tolv
Dagen därpå är Moustafa förväntansfull vid frukosten. – Idag kommer vi till de riktigt stora dynerna, säger han och det är en annorlunda ton i hans röst. Susanna spärrar upp ögonen. – Större än dem vi har sett hittills? – Mycket större. Och bara dyner, ingenting annat, inga buskar eller kaktusar eller någonting. Susanna förstår att detta är åtminstone ett av målen med vandringen. Det är en andäktig stämning när de fyller sina flaskor. Hon noterar att det finns mycket vatten i jättedunken, som fylldes vid brunnen igår. De kommer dock att behöva fylla den minst en gång till innan de når sitt mål. Vandringen denna dag för dem mycket riktigt in bland enorma dyner, så höga att hon får svindel när hon går högst uppe. Sahara har nu helt slagit sina torra, heta vingar omkring dem. Susanna får en känsla som är lik hennes höjdskräck, fast på ett annat plan. En känsla av att vara utlämnad, en oro för att bli bortglömd och övergiven, eller att inte kunna komma tillbaka, kanske inte hitta hem. Solnedgången är helt osannolik – de sitter på kammen av en stor sanddyn och ser bara sanddyner åt alla håll, så långt ögat når. När de ligger ner för att sova den kvällen försöker hon sätta ord på det hon känner. – Tänk om det här var vårt hem, säger hon till Daniel. Tänk om vi ald198
rig skulle komma hem utan bara fortsätta såhär, dag efter dag, utan att det någonsin blev en förändring. – Till slut skulle det förstås bli tråkigt. Men för min del tror jag det skulle ta ett tag. Jag är oftast lycklig här i tomheten. – Jag är rädd ibland, liksom rädd att komma bort. Det är så stort här, lite som att gå i fjällen, du vet våra svenska berg som är så mycket plattare än era alper. Det är något med att vidderna öppnas, som en vidvinkel som omfattar hela livet. Eller som att gå på ett stort fat. – Jag har aldrig gått i fjällen. Men i berg. De är tysta ett tag och bara iakttar stjärnhimlen, som ser lite annorlunda ut än hemma men hon kan inte direkt beskriva hur. Häromdagen lutade månen på ett sätt hon aldrig sett förut. Ikväll är det dock fullmåne och det känns mera bekant. – Jag känner mig så rik när jag är här, säger Susanna. Men egentligen bara för att allt är så enkelt. Jag behöver bara hålla koll på min flaska och mina skor och följa med alla andra och – ja, egentligen inget mer. Ändå känns det som att jag har allt. Daniel är tyst en stund. – Vill du höra varför jag tror att du känner dig berikad i den här miljön? – Ja, vad beror det på? – Jag tror nämligen inte att det bara beror på att du tänker positivt om att avstå eller på att du känner dig fri när du har mindre saker att hålla reda på. Jag tror det handlar om hur vår perception fungerar. – Det där får du nog förklara. – Det stod om det i Abrams bok, om jag minns rätt. Våra sinnen är gjorda för att utmanas, för att vi hela tiden ska lära oss nya saker och ta in ny information. För att vi ska växa, i samspel med omgivningen. Men tänk på hur många av oss lever, kanske inte du och jag men många andra, med sinnena belamrade av intryck som aldrig hinner bearbetas, med artificiell stimulans från teve, datorer, mp3-spelare och allt sådant. Det som 199