100 HEMSKASTE HELENA DAHLGREN
Till Agnes Cecilia och Elsa Elvira (löften att hålla). It’s you, it’s you, it’s all for you.
ISBN 97 8- 91-7645-854- 9 © Helena Dahlgren, 2 016 Sv/v fotografier: © Marcus Stenberg, 2 016 Formgivning: Lars Sundh Tryck: GPS Group, Slovenien, 2016 Typsnitt: Minion & Brandon Grotesque
Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se
H e l e n a Da h l gre n
100
H E M S K A S TE
Illustrationer av Marcus Stenberg
stockholm
4
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
5
‘ The world is full of ghosts, and some of them are still people.’ PETER STRAUB • THE THROAT
‘ That bleak shit you like? This is it.’ ELIZ ABETH HAND • GENERATION LOSS
6
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
HERE BE MONSTERS
J
ag är fem och smygkollar på V i mina kusiners rum. Jag är nio och hittar en tummad pocket med en dreglande hundnos på omslaget. Jag är femton och vågar inte lyssna på Nick Caves Murder Ballads när jag är ensam hemma. Jag är trettiofem och flyttar, bryter upp. Hela mitt vuxna liv går in i en ny fas. Vad återstår? Kanske detta, trots allt: Mina Stephen King-böcker: svarta Legendakartonnage, badkarslästa trade paperbacks, de senare årens dyra illustrerade specialutgåvor. Ett helt läsande liv. Shirley Jacksons noveller. M. R . James spökhistorier. Gallan på Scullys pumps när hon hittat Tooms näste. Spökhusen, kyrkogårdarna, de onda tankarna som tvingar sig på när jag är ensam. Derry, Manderley, Sunnydale. Blev jag kvar där? Minnena. Rädslorna. Urskräcken. Allt som krafsar sig fram och vill ut. In? Men också: trösten, eskapismen, glädjen, lusten, inspirationen. Den här boken må heta 100 Hemskaste, men skräck kan också vara jävligt kul. Och rörande, sorgligt, universellt, bildande. Skräck kan vara historia, det kan ge teman och tankar en kontext. Många är de konstnärer som använt skräcken i sitt skapande – vissa av dem tänker vi inte ens på som skräckförfattare. Författare som Joyce Carol Oates, Edith Wharton, Selma Lagerlöf och Charlotte Perkins Gilman, som alla får egna texter
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
7
8
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
på 100-listan, är bara några exempel. Skräck är så mycket mer än vad man kan tro. Jag längtar efter att visa er, men har lite kvar att säga, så håll er till tåls. Snart. Det finns ett Joan Didion-citat som jag tänker på ibland: »I have already lost touch with a few people that I used to be.« Mitt skräckjag har funnits med mig så länge jag kan minnas, vi har aldrig tappat kontakten, vi bär varandra vad som än händer. Skräcken förenar mig som läsare och skribent, barn och vuxen. Skär revor i tid och rum med lite hjälp av Freddy Krueger, Arthur Machen och H. P. Lovecraft. Efter att jag på förra årets Crimetime Gotland-festival intervjuat DN: s litteraturrecensent Lotta Olsson om hennes 100-lista över de bästa deckarna började jag fundera på om jag hade tillräckligt många fiktiva skräckupplevelser för att kunna fylla en topp 100. Nu undrar jag nästan om jag inte borde ha satsat på en topp 200 i stället, men hade ni orkat läsa en sådan? Det började som en topplista, men blev ganska snabbt något annat. En sorts förtäckt självbiografi kanske, åtminstone för oss som skriver under på fellow listnörden Nick Hornbys devis ur High Fidelity: »It’s not what you are like, it’s what you like«. I samma stund som mina berättelser om mina hundra största skräckupplevelser blev mer personliga insåg jag även att jag ville vidga listans omfång. Inte bara omfatta litteratur utan också teveserier, film, låtar, minnen och reflektioner med utgångspunkt i skräck. Visserligen brukar jag säga att jag har motsatsen till