Raderna av våningssängar, sträckta lakan, lukten av läder, hud. Har du blivit en man nu? Som marscherar med en hand på vapnet och den andra i skrevet. Fast vi lovade varandra att vi skulle vara motsatsen, det ingen fattade fanns. Inga män eller kvinnor. Bara stål.
ISBN 978-91-27-14915-1
ORMBUNKSLANDET
När Margit kliver av tåget på Malmö central vet hon inte vart hon ska ta vägen. Bara att det är omöjligt att stanna kvar hemma, i tystnaden efter Mika. Mika som lämnade henne på dynorna i Redskapsförrådet och sa att de måste komma ifrån varandra. För att det förbjudna mellan dem måste få ett slut.
Elin Bengtsson
Mika, jag vill veta hur du har gjort. För att glömma oss. Ge mig receptet.
Or m bu nk s ets o n la nd engts Elin B
9 789127 149151
Ormbunkslandet.indd 3
24/05/16 19:26
Ombunkslandet_indd.indd 2
2016-05-23 11:04
jag blundar, lutar huvudet mot tågfönstret. Innanför mina ögonlock finns en särskild sorts mörker. I det mörkret tonar allt runt omkring bort; de leriga fälten som vi far förbi, de slitna sätena, tågvärden som går förbi i gången med en skramlande försäljningsvagn. Mika finns inuti mörkret. Han springer rätt in i skogen i mitt huvud. Hans smala rygg försvinner mellan stammarna. Jag vet hur varje kota känns, ryggraden som kulorna på en kulram, som att långsamt dra fingret över alla färger. Bakom en kulle lägger han sig ner, låtsasskjuten i bröstet. Den röda lappen som sitter fastnålad på uniformsjackan markerar såret. Nålen har hamnat lite snett, så att den sticker igenom skjortan och skrapar mot huden. Vätan tränger igenom de grova kamouflagekläderna. Han kan dra åt helvete om han påstår att han inte tänker på något särskilt då, bara på barrdoften i näsborrarna och den tunga våta himlen. Han kan omöjligt tänka på något annat än mig. Jag föreställer mig hur två killar bryter fram genom skogen med en bår mellan sig. Det går lätt att lyfta upp Mikas pinniga kropp. Sjukvårdarna som bär båren till den väntande helikoptern är osäkra och flaxiga, som jag tänker mig att nittonåriga killar som gör lumpen är. En av dem brer fumligt en filt över honom. 5
Ombunkslandet_indd.indd 5
2016-05-23 11:04
Blundar jag kan jag se helikoptern framför mig, hur den lyfter över granskogen med Mika i magen. Öppnar jag ögonen ser jag bara regnet i strimmor längs tågfönstret. Rälsen skär in i regniga småstäder med små tegelfärgade stationshus där stora tåg inte stannar. Det är platt och fält. Det är lite hav vid sidan om, men det är också platt. Mika, om du ångrar dig. Då kastar du av dig filten, reser dig från båren, sticker till tågstationen. Du kommer i dina leriga gröna kläder, byter till X2000 i Nässjö. Du kommer och är min pojkvän, säger vi. Eller vad fan Mika, vi säger som det är. Jag tänker ofta på att göra just det. Trycka upp det i deras ansikten. Mest tänker jag på att du ska säga det. Att någon av killarna i lumpen, när helikoptern har landat och den där meningslösa krigsövningen är färdig och ni sitter och äter kvällsmat, frågar om du är ihop med någon. Och du kollar honom i ögonen och säger det.
