Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal. Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller ”Sätermannen”. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat. Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos ”Sveriges värste seriemördare”. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda. Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material – journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.
Hannes Råstam (1955–2012) arbetade under åren 1993–2011 som undersökande journalist på Sveriges Television, där han gjorde många uppmärksammade dokumentärer om rättsväsendet: om Osmo Vallos död, Göteborgskravallerna, ”Fallet Ulf” (om den oskyldigt dömde Bo Larsson) och Thomas Quick.
Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått. Samtidigt går de verkliga mördarna fria.
Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.
Råstam tilldelades Föreningen Grävande
MED EFTERORD AV MATTIAS GÖRANSSON
Journalisters pris Guldspaden fem gånger samt Stora Journalistpriset 1998 och 2005. Bland hans internationella utmärkelser kan nämnas Prix Italia (2001), Guldnymfen i Monte Carlo (2006), FIPA d’Or, Frankrike
Björn Afzelius och Roffe Wikström.
SÄTERS SJUKHUS, JUNI 2008 – Väntar ni utanför rummet under mitt besök? – Avdelningen är stängd, här finns ingen personal, svarade vårdaren kort. Hon halade fram en liten dosa, som om hon läst mina tankar. – Vill du ha ett överfallslarm? Jag tittade på henne och på den svarta lilla
HANNES RÅSTAM
THOMAS
QUICK
Att skapa en seriemördare
dosan. Thomas Quick hade vårdats här sedan 1991. Han ansågs så farlig att han endast tilläts lämna bunkern en gång var sjätte vecka för en biltur, på villkor att han åtföljdes av tre vårdare. ”Så dåren skulle få se horisonten för att inte bli ännu galnare”, tänkte jag. Nu skulle jag på några sekunder avgöra om situationen krävde ett överfallslarm eller inte. Jag kom mig inte för med att svara. – Det finns en larmknapp i rummet intill också, sa vårdaren. ”Lät hon inte lite retsam?” tänkte jag. Hon visste lika väl som jag att inte ett enda av Quicks offer skulle ha räddats av en larmknapp i ett intillliggande rum. Min fundering avbröts av att den 189 centimeter långe Thomas Quick uppenbarade sig i dörröppningen, ledsagad av två vårdare. Iklädd en urtvättad collegetröja som en gång varit lila, slitna jeans och sandaler, log han osäkert och sträckte fram sin hand, lätt framåtböjd som för att inte tvinga mig att komma honom för nära. Jag betraktade handen som enligt innehavaren dräpt minst trettio människor. Hans handslag var fuktigt.
(2006). Hannes Råstam var tidigare verksam som musiker, och spelade med bland andra
”Det är hemskt, det är sant och det är fullkomligt fenomenal läsning.” Leif GW Persson
FALLET
MED FÖRORD AV LEIF GW PERSSON
HANNES RÅSTAM FALLET THOMAS QUICK
Foto: Cato Lein
TQ311,5p_nyttTittapådok_Layout 1 20120612 12.15 Sida 1
ISBN 978-91-7037-604-7
Vårdarna var försvunna.
Ordfront www.ordfrontforlag.se Omslag: Jan Cervin Design
Jag var ensam med kannibalen.
FALLET
H A N N E S R Å S TA M
THOMAS
QUICK
ATT SKAPA EN SERIEMÖRDARE REDAKTÖRER: Mattias
Göransson
& Leyla Belle Drake FÖRORD: Leif
GW Persson
EFTERORD : Mattias
Göransson
Ordfront Stockholm 2012 | 3
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 3
2012-06-11 19:12:21
Hannes Råstam: Fallet Thomas Quick Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se | forlagetordfront.se © Hannes Råstam 2012 Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency Redaktörer Mattias Göransson & Leyla Belle Drake Förord Leif GW Persson Efterord Mattias Göransson Fackgranskning Jenny Küttim & Thomas Olsson Omslag Jan Cervin Grafisk form Göran Skarbrandt Omslagsillustration Scanpix Författarporträtt Cato Lein Tryck Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-604-7 4 |
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 4
2012-06-11 19:12:21
Innehåll Förord av Leif GW Persson DEL I
Säters sjukhus, måndagen den 2 juni 2008 Sätermannen På löpsedlarna Charles Zelmanovits Appojaure Yenon Levi Therese Johannesen Tvivlarna Trine Jensen och Gry Storvik Johan Asplund Time-out Varför erkände de? Brevet till Sture Bergwall Mina samtal med Jan Olsson Eremiten Farbror Sture Säters sjukhus, torsdagen den 28 augusti 2008 En upptäckt Stickspåret Vallningen i Ørjeskogen Säters sjukhus, onsdagen den 17 september 2008 Vändningen
DEL II
Ett liv i lögn Seriemördaren anländer En speciell patient Missbruk och terapi Badutflykten Leken blir allvar Irrfärder och omvägar Djupdykningar i tiden Stures alibi
11 17 19 24 27 31 39 43 46 50 51 52 54 59 60 62 65 69 71 77 78 91 93 101 103 109 114 119 121 134 143 149 Innehåll | 5
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 5
2012-06-11 19:12:21
Läkarstriden Birgitta Ståhle tar över Slutna frågor Charles Zelmanovits försvinnande Kognitiva förhörsmetoder En makaber show Nattliga tvivel Ett annorlunda förhörsläge Den siste vattenrallaren Bortsorterade syskon En bortsorterad timme Fler personligheter Ett ilsket vrål Konfrontation ”Shalom-händelsen” Sten-Ove tar kontakt Rättegången i Gällivare tingsrätt Motgångar Quickkommissionen havererar Levi-rättegången Mot Ørjeskogen! Ett sammansvetsat team Arkeologiska utgrävningar Den knäckta koden Da capo Intervju med åklagaren Intervju med advokaten Systemfel Dokumentärerna i SVT DEL III
Vinden vänder Tretton pärmar Kriminaljournalisten Sista pusselbiten Möte med journalisten Efterord av Mattias Göransson: Grävarens testamente Kronologi för Sture Bergwall/Thomas Quick
6 | Läkarstriden
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 6
155 161 168 170 182 188 196 208 216 217 221 230 236 241 249 251 254 261 274 280 285 293 300 305 317 325 331 340 347 351 357 362 370 374 379 403 155
2012-06-11 19:12:21
Till mina barn
L채karstriden
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 7
155 | 7
2012-06-11 19:12:21
8 | L채karstriden
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 8
155
2012-06-11 19:12:21
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Läkarstriden
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 9
155 | 9
2012-06-11 19:12:21
10 | L채karstriden
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 10
155
2012-06-11 19:12:21
Förord
L
åt mig berätta historien om seriemördaren Thomas Quick. Un-
der en period på närmare trettio år kommer han att mörda drygt trettio människor: vuxna kvinnor och män, ungdomar och barn. Första gången är 1964 och då är han bara fjorton år gammal, samtidigt som sättet som han gör det på bär tydligt vittnesbörd om alla de mord som han sedan ska begå. Bestialiska sexualmord där han våldtar, torterar, mördar och styckar sina offer. Han dricker deras blod och äter upp delar av dem, han tar med sig kroppsdelar som troféer för att hålla sina fantasier vid liv till dess han kan hitta ett nytt offer, han gör sig slutligen av med deras kvarlevor genom att massakrera dem, gräva ner dem eller bara slänga dem i ett dike. Mätt med de vanliga kriminologiska måtten i form av bestialitet och antalet offer är Thomas Quick ingen vanlig seriemördare. Han ligger mycket högt upp på listan över sådana i hela västvärldens kriminalhistoria och vad gäller åtskilliga av alla dessa gräsligheter som han gjort sig skyldig till är han till och med unik. Det är egentligen bara ett problem med den beskrivning av honom som under femton års tid kommer att dominera i våra media och allmänna föreställningar: Ingenting av det ovan sagda var sant. Allt var bara ett påhitt. Thomas Quick hade aldrig mördat någon, aldrig ens träffat något av alla sina offer. Han var ett fantasifoster som gav ansikte och kropp åt ondskan i dess yttersta skepnad och i allt väsentligt skapad av andra än honom själv. Nu har Hannes Råstam berättat den sanna historien. Den som handlar om Sture Bergwall, född 1950 i Korsnäs utanför Falun, som är svårt plågad av fysiska och psykiska sjukdomar sedan sin tidiga barndom, mentalpatient Förord | 11
