Washington D.C.
Sharon avslutade veckans sista föreläsning, stängde av datorn och packade ner den i väskan. En engagerad elev hade dröjt sig kvar och ställt ingående frågor runt veckans tema. Sharons huvudämne var antropologi med inriktning mot religiös symbolik, och kvällens lektion hade handlat om ortodoxa ikoner kopplade till den moderna semiotiken. Intresset för symboler ökade konstant med följd att de lätträknade lärare som var insatta i ämnet inte räckte till. Universitetets rektor hade övertalat Sharon att hoppa in som gästföreläsare, trots att hon egentligen inte haft tid. Sharon släckte lyset och gick mot utgången, när dörren slog igen mitt framför henne. Försiktigt öppnade hon den igen och kikade ut i korridoren. Inte en människa syntes till. Med snabba steg gick hon ut genom ytterporten och tog sikte på sin bil. En man kom ut från sidoannexet och gick rakt emot henne. Instinktivt tog hon ett kliv åt sidan. Mannen parerade och ställde sig i vägen. ”Sharon Westling?” sa han och stirrade på Sharon med en blick som fick henne att backa. Sharon vinglade till och tappade balansen. Mannen låtsades behjälplig och tog tag i hennes arm. Med ett snett flin slingrade han sig runt henne. Han kom så nära att hon kände hans andedräkt. ”Mitt namn är Sandro”, väste han. ”Jag är utsänd på order av min chef. Om vi inte misstar oss har du en märklig liten sak i din ägo?” Sharon försökte rycka åt sig armen, med resultatet att greppet hårdnade ytterligare. Ett självsäkert flin gav sig till känna på de för en man ovanligt fylliga läpparna. ”Du behöver inte vara rädd! Ge mig artefakten så är saken ur världen för din del!” Sharon höll masken. ”Vad har ni med mina saker att göra?” Mannen höjde ett ögonbryn. Sharon lade märke till ett grovt ärr ovanför ögonbrynet. ”Dina saker, säger du? Kanske finns det de som har mer med dina prylar att göra än du kan ana. Speciellt de som är stulna och tillverkade av elektrum”, sa han och stramade åt
läpparna. Sharon såg sig omkring. Inte en människa fanns i närheten. En våg av olust kom över henne. Hon reagerade instinktivt med att bli på offensiven. ”Du kan hälsa din chef att han är helt fel ute!” svarade hon och synade mannen uppifrån och ner. Trots den otrevliga attityden såg han ovanligt bra ut, även om han gav ett gammaldags, nästan medeltida intryck. Det svarta håret verkade färgat, näsan var spetsig och hakan en aning sned. Den långa, svarta skinnrocken var minst ett nummer för stor och försedd med medaljer av olika slag. Av accenten att döma var han av italienskt ursprung. Antagandet förstärktes av en tatuering föreställande den florentinska liljan som stack fram vid sidan av halsen. ”Då återstår bara en sak”, fortsatte han och drog upp en cylinderformad liten ask ur fickan. ”Jag ger dig innehållet i den här asken i utbyte mot artefakten. Varför ska den ligga och skräpa i ett bankfack till ingen nytta? Eller, som nu, i en lägenhet på Columbia Heights?” Sharon gjorde ett försök att hålla mannen ifrån sig. Den påträngande attityden störde henne, samtidigt som hon insåg att hon snarare borde ligga lågt än utmana honom ytterligare. Att de var ute efter artefakten var en sak, men att de kände till att hon hade den hemma i lägenheten kändes minst sagt olustigt. Förmodligen var den inte värd att riskera livet för, men Sharon tänkte inte avslöja sig i första taget. Utan förvarning drog han åt sig Sharons hand, tryckte asken i handflatan och vek hennes fingrar runt den. En sena spändes under den tatuerade liljan. ”Antingen går du med på förslaget, eller så kommer du att sväva i osäkerhet för resten av ditt liv! Adjö, miss Westling.” Mannen som kallat sig Sandro släppte taget, vände på klacken och försvann. Sharon stod som förstenad kvar med asken i handen, fick tillbaka kontrollen över sig själv igen och sprang mot sin bil. Hon kastade sig in bakom ratten, tryckte gasen i botten och styrde mot sin bostad – en halvtimmes körning därifrån. Sharon visste inte vad hon skulle tro. Inte nog med att det varit en ovanligt tuff arbetsvecka med fler föreläsningar än vanligt. Hon hade dessutom haft fullt upp med att assistera vid en utgrävning i Kanada, där skelett av vikingar från Skandinavien oväntat grävts fram. Vikingarna hade hittats begravda tillsammans med mängder av smycken i brons och guld. Flera av smyckena hade varit försedda med symboler av betydligt äldre ursprung än den tidsepok vikingakulturen normalt ansågs höra till och Sharon hade kallats in i egenskap av expert på förhistorisk symbolik. Till råga på allt hade hon nu blivit antastad av en okänd
