9789177411093 by Smakprov Media AB

psykisk ohälsa hos äldre

var femte person över 65 år beräknas lida av psy-

susanne rolfner suvanto är leg. sjuksköterska och fil.mag. i pedagogik. Hon har bland annat varit politiskt sakkunnig på Socialdepartementet, utredare på Socialstyrelsen, projektledare på SKL, vårdchef och kvalitetsuppföljare. År 2015–2017 var hon regeringens utredare för en nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen.

ISBN 978-91-7741-109-3

789177 411093

susanne rolfner suvanto

kisk ohälsa. Dit hör bland annat depression, ångesttillstånd, substansbrukssyndrom och psykossjukdomar. Men trots att så många äldre drabbas uppmärksammas denna ohälsa betydligt mindre än till exempel demenssjukdomar. Många får inte heller den vård och omsorg de behöver. Den här boken ger kunskap för att upptäcka, förstå och förebygga psykisk ohälsa hos äldre samt råd om bemötande och förhållningssätt. Här finns också fallbeskrivningar och diskussionsfrågor. Budskapet är att psykisk ohälsa inte är en naturlig del av åldrandet utan ett tillstånd som går att behandla och ofta bota. Det här är den andra och omarbetade upplagan av Mellan äldreomsorg och psykiatri. Boken vänder sig främst till personal inom vård och omsorg om äldre personer, men även till studerande. Den kan också användas som studiematerial, inte minst i diskussioner kring bemötande och fördomar.

Psykisk

ohälsa

hos äldre susanne rolfner suvanto

Innehåll 4 7 10 18 26

förord Bokens innehåll inledning vem och vAd menAs? PsykiAtriskA diAgnoser Depression 27 Ångest 30 Psykossjukdom 32 Bipolär sjukdom 35 Konfusion 37 Tvångssyndrom (OCD) 39 Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar 41 Beroende och missbruk 44 Demenssjukdomar 46

48 54 60 68 72 76 82 86 95 97

förstå och BemötA Behov om självmordstAnkAr och -hAndlingAr regelverk Behov Av hälso- och sjukvård hjälPmedel föreBygger kAos vårdAd mot sin viljA etik och värdegrund Att vArA Anhörig efterord lästiPs

Vem och vad menas? Äldre med psykisk ohälsa är ingen homogen grupp. De individuella variationerna är lika många som hos resten av befolkningen. Det handlar om människor med olika kön, könsidentitet och könsuttryck, födda i och utanför Sverige och på olika orter, med och utan andra funktionsnedsättningar och ohälsa. Människor som är rika och fattiga, ensamma och sociala. Men för att kunna greppa detta stora område behöver vi ändå strukturera det. Äldre definieras här i första hand som personer över 65 år eftersom det är den åldersgräns som används i de flesta undersökningar och rapporter. Det är också den allmänna pensionsåldern. Psykisk ohälsa är det övergripande begrepp som jag använder och som inbegriper allt från lättare besvär till svåra funktionsnedsättningar och sjukdomstillstånd. För att tydliggöra området har jag delat in det fyra huvudgrupper: • att drabbas i samband med åldrandet • att ha levt sedan unga år med psykisk ohälsa • att drabbas av psykisk ohälsa och demenssjukdom • att ha upplevt trauma och åldras.

Ålder en riskfaktor Sofia är 81 år och änka sedan ett år efter att hennes livskamrat gått bort efter en långvarig sjukdom. Sorgen var överkomlig för Sofia, som ganska snart efter partnerns död var sitt vanliga jag. Men den senaste tiden har hon blivit mer orolig och ångestfylld. Vännerna tycker att hon ofta är irriterad och okoncentrerad. Vid besök hos distriktssköterskan säger Sofia att allt är bra, men att hon har svårt att ta sig för något och plågas av värk. 18

Trots att jag envist argumenterat för att 65-årsgränsen främst är administrativ går det inte att blunda för att ju äldre vi blir, desto större blir risken att drabbas av olika sjukdomar och ohälsotillstånd. Medellivslängden ökar och för de flesta innebär det i regel flera friska år till livet. Trots det kommer de flesta ändå att råka ut för en och annan krämpa. Tiden innan vi dör innebär oftast behov av mer omfattande vård- och omsorgsinsatser. Det gäller inom såväl det fysiska som det psykiatriska området. Depression är en folkhälsosjukdom och beräknas vara 3–4 gånger vanligare hos äldre än hos yngre (12–15 procent).1 Att det är så har flera orsaker: •

Biologiska orsaker. Hjärnan förändras i samband med åldrandet, vilket på olika sätt ökar risken för att drabbas av en depressionssjukdom. Det finns också ett samband mellan andra vanliga sjukdomar, till exempel hjärt-kärlsjukdom och stroke, som i sin tur ökar risken för depression.