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 11
2012-06-11 19:12:21
under halva sitt liv och tung missbrukare av både alkohol, narkotika och vanliga läkemedel sedan de tidiga ungdomsåren. Råstam har berättat om hur det gick till när vår rättsapparat i nära och djup förening med den psykiatriska vården förvandlade en svårt psykiskt sjuk missbrukare och mytoman till seriemördare. För en gångs skull är det också så enkelt som att Råstam inte bara har skrivit en bok om det som faktiskt har hänt utan även var den som såg till att sanningen drogs fram i det ljus som strålade ut från de riktiga skurkar som hade skapat lögnen. Tvivlare och skeptiker har det visserligen funnits hela tiden från det tidiga nittiotalet då seriemördaren Thomas Quick får börja härja fritt i vårt inre, och i den rent tidsmässiga meningen dyker Hannes Råstam upp sent i handlingen. Särskilt lik John Wayne, James Bond eller vår egen Carl Hamilton är han inte heller. En lång och mager journalist, oftast lågmäld och korrekt, ibland med ett stillsamt leende, som har gjort tre TV-program om Vår Egen Seriemördare och i den allra sista minuten också fått honom att erkänna att han tyvärr hittat på alltihopa. Till och med förklara för oss andra varför han gjorde det och vilka som fick honom att göra det. Precis som i alla filmer från min barndom där man beskriver verkligheten i vitt och svart och där kavalleriet alltid kommer inridande i allra sista minuten med klapprande hovar, trumpetfanfarer, dragna sablar och just den här gången anförda av en undersökande reporter som plötsligt – och i allt som egentligen räknas – är på pricken lik barndomens John Wayne. Tvivlare och skeptiker i all ära, men det är den där lilla vanliga tappra skaran av journalister, forskare, jurister och sådana som bara skall käfta emot i kraft av den goda sak som följer av rimliga tvivel och som till och med envisas med att bära samma efternamn oavsett sammanhanget. Utan Hannes Råstam hade många av oss fått leva vidare med enbart våra tvivel som tröst medan flertalet av oss säkert hade löst problemet genom att tänka på annat istället. Att Hannes Råstam också skrev svensk rättshistoria på sin väg till sanningen om Thomas Quick är något som jag nästan drar mig för att säga av det enkla skälet att sådant sällan erbjuder någon större läsupplevelse. I det här fallet är det tvärtom. Råstams bok är väl skriven och väl berättad. Den beskriver en svensk rättsapparat som drabbats av en moralisk, juridisk och intellektuell härdsmälta och en svensk psykiatrisk vårdapparat som bara kan 12 | Förord
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 12
2012-06-11 19:12:21
leda tankarna till tidiga sovjetiska motsvarigheter som vi hittills trott att vi bara kunde läsa om. Och när vi läste handlade det i vart fall inte om oss. Sammanfattningsvis och mycket enkelt: En bok som berättar om hur det gick till när svenska poliser, åklagare, advokater och domare – med benäget bistånd av diverse läkare, psykologer, en så kallad minnesexpert och alldeles för många journalister och vanliga kulturpersonligheter – förädlade en psykiskt sjuk mytoman till ”kriminalhistoriens värste seriemördare”. Det är hemskt, det är sant och det är fullkomligt fenomenal läsning. Leif GW Persson
Förord | 13
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 13
2012-06-11 19:12:21
14 | Fรถrord
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 14
2012-06-11 19:12:21
del I ”När man vet den fruktansvärda sanningen om vad Thomas Quick gjort med sina offer – och när man hört hans djupa, djuriska vrål – finns bara en fråga: Är han verkligen en människa?” Pelle Tagesson, kriminalreporter, i Expressen den 2 november 1994
Förord | 15
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 15
2012-06-11 19:12:21
16 | Fรถrord
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 16
2012-06-11 19:12:21
Säters sjukhus, måndagen den 2 juni 2008
S
eriemördaren, sadisten och kannibalen Sture Bergwall hade inte
tagit emot besök på sju år. En skälvande förväntan uppfyllde mig när jag släpptes in i centralvakten på Rättspsykiatriska regionkliniken i
Säter. – Hannes Råstam, Sveriges Television. Har bokat möte med Sture Bergwall … Jag lade min presslegitimation i den rostfria skjutluckan under pansarglaset mellan mig och vakten. Han konstaterade att besöket var inbokat och godkänt. – Gå igenom säkerhetsslussen. Rör inte dörren! Jag lydde den skrapande högtalarrösten, passerade genom en automatisk dörr, därefter ett par bågar med metalldetektorer och vidare genom y tterligare en automatisk dörr till ett väntrum där en vårdare rotade igenom min axelremsväska. Jag följde min ledsagerskas bestämda steg genom ett obegripligt system av korridorer, trappor och hissar. Hennes klackar mot betonggolvet. Tystnad, rassel av nycklar vid varje ny ståldörr, pipande elektroniska lås, slamrande pansardörrar. Thomas Quick hade erkänt drygt trettio mord. Sex enhälliga domstolar hade dömt honom för mord på åtta personer. Efter den sista domen 2001 tog han ”time-out”, återtog sitt gamla namn Sture Bergwall och gick in i tystnaden. Under de sju år som förflutit sedan dess hade en infekterad debatt om huruvida Quick var seriemördare eller mytoman blossat upp med jämna mellanrum. Vad huvudpersonen själv tyckte och tänkte om saken visste ingen. Nu skulle jag möta honom, ansikte mot ansikte. Säters sjukhus, måndagen den 2 juni 2008 | 17
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 17
2012-06-11 19:12:21
Vårdaren ledde mig in i en stor och öde avdelning med plastgolv så ny bonade att de blänkte. Hon anvisade mig att gå in i ett litet besöksrum. – Han är på väg, sa hon. Jag erfor ett oväntat obehag. – Väntar ni utanför rummet under mitt besök? – Avdelningen är stängd, här finns ingen personal, svarade hon kort. Vårdaren halade fram en liten dosa, som om hon läst mina tankar. – Vill du ha ett överfallslarm? Jag tittade på henne och på den svarta lilla dosan. Sture Bergwall hade vårdats här sedan 1991. Han ansågs så farlig att han endast tilläts lämna bunkern en gång var sjätte vecka för en biltur, på villkor att han åtföljdes av tre vårdare. ”Så dåren skulle få se horisonten för att inte bli ännu galnare”, tänkte jag. Nu skulle jag på några sekunder avgöra om situationen krävde ett överfallslarm eller inte. Jag kom mig inte för med att svara. – Det finns en larmknapp i rummet intill också, sa vårdaren. ”Lät hon inte lite retsam?” tänkte jag. Hon visste lika väl som jag att inte ett enda av Quicks offer skulle ha räddats av en larmknapp i ett intilligg ande rum. Min fundering avbröts av att den 189 centimeter långe Sture Bergwall uppenbarade sig i dörröppningen, ledsagad av två vårdare. Iklädd en urtvättad collegetröja som en gång varit lila, slitna jeans och sandaler log han osäkert och sträckte fram sin hand, lätt framåtböjd som för att inte tvinga mig att komma honom för nära. Jag betraktade handen som enligt innehavaren dräpt minst trettio människor. Hans handslag var fuktigt. Vårdarna var försvunna. Jag var ensam med kannibalen.
