9789172412149

tolv

Dagen därpå är Moustafa förväntansfull vid frukosten.

– Idag kommer vi till de riktigt stora dynerna, säger han och det är en annorlunda ton i hans röst.

Susanna spärrar upp ögonen.

– Större än dem vi har sett hittills?

– Mycket större. Och bara dyner, ingenting annat, inga buskar eller kaktusar eller någonting.

Susanna förstår att detta är åtminstone ett av målen med vandringen.

Det är en andäktig stämning när de fyller sina flaskor. Hon noterar att det finns mycket vatten i jättedunken, som fylldes vid brunnen igår. De kommer dock att behöva fylla den minst en gång till innan de når sitt mål.

Vandringen denna dag för dem mycket riktigt in bland enorma dyner, så höga att hon får svindel när hon går högst uppe. Sahara har nu helt slagit sina torra, heta vingar omkring dem. Susanna får en känsla som är lik hennes höjdskräck, fast på ett annat plan. En känsla av att vara utlämnad, en oro för att bli bortglömd och övergiven, eller att inte kunna komma tillbaka, kanske inte hitta hem. Solnedgången är helt osannolik – de sitter på kammen av en stor sanddyn och ser bara sanddyner åt alla håll, så långt ögat når. När de ligger ner för att sova den kvällen försöker hon sätta ord på det hon känner.

– Tänk om det här var vårt hem, säger hon till Daniel. Tänk om vi ald198

rig skulle komma hem utan bara fortsätta såhär, dag efter dag, utan att det någonsin blev en förändring.

– Till slut skulle det förstås bli tråkigt. Men för min del tror jag det skulle ta ett tag. Jag är oftast lycklig här i tomheten.

– Jag är rädd ibland, liksom rädd att komma bort. Det är så stort här, lite som att gå i fjällen, du vet våra svenska berg som är så mycket plattare än era alper. Det är något med att vidderna öppnas, som en vidvinkel som omfattar hela livet. Eller som att gå på ett stort fat.

– Jag har aldrig gått i fjällen. Men i berg.

De är tysta ett tag och bara iakttar stjärnhimlen, som ser lite annorlunda ut än hemma men hon kan inte direkt beskriva hur. Häromdagen lutade månen på ett sätt hon aldrig sett förut. Ikväll är det dock fullmåne och det känns mera bekant.

– Jag känner mig så rik när jag är här, säger Susanna. Men egentligen bara för att allt är så enkelt. Jag behöver bara hålla koll på min flaska och mina skor och följa med alla andra och – ja, egentligen inget mer. Ändå känns det som att jag har allt.

Daniel är tyst en stund.

– Vill du höra varför jag tror att du känner dig berikad i den här miljön?

– Ja, vad beror det på?

– Jag tror nämligen inte att det bara beror på att du tänker positivt om att avstå eller på att du känner dig fri när du har mindre saker att hålla reda på. Jag tror det handlar om hur vår perception fungerar.

– Det där får du nog förklara.

– Det stod om det i Abrams bok, om jag minns rätt. Våra sinnen är gjorda för att utmanas, för att vi hela tiden ska lära oss nya saker och ta in ny information. För att vi ska växa, i samspel med omgivningen. Men tänk på hur många av oss lever, kanske inte du och jag men många andra, med sinnena belamrade av intryck som aldrig hinner bearbetas, med artificiell stimulans från teve, datorer, mp3-spelare och allt sådant. Det som 199

händer när stimulansen bara går i en riktning och inte blir till någon egentlig kommunikation, är att våra sinnen trubbas av. Vi behöver inte respondera, vi bara tar emot och tar emot. Eftersom vi behöver omväxling försöker vi skaffa oss det genom att tröttna på de prylar vi har och hela tiden skaffa nya. Detta är drivkraften bakom vårt behov av nyheter.

Det är därför vi uppgraderar oss hela tiden, som det så vackert heter. Men egentligen är det ett slags avtrubbning.

– Men vad menar du händer här i öknen då?