•

Sociala orsaker. I samband med pensionen förlorar många sina tidigare självklara roller. Att plötsligt vara ”den äldre” i stället för till exempel lärare, snickare eller föreningsmänniska kan vara smärtsamt och oroande. Det kan också vara svårt att hitta en ny roll och en meningsfull tillvaro utanför sitt yrkesliv.

•

Psykologiska orsaker. Även om få äldre tänker på döden varje dag finns en medvetenhet om att tiden som finns framåt är kortare än den bakåt. Samtidigt försvinner anhöriga och vänner i ökad takt, och om ens partner avlider väntar en ny ensamhet. Just att förlora sin partner innebär en allvarlig risk för psykisk ohälsa, enligt en studie med änkor över 74 år. Andra svåra förluster kan vara av förmågor som att köra bil, gå eller sköta sig själv. Självfallet är skillnaderna mellan individer stora i hur väl rustade äldre är att möta det oundvikliga som livet för med sig.

Kanske är det framför allt personal inom primärvård och äldreomsorg som möter äldre som drabbas av psykisk ohälsa i samband med åldrandet. Det är inte säkert att personen själv söker vård för sina psykiska besvär. Betydligt vanligare är att klaga över smärta, svårigheter 1 Det finns variationer kring hur många som vid ett givet tillfälle har en depressionssjukdom. Det beror på att studierna är få och att de gjorts i olika sammanhang. Ett spann mellan 10 och 15 procent ligger närmast. Antalet äldre personer med depression kan vara betydligt fler på till exempel ett äldreboende.

att sova, ont i magen eller tryck över bröstet. Samtliga symtom kan visserligen också vara tecken på annan ohälsa, men risken är stor att förbise att det kan handla om en depression eller en svår kris om personalen inte tar sig tid och ställer direkta frågor till den äldre personen. Lika viktigt är att komma ihåg att de som är äldre i dag har levt i en tid när det var förenat med skam att må psykiskt dåligt. Därför vill många äldre personer inte tala om hur de mår.

Att åldras med en psykisk sjukdom Karin är 78 år och har en bipolär sjukdom som diagnostiserades när hon var i 40-årsåldern. Efter några perioder med nedstämdhet och självmordstankar fick hon en mani och blev tvångsintagen på psykiatrisk klinik. Karin har fått bra stöd av vården och med hjälp av medicinering har de flesta skoven av depression och mani kunnat hanteras utan att hon behövt läggas in på sjukhus. Den fysiska hälsan är påverkad av såväl sjukdom som medicinering. Vid senaste kontrollen var hennes njurvärden dåliga och det var nödvändigt att justera medicineringen. När hemtjänsten kommer på besök har Karin sovit dåligt och pratar oavbrutet om olika projekt som hon har på gång. Hon blir arg och irriterad när personalen ber henne att sätta sig ned; hon tycker inte att hon har tid med det utan måste ringa flera samtal.

Det finns inte så mycket kunskap kring hur åldrandet påverkar den som i unga år drabbats av en allvarlig psykisk sjukdom, oftast en psykossjukdom. För många har sjukdomen inneburit svåra psykiska funktionsnedsättningar som påverkar det dagliga livet. Dessutom kan äldre personer ha erfarenheter från en tid då psykisk sjukdom var ännu mer stigmatiserande än i dag. Många som i dag får stöd av hemtjänsten kan ha lång erfarenhet av institutionsvård på mentalsjukhus, långt från vad som skulle kallas hemliknande förhållanden. Forskarna och författarna Per Bülow och Tommy Svensson beskriver att livsloppet hos äldre med psykiska funktionsnedsättningar skiljer sig från andra i samma åldersgrupp.

