9789173874069

Hamn för rebeller och änkenåder

Hamn för rebeller och änkenåder

Sigtunastiftelsen och författarna

Ylva Eggehorn 1

libris

2

Hamn för rebeller och änkenåder

Sigtunastiftelsen och författarna

Ylva Eggehorn libris

3

Copyright © 2015 Författaren och Libris förlag, Örebro Formgivning: Margareta Brisell Axelsson Alla fotografier © Sigtunastiftelsen (fotografer: Jonas Andersson-Fisk

s 119; Fototjänst Avesta s 143; Agnete Hjorth s 86; Jaeger s 10; Sven Järlås s 81, 132; Eric Lilliehöök s 82, 127; Ingemar Lundkvist s 173; Pressens bild AB s 141; Sannas foto, Sigtuna s 71; Sigtunastiftelsen s 17, 24, 31, 34, 40, 50, 57, 63, 91, 101, 107, 122, 176, 189; Stockholms-Tidningen/Stockholms Dagblad s 76; Rolf Söderberg s 171; Uppsala-Bild s 104, 157) författarfoto : Magnus Aronson Tryck: Livonia Print, Lettland 2015 ISBN 978–91–7387–406–9

www.libris.se

4

Innehåll

Diktarborgen i Sigtuna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Söderblom, Tolstoj och Oscar Wilde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 En plats för dialog . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 Gästerna anländer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 Diktens frihet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 Diktarkonferensen 1935 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Kulturell beredskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 Hamn för rebeller och änkenåder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 Författarbordet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Kriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 Freden och de överlevande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 Brobyggaren Olov Hartman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131 Femtiotalister och sextiotalister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 Tidskriften Vår Lösen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 Direktorsparad och oro för framtiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 Minnet av framtiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 Röster ur Gästboken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 Författarstipendiater på Sigtunastiftelsen 1937–2015 . . . . . . . 201 Personregister . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205

5

6

Diktarborgen i Sigtuna

Nittonhundratalet startade möjligen en aning försenat. Kanske det berodde på det förargliga och beklagliga unionsbrottet 1905.

Norge ville inte längre vara i förbund med Sverige, och den befrielsen firas än idag i Norge med nationell högtidsdag 17 maj.

Från svenskt håll var känslorna blandade; från anklagelser om otacksamhet ”efter allt vi har gjort för Norge” till äkta besvikelse över att det man såg som en historisk del av nordiskt samarbete hade misslyckats. Finland – nästan halva Sverige – hade varit svenskt i 800 år, innan Sverige förlorade det till Ryssland. Och nu Norge!

Från 1600-talet och framåt hade svensk nationell självkänsla hela tiden prövats genom förlust efter förlust av tidigare vunna territorier. Det är svårt att flytta ur en väl inhägnad kolonialmakt till en betydligt mer anspråkslös boning. Hur vi än ser på saken idag, var det förmodligen en långvarig spricka i den svenska självbilden som behövde repareras några år in på det nya seklet.

Kultur brukar visa sig vara ett bra och oblodigt vapen i det läget.

Litteraturen skulle kunna bli ett verktyg för skapandet av en ny nationell identitet. Användbarheten var uppenbar. Ansatserna till något nytt var verkligen både många och lovande redan i början av det nya seklet. Folkrörelserna samlade medborgare till kamp

7

för arbete, rösträtt, kvinnors rättigheter, tryck- och yttrandefrihet.

Värdighet genom nykterhet! Framtidstro genom väckelse! Drömmen om trädgårdsstaden – ett helt nytt koncept för samhällsplanering – landade i Sverige med koloniträdgårdsrörelsen.

En av de första koloniträdgårdarna invigdes i Uppsala redan 1906, i Svartbäcken. Invigningstalare var ingen mindre än professor Hultkrantz – mannen bakom Suecia Anatomica, en gigantisk undersökning av 40 000 exemplar svensk manlig befolkning ur rasbiologisk synpunkt. Märkligt nog, konstaterade Hultkrantz, var den svenska rasen inte så långskallig som man hade trott. Kvinnoskallarna hade man ännu inte hunnit med; det var givetvis bara en tidsfråga. Det handlade inte om ett kuriöst intresse för huvudformer utan ingick i ett politiskt projekt för framsteg och utveckling.