6
Ombunkslandet_indd.indd 6
2016-05-23 11:04
jag sitter på centralstationen med ryggsäcken vid fötterna. Drypande människor kommer in från gatan. De fäller ner kapuschonger, ruskar paraplyer och plockar upp fickspeglar för att se om mascaran lämnat svarta ränder på kinderna. Somliga rusar fram till informationstavlan på väggen som meddelar ankommande och avgående tåg, andra kommer släntrande, slår sig ner på en bänk och tar upp en tidning eller en banan ur väskan. Jag ser mig omkring och försöker upptäcka någon som liknar mig, som inte heller verkar vänta på ett tåg som ska komma eller gå. Någon som varken bor här eller är på besök. Men kanske syns det inte på mig heller. Kanske ser jag ut som vem som helst som flytt in på centralen för att undkomma regnet, som om jag bara sitter här och väntar på att störtskuren ska dra över. Snart kommer jag att kränga på mig ryggsäcken och gå. Det hänger en karta på väggen mittemot. Jag har redan lärt mig namnen på Malmös olika stadsdelar. När jag går ut från stationsbyggnaden kommer jag att veta hur man tar sig från en plats till en annan, var gatorna hakar i varandra. Jag kan gå åt vänster, höger eller rakt fram. Eller så kan jag sitta kvar på den här bänken tills jag blir utsläpad av Securitas. 7
Ombunkslandet_indd.indd 7
2016-05-23 11:04
i vandrarhemmets reception frågar de bara efter mitt namn och hur många nätter jag tänker stanna. På den första frågan svarar jag Margit Kovacs, på den andra att jag inte vet. Det är en sovsal med tio bäddar, fyra är upptagna. Det är ett skrattande danskt tjejgäng som håller på att göra sig i ordning för att gå ut på stan och en långhårig kille som kikar upp från en bok, hälsar snabbt och försjunker i den igen. Jag sätter mig på sängen bredvid hans och rotar fram stålmannenlakanen ur ryggsäcken. Mikas älsklingslakan, trycket alldeles blekt. Jag kryper ner under en urtvättad stålman, ska bara blunda ett ögonblick. Ett ögonblick ligger jag under täcket som doftar vagt av Mika, på hans arm som ännu inte svällt upp av armhävningar på kaserngården eller av packning som ska bäras genom skogen, hans arm är fortfarande lika smal som min. Jag rycker till av ett brak och en svordom och en hand som tar stöd mot min sängkant. ”Ursäkta. Jag snubblade på din ryggsäck. Det var inte meningen att väcka dig.” Fast jag sov inte. Jag var i mörkret inuti mitt huvud. ”Förlåt, det är jag som sprider ut mina saker.” Jag sätter mig upp i sängen. De danska tjejerna har gett sig iväg. Det är bara jag och killen med boken kvar i salen. 8
Ombunkslandet_indd.indd 8
2016-05-23 11:04
Han gnider foten som han slog i. Den andra handen sträcker han fram mot mig. Runt handleden sitter flätade armband i olika färger. ”Hej. Sebastian.” ”Margit.” Han sätter sig med en duns på sin sängkant. Vi sitter mittemot, på varsin sängkant, och glor. ”Är du på besök i stan?” frågar han. ”Nä, jag ska flytta hit.” ”Vad kul, vart då?” ”Vet inte. Får se.” Sebastian stryker det slitna håret ur ansiktet. När jag tittar noga ser han lite gammal ut, kanske trettio. Jag undrar hur gammal han tror att jag är. Jag och Mika har alltid varit korta och spinkiga. Jag fick något som liknade bröst i tolvårsåldern, men de blev aldrig större än såhär. Ingen fattar att jag är arton. Sebastian tittar villrådigt på mig eftersom jag fortsätter att hålla käft. Sen ser han sig omkring i den torftiga sovsalen. Våningssängar, utspridda saker, fönster mot en regnig bakgård. ”Jag ska se om man kan vrida upp elementet.” Jag rycker på axlarna. Gör du det, jag har inte märkt att det är kallt. Sen Mika åkte är jag ljummen inuti. ”Jag har just kommit hem från Colombia. Är väl inte van vid den svenska vårkylan än.” Han ger ifrån sig ett lågt ljud som nog ska föreställa ett skratt, men tystnar när han märker att jag inte skrattar med. 9
Ombunkslandet_indd.indd 9
2016-05-23 11:04
Varför jag nu skulle tycka att det var roligt att han har varit i Colombia. Han sätter sig på sin sängkant igen, lutar sig framåt med händerna utslagna. Handflator som stora löv. Lite fukt glänser i vecken. Han är precis en sån som jag trodde. En som inte rycker på axlarna och fortsätter läsa i sin bok när han inte får svar, fast det är det han borde. Kanske tror han att jag har rymt hemifrån. Kanske vill han ställa allt tillrätta, hålla en hand på min axel när jag ringer mina föräldrar, säga att allt kommer att bli bra. Ingenting kommer att bli bra, din flummiga hippie. Mina föräldrar vet ingenting om mig. Men jag glor tillbaka, kanske ler jag lite. Jag gör i alla fall något med ansiktet. ”Det är ett andrahandskontrakt, de har bara lägenheten i två månader till.” Sebastian har kokat tevatten på spisen i vandrarhemsköket. Vi sitter vid det smuliga bordet med varsin kantstött kopp i handen. Teet smakar syntetiskt av svarta vinbär, men jag tycker ändå om känslan av att något skållhett rinner genom mig. ”Det här är Pacos nummer. Jag har ingen aning om ifall rummet är uthyrt redan, men de kanske har haft svårt att få tag på någon när det bara är två månader kvar. Du kan ju pröva i alla fall.” Jag gör sådär med ansiktet igen. När jag vaknar nästa morgon har han redan stuckit. Det var synd att jag aldrig sa tack. För teet, för numret till den där Paco. 10
