9789185251872 by Smakprov Media AB

Just Kids

Patti Smith

Ă&#x2013;versĂ¤ttning Ulla Danielsson

brombergs

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 3

10-02-11 14.34.14

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 4

10-02-11 14.34.14

Inneh책ll Prolog M책ndagsbarn Just Kids Hotel Chelsea Skilda v채gar tillsammans H책lla Gud i handen Tack

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 5

9 11 51 123 275 335 361

10-02-11 14.34.15

ycket har sagts om Robert och ännu mer kommer att sägas. Unga män kommer att ta efter hans sätt att gå. Unga flickor kommer att klä sig i vitt och gråta över hans lockar. Han kommer att fördömas och avgudas. Hans överdrifter kommer att förbannas eller romantiseras. Och till sist kommer man att finna sanningen i hans verk, det som är konstnärens fysiska kropp. Det kommer inte att försvinna. Människan kan inte döma det. Konst handlar nämligen om Gud, och när allt kommer omkring tillhör konsten honom.

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 7

10-02-11 14.34.15

pr ol o g

Prolog

ag sov när han dog. Jag hade ringt till sjukhuset för att än en gång säga god natt, men han hade försvunnit in i morfindimmorna. Jag lyssnade i telefonen till hans tunga andhämtning, kramade luren hårt och förstod att jag aldrig mer skulle få höra hans röst. Senare plockade jag stillsamt med mina saker, min anteckningsbok och min reservoarpenna. Det koboltblå bläckhorn som hade varit hans. Min persiska mugg, mitt purpurhjärta, ett fat med babytänder. Jag gick långsamt uppför trappan, räknade trappstegen, alla fjorton, det ena efter det andra. Jag lade filten över babyn, som låg i sin spjälsäng, kysste min sovande son, lade mig sedan ner bredvid min make och bad min aftonbön. Jag minns att jag viskade: Han lever fortfarande. Sedan somnade jag. Jag vaknade tidigt och när jag gick nerför trappan förstod jag att han var död. Allt var tyst, utom ljudet från teven, som jag låtit stå på under natten. Den var inställd på en kanal som visade en 9

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 9

10-02-11 14.34.15

pr ol o g

opera. Jag drogs mot skärmen just som Tosca med kraft och sorg förklarade sin kärlek till målaren Cavaradossi. Det var en kylig marsmorgon och jag satte på mig en tröja. Jag drog upp persiennerna och ljuset strömmade in i arbetsrummet. Jag slätade till det kraftiga linnetyg som var draperat över min stol och valde en bok om måleri av Odilon Redon. När jag öppnade den såg jag en bild av ett kvinnohuvud som flöt i en liten sjö. Les Yeux clos. Ett ännu inte rämnat universum fanns bakom de bleka ögonlocken. Telefonen ringde och jag reste mig för att svara. Det var Roberts yngste bror, Edward. Han berättade att han hade gett Robert en sista kyss från mig, precis som han lovat att göra. Jag stod orörlig, som stelfrusen, sedan gick jag långsamt som i en dröm tillbaka till min stol. Just då började Tosca sjunga den stora arian ”Vissi d’arte”. Jag har levt för konsten, jag har levt för kärleken. Jag slöt ögonen och knäppte händerna. Försynen hade utvisat hur jag skulle säga farväl.

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 10

10-02-11 14.34.15

ett

M책ndagsbarn

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 11

10-02-11 14.34.15

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 12

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

är jag var liten brukade mor ta mig med på promenader i Humboldt Park vid Prairie River. Jag har vaga minnen av ett gammalt båthus, en rund musikestrad, en välvd stenbro; de är som avtryck på en glasruta. Den smala floden mynnade ut i en stor vik och på dess yta såg jag en egendomlig uppenbarelse. En lång, böjd hals steg upp ur en skrud av vita fjädrar. En svan, sa mor när hon märkte hur upphetsad jag blev. Svanen viftade med de stora vingarna, slog mot den klara vattenytan och steg sedan upp mot himlen. Men själva ordet talade knappast om hur storslagen den var och inte heller förmedlade det alla de känslor den framkallade. Åsynen skapade ett behov jag inte hade några ord för, en önskan att kunna tala om svanen, säga någonting om dess vithet, om hur häftigt den rörde sig och om hur den långsamt slog med vingarna. Svanen blev till ett med himlen. Jag ansträngde mig för att finna ord som skulle kunna beskriva vad jag kände då jag såg den. Svan, upprepade jag, men ordet gjorde mig inte nöjd och 13