Jämnåriga utan psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar kan berätta om ett liv med en ljus eller mörk ungdomstid, utbildning, familjeliv, karriär och så småningom pensionering. Den som tidigt drabbats av en svår psykisk sjukdom kan på motsvarande sätt beskriva en dramatisk intagning på mentalsjukhus när andra gick ut i arbetslivet. För många med en psykisk funktionsnedsättning har livet varken inneburit familjebildning eller arbete. Samtidigt har gränsen mellan yrkesliv och pensionering inte varit lika tydlig och dramatisk som för andra. Den som inte har förvärvsarbetat och dessutom kanske under lång tid varit på institution har också sämre ekonomi än andra jämnåriga. I flera rapporter från Socialstyrelsen framkommer även att personer med psykiska funktionsnedsättningar har betydligt sämre ekonomi än andra grupper med funktionsnedsättning. Utöver den psykiska funktionsnedsättningen är det inte ovanligt att ha en försämrad hälsa på grund av såväl sjukdom och livsstil som läkemedelsbehandling. En samnordisk rapport från 2010 visar att kvinnor med en allvarlig psykisk sjukdom har 10–15 år kortare förväntad livslängd och män 15–20 år. Orsaken är ofta tillstånd som går att behandla, men där vården av olika skäl inte tillräckligt väl uppmärksammar den här målgruppen.

Demenssjukdom och psykisk sjukdom Henrik är 68 år och har sedan två år en demensdiagnos. Två dagar i veckan är han på dagvård, men partnern tycker att dessa två dagar nästan är jobbigare än när han är hemma, eftersom Henrik blir så orolig både före och efter besöken. Henrik vill hela tiden gärna gå ut och springa, något som han ofta gjorde förr när han var frisk, men nu hittar han inte hem. Han blir arg och hotar både personal och partner om de inte släpper ut honom. Partnern tycker att det snart är omöjligt att hantera situationen, inte minst efter att de haft besök av goda vänner och Henrik skrikit åt gästerna och även sagt att polisen spanar på honom.

Nio av tio personer med demenssjukdom uppvisar enligt Socialstyrelsen någon gång under sjukdomsförloppet beteendemässiga eller psykiska symtom. Dessa symtom kallas BPSD, en förkortning av beteendemässiga och psykiska symtom vid demens. Mellan 80 och 90 procent av alla som lider av en demenssjukdom utvecklar BPSD. Det handlar ofta om kraftiga humörsvängningar, stark oro, vandringsbeteende och våld. I flera kommuner finns olika stödteam eller stödfunktioner för att möta behovet hos äldre med BPSD. Inte minst handlar det om att stödja personalen kring den äldre personen i syfte att förstå vad som utlöser beteendestörningarna och hur de kan förebyggas samt lindras. Samarbete med psykiatrin och framför allt äldrepsykiatrisk expertis kan ibland vara nödvändigt. Internationell forskning visar att det är omvårdnaden som gör skillnad för svåra psykiska och beteendemässiga symtom och minskar personens lidande. Det finns ingen generell behandlingsmetod, men bemötande och kunskap om levnadshistorien har visat sig vara framgångsrikt. Depression är ett av de vanligaste symtomen. Det är inte sällan en differentialdiagnos, det vill säga båda tillstånden – depression och demens – kan till en början förväxlas med varandra. Depression med samtidig demens kan vara mycket svår att upptäcka och därför förbli obehandlad. Sedan 2010 finns ett nationellt BPSD-register. Det syftar till att minska lidandet för drabbade och öka livskvaliteten genom tvärprofessionella åtgärder. Kvalitetsregister har visat sig fungera väldigt bra för att reducera behovet av läkemedel och ger stöd för en god vård och omsorg. Svenskt Demenscentrum har också tagit fram redskap för att kunna bemöta personer med demenssjukdom på ett adekvat och värdigt sätt. Den här boken fokuserar inte på demenssjukdomar och BPSD i någon större utsträckning. Detta eftersom jag vill prioritera andra psykiska ohälsotillstånd hos äldre personer. Dessutom finns utomordentligt bra litteratur som är särskilt inriktad på demenssjukdomar och BPSD.