Ombunkslandet_indd.indd 10
2016-05-23 11:04
hon, ina med det röda håret och metallstaven som glimmar mellan tänderna när hon öppnar munnen, säger om bilderna på väggen i Pacos rum: ”Det där är Víctor Jara, du vet den chilenska sångaren som mördades på stadion, det där är Allende, och det ser ut som ett random vetefält, och det där vet jag faktiskt inte … Paco? Vem är tanten på fotot i mitten?” ”Det är ju min mormor!” gastar Paco från köket. Paco kommer in med kaffekopparna i en skvimpande trekant mellan händerna och ställer ner dem på bordet. Svart och beskt och jag tar pytteklunkar för jag dricker inte kaffe förutom kokat på sumpen om och om igen när det är ransonerat för att det är förr i tiden och Mika häller upp i rosenkopparna som vi räddade från sopbilen när mamma och pappa köpte ny servis. Hans blick i min när han häller upp och ingenting får hamna utanför och lika mycket upp till bården i varje kopp och jag som bläddrar genom bokmärkesalbumet av ransoneringskort, kaffekorten är slut, nu finns det kvar de med djur på, harar och kycklingar för kött de med snö, barnen i pulkabacken, skidåkaren och snögubben för mjölk och mjöl de med blommor för frukt, grönsaker och potatis 11
Ombunkslandet_indd.indd 11
2016-05-23 11:04
de med glitter för lyxen, som socker, honung ”Jo, jag frågade vad du gör. Jobbar du? Pluggar?” Ina kastar håret över axeln och borrar en stålblå blick i mig. Jag förstår att hon redan har frågat en gång. Jag måste skärpa mig. Inte försvinna in i mitt eget huvud. Om jag inte hittar någonstans att bo måste jag åka hem igen. ”Förlåt. Jag tänker söka jobb.” ”Var då?” ”Lite var som helst. Är det svårt att få jobb här?” ”Hemtjänsten är hyfsat enkelt. Och det finns gott om sviniga bemanningsföretag. De har stor omsättning på folk, så att säga.” Hon lutar sig fram, så nära att jag kan känna doften från håret. Den är söt och skarp som vissa blommor man inte kan bestämma sig för om de luktar gott eller äckligt men ändå måste stoppa näsan i. ”Sebastian är schyst. Vi hjälper gärna hans kompisar. Men varken Paco eller jag har pengar, vi kan inte betala din del av hyran om du inte får jobb.” ”Äh”, säger Paco. ”Rummet står ju tomt i alla fall. Vi lär inte hitta någon annan som vill ha det i bara två månader.” ”Jag har femtusen”, säger jag. Ina höjer på ögonbrynen. ”De ligger i ryggsäcken. Jag kan visa dig.” Hon lutar sig bakåt igen, släpper mig inte med blicken. Ögonen sveper över mig med sitt stålblå ljus. De ser ut att registrera allt som är fel på mig.
12
Ombunkslandet_indd.indd 12
2016-05-23 11:04
”Flyttar du in får du stå ut med att han har vissa sossefasoner”, flinar Ina och kastar med huvudet åt Pacos håll. Paco svarar med att kasta en soffkudde som hon skrattande slår undan. ”Flyttar du in får du stå ut med att hon är en liten anarkist. Och att hon alltid går in med leriga skor.” Ina tar kudden och kastar den mot Paco som grabbar tag i den, ställer sig på knä i soffan och börjar puckla på. De blir så upptagna av sitt kuddkrig att de för en stund glömmer bort mig. Sen är det som om de precis samtidigt kommer på att jag är där, för de vänder sig emot mig på samma gång, flämtande och mosiga i ansiktet. ”Du då?” flinar Ina. ”Om Paco är sosse, aj!, förlåt vänsterpartist, och jag är anarkist med skitiga skor, vad är du? Vad är din hemlighet? Är du efterlyst av polisen? Samlar du frimärken? Har du perversa sexuella böjelser?” Víctor Jara och president Allende och ett böljande vetefält och Pacos mormor snurrar runt mig. Jag lyckas le tillbaka. ”Tyvärr. Jag förstår om det låter knäppt, men jag är nog fullkomligt jävla normal.” Lika normal som när jag som fjortonåring stack in tungan i munnen på Jakob i 9C. En halvtimme senare låg han ovanpå mig som en säck mjöl och andades brun sprit och chilinötter. Duntäcket var mjukt och fluffigt som en snödriva. Det var en föräldrasäng, föräldrar på weekendresa och fest i en blåmålad villa, dörren till sovrummet var stängd men jag visste att den när som helst kunde flyga upp, hopp13
Ombunkslandet_indd.indd 13
2016-05-23 11:04
ades det för då skulle hela världen snart få reda på hur normal jag var. Ingen behå, sluddrade Jakob nöjt, som om det gjorde mig utstuderat sexig på något vis, fast jag aldrig har fattat vad jag skulle med en behå till när jag var nästan lika platt som Mika. Det gick förvånansvärt lätt och snabbt att vara normal, och när han försvann in på toaletten smög jag nerför trappan, över gräsmattan, och satte mig på en gnisslande däckgunga under stjärnorna som blinkade om hur normal jag var. Precis som vem som helst.