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 13

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

jag upplevde ett hugg av smärta, en egendomlig längtan som ingen förbipasserande lade märke till, inte heller min mor, träden eller molnen. ★ Jag föddes på en måndag, i norra delen av Chicago, under den stora snöstormen 1946. Jag föddes en dag för tidigt eftersom alla barn som föddes på nyårsafton fick ett nytt kylskåp med sig hem. Trots att mor ansträngde sig för att hålla mig kvar, fick hon svåra värkar medan taxin i yrsnö och hård blåst krypkörde fram utefter Lake Michigan. Enligt min far, var jag då jag föddes någonting långt och magert med lunginflammation, och han höll liv i mig genom att hålla mig över en ångande varm tvättbalja. Sedan föddes min syster Linda 1948, under en annan snöstorm. Jag tvingades därför snabbt att bli stor. Mor strök åt folk mot betalning medan jag satt på tröskeln till det enkla hyreshus där vi bodde och väntade på att ismannen och en av de sista hästdragna kärrorna skulle komma. Han brukade ge mig små isstycken insvepta i brunt papper. Det hände att jag stoppade ett av dem i fickan för att ge till min lillasyster, men när jag senare skulle ta upp det, hade det smält bort. När mor blev gravid med min bror Todd lämnade vi den trånga bostaden på Logan Square och flyttade till Germantown i delstaten Pennsylvania. De följande åren bodde vi i tillfälliga bostäder som inrättats för arméanställda och deras familjer – vitmenade baracker vid ett övergivet fält täckt med vilda blommor. Vi kallade fältet Täppan, och på somrarna brukade de vuxna sitta där och prata, 14

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 14

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

röka cigaretter och skicka runt bägare med maskrosvin medan vi barn lekte. Mor lärde mig de lekar hon själv hade lekt som barn: kull, sista paret ut och viskleken. Vi gjorde kransar av maskrosor som vi hängde runt halsen eller lade på hjässan. På kvällarna fångade vi eldflugor i syltburkar, fick dem att ge ifrån sig ljus och gjorde ringar som vi satte på fingrarna. Mor lärde mig att be: hon lärde mig de böner som hennes mor en gång hade lärt henne. Nu när jag lägger mig för att sova ber jag Herren att bevara min själ. På kvällarna föll jag på knä vid min lilla säng medan hon, med sin ständigt tända cigarett i handen, stod bredvid och lyssnade på mig då jag sa efter henne. Jag ville ingenting hellre än att be mina böner, men orden bekymrade mig och jag ansatte henne med frågor: Vad menas med själ? Vilken färg har den? Eftersom jag var ett busigt barn var jag rädd att min själ skulle ge sig iväg medan jag låg och drömde och sedan inte komma tillbaka. Därför gjorde jag mitt bästa för att inte somna, bara för att hålla den där själen kvar inom mig, där den hade sin plats. Mor lät mig börja i söndagsskola, kanske för att tillfredsställa min nyfikenhet. Vi fick lära oss verser ur Bibeln och Jesu ord utantill. Efteråt stod vi på led och belönades med en sked honung. Det fanns bara en enda sked i burken och den användes av många hostande barn. Instinktivt undvek jag skeden men jag accepterade snabbt gudsbilden. Jag tyckte det var trevligt att föreställa mig en närvaro ovanför oss, något som var i ständig rörelse, precis som de klart lysande stjärnorna. Eftersom jag inte nöjde mig med den vanliga aftonbönen bad jag ganska snart mor om lov att få hitta på en egen. Det kändes som en lättnad att inte längre behöva upprepa orden: Om jag skulle 15