Äldre med traumatiska minnen Rainer är 71 år och har successivt trappat ned sitt arbete som egen företagare. Hustrun reagerar på att Rainer blir alltmer rastlös, vaknar tidigt på morgnarna och är irriterad om hon frågar hur det är fatt. Hon tänker att han kanske saknar sitt arbete. Rainer sitter allt oftare och tittar på det fåtal fotografier han har med sig från sin barndom och ungdomstid. Han har aldrig pratat så mycket om vad som hände innan han kom till Sverige. I samband med en bråckoperation blir Rainer panikslagen när han ska bedövas och drar ut kanylen. När personalen försöker lugna honom och hålla fast honom tappar han nästan helt fattningen. Anhöriga, framför allt hustrun, är helt oförstående och förkrossade – så har Rainer aldrig varit förut. Det tar ett bra tag innan han börjar berätta om sin flykt från Ungern, om tortyrliknande förhör och förlusten av anhöriga utan möjlighet att få prata om det.

Alla bär vi med oss vår historia och våra erfarenheter. I de flesta fall är det inget som påverkar oss negativt. Tidigare erfarenheter och händelser är en del av livet som vi ständigt bearbetar och förhåller oss till. Men det finns händelser som sätter djupare spår och som på olika sätt kan ge ökad risk för psykisk ohälsa. Äldre med erfarenheter av krig, tortyr och förföljelse kan i samband med åldrandet återuppleva tidigare händelser, ofta med oro, brist på tillit och andra svårigheter som följd. I en vård- och omsorgssituation i samband med åldrande, som i sig är belastande, väcks känslor av utsatthet. Detta beskrivs av bland andra psykologen och psykoterapeuten Sara Wasersztraum som en ”tidskomprimering”. En tidskomprimering kan aktiveras så att tidigare erfarenheter eller situationer smälter samman med en vård- och omsorgshandling. Till exempel kan en uppmaning att gå till duschen uppfattas som ett reellt dödshot om man har erfarenhet av duschen som en plats där människor gasas ihjäl. Många äldre personer med traumatiska erfarenheter beskriver att de inte har fått eller kunnat prata om sina upplevelser. Omgivningen

kan mer eller mindre medvetet ha sänt ut signaler om att man inte orkat eller kunnat ta emot berättelser om våld och övergrepp. Kommentarer som ”det är ju över nu, tänk inte mer på det!” är fortfarande vanligt förekommande. Andra har inte orkat eller haft tillfälle att berätta. Livet har haft sin gång med etablering av familj och yrke. Så kommer pensioneringen, då det finns tidsmässigt utrymme att reflektera över det gångna livet. Kanske kommer också sjukdom eller andra händelser som aktiverar det förflutna. Bokslutet ska göras – frågan om vad det har blivit av livet är aktuell. Då kan det tidigare traumat återaktiveras och komma till uttryck som ångest, depression eller fysisk smärta. Som personal ställs vi ofta inför att ge stöd och hjälp i intima situationer som exempelvis personlig hygien. Det ställer stora krav på inlevelseförmåga och respekt för situationen, oavsett vem vi möter. I ett biståndsbeslut eller vid en vårdplanering ges sällan information om tidigare erfarenhet av övergrepp eller liknande. Därför krävs det att vi är lyhörda och kan använda vår inlevelseförmåga. Det finns en risk att vi feltolkar de uttryck för tidigare traumatiska upplevelser som den äldre personen kan ha och diagnostiserar det som demenssjukdom. Det beror på att åldrandet kan innebära en reaktivering av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), som innebär svårigheter med koncentration och starka reaktioner som kan vara svåra att förstå för omgivningen. Inte bara krig och tortyr utan också sexuella övergrepp och andra övergrepp kan utgöra traumatiska upplevelser. Psykologen Frida Johansson Metso betonar i sin bok När kriget är allt du minns – att linda PTSD hos äldre vikten av att ge rätt diagnos och vård och omsorg till dessa personer. Annars finns en risk att de tvingas återuppleva sitt livs värsta händelser om och om igen. Samtidigt – och det är viktigt – går PTSD till skillnad från demens att bota.