teflonminne (everything sticks), men jag blev ändå förvånad över hur tydliga mina skräckminnen visade sig vara, hur lätt de fann tangentbordet, vägen ut ur de mörka vrårna. Hur mycket de präglat mig. Som mångårig läsare och konsument av populärkultur, självklart. Men kanske också som människa. Mina barn, som redan tycks ha genomskådat mig, brukar skratta och säga att mamma, du är så feg, du vågar ingenting. Och de har rätt i det: jag får dödsångest av att befinna mig i en pulkabacke, drar mig hellre tillbaka än stannar och strider, är adrenalinjunkiens raka motsats i nästan allt. Men vet ni vad? När jag befinner mig i soffan eller sängen eller badkaret och bjuder in mina monster, då vågar jag hur mycket som helst. Jag vågar se döden i vitögat. Jag vågar knyta blodsband med andra
F
Ö
R
O
R
D
9
människor, se mina demoner – vissa bildliga, många bokstavliga – rakt i ögonen. Många storläsare har nog ett drag av det undflyende, introverta i sig. Läsande som eskapism och snuttefilt i en värld man förstår allt mindre av. Så är det för mig, har alltid varit, men under arbetet med 100-listan började jag undra om jag inte underskattat mig själv i alla dessa år. Jag är ingen liten lort. Med skräcken som kompass vågar jag faktiskt närma mig mycket av det som vi ägnar hela våra liv åt att förneka. Döden. Ensamheten. Skörheten. Allt det som skaver under huden. Jag säger inte att vi som finner tröst och styrka i skräck är bättre människor än de som plöjer feelgood, men jag tror inte vi är särskilt mycket sämre heller. Kanske har vi någonstans på vägen lärt oss att sluta väja för det obehagliga? När jag skriver det här är det december 2015. Mina barn ser på julkalendern och smygäter pepparkaksdeg när de tror att jag inte ser. Överallt ljus, men jag ser bara mörkret. Det lackar mot jul efter en höst som många redan nu ser som den tyngsta och mörkaste på många, många år. Våldsdåd, terrorhot, klimatångest, folk som flyr från allt de har och möts av taggtråd. Döda barn i Medelhavet. Verkligheten är alltid värre än fiktionerna, och när världen ser ut som den gör behöver vi både andrum och verktyg att orka med det ofattbara. Det ni nu håller i handen är mitt sätt. Åtminstone ett av dem. Två frågor som skräcknördar ofta får: »Skrämmer du inte dig själv?« »Varför läser du om så hemska saker när världen ser ut som den gör?« Några av svaren på de frågorna finns i min bok. Och så får ni 100+ skräcktips från 1818 till 2016, från gotikmysrys till splatter, från Frankenstein till Färjan. Det är varken kanon eller kulturdebatt – eller är det kanske både och, ändå? Här trängs penny dreadfuls med Den Goda Smaken, Cthulhu tar en svängom med screamqueens och ja, jag tror att jag kan lova att en viss liten man från en annan plats kommer att dansa igen. Hundra skräckupplevelser som tar mig i handen och drar mig tillbaka ut i de mörka, mörka skogarna. Vill du följa med? Jag hoppas att du vill det. Och jag hoppas att du kommer att ha roligt på vägen. Nu kör vi.
10
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
1
AV
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
11
THE HOUSE BENTLEY LITTLE Roman • 1 9 9 9 • Signet
100
På plats hundra finner vi Bentley Little, eller Bentley »A plethora of gore & perversion« Little som jag brukar kalla honom (det är en ömhetsbetygelse, en badge of honour), och hans roman The House. Den försvarar sin plats bland de 100 hemskaste av två anledningar. Dels är det en rätt kul bok, om man är på humör för något riktigt äckligt och over the top. Och det är man ju ibland, hur mycket man än älskar dimmiga hedar och psykologisk skärpa, eller hur? Pryda/känsliga läsare bör dock vara på det klara med att det är M YCK ET sex.