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 15

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

dö medan jag ligger i min säng, ber jag Dig, Gud, ta hand om min själ och var inte sträng, utan att i stället kunna få lov att säga det jag hade på hjärtat. När jag på så sätt blivit befriad från den vanliga aftonbönen kunde jag ligga i min säng vid kaminen och ihärdigt formulera långa brev till Gud. Jag sov inte särskilt mycket och jag måste ha irriterat Honom med mina oändliga och högtidliga löften, fantasier och planer. Men med tiden började jag uppleva ett annat slags bön, en tyst bön som snarare innebar att lyssna än att tala. Min lilla ström av ord upplöstes i en komplicerad känsla av att jag vidgades och drogs ihop. Det var på så sätt jag trädde in i fantasins strålglans. Denna känsla blev speciellt påtaglig de gånger jag hade feber på grund av influensa, mässling, vattenkoppor eller påssjuka. Jag drabbades av alla dessa sjukdomar och för var och en av dem uppnådde jag en ny medvetandenivå. Jag kunde ligga djupt försjunken i mig själv och genom mina slutna ögonlock se en geometrisk figur, symmetriskt som en snöflinga, snurra runt ovanför mig, och jag har bevarat detta värdefulla minne som en skärva från himlens kalejdoskop. Min kärlek till bönen fick så småningom konkurrens av min kärlek till boken. Jag kunde sitta vid mors fötter och se på när hon med en bok i knäet satt och drack kaffe och rökte cigaretter. Hon var så uppslukad av den att det väckte mitt intresse. Trots att jag ännu inte hade börjat förskolan tyckte jag om att bläddra i hennes böcker, känna på sidorna och lyfta silkespapperet från försättsbladen. Jag ville veta vad som fanns i böckerna, vad det var som i så hög grad fångade hennes intresse. När mor upptäckte att jag hade gömt hennes blodröda exemplar av Book of Martyrs av John 16

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 16

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

Foxe under min huvudkudde, eftersom jag trodde att jag då skulle kunna suga i mig dess innebörd, satte hon sig ner med mig och började den mödosamma processen att försöka lära mig att läsa. Med mycket möda gick vi från Gåsmors sagor till Dr Seuss. När jag inte längre behövde någon undervisning fick jag lov att sitta hos henne i vår överbelamrade soffa, hon läste Fiskarens skor och jag läste De röda skorna. Jag blev fullständigt gripen av boken. Jag längtade efter att få läsa alla böcker som fanns, och de berättelser jag läste framkallade ännu mer längtan. Kanske skulle jag kunna resa till Afrika och erbjuda Albert Schweitzer mina tjänster eller kanske skulle jag, klädd i sjubbskinnsmössa och utrustad med ett kruthorn, kunna försvara folk precis som Davy Crockett hade gjort. Jag skulle kunna klättra i Himalaya och bo i en grotta och snurra en bönekvarn så att jorden fortsatte att rotera. Men min allra starkaste längtan var att få uttrycka mig, och mina syskon blev mina allra första ivriga åhörare som fick skörda frukterna av mitt fantiserande. De lyssnade uppmärksamt på mina berättelser, spelade villigt med i mina teaterpjäser och utkämpade tappert mina krig. Så länge jag hade dem i min ringhörna tycktes allt vara möjligt. Under vårmånaderna var jag ofta sjuk och sängliggande och tvingades genom det öppna fönstret höra hur mina kamrater lekte utanför. Under sommarmånaderna kom de yngre till min sjukbädd och rapporterade hur stor del av vår terräng som säkrats då vi ställts ansikte mot ansikte med fienden. Under min frånvaro förlorade vi många strider, mina trötta trupper brukade samlas runt min säng och jag kunde då utdela en välsignelse ur barnsoldatens bibel, Barnens lustgård, dikter av Robert Louis Stevenson. 17