Framväxten av ”en sundare folkstam” var ett mål lika viktigt som hygien och medborgerlig grönsaksodling. Nu skulle fattigdom och förnedring bekämpas.

Samsynen kring allt det här var bred och hoppfull. Allt som då stod i startblocken hade ännu inte hunnit kompliceras eller utvecklas till vad som sedan skulle komma. Konsekvenserna var oprövade. Världskrig – de två som skulle komma – var ännu otänkbara. Allt växte tillsammans: framtidsodlingen var igång.

Det är försommar; syrendoften kan göra den nyktraste galen, gökarna kring Uppsala har fullständigt tappat huvudet och näktergalen ska vi inte tala om, han bubblar och sisslar, trånsjuk och krävande, översvämmad av sin egen hänförelse, backar och tar sats igen, kommer ur rytmen, skriker till skarpt och kort och tystnar tvärt när studentsångarna klarar strupen och tar ton under Fredrik Lindborgs ledning.

8

Varför är det alltid försommar i början av nittonhundratalet? Varför står alltid jorden het och ångande under lärkorna så att man måste in i lövskuggan för att lyssna till hur härligt majsol ler? Varför är Sverige så svenskt från 1907 och framåt att den blå färgen i fanan nästan bryter samman av mättnad – det borde ju fläkta lite här strax utanför staden? Men i sluttningen vid det nygrävda området för koloniträdgårdar i Svartbäcken står luften stilla som om själva framsteget hämtat andan en stund innan det ilar vidare.

Ur Liljekonvaljekungen Men på den tilltänkta platsen för Sigtunastiftelsen, där det första djärva spadtaget gick ner i jorden år 1916, med nytillträdde ärkebiskopen Nathan Söderblom som grävare, tänkte man inte i första hand på litteratur som en väg in i framtiden. Däremot på dialog.

På öppenhet och respekt för andras övertygelse. För argument prövade i ärlig och rak ”ridderlig” ordstrid.

Detta var revolutionerande i ett land som intill nyligen hade hyst svag tillit till medborgarnas förmåga att själva bilda sig en uppfattning. Ett land där politik och kyrka levde i en världsunik symbios. Kyrkan hade alldeles nyss skrivit in sin signatur i medborgarnas kyrkogångsböcker vid varje nattvardsbesök. Fyra gånger om året borde man bevista Herrens heliga nattvard för att kunna anses som en betrodd samhällsmedlem. Detta plus vattkoppsvaccinering krävdes vid ansökan om tjänst och för förtroendeuppdrag. Politisk rösträtt delades ut (till män) i proportion till storleken på den privata förmögenheten. Somliga blev utan. Verner von Heidenstam skrev upprörd: ”Det är skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar!”

9

Manfred Bjรถrkquist

10

Demokratin var ny och spröd. Kvinnors rösträtt inte vunnen. I förhållande till den politiska kampen för frihet och rätt kändes kyrkan föråldrad och maktfullkomlig. Vetenskaplig kritik hade rasat mot kyrkan sedan 1870-talet och inom arbetarrörelsen fanns en grundmurad misstro mot vad man såg som svek mot samhällets minsta. Dessutom började man uppleva kyrkan som unken, tråkig och instängd i gamla former, jämfört med de nya väckelserörelsernas sånger och varma gemenskap.

I detta tidsläge uppstod ungkyrkorörelsen som ett svar på det akuta behovet av förnyelse. Den kom inifrån Svenska kyrkan, men inte uppifrån, och skapades av ett nätverk av unga teologer som ville engagera sig i kultur- och samhällsfrågor. Över hälften av samtliga studenter i Uppsala tillhörde rörelsen när den började nå ut till de unga! Ungkyrkorörelsen med Manfred Björkquist i spetsen ville ge sig ut i samhället och skapa nya mötesplatser för samtal med de nya organisationer och rörelser som höll på att bygga framtidens Sverige. ”Vi ger oss iväg två och två och söker upp andra, vi sätter igång förutsättningslösa samtal!”

Efter cykelresor, fotvandringar och tågresor till diverse konferenser hade man hunnit bli varm i kläderna. Nu sökte man efter en plats där man skulle kunna bjuda in till dialog, så långt från överhetskyrkans diktat som man kunde komma. Där alla parter skulle vara beredda att lyssna och ompröva.

Givetvis fanns en förhoppning om att nya perspektiv skulle öppna sig för dem som hitintills varit kallsinniga emot det kristna budskapet. Men det nya var att man inte tänkte i erövringstermer.

