__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Copyright © Lovisa Wistrand 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Formgivning inlaga: Malin Hansson, malin@hanssonproduktion.se ISBN 978-91-7697-073-7 Tryckt hos Scandbook, Falun, 2018

4


Inspirerat av verkliga händelser. Isabel och Per finns på riktigt, liksom stora delar av chattkonversationerna mellan dem i boken, även om familjemedlemmar, vänner och kollegor är fiktiva. All eventuell liknelse med verkliga personer omkring huvudpersonerna är oavsiktlig.

5


Till min man


Det sägs att man hittar den riktiga kärleken en gång i livet. Ens själsfrände. Att det finns en person av miljarder som passar just dig. Men den sorgliga sanningen är, att det sällan är den personen man får tillbringa sitt liv med.

9


MARS Tolv mĂĽnader kvar


1 En investering Hur har sjöjungfrur sex? Jag stirrar på det tomma dokumentet. Funderar på titeln. Everes? Av Isabel Vikerius. Har inte skrivit ett ord. I dag heller. Första meningen är svår. Den ska gripa tag och få läsaren att vilja läsa vidare. Skapa frågetecken. Men i stället för att skriva kommer frågorna. Den research jag inte gjort. För hur kan jag skriva om sjöjungfrur om jag inte vet hur de reproducerar sig? Jag skulle kunna gå runt problemet. Behöver det ens nämnas? Det är fantasy och inte ett tidsdokument från sjuttonhundratalet. Jag kan hitta på. Hur mycket som helst. Behöver ingen research. Kanske lägger kvinnorna ägg och männen … Ägg? Gud, vad osexigt. Jag vill att de har riktiga samlag. Varför tänker du på det här? Börja skriv! Jag sneglar mot klockan. 11:12. Snart lunch. Vad ska jag unna mig i dag? Kvarg med smak av jordgubbe eller lime? Ska jag slå till på en skål Start? Mm. Det vore … Hur äter sjöjungfrur? Dricker man under vattnet? Jag skaver ut stolen och sträcker på ryggen. Spanar. Blicken kommer inte långt. Kläder. Strumpor, olikfärgade. Använda? Spinningcykelskorna intill morgonrocken och linnen. Flera högar linnen. Som välta torn ligger de där och blänger på mig. Jag kryssar vant genom kaoset mot köket. Hoppar över den där kartongen. Som en hjort. Missar kaffefläcken med en hårsmån. Borde torka upp. Borde … Så många borde … Väl i köket slår jag på vattenkokaren och ställer mig vid det lilla fönstret. Inte för att jag kan se mycket. Mest andra fönster. Husen når så högt att himlen bara syns om jag trycker kinden mot det smutsiga fönsterglaset. Vilket jag inte orkar. I stället nöjer jag mig med att likgiltigt stirra in i hushåll jag inte ser. Rutorna är för mörka, världen vintergrå. Jag undrar hur de har det, de som lever på andra sidan. Är de lyckliga? Kära? Vattenkokaren brusar. Medan den gör sig klar tar jag fram kvarg, den äckliga som smakar diskmedel, men jag orkar inte göra i ordning en skål med flingor. Måttar snabbkaffet i en någorlunda ren kopp. Tror den är diskad. Hoppas. Bara ljusbrun i kanterna på sina ställen, men det kunde varit värre. Dricker sjöjungfrur kaffe? Klart de inte gör. 13


Jag gür tillbaka till datorn och slänger mig pü den mjuka sitsen. Den knarrar. Ah. Sliten, javisst, men sü behaglig. Den har hjälpt mig producera münga bÜcker. Kaekoppen smäller jag ned till vänster om tangentbordet, kvargen till hÜger. Doften. Doften! Den motar bort stanken frün den nyttiga yoghurten. Väller in i näsan, som det livselixir den är. Om det är kae eller skrivande som är meningen med livet, vet jag inte. En jämn match mellan de tvü. Kanske jag skulle Üppna Facebook? Prokrastinera, som den fÜrfattare jag är. Se om nügon skrivit i fÜrfattargrupperna, gilla Lias blombilder, stalka fÜrlag ‌ Nej. Du ska skriva. Det är därfÜr du sitter här. FÜr att du, Isabel, ska producera text. FÜrstür du? T.E.X.T. Telefonen plingar. ♼Elvisen: Kan du snälla handla i dag? Vi behÜver pülägg. Och om du kan diska lite? Vill verkligen inte komma hem till det där berget, hehe.