14
Ombunkslandet_indd.indd 14
2016-05-23 11:04
”du har tre nya röstmeddelanden. Meddelande inkom idag, klockan 11.47… ” ”Är du inte klok, hoppar du av gymnasiet när det är så kort tid kvar? Vi förstår att det känns ovant att Mikael har flyttat hemifrån, men du är ju nästan vuxen nu, du måste ha förstått att ni inte skulle, ää, bo kvar hemma hela livet.” ”Nu får du ringa tillbaka! Var är du någonstans? Du kan inte, ää, bara lämna en lapp på, ää, köksbordet och säga att du ska flytta. Förstår du inte att jag och pappa blir jätte oroliga?” ”Ibland får man bita ihop, Margit. Det blir mycket svårare sen ifall du ska försöka läsa in de sista kurserna efteråt. Nu svarar du i telefon så vi kan prata om det här.” Mammas röst. Mammas röst. Pappas röst. ”Vill du radera alla röstmeddelanden?”
15
Ombunkslandet_indd.indd 15
2016-05-23 11:04
varje gång en bil kör förbi på gatan nedanför sveper strålkastarna över mig där jag ligger på min madrass på golvet och försöker somna. Mitt nya rum är tomt förutom skumgummimadrassen. Gräddvita väggar, spikhålen övermålade med vit färg, en annan vit. Ina och Paco har bott i den här lägenheten i snart ett år. I mitt rum har två olika personer bott. Det finns inga spår efter någon av dem. Det är bara en kub av luft mellan fyra likadana väggar. Det låter så mycket från gatan att det känns som om den skär tvärs genom rummet. De små affärerna som säljer frukt och cigaretter tycks ha öppet dygnet runt. Någon häver sig på tutan, en bildörr slits upp och musik väller ut över hela kvarteret. Jag drar yllefilten, som är Pacos, tätare omkring mig. Jag är inte van vid ljud när jag ska somna. Annat än knakanden i huset när det blåser och smatter mot fönsterbrädan när det regnar, ibland en tung bogserbåt som passerar på väg ut mot öppet hav. Eller dova knackningar, långa och korta utifrån vårt kodsystem, från Mikas rum på andra sidan väggen, om vi ville prata med varandra efter att vi gått och lagt oss. 16
Ombunkslandet_indd.indd 16
2016-05-23 11:04
Jag tänker på tystnaden i huset efter att Mika åkte. Mina knogar är fortfarande skinnflådda efter knackningarna som det inte kom något svar på. Trots att huvudet visste att han inte kunde höra fortsatte knogarna att banka. Jag blundar, försöker föreställa mig att jag ligger på högen av dynor i Redskapsförrådet, med Mikas halvnakna kropp tätt intill. Alla gånger vi legat där och stirrat på haspen till den gistna dörren. Kanske hade det räckt med att knuffa till den rejält utifrån, för att man inte fattade att den var låst utan bara tänkte att den satt lite trögt. Inne i huset går det inte att vara, där är det fullt av mammasteg och pappaögon över kanten på tidningen, men Redskapsförrådet är vårt gömställe. Bland pappas gamla fisknät, verktygen, burkarna med färg och olja. På golvet ovanpå staplarna av trädgårdsdynor, i lukten av mögel och gammal fisk. Kanske var det därför jag tryckte på Malmö på den silvriga biljettautomaten på tågstationen. För att jag visste att det ligger vid havet. För att jag tänkte att framtiden måste lukta fisk, annars är den inte min. Det spolar i badrummet. I Pacos rum på andra sidan väggen knackas det oavbrutet på ett tangentbord. Då och då hörs ett dovt smatter, som från skottlossning på avstånd. Jag vill ha alla de här Malmöljuden. Jag vill ha allt som kan överrösta minnet av tystnaden inuti mitt huvud. Jag hoppas att Paco ska spela dataspel hela natten.
17
Ombunkslandet_indd.indd 17
2016-05-23 11:04
Jag har alltid vetat att jag skulle behöva lämna allt. Mamma och pappa, Redskapsförrådet och Ormbunkslandet, det lilla torget med frisör och pizzeria och bibliotek, de fula stenlejonen som hindrar bilarna att köra för fort genom centrum. Ljuset från ett par strålkastare glider över väggarna igen. Jag ser mig omkring i mitt nya, kala rum. Innehållet i ryggsäcken ligger spritt över golvet. Det är inget särskilt med det. Jag har alltid vetat att jag skulle behöva ge mig iväg. Jag trodde bara aldrig att jag skulle göra det utan Mika.