Ungkyrkorörelsen räknade med Nationen i en alldeles speciell mening, en så att säga metafysisk nationalism. Eftersom Gud skapat människorna och drev historien framåt i samverkan med dem,

11

hade han en avsikt inte bara med fromma individer, inte ens bara med kyrkligt engagerade; Sveriges folk var, precis som alla andra folk Gud hade skapat, i princip ett Guds folk. Vare sig man visste det eller inte.

Denna slags teologiska nationalism handlade inte om att etablera just svenskarna som det främsta folket i mänskligheten, det handlade inte om överlägsenhet. Nej, varje nation, tänkte man sig, hade en egen, unik kallelse, en speciell uppgift eller gåva att ge till mänskligheten. Ungkyrkorörelsens uppgift, som man tog på sig med entusiasm, var att tillsammans med andra rörelser i tiden ta reda på vad just det svenska folkets kallelse skulle kunna vara i den aktuella historiska situationen. Och den kallelsen inkluderade engagemang i samhälls- och bildningsfrågor.

Oklarheten och riskerna med denna entusiasm ser vi efteråt, men i sitt eget tidshistoriska sammanhang innebar ungkyrkorörelsen något nytt – ”ridderlig ordstrid” istället för myndighetstvång och diktat – där alla hade något att lära av varandra.

* Sigtunastiftelsen med gästhemmet, folkhögskolan och läroverket byggdes och invigdes 1917 med avsikten att bli en sådan plats.

Konferenser anordnades med djärva och oväntade möten mellan arbetare, akademiker och arbetsgivare, direkta förspel till Saltsjöbadsavtalen. Mellan socialistiska och kristna studenter. Mellan präster och läkare som talade med varandra om den nya psykoanalysen.

Det skulle dröja innan författarna kom, och det var kanske aldrig riktigt meningen att de skulle komma. Åtminstone inte

12

så som det sedan blev. I formuleringen kring Sigtunastiftelsens syfte finns ”tacksamhet för reformationens gåva” och tanken på ett bildningsarbete i samma anda; ett instrumentellt användande av kunskap och kultur, med andra ord.

Manfred Björkquist skrev 1917 i ett brev till Oskar Ekman, Sigtunastiftelsens mecenat och en av den tidens stora filantroper, att han drömde om en ”författar- och diktarkoloni” i Sigtuna, som skulle inspirera och stödja det som Stiftelsen stod för. Planer fanns på ett Diktarhem i Sigtuna placerat i fastigheten Drakegården nere i staden. Men att Gästhemmet skulle bli en plats för författare som inte kunde eller ville användas till något särskilt var oväntat. Det var något som bara hände. Platsen innehöll förutsättningarna långt innan någon var medveten om dem.

13

14

Gästerna anländer

År 1921, fyra år efter att man börjat sin verksamhet, kom Rabindranath Tagore på kort besök till Sigtunastiftelsen. En långväga gäst från Indien och hyllad som en rockstjärna. Åtta år tidigare hade han fått nobelpriset i litteratur; en av de ivriga förespråkarna för hans utmärkelse var Nathan Söderblom.

Indien var ännu inlemmat i det brittiska samväldet och Tagores Gitanjali – prosadikter översatta till engelska – hade begåvats med ett entusiastiskt förord av W.B. Yeats, men trots detta var steget stort att dela ut det relativt nyinstiftade priset till en författare från Asien; en hindu! Men Tagore var oemotståndlig med sin musikaliska poesi som förenade sensualism och andlighet. Han var inte bara poet utan också sångare och musiker. Elegant och lekfull, älskad i hela den bengalitalande världen ända bort till Burma, tog han nu västerlandet med storm.

Det kom en dag när jag inte höll mig själv i full beredskap inför dig; då steg du in i mitt hjärta, objuden, som vem som helst i vimlet på gatan, en okänd, och du satte obemärkt ditt kungliga sigill från evigheten på en mängd flyktiga ögonblick i mitt liv.

Och idag, när jag av en ren tillfällighet riktade ljuset mot dem och såg din signatur, upptäckte jag att de hade legat ut-

29

spridda i dammet, blandade med mina minnen av glädje och av sorg från helt vanliga dagar jag hade glömt.