Suck. Jag: Jag skriver đ&#x;˜ś ♼Elvisen: FĂśrlĂĽt gumman, men jag orkar inte handla efter jobbet igen ... Snälla? Jag: AlltsĂĽ, fĂśrmiddagen har varit jättedĂĽlig. BehĂśver nĂĽ word count, sĂĽ jag kan liksom bara inte gĂĽ till affären. ♼Elvisen: Ă„lskling, jag ska pĂĽ mĂśte nu. Jag: Jag har en deadline ♼Elvisen: När jag kommer hem hoppas jag att du handlat. Ses dĂĽ. Jag: Deadline! ♼Elvisen: Ingen riktig. Jag: Jo? VarfĂśr kan inte du handla? ♼Elvisen: Du är inte utgiven än. Skrivandet kan vänta lite. Jag ska ut med Lasse efter jobbet och det blir säkert sent, hehe. Jag: Fast det kan inte det. Om jag nĂĽgonsin ska bli utgiven mĂĽste jag prioritera đ&#x;˜˘ ♼Elvisen: Vi kan inte svälta fĂśr det. Du, nu gĂĽr vi in i mĂśteslokalen här. Jag: Vem Lasse? Pappa? ♼Elvisen: Vem annars? Men du, mĂśte – som sagt. Ses i kväll. Sent. Jag: Hälsa att tangentbordet funkar jättebra nu, det lĂśste sig efter hans lagning đ&#x;‘Œ ♼Elvisen: Tvätten. Den bĂśr sorteras. Och torka bort den där kaffefläcken. Ă„lskar dig. (Ska hälsa)

14


”Åh!” Jag slänger ifrån mig mobilen. Den glider över bordet, förbi den äckliga kvargen och horden av papper och pennor. Stannar innan den når stupet. Då ångrar jag mig, tar tillbaka den, gnider skärmen mellan tummen och pekfingret. Som om det är Elias som är mobilen och fingrarna säger förlåt. Ändå kan jag inte låta bli att grimasera mot den. Att han skriver att han älskar mig gör det värre. Är det ens tillåtet att vara sur då? Planlöst flackar blicken mot fotoramen som balanserar på vänstra hörnet av skrivbordet – ja, på berget av allting annat. Bilden är tagen för några år sedan. I Uganda. Vi ser lyckliga ut. Bådas hår är rufsigt och vi står bredvid en muskulös safariguide. Elias asiatiska drag skär sig mot guidens afrikanska. Och mina svenska. Isabel Vikerius & Elias Hed har någon klottrat längst ned till höger. Det går knappt att se vad som står. Elvis & Lassie har vi själva skrivit dit, under, ganska litet, och med en annan penna. Elias bläcksvarta hår ser kastanjebrunt ut i den afrikanska solen. Huden svagt solbränd. Själv var jag blond när fotot togs, vilket innebär att jag ser ut som en vålnad bredvid honom och den färgade guiden. Mina armar lyser som strålkastare – så vansinnigt vita. När jag blundar kan jag fortfarande känna värmen mot ryggen; eftermiddagssol mot torr savann. Höra ljuden från naturen. Avlägsna rytanden. Flaxande rovfåglar. Tassar mot knakande gräs. En fridfullhet man inte hittar någon annanstans än på den afrikanska kontinenten. Kanske borde jag handla i alla fall. Jag rycker till när telefonen vibrerar i handen. Ringer han nu också? Nej, det är Lia. Innan jag svarar sneglar jag mot datorskärmen. Behöver verkligen skriva. Hoppas samtalet blir kort. Jag förstår faktiskt inte folk som hellre ringer än messar. ”Hej, det är Isabel?” ”Isa!” Jag kan inte låta bli att le. Lias röst är så fylld av glädje att de små tunna håren krullar sig på armarna. Hon skulle kunna få en sten att känna sig älskad. ”Hur mår du? Vad gör du?” fortsätter hon. ”Visst ville du luncha med mig i morgon? Ja?” ”Jag sitter och …” ”Tänkte att vi kunde äta på ett nytt ställe nere vid Odenplan, skulle det funka tror du?” ”Om vi …” ”Det sägs att de har väldigt god sallad, och det gillar ju vi. Klockan tolv? Ja?” ”Faktiskt så …” ”Såg du förresten bilden jag skickade till dig? På Facebook. Du har inte svarat, vad jag kan se. Det är sannerligen inte lätt att köpa presenter till män! 15