– Jo, här får du istället intryck och stimuli. Du har vinden, himlen, sanden och samtalen – men inte mycket mer. Har du lagt märke till att du tyckte det var tråkigt i början, men att du sen började lägga märke till andra saker? Först när man kommer hit ser man bara sand, sand och åter sand. Men efter en tid ser man olika sorters sand, olika formationer, vissa dyner som är vackrare än andra, stigar där sanden packats extra hårt och så vidare. Det beror på att sinnena slappnar av och fungerar bättre när de inte överbelastas med intryck som är artificiella. Vi är mycket mer komplexa än maskiner någonsin kan vara, oavsett hur avancerade de verkar.

Susanna tänker på det han sagt. Det stämmer att det liksom var tommare och tråkigare att vandra i början. De senaste dagarna har hon tyckt att det är rätt spännande att se om hon ska lyckas gå på kammen av en sanddyn utan att sjunka ner, eller om de ska slå upp mattältet före solnedgången med brådska eller i lugn och ro. Hon är mera stilla nu och samtidigt mer vaken.

Daniel suckar och lägger armarna bakom huvudet. Han ser lite lustig ut i sin lilla toppluva, det enda han har på sig när han sover, förutom sovsäcken förstås. Det är viktigt att inte bli kall om öronen här.

– Jag såg så mycket fram emot den här vandringen och hade föresatt mig att verkligen njuta av den eftersom jag inte kommer att återvända hit.

Men jag märker att jag känner mig nedstämd och jag vet inte om det beror på att jag är ledsen över att jag har bestämt mig för att avstå från det200

ta som jag älskar så, eller om jag helt enkelt är lite låg över huvud taget. Jag är inte så motiverad och får inte så många nya idéer som jag brukar när jag vandrar. Jag fattar det inte. Förr kom det av sig själv allt det där.

Hans tystnad får en förklaring och Susanna känner sig på en gång lättad och bekymrad. Det är skönt att hans sinnesstämning inte har med henne att göra, men samtidigt sorgligt att Daniel inte är glad. Hon stryker honom sakta över kinden.

– Är det något jag kan göra för dig?

– Hjälp mig att glömma mig själv för en stund och vara här och nu med dig. Det är ju månsken ikväll, eller hur?

De tittar på stjärnorna och försöker att känna igen några stjärnbilder.

Hon njuter av att känna nattluftens svalka mot ansiktet och hans varma kropp mot sin. Det är lite som glass med varm choklad, eller kanske som att ta en kall öl i bastun. Eller som att kyssas i öknen. Som att känna hans heta tunga mot sina kalla läppar. Eller som nu, hans varma händer mot sina egna kalla skinkor. Och till slut blir de båda olikheterna utjämnade när han, hård och het, pressar sig in i henne där hon är som våtast och hetast. Hon känner hur hennes kropp villigt öppnar sig för honom, med marken under och stjärnhimlen ovanför.

Nästa kväll när de just har avslutat måltiden och disken är avklarad, reser sig Babba upp och tar avsked. Han vandrar ut i det kompakta mörkret med ett leende och inom ett ögonblick är han försvunnen. Susanna tittar frågande på Moustafa.

– Vi träffar honom i morgon igen. Han har gått i förväg till Chengetti, ökenstaden som vi ska besöka i morgon. Hans familj bor där, så han passar på att träffa dem i kväll och i morgon bitti.

Susanna vänder sig viskande till Daniel.

– Hur ska han hitta i mörkret? Han har ju ingen ficklampa eller någonting annat att lysa sig med.

– Jag antar att han tittar på stjärnorna så att han inte går i cirklar utan 201

rakt fram. Precis som att Moustafa inte har någon karta att gå efter på dagarna utan tar solen som utgångspunkt.

– Tänk om Babba går snett och kommer bort.

– Skulle han tänka som du kunde han nog inte leva här, tror Daniel.

När morgonen kommer startar de alltså utan Babba. Susanna ser hur de viker av från sin rutt för denna dagslånga utflykt. Moustafa berättar att de kommer att äta lunch i Chengetti och även besöka ett museum. Hon blir nästan rörd när hon förstår att han omsorgsfullt planerat detta besök för att de också ska få en uppfattning om kulturen i Mauretanien och inte bara se sanddyner. Vandringen till staden tar drygt två timmar från baslägret. Efter drygt halva den tiden hittar Susanna en tom plastpåse som sticker upp ur sanden. Hon plockar upp den och lägger den i sin ryggsäck för att senare lägga i en papperskorg. En stund senare ligger det en tom vattenflaska framför henne, också den tar hon upp och bär i handen. Kort tid efter det är det dags att ta upp en plasttoffla som ligger och skräpar.