12
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
Kanske än mer trigger warning-berättigat är det faktum att ett gäng arga, våldsamma små clowner gör en spektakulär entré redan i första kapitlet. Det är inte så mycket psykologiskt finlir här, som ni märker, men skräck kan vara många olika saker och det finns en plats och en tid även för Littles sjuka lilla värld. Under flera år köpte och läste jag Little samma dag som en ny bok kom – symptomatiskt, och sympatiskt, nog direkt i pocket, ity Little är en paperback writer, kanske även en penny dreadful (ett pulp fiction-osande epitet med anor från 1800-talet som Harold Bloom förresten förärade Stephen King med när King fick en National Book Award 2013) och jag gillar’t, på samma sätt som jag gillar att moffa i mig ett skrovmål med pommes och extra allt då och då. På senare år har jag släpat efter lite med Little-läsningen, vilket delvis har att göra med ett par romaner som tog en ovälkommen vändning mot thriller hållet. Vissa människor välkomnar nya infallsvinklar i ett författarskap; jag är inte en av dem. Går det att vara kulturkonservativ och samtidigt läsa splatterskräck om mordiska miniclowner och övernaturliga orgier? I couldn’t help but wonder… Kanske bör jag återuppta bekantskapen, vi hade det ju så trivsamt ihop där ett tag. Motivering nummer två, och detta är möjligen intressantare än själva boken, är att The House skrivit in sig i en modern skräckkanon på ett lite mer indirekt och makabert sätt. Det var nämligen The House som Stephen King gick (!) och läste längs vägkanten den där ödesdigra dagen den 20 juni 1999 då han blev påkörd och allvarligt skadad, kom så nära döden att det går att dela in hans författarskap i ett före och ett efter olyckan. King skriver fint om olyckan och hans väg tillbaka – som författare och människa – i Att skriva. Föraren Bryan Smith – för övrigt namne med en annan amerikansk skräckförfattare, kanske mest känd för The Freakshow, ett annat bra val om man känner för röjig skräck som inte direkt jobbar med subtiliteter – beskrevs senare av King som »en karaktär ur någon av mina romaner«. Senare skulle Smith dyka upp som en bifigur i Kings Det mörka tornet-serie. Envisa rykten gör gällande att Smith råkade köra på King eftersom han var för upptagen med att skälla
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
13
på sin hund, som tyckte att den ölkylare Smith förvarade i bilen var en lämplig leksak, för att hålla koll på sikten. Smith dog året efter olyckan, ensam och bitter, och King kommenterade dödsfallet på följande sätt: The death of a 43-year-old man can only be termed untimely. I would wish better for anyone. Our lives came together in a strange way. I’m grate ful I didn’t die. I’m sorry he’s gone. Jag vet inte varför, men jag har länge samlat på värdelöst vetande kring kändisars läsvanor. Hur mycket ny information som än pumpas in i min hjärna – nya pin-koder, mina ungars klasskompisars namn, relationsstatus på samtliga deltagare i The Real L Word – K A N jag inte radera kunskapen om att Bill Clinton läste Harlan Coben medan han tillfrisknade från sin hjärtattack 2004, eller att den enda bok som vår kung fotograferats med är Johan Theorins Ölandsskildring Blodläge, som han lämpligt nog läste på Öland. Jag antar att detta hänger ihop med att jag personligen gillar att ge min läsning geografiska /självbiografiska konnotationer. Ibland – rätt ofta, ändå – är en bok så mycket mer än en bok. Läsningen, liksom livet, tar ibland en sjuhelvetes u-sväng. Berättelsen om hur Stephen King en junidag tog med sig Bentley Littles nya skräckis ut på promenad är en Short Cuts i skräckskrud. Du kan inte ana vad som hände sedan. Vår tids skräckmästare, personligt ansvarig för flera av mina mer permanenta skräckläsningsrelaterade trauman och – detta är ingen spoiler – en flitig gäst på denna 100-lista, dog nästan för att en ensam man tyckte det var viktigare att se till att hunden inte bröt sig in i ölkylaren än att hålla ögonen på vägen. Och så omständigheten att King å sin sida eventuellt blev påkörd eftersom han läste medan han promenerade (jag gjorde det som barn, under min mest intensiva slukarålder, livsfarligt ju!), och att föraren delar namn med en skräckförfattare som skriver i samma anda som Bentley Little, aka författaren som indirekt, i en skruvad samexistens med Bryan Smith the lonely dog man, var en faktor i olyckan. Dessutom hittades Bryan Smith död på Stephen Kings födelsedag, och delade mellannamn (Edwin) med King. Du skulle inte kunna hitta på detta.