Suck. Jag tror jag behöver din hjälp. Du som är ung och modern, du vet.” Jag flyttar den heta telefonen från örat och ser på den. Blinkar. Andas. Försöker få pulsen att sakta ned. Lia är underbar på alla sätt, men det är som om varje ord suger upp en bit av min livskraft. ”Hur många koppar har du druckit i dag?” ”Ehm … Tre? Tror jag. Eller var det fyra? Hörs det så tydligt?” ”Klockan tolv blir jättebra.” ”Åh, vad roligt, hjärtat. Och hur mår Elias? Allt väl?” ”Ja då.” ”Har ni planerat något mer?” ”Ta det lugnt.” Jag skrattar och försöker ignorera att datorskärmarna släcker ned. Gnuggar tummen över de små berlockerna på silverarmbandet. ”Det är ett helt år kvar. Det löser sig, jag lovar.” ”Sådant där kan ta tid, förstår du. Ni gör bäst i att …” ”Vi kan prata mer om det i morgon. Nu måste jag verkligen skriva här.” Lia dricker något i andra änden av luren. Mer kaffe? ”Hallå?” försöker jag. River i armbandet medan pulsen ökar än mer. För varje sekund förlorar jag dyrbar skrivtid och dessutom kommer morgondagens träff inte att göra saken bättre. Det är synd. Men träffar jag inte Lia några gånger i månaden blir hon tokig. Jag minns knappt hur det känns att ha en riktig mamma, men jag kan inte tänka mig att det är annorlunda. Lia tar rollen på fullaste allvar. En begravning. Bitande höstkyla och kråkor som flyger mot skyn. Kors. Röda isiga kinder, stela fingrar. Lias varma famn runt överkroppen och en röst som viskar att allt ska bli bra. ”Jag ska ta hand om dig”, mumlar hon mot mitt hår, medan snöflingor dalar omkring oss. ”Du kommer inte att bli ensam.” ”Förlåt”, säger Lia och sväljer. ”Jag skulle bara hämta en grej och …” Jag blinkar till, tillbaka i nuet. Underläppen pulserar under framtänderna och armbandet känns hårt mot fingertopparna. Skär in som taggar i huden. ”… men gå du om du måste”, avslutar Lia, och jag inser att jag måste ha missat några meningar. ”Då ses vi i morgon då, vännen.” ”Mm. Hejdå.” ”Hejdå, hjärtat. Du klär väl på dig ordentligt när du går ut? Det har blivit så kallt. Och akta dig när du …” ”Ja! Hejdå!” ”Puss och kram. Hälsa Elias.” Jag avslutar samtalet med min fästmans mamma och pustar ut mot stolsryggen. Rättar till glasögonen. Nu måste jag fokusera. Eller skulle jag handla? Hatar att jag föll med kassarna förra gången och skrapade upp knäna. Svaga författararmar. Synd att man inte får muskler av att skriva. 16


Jag fattar tag om musen och börjar klicka, planlöst. Skärmen surrar till och tänds. Andra handen mot tangentbordet, mellanslag. Skriv. Skriv! Varför kan han inte handla själv om han är så hungrig? Affären ligger på vägen, det skulle ta honom fem minuter extra. Kanske tio. För mig – en timme. Och om det blir sent finns det ställen som är öppna. Sanningen är att han aldrig sett mitt jobb som ett riktigt. Det drar inte in pengar. Än. Och jag har ett annat som jag har semester från i några dagar. Varje ledig tid är lika med skrivande och då kan jag inte slösa bort en enda timme. Tror han det är en hobby? Nu när jag är upprörd kommer ändå ingen text. Facebook. Vad har du att bjuda på i dag? Kyliga blå ränder möter mig. Kan man kalla dem kungsblå? Nej, mer oceanblå, om det finns något som heter så. Eller indigoblå. Monsunblå. Berlinerblå. Ja, där har vi det! Jag skrollar förbi hundbilder och statusuppdateringar och letar efter … något. Ett ljus. En utväg. Frihet. Till sommaren går en dröm i uppfyllelse, en jag haft sedan jag var liten. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig tom. Urholkad. Som ett papper någon knycklat ihop och slängt åt sidan. En länk fångar blicken. ”Skrivarkurs. Samhällen, system och civilisationer när du skriver övernaturligt. Helg.” En bild på ett rymdskepp. Vitt mot svart bakgrund. Det pirrar i magen. Förutom att det ser ut som om en treåring gjort bilden verkar kursen intressant. Den är snart. Tolfte till trettonde mars. Däremot kostar den en del och jag går redan en skrivarkurs som spänner över terminen. En dyr. Hur skulle jag kunna motivera att jag spontanshoppat en till? Om du vill bli utgiven måste du satsa. Du jobbar fortfarande och har pengar att lägga. Gör det! Jag borde nöja mig med den jag har. Varför? Elias skulle mörda mig. Elias, om någon, borde stötta ditt författarskap. Han kommer förstå. Civilisationskurs … Rymdkurs. Fantasy. Boka. Boka den. Muspekaren darrar över knappen. Där. Tryck på Boka. Den stora gröna. Kanske får man lära sig om sjöjungfrur. Det behöver jag. Och drakar och eror och länder. Olika arter. Kursen är perfekt. Som skapad för mig. Dessutom är det samma lärare som på den andra. Snabbt fyller jag i uppgifterna. Namn, adress, e-post. 17


Undrar vilka som är anmälda. Om jag skulle bli vän med någon. Skrivarkompisar kan man aldrig få nog av. Före första kursen hade jag inte en enda. Nu, en grupp. Fler skulle inte skada. Fler att utbyta idéer med, som går igång på att prata komman och ellipser och som tänker på sjöjungfrusex i stället för att skriva första meningen. Fler som är lika knäppa som jag. Det är en investering. Tänk om jag skulle? Först handlar jag inte. Skriver inte heller. Sedan bokar jag en kurs för tvåtusen spänn och tänker att Elias inte skulle bli sur? Han kommer bli rasande. Jag tar en klunk av det kalla kaffet och insuper doften av koffein och enorma mängder mjölk. Tar en mun kvarg. Lutar mig tillbaka. Gör en superliten rörelse med fingret – och känner mungiporna dras uppåt. Undviker att titta på bilden av det leende paret i Uganda. Tack för din anmälan. Vad roligt att du vill gå på kurs hos oss. Vi ses snart!