Du vände dig inte bort i förakt när du såg att jag böjde mig ner som ett barn för att leka i det där dammet, och stegen jag hörde i mitt lekrum är samma steg som ger eko från stjärna till stjärna …

Indiska influenser i svensk skönlitteratur är inte alls sällsynta och kan ibland kopplas direkt till läsning av Tagore. Gunnar Ekelöf hör till de författare som inspirerats av indisk litteratur, liksom Hjalmar Gullberg, Dan Andersson, Göran Tunström och Lars Andersson.

Somligt av det blommande i Tagores diktkonst om kärlek och längtan har möjligen vissnat en aning, men märkligt nog kan man återfinna en av hans texter i Psalmer i 2000-talet. Den är franciskanskt enkel och i takt med det nya millenniets miljömedvetenhet, här översatt av Maria Küchen: Stilla min själ, träden är bön./Jag ber ett träd:/ Berätta om Gud/ och det blommar.

Stilla min själ, vattnet är bön./Och vattnet vill/ berätta om Gud/ när det porlar.

Stilla min själ, jorden är bön./ Jag viskar, jord,/ berätta om Gud/ och Du ger liv.

Tagore skrev ingenting i Sigtuna, han dök upp som en exotisk fågel, lyste upp Stiftelsens trädgård vid den porlande springbrunnen med sin närvaro, och försvann igen.

Husmor Lisa följde honom hack i häl under det korta besöket

30

Rabindranath Tagore och Manfred Bjรถrkquist vid Tagores besรถk pรฅ Stiftelsen i maj 1921.

31

med en stor skål, till brädden fylld med svenska jordgubbar. Han lämnade den osynliga författarporten in till Sigtunastiftelsen på glänt.

Sju år senare stod en betydligt trubbigare gestalt på tröskeln med många förbehåll. Han var ”lite febrig” av en oläkt tbc.

* Jag visste ingenting om Sigtuna, ingenting om Manfred Björkquist och hans verk. Men det fanns på högskolan ett gäng äldre studenter, som kallade sig ”Pastorala klubben”, och som jag tidigare berört. De brukade göra vårutflykter till den lilla medeltidsstaden Sigtuna; av deras skildringar förstod jag, att där fanns något att hämta.

Jag var nästan alltid lite febrig och märkte, att jag inte klarade att bo i Stockholm. Jag ringde därför Arne Munthe, senare rektor vid Sigtuna humanistiska läroverk, och frågade honom, om man kunde bo på Sigtunastiftelsen utan att bli föremål för pinsamma närmanden från protestantiska präster. Han svarade, att detta utmärkt väl gick för sig – men jag fick lov att lära mig dricka svagdricka; andra drycker förekom där inte. Det lät hotande, men jag bemannade mig och for ut.

Ung, hostande, bildningstörstande och arg. Författaren Sven Stolpe hade redan utkämpat duster med den svenska litterära världen och skaffat sig ”energiska fiender”. Och han skriver i sin självbiografi Idyll och orosmoln att ”jag dröjde inte att skaffa mig flera”.

Men det första, avvaktande besöket på Sigtunastiftelsen ledde till

32

en högst oväntad vänskap: ”Jag kom sedan att bo där i sammanlagt kanske två år. Sigtunastiftelsen blev mitt egentliga hem”, skriver han.

Husmor Lisa Biberg var en av anledningarna till att det blev så. Stolpe hade redan vistats länge på sanatorium i Schweiz. Hans dagbok därifrån berättar om intensiva studier, litterära upplevelser, artikelskrivande och möten med författare – lungsjuka eller på besök. Det skulle dröja länge innan tbc var en så gott som utrotad sjukdom i Europa. Långt in på 1950-talet fanns sanatorierna kvar i Sverige. De intellektuella som hamnade där fick ironiskt nog just det andrum de behövde för sitt skrivande, i ett boende många av dem aldrig skulle haft råd med om de varit friska.

Sigtunastiftelsen erbjöd ett annat slags andrum för Sven Stolpe – han behövde inte hela tiden notera vilka som dött under natten, som i Schweiz: ”… sett en skymt av den dödsdömde W., som emellertid är pigg och rolig. Försökte ta död på sig under ett år i sus och dus men misslyckades och får nu spotta blod ytterligare ett par år.”