man som ville komma åt den mycket speciella artefakten hennes far hittat vid en arkeologisk utgrävning. Mannen hade låtit påskina att den skulle vara tillverkad av elektrum. Så långt Sharon kände till var elektrum en legering av silver och guld, men ämnet fanns även omnämnt i äldre litteratur. Enligt vissa källor ansågs det vara en extremt ovanlig metall, som ingen riktigt visste vad det var för något. Om artefakten verkligen var tillverkad av elektrum, kunde det kanske förklara det överdrivna intresset. Huset där Sharon bodde avtecknade sig mot horisonten. Hon lättade på gasen, körde in bilen i garaget och tog hissen till nionde våningen. Så fort hon kom innanför dörren plockade hon fram det eftertraktade lilla föremålet och studerade det ingående. Precis som mannen hade antytt skulle hon förmodligen inte gå säker så länge hon var ägare till det. Frågan var bara varför denne Sandros osynlige chef inte kontaktade henne personligen istället för att använda sig av en hotfull, om än aldrig så stilig, lakej. Att ringa polisen var uteslutet eftersom den märkliga artefakten inte kommit i hennes fars händer på helt laglig väg. Det hade varit så mycket runt faderns plötsliga död under en expedition i Sydafrika för snart ett år sedan att Sharon inte orkat ta tag i det som legat i bankfacket tidigare, men arbetet med vikingalämningarna hade väckt en nyfikenhet till liv. Mycket i Eric Westlings liv hade varit höljt i dunkel och ingen visste riktigt vad han ägnat sig åt vid sidan av sitt arbete. Bara en sådan sak som att det taggiga, berlockliknande föremålet var så eftertraktat av dessa helt okända personer var ett mysterium i sig. Dessutom hade hans bokhyllor varit sprängfyllda med mystiska gamla böcker och kodade dokument. Innehållet i bankfacket var en av sakerna som Sharon halvt om halvt medvetet skjutit upp att ta tag i. Kanske hade hon anat att det skulle komma att förändra hennes liv på ett sätt som hon i nuläget inte ens kunde drömma om. Hennes far hade varit en av världens främsta och mest ansedda arkeologer. Av den anledningen var det inte konstigt om han samlat på sig en del ovanliga föremål, men det var inte sakerna i sig som var det märkligaste; det var alla de mystiska kontakter han haft runt om i världen. Om Sharon inte känt sin far så väl hade hon nästan kunnat tro att han varit kriminell, eller i värsta fall involverad i någon typ av maffiaorganisation. Sharon gjorde i ordning en kopp te och slog sig ner vid köksbordet. För säkerhets skull tog hon artefakten med sig. Hon kände sig trött och sliten, på gränsen till utarbetad. Den senaste tiden hade hon allvarligt funderat på att ta tjänstledigt. Hon hade arbetat vid den antropologiska institutionen i snart femton års tid. Tillsammans med sin far hade hon assisterat vid en rad utgrävningar runt om i världen. Dessutom anlitades hon allt oftare som expert i olika delar av landet, vilket i sin tur innebar täta flygningar fram och tillbaka mellan
olika universitet. Den kommande veckan hade hon tänkt gå igenom pappans saker tillsammans med kusinen Carlos som var på ingång från Frankrike. Carlos var ursprungligen arkeolog, men hade ändrat inriktning och arbetade numera som förläggare i ett gammalt slott utanför Marseille, där han gav ut böcker av kontroversiellt slag. Förhoppningsvis kunde han hjälpa henne att räta ut ett och annat frågetecken runt hennes far. Kanske var det säkrast att hon låste in allting i bankfacket igen? Det minsta hon kunde göra var att be portvakten hålla ett extra vakande öga på lägenheten under natten.