18
Ombunkslandet_indd.indd 18
2016-05-23 11:04
mika och jag innanför häggmispelhäcken som sträcker sig över våra huvuden, vi pekar fuck you åt skolbussen när den stannar på vägen, pyser upp dörrarna och släpper ifrån sig sin last av ryggsäcksbarn. Skymda av det täta vita och gröna står vi och glor på bussens bak som stånkar vidare uppför backen. Än så länge är det vår med tunt strilande regn och häggmispeldoft, men snart kommer sommaren och sen … ”Sen ska du också åka skolbussen.” Mikas våta, smutsiga kinder. Han drar in snoret i näsan, torkar sig i ansiktet med baksidan av handen, men tårarna bara fortsätter att rinna. Jag vill inte heller att Mika ska börja skolan. Det är helt onödigt, en massa tid som kommer att försvinna för att han ska sitta där med olika bokstäver. Det smakar blod i munnen, för jag har bitit hål i läppen igen utan att märka det. ”Vi säger att du också är fem och ett halvt. Så kan vi börja i samma klass nästa år”, säger jag. Ingen kan ändå se skillnad på oss. Vi är lika långa, väger lika mycket, det brukar skilja några hekto hit eller dit när vi ställer oss på badrumsvågen. Likadant mörkbrunt hår, mitt bara lite längre eftersom mamma jämt tjatar om att Mika måste klippas. Jag har lite fler skrubbsår och Mika lite fler leverfläckar på ryggen, det är enda skillnaden. 19
Ombunkslandet_indd.indd 19
2016-05-23 11:04
”Mamma kommer att skvallra”, viskar Mika hest. Att Mika ska börja skolan och inte jag är en del av hållaisäret. Det som handlar om att mamma och pappa vill att jag ska ha klänning på kalas, och att de tycker att Mika borde leka med Krille och Sam som bor mittemot medan jag borde leka med Jolanta-fjanta som är dotter till en på mammas jobb. Eller att de tycker att Mika inte ska lägga sig i om de ska skälla på mig för att jag blev arg och kastade en porslinsfigur i golvet. Trots att jag blir helt ensam med skärvorna av den där flickan om inte Mika får vara med. Ibland kommer mamma och knackar på någon av våra dörrar eller tofflar genom gräset bort mot häggmispelhäcken. ”Vilka fina bokmärken! Den var ju jättesöt, den kaninen.” Orden blir hängande över våra huvuden, grälla och meningslösa. Hon märker det själv efter ett tag, för hon börjar flacka med blicken. ”Jag ska börja med middagen, ää. Lasagne.” Genom dörrspringan i stora sovrummet hörs det när hon säger till pappa efter läggdags: ”Det är klart att jag är glad över att Mikael och Margit har varandra, att de är så nära i ålder och så, men … det är väl lite löjligt, men jag kan känna mig så … utestängd.” Löjla dig inte, mamma. Om nu vuxna förstår allting så bra som du verkar tycka, borde du fatta att man inte ena stunden kan hålla på och gapa om att vi måste dricka mjölk till maten eller inte får gå till stranden själva, och i nästa stund tro att man ska få vara med. Speciellt inte om man 20
Ombunkslandet_indd.indd 20
2016-05-23 11:04
kallar ransoneringskort för bokmärken. Våra fröknar är precis likadana. ”Mikael och Margit, nu vet vi att ni är jättebra kompisar men på dagis måste ni låta de andra vara med och leka, det är jätteviktigt att alla får vara med och leka. Leka ensamma får ni göra hemma.” Så vi ska leka med de där ungarna fast de inte fattar någonting. Fast de börjar bygga en racerbana när jag och Mika har gjort sandlådan till en åker, eller föreslår att vi ska äta spaghetti och köttfärssås till middag fast det är förr i tiden och vi knappt har några rovor ens.