14
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
KO R S PÅ RYG G E N
R
E
N
(TRAD.)
Spökhistoria • 1 9 8 7 • Tiden • Ur Gröna handen och andra spökhistorier Insamlade & återberättade av Ulf Palmenfelt • Illustrationer: Eva Eriksson
99
Så länge jag kan minnas, ja, faktiskt långt innan jag började färga håret svart och omfamna den gotiska livsstilen, har jag dragits till kyrkogårdar. De är så vilsamma, tycker jag. Den tystnad man möts av där är svår att finna någon annanstans. Jag gillar att promenera längs gravarna, ta in namn, födelse- och dödsdatum, hitta på små historier om de som vilar där. Ofta nynnar jag på The Smiths-låten Cemetry Gates, den där biten om hur människorna som ligger på kyrkogården upplevt kärlek, hat och passion precis som vi, de föddes och levde och sedan dog de, är det inte så orättvist att man vill gråta? Ibland – rätt ofta ändå – börjar jag i denna veva tänka på de där orden från Pär Lagerkvist som alltid får mig att rysa, särskilt inledningen:
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
15
En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet.
En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Detta är lika sorgligt som det är trösterikt. Döden: the great equaliser. Jag tänker på den fruktansvärda avrättningsscenen i Bröderna Lejonhjärta, den jag fortfarande inte kan se utan att hålla för ögonen när svärdet svingas, skoningslöst. Hur många urskräcksupplevelser är inte Astrid Lindgren ansvarig för? Jag ber att få återkomma angående detta. Dröjer kvar vid mannen, han som strax ska halshuggas av Tengils bödlar ser tyrannen, sin baneman, i ögonen och säger »En dag ska du också dö«. Loskan som landar i Tengils ansikte. Det enda vi vet, det enda som vi V ET, är att vi ska dö, men vi förmår inte ta in det, så vi kanaliserar vår dödsångest i mat, sprit, sex, dikter och splatterskräck, en ny jävla soffa, vadhelst som tar oss igenom nätterna. Och vissa av oss promenerar på kyrkogårdar. Dock, och detta kan inte nog understrykas, undviker jag att promenera på kyrkogårdar när det är mörkt ute. Då ändrar platsen karaktär, melankolisk mindfulness, FÖRGÄ NGLIGHETEN ersätts av monstren som mörkret dväljer, och sväljer… eller är det tvärtom? Mina barn har på allvar börjat komma in i spökhistorieåldern nu. En av de historier de helst vill att jag berättar för dem är »Kors på ryggen«, som börjar med att en flicka korsar kyrkogården efter mörkrets ingång när hon varit och handlat åt sin mamma. Hon har varnats för att gå vid kyrkogården efter mörkret inbrott men vill komma hem snabbt, så hon gör det ändå, för att spara några minuter i höstmörkret (när jag berättar är det åtminstone alltid höst, doften av multnade död, förruttnelse i vardande, i luften). På kyrkogården träffar hon en äldre kvinna, som mässar »kors på ryggen«
16
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