Gradvis går det upp för henne vad det är som händer. De närmar sig staden och för varje steg de tar blir det allt skräpigare runt omkring dem.

Hon ser sig omkring och märker att det inte bara är hon som har försökt plocka upp det hon har hittat. Stephane ser alldeles olycklig ut, där han går med famnen full av tomma plastflaskor, konservburkar och annat skräp. Susanna inser att det inte är någon idé att leta efter en papperskorg och slänger det hon har plockat upp bland de andra soporna vid stadsgränsen. Daniel ser hennes besvikna ansiktsuttryck och lägger armen om henne.

– Visst är det sorgligt att se. Öknen är tom och ofruktbar, men ren. Staden är smutsig, men det är där vattnet finns och därmed livet, för oss människor i alla fall. Att se hur skräpet sprider sig runt staden är som att se hur vår civilisation gräver sin egen grav.

Babba har handlat på marknaden och deras förråd av förnödenheter fylls på och lastas på de två kameler som de haft med sig för detta ändamål. Han har betalat med egna ouguiyas och får ersättning för sina utlägg 202

av Maayouf. De äter lunch hos Babbas familj och besöker det lilla museet där det finns några få saker från förr i världen att beskåda – några exemplar av Koranen, ett par andra böcker och några husgeråd. Det är svårt att säga om föremålen verkligen är gamla eller om de bara är oerhört slitna.

Men det spelar kanske inte någon roll. Susanna är medveten om den stora fattigdom som människorna här lever i. En gång blomstrade denna stad. Den var ett handelscentrum som fick besök av många karavaner.

För dem som bor här idag handlar det om att överleva från dag till dag.

Susanna och hennes vänner blir mer eller mindre förföljda av människor som vill sälja sjalar och andra saker som ingen av dem varken vill ha eller behöver. Hon har följt Moustafas instruktioner att inte ha stora summor kontanter på sig och har inte många ouguiyas att betala med. Till sist köper hon ett litet armband av koppar med ett vackert mönster. Hon sätter det på sig och undrar varför hon känner sig så illamående.

Det är skönt att lämna Chengetti och ge sig ut i öknens stillhet igen, där de oftast går utan att möta någon enda människa. Men efter en dryg halvtimmes vandring träffar de en man som äger en hjord getter. De ser djuren en bit bort och Moustafa ger Babba pengar och ber honom ta med sig Muhammed gå för att köpa en get. De övriga slår sig ner för att vänta, men Susanna känner plötsligt att hon mår riktigt illa. Kanske tålde hon inte maten hos Babbas mamma, eller så har hon fått i sig dåligt vatten.

Hon går några dyner bort för att få vara ifred, rejält illamående och med magen bullrande. Hon gör det hon ska, eldar upp sitt toapapper enligt alla konstens regler och går ännu lite längre bort för att lägga sig ner och vila.

När hon slår upp ögonen förstår hon genast att hon sovit en stund, men har ingen aning om hur länge. Hon ser sig omkring, men ser inte skymten av de andra någonstans. Hon får panik, men skriker inte, istället reser hon sig upp och börjar springa. Men hon har bara kommit ett kort stycke, innan hon kommer på att hon kanske springer åt fel håll. Hon har 203

faktiskt tappat riktningen helt, antingen beroende på att hon känner sig sjuk eller helt enkelt för att hon har dåligt lokalsinne. Alla dyner ser likadana ut och några spår efter sina vänner ser hon inte. Eftersom en lätt vind blåser kan hon se även sina egna spår försvinna efter bara några minuter. Kompassen runt halsen är inte till stor hjälp. Eftersom hon glömde att titta på den när de började vandringen till Chengetti, vet hon ju inte vilken riktning det är tillbaka. Hon inser att det är bäst att inte göra något innan hon har samlat tankarna och sätter sig ner en stund. Solen håller på att sjunka mot horisonten och det är kanske en timme kvar till solnedgången, inte mer. Hur har de andra kunnat undgå att märka att jag är borta? Tror de att jag gått i förväg? Letar de just nu efter mig, men på fel ställe?