18 | Säters sjukhus, måndagen den 2 juni 2008
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 18
2012-06-11 19:12:21
Sätermannen Den obehagliga nyheten levererades via medierna. Som alltid. Expressens reporter hade bråttom och gick rakt på sak: – Det är en snubbe nere i Falun som har erkänt mordet på din son, Johan. Vad har du för kommentar till det? Anna-Clara Asplund stod i hallen med ytterkläderna på och nycklarna i handen efter en dag på jobbet. Hon hade hört telefonsignalen redan när hon låste upp dörren. – Jag har lite bråttom, förklarade journalisten. Jag ska opereras för ljumskbråck i morgon och måste lämna in artikeln. Anna-Clara Asplund förstod inte vad han pratade om. Men hon begrep att de öppna såren åter skulle fläkas upp, att hon från och med den här måndagen den 8 mars 1993 skulle tvingas in i mardrömmen på nytt. En fyrtiotvåårig patient på Säters rättspsykiatriska klinik hade erkänt mordet på hennes son, berättade journalisten. ”Jag mördade Johan”, hade mannen sagt. Anna-Clara undrade varför polisen berättat för Expressen, men ännu inte för henne. Björn och Anna-Clara Asplund nedsteg i helvetet den 7 november 1980. ”En helt vanlig fredag”, som man brukar säga. Det är alltid en vanlig dag när det händer. Anna-Clara gjorde frukost till elvaårige Johan innan hon sa hej då och skyndade till arbetet. När sonen lämnade hemmet vid åttatiden hade han cirka tre hundra meter till skolan. Han kom aldrig fram och var sedan dess spårlöst försvunnen. Redan första dygnet satte polisen in massiva spaningsresurser, med helikopter, värmekameror och skallgångskedjor, utan att finna några spår efter pojken. Fallet Johan blev en av de stora kriminalgåtorna i Sverige. Föräldrarna ställde upp i oräkneliga intervjuer, dokumentärer och debatter. De berättade om och om igen hur det kändes att förlora sitt enda barn, att inte få vetskap om vad som skett, att inte ha en grav att gå till. Men till ingen nytta. Anna-Clara och Björn Asplund hade separerat när Johan var tre år, men de hade en bra relation och stöttade varandra på Golgatavandringen efter försvinnandet, hjälptes åt i de tröstlösa kontakterna med journalister och rättsväsende. Sätermannen | 19
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 19
2012-06-11 19:12:21
Båda två blev tidigt övertygade om att Johan förts bort av Anna-Clara Asplunds förre sambo. Olycklig kärlek och otyglad svartsjuka påstods vara motivet. Sedan hade någonting gått överstyr. Ex-sambon sa att han legat hemma och sovit till klockan nio den ödesdigra morgonen. Men vittnen hade observerat att han lämnade huset kvart över sju. Andra vittnen hade sett hans bil utanför Asplunds hus vid åttatiden. Hans vänner och arbetskamrater vittnade om hur egendomligt han betett sig efter Johans försvinnande. Till och med hans bäste vän vände sig till polisen och berättade att han var övertygad om att ex-sambon tagit Johan. I närvaro av två vittnen sa Björn Asplund till honom: ”Du är en simpel mördare, du har mördat min son och kommer inte att slippa undan. Till varenda människa jag träffar i fortsättningen kommer jag att säga att det är du som har mördat Johan.” Att den utpekade mannen inte protesterade, eller rentav stämde Björn Asplund för förtal, sågs av föräldrarna som ännu ett tecken på hans skuld. Därmed fanns indicier, vittnen och motiv, men inga säkra bevis. Fyra år efter Johans försvinnande anlitade föräldrarna Asplund advokat Pelle Svensson för att väcka enskilt åtal mot Anna-Claras ex-sambo, en ovanlig åtgärd som också innebar en betydande ekonomisk risk för den händelse att åtalet skulle ogillas. Efter en spektakulär rättegång fann tingsrätten det styrkt att den åtalade hade fört bort Johan. Han dömdes för människorov till två års fängelse. Det var en unik händelse och en stor seger för Anna-Clara och Björn Asplund. Framgången i tingsrätten vändes emellertid i nederlag då hovrätten, efter försvarets överklagande, ett år senare friade ex-sambon. Anna-Clara och Björn Asplund dömdes att betala motpartens rättegångskostnader på 600 000 kronor, en utgift regeringen dock senare beslöt att de skulle slippa betala, ”av nåd”. Därefter hade över sju år förflutit utan några nya spår efter Johan. Ingen letade längre efter hans mördare. Men där stod nu Anna-Clara orörlig i hallen med telefonluren i ena handen, nycklarna i den andra. Hon försökte begripa vad reportern berättade, att utredningen om mordet på hennes son återupptagits och att en psykpatient erkänt dådet. Men hon kom inte på någon kommentar som platsade i tidningen. 20 | Sätermannen
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 20
2012-06-11 19:12:21
Anna-Clara Asplund kontaktade polisen i Sundsvall som bekräftade reporterns uppgifter. I Expressen dagen efter fick hon veta att psykpatienten berättat att han strypt Johan och grävt ned kroppen. Reportern hade även fått tag på Björn Asplund, som förhöll sig ganska skeptisk till de nya uppgifterna. Han trodde fortfarande att Johan mördats av den man de väckt enskilt åtal mot. Men han höll alla dörrar öppna: – Om det nu skulle visa sig vara en helt annan person som bragt Johan om livet får jag svälja förtreten, sa han till Expressen. Huvudsaken är att vi får det slutgiltiga svaret. Expressen fortsatte att bevaka fallet och några dagar senare kunde AnnaClara Asplund läsa fler detaljer om Säterpatientens erkännande. – Jag plockade upp Johan utanför skolan och lurade med honom i min bil, sa Sätermannen, som han kom att kallas, i Expressen den 15 mars. Jag körde till ett skogsområde där jag våldförde mig sexuellt på pojken. – Det var inte meningen att jag skulle döda honom. Men jag fick panik och ströp Johan. Sedan grävde jag ned kroppen för att ingen skulle kunna finna den. Fyrtiotvååringen var uppenbarligen en mycket sjuk person. Redan 1969 hade han gjort sig skyldig till sexuella övergrepp på unga pojkar. Senast hade han tillsammans med en yngre kumpan 1990 åkt fast för ett bankrån i Grycksbo utanför Falun och placerats på Säters sjukhus, där han i terapisamtal erkänt mordet på Johan. Enligt Expressen hade han sagt: – Jag orkar inte leva med det här längre. Jag vill få saken ur världen; jag vill få försoning och förlåtelse för att kunna komma vidare. ”Du orkar inte?” tänkte Anna-Clara och lade ifrån sig tidningen. Överåklagare Christer van der Kwast var en energisk man på femtio år, med välansat skägg och snaggat mörkt hår. Han var omtalad för sin förmåga att med kraftfull stämma presentera sina uppfattningar med sådan övertygelse att de godtogs som sanningar av såväl hans underlydande som journalister. Kort sagt, han var en man som utstrålade självförtroende och verkade njuta av att ta ledningen för sina styrkor och peka ut färdriktningen med hela armen. I slutet av maj kallade van der Kwast till presskonferens. Inför förväntansfulla journalister berättade åklagaren att Sätermannen hade pekat ut olika platser där han gömt Johan Asplunds kroppsdelar och att polisens Sätermannen | 21