samtidigt som hon rispar på flickans rygg med långa klor. Som man gör. Efteråt måste flickan lova att aldrig, under några omständigheter, visa vad hon har för märke på ryggen. I min sexårskompatibla version av berättelsen överlever flickan. Inledningen är nog otäck ändå. När jag nyligen läste om Maria Langs deckare Det är ugglor i mossen fastnade jag för en av många folksagor och skrönor som återberättas i boken. Enligt Joar, folklivsforskare och självutsedd raconteur (och, kanske lätt överraskande, I N TE bokens mordoffer), är det en gammal ungersk sägen. Jag har inte undersökt sanningshalten i detta, litar blint på lektor Lang(e) som gav mig Lagerlöf och Södergran och Shakespeare, nyckeln till litteraturhistorien, jämte sina små mord. Hur som helst är den rätt ruggig i sin enkelhet: Du tror förstås inte på spöken och gengångare? Har du inte hört talas om flickan som är förfärligt rädd när hon ska gå hem vid midnatt och måste gå förbi en kyrkogård? […] Hon blir lättad när hon får se att en äldre dam går framför henne. »Kan jag få göra er sällskap?« säger flickan. »Jag skäms verk ligen för att jag är så feg, men jag är rädd för att gå den här vägen ensam.« Och damen svarar henne »Det är väl ingenting att skämmas för. Jag var också så där vidskeplig av mig när jag levde.«
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
17
S JÄ L E N S O S A L I G A L Ä N G TA N AV AU D R E Y N I F F E N E G G E R Roman • 2 0 1 0 • Albert Bonniers Förlag • Översättning: Carla Wiberg
98
Om jag säger Highgate cemetery, enäggstvillingar – jag är lite partisk här eftersom jag är mamma till enäggstjejer, men det Ä R något speciellt med tvillingar som passar skräckformatet alldeles ypperligt (lex The Shining) – och spökkatter? Trivsamt spökande, gotik en masse, tillräckligt mycket Highgate-exteriörer i höstskrud för att få morbida anglofiler att gå upp i brygga och andfått pipa »Please, can I have some more?« Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan är, om du frågar mig, bättre än hennes mer kända roman, den sedermera filmatiserade Tidsresenärens hustru. Det är en suggestiv, oerhört stämningsbaserad roman om sorg och identitet som kommer att väcka kyrkogårdsvandraren i dig om hen inte redan är (dead) alive and walking. Det är först nu när jag skriver detta som jag fattar att den engelska titelns symmetry förmodligen är en ordlek med cemetery och inte bara en hänvisning till William Blakes dikt och, naturligtvis, det bestämmer vi, det rätt mediokra Arkiv X-avsnittet där Scully kryper ner i ett elefantlik. Jag känner mig lite dum.
18
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
FURIERNA FRÅN BORÅS AV A N D E R S FAG E R Novell • 2 0 0 9 • Man av skugga förlag • Ur Svenska kulter
97
»Underryd dansbana ligger långt ut i skogen.« Så börjar Anders Fagers skräcknovell »Furierna från Borås« där uråldrig ondska uppstigen ur Cthulhu-mytologin invaderar en parfym- och spritosande folkpark utanför Borås och i rasande tempo leder till tentakeltrassel, knullfest och gore deluxe. Prosan är korthuggen, närmast staccatoartad, eoner från H. P. Lovecrafts adjektivstinna blyhyperboler (som jag dock kan uppskatta när jag är på det humöret – mer om det senare). Det är äckligt, rått och vansinnigt underhållande. Fager har efteråt skrivit flera romaner, men jag förblir barnsligt fäst vid hans allra första novellsamling Svenska kulter. Det har varit kul att se hur han därefter använt den mytologi han planterat i debuten i ett större fiktionsbygge. Sådär som det anstår en skräckförfattare. Jag vill se mer mytologisnickrande i svensk skräck ! Ett skandinaviskt Carcosa eller R’lyeh, varför inte?
