9789198160222 by Smakprov Media AB

Med Hj채rtat i Halsgropen

Med HjĂ¤rtat i Halsgropen Elin Niklasson

Fantasi-FĂśrlaget

Fantasi-Förlaget har även gett ut: Revolt av Lisa Rodebrand ISBN 978-91-981602-0-8 5-BUSSEN av Staffan Rodebrand ISBN 978-91-981602-1-5 En droppe i rymden av Lisa Rodebrand ISBN 978-91-981602-3-9

Tack Med Hjärtat i Halsgropen är dedikerad till Anna, Julia, Becka, Signe, och alla andra som har hjälpt mig med den här boken. Jag älskar er och kan inte tacka er nog för allt stöd jag har fått och alla idéer ni har kommit med. Ni är fantastiska och jag skulle inte klara mig utan er. Tack även till mamma, pappa och Axel för allt ni gör för mig och till underbara Lisa för att du har gjort det här möjligt.

Flykt Mitt hjärta bankade hårt i bröstet och min blick flackade vilt runt mig. Jag vågade inte tänka på vad som skulle hända om jag blev fångad. Allt jag visste var att jag måste fly. De fick inte få tag i amuletten! Om de gjorde det skulle hundratals, kanske till och med tusentals, människor dö, och det skulle vara mitt fel. Jag ruskade irriterat på mig för att rensa huvudet. Sluta. Du får inte tänka på det sättet! Du kommer att klara det här. Med spända rörelser smög jag framåt. Jag var tvungen att ta mig ut ur slottet innan någon upptäckte att amuletten var borta. Hur lång tid hade jag på mig? En timme? Två? Eller bara fem minuter? Så tyst jag kunde tassade jag genom slottets mörka korridorer. Det var strax efter midnatt, och de flesta av de som bodde i den stora katedralliknande byggnaden sov djupt. Endast ett fåtal vakter patrullerade 6

vid den här tiden på dygnet, men om de hittade mig skulle konsekvenserna bli fruktansvärda. Amuletten var tvungen att föras ut ur slottet, så långt bort från kungens grepp som möjligt. Jag svor tyst åt mig själv för att jag aldrig brytt mig om att ta reda på vakternas patrullschema. Under de fjorton år som jag bott i slottet hade jag aldrig någonsin försökt smita ut, så jag hade inte haft någon anledning till att vilja veta var vakterna befann sig under natten. Det ångrade jag nu. Amuletten hängde tungt i kedjan som var trädd kring min hals. Jag hade bara haft på mig den i ett par minuter, men min nacke hade redan börjat värka av ansträngningen. Jag kastade en blick på smycket. Vid första anblicken kunde det misstas för att vara gjort av rent silver, men jag visste att det egentligen var tillverkat av en sorts metall som undveks som pesten av folket i Kahari. Mahemium. För över tusen år sedan hade vetenskapsmän i ett fjärran land bortom det stora havet upptäckt materialet, och nu var hela den kontinenten praktiskt taget utplånad. Ingen visste hur det gått till, men jag kunde ana vilken förödelse som skulle spridas i Kahari om kungen fick en chans att använda amuletten. Det var därför som jag var tvungen att ta den så långt ifrån honom som möjligt. 7

Jag hade lyckats ta mig till en av slottets stora dörrar utan att bli upptäckt. Kunde jag komma över borggården också? Och hur skulle jag komma förbi muren? Jag började önska att jag tänkt igenom mina flyktplaner lite bättre, men det hade helt enkelt inte funnits tid till det. Så fort jag upptäckt amulettens existens och förstått vad den skulle användas till hade jag börjat planera hur jag skulle stjäla den, men jag hade bara hunnit smuggla ut de allra nödvändigaste sakerna jag behövde ha med mig, som mat och min pilbåge, innan det var dags att ge sig av. Jag kunde inte vänta längre, så jag beslutade mig för att försöka ta mig ut och hoppas på det bästa. Efter många om och men hade jag på något sätt lyckats att ta mig in i min fars stora, privata arbetsrum utan att utlösa några av de många fällor som var gillrade där för att hindra tjuvar från att ta sig in. Vilken tur för mig att jag inte var en vanlig tjuv, utan hans egen son som hade varit inne i rummet ett tjugotal gånger och visste ungefär var de var utplacerade. Amuletten var bara ett av många och viktiga föremål som fanns där inne, men den var helt klart det farligaste. Den hade varit inlåst i en glasmonter längst in i rummet, och det hade tagit mig mycket längre tid än vad jag velat att få upp låset. I början hade jag varit orolig över att det skulle innehålla 8

någon form av larm, men jag hade tur. Låset gick upp och jag hade försiktigt plockat ut amuletten ur sin beskyddande bur. Jag hade fäst smycket i en kedja som jag hittat tidigare och hängt det kring min hals. Det skulle vara svårare att tappa bort det om det hängde runt min hals än om jag lagt det i en ficka. Dum som jag var hade jag tagit en jacka utan innerfickor, och de få ytterfickor som fanns var inte särskilt djupa, så jag vågade inte ta risken att lägga amuletten där. Nej, kring halsen fick det bli. Jackan jag bar var svart med min fars emblem, en kopparröd räv, broderat på bröstet. Helst hade jag velat slita av mig den och ta på mig något mindre avslöjande, men jag ägde inget plagg utan emblemet på, vilket jag bestört insett när jag rotat igenom min garderob. När jag äntligen tagit mig ut ur själva slottet stannade jag upp och såg mig omkring. Tack och lov var det fullmåne. Jag kunde tydligt urskilja de olika byggnaderna innanför muren. Borggården och gräsmattorna låg öde, vilket var en ganska ovanlig syn. På dagen brukade det sjuda av aktivitet. Trädgårdsmästarna var i full färd med att se till att de låga häckarna som kantade gångvägarna var perfekt trimmade, drängar gick förbi med eleganta stridshästar och tjänare skyndade fram och tillbaka, 9