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 21
2012-06-11 19:12:21
tekniker nu sökte efter händerna på en plats utanför Falun. Andra delar av den styckade kroppen skulle ha gömts i trakterna kring Sundsvall, men trots noggranna sökningar med likhund hade ännu inga fynd påträffats på de angivna platserna. – Att vi inte hittat något behöver inte betyda att det inte finns något, kommenterade åklagaren. Några andra bevis som band den misstänkte till Johan Asplunds försvinnande hade inte heller framkommit och van der Kwast tvingades medge att det saknades underlag för åtal. Misstankarna kvarstod dock, förklarade han, för även om bevis saknades i detta fall, var Säterpatienten ändå bunden till ett helt annat mord. För åhörarna berättade van der Kwast att denne redan 1964 hade mördat en jämnårig pojke i Växjö, den fjortonårige Thomas Blomgren. – De uppgifter Säterpatienten lämnat i sina berättelser är så detaljerade och har ett sådant stöd i brottsutredningen att jag i ett normalt läge inte skulle ha dragit mig för att väcka åtal mot mannen, sa van der Kwast. Resonemanget var dubbelt hypotetiskt, dels på grund av att preskriptionstiden för mord, som då var tjugofem år, hade passerats, dels därför att Sätermannen vid tidpunkten för brottet endast var fjorton år gammal och således inte straffmyndig. Ändå fick mordet på Thomas Blomgren stor betydelse för den fortsatta utredningen – att Sätermannen mördat som fjortonåring var onekligen komprometterande. Christer van der Kwast avslöjade dock inte på vilket sätt Sätermannen var bunden till mordet på Thomas Blomgren, och eftersom åtal aldrig skulle väckas i detta ärende blev utredningen inte offentlig. Sätermannens advokat Gunnar Lundgren delade dock åklagarens uppfattning till fullo och menade att hans klients uppgifter var trovärdiga. I mediebevakningen av Sätermannen framkom allt obehagligare detaljer om den misstänktes förflutna och personliga läggning. Han hade begått ett ”lustmordförsök” på en nioårig pojke på Falu lasarett, berättade kriminalreportern Gubb Jan Stigson i Dala-Demokraten: ”När nioåringen skrek försökte mannen strypa honom. 43-åringen berättar själv i förhören hur han dragit åt kring pojkens hals tills blod sprutade ur offrets mun.” Enligt Dala-Demokraten hade läkarna redan 1970 varnat för att Sätermannen var en trolig barnamördare, och tidningen citerade ett rättspsykia22 | Sätermannen
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 22
2012-06-11 19:12:21
triskt utlåtande som slog fast att denne led av ”en konstitutionellt betingad, höggradig sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus”. Han var ”inte bara farlig utan under vissa förhållanden utomordentligt farlig för annans personliga säkerhet till liv och lem”. Den 12 november 1993 kunde Gubb Jan Stigson avslöja att polisutredningen om Sätermannen utökats till sammanlagt fem mord. Utöver Johan Asplund 1980 och Thomas Blomgren 1964 var han misstänkt för morden på femtonårige Alvar Larsson från Sirkön som försvann 1967, fyrtioåttaårige Ingemar Nylund som mördades i Uppsala 1977 och artonårige Olle Högbom som försvann spårlöst i Sundsvall 1983. Enligt Stigson hade Sätermannen erkänt samtliga fem mord. Alltfler journalister skrev att han var Sveriges första riktiga seriemördare. ”Han talar sanning om pojkmorden”, fastslog Expressen i rubriken till en helsidesartikel den 17 juni 1994. Sätermannen hade erkänt ytterligare ett mord och nu hade utredarna äntligen fått ett genombrott. Det handlade om femtonårige Charles Zelmanovits som försvunnit efter en skoldans i Piteå 1976. Sätermannen hade erkänt att han och en äldre vän åkt från Falun till Piteå för att leta efter en ung pojke att förgripa sig på. De hade träffat Charles och lurat med honom i bilen. I ett skogsområde hade Sätermannen strypt pojken och styckat kroppen. Vissa kroppsdelar hade han tagit med sig från platsen. Enligt utredarna hade Quick inte bara lämnat sådana uppgifter att man lyckats finna de olika kroppsdelarna, utan även angett vilka kroppsdelar han tagit med sig hem. Nu satt van der Kwast för första gången på bevis av det slag polisen inte hade lyckats få fram i de andra utredningarna: ett erkännande kopplat till kroppsdelar och en berättelse som visade att Sätermannen hade kunskaper om mordet som bara gärningsmannen kunde ha. ”Den 43-årige mannen är lustmördare”, konstaterade Expressen i artikeln den 17 juni. – Vi vet att han talar sanning om två av morden, bekräftade van der Kwast
Sätermannen | 23
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 23
2012-06-11 19:12:21
På löpsedlarna När Sätermannens terapeut Birgitta Ståhle gick på semester i juli 1994 fanns det en utbredd oro för hur han skulle klara sig utan de täta terapisamtal som blivit allt viktigare för honom. Måndagen den 4 juli hade vårdlaget planerat in en lunch på Golfrestaurangen i Säter. Sätermannens sällskap på utflykten dit var en ung kvinnlig psykologistuderande som vikarierade för Ståhle. Hon och hennes patient lämnade avdelning 36 kvart i tolv och promenerade i riktning mot golf banan när hennes patient plötsligt förklarade att han var akut kissnödig. Han ursäktade sig och gick i avskildhet bakom den förfallna byggnad som en gång i tiden varit Säters fasta paviljong. Så snart han kommit utom synhåll satte han högsta fart in på en stig som genom skogen ledde fram till Smedjebacksvägen. Planenligt väntade där en gammal Volvo 745 med motorn igång. På förarplatsen satt en ung kvinna och bredvid henne en man på tjugo år som var försöksutskriven från Säters sjukhus. Sätermannen hoppade in i baksätet och chauffören körde iväg med en rivstart. Alla i bilen var upphetsade och skrattade för att rymningen fungerat precis enligt planerna. Mannen i framsätet räckte över en