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
19
20
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
B A N S H E E N AV J OYC E C A R O L OAT E S Novell • 2 0 0 8 • Albert Bonniers Förlag Ur Vredens änglar • Översättning: Kerstin Gustafsson
96
Jag tänker ibland på föräldraskap som en sorts känslomässig Pandoraask. När man väl blivit förälder är det så mycket som aldrig kan bli osett, perspektiv som kryper alldeles för nära, det går inte att värja sig. Jag har alltid varit en blödig typ, men innan jag blev mamma begränsade sig den blödigheten främst till djur som far illa. De stackars, stackars vanvårdade katterna i Minette Walters Ormars skepnad! Athrax i sorgmodets träsk! Alla hästar i Black Beauty! Listan kan göras lång. Sedan gjorde E och A entré i min värld, i en sörja av blod, fostervat-
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
21
ten och vassa kirurgknivar värdig en splatterskräckis, och jag kunde lägga »barn som far illa eller utsätts för faror« till listan. Jag började som exempel gråta över en söndertrampad Ferraribil i Moa Herngrens relationsroman Jag skulle aldrig ljuga för dig. Hur jag tolkade Exorcisten före respektive efter barn ska vi bara inte prata om. SKOJA . Det ska vi såklart, senare på listan, jag sparar den analysen till ett mer lämpligt tillfälle. Anyhoo. Jag tycker på riktigt att det är jobbigare att läsa om ensamma, ledsna barn än detaljerade beskrivningar av hjärnätande zombier. Alldeles säkert är det så att all skräck i någon mån handlar om dödsskräck. Men det finns saker som är otäckare än döden, åtminstone om vi här tänker oss att döden är vår egen. Till exempel detta: en flicka tar med sin bebislillebror upp på taket så att hennes mamma ska lägga märke till henne. Fast mamman har inte tid just nu, hon har fullt upp med att underhålla gästerna på trädgårdsfesten som pågår långt nedanför, och de vuxna förstår inte vad som händer, de ser inte. Lillen kränger i hennes famn. De är så högt upp, varför ser mamma dem inte? Mumlet av röster från gräsmattan. Hon hasar sig längre ut på takåsen, lillen trilskas, blöjan är tung, lillebror ännu tyngre. Nu borde mamma se henne. »Bansheen« är en kort novell ur Vredens änglar, en av Joyce Carol Oates många novellsamlingar. Det är strikt taget inte en skräckberättelse men den uppehåller sig, liksom mycket av det bästa Oates skrivit, i ett mörkt och klaustrofobiskt mardrömslandskap av ensamhet och desperation. Fallgroparna i det förment vardagliga. Man läser med hjärtat i halsgropen och en svindel inte helt olik den som jag inbillar mig uppstår när man står uppe på ett hustak. Och Oates väljer som den skickliga masochist hon är att avsluta sin hemska lilla saga mitt i skeendet, inget lyckligt slut, bara läsarens adrenalin som pumpar. Gillar ni som jag skräck-Oates i novellformat får ni inte missa »Ban sheen«. När ni läst den kan ni fortsätta med de gotiskt präglade samlingarna Haunted: Tales of the Grotesque och Faithless: Tales of Transgression. Oates och jag är inte riktigt lika tighta som vi en gång var, jag tycker att hon upprepar sig lite för ofta, gör det lite för enkelt för sig ibland, men som novellförfattare är hon svåröverträffad.