Och Lisa Biberg gav något som en aldrig så skicklig läkare inte kunde ge: ”Hon kom att bli min mor i mer än ett avseende. Hon var prästdotter, men spydig, humoristisk, tolerant – med en rörande kärlek till och vördnad för stor dikt.”

Till Lisa Bibergs ära skrev Sven Stolpe ett bordstal på vers som berättar att han inte var ensam om sin tacksamhet över att hon fanns. Hon var med om att öppna dörren för en långsamt växande skara av författare som sökte sig till Stiftelsen.

Det lösa folket, skalders och poeters skara är föga lagt för fromma stiftelser med ängsligt övertäckta, döda fristelser …

33

Husmor Lisa Biberg med en grupp författargäster.

Men i sitt prästgårdsöga Lisa fick en flisa av diktens spegelglas, den formförvridande, och se – i början törstigt kvidande men sedan utan märkbart lidande kom glidande en ström av diktare till Lisa …

Den norske författaren Ronald Fangen, Olof Högberg som skrev romanen Den stora vreden, den gåtfulle och ambivalente Bertil Malmberg och den omsusade nye arbetarförfattaren Harry Martinson hör till de diktare som kom glidande, och som Stolpe räknar upp i sin hyllning. Flera av gästerna kom faktiskt till Sigtunastiftelsen på grund av Sven Stolpes ivriga rekommendationer.

Men förutom Lisa Biberg fanns en annan person som fick Sven Stolpe att lägga ner vapnen och göra Sigtunastiftelsen till sitt hem under ett par år. Han fanns inte på plats personligen, men Stolpe

34

började läsa hans böcker. Och upptäckte en för honom okänd författare och forskare: Nathan Söderblom.

Jag hade fått en totalt religionslös uppfostran, berättar Sven Stolpe. När han nu började bläddra i Söderbloms religionshistoriska skrifter, stående på läktaren i Sigtunastiftelsens bibliotek, blev han först så tagen att han inte kunde förmå sig att gå ner i läsesalen och sätta sig, ”jag stod kvar där uppe och läste med klappande hjärta …” Han tyckte sig möta en svensk intellektuell som diskuterade vetenskap och religion med briljans, värme och andligt djup – något fullständigt oväntat.

På kvällen tog han med boken till sitt rum.

Den natten sov jag inte mycket. Jag var ung och okunnig. Jag var tjugotre år gammal och djupt obildad. Jag vill inte säga, att jag med en gång blev bergfast övertygad om att resonemanget var riktigt … men det hände någonting annat – med en gång kände och förstod jag, att hela denna sfär var verklighet och liv, var centralt liv, och att jag aldrig mer skulle kunna förneka dess vikt. Jag läste först som i ett rus – ungefär som jag tidigare läst Paul Valéry eller Heidenstam eller Paul Claudel. Det var som om jag i många år hade flackat och farit, letat och snokat men aldrig funnit en fast punkt – nu såg jag denna fasta punkt.

Stolpe skriver att han efteråt grubblat över vad som egentligen hände den natten. Ett tänkande bröt in som skingrade dunklet, berättar han – men det var framförallt inte själva teorin som övertygade honom; han var lika tagen av de katolska författare som Söderblom avvisade och ogillade! Det var snarare ett tonfall och

35

en mognad han inte tidigare mött på sitt eget språk. Stolpe skulle förbli en orolig själ, och med flackandet och farandet i olika riktningar var det långtifrån över.

Men ”Söderblomeffekten” satt i.

* Stolpe nämner som sagt Olof Högberg som en av de första författarna som sökte sig till eller hamnade på Sigtunastiftelsen.

Högberg skrev romanen Den stora vreden men var själv inte lika imponerad av den som kritikerna eller läsarna; hans livsverk var en avhandling om trekopparproblemet som han ansåg sig ha löst.

När den refuserades såväl i Sverige som i Frankrike höll han fast vid rollen som missförstått geni och ville inte kännas vid att allt detta arbete skulle vara vetenskapligt värdelöst.

Manfred Björkquist hade skaffat Högberg en tids vistelse i huset till en billig kostnad. Ett av de nyare rummen på Sigtunastiftelsen heter Stora Vreden, till minne av hans litterära insats. Inte för inte var det Högberg som kom på idén att kalla Sigtunastiftelsens anläggning för Gästhem.

* Vem drömde mig?

Vem spelade mig?

Vem sjöng min sångs tonart?

Vem lånade mitt namn?