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 17

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

På vintern byggde vi snöfästningar och då var det jag som ledde fälttågen: jag var general, ritade kartor och gjorde upp strategier, både för när vi skulle anfalla och när vi skulle dra oss tillbaka. Vi utkämpade våra irländska förfäders krig, kriget mellan de orange och de gröna. Vi bar orange, men vi förstod ingenting om innebörden. Det var helt enkelt våra färger. När entusiasmen mattades kunde jag gå med på vapenvila och i stället hälsa på min goda vän Stephanie. Hon var konvalescent efter en sjukdom som jag inte riktigt förstod vad det var, någon form av leukemi. Hon var äldre än jag, kanske tolv då jag var åtta. Jag hade inte mycket att tala med henne om och var kanske inte till särskilt stor tröst, men hon verkade ändå vara förtjust över att ha mig där. Jag tror att det som egentligen gjorde att jag drogs till henne inte alls berodde på mitt goda hjärta, utan på att jag var så fascinerad av hennes saker. Hennes äldre syster brukade hänga undan mina våta ytterkläder och komma med en bricka varm choklad och grahamsskorpor till oss. Stephanie låg oftast uppallad mot en hög med kuddar och jag berättade långa historier och läste serietidningar för henne. Jag tyckte att hennes samling med serietidningar var helt fantastisk, stora travar med tidningar som hon fått eftersom hon tillbringat hela sin barndom i sängen, vartenda nummer av Stålmannen, Lilla Lotta, Serieklassiker och Mystiska huset. I en gammal cigarrask för varade hon berlocker av det slag som 1953 ansågs vara helt förtrollande: ett rouletthjul, en liten skrivmaskin, en skridskoåkare, Mobils bevingade häst, Eiffeltornet, en balettsko och berlocker i form av alla de fyrtioåtta staterna. Jag kunde leka med dem i det oändliga och om hon hade fått dubbletter hände det ibland att hon gav mig en av dem. 18

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 18

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

Jag hade ett hemligt gömställe, under en av golvbrädorna vid min säng, och där förvarade jag mitt hemliga förråd – stenkulor som jag vunnit, kort som jag bytt till mig, religiösa föremål som jag hittat i soptunnorna bakom katolska kyrkor: gamla heliga kort, slitna skapularer, gipshelgon med kantstötta händer eller fötter. Det jag fått av Stephanie lade jag där. Jag hade en känsla av att jag kanske inte borde ta emot gåvor från en sjuk flicka, men det gjorde jag i alla fall och jag gömde en smula skamset undan dem. Jag hade lovat att hälsa på henne på Alla hjärtans dag, men det gjorde jag inte. Mina plikter som general för min trupp av syskon och grannpojkar var mycket krävande och det var mycket snö att pulsa fram genom. Vi hade en hård vinter det året. Nästa dag övergav jag min post för att sitta hos henne och dricka varm choklad. Hon var mycket tyst och hon bad mig att stanna kvar även om hon skulle råka somna. Jag rotade i hennes smyckeskrin. Det var rosa och när man öppnade det dansade en ballerina, som liknade en sockerfe, på locket. Jag blev så förtjust i en speciell nål med en skridskoåkare att jag stoppade den på mig, gömde den i min vante. Sedan satt jag alldeles stilla en lång stund vid hennes säng och smög därefter tyst iväg medan hon sov. Nålen med skridskoåkaren lade jag i min gömma. Hela den natten sov jag oroligt och led svåra samvetskval för det jag hade gjort. På morgonen mådde jag alltför dåligt för att gå till skolan och stannade skuldtyngd kvar i sängen. Jag svor på att jag skulle lämna tillbaka nålen och be Stephanie om förlåtelse. Nästa dag fyllde min syster Linda år, men det skulle inte bli något födelsedagskalas för henne. Stephanie hade blivit sämre och far och mor åkte till sjukhuset för att ge blod. När de kom tillbaka 19