Hon går upp på den sanddyn som ser högst ut och försöker få så mycket överblick som möjligt, men utan att se någonting av intresse.

Hon försöker minnas hur det såg ut när de gav sig av i morse. Solen lyste i ögonen, men inte rakt framifrån utan lite från höger. Det kanske betyder att vi gick mot nordost då, tänker hon. Det betyder väl att jag ska gå mot sydväst nu, för att komma tillbaka till ungefär samma ställe. Hon tittar nu på solen som alltså ska vara i väster vid den här tiden på dagen.

Om hon har den lite till höger, precis som den var i morse ungefär, så borde det här vara rätt håll. Hon har inte ro att vänta på att bli funnen, utan börjar gå, i motsatt riktning jämfört med nyss. Hon går tillbaka samma väg och passerar stället där hon vilade. Det går sakta, för hon känner sig fortfarande illamående. Just nu kan det vara av både magsjuka och rädsla. Vattenflaskan är halvfull. Ryggsäcken innehåller inte mer än en påse russin, men hon är å andra sidan inte alls hungrig. Hon har med sig en ficklampa från Sverige, men den ligger tyvärr inte i hennes ryggsäck, utan i den stora väskan som just nu är kvar i lägret.

Varje steg är laddat nu, eftersom hon bara är halvsäker på riktningen.

Kanske kommer jag längre ifrån mitt mål, kanske inte? Men hon har ju inget annat val och det är det som får henne att fortsätta. Det viktiga måste vara att inte ge upp, att fortsätta trots allt och att försöka hålla sig lugn.

204

Men när hon höjer flaskan till munnen för att dricka skakar händerna så att hon slår den mot tänderna.

Jag måste skärpa mig, säger hon till sig själv. Det här går inte. Jag måste fortsätta framåt, men hålla huvudet kallt så att jag inte skrämmer upp mig själv mer än nödvändigt.

Hon passerar en kaktusliknande växt och minns plötsligt att det var den som Florence fotograferade på vägen in till staden i morse. Hon är alltså på rätt väg i alla fall och det stärker henne. Hon har säkert fortfarande en och en halv timme kvar till lägret de lämnade på morgonen och dit de andra ju är på väg. Hon sätter sig ner för att vila lite. Hur romantiska var inte hon och Daniel häromkvällen när de låg och tittade på stjärnorna och höll små tal om hur underbar öknen var. Nu är den så lagom fantastisk. När hon sitter där hinner horisonten upp solen och hon ser på den gyllene kupolen som om det var sista gången. Det är som om källan till allt liv var på väg att försvinna och det är vackert och sorgligt på samma gång. Susanna säger till sig själv att det är galet att sitta och titta på solnedgången när man är vilse i öknen, men samtidigt spelar det ju inte så stor roll. Solnedgångar är dessutom snabbt avklarade på dessa breddgrader. Det tar bara några minuter, så är livets källa helt ur sikte och mörkret sluter sig omkring henne.

Hon resonerar lite med sig själv. Det är ju ändå inte så långt att gå och jag förutsätter att de andra är ute och letar efter mig. Kanske är det lika bra att försöka förflytta sig lite åt det håll som jag nu mer eller mindre vet är rätt riktning. Hon tittar upp och ser hur stjärnorna börjar framträda allt tydligare. Den där formationen där borta till höger på himlen – det måste väl ändå vara Karlavagnen? Om jag fortsätter framåt och hela tiden, har den på ungefär samma ställe, då borde jag väl gå rakt? Eller? Hon inser hur lite hon vet om hur man klarar sig i naturen när man inte har vare sig sällskap, karta eller en stig att följa. Här finns dessutom inga som helst hållpunkter.

Hon ser inte handen framför sig.

