män särskilt bra, och ingen kunde känna dem alla, eftersom gamla förband upplösts och nya bildades så fort. Avrättningen av Pavlov och andra liknande fall bevisade att straffet för en officer som misslyckades antingen var en kula från fascisterna eller en från NKVD. Fotsoldaterna förtrycktes därför att deras chefer i sin tur fruktade för sitt eget skinn. Grymheten blev ett sätt att leva. I augusti 1941 betonades på nytt officerarnas sårbarhet för be-

Ivans_krig_4a.indd 136

10-02-26 13.19.31

Katastrofens vingslag

· 

straffning. Order nummer 270, som Stalin själv undertecknade, offentliggjordes aldrig vid den här tiden. Men dess innehåll fick stor spridning och lästes upp högt under de möten som politrukerna vid frontlinjen tvingades utlysa. Den följde efter det att hundra tusen man hade kapitulerat på en enda dag. Offren vid Uman hade inte mycket val, eftersom de till skillnad från Boldin var omringade på den öppna stäppen, inte i skogen och träsken där soldaterna kunde gömma sig. Men Moskva bedömde med sin vanliga moralism att deras handling var vanärande och feg. I fortsättningen, stod det i ordern, skulle varje officer eller politisk instruktör som avlägsnade sina kännetecken i strid, retirerade bakom linjerna eller lät sig tas som fånge räknas som en uppsåtlig desertör. Officerare som försökte desertera i fält kunde skjutas av sina överordnade. Till och med en ovilja att anföra soldaterna från fronten skulle kunna räknas som desertering om detta passade de lokala myndigheterna. Ordern föreskrev för övrigt att uppsåtliga desertörers familjer nu skulle gripas. Detta var en grym inställning, även om den i grund och botten inte var helt ny. I åratal hade desertörers familjer straffats genom att man hade undanhållit dem pensioner och andra materiella rättigheter. Men hotet om fängelse var förfärande även i ett system där allting, till och med ett barns skolgång, hängde på familjens kollektiva heder i myndigheternas ögon. Ordern kom till exempel att innebära att alla vilkas lik inte återfanns – det vill säga alla de tiotusentals som sköts ned över floder och träsk, sprängdes i stycken eller åts upp av råttor – räknades som desertörer av armén. Att bli saknad i strid var ett vanhedrande öde. Den där första sommaren fanns det emellertid gott om män som struntade i sådana bestämmelser. Nikolaj Moskvin fällde följande kommentar när hans tretton soldater försvann: ”Jag har talat med vår chef. Han har påmint de övriga om deras ansvar. Han har berättat för dem att det finns en lista, att vi har en lista, över alla deras släktingar.

Men sanningen är den att många av de här pojkarna kommer från platser som fascisterna redan har intagit. De bryr sig inte längre om adresser.” Moskvin sköt sin förste desertör den 15 juli. Soldaten kom från västra Ukraina. Tre veckors artillerield, marscher, sömnlöshet och skräck

Ivans_krig_4a.indd 137

10-02-26 13.19.32

 ·

Ivans krig

hade fått desertören att närma sig bristningsgränsen, och det spelar kanske ingen roll vilken förevändning han valde just då. Hans brott var att uppmana alla sina kamrater att kapitulera eller att åtminstone avbryta eldgivningen. Sedan konfronterade han Moskvin. ”Han gjorde en Hitlerhälsning, antar jag, lade geväret på axeln och gick sin väg mot snåren”, skrev Moskvin. Det blev för mycket för en av de andra ukrainarna i skaran. ”Röda arméns menige Sjuljak fällde honom med en kula i ryggen”, fortsatte politruken. Den döende mannen svor mot sina före detta kamrater från marken. ”De kommer att döda er allesammans”, sade han. ”Och du, din blodbefläckade kommissarie, dig kommer de att hänga först.” Moskvin tvekade inte. Han höjde sin Naganrevolver och sköt offret inför hela kompaniet. ”Pojkarna förstod”, skrev han. ”En hund ska dö som en hund.”

Oavsett vad Moskvin tvingades berätta för männen så var hans egen tillförsikt borta. I slutet av juli krossades hans förband under ett tyskt anfall. Moskvin blev själv sårad. Hans kamrater kunde inte förflytta honom, så han och två andra män lämnades kvar i skogen i väntan på att undsättas. Ingen undsättning kom, och de blev övertygade om att deras kamrater hade glömt bort dem. I själva verket var de flesta av regementets män döda. De hade förråtts av en desertör bland sina egna bara några timmar efter det att de hade lämnat sina sårade. ”Jag är på gränsen till ett fullkomligt moraliskt sammanbrott”, skrev Moskvin den 4 augusti. Hans sår var smärtsamt, och han fruktade att han skulle få kallbrand i det. ”Vi gick vilse”, fortsatte han, ”för vi hade inga kartor. Det verkade som om vi inte hade fler kartor än flygplan i det här kriget.” De båda pojkarna låg och sov intill honom, men han kunde inte vila. ”Jag känner mig skyldig därför att jag är hjälplös och därför att jag vet att jag kan ta mig samman igen”, skrev politruken förtvivlat. Det var meningen att tron på kommunistpartiet skulle göra honom till en hjälte, men i stället tänkte han bara: ”Jag orkar helt enkelt inte.”

Skogarna där Moskvin befann sig låg inte långt från en by i provinsen Smolensk. Efter tre dagar, kanske ännu längre, eftersom någon hade haft tid att stjäla hans handeldvapen medan han sov, hittades han av en skara bönder som räddade honom. Moskvin skulle senare få veta att hans räddare även hade diskuterat möjligheten att förråda de tre och

Ivans_krig_4a.indd 138

10-02-26 13.19.32

Katastrofens vingslag

· 

överlämna dem till den tyska polisen. Beslutet att gömma dem kan ha avgjorts av tanken att någorlunda friska män skulle kunna hjälpa till med skörden. Moskvin beskrev det arbete han utförde när betorna och potatisarna hade växt sig tillräckligt stora för att tas upp. Han tvingades hålla mun när bönderna sade till honom att de hade upplöst sin kolchos och inte längre följde de sovjetiska bestämmelserna. Han tvingades utstå det hårda arbetet och leran, den plumpa förtjusningen över Stalins besvär och de spekulativa förhoppningarna om en förändring. ”Allting fungerar inte som det beskrivs i de böcker vi var tvungna att studera”, krafsade politruken ned en kväll. Dessa byar, skrev han, var inte det minsta lika de pulserande, kultiverade städer som alla hade varit så stolta över i det där andra, fredstida universumet. Kanske, tänkte han, skulle inte ens sovjetmakten kunna förändra byn, den urtidsvärld som han nu lärde känna. Moskvin hade varit i krig under mindre än två månader. Det var fortfarande sommar, och skogarna var gröna, men han hade förlorat kontakten med den sovjetiska tillvarons vissheter.

Ivans_krig_4a.indd 139

10-02-26 13.19.32