liten plastpåse med vitt pulver, som Sätermannen med omisskännlig rutin öppnade och med ett fuktat pekfinger effektivt tömde på varje litet korn. Han förde fingret till munnen och med hjälp av tungan fäste han den beska laddningen i gommen, lutade sig tillbaka och blundade. – Jävlar va gott, mumlade han medan han bearbetade amfetaminpastan. Amfetamin var hans favoritdrog och han hade den speciella egenheten att han dessutom tyckte om smaken. Hans unge vän i framsätet langade över en rakhyvel, rakskum, en blå keps och en t-tröja till baksätet och puffade uppfordrande på rymlingen. – Kom igen! Vi har ingen tid att förlora. Samtidigt som Volvon svängde ut på riksväg 70 mot Hedemora stod psykologvikarien kvar vid paviljongen och undrade om hon borde börja oroa sig. Hon ropade men fick inget svar, och konstaterade strax att hennes patient inte fanns bakom husknuten och inte någon annanstans heller. Hon kunde inte tro att hennes förtrolige och vänlige patient skulle kunna svika henne på det här sättet, men efter en stunds resultatlöst sökande tvingades 24 | På löpsedlarna
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 24
2012-06-11 19:12:22
hon återvända till avdelning 36 och rapportera att patienten avvikit. Så dags var rymlingen redan slätrakad och iförd sin förklädnad. Han njöt av friheten och amfetaminruset medan den planlösa färden gick vidare på väg 270 nordvart. När polisen i Borlänge efterlyste Sätermannen hade det gått fyrtiotvå minuter och ingen hade en aning om att han nu närmade sig Ockelbo i en gammal Volvo. Kvällstidningarna hakade på direkt och tryckte extraupplagor om rymningen. Expressens löpsedel drog på för fullt:
POLISJAKT INAT T efter förrymde
SÄTER M A N NEN ”Han är mycket farlig”
Fram till nu hade tidningarna av pressetiska skäl skyddat Sätermannens identitet, men när Sveriges farligaste man rymmer kräver allmänintresset namn, bild och biografiska uppgifter: Den 44-årige förrymde ”Sätermannen” heter i dag, efter namnbyte, Thomas Quick. Han har erkänt fem pojkmord, och polis och åklagare anser honom bunden till två av dem. Mannen har berättat för Expressen att han helst vill bo i skogen med sina hundar – och i natt sökte polisen efter honom i skogarna kring Ockelbo.
När den kvinnliga chauffören insåg vilka brott Thomas Quick utreddes för drog hon öronen åt sig. Någonstans i Hälsingland stannade hon vid en ödegård och släppte av de båda männen. Där hittade de två olåsta cyklar som de lyckades försätta i användbart skick och de begav sig mot närmaste tätort. Under färden mötte de åtskilliga polisbilar och blev omkörda av lika många, medan polishelikoptrar hovrade över dem, utan att någon fattade misstankar mot det udda paret på de rostiga cyklarna. En stor polisstyrka med k-pistar, skyddsvästar och hundpatruller sökte efter dem fram till midnatt utan att få upp något spår. Efter att ha övernattat i tält skildes rymlingarna åt följande morgon. På löpsedlarna | 25
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 25
2012-06-11 19:12:22
Amfetaminet var slut, de var trötta och det var inte så roligt att vara på rymmen längre. Medan polisen letade i skogen klev en man i baseballkeps in på Statoilmacken i den lilla orten Alfta. – Har ni en telefonautomat jag kan använda? frågade han. Föreståndaren kände inte igen mannen vars porträtt prydde båda kvällstidningarnas förstasidor, utan lånade lugnt ut mackens telefon. Kunden ringde ett kort samtal till polisen i Bollnäs. – Jag vill ge upp, sa han. – Vem är du då? frågade polisen. – Quick, svarade Thomas Quick. Rymningen utlöste en intensiv debatt om släpphäntheten inom rättspsykiatrin och mest indignerad var rikspolischefen Björn Eriksson. – Det är så tröttsamt att sådant här sker, sa Eriksson. Det är så få av den här typen av farliga personer i omlopp att det borde gå att bevaka dem. Inom polisen prioriterar vi allmänhetens skydd framför rehabilitering. Udden i kritiken riktades mot Säters sjukhus, men den 10 juli 1994 publicerades på DN Debatt en text som tog institutionen i kraftfullt försvar. Det var Thomas Quick som själv tog till orda i en stor hyllningsartikel till personalen och vården på Säter, samtidigt som han gav journalisterna en rejäl känga: ”Jag heter Thomas Quick. Efter den rymning jag gjorde förra måndagen (4/7) och det väldiga massmediala skall som följde är varken mitt namn eller utseende obekant. Jag varken vill eller kan försvara min avvikelse från Säters sjukhus, men jag känner det alldeles nödvändigt att här försöka lyfta fram något av det framgångsrika arbete som gjorts och görs här vid kliniken; det som helt och hållet tappas bort i det skrän som nyhetsjournalisternas jakt på sensationer skapar och som får även goda intellektuella krafter att haverera i sina försök att ljuda med i denna högljudda kör och helst överrösta den.” Många förvånades över texten, som indikerade att Quick var en välformulerad och intelligent person. För första gången fick allmänheten här en inblick i en seriemördares tankevärld och i den process som resulterat i alla Thomas Quicks morderkännanden. ”När jag kom hit till den rättspsykiatriska regionenheten i Säter ägde jag inga minnen från mitt livs första tolv år. 26 | På löpsedlarna
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 26
2012-06-11 19:12:22
Lika effektivt förträngda som dessa år var, var också de mord jag nu erkänt och som utreds av polisen i Sundsvall.” Thomas Quick öste beröm över personalen, som hjälpt honom att locka fram de bortträngda minnena av morden, och han beskrev hur terapeuterna stöttat honom i hans smärtsamma berättande: ”Min ångest, skuld och sorg över vad jag gjort är gränslösa, så tunga att de egentligen inte går att bära. Jag bär ansvaret för vad jag gjort och därmed också för vad jag framdeles gör. De ogärningar jag gjort mig skyldig till är inte möjliga att i något avseende gottgöra, men jag kan idag berätta. Jag är beredd att göra det i den takt som är möjlig.” Quick förklarade att han inte rymt för att begå nya brott, utan för att begå självmord. ”Sedan jag och min kamrat skilts åt satt jag i tretton timmar med ett avsågat hagelgevär riktat mot ömsom min panna, ömsom min mun, ömsom mitt bröst. Jag kunde inte. Idag kan jag ta ett ansvar för igår, och kanske var det det ansvarstagandet som hindrade suicidet och fick mig att ringa polisen för att bli gripen. Jag vill tro det.”