18


2 Tanken är för absurd Jag måste berätta om kursen. Hur ska jag berätta om kursen? Det har gått dagar och jag har fortfarande inte vågat säga något. Feg, är vad jag är. Och det är bara en vecka till kursstart. ”Titta på de där”, säger jag i stället och nickar mot det hånglande tonårsparet längst fram i förortsbussen. ”Säg att vi aldrig var sådana.” Trots att vi sitter en bit bort hörs smackandet. Det är som om alla andra resenärer håller andan. Utbyter blickar. Ja, de få som är här. Bussen är inte ens halvfull, trots att det är lördagseftermiddag. Utanför fönstren har det börjat mörkna. Violblå himmel mot blekvit mark. Det knakar och mullrar när vi skumpar fram över den is- och snötäckta asfalten. Det blåser kallt från fönstren. Luktar det fotsvett? Jag drar ned Boston-mössan över öronen och måste akta så den inte får glasögonen att glida ned över näsan. Tråcklar en stund med det och återgår sedan till att betrakta det vilt kyssande paret. Knuffar Elias i sidan så han ska svara någon gång. ”Eller hur, Elvis?” ”Vi var aldrig sådana.” ”Tack.” ”Vi hånglade med stil. Längst bak sitter man, det vet alla.” ”Men sluta.” Jag kan inte låta bli att grimasera i förståelse mot två upprörda damer i päls på andra sidan mittgången. ”Det är äckligt. Man ser tungorna och allting. Hon dreglar ju för fan ned hela sätet – ska ingen säga till?” Elias skrattar mot mobilskärmen. Några svarta hårstrån hänger i pannan, täckta av ett lager is, och man ser hur de sakta smälter. Han har sagt att han ska klippa sig i månader men har inte gjort det. Inte mig emot. Det är rätt snyggt. Som kontrast är hans haka renrakad. Den är alltid det. Nästan kliniskt. Han duschar varje morgon, rakar sig, tar på sig deodorant. Inget hårstrå får vara kvar. Blå skjortor i alla nyanser som inte får spillas på, och jeans av den finare varianten. Bälte. Skjortan alltid utanför. ”Du låter som en nittioårig tant”, retas han. ”För att jag är det också. Inombords. Har jag sagt att jag heter Agda egentligen?” Vi kliver av vid Skärholmens centrum och knakar fram över den hårda 19


snön mot villakvarteret där vi växte upp. Där våra familjer fortfarande bor. Pratar om jobb och tid och ledighet. Om sommar. Om allt. Trots att vi borde prata om den där kursen jag inte berättat om. I stället säger jag saker som det var längesen vi reste nu och ska vi inte köpa en diskmaskin ändå? Kanske vi kunde flytta snart, till något större. Jag vill till Afrika igen. ”Du får bli rik på författandet”, säger Elias medan han skrollar genom utbudet i Netflix-appen. Handen är röd. ”Ska du inte ha vantar? Här, du kan ta mina.” ”Jag har tänkt på det där.” ”På vadå?” Han tittar upp en sekund. Mandelformade djupbruna ögon som glänser i skenet från en gatlampa. Det kommer rök när han andas. Mössan har åkt upp en bit av allt hår, sticker upp så han ser ut som en Simpsons-karaktär. Ansiktet är en spegling av Simons – eller Seijis, som han egentligen heter, men alla tycker det är för svårt att säga. Den japanska pappan. Smal näsa och tunna läppar. Ett försiktigt leende när hans blick möter min. ”På att du ska säga upp dig.” Magen kniper och jag sliter hårt i armbandet. Det förbjudna ämnet. Jag spanar mot villorna i fjärran. Snart framme, snart hemma hos familjen. Vi går mitt på vägen men det kommer inga bilar. Gatan är kantad av hus i alla färger, de flesta beige eller pojkblå. Sådana där ljusa nyanser ingen ska störa sig på. Jag andas in råkall luft genom näsan. ”Ja?” ”Vänta, vad är det här?” Han stannar till. Jag släpper ut luften. Sneglar på honom. Drar honom i rocken och väser som Darth Vader, för att riktigt visa hur akut jag håller på att förfrysa. ”Kom igen, det är askallt.” Jag stampar på stället. ”Snart fryser mina tänder till is! Och tårna. Och naglarna. Ja, till och med nerverna är i riskzonen, känner jag.” Utan att lyfta blicken från mobilen börjar han gå igen. Kinderna lyser blått och handen är rödare än någonsin. ”Har de inte säsong fyra av House of Cards? Kan inte vara sant. De har inte Quarry heller. Ibland är Netflix ruskigt dåligt; jag har ju redan sett allt.” Saved by the bell … Inte för att det är en diskussion på liv och död, den om min framtid som författare. Men kraven, ångesten. Att han ska försörja mig, som jurist – eller biträdande jurist, som han är nu – så att jag kan göra det jag älskar. Att jag indirekt måste betala tillbaka sedan. Visa mig värdig, så han förstår att han gjorde rätt. Det känns nästan som om jag är skyldig honom att bli känd och framgångsrik och sälja böcker i hundratusentals exemplar. Men det kan man inte styra över. 20