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 19

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

grät far och mor lade sig på knä bredvid mig och berättade att Stephanie hade dött. Hennes sorg förbyttes snabbt i oro när hon kände på min panna. Jag hade fått hög feber. Vår lägenhet isolerades. Jag hade fått scharlakansfeber. På femtiotalet var det en mycket fruktad sjukdom eftersom den ofta övergick i en dödlig form av reumatisk feber. Man målade dörren till vår lägenhet gul. Eftersom jag var sängliggande kunde jag inte vara med på Stephanies begravning. Hennes mor kom sedan hem till oss och gav mig högarna med serietidningar och cigarrasken med berlocker. Nu hade jag fått allt, alla hennes skatter, men jag var alltför sjuk för att ens orka se åt dem. Det var då jag upplevde hur tung synden kan vara att bära, till och med om det är en så liten synd som en stulen nål med en skridskoåkare. Jag tänkte att det inte spelade någon roll hur god jag än försökte vara: jag skulle ändå aldrig kunna bli perfekt. Jag skulle heller aldrig kunna få Stephanies förlåtelse. Men medan jag natt efter natt låg där och funderade, gick det upp för mig att det kanske skulle kunna vara möjligt att tala med henne genom att be till henne, eller i alla fall be till Gud att han skulle föra min talan. Robert blev mycket gripen av denna historia, och ibland hände det under kyliga slöa söndagar att han bad mig att berätta den. ”Berätta historien om Stephanie”, kunde han säga. Och under de där långa förmiddagarna, då vi låg kvar under täcket och försökte låtsas att vi inte var hungriga, förteg jag inte någon enda detalj utan jag berättade historier från min barndom, dess sorger och förtrollning. ”Nej, Patti …”, brukade han alltid utropa när jag kom fram till det avsnitt i historien då jag öppnade smyckeskrinet. 20

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 20

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

Vi brukade skratta åt hur vi varit som små, och vi sa att jag varit en stygg flicka som försökte vara snäll medan han hade varit en snäll pojke som försökte vara stygg. Med tiden skulle rollerna komma att bli ombytta, och sedan skulle de förändras en gång till, ända tills vi lärde oss att acceptera att vi var dubbla personligheter och helt enkelt inse att vi inom oss hade motstridiga sidor, både ljusa och mörka. Jag var ett drömmande barn som ständigt tycktes gå i sömnen och jag gjorde mina lärare irriterade eftersom jag kunde läsa så tidigt men inte kunde använda denna förmåga till något som de ansåg vara nyttigt. I de skriftliga omdömena antecknade lärarna att jag dagdrömde alldeles för mycket och att jag alltid tycktes vara någon annanstans. Jag har ingen aning om var det kunde ha varit någonstans, men det slutade ofta med att jag med en strut på huvudet hamnade på en hög pall i skamvrån, där alla kunde se mig. Senare skulle jag göra detaljerade teckningar åt Robert av dessa humoristiskt förödmjukande ögonblick. Han var förtjust i dem och tycktes uppskatta alla de egenskaper som skilde mig från andra eller gjorde att jag kände mig främmande inför dem. Det var genom denna visuella dialog som mina barndomsminnen blev hans. ★ Jag blev olycklig när vi vräktes från Täppan och tvingades packa våra saker för att börja ett nytt liv i södra New Jersey. Mor födde ett fjärde barn som vi alla hjälptes åt med att ta hand om, en sjuklig men gladlynt liten flicka som fick namnet Kimberly. Jag 21

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 21

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

kände mig isolerad och vilsen bland träsken, persikoodlingarna och svinfarmerna som fanns i trakten och fördjupade mig i böcker och i arbetet med att framställa en encyklopedi, som emellertid aldrig kom längre än till artikeln om Simón Bolívar. Eftersom far ständigt undrade över upprinnelsen till vår existens, lärde han mig att uppskatta science fiction och under en tid ägnade jag mig åt att tillsammans med honom utforska aktiviteterna hos utomjordiska farkoster på himlen ovanför traktens square dance-ställe. Ännu inte elva år fyllda fanns det ingenting som jag njöt mer av än att ta långa promenader tillsammans med min hund i de omgivande skogarna. Överallt i den röda lerjorden växte det rödbrun kobrakalla, fårtickor och björnkalla. Här kunde jag hitta bra ställen där jag kunde vara ensam; jag kunde ofta stanna och vila mot en omkullvält trädstam invid en bäck där det vimlade av paddor. Tillsammans med min bror Todd, som var min lojale närmaste man, brukade jag på sommaren åla mig fram på mage över de dammiga fälten i närheten av stenbrottet. Min plikttrogna syster kunde få i uppgift att plåstra om våra sår och ge oss välbehövligt vatten ur fars arméfältflaska. När jag en sådan dag i gassande solsken haltade tillbaka hem, hejdade mor mig. ”Patricia”, sa hon ilsket, ”gå och sätt på dig en tröja!” ”Det är alldeles för varmt”, stönade jag. ”Ingen annan har tröja på sig.” ”Varmt eller ej, det är hög tid att du börjar klä dig i tröja. Du håller ju på att bli en ung dam.” Jag protesterade häftigt och förklarade att jag aldrig tänkte bli någonting annat än mig själv, att jag tillhörde Peter Pans släkte och att vi aldrig blev vuxna. 22