22
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
AU D R E Y ’ S D O O R AV SARAH LANGAN Roman • 2 0 0 9 • Harper Collins
95
Geografi och tradition. Se där två omständigheter – eller kanske snarare förhållningssätt, utgångspunkter, verktyg, all of the above? – som jag uppskattar i en god skräckroman, ja, i skräck och fantastik överlag. Spökande, psykisk terror och krypande ruggigheter i all ära, men de gör sig faktiskt allra bäst på en tydligt definierad plats där läsaren kan se sig själv. Tänk Kings Derry, Whedons Sunnydale, Lynchs och Frosts Twin Peaks. Har man väl lyckats skapa en plats som läsaren/ publiken tror på, som man obönhörligt sugs in i, räds och dras till på
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
23
samma gång, och dessutom har ett hälsosamt intresse för traditionen i den genre hen verkar, ja, då ökar genast utsikterna för att hamna på 100 Hemskaste avsevärt. Rädslans geografi är förresten en utmärkt roman av Anja Snellman, men den ska vi inte prata om just nu. Nu ska vi i stället prata om den amerikanska författaren Sarah Langan och hennes tredje roman Audrey’s Door. Hon kan sin skräckhistoria nämligen, Langan. I inledningen tackar hon de författare, regissörer och verk som inspirerat henne under arbetet med boken: Shirley Jacksons Hemsökelsen, Stephen Kings Varsel, Ira Levins Rosemarys baby, Roland Topors Hyresgästen, Roman Polanskis filmer. En solid skräckgrund, en respektabel bas, och man förstår redan vilken sorts historia hon försökt skriva: en spökhistoria med en lika solid som gåtfullt gäckande geografisk koppling (engelskans sense of place är bättre). Ni som gillar förord dedikerade till författarkollegor och genremässiga anfadrar och -mödrar kan med fördel plocka upp Stephen Kings Väckelse, förresten. Jag gillade dedikationen så mycket att jag inte vågade läsa vidare. Jag låg i skilsmässa, okej? En läst dedikation är också en läst bok i desperata tider. Men jag avviker visst från ämnet. Är då Audrey’s Door en ny Varsel, Rosemarys baby, Hyresgästen, et al? Definitivt inte, trots allt, men det finns M YCK ET att gilla här. Isolationen som uppstår i en stad som aldrig sover. Byggnader, only bricks and mortar som Morrissey sjunger i Late Night, Maudlin Street, men ändå så mycket mer. Så väldigt mycket mer. Allt som sitter i väggarna, som viskar och låter ana. En god haunted house-historia är nästan alltid värd att lägga sin tid på, och berättelsen om den unga arkitekten Audrey Lucas som tror sig ha hittat drömboendet i anrika – och blodstänkta – The Breviary men snart upptäcker att lägenheter i New York inte är så billiga utan anledning håller faktiskt hela vägen – och lyfts flera snäpp av det faktum att Sarah Langan inte bara kan skrämmas, utan även skapa trovärdiga psykologiska porträtt. Liksom Stephen King, en ständig och naturlig jämförelsepunkt för Mainedottern Langan, är hon lika mycket realist och människokännare som skräckförfattare. Det är en vinnande blandning.
24
H
E
L
E
N
A
D
A
H
L
G
R
E
N
Sedan 2009 har ingen ny roman utkommit av trefaldiga Bram Stoker Award-vinnaren Sarah Langan och jag kan inte låta bli att undra vad som hänt. Med jämna mellanrum önsketankesgooglar jag, hitintills resultatlöst. Det är synd. Jag tänker ofta på det hemsökta bostadskomplexet och Audreys creepy pensiogranne som läser Evelyn Waughs Decline & Fall – svenskans översättning Skola för gentlemän blir nästan ännu roligare/mer kontrastruggig – i badkaret. På den mörkt klibbande paniken i Maines skogar i The Missing. Och så tänker jag, mer än något annat, på hur kul det vore om den amerikanska old school-skräckens framtid någon gång, ett par böcker från nu, en skräcklig tonartshöjning bort, skulle visa sig ligga i hennes händer.
1
0
0
H
E
M
S
K
A
S
T
E
25
V T V-serie • 1 9 8 4 Skriven & producerad av Kenneth Johnson
94
Jag föddes 1980, samma år som första delen av Joyce Carol Oates Gothic Saga. Det innebär att jag bär med mig minnen av större delen av åttiotalet, ur barnets storögda perspektiv men också genom efterkonstruktioner så att jag inte längre vet vad som är vad. Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?