Hon går ett stycke till och stannar. Hon vågar inte ropa på hjälp, hon 205

vet att det kan finnas andra än hennes vänner som hör henne. Det har förekommit våld mot turister i Mauretanien. Innan hon åkte läste hon om ett franskt par som blev mördade vid en landsväg en julhelg för ett par år sedan och UD har tidigare avrått turister från att åka hit. Det är bäst att vara tyst. Hon försöker att sakta gå rakt fram, med stjärnorna som riktmärke. Kompassen är verkligen inget att ha.

Susanna känner hur en svag vind blåser henne i ansiktet och för med sig en omisskännlig lukt av eld som brinner. Hon är på väg mot ett läger, förhoppningsvis samma som hon lämnade i morse. Plötsligt ser hon en liten ljuskägla närma sig i mörkret, den svävar omkring en meter ovanför marken och gungar upp och ner, upp och ner. Hon stelnar till. Först vill hon se vem eller vad som närmar sig innan hon ger sig till känna. Trots att hon borde inse att hon är osynlig i mörkret eftersom hon inte har någon lampa, gömmer hon sig kvickt bakom en sanddyn. Så ser hon vem det är.

– Moustafa! Moustafa!

Hon skriker av glädje när hon ser vem det är som kommer, ledande en kamel och med en ficklampa i handen. Mannen hör hennes röst och ser henne komma springande emot sig. Han stoppar kamelen som blir ivrig av deras höga rop och kramar faktiskt om henne, trots att en man enligt sedvänjan i hans land aldrig rör vid en främmande kvinna annat än med sin underarm.

– Var har ni varit? Varför lämnade ni mig?

Han ser bekymrad ut.

– Merde, vi fick verkligen problem. Mannen som vi skulle köpa geten av var inte bara getherde, han och hans kumpaner var dessutom rånare.

Vi blev av med allt som vi köpt – all mat och de pengar jag hade på mig.

– Våra pass!?

– De finns lyckligtvis kvar, de var väl för stressade att leta ordentligt.

Men när vi till sist lyckades ta oss iväg och kom tillbaka till utgångspunkten var du försvunnen och – ja, vi vågade helt enkelt inte vara kvar där just då. Vi trodde att du hade gått i förväg till lägret.

206

Moustafa hjälper henne upp på kamelen och erbjuder henne ficklampan, men hon behöver den inte. Då släcker han och hon förstår att han bara haft den med sig för att hon skulle se honom, inte för att han själv behöver den för att hitta vägen.

– Chère Susanna, nu har du tagit en promenad alldeles på egen hand.

Men i fortsättningen får du hålla dig till oss. Daniel har varit alldeles ifrån sig för att du varit borta.

Nu är mörkret inte längre hotfullt, utan bara kompakt och svart. Det känns skönt att höra att hon faktiskt varit saknad medan hon själv snurrat runt bland dynerna och försökt hitta rätt väg. När hon nu återvänder möts hon av jubel, kramar och en varm grönsaksgryta. Daniel kramar henne hårt och länge och hon ser att han har tårar i ögonen.

– Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se dig.

– Jag trodde du hade övergett mig.

– Susanna.

– Jag visste ju ingenting om vad som hänt.

Nästa dag blir en dag av återhämtning. Susanna försöker kurera sin magsjuka. Agnes och Florence sitter mest och kramar varandra, de är rejält uppskrämda och har nästan inte kunnat sova på hela natten. Patrick och Stephane pratar med varandra med allvarliga, mumlande röster. Daniel berättar att Stephane försökt göra motstånd, men att Patrick hejdade honom och ville att han skulle hålla sig lugn, för säkerhets skull.

– Hur reagerade du själv, undrar Susanna.

– Jag blev iskall och tänkte att det bästa var att lyda. De hade varsitt gevär i handen och såg inte nådiga ut. Ett nej i den situationen kan innebära ögonblicklig död till ingen nytta.

Att polisanmäla rånet är besvärligt, Moustafa säger att det kan ske först när de återvänder till Atar nästa vecka. Han har visserligen en mobil, men här finns ingen täckning.

– Kan det hända igen, undrar Susanna. De kanske kommer efter oss.