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 22

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

Mor vann diskussionen och jag satte på mig en tröja, men jag kan inte nog tala om hur sviken jag i den stunden kände mig. Jag såg dystert på hur mor utförde sina kvinnliga sysslor och lade märke till hennes väl utvecklade kvinnokropp. Alltsammans tycktes strida mot min natur. Jag kände avsmak för den starka parfymdoften och de rödmålade läpparna som var så typiska för femtiotalet. En kort tid föraktade jag henne; hon var både budbäraren och budskapet. Bedövad och trotsig satt jag med hunden vid mina fötter och drömde om att resa bort. Att rymma och ansluta mig till Främlingslegionen, stiga i graderna och genomkorsa öknen tillsammans med mina mannar. Jag fann tröst i mina böcker. Konstigt nog var det Louisa May Alcott som gav mig en positiv syn på mitt öde som kvinna. Jo, den av de fyra systrarna March i boken Unga kvinnor som var en typisk pojkflicka, skriver för att hjälpa till att försörja sin familj och kämpar för att få det att gå ihop under inbördeskriget. Hon fyller sida efter sida med sitt rebelliska klotter, och senare blir det publicerat på kultursidorna i lokaltidningen. Hon gav mig modet att skaffa mig nya mål, och snart satte jag ihop små berättelser och hittade på långa invecklade historier för min bror och syster. Från och med nu omhuldade jag tanken att jag en vacker dag skulle komma att skriva en bok. Året därpå tog far med oss på en sällsynt utflykt till konstmuseet i Philadelphia. Mina föräldrar arbetade båda mycket hårt och att ta med sig fyra barn på bussen till Philadelphia var både tröttsamt och dyrt. Det var enda gången som hela familjen gjorde en sådan utflykt, och det var första gången som jag ställdes ansikte mot ansikte med verklig konst. Jag upplevde ett slags fysisk samhörighet 23

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 23

10-02-11 14.34.15

m å n dag s b a r n

med de långa, slappa gestalterna hos Modigliani, jag påverkades starkt av de eleganta, stiliserade modellerna hos Sargent och Thomas Eakins och jag bländades av ljuset som strömmade ut från impressionisterna. Men det var konsten i den sal som ägnades åt Picasso, allt från hans harlekiner och fram till kubismen, som grep mig allra mest. Hans brutala självsäkerhet gjorde mig andlös. Far beundrade hantverksskickligheten och symbolismen i Salvador Dalís verk, men han kunde inte se något positivt hos Picasso och detta ledde till att vi för första gången på allvar blev oense om någonting. Mor hade fullt upp med att hålla ordning på mina syskon som ägnade sig åt att kana omkring på de blanka marmorgolven. När vi alla gick nerför den stora trappan är jag säker på att jag såg ut precis som jag hade gjort förut: en tjurig tolvåring med alltför långa armar och ben. Men inom mig förstod jag att jag hade förvandlats, jag hade blivit berörd av upptäckten att människor kan skapa konst och att vara konstnär är detsamma som att se det andra människor inte kan se. Det fanns inget som pekade på att jag hade konstnärliga talanger, men jag längtade ändå efter att få bli konstnär. Jag föreställde mig att jag upplevde kallelsen och jag bad att det skulle vara så. Men en kväll när jag tittade på Sången om Bernadette med Jennifer Jones, slog det mig att det unga helgonet inte hade bett att få kallelsen. Det var abbedissan som ville bli ett helgon, samtidigt som det var Bernadette, en enkel bondflicka, som blev utvald att bli det. Och detta bekymrade mig. Jag undrade om jag verkligen hade fått kallelsen att bli konstnär. Jag hade ingenting emot de lidanden ett sådant kall skulle medföra, men jag var rädd att jag inte hade kallelsen. 24

PattiSmith_JustKids_inlaga.indd 24

10-02-11 14.34.15