Charles Zelmanovits Den 18 oktober 1994 inkom till Piteå tingsrätt en stämningsansökan från åklagare Christer van der Kwast med följande kortfattade gärningsbeskrivning: ”Quick har natten till den 13 november 1976 i ett skogsområde utanför Piteå berövat Charles Zelmanovits, född 1961, livet genom att strypa honom.” Rättegången i Piteå skulle börja den 1 november och inför denna första rättsliga prövning av Quicks erkännanden avslöjade medierna alltfler detaljer om den misstänkte seriemördarens bakgrund. Om det tidigare främst varit kvällspressens kriminaljournalister som intresserat sig för Quicks bisarra historier, gav sig nu även morgontidningarna in i rapporteringen på allvar. Svenska Dagbladet publicerade den 1 november en artikel som väl representerar den bild som från och med nu framställdes som hårda fakta om Thomas Quick. Journalisten Janne Mattsson skrev: ”Thomas Quick var nummer fem i en skara om sju syskon. Pappan var Charles Zelmanovits | 27
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 27
2012-06-11 19:12:22
vårdare på ett alkoholisthem, mamman vaktmästare och städare på en numera nedlagd skola. Idag är båda föräldrarna döda. […] Vad som dolde sig bakom den yttre fasaden förblev en väl bevarad familjehemlighet. Redan före fyra års ålder var Thomas Quick, enligt vad han själv uppger, ett ständigt utnyttjat offer för pappans sexuella läggning och tvingades till oral- och analsex med denne. Under ett av övergreppen inträffar det som kom att forma Quicks liv och sexualmorbida läggning – mamman dyker plötsligt upp och ser vad som pågår. Hon chockas så svårt att hon drabbas av missfall och beskyller skrikande den fyraårige Thomas för att ha mördat sin lillebror. Även pappan faller in i anklagelserna och menar att pojken förfört honom. Mammans relation till sonen kom att präglas av hat, sedan hon mist sitt foster. Hon lade all skuld för det som hänt på sonens axlar, en börda han inte orkade bära. Vid åtminstone ett tillfälle försökte hon också döda honom, enligt vad Quick själv säger. Enligt Quick började också mamman, tillsammans med pappan, förgripa sig på sin son.” Janne Mattsson konstaterade vidare att Quick redan som tonåring begått två mord: ”Vid 13 års ålder hade Quick fått nog av pappans övergrepp och slog sig fri från denne under ett sista våldtäktsförsök. Vid detta tillfälle säger sig Quick ha velat döda fadern, utan att våga. Istället övertar han pappans perversa böjelser, men med ännu starkare sadistiska och morbida inslag. Ett halvår senare dödar han, vid 14 års ålder, en jämngammal pojke i Växjö. […] Tre år senare, den 16 april 1967, faller en 13-årig pojke offer för Thomas Quicks hand.” Trots att Quick ännu inte var bunden till något mord, än mindre hade åtalats eller dömts för något av dem, utgick medierna från att han var skyldig. Detsamma gällde utpekandet av föräldrarna, som påstods ha utsatt sin son för systematiska våldtäkter, övergrepp och mordförsök. Mediernas förhållningssätt under de här åren kan förklaras av tre faktorer: För det första Thomas Quicks erkännanden. För det andra åklagare Christer van der Kwasts kategoriska påståenden om att det fanns annan 28 | Charles Zelmanovits
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 28
2012-06-11 19:12:22
bevisning som band Quick till flera av brotten. För det tredje blandades dessa uttalanden med uppgifter om de sexuella övergrepp Thomas Quick bevisligen begått på fyra småpojkar 1969, samt citat ur rättspsykiatriska utlåtanden om hans farlighet. På så vis skapades en komplett och i någon mening logisk livshistoria som format den monstruöse mördare som nu skulle åtalas för det första i en serie mord. I Svenska Dagbladets artikel citerades återigen den rättpsykiater som undersökte Quick 1970 och enligt vilken Quick led av ”konstitutionellt betingad, höggradigt sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus”. Falu tingsrätt dömde Quick för övergreppen på pojkarna och han överlämnades till rättspsykiatrisk vård. Efter fyra år bedömdes den då tjugotreårige Quick som så frisk att han kunde skrivas ut. ”Med facit i hand var det naturligtvis inte rätt att släppa ut honom”, summerade artikeln, som avslutades med att reportern föregrep skuldfrågan i den kommande rättegången om mordet på Charles Zelmanovits: De hade släppt ut en osäkrad bomb, laddad med återhållen ångest. En ångest som skulle föra Quick och en homosexuell kamrat till Piteå för att skända, döda och stycka en 15-årig pojke.