Chartreskatedralen, Frankrike
Sharon, Angelo, Elis och Carlos satt på ett plan på väg till Paris. Sharon blundade och försökte sova. På vardera sidan om henne satt Carlos och Angelo. Elis satt på andra sidan gången och såg förväntansfull ut. Angelo var djupt försjunken i meditation, och Carlos bläddrade i en av Erics böcker. Sharon försökte samla intrycken så gott hon kunde. Inom loppet av en vecka hade hon blivit uppsökt av mannen som indirekt var hennes fars mördare, lockat till sig Carlos och Elis under dramatiska former, haft flera mystiska upplevelser, fått kontakt med gamla minnen från djupet av sitt medvetande, samt inlett ett intimt samarbete med ledaren för ett av världens hemligaste sällskap. Sharons hand nuddade Angelos. Han slog upp ögonen och såg på henne. Den sömndruckna blicken fick Sharons medvetande att dras inåt. Som i trance hörde hon flygvärdinnan fråga om de ville ha något att dricka. Lika diffust hörde hon Elis grova stämma när han tackade nej. Den märkliga upplevelsen avtog och utstrålningen i Angelos
blick övergick till åtrå. Sharon blinkade i ett försök att ta kontroll över sina sinnen och konstaterade att hon nog ville ha något att dricka ändå. Angelo beställde in en flaska champagne. De höjde sina glas och skålade för framtiden över den mörka Atlanten som fått sitt namn efter mänsklighetens skapare i egen hög person. Det högg till i mellangärdet på Angelo. Han saknade sin far mer än han ville erkänna. Planet gick ner för landning i den franska huvudstaden. De tog en taxi till Montparnasse och tåget vidare mot Chartres. Från stationen promenerade de den korta sträckan fram till katedralen. Knappt hade de hunnit in på området förrän de möttes av Angelos kontakt som visade dem raka vägen till kryptan. Den magnifika byggnaden blixtrade snabbt förbi ovanför deras huvuden. Mannen överlämnade en nyckel till Angelo, bugade sig lätt och ställde sig sedan utanför ingången för att hålla vakt under den dryga timme de hade kryptan till sitt förfogande. Sharon kände sig full av förväntan, blandat med de vanliga inslagen av nervositet. Det hade sitt pris att vara född i Tvillingarnas tecken. ”Du kan vara lugn”, försäkrade Angelo. ”Allt blir som det ska. Det universella fältet samarbetar alltid med våra mänskliga intentioner när vi är i kontakt med det gudomliga syftet. Vi ska ta oss in i den innersta kammaren, men först behöver vi samla ihop oss. Det är ingen slump att vi är exakt det antal som behövs för den typ av ceremoni vi ska utföra.” Angelo tände en fackla och visade in sina medhjälpare i kammaren. Därefter såg han till att samtliga slog sig ner på det skimrande vita marmorgolvet och intog sina positioner runt markeringen där de fjorton jordströmmarna möttes och bildade en supervortex; ett extremt kraftfullt energifält som i vissa fall kunde lockas att stiga upp ur jordens inre. Platsen var markerad med en cirka två kvadratmeter stor, svart kompassros. Angelo och Sharon satt mitt emot varandra vid nord- och sydspetsarna på rosen. Carlos och Elis höll ställningarna vid öst- och västpolerna. I mitten av rosen fanns en guldfärgad fördjupning. Angelo placerade den mobila kalendern i den lilla gropen och satte sig tillrätta. Carlos fixerade astrouret med blicken. Det rörde sig inte en millimeter. ”Vi ska invänta signal från den stora draken, det vill säga Moder Jords samlade energier”, förklarade Angelo. Han andades in och började vibrera en ton från sin strupe. Elis stämde in. Sharon och Carlos följde hans exempel. Angelo höll fokus på astrouret tills tonen tangerade ett klockrent F. Den exakta frekvensen fick de små kugghjulen att sakta och målmedvetet röra sig i olika riktningar tills de bildade ett nytt mönster och aktiviteten upphörde.
