9789127099869 by Smakprov Media AB

r e n i l b du r Hu ä j e h t g l i t k i r

Eldägget är stulet, vulkanen har vaknat och exterminatordrakarna sträcker ut klorna. Hicke har klarat sig ur många knipor förr, men kan han rädda världen? Har han vad som krävs av en riktig hjälte?

”alldeles hisnande”, BTJ

”en frisk fläkt”, SN

ISBN 978-91-27-09986-9

9 789127 099869

”härligt vansinnigt”, NA

Hur du blir en riktig hjälte

”rolig och spännande”, KP

g i l e sk Hicke Hi II Halvulk I v na a k rdis tolkad från fornno

L L E CRESSIDA COW

OM FÖRFATTAREN Hicke Hiskelig Halvulk den Tredje var en fenomenal svärdsfäktare, en berömd drakviskare och den störste vikingahjälte som nånsin levt. Men i Hickes memoarer blickar vi tillbaka på den tid då han var en alldeles vanlig pojke, som tyckte det var svårt att vara hjälte.

Andra böcker om Hicke: Hur du tränar din drake Hur du blir pirat Hur du pratar med drakar Hur du stjäl en potatis

Karta över

BARBARISKA Ö

under den varmaste som Den Gamle i Gropen Tecknen är olycksbådande Vulkanen har vaknat Domedrakarna börjar kläckas De flyger genom drömmarna hos en gammal man som är rädd för att allt är hans fel. Han har svurit evig tystnad och satt sig i en djup grop för att göra bot och inte blanda sig i Ödet igen, så som han gjorde en gång för länge sedan. Han tänker inte komma upp förrän allt är över om det någonsin går över annars kommer han aldrig mer att tala.

(Vulkaneant)har vakn

lurkÖ

ÖVÄRLDEN

aste sommaren på 100 år ernas n a ig l u H a ig r De Hå

DRÄGGtÖ är hota

en Hur hindrar man å f vulkan från att

utbrott?

~ INNEHÅLL ~ 1. Lektion i att driva renar från drakryggen.....................11

2. Domedrakarna................................................................25 3. Fällan av eld...................................................................47

4. Striden............................................................................59 5. Vem är mannen på den vita draken?.............................66 6. Hickes liv-och-lustvakt får fullt upp...............................91

7. Stor-Dådrik Proffses berättelse.....................................115 8. Historien tar en oväntad vändning..............................121 9. Hur får man råd av nån som avgett tystnadslöfte?....129

10. Ring-Tinget..................................................................133 11. Hindra-ett-vulkanutbrott-uppdraget...........................151

12. Välkommen till Lurkö............…..................................156 13. Samtidigt hemma på Dräggö....................................166

14. Är det alltid trevligt att råka på gamla bekanta?.....169 15. Det var aldrig min mening, det var aldrig min plan.187 16. Ännu en strid.............................................................192

17. Och exakt när är det för sent? ..................................210 18. En intressant fråga: Kan man springa ifrån ett vulkanutbrott?..................................................................214 19. Ännu en intressant fråga: Är världen vänligt eller ovänligt inställd?.......................................................230

20. När skådespelet är över.............................................239

H i ck e

mi k

atzi

Tan d

lö s

Hick lilla eds olydigea rake

Snor-Per Snorslödder

a Trånghjärn

Tryggvold

de Hickes papp a och Dn ä g Hövding (tuff m e Håriga Huli ganerna en kork s ad)

V ldi e

Hickes bäste vän

FISKFOT

rna

PROLOG AV HICKE HISKELIG HALVULK III DEN SISTE AV DE STORA VIKINGAHJÄLTARNA Det fanns hjältar när jag var ung. Idag när jag är en mycket gammal man, med vitt hår och rynkor i ansiktet, känns det som mycket länge sedan. Därför tänker jag berätta denna historia som om alltihop hände nån annan, för den pojke jag en gång var känns idag så avlägsen att han lika gärna kunde vara en främling. Det här är historien om en Riktig Hjälte, en man som jag träffade när jag var elva år och just skulle ge mig ut på ett av mitt livs farligaste uppdrag – att hindra ett vulkanutbrott. Det var en mycket stor man, men han hade tröttnat på att vara Hjälte …