207

– Det är osannolikt. Vårt problem, eller snarare mitt, är hur vi ska kunna få tag i mat utan att träffa på dem igen om vi går tillbaka till staden. Vi har inte så att det räcker resten av vägen, säger Moustafa.

Till slut bestämmer Moustafa att Babba ska ta en av kamelerna och ge sig av tillbaka till Chengetti. Han går i skydd av mörkret och för att vara på den säkra sidan väntar han till mörkrets inbrott kvällen därpå innan han kommer tillbaka med nya varor och dessutom nytt vatten. De förlorar tid.

– Vi tar en genväg så att ni ändå hinner med ert plan, säger Moustafa.

Så småningom, efter många kramar och lite fler tårar, släpper rädslan efter rånet sitt grepp. Öknen blir åter en lugn plats för Susanna. Konstigt nog har hon svårare att släppa sorgen över soptippen utanför Chengetti och känslan av ett grundläggande fel som ingen kan göra något åt, men som innebär ett allvarligt hot.

– Det finns för många människor på jorden som använder för många saker, säger hon till Daniel en kväll under stjärnorna.

– Ja, så är det – och fler och fler blir det. Och redan nu bor hälften av jordens invånare i städer, med allt vad det innebär av livsstil och konsumtionsmönster. Om man ser vår civilisation och människans påverkan på klimat och miljö lite utifrån, så är det som om en galen vetenskapsman skulle genomföra ett okontrollerat experiment i det enda hem han har.

Inte så smart.

Susanna vill gråta, men hon gör det inte. Hon tänker att hon vill kämpa och vara stark – inte för sin egen skull, men för allt det vackra som kan gå förlorat om inte alla hjälps åt.

– Hur ska vi få oss själva att ta ansvar? Just nu känns det som att jag sitter i en buss på väg mot ett stup i racerfart – och ingen vet exakt var stupet är, bra att det finns där ute någonstans. Vi måste ju sakta ner!

– J’aime t’exitement – jag älskar ditt engagemang! Det verkar ha med

208

vårt sätt att fungera att göra, om det är psykologiskt eller har med hjärnans konstruktion att göra kan jag inte säga. När alla har en del av ansvaret för något, minskar chansen att vi agerar kraftfullt för att påverka. Forskning visar att den som hör någon ropa på hjälp och inte ser någon annan i närheten, är mer benägen att hjälpa den utsatte, än om det finns flera andra där som också skulle kunna hjälpa till. När ansvaret delas av flera späds det liksom ut, och risken ökar att ingen gör någonting. Det är därför vi kan läsa i tidningar om att en kvinna blivit våldtagen, trots att det fanns flera vittnen. Det är därför vi kan höra om klimatkatastrofer och kommande hot, om och om igen, utan att förändra vårt beteende ett enda dugg. Ansvaret fördelas på alla, men ingen känner det tillräckligt tydligt för att göra något. Som en tunn hinna av skuld ligger det där, men vi förblir ändå passiva.

Den där skulden känner jag nog, tänker Susanna. Det är den som får mig att känna ångest och oro, ibland utan att ens veta varför. Det är den som gör att jag har ont i magen när jag ser på teve och läser tidningar och att jag drömmer mardrömmar om svältande barn. Jag är rädd för något som håller på att hända som jag inte gör något åt.

Och nu har Daniel verkligen öppnat resonemangslådan.

– När naturkatastroferna kommer tätare och tätare, måste vi fråga oss varför – är det vi som orsakat dem eller är det naturen själv som »naturligt« beter sig så? Många forskningsresultat tyder på att det är klimatförändringar som ligger bakom att stormar blir mer förödande, att regn kommer mer ihållande, eller att torkan på sina håll blivit mer regel än undantag. När orkanen Katrina passerade Mexikanska golfen på väg mot fastlandet var vattnet över en grad varmare än normalt och man vet att stormar av det slaget får kraft av att ytvattnet är varmt. Vem har då ansvaret för att tiotusentals människor förlorade sina hem och att många omkom i orkanen? Som jag ser det bär vi alla en liten del av ansvaret, men eftersom delen är så liten verkar vi tro att den är försumbar. Egentligen är det förstås så att vi alla är gemensamt ansvariga både för den förödelse 209

som Katrina orsakade, liksom för andra klimatkatastrofer. Vi är alla ansvariga för att klimatet håller på att haverera.