Elis, Carlos och Sharon stirrade unisont på den guldglänsande artefakten och insåg att de bevittnade ett mirakel. ”Vad visar den?” viskade Sharon. ”Jag vet inte riktigt”, svarade Angelo. ”Den visar tidpunkten för vårdagjämningen, men det är något som inte stämmer. Koordinaterna går inte att utläsa. Tusan också!” fräste han när astrouret plötsligt gled honom ur händerna, rullade iväg mot ett bord och vidare in under en pall. Angelo kröp efter och fick tag i kalendern. Han undersökte den noga och konstaterade att den var hel. ”Vad betyder det att astrouret visar datumet för vårdagjämningen?” undrade Sharon. Angelo återtog sin position. ”Dagjämningarna är viktiga planetära händelser. Det är då slöjan mellan dimensionerna är som tunnast, vilket innebär att det man fokuserar på intensifieras tusenfalt. Gamla tiders folk kände till detta. De firade dagjämningarna på speciella platser, alltid exakt vid peaken, som bara varar några minuter.” ”Dagjämningarna är alltså viktigare än solstånden?” frågade Carlos, som var någorlunda insatt i det Angelo pratade om. ”Allt beror på vilka syften man har. Vid dagjämningarna korsar solen himmelsekvatorn. Ni vet, Jesus som dör på korset för era synder …” Angelo log hemlighetsfullt. ”Som ni kanske känner till inträffade ett galaktiskt vintersolstånd den 21 december 2012. Ett kosmiskt event som bara inträffar en gång vart 25 920:e år, alltså på själva peaken för det zodiakiska året – eller Det stora året som det också kallas.” Carlos spetsade öronen. Angelo placerade händerna på sina knän och riktade handflatorna uppåt. ”Händelsen hade större betydelse än de flesta begriper. Jag hinner inte gå in på detaljer, men många har redan märkt att allt inte är riktigt som det har varit där ute”, sa han kryptiskt och ställde in datumet för det galaktiska vintersolståndet på kalendern så att de kunde se hur det hade sett ut vid den tidpunkten. ”Som ni ser låg jordaxeln riktad rakt in mot Sion, det vill säga Vintergatans centrum.” Carlos röst gick upp i falsett. ”Sa du Sion?” Sion var ett av de mest mytomspunna begreppen i människans historia. Åtminstone i de kretsar Carlos rörde sig. ”Sion är det ursprungliga namnet på galaxens centrum. Själva ordet betyder platsen i alltets mitt. Varje galax har ett svart hål, samtliga svarta hål har ett gemensamt ursprung och de står i ständig kontakt med den stående pulsen som skickas ut från Stora Arkanan. I övrigt
innehåller de svarta hålen ingenting – ingen spänning, inga vibrationer – ingenting som kan uppfattas med mänskliga sinnen. I Sions centrum råder absolut, total stillhet.” Elis kunde inte hålla sig: ”Hur känner du till allt det där?” ”Därför att jag har varit där”, svarade Angelo, lika naturligt som om han kommenterat vad han ätit till lunch. Elis gjorde stora ögon, men frågade inget mer.