, Jag är en Domedrake instängd i mitt ägg itt skal, Jag ser ut genom m väggar vars genomskinliga cka. jag inte lyckas sprä Efter femton års klösande ser jag ut över den värld jag drömmer om att få

SÄTTA I BRAND, och under dessa år har jag sjudit, ångat, bubblat av vrede, och snart KOKAR

JAG ÖVER

1. LEKTION I ATT DRIVA RENAR FRÅN DRAKRYGGEN Hicke Hiskelig Halvulk den Tredje skulle aldrig glömma den dag då han stötte på en Domedrake för allra första gången. Hur skulle han kunna glömma det? Det var en av de mest skrämmande upplevelserna i hela hans unga, äventyrliga liv. Han stod där omringad av eld, i en cirkel som blev mindre och mindre, utan nån väg därifrån, och bland lågorna strök hotfulla leopardliknande bestar omkring. De kom närmare och närmare, svarta, smygande skuggor. Domedrakar som vässade sina klor och gjorde sig redo till språng … Men vänta lite. Det är nog lika bra att börja från början. Alltihop hände under en värmebölja i augusti, nåt som i sig var ovanligt eftersom augusti i vikingarnas del av världen brukade vara både regnig och kall. Men under hela sommaren hade det blivit varmare och varmare och ju mer temperaturen steg, desto mer började Gamle Rynke, Hickes morfar, babbla om att denna oväntade värme var ett olycksbådande tecken,

att en ny sorts terrordrake hade vaknat i väst och snart skulle drabba dem alla, med eld och förödelse. Men tyvärr var det ingen som tog Gamle Rynke på allvar, eftersom han aldrig hade varit särskilt bra på att skåda in i framtiden.

Just den här dagen strålade solen obarmhärtigt över det vanligtvis så slaskiga Dräggö, som om den hade tappat orienteringen och trodde att den befann sig ovanför Afrika. Inte ett moln (och inte den minsta lilla Domedrake) syntes på himlen. Hicke Hiskelig Halvulk den Tredje, hövdingen Tryggvold den Väldiges ende son, hade lektion i huliganernas Piratträningsprogram. Hans lärare, Gape Rapkäft, hade kommit på att just den här ovanligt heta och kvalmiga sommardagen (när man egentligen bara ville söka upp ett bra träd att ligga och flämta under och tömma horn efter horn med härligt, iskallt vatten) skulle passa UTMÄRKT för en lektion i att driva renar från drakryggen. Hicke var inte alls överens med Gape Rapkäft om den saken.

Myggsvärm Men Gape hade inte frågat vad Hicke tyckte. Och Gape Rapkäft var en två meter lång galning som gärna svingade sin yxa, med andra ord inte den typ av lärare som man ifrågasatte. Så nu stod de där allihop, alla de tolv eleverna i Piratträningsprogrammet, i ett oordnat svettigt, slokande led, halvvägs upp på Stora Kullen, och slog efter knotten som svärmade i stora moln i den stillastående, klibbiga luften. Där stod Hicke Hiskelig Halvulk den Tredje, som märkligt nog är den här historiens hjälte, trots att han inte såg mycket ut för världen, med sitt illröda hår som stod rakt upp vad man än gjorde med det, och helt utan några påfallande hjälteegenskaper över huvud taget. Där stod Hickes bästa vän Fiskfot, den ende pojke i Piratträningsprogrammet som var en ännu sämre viking än Hicke. Fiskfot led av astma och eksem, han var närsynt, plattfotad och kobent, han var allergisk mot reptiler, ljung och pälsdjur och han kunde inte simma. Han var löjligt lik en pinne med glasögon. Där stod Snor-Per Snorslödder. En väldigt stilig pojke – om man nu råkar gilla buffliga tonåringar med dödskalletatueringar som mobbar allt som rör sig och är mindre än han själv.