Och det skrämmer mig ibland. â€?Well, it’s one for the moneyâ€?, sjunger jag fĂśr att utplĂĽna alla spĂĽr av det trista samtalsämnet. Elvis fungerar alltid. â€?Two for the showâ€?, fyller han i. â€?Three to get ready.â€? â€?Now go, cat, go.â€? đ&#x;Œ&#x;đ&#x;Œ&#x;đ&#x;Œ&#x;

�Men där är ni ju!� Pappa slänger upp dÜrren och omfamnar Elias och mig pü samma güng. Hans kraftiga armar känns varma i vinterkylan. Trygga, pü ett sätt. �VarfÜr gick ni inte bara in? Det var Üppet. Ni vet att ni inte müste ‌� �Hann inte�, flämtar jag i hettan mellan hans ylletrÜja, min trenchcoat och Elias askgrü rock. Ser ingenting. Det luktar havre och kanel. Han hüller säkert pü att baka i kÜket. Det gür bara sekunder innan kinderna bÜrjar stormkoka. Samtidigt äter sig kÜlden in i glipan mellan strumporna och byxorna; kontrasten für mig att rysa av obehag. Jag slingrar mig och kippar efter luft. Har Elias verkligen borstat tänderna? Pappas trÜja sticks och glasÜgonbügarna gnisslar oroväckande. Gü inte sÜnder nu ‌ Mindy och Minna, de tvü chihuahuorna, rusar ut pü fÜrstukvisten medan de skäller och nosar runt i snÜn. �Hallü!� ropar jag. �Släpp nu, pappa. Kan inte ‌ andas.� Motvilligt drar han sig undan och ser pü oss i tur och ordning. Det lyser hemtrevligt frün den Üppna villadÜrren bakom honom. Nügonstans därinne befinner sig Diana och Johanna, mina systrar som fortfarande bor hemma. Jag kastar en snabb blick mot villan till hÜger. Det lyser inte i fÜnstren. Familjen Hed, Elias familj, skulle till MalmÜ i helgen. Pappa lägger en tung hand pü Elias axel. �Hur mür du, min son?� Han flinar. �Repat dig frün i onsdags?� Elias hinner inte svara. Johanna rusar ut i bara strumplästen och blommig pyjamas och blänger pü pappa. �Kom in och stäng! Det är iskallt. What the!� �Süja, vi bara ‌� Hon vänder sig mot marken. �Kom här. Hallü, Mindy. Nej!� Med en suck lyckas hon fünga en av hundarna. �Pappa, du kan inte kalla honom din son. Det blir bara jättekonstigt. Hej Isa!� Hon kramar mig snabbt. �Och Elias.� Hon kramar honom ocksü. �In nu. Kan nügon hämta Minna?� �Jag gÜr det�, skyndar jag mig att säga och bÜrjar leta efter den hudfärgade hunden som är väldigt bra pü att kamouflera sig i vinterlandskapet. Bara hon 21