Saint-Sulpice
Sharon, Carlos och Elis stod framför ingången till Saint-Sulpice när två män kom springande rakt emot dem. Den ena slet åt sig Sharons handväska och sprang i riktning mot Saint-Germain. Angelo kom gående nerför gatan, fick syn på vad som pågick, tog ett par långa kliv mot tjuven och slet ifrån honom väskan. Han gick fram till Sharon och räckte henne väskan med ett ”S´il vous plait, Mademoiselle”, på klingande franska. Sharon stod som paralyserad och stirrade rakt in i Angelos självlysande ögon. Carlos ryckte in och räddade situationen: ”Hallå där! Våra vägar korsas visst igen?” ”Tydligen … Har ni ett specifikt ärende i kyrkan en dag som denna?” frågade Angelo, mest för att ha någonting att säga, men också för att han anade att de hade ett regelrätt ärende. ”Det är väl vårdagjämning! Kyrkan råkar ha ett speciellt litet spektakel för att fira just den händelsen”, svarade Carlos. ”Då kanske man ska gå in och ta sig en titt på det då”, sa Angelo och gick mot ingången. Sharon skakade i hela kroppen. För säkerhets skull höll hon sig tätt bakom Angelo. På
darriga ben tog hon in synen av den stolta, aristokratiska hållningen. Det var verkligen något av en prins över honom tänkte hon, innan hon kom på sig själv och slog bort de fåniga tankarna. Klockan närmade sig tolvslaget och vårdagjämningens höjdpunkt skulle inträffa tre minuter över tolv. Exakt på den utsatta tiden letade sig solstrålarna in genom fönstret och träffade mässingsplattan på golvet. Några turister kommenterade händelsen, men för övrigt var det inte många som deltog i firandet. Plötsligt kastade Angelo en igenkännande blick mot Sharon, räckte henne handen och bad henne följa med. Han riktade en gest mot Carlos och Elis att allt var som det skulle. Carlos vände sig till Elis: ”Ska vi följa efter?” ”Nej, vi avvaktar. Angelo såg ut att veta vad han gör. Om de inte är tillbaka inom en timme, ringer vi polisen.” Angelo drog med sig Sharon ut ur kyrkan. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. ”Kom! Jag ska visa dig något! Vi har en chans på miljonen! Mina minnen är tillbaka! Jag känner igen dig, Sharon Lily Malkhina Westling. Du har en tatuering på vänstra skinkan!” Sharon rodnade lätt och satte fart på benen. ”Vart ska vi?” ”Vi ska in här!” Angelo pekade på en gallerförsedd ingång i stenväggen under tunneln framför dem. Bilvägen gick alldeles intill och de fick hålla sig nära väggen för att inte bli påkörda. Sharon lade märke till siffran trettiotre ovanför dörren. Angelo slet tag i gallret och kastade iväg det. Dörren innanför var låst. Han svor till. ”Har du med dig staven?” Sharon tog upp Isisstaven ur fickan och räckte den till Angelo. Han stack in staven i låset och rabblade några haranger på ett uråldrigt språk. Dörren gled upp, och de gick in. Sharon log. Det fanns alltså en krypta i Saint-Sulpice … De tog sig framåt i en fuktig stenkorridor tills de kom till en trappa som ledde snett nedåt i ena riktningen och uppåt i den andra. Angelo räckte Sharon handen och de gick mot den nedåtgående trappan. En lång, mörk tunnel bredde ut sig framför dem. Några halvtrasiga facklor var placerade längs ena väggen. Angelo ryckte lös en av facklorna, plockade upp en tändare och satte eld på facklan. Han tog facklan i ena handen och fattade ett stadigt tag om Sharon med den andra. De knallade på så snabbt de kunde i den underjordiska tunneln, tills den tog slut och de hamnade framför en massiv trädörr.