Även om många ruskiga detaljer redan hade publicerats i tidningarna blev mötet med Thomas Quick i Piteå tingsrätt en chockartad upplevelse för åhörarna. Journalisterna tävlade i att uttrycka sin vämjelse och avsky inför monstret som stod åtalat. ”Hur kan en människa vara så grym?” löd Expressens rubrik efter den första rättegångsdagen. Tidningens egen Quick-expert Pelle Tagesson skrev: ”När man vet den fruktansvärda sanningen om vad Thomas Quick gjort med sina offer – och när man hört hans djupa, djuriska vrål – finns bara en fråga: Är han verkligen en människa? De scener som i går spelades upp i Piteå tingsrätt måste vara det värsta som förekommit i en svensk rättssal. Sätermannen, Thomas Quick, stod inför rätta misstänkt för mordet på Charles Zelmanovits. Han grät – men ingen tyckte synd om honom.” Charles Zelmanovits | 29
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 29
2012-06-11 19:12:22
I Aftonbladet skrev Kerstin Weigl att Thomas Quick var ”bortom all förståelse”. Lyckligtvis fanns minnesexperten Sven Åke Christianson på plats för att förklara det vanliga människor inte kunde förstå. – Jag tror inte vanliga människor kan ta till sig vad han gjort. Det är obegripligt, därför värjer vi oss, sa han, men tillade att det ändå fanns en ”logik” i agerandet. – Quick våldtogs av sin far från fyra års ålder. Han ”bestals” på sin barndom. Han står inte ut med sin rädsla och försöker flytta över skräcken på någon annan som kan ta över den. Han har en illusion om att han kan förstöra ett liv och därmed återskapa sitt eget. Men lindringen är kortvarig. Han måste mörda igen. Redan efter första dagens huvudförhandlingar verkade varje tvivel beträffande Thomas Quicks skuld som bortblåst: ”Mannen är seriemördare, pedofil, nekrofil, kannibal, sadist. Han är mycket, mycket sjuk”, skrev Aftonbladet. En videofilm från skogen i Piteå som visade hur Quick under gråt och hjärtslitande jämmer förklarade hur han mördat och styckat Charles Zelmanovits lämnade inte någon i rättssalen oberörd. Kerstin Weigl fortsatte: ”För egen del, efter att ha hört ljuden, kan jag inte tvivla. Orden kommer stötvis, i djupa konvulsioner, som om han kräktes. Jo – detta måste vara en verklig berättelse. Quick kunde, sjutton år efter mordet, peka ut platsen där pojkens kroppsdelar hittats. Han satte sig på stenen där han skändat och styckat kroppen. Han förklarade exakt var han gömt vad.” Rättegången i Piteå tingsrätt i november 1994 blev en promenadseger för åklagare Christer van der Kwast. Tingsrättens ledamöter dömde enhälligt Thomas Quick för mord på Charles Zelmanovits. Med stärkt självförtroende fortsatte nu utredarna att nysta upp fallet. Dittills hade de varit inriktade på att kontrollera Quicks förehavanden vid tiden för landets alla olösta pojkmord och tillfällen då pojkar försvunnit under oklara omständigheter. Men knappt en vecka efter domen i Piteå ställdes utredningens förutsättningar på huvudet. Då ringde Thomas Quick upp polisassistent Seppo Penttinen, vid polisen i Sundsvall, i hemmet och sa: – Det skulle nog vara bra om jag konfronterades med uppgifter om dub30 | Charles Zelmanovits
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 30
2012-06-11 19:12:22
belmordet i Norrbotten för ett tiotal år sen. Jag vet att jag befann mig däruppe nån gång …
Appojaure Marinus och Janny Stegehuis från Nederländerna var ett barnlöst par på trettiofyra och trettionio år. I tre år hade de sparat till sin drömsemester i den nordiska fjällvärlden och sommaren 1984 skulle den äntligen bli av. I gryningen den 28 juni lämnade de hemmet i staden Almelo och sträckkörde till Ödeshög i Östergötland där Marinus hade släktingar. Reskassan var knapp och medgav inte hotellövernattningar. Efter tre dagar i Ödeshög gick färden vidare till Finland där de hade vänner som de kände genom sitt engagemang i en kyrkokör. När Janny och Marinus lämnade Mustasaari i Österbotten styrde de sin Toyota Corolla norrut, mot det riktiga äventyret. Resrutten gick över Nordkalotten, via Nordkap och vidare ner genom den svenska fjällvärlden där de skulle leva vildmarksliv och ta dagen som den kom. De såg fram emot att fiska, uppleva djurlivet och fotografera naturen. Resan blev mer strapatsrik än de föreställt sig, med mycket regn, blåst och temperaturer nära fryspunkten. De plågades svårt av mygg. Men det skulle bli än värre. Ett motorfel utanför Vittangi resulterade i två bärgningar, en hotellövernattning samt ett dyrt verkstadsbesök. Med tom reskassa lämnade de Kiruna och styrde söderut. På kvällen den 12 juli reste de sitt tält på en udde i sjön Appojaures norra del. Janny gjorde en notering i dagboken: ”Körde till Sjöfallets Nationalpark. Vacker omgivning. Tog bilder. Filmade renar och såg en hermelin efter vägen. Satte upp tältet klockan 16.30 på ett stycke skogsmark. Myggen fortsätter att plåga oss. Från Kiruna haft 150 km duggregn. Senare klarnade det upp. Nu regnar det.” De riggade upp gasolköket utanför tältöppningen, så att de fick skydd mot regnet när de tillredde en enkel måltid bestående av korv och brytbönor. Appojaure | 31
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 31
2012-06-11 19:12:22
Strax före midnatt fredagen den 13 juli tog polisen i Gällivare emot ett samtal från Matti Järvinen från Göteborg, på semester i fjällvärlden, som berättade att han påträffat en död människa i ett tält på rastplatsen invid sjön Appojaure. Kriminalinspektör Harry Brännström och polisassistent Enar Jakobsson gav sig genast iväg i regnet och efter åtta mil i den ljusa sommarnatten var de framme på den plats som turisten beskrivit. De fann snart ett hoprasat tvåmanstält. Försiktigt reste de tältgavlarna och drog upp tältöppningens blixtlås. Synen som mötte dem finns beskriven i polisrapporten. Vid västra långväggen ligger liket efter en man. Han uppskattas mellan 30 och 40 år gammal. Kroppen ligger på rygg. […] Nedblodade partier finns främst i ansiktet och i nackregionen samt på höger axel. En kraftig blodindränkning finns på tröjans högra del vid ärmurringningen i höjd med bröstvårtan. Övriga synliga delar av tröjan är blodfläckade. Den döde har stick- och/eller skärskador på höger överarm, på höger underarm, på halsens vänstra del samt på bröstets högra del intill bröstvårtan. En sannolik krosskada finns över munnen. […] Till höger om mannen, sett från tältöppningen, ligger den döda kroppen efter en kvinna. Hennes huvud, vars högra kind vilar mot tältgolvet, ligger i höjd med mannens höftparti. Den döda ligger på höger sida och kroppen är böjd till nära 90 graders vinkel. Vänster arm är sträckt och vilar c:a 45 grader från överkroppen. Kroppens övre delar är insvepta i ett mönstrat påslakan av samma typ, som de mannen ligger i. Påslakanet är mycket kraftigt nedblodat.