men nu rörde sig ingenting. Det var nästan kusligt. Det skulle bli lätt för mig att upptäcka faror i den stilla natten, men det skulle bli lika lätt för någon annan att se mig. Försiktigt började jag att röra mig mot muren. Jag sneddade hastigt över en välklippt gräsmatta och försökte memorera allt som min far berättat för mig om muren. Den var otroligt välbevakad, för min far var en paranoid man med många fiender. Muren hade två vakttorn och en dold dörr, samt den stora huvudporten. Ovanpå muren patrullerade vakterna som var positionerade så att de kunde se ut över landskapet åt nästan alla håll. Vid första anblicken verkade det vara omöjligt att ta sig förbi muren utan att bli upptäckt. Det gick inte att klättra över den och de båda utgångarna var bevakade. Vakterna stod precis över dem. Sedan slogs jag av en tanke. Muren var byggd för att hålla fiender ute, inte för att hålla någon instängd. Vakterna stod antingen stilla eller marscherade med blicken riktad bort från slottet, inte emot det. De försökte se en fara som kom emot fästet, och väntade sig inte att någon skulle försöka ta sig bort från det. Eftersom muren var så hög kunde de inte se någon som befann sig precis intill den. Om jag kunde smita obemärkt ut genom den dolda dörren, 10

som var mindre välbevakad än den stora porten, skulle jag kunna följa muren på utsidan tills jag fick en chans att smita iväg utan att någon märkte mig. På den södra sidan av slottet fanns en dunge som övergick till en tätare skog. Det var där som tjänarna hämtade ved till brasorna de tände för att laga mat och hålla slottet varmt om vintern. Dungen var för gles för att flera vuxna personer skulle kunna ta sig fram mot muren utan att bli sedda, men en ensam pojke kanske skulle kunna lyckas med det. Det verkade som en bra idé, och jag tog mig fram till dörren så fort jag kunde. Den var inte lika stor som huvudporten, men den var ändå enorm i jämförelse med vanliga dörrar. Den var dessutom helt gjord av sten, vilket gjorde den väldigt tung. Stenen matchade resten av muren och om man inte visste att porten fanns där skulle den vara svår att finna. Porten var som sagt tung, och jag var rädd att det skulle låta när jag knuffade upp den, men lyckligtvis så var gångjärnen mycket välsmorda. Bara det bästa i min fars palats, tänkte jag. Dörren gled upp utan ett ljud. Nu kom den svåra biten: att stänga porten och ta mig till den andra sidan av slottet utan att bli upptäckt. Jag kunde höra vakternas taktfasta steg flera meter ovanför mig. Jag stannade

upp under en sekund och svalde nervöst innan jag slank igenom den delvis öppnade porten. Försiktigt knuffade jag igen den efter mig, och mitt hjärta stannade nästan när porten gick igen med en duns. I den tysta natten tyckte jag att det lät som ett blixtnedslag, men vakterna verkade inte ha hört något. De fortsatte rytmiskt att marschera fram på muren. Vilket otroligt tråkigt jobb det måste vara! Jag pustade ut. Nu var det nästan över. Allt jag behövde göra var att ta mig obemärkt en bit in i dungen, sedan skulle träden förhoppningsvis gömma mig från vakternas syn. Det skulle inte finnas något som stoppade mig, och jag skulle kunna ta mig hela vägen till världens ände med amuletten. Tragiskt nog så låg världens ände inte lika långt bort som jag skulle vilja. Jag började gå längs med muren, noga med att hålla mig så nära väggen som möjligt. Varje gång jag hörde fotstegen från en vakt fick jag hjärtat i halsgropen, men ingen av dem upptäckte mig. Jag fnös lågt. Vilka värdelösa vakter, som lät en fjortonåring smita förbi dem. Utan några som helst problem tog jag mig runt muren utan att ge ett ljud ifrån mig, och snart uppenbarade sig dungen en bit bort. Den bestod till

hälften av kraftiga ekar och till hälften av smala björkstammar. Dungen sträckte sig en bit söderut, för att sedan övergå till en tätare skog. Långsamt och försiktigt rörde jag mig mot trädens skyddande famn. Ingen reaktion från vakterna. Jag var noga med att inte göra några hastiga rörelser, utan fortsatte hela tiden i samma tempo, trots att jag helst av allt bara ville rusa in bland träden. När jag kommit nästan femton meter in mellan stammarna pustade jag ut och gav ifrån mig ett lågt skratt. Jag var säker på att ekarnas grenar skymde mig från vakternas sikt. Jag hade klarat det! ”Du där, stopp!” skrek en röst. Jag greps av panik. Jag fick inte åka fast, inte nu när jag kommit så här långt! Med en snabb rörelse kastade jag mig framåt och började springa. De fick inte få tag i amuletten. Ett lågt, vinande ljud hördes bakom mig, nästan som en vissling. Jag såg mig över axeln, och hann inte urskilja pilen innan den träffade mig.