inte sprungit ut pĂĽ vägen. Pappa muttrar i bakgrunden. â€?Vad ska jag säga dĂĽ? Han har ju praktiskt taget vuxit upp här.â€? â€?Det finns ett ord fĂśr detâ€?, kontrar Johanna medan hon fĂśrsĂśker fĂĽ hunden att sluta gläfsa. Hon liksom vaggar henne i famnen, ser jag när jag tittar dit. â€?Svärson. Säger du son lĂĽter det som incest. Gross.â€? â€?Minna!â€? Jag kupar händerna runt munnen. â€?Minna!â€? Det luktar tyg och unket. Borde tvätta vantarna. â€?Fast de är inte gifta änâ€?, säger pappa. â€?Come on. FĂśrlovad är väl nästan samma sak. Eller?â€? Elias frĂĽgar om teven är pĂĽ. â€?Ja, fĂśr fan.â€? Ljudet av typiska grabbdunkningar. â€?GĂĽ in och sätt dig, vet jag. Isa, kommer du?â€? â€?Jag gĂĽr inâ€?, deklarerar Johanna och jag snubblar pĂĽ en isfläck. â€?Jävla hund!â€? Jag simmar med vantarna Ăśver issnĂśn och fĂśrsĂśker ta mig upp. Ă„r jag skadad? Verkar inte sĂĽ. Bara blĂśt och kall. Handlederna glĂśder av kyla och jag mĂĽste fĂĽtt snĂś innanfĂśr trĂśjan, mot brĂśstkorgen. â€?Kom nuâ€?, fortsätter Johanna dovt, som om hon ropar frĂĽn bakom en dĂśrrspringa. â€?Minna är redan här.â€? â€?Va?â€? â€?Jag vet inte hur men hon är inne. Vad hĂĽller du pĂĽ med därute?â€? Hon ger upp ett skratt. â€?Har du snubblat?â€? â€?Nej nej, inte alls.â€? Jag reser mig klumpigt och borstar av mig det värsta av fĂśrĂśdmjukelsen. â€?Har ni choklad?â€? đ&#x;Œ&#x;đ&#x;Œ&#x;đ&#x;Œ&#x;

�Barnvagn?� Jag stirrar pü personerna runt matbordet. �Allvarligt?� �Jo men, jag tänkte früga i alla fall. Man vet ju aldrig.� Pappa blinkar mot mig och sedan mot Elias. Knuar honom i sidan med ett flin. De sitter bredvid varandra. Pappa dricker billig Ül medan Elias har vin framfÜr sig. RÜtt. Säkert billigt det ocksü, men han lütsas att det är gott. Ler och skrattar och smuttar med belüten min. Som alltid när han är här. Han är bra, Elias. Jag betraktar honom Üver bordet. Hur han passar in. Han är en naturlig del av familjen – och jag av hans. Fast det kanske inte är sü konstigt eftersom vi träades som bebisar. Frün lekkamrater till vänner till bästa vänner, till kärlekspar. Som om det var fÜrutbestämt eller ‌ skrivet i stjärnorna. Vüra fÜräldrar klickade redan i slutet av üttiotalet, när familjen Hed flyttade in här bredvid. Resten är historia. Jag har inte älskat med nügon annan, 22


inte ens utbytt en kyss. När klasskamraterna frågade chans till höger och vänster, kramade jag bara Elias hand. Det har alltid varit självklart. Att det ska vara vi, för alltid. Som svanar. De väljer en partner för livet, har jag hört. Jag vill vara sådan. När vännerna pratar om ex hit och dit, känner jag mig rätt nöjd med hur livet har utvecklat sig. Allt är inte perfekt, men jag har i alla fall hittat min livskamrat. Vi har inte längre mycket gemensamt – det blir väl så efter x antal år – men vad gör det? Vi älskar varandra och jag är trygg med honom. Det känns skönt att veta att jag slipper allt det där med dejtande och one night stands och tror ni han gillar mig eller är det bara ett spel? För ett ögonblick har jag glömt frågan pappa ställde. Sedan kommer jag ihåg den. ”Fast det där med barn är faktiskt inte aktuellt”, muttrar jag och kniper hårt om kniven. Skapar mönster i såsen och undviker att titta upp. ”Vi måste bo större först”, inflikar Elias och tar en tugga av köttgrytan. ”Mm, vad gott! Du lagar fantastisk mat, Lasse. Är det älg?” Bra där. ”Ja, för fan. Kul att du gillar det.” Så harklar han sig. ”Isa. Du. Det var din faster som frågade. Don’t kill the messenger, eller vad säger man?” ”Jaja.” Jag tar en tugga av köttet och grimaserar för att inte spy. Det luktar kryddigt men smakar förfärligt. Jag borde verkligen bli vegetarian. Snart. ”Ni då?” Pappa vänder sig mot Johanna och Diana. ”Barnvagn, någon?” De bara skrattar. Tanken är för absurd. Och jag håller med dem.