21
Ombunkslandet_indd.indd 21
2016-05-23 11:04
jag går omkring bland morötter och kålhuvuden. På torget några kvarter ifrån lägenheten är massa frukt- och grönsaksstånd uppställda. Folk rör sig mellan stånden. Klämmer på avokador, sträcker fram påsar med tomater till grönsakshandlarna, undersöker vid vilket stånd man kan köpa den billigaste ananasen. Jag går fram och tillbaka mellan de olika stånden. Jag tänkte köpa äpplen, men det är äpplen överallt, och stannar jag någonstans och börjar lägga ner äpplen i en påse kommer jag att behöva sträcka fram den mot någon som ska ta betalt, möta någons blick. Synfältet har smalnat till en strut. Jag råkar hela tiden törna in i folk. Nyss sa en tant till mig att se mig för. Om det nu var mig hon sa det till, och inte någon annan. Det hördes bara som genom ett brus. Jag har aldrig varit hög på riktigt. Bara rökt gräs några gånger på fester hemma, men det blev jag bara slö av. Går det att bli hög på smärta? Det känns i varje fall så. Som om jag svävar lite ovanför min egen kropp, jag tror att det är den som rör sig, som just nu krockar med ännu en tant, men jag är inte säker. Det kan också vara någon annans. Vågorna av ensamhet och smärta dånar in och drar sig tillbaka. Tidigare idag kändes det normalt en stund. Jag 22
Ombunkslandet_indd.indd 22
2016-05-23 11:04
svarade på tre jobbannonser. Det var ett jobb som kyrkogårdsarbetare, ett som hamburgerstekare och ett som tidningsutdelare. Nu tittar jag på de krokiga morötterna och tänker: Där är Mikas älsklingsgrönsak. Jag ser en tjej i grön jacka och tänker: Nästan en sån jacka har Mika, bara med andra knappar. Jag ser mig omkring, på husen och gatorna som ramar in torget, och undrar om Mika har läst någon bok som utspelar sig i Malmö. I så fall känner han till staden bättre än jag. Det går inte att kontrollera vågrörelserna. De bara sveper en med sig, som om man vore en bit frigolit på Det bottenlösa havet. Jag andas genom munnen, genom springorna mellan mina sammanpressade tänder. Människor, människor överallt. Men på något sätt verkar det ändå lättare att vara kvar på torget än att gå hem till lägenheten. Ina och Paco sitter säkert i köket. De har lagat mat, till exempel pasta med tomatsås och kikärtor, för ingen av dem äter kött. När jag kliver in genom dörren kommer de att undra hur läget är. Vad jag har gjort idag, medan Ina har varit på jobbet och Paco på universitetet. Kanske fråga hur jobbsökandet har gått. Bland grönsaksstånden kan jag gå omkring utan att någon bryr sig. Så länge jag inte lägger mig raklång på kullerstenarna, drämmer handen i en fruktlåda eller börjar skrika okontrollerat kan jag vara här. Flyta på vågorna av ensamhet och obegriplighet, skita i vart de tänker ta mig. In mot en vrakstrand, eller suga mig längre ut till havs. Några tjejer i min ålder passerar med blanka påsar fyllda 23
Ombunkslandet_indd.indd 23
2016-05-23 11:04
med frukt, helt inne i ett högljutt samtal om vilken stad som är bäst att plugga juridik i, Lund, Stockholm eller Uppsala. Jag hinner höra att Lund kanske är bättre rent utbildningsmässigt, men att det vore kul att bo i Stockholm. Folk flyttar hela tiden. De går ut gymnasiet och flyttar till andra städer. Det finns olika anledningar. Man ska börja plugga, eller har fått jobb. Eller så flyttar man för att man har kompisar i den nya staden. Eller så har man åtminstone varit där förut, fastnat för något särskilt. Jag vet ingenting om Malmö. Men nu vet jag i varje fall om det här torget. Nu vet jag om att stå med kletiga fruktskal under skosulorna medan människorna glesnar och grönsakshandlarna börjar packa ihop. Jag har slutat andas sådär ansträngt, vågorna har slutat riva i mig. Nu är det som om jag bara ligger och skvalpar i strandkanten. ”Du! Killen? Tjejen?” Jag vrider huvudet mot mannen som i rasande tempo håller på och staplar lådor i en skåpbil som kört fram borta vid ett av stånden. ”Ska du ha kål?” Han sträcker fram en kartong med ett tiotal kålhuvuden. ”Fick inte sålt dem. Ta dem du.” Han väntar inte på svar, utan trycker kartongen i mina händer. Sen vänder han sig om och återgår till sitt staplande. ”Tack”, säger jag till hans framåtböjda rygg. Jag går långsamt hemåt. Kållådan väger förvånansvärt mycket, kanterna pressar mot mina underarmar så hårt att 24
Ombunkslandet_indd.indd 24
2016-05-23 11:04
det gör ont. Kroppen känns matt och bortdomnad, men nu har jag åtminstone en sak att koncentrera mig på. Inte för att jag vet vad jag ska göra med all den här kålen. Kanske Ina och Paco vill ha lite, men det skulle ju krävas en hel skolmatsal och en kaninfarm för att göra slut på alltihop. Det mörknar snabbt. Ljus tänds i fönstren runt omkring. Det är den tid på dygnet då folk har kommit hem från sina jobb och slängt ihop olika middagar och satt sig ner vid olika bord i olika kök. Eller så sitter de på caféer och barer med sina kompisar, eller är på möten, som Ina och Paco verkar vara hela tiden. Själv går jag rakt fram på en gata som heter Ystadsgatan med en låda med elva kålhuvuden i famnen. Fokuserar det hårdaste jag kan på en enda tanke, så att den kan tränga undan alla andra tankar: att lyckas bära den hem och uppför trapporna utan att behöva ställa ner den en enda gång.