k Fis r Te

Snors l med ödder i knot kamp ten

Där stod Flåbuse d.y. En trevlig bekantskap – om man nu gillar att bekanta sig med finniga fulingar som petar sig i näsan och sover med stridsyxan under huvudkudden. Och så Slöbjörn Stinkflåse, den störste, svettigaste och mest illaluktande av dem alla. Han var lika elegant och charmerande som en hjälmprydd gris. Där stod de nu allihop, denna gräsliga samling finniga, förpubertala gossar, medan Gape skrek åt dem på sitt vanliga, muntra vis.

och n ot ssa f k Fis rorko r Te

”JAHAPP!” skrek Gape Rapkäft med svetten

strömmande utför sina kräftröda kinder och ner i skägget, så att det blev sladdrigt och ångade som en regnskog. ”JAG FÖRUTSÄTTER ATT

SAMTLIGA HAR MED SIG SINA JAKT- DRAKAR?”

Allihop hade tagit med sig sina jaktdrakar. Utom Trånghjärna, som faktiskt var så korkad att han inte borde få gå lös utan vårdare. Han hade istället tagit med sig sin pappersdrake, som inte riktigt var lika användbar för att driva renar. Men alla de andra hade med sig sina jaktdrakar. De flesta drakarna verkade lika sura som sina ägare över att ha blivit ivägsläpade till den här lektionen. De pustade och flämtade, deras kluvna tungor hängde och de piskade med svansarna för att bli av med flugor och knott. Snorslödders drake Eldsflamma, som såg ut som ett mellanting mellan en eldröd rottweiler och en kaxig alligator, slingrade sig lömskt bakom Snorslödder och funderade över ifall hon skulle råka illa ut om hon satte tänderna i Gapes stora, feta, håriga bak. Om hon högg tillräckligt hårt kanske lektionen skulle avbrytas medan Gape sprang till Sjukhyddan ...

Motvilligt insåg hon att hon skulle råka illa ut i så fall. Fiskfots drake, Terrorkossan, den enda jaktdrake man nånsin hört talas om som var vegetarian, hade somnat i Fiskfots famn redan på vägen upp, och nu försökte Fiskfot stötta hennes huvud så att det skulle se ut som om hon var vaken och lyssnade uppmärksamt. Gape var nämligen av den bestämda uppfattningen att alla som deltog i hans lektioner borde vara vakna. Alla de andra drakarna låg och slöade vid sina hussars fötter eller flaxade håglöst omkring ovanför deras huvuden – och önskade att de var nån annanstans. Hickes jaktdrake, Tandlöse, var den absolut minsta av dem alla, en smaragdgrön liten Hus-eller-Hemdrake, ungefär lika stor som en bjäbbig tax eller en jack russel terrier. Dessutom var han den enda draken som var lika entusiastisk inför det här uppdraget som Gape. Han pilade in i och ut ur Hickes väst som en otålig trasselsudd, for in under hans skjorta, de små klorna kittlade mot Hickes mage, och så kom han upp vid kragen och fortsatte upp på Hickes huvud. Där slog han sig ner på Hickes hjälm, bredde ut vingarna och

utstötte små, ivriga tjut innan han ilade iväg nerför Hickes bröst igen. ”Ska vi b-b-börja snart? Är det nu vi b-b-börjar?” kvittrade Tandlöse. ”När ska vi börja? H-h-hur långt är det kvar? F-f-får Tandlöse börja? Jag! Jag! J-j-jag !” ”Lugna dig lite, Tandlöse”, sa Hicke när Tandlöse på vägen ner råkade köra in en klo i Hickes ena näsborre. ”Vi har precis kommit hit.”* ”OKEJ GRABBAR, LYSSNA NU!” brölade Gape. ”Att driva renar är ungefär som att valla får, bortsett från att renar är större.” Trånghjärna räckte upp handen. ”Vilka då är större?” frågade han. ”Fåren är de runda, fluffiga sakerna och renarna är de större, med spetsiga saker på huvudet”, förklarade Fiskfot vänligt. ”Tack, Fiskfot”, sa Gape. ”Era drakars uppgift är att fånga in alla renar som försöker lämna hjorden vi driver. Nu har ni chansen att prova på allt det ni har lärt er under Fårvallningslektionerna.” ”Jag fattar inte hur Hicke den Värdelöse nånsin ska * Hicke var den enda av de Håriga Huliganerna som förstod drakiska, det språk som drakarna talade med varandra.