23


3 Kan du inte avboka? Soffan sjunker ned när jag slänger mig mot det spruckna gamla lädret och kurar upp bredvid Elias. Han är varm. Jag snor åt mig tre filtar från soffryggen och bygger en mur runt oss. ”Nej, sluta”, muttrar han och ålar sig loss. ”Inte på mig.” Jag bygger muren runt mig själv i stället, trots att det gör mig kallare. Allra helst hade jag velat ha Elias hud mot min. Ja, för värmen. Det är som att bo i Arktis, det här. Pappa sitter i andra änden av soffan och balanserar en kokbok på ena knät. Mera matkärlek: naturlig LCHF utan gluten och socker. Ibland tittar han på skärmen, ibland dricker han ur sin skimrande jadegröna ölburk. Men för det mesta blickar han ned i boken. Hela huset luktar köttgryta och brunsås. Den senaste timmen har jag tillbringat på Dianas rum, där hon visat mig sminkvideo efter sminkvideo på YouTube. Fast nu är jag här. Nu tänker jag göra det. Elias har druckit lite vin. När han har druckit mycket är tillfället dåligt och när han är nykter är tillfället dåligt. Just nu är han mittemellan, tror jag. Blicken är målmedveten och handen krampar om vinglaset. Han kliar sig ibland på vänstra kinden. Skjuter bak ett hårstrå. Gäspar. Aldrig släpper han skärmen med blicken. Det dunkla rummet ger ansiktet märkliga skuggor. Gör det, Isabel. Jag nickar mot teven. ”Vad ser vi på?” Ingen svarar. Pappa vänder blad i kokboken. Jag vet inte om han hörde ens. ”Hallå? Elvis?” Jag drar försiktigt i hans havsblå finskjorta. Smeker tyget mellan fingrarna. ”Hm?” ”Vilket program är det?” ”Vikings.” ”Är det bra?” ”Ja.” Han sneglar mot mig. Rynkar pannan en aning. ”Ville du något?” ”Jo, alltså …” Jag tar ett djupt andetag och drar filtarna till hakan. Måste skärpa mig, kan väl inte hålla på och vara rädd för min egen fästman heller. ”Du vet kursen jag går?” ”Mm.” ”Skrivarkursen.” 24


â€?Vänta, titta! Kalf gĂĽr med pĂĽ det nu.â€? Han rätar sig och lägger en hand mot kinden. Ser sĂĽ seriĂśs ut att jag bĂśrjar skratta. â€?Vad är det?â€? mumlar han utan att se ĂĽt mitt hĂĽll. â€?Inget. Ville bara berätta att jag bokat en till kurs, Ăśver helgen bara.â€? Jag gestikulerar fĂśr mig själv. â€?Nästa helg. Men kostnaden dras inte fĂśrrän nästa lĂśn är inne, sĂĽ det är lugnt. Jag tjänar ju fortfarande pengar, eller hur?â€? â€?Mm.â€? Han nickar frĂĽnvarande. â€?Wow. Lagertha är grym. Ruskigt grym.â€? Jag himlar med Ăśgonen och lägger en armbĂĽge pĂĽ hans axel. Ler mot hans bortvända ansikte. â€?HĂśr du! HĂśrde du ett ord av vad jag sa?â€? â€?Lasse, du mĂĽste titta nu!â€? Jag drar bort armen igen. FĂĽr ta det senare. đ&#x;Œ&#x;đ&#x;Œ&#x;đ&#x;Œ&#x;

Mobilen krasar i golvet och jag vaknar av smällen. Fan, det har hänt. Igen. Inte fÜrsta güngen direkt. De sista tonerna av larmet ringer fortfarande i luften. Handen Ümmar. Jag fÜrstür att det var jag som fÜrorsakade olyckan. Åh, Nostromo, säg att du klarat dig. Jag lutar mig Üver kanten till gästsängen. Lämnar värmen under täcket fÜr att sträcka mig efter telefonen. Lite till. Lite till. Ser ingenting – var är glasÜgonen? Där. Jag har den! Mobilen, alltsü. GlasÜgonen har jag ingen aning om var de är. Skulle behÜva gps pü dem. Och pü mobilen. Med spänd käke rullar jag upp, tillbaka in i kokongen, och drar tummen Üver skärmen. Känner ingen spricka. Lättnaden är sü total att jag flämtar rakt ut. Jag skulle kunna ställa mig upp och sjunga Halleluja i en gospelkÜr, gü i kyrkan fastän jag inte är religiÜs eller ge pengar till främlingar. �Vad sa du i gür?� Jag rycker till och vänder mig üt vänster. Elias plirar mot mig, gäspar, och tar handen mot pannan. Tillräckligt nära fÜr att bli skarp. Berlockerna pü silverarmbandet skallrar mot varandra, naket grü under de ensamma solstrülarna som strilar in under persiennerna. Reflexmässigt kramar jag om mitt eget armband och hüller det mot hjärtat. Ingen av oss har nügonsin tagit av sig sitt. Gästsängen stür i mammas gamla rum. Men det var längesedan hon bodde här; allt ser annorlunda ut nu. Nya tavlor, blommor, nya stolar vid skrivbordet. Det är sterilt. Om resten av huset är kaos är det här rena rama Ikeakatalogen. Det är inte hemtrevligt. FÜr ingen bor här mer. Jag undrar vad klockan är. Det luktar inte frukost än. Snart tittar jag üterigen mot Elias, fÜr det är uppenbart att han ligger och ser pü mig. Hürt 25