Vem iklädde sig min skugga?

Vem ropade ”jag” genom min mun?

36

En av Bertil Malmbergs sista dikter ställer denna högst berättigade fråga efter ett författarliv som skrivit sig igenom sexåringens djupa övertygelse om att bli (och vara) ”världens bästa författare”, faderns kulturella uppmuntran fram till Malmbergs debut som arton­åring på Bonniers, vistelsen på hospitalet i München på 20-talet, omvändelsen och engagemanget i Oxfordrörelsen, kritiken och det häftiga avståndstagandet från tron senare, arbetet med dramatik, essäer och lyrik med allt mer finslipade språkliga verktyg, en stol i Akademien, litteraturkritik, författarbiografi och den utsökta självbiografiska barndomsskildringen Åke och hans värld. Så många röster i ett författarskap.

Sven Stolpe nämner honom tidigt som besökare på Sigtunastiftelsen, och på 30-talet deltog han i flera av författarkonferenserna där. En ung man vid namn Werner Aspenström gick på Sigtunastiftelsens folkhögskola, när Malmberg gästade Stiftelsen. Han berättar om sitt möte med miljön och den redan omsusade författaren i slutet av 30-talet: Malmberg var inte den första livslevande skald jag sett och hört recitera (officiera vore kanske i hans fall ett lämpligare uttryck), men en av de första. Jag hade något slumpmässigt hamnat i Sigtuna, på folkhögskolan som sorterade under Stiftelsen, Manfred Björkquists skapelse. Gästhemmet var ett omtyckt tillhåll för författare, några vistades där som stipendiater, det ordnades särskilda och välbesökta diktarkonferenser … som utomstående men med rättighet att uppehålla sig i rosengården hade man möjlighet att tjuvtitta och tjuvlyssna på de debatterande eller mediterande snillena.

Malmberg var ett stort och aktuellt namn, hyllad, kriti-

37

serad, guldmedaljerad som upphovsman till ett av 30-talets centrala verk, ”Dikter vid gränsen”. En folkkär diktare blev han aldrig. På brasaftnar och skolfester med inslag av poesi höll man sig till namn som Dan Andersson, Jändel, Karlfeldt, Gullberg, Selander, Boye, jag kan inte minnas att någon vid de deklamationstävlingar som förekom på skolan valde att läsa Malmberg.

Lärarinnan i svenska, Gertrud Aulén, som i sin dubbla egenskap av kristen och folkbildare var bekymrad över det ödsliga i diktarens kultursyn, berättade att han vid ett samtal med henne yttrat: ”Även en solnedgång kan vara vacker.”

Det gjorde intryck på mig, det lät så suveränt, på något sätt arrogant i det lokala och temporala sammanhanget. Vi befann oss i decenniets senare del, i dyningarna efter en kristid, bland eleverna fanns en liten men markant grupp väns­ tersinnade ungdomar. I samma byggnad som dessa ivriga samhällsdebattörer, ett par trätrappor högre upp, satt alltså en medelålders diktare som inte ville offra så mycket som en versrad på en framtidstro utan tvärtom spikat fast att vägen stupade nedåt ”som en hadestrappa” …

En dag fattade jag mod, klev uppför trapporna och knackade på, mitt livs enda hemfridsbrott av det slaget.

Hur det gick kan man läsa i Aspenströms Bertil Malmberg, Svenska Akademiens Minnesteckningar, 1987. Men som läsare av denna bok om författarna och litteraturen på Sigtunastiftelsen gör man klokt i att lägga baksidestexten till Malmbergsboken på minnet.

Där säger Bertil Malmberg i en intervju från 30-talet:

38

I varje fall anser jag inte, att konsten är sitt eget ändamål.

Ingenting i världen är sitt eget ändamål, så vitt jag vet. Men det är avgjort löjligt att begära av dikten, att den ska agitera för vissa praktiska önskemål och nyttigheter. Dikten vill påverka livet i dess totalitet, den vill med språkets hela trolldom leda det i riktning mot högtid och form, stil och stillhet.

Hans stil skulle förändras radikalt senare, skriver Aspenström, inte mot stillhet utan uppbrott: ”Men språkets trolldom bestod.”