Angelo kastade en snabb blick på Sharon, kysste henne lätt på munnen, öppnade dörren och ledde henne mot en trång, stinkande gång. Gången lutade kraftigt nedåt, marken var täckt med jord och det rann vatten längs väggarna. Den ojämna marken var hal och slemmig. Sharon tackade sin skapare för att hon valt rätt sorts skor. Efter en bra stund tog gången tvärt slut och de stod framför en vägg. Väggen var täckt med dödskallar och benknotor och Sharon antog att de var i närheten av katakomberna. Angelo kastade undan ett gäng dödskallar och sparkade in dörren som kom fram bakom. Han vek sig dubbel och kröp in med Sharon tätt efter sig. Sharons hjärta bultade oroväckande. Innanför fanns en lång korridor med dörrar i olika riktningar. Angelo gick raka vägen fram till en av dörrarna. En Davidsstjärna med den återkommande ormen formad som ett S med ett spjut igenom var inristad ovanför karmen och ett par dödskallar med korsade benpipor var strategiskt utplacerade på båda sidorna om öppningen. Sharon huttrade till och undrade vad hon gett sig in på. Angelo kände in hennes reaktioner. ”Det är lugnt! Du kan gå in”, sa han och ledde henne framför sig mot en fallfärdig stentrappa. Trappstegen var ojämna och vassa. Det doftade unket av stearin, mögel och någonting obestämbart som stack i näsan på Sharon. Hon fick en hostattack och tvingades stanna. Angelo lade handen på hennes rygg, hostattacken upphörde och de fortsatte framåt. Efter några hundra meter stoppades de av ytterligare ett hinder i form av ett järngaller. Angelo tog tag i gallret och tryckte till. Gallret gav vika och ett moln av damm och andra partiklar rördes upp ur fästet. Sharon förberedde sig på ytterligare en hostattack, som märkligt nog uteblev. De fortsatte framåt tills de kom till en återvändsgränd. Angelo drog undan ett svart skynke från väggen. Sharon gjorde stora ögon när den vackraste trädörr hon någonsin sett lyste mot henne i dunklet. Den bågformade, ljusbruna dörren var smyckad med snidade blommor av alla de slag. Ungefär i ögonhöjd fanns ett kors med en ros i mitten. Angelo stod en stund med handen på dörrhandtaget, satte foten mot en sprint i golvet och drog handtaget uppåt, samtidigt som han stack in tre fingrar i kronbladen på rosen. Den tunga dörren gick upp med ett motsträvigt gnissel och de stod framför en stor, grottliknande sal. Hela rummet var täckt med spindelnät i olika storlekar och format. Sharon kände hur en våg av skräck drog över henne. Angelo gick längst in i rummet och flyttade på en tunna. Sharon stirrade ner i ett svart hål som verkade leda rakt ner i avgrunden. Hennes hjärta gick över i sken. ”Vart ska vi?” ”Vi ska ner i hålet.” Angelo pekade mot öppningen i golvet. ”I normala fall skulle jag låta
dig gå före, men för säkerhets skull går jag ner och kollar läget.” Angelo gav Sharon facklan och försvann ner i avgrunden. Sharon hörde hur han rumsterade om därnere. Efter en stund letade sig en strimma ljus uppåt. Angelo log mot henne från underjorden. ”Kom! Jag tar emot dig!” Sharon placerade facklan i en hållare på väggen, lade benen över kanten, släppte taget och gled ner genom hålet. Angelo tog emot henne och höll henne intill sig, tillräckligt länge för att hinna känna hennes hjärtslag. Deras blickar möttes och Sharons rädsla omvandlades till lika delar nyfikenhet och upphetsning. Angelo log och visade in henne i en magnifik, underjordisk sal. På väggen fanns hundratals varianter av Salomons sigill. Han vände sig om med en bugning. ”Välkommen till Isistemplet! Den här stunden har jag väntat länge på …”