25
Ombunkslandet_indd.indd 25
2016-05-23 11:04
jag sitter på knä i gräset precis innan det ljusnar medan maskinerna arbetar omkring mig. Lövblås, trimmer, röjare, grävskopa. Som nyanställd får man inte hantera maskinerna, man måste gå en kurs först. Jag har fått ansvar för det norra området, det sträcker sig från smidesstaketet ner till soptunnorna och ställningen där besökarna kan låna vattenkannor och räfsor, men eftersom kursen inte är förrän onsdag nästa vecka går två gubbar omkring på mitt område och brummar. Den ena heter Folke, och den andra kallas för Åstorp eftersom han tydligen kommer från ett ställe som heter så. Deras mörkgröna regnkläder med kyrkogårdsförvaltningens logga på bröstet får dem att smälta ihop med den övriga mörkgrönheten. Jag sticker ett litet metallspett i jorden under tuijahäcken, lirkar så att rötterna följer med när jag drar upp den sega maskrosplantan. Sen lägger jag ogräset i en ranglig skottkärra tillsammans med de vissna blommorna med kletiga stjälkar som jag har samlat in ur plastvaserna i minneslunden. Tiden rör sig lika långsamt som mördarsniglarna som lämnar slemmiga spår efter sig i gräset. Som om det fanns en särskild jobbtid där det är en evighet mellan frukostrasten vid nio och lunchrasten vid tolv. 26
Ombunkslandet_indd.indd 26
2016-05-23 11:04
Jag har alltid tänkt att jag skulle vara bra på att arbeta. Jag och Mika har ju övat länge. Timmarna vi tillbringat på garageuppfarten där det fanns rött grus och svart grus och vi var stenhuggare som krossade det med våra hammare, samlade upp rosa stendamm för sig, grått stendamm för sig. Eller vadade omkring i det aprilkalla vattnet och la upp sjögräs på tork på stranden, grön ull som vi skulle karda, spinna till garn. Eller plöjde upp jorden i Ormbunkslandet, sådde ekollon och glaspärlor. Grödorna växte upp över natten, tunga droppar dagg på de ljusa bladen. Varför skulle vi komma in till middagen? Vi hade redan allt vi behövde. Men det här är arbete på ett helt annat sätt. Det är svårare att komma åt öppningen i huvudet, den som leder till min och Mikas värld. Timmarna rör sig långsamt, jordfärgade, från det första grå ljuset tills lagbasen knackar på glaset till sitt armbandsur och säger: ”Jahapp. Då går vi hem då.” Ensamheten värker i axlarna. När jag går ut genom smidesgrinden vänder jag mig om och kastar en blick tillbaka mot kyrkogården, de perfekta raderna, ränderna i gruset. Så fort ett grässtrå växer sig för långt kapas det av. Så fort en buske blir för spretig ansas den. Som en robot kör jag omkring med min skottkärra, rensar, klipper, krattar upp. Men i hemlighet, inuti huvudet, låter jag gräset växa vilt över gravarna. Vore jag själv död skulle jag vilja ha det så.
27
Ombunkslandet_indd.indd 27
2016-05-23 11:04
”schyst”, säger ina. ”Att det gick så snabbt för dig att få jobb. Jag var arbetslös i ett halvår innan jag fick det här skitjobbet.” ”Det är bara ett säsongsjobb”, säger jag. ”Men ja, det gick mycket snabbare än jag trodde. Jag hade väl tur.” Ina dunsar ner på stolen mittemot mig. Jag andas in den söta, lite kvalmiga doften från hennes hår och kläder. ”Jag ska aldrig mer äta en kaka i hela mitt liv! Fattar du, det luktar såhär i hela fabriken. De första dagarna tänker man åh choklad, åh hasselnötter, sen spyr man. Jag hade tusen gånger hellre varit dödgrävare.” ”Jag gräver inte ner några döda. Jag rensar ogräs. Och förra veckan regnade det varje dag. Då kände jag mig som en vandrande kompost.” Ina skrattar till. Ögonen är lite annorlunda nu, lite mindre kritiskt granskande. Det är kanske för att jag sitter här och äter tortellini direkt ur kastrullen. Jag orkade inte diska någon tallrik. Och här finns ingen som säger till. ”Får man ta lite pasta?” undrar hon. Paco kliver över tröskeln och greppar den översta tallriken i diskstapeln. Han kastar en irriterad blick mot bordet där vi sitter och glufsar i oss. ”Kan någon annan än jag diska här?” 28
Ombunkslandet_indd.indd 28
2016-05-23 11:04
Jag borde förstås bli generad, jag har ju nyss flyttat in och borde väl anstränga mig för att hålla ordning, men istället pirrar någonting till inuti. Jag och Ina är hopplösa tillsammans, såna som inte diskar. ”Sen”, säger Ina med munnen full av tortellini. ”Jag har möte.” Paco klampar in på sitt rum med en tallrik yoghurt. Ina reser sig från bordet, fortfarande tuggande, och ställer sin ketchupsåsiga tallrik överst i diskhon. Jag sitter kvar framför den klibbiga pastakastrullen. Efter en stund hör jag ytterdörren slå igen två gånger med någon minuts mellanrum. Då reser jag mig, tappar upp skållhett vatten i diskhon, sänker ner händerna i det. I Mikas ögon har jag alltid tålt allt. Den där glänsande pingisbollsblicken han alltid har fäst på mig, som om jag vore oövervinnelig, av stål. Alltid den som kunde hålla kvar händerna längst. Alltid den som inte gav ett ljud ifrån sig, även när det gjorde så ont att man ville tjuta. Hans fingrar trevande över blåsorna, skorporna. Jag drar hastigt upp händerna ur diskvattnet. De bultar och lyser som kokta krabbor under kökslampan. Här är mina händer och han vill inte ha dem.