* Skönlitterär författare kunde han blivit, om inte Världen och ansvaret för den kommit i vägen. Hans stil är avskalad och inspirerad av mystikernas språk – en vandring på hög höjd, med fri utsikt långt ovanför trädgränsen och blommande krypljung på marken. Ämbetsmannen som skulle bli FN:s generalsekreterare gick omkring i Sigtunastiftelsens klosterliknande trädgård och läste igenom ett manuskript när Sven Stolpe skrev på sin första roman i Sigtuna: ”Jag mötte Dag Hammarskjöld på Sigtunastiftelsen 1930. Han gick fram och tillbaka i arkaderna med ett juridiskt kompendium i handen – han läste systematiskt, lugnt, utan panik – därför ytterst effektivt. Jag antecknade häpen i min dagbok, att Dag var den märkligaste student jag mött i Sverige – han är ’ratio pura’, skrev jag naivt nog; jag spådde, att han skulle bli svensk statsminister”, skriver Stolpe senare.

Mellan de två svindlande olika personerna uppstod en vänskap

39

Sven Stolpe, Elisabet Waldenström och Dag Hammarskjöld, Sigtunastiftelsen 1930. Dag Hammarskjöld läste in en jur kand där medan Sven Stolpe skrev I dödens väntrum.

som så småningom blev svårhanterlig för Stolpe. Inte på grund av någon konflikt, utan därför att han inte tyckte sig kunna leva upp till det stora behovet av något slags oklar förtrolighet som Hammarskjöld, socialt hämmad och sluten, tycktes längta efter.

Hammarskjölds Vägmärken, som utkom postumt efter flyg­ olyckan i Kongo på 60-talet, är idag en klassiker i världslitteraturen. Dagboken påbörjades 1925 och existerade alltså katakombiskt redan fem år innan Sven Stolpe mötte författaren.

40

Vidare drives jag, in i ett okänt land.

Marken blir hårdare, luften mer eggande kall. …

Alltjämt frågande skall jag vara framme, där livet klingar ut – en klar enkel ton i tystnaden.

Nyckelorden i den tidiga dikten av Hammarskjöld är heroiskt tidsfärgade; livet som fjällvandring och utmaning; hård, kall, klar.

Ordvalet kunde varit Karin Boyes eller någon annan samtida kollegas, till exempel hämtat från Bertil Ekman, som så småningom kommer att dyka upp i denna bok.

Längre fram i Vägmärken, trettio år senare, tar vandraren Hammarskjöld en oväntad paus i en miniatyrnovell som tycks utspela sig en idyllisk vårdag vid Skansen. (I texten figurerar Hammarskjölds bror och dennes dotter; hon har själv berättat det för mig: ”Pappa kom alltid försent till allting”.) Längre bort från det kalla, hårda och eggande kan man knappast komma. Författaren skriver ett stycke självlysande prosa med en avspänd glimt i blicken. En sällsynthet.

Han kom med sin lilla flicka. Hon hade på sig sitt finaste. Du såg hur rädd hon var om den fina kappan. Andra såg också – såg, likgiltigt, att det varit en annan liten flickas fina kappa som varit fin ett annat år. På förmiddagen hade det varit fest-

41

”En hamn för rebeller och änkenåder.”

Så skrev författaren Folke Isaksson i gästboken om Sigtunastiftelsen. År 2015 firar Sigtunastiftelsen 100 år.

Här berättas historien om hur stiftelsen blev en unik plats där många av våra mest kända svenska författare skrivit på sina böcker. Artur Lundkvist, Karl Vennberg, Gunnel Vallquist, Per Gunnar Evander, Sven Stolpe, Dag Hammarskjöld, Karin Boye, Lars Ahlin, Lars Widding, Agneta Pleijel, Göran Tunström, Bodil Malmsten, Margareta Strömstedt, Märta Tikkanen, Anita Goldman, Kristian Lundberg, Susanna Alakoski med flera har alla vistats i denna författaroas.

Berättelsen om Sigtunastiftelsen är också en berättelse om 1900-talets svenska idé- och litteraturhistoria. Boken innehåller flera anekdoter och tidigare opublicerade texter. Den är också illustrerad med unikt fotomaterial.

Författaren Ylva Eggehorn, som själv vistats flera gånger på Sigtunastiftelsen, berättar initierat och med mycket värme om möten mellan skapande genier, blyga debutanter och självupptagna poeter som alla fann arbetsro och stimulans på Sigtunastiftelsen.

216

www.libris.se