Så här mycket har hon inte hört honom prata på en vecka. Han håller visst på att få tillbaka sin kraft.

Susanna var beredd på mycket inför den här resan. Men hon var inte beredd på att bli förälskad – i platsen. Hon är chanslös inför öknens magi.

Dagarna i öknen, som vid ankomsten utgjort en oöverblickbar evighet, tar slut. Den sista kvällen känns som en enda lång avskedsritual – solnedgången, elden, maten, att sova tillsammans.

– Jag har lärt mig om överflöd på en plats där det nästan inte finns någonting. Jag behöver inte hälften av de saker som jag har hemma och jag känner att jag tar med mig början på något nytt, säger hon till Daniel när de ligger och väntar på att somna.

– Susanna, det har varit underbara dagar och jag har blivit starkt berörd av dig. Jag vet att vi lever i olika länder och att det medför många praktiska problem, men jag skulle gärna träffas igen om det är möjligt. Jag är attraherad av dig och tycker om att vara med dig. Du är välkommen tillbaka till mig när du vill.

Susanna tänker efter en stund innan hon svarar.

– Visst skulle vi på sätt och vis kunna fortsätta träffas ibland. Men jag undrar om du i så fall skulle tycka det var okej att jag träffar andra män?

Daniel suckar, men hon fortsätter: – Om inte, så är det inte öppna relationer du praktiserar – utan sexuell frihet för dig, men inte för mig. Jag tror inte jag är på allvar är klar för en ny relation, men jag vet att jag småningom kommer att vilja ha en djup och nära relation med någon som vill vara bara med mig och ge sig till mig helt och hållet. Och jag förstår att du tyvärr inte vill samma sak.

Daniel drar djupt efter andan och försöker förklara.

– Jag önskar så att du förstod hur mycket alla våra värderingar kring relationer, trohet och livslång kärlek är resultatet av samhällets behov, och faktiskt av patriarkatet som präglar hela vår kultur. Jag har inte lyckats 210

övertyga dig om att pröva en annan väg och det trodde jag kanske inte heller. För mig är kärleken ett starkt band mellan människor, men det behöver inte bara handla om en person, utan kan omfatta flera. Om vi inte hade den hierarkiska samhällsstruktur vi har, så skulle också relationerna se annorlunda ut.

Men Susanna ser det hela mer psykologiskt.

– Mais ecoute Daniel, lyssna – du vill ha intimiteten i nära relationer, utan att du är villig att bidra till den trygghet som krävs för fördjupning.

Om du skulle säga att du kunde tänka dig att vara sexuellt trogen, så skulle jag mer än gärna göra ett försök med dig. Nu kan det bara handla om tillfälliga möten och jag vet faktiskt inte om jag är intresserad av det.

Först då blir han tyst.

När de åter ser Atar genom fönstret på den skraltiga jeepen har Susanna väskan full av vacker, ockrafärgad sand från Sahara. I hennes packning finns också en pilspets, som åtminstone hon själv tror är från stenåldern, och flera av de spröda, spetsformiga formationer som blixtnedslag skapar i sanden. De tar adjö av Moustafa, Babba, Ali, Muhammed och Benhoud – ett känslosamt avsked trots att de inte har kunnat tala direkt med dem alla. Kanske är det tysta samförstånd de upplevt genom att vandra tillsammans ännu större. Men på flygplatsen tvingas hon slänga sandpåsen för att väskan annars blir för tung. Hon gråter, men inte över det utan för att hon inser att hon inte kommer att återse den här platsen. Magiska stunder kan vara vackra. Men nu måste hon gå framåt. I verkligheten.

Reflektion • Vet du var ditt dricksvatten kommer ifrån och hur det renas?

• Vad gör du redan nu för att spara vatten?

• Vad skulle du kunna förändra i dina vanor så att du använde vatten mera sparsamt?

211

• •

Vilka investeringar skulle du behöva göra?

Har du varit i något land där vatten verkligen är en bristvara?