29
Ombunkslandet_indd.indd 29
2016-05-23 11:04
”på en kyrkogård? Ää. Ska du verkligen inte komma hem och läsa färdigt? Jag lovar att vi hjälper dig så du blir klar med kurserna till studenten. Det fixar du. Det vore väl jättetråkigt om du inte tog studenten, ää, tillsammans med de andra? Jag träffade Emmas mamma på Friskis&Svettis och hon sa …” Jag kan se Emma och de andra i klassen framför mig. Hur de diskuterar vad de ska ha på sig på studenten, vilka pinsamma barnbilder de tror att deras föräldrar kommer att välja till skyltarna. Jag gissar att mamma och pappa skulle ha valt fotot där jag klappar våra grannar Bernt och Ann-Kristins hund, som är större än jag. Överst på skylten skulle det stå Margit med stora bokstäver, och namnet på min klass, och året, 2009. ”Jag måste lägga på”, avbryter jag. ”De jag bor med väntar på mig.” ”Jaha, ja”, säger mamma förvirrat. ”Men jag tycker faktiskt att du ska komma tillbaka, du kan ju flytta vart som helst sen när du är klar med gymnasi…” Jag trycker snabbt bort samtalet. Darrar med fingertoppen i dammet på fönsterblecket, glor ner på såna som slutat jobbet eller skolan och är på väg, inte vet jag vart de är på väg. Till gymmet kanske. Vissa går ut och tar en öl. Såna 30
Ombunkslandet_indd.indd 30
2016-05-23 11:04
som Paco sitter på café med sina kursböcker, såna som Ina går till en murrig lokal och skriver flygblad. Jag har ingen aning om vad man gör med såhär långa ljusa eftermiddagar. Ligger på rygg på skumgummimadrassen. Ligger på rygg på mögeldynorna i Redskapsförrådet, ligger på rygg i Ormbunkslandet. I skogen bakom huset sträcker sig gigantiska ormbunkar mot himlen. Ingen kan upptäcka oss under plymerna, vi är två mossiga stenar på marken. Vi plockar ormbunkar och sätter dem på huvudet som kronor. Vi är regenter över fåglar, ekorrar och gammalt skräp, satta att råda över Ormbunkslandet i evighet. Jag är tretton, fjorton år. Det finns ett besvärat drag runt mammas mun. Hon tittar inte på mig medan hon pratar, hon rör i grytan med fläskfilé och syltlök. ”Vad gör ni där i skogen egentligen?” ”Pratar.” ”Men du, ska du inte ringa Madelene eller Emma eller någon annan av tjejerna i klassen? Blir ni inte trötta på varandra, du och Mikael?” ”Nädå.” Mamma suckar nästan ohörbart ner i fläskfilégrytan. Rör lite till. Såsen är ljusbrun och gräddig, syltlökarna sticker upp som små blanka klot. ”Du måste förstå att jag blir lite orolig. Är ni inte lite för gamla för, ja, för att springa runt i skogen?” Hon avbryter sig, skrattar till. Tveksamhetsskrattet. Jag tittar på henne. 31
Ombunkslandet_indd.indd 31
2016-05-23 11:04
Raderna av våningssängar, sträckta lakan, lukten av läder, hud. Har du blivit en man nu? Som marscherar med en hand på vapnet och den andra i skrevet. Fast vi lovade varandra att vi skulle vara motsatsen, det ingen fattade fanns. Inga män eller kvinnor. Bara stål.
ISBN 978-91-27-14915-1
ORMBUNKSLANDET
När Margit kliver av tåget på Malmö central vet hon inte vart hon ska ta vägen. Bara att det är omöjligt att stanna kvar hemma, i tystnaden efter Mika. Mika som lämnade henne på dynorna i Redskapsförrådet och sa att de måste komma ifrån varandra. För att det förbjudna mellan dem måste få ett slut.
Elin Bengtsson
Mika, jag vill veta hur du har gjort. För att glömma oss. Ge mig receptet.
Or m bu nk s ets o n la nd engts Elin B
9 789127 149151
Ormbunkslandet.indd 3
24/05/16 19:26