kunna bli hövding över den här stammen”, sa Snorslödder hånfullt. ”Han som inte ens kan hålla koll på sin minimala mikrob till drake. Tänk bara på vad som hände förra fårvallningslektionen.” Tandlöse hade totalt tappat behärskningen och helt ensam STORMAT rakt mot fårskocken och jagat ner allihop i draktoaletten. (Han hävdade att det var en ren olyckshändelse, men Hicke var inte helt övertygad.) Det hade tagit tre kvart att få upp alla fåren ur draktoaletten igen, och fyra veckor senare stank de fortfarande lång väg. ”Men den viktigaste uppgiften när man driver djur”, fortsatte Gape, ”den utför NI, från ryggen på era RIDDRAKAR …” ”F-f-får Tandlöse ÄTA UPP renarna när han fångat dem?” pep Tandlöse. ”INGEN ska ÄTA UPP några renar, Tandlöse!” viskade Hicke. ”Och vi ska inte jaga dem heller. Vi ska valla, inte jaga. Vänligt men bestämt ska vi fösa renarna i rätt riktning.” ”Åh”, sa en mycket besviken Tandlöse. ”Ingen av er har ridit på en drake förut”, dånade Gape. ”Och ni kommer att upptäcka att det är svårare än ni anar. Och därför är de drakar ni ska

rida på idag ÄNNU INTE FULLVUXNA. Det innebär att de inte är starka nog för att flyga med er på ryggen.” ”Åh, magistern”, stönade Snorslödder. ”Jag som trodde vi skulle få FLYGA idag.” ”Först lär man sig rida”, sa Gape, ”och sen, LÅNGT SENARE, lär man sig att flyga. Om du faller av en flygande drake, Snorslödder, så blir du en mycket PLATT viking. Vilket inte skulle bli lätt för mig att förklara för din far.” ”K-k-kan inte T-t-tandlöse få äta upp en liten ynklig en?” frågade Tandlöse, med ynklig röst. ”Nej”, viskade Hicke. ”Alltså, PÅ våra riddrakar ska vi närma oss renarna under TYSTNAD – inget pruttande, Slöbjörn – och så omringar vi renhjorden försiktigt och försöker sen driva den tillbaka till Huliganbyn. Några frågor så här långt? Ja, Trånghjärna?” ”Vilka var det nu igen som var runda och fluffiga?” undrade Trånghjärna. Gape suckade. ”De runda och fluffiga är FÅR, Trånghjärna, FÅR. Nå, då så. Ni lär snart upptäcka att riddrakarna är rätt ystra av sig. De står här borta … VAR ÄR RIDDRAKARNA ?” frågade Gape upprört. ”De

skulle ju vara precis bakom oss.” ”Jag tror de är där borta”, sa Fiskfot och pekade mot ett litet, knotigt träd en bit därifrån. Riddrakarna såg allt annat än ystra ut. De låg i skuggan med huvudena på framtassarna och de kluvna tungorna hängande ur munnarna. Gape klampade iväg mot dem, skrek och klappade i händerna. ”SÅJA, UPP MED ER NU,

NI SKA JU FÖRESTÄLLA SKRÄCK- INJAGANDE, FÖR TORS SKULL!”

Och medan riddrakarna motvilligt kom på fötter och lunkade iväg mot sina ägare genom den bruna, torra ljungen, likt en flock trumpna lejon, upptäckte Hicke nåt som verkligen VAR skräckinjagande. Nåt som tydde på att den här dagen kanske skulle ta en helt oväntad vändning. Trädet som riddrakarna hade sökt skugga under var helt dött, förvridet och förkolnat. Gräset runt trädet var bränt. När Hicke gick närmare för att undersöka saken upptäckte han till sin förskräckelse att hela den sidan av kullen hade eldhärjats och förvandlats till en svart öken. Där ljungen tidigare hade vajat i vinden, med fjärilar och gräshoppor och surrande nanodrakar i tusental, fanns det nu inget annat än svedda rötter

och aska över hela sluttningen. Det kunde bara finnas en orsak till att sluttningen såg ut på det viset, och det var inte solen, hur intensivt den än strålade. Det var ELD.