Utanför tältet hittade poliserna vad som kunde vara mordvapnet – en smalbladig filékniv av märket Falcon, tillverkad i Sverige. Knivbladet var avbrutet och påträffades senare mellan kvinnans arm och kropp. Det hade gått av när kniven med kraft stötts mot ben. Mellan tältöppningen och sjön stod en grågrön Toyota Corolla med nederländska skyltar. Bilen var låst, det rådde god ordning i kupén och det fanns inga tecken på att någon obehörig varit inne i bilen. Polisen lyckades snart identifiera de döda. Fynden på brottsplatsen pekade entydigt på att dubbelmordet var ett renodlat vansinnesdåd. Kropparna transporterades följande dag till Umeå där rättsläkaren Anders Eriksson gjorde en stor rättsmedicinsk undersökning. I de båda obduk32 | Appojaure
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 32
2012-06-11 19:12:22
tionsprotokollen beskrev Anders Eriksson ett mycket stort antal hugg- och skärskador. Utredarna fastslog att mördaren hade huggit besinningslöst genom tältduken mot det sovande paret. Både kvinnan och mannen hade vaknat vid attacken – bägge två uppvisade avvärjningsskador på armarna – men ingen av dem hade ens hunnit ta sig ur sina sovsäckar. Förloppet verkade ha varit mycket hastigt. Nyheten om morden skakade om Sverige. Värst var kanske fegheten hos den som smugit sig på ett okänt och helt värnlöst par i sömnen; eller kanske det anonyma, ansiktslösa knivvåldet som dödade genom den tunna tältduken, vilket fullständigt omöjliggjorde för offren att förstå vad som hände och vem som angrep dem; eller det besinningslösa raseri som antalet knivhugg vittnade om – samtidigt som alla fynd tydde på att gärningsmannen saknat varje form av motiv eller vinning. Dubbelmordet på makarna Stegehuis var i alla delar så egendomligt och skruvat att den enda förklaringen var att en obegripligt sjuk mördare gick lös. Det bestialiska dådet i den svenska vildmarken väckte stor uppmärksamhet även utanför landets gränser. I den polisutredning som följde hördes ett tusental personer utan resultat. När utdragna spaningsmord får sin lösning brukar det alltid visa sig att gärningsmannen finns i utredningsmaterialet, men av den man som tio år efter dåden tog på sig skulden fanns i det här fallet inte ett spår. Ett annat faktum som förbryllade utredarna var att Thomas Quick – som dittills varit en renodlad pojkmördare – plötsligt erkände ett brutalt knivmord på ett par i trettioårsåldern. I det första förhöret, som hölls den 23 november 1994, berättade Quick att han tagit tåget från Falun till Jokkmokk, där han var väl hemmastadd sedan sin tid som elev på Samernas folkhögskola läsåret 1971–1972. Utanför Samemuseet stal han en cykel och gav sig iväg utan något särskilt mål. Av en tillfällighet hamnade han på Vägen Västerut som går från Porjus mot Stora Sjöfallet. Vid rastplatsen i Appojaure fick han syn på paret Stegehuis och attackerade dem senare under kvällen med en jaktkniv han haft med sig till platsen. Quicks redogörelse var vag. Han sa till och med uttryckligen att han inte visste om han hade något med morden att göra. Det som gjorde honom Appojaure | 33
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 33
2012-06-11 19:12:22
tveksam var i första hand våldets karaktär, sa han. Men han tvivlade också på grund av att ett av offren var en kvinna. Vid ett andra förhör ändrade Quick sin berättelse. Nu tillkom en medhjälpare som han stämt möte med i Jokkmokk. Medhjälparen var en välkänd, grovt kriminell man vid namn Johnny Farebrink, som till skillnad från Quick hade figurerat tidigare i utredningen. Thomas Quick sa att de tagit Farebrinks Volkswagen Pick-up till Appojaure, där de gemensamt knivmördat paret Stegehuis. Fler förhör följde, och Quicks berättelse blev efterhand alltmer detaljerad. Quick berättade att han sammanträffat med en klasskamrat från folkhögskolan, och att han och Johnny besökt en annan namngiven person i hans hem i Porjus. Uppgiften om att Thomas Quick haft en medhjälpare vid morden på makarna Stegehuis spred sig till pressen. Johnny Farebrink avtjänade vid den här tiden ett tioårigt fängelsestraff för ett annat mord, och när Expressen ville ha en kommentar till Quicks utpekande sa han: – Det är bara nåt jävla skitsnack! Jag känner inte den där killen. Jag har aldrig stött på honom. Efter fyra månaders utredning var dock åklagare van der Kwast säker på sin sak. – Thomas Quicks erkännande stämmer med de fakta som mordutredarna fått fram, berättade han i en intervju i Expressen den 23 april 1995. Jag kan bara säga att ju djupare vi gräver i den här historien, ju mer underlag får vi för att Thomas Quick inte ljuger eller fantiserar. Thomas Quick var i närheten av Appojaure när morden inträffade och han hade lokalkännedom sedan sin tid på folkhögskolan i Jokkmokk. Thomas Quick hade nu erkänt sju mord, vilket – om han talade sanning – gjorde honom till Sveriges värste seriemördare. Två erfarna poliser från Palmegruppen, som utredde statsministermordet, överfördes till Quickutredningen. Så även dess chef, Hans Ölvebro. Utredningen hade därmed fått absolut högsta prioritet. Den 9 juli 1995 lyfte ett specialchartrat, privat jetplan från Arlanda med destination Gällivare. I planets luxuösa fåtöljer satt Thomas Quick, hans terapeut Birgitta Ståhle, åklagare Christer van der Kwast, minnesexperten Sven Åke Christianson samt ytterligare några poliser och vårdare. Ärendet var att genomföra en rekonstruktion av morden på makarna Stegehuis. 34 | Appojaure
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 34
2012-06-11 19:12:22
Med på planet var också Gunnar Lundgren, Quicks advokat. Eftersom detta var Sveriges mest omskrivna och prestigefyllda brottsutredning var en landsortsadvokat som Lundgren inte längre självklar. Efter samråd med Seppo Penttinen och Christianson hade det beslutats att Quick skulle byta till kändisadvokaten Claes Borgström. Denne tackade ja till uppdraget men befann sig i början av en fem veckor lång semester, varför Gunnar Lundgren på nåder hade tilldelats en av skinnfåtöljerna i planet. Följande dag guidade Thomas Quick polisutredarna mot Porjus och Vägen Västerut, för att slutligen ta av på den lilla skogsvägen ned mot raststället vid Appojaure. Där hade polisteknikerna arrangerat brottsplatsen exakt så som den såg ut natten till den 13 juli 1984. Hans Ölvebro och kriminalinspektör Anna Wikström deltog i förberedelserna på plats. Gasolköket, sovsäckarna och övrig rekvisita var ordnade precis som vid mordet. Ett specialbeställt tält från Nederländerna, identiskt med det som makarna Stegehuis sovit i på mordnatten, hade rests i skogsbrynet. Inuti det låg Ölvebro på Marinus Stegehuis plats till vänster, och Wikström på Janny Stegehuis plats till höger. Beväpnad med en träpinne som kniv smög Thomas Quick fram mot tältet. Han kastade sig över det och högg besinningslöst mot tältduken, varefter han tog sig in genom öppningen. Han grymtade och vrålade medan Anna Wikström skräckslaget ropade på hjälp. Quick övermannades och rekonstruktionen avbröts. Hans agerande överensstämde inte i någon enda del med kända fakta om händelseförloppet. Efter en paus återupptogs rekonstruktionen, som Thomas Quick nu genomförde med stor koncentration och i överensstämmelse med kända fakta. Under lugnt samspråk med Penttinen redogjorde Quick för knivhugg efter knivhugg, förklarade hur han agerat tillsammans med sin medhjälpare Johnny Farebrink och demonstrerade hur den långa reva skurits upp i tältets kortsida genom vilken han tagit sig in i tältet. När rekonstruktionen avslutades sju timmar senare var både utredarna och åklagaren nöjda med resultatet. Expressen den 12 juli: – Det har gått mycket, mycket bra, kommenterade van der Kwast, som ansåg att Thomas Quick under rekonstruktionen övertygande visat att det verkligen var han som mördat det holländska paret. – Han både ville och kunde detaljerat visa hur morden gick till. Appojaure | 35
Inlaga Thomas Quick ORIG.indd 35
2012-06-11 19:12:22