invirad i sitt eget täcke trycker han på sin sida av sängen. Mot väggen. Och betraktar mig. Som han vore en polis i ett förhör. Hans irisar är mörkt bruna; som övervintrade kastanjer fortfarande fast i en yta av is. Jag vänder mig helt mot honom. Madrassen piper till. ”Vadå?” Han buffar på mig. ”Vad sa du i går?” ”Vad menar du?” ”När jag var påverkad.” ”Oj, du får nog specificera.” Jag spärrar upp ögonen i ett försök att se oskyldig ut. ”Du är ju det så ofta!” ”I soffan”, muttrar han, men jag ser skymten av ett flin i mungiporna. ”Jaha. Då.” ”Då.” Han nickar menande. Jag ler. ”Är du bakis?” ”Du undviker frågan. Svara nu då, Lassie, älskling. Det var något om en kurs? Säg nu.” ”Måste jag?” ”Annars kittlar jag dig.” ”Lågt.” Jag skakar överdrivet på huvudet och håller upp ett finger, drar täcket närmare kroppen. ”Mycket lågt.” Elias flyttar en svart hårslinga från pannan. Väntar. Höjer knappt märkbart på ögonbrynen. Jag kapitulerar. ”Menar du att du inte minns? Alls?” ”Minns något om en kurs för tvåtusen, men kanske bara drömde skiten.” ”Jaha.” Hans redan tunna läppar knips ihop ytterligare. Handen stramar om Musse Pigg-täcket. ”Jaha?” ”Du drömde inte, okej?” Han vänder ryggen mot mig. ”Behöver du verkligen en till kurs?” ”Hallå!” Jag petar honom på skuldran genom täcket. ”Du kan väl se på mig i alla fall. Förlåt. Det är en investering, för mitt nya jobb.” ”Du går ju redan en.” ”Inte samma.” Täcket höjer sig långsamt. Sänker sig. Långa djupa andetag. ”Och tänk på att du köper vin hela tiden”, fortsätter jag. ”Dyrt vin. Chateau och allt vad de heter.” ”Inte för tvåtusen.” ”Alla små utgifter … Kom igen nu, sluta sura. Förlåt! Annars kittlar jag dig.” Täcket guppar. Han försöker så uppenbart dölja ett skratt. ”Om du inte vänder dig inom tre sekunder. Så kittlar jag.” 26


”Du kan inte …” ”Tre. Två.” ”Lassie!” ”Ett!” ”Okej, okej.” Han vänder sig om i en enda rörelse och griper tag om mina händer. Armbandet skallrar och ansiktet är ett enda leende. ”Jag förlåter dig, o bångstyriga fästmö.” ”Tack.” Jag fladdrar teatraliskt med ögonfransarna. ”Det var väl inte så svårt?” ”Du är allt bra rolig.” ”Det är mitt signum, vet du. Rolig och bångstyrig, vad mer kan man önska?” Han hasar ned till fotändan, tassar över golvet och plockar på sig kläderna från en stol. Blir genast oskarp. Jag måste kisa för att se hur han bär det tjocka duntäcket med Musse Pigg-mönster som en mantel över kroppen. Förstår varför; luften känns frostkall mot kinderna. ”Shit, klockan är redan elva”, muttrar han med blicken nedåt, kanske på sin mobil. ”Mamma ringer strax.” ”Vadå då?” Jag drar upp mitt eget Pirates of the Caribbean-täcke så högt jag kan över kinderna. Kikar upp med ögonen bara. ”Förresten är jag blind – har du sett mina …” ”Glasögon?” ”Hur visste du?” Han skrattar lågt. ”De ligger här på bordet.” ”Åh. Tack.” ”Mamma ville hjälpa oss planera något.” Han kliver ur manteln och ser ut som en fjäril som blir fri från sin puppa. Skyndar in i de alldeles för stora jeansen han aldrig skulle ha på jobbet. ”Vet inte om det handlade om servetter kanske.” ”Alltså, det är fortfarande ett helt år kvar. Hon är verkligen tidspessimist, Lia. Vi pratade massor om bröllopet på lunchen också.” ”Du vet hur hon är.” Han kränger på sig skjortan, strumporna. ”Hon menar bara väl. Förresten ville hon träffas på lördag och se lokalen.” ”Inte nu på lördag, väl?” ”Jo. Om en vecka.” ”Men det är då …” Jag tystnar och biter lätt i läppen. Fan. ”Kursen är då.” Precis som deadlinen till skrivartävlingen. Elias slänger täcket på sängen, går bort till helfigursspegeln och drar fingrarna genom håret några gånger. Slätar till skjortan trots att den inte är skrynklig och poserar. ”Kan vi inte ta det helgen efter i stället?” försöker jag. 27


”Vi får se vad hon säger.” Han vänder sig åt mitt håll och gestikulerar mot mig och sängen. ”Kom nu, hon ringer strax.” Men ögonen säger: Jävla kurs. Kan du inte avboka?

28

Profile for Smakprov Media AB

9789176970737  

9789176970737  

Profile for smakprov