9789197794121

28

Kapitel 13

Först vid midsommartiden år 1923 kom Elisabeth som åttaåring med mamma och alla syskon till Vojmåns järnvägsstation. Det blev ett kärt återseende. När han hade kramat om sina kära, lastade Per Albin upp bagaget och alla ungarna klev upp på kärran. Därefter sträckte han ut handen och hjälpte Ester upp. De två satte sig tillsammans på en bräda bakom kuskbocken.

Kusken, iklädd mössa och storväst klatschade med tömmen över hästens länd och lasset bar iväg till Mötingselberg. Stolt visade Per Albin runt. Det fanns tre äldre uppodlade kronotorp att peka på och familjen skulle den första tiden få hyra Waldemar Johanssons kronotorp. Där bodde den åttahövdade familjen i ett rum och kök, storstugan. Tre andra ungkarlar delade utrymmet i torpet och Ester fick bli den som lagade maten för dem alla. Waldemar och hustrun Tera bodde med sina två barn, Uno och Karin, i en stuga bredvid. På gården stod ladugården färdig och där fanns till och med en ko och några höns.

Men var alla hungriga och Ester satte på sig ett förkläde. Nu skulle hon koka upp vatten till ett paltkok på den fina vedspisen, medan Anna skalade potatisen och Elisabeth rev den. När palten blivit nedlagd i den kokande grytan, hjälptes flickorna åt att duka fram tallrikar och bestick till sin första gemensamma måltid på det köksbord som Per Albin hade snickrat. Per Albins bord och självsnickrade köksstolar duger för övrigt än idag, snart nittio år efteråt, att sitta och äta vid. Över bordet hängde en primuslykta som lyste upp familjemåltiden. Skenet gav tillräckligt ljus för köket, i rummet dansade 1

skuggorna. Barnen tjattrade i munnen på varandra om allt det nya och spännande och Per Albin ville få reda på nyheter från storstaden Eskilstuna.

Plötsligt rycker Elisabeth till och börjar storlipa. Det svider på armen efter ett myggstick. Någon har lämnat ytterdörren på vid gavel och en myggsvärm har letat sig in i köket. Pappa Per Albin småler åt henne. Här får man inte vara någon grinolle, myggplågan måste man helt enkelt vänja sig vid. Han berättar om vädrets makter, om den gångna vinterns kyla och visar med armen hur mycket snö det låg på marken, när han anlände till Mötingselberg året före.

Han berättar om myrarna och om de härliga hjortronen som finns att plocka där och då blir alla riktigt nyfikna, för gula bär som heter hjortron har de aldrig hört talas om. Ester blir genast ivrig och bestämmer sig för att bege sig ut med barnen redan nästa morgon för att plocka bär till kvällsgröten. Men Per Albin menar att de nog måste ge sig till tåls en månad till för att hjortronen ska mogna och då måste de vara riktigt försiktiga och hålla sig så nära de utlagda spängerna som möjligt för att inte sjunka ner i våtmarken.

– Det låter spännande, pappa! Men finns det ingenting vi kan plocka nu? undrar Anna.

– Blåbären har kanske mognat, men jag vet inte riktigt, det är lite tidigt ännu.

Familjen stannade uppe till sent på kvällen och berättade om allt spännande som hänt sedan de sågs sist, men till slut blev de så trötta att de knappt orkade borsta tänderna och lägga sig.

Ester vaknade av att morgonljuset sipprade in i stugan bakom bomullsgardinen. Hon rörde försiktigt på sig för att inte väcka de andra, kastade täcket åt sidan och smög sig upp. Hon drog på sig strumporna 2

och hemmaklänningen och gick över golvet fram till dörren, öppnade den på glänt och tittade ut. Solen höll på att gå upp i öster. En svag vind drog genom snåren och från kallkällan skvalpade vattnet i en stilla viskning. Inifrån stugan hördes karlarnas snarkningar, men framför ett av husen på gårdsplanen brann redan en liten eld och några personer stod runtomkring den och värmde kaffevatten. Ester såg dem stå tysta i skenet av de dansande lågorna med ansiktena mot elden. Hon betraktade dem en lång stund med händerna knäppta framför bröstet. Vilken underbar stillhet! Tyst smög hon sig tillbaka in i köket och trevade efter tändstickorna, öppnade luckan i spisen och tände på pappret och vedträna som hon förutseende nog hade lagt in kvällen före. Det dröjde bara några ögonblick och så dånade lågorna upp genom röret.

Anna vände sig om i sängen, där hon låg skavfötters med Elisabeth.

– Nu ska vi stiga upp, sa hon och kickade till sin lillasyster med foten.

– Ligg kvar du lilla vän, manade henne mamma Ester. Vänta tills frukosten är klar.

Ester arbetade fort och vant. Hon tyckte om att arbeta ensam, barnen hindrade hennes framfart. Varje mål mat skulle räcka för elva personer en lång tid framöver, men hon bestämde sig för att inte oroa sig för den saken nu. Allting skulle säkert ordna sig till det bästa. Hon öste upp vatten från spannen, tvättade potatisen och satte grytan på spisen. Sedan drog hon upp den urvattnade saltsillen ur hinken, rensade och sköljde av den, plockade fram stekpannan, lät stekfettet bli hett, vände sillen i lite mjöl och knaperstekte den. När potatisen var färdig, hällde hon vatten i kaffepannan och ställde den på spisen. Hon 3

lade upp hårt bröd i en brödkorg och ställde den på matbordet. Hon märkte att hon inte hade något smör kvar från gårdagen. Nu var maten färdig och Anna kunde få hjälpa till med dukningen.

Slamret från spisen och stekoset väckte hungriga magar och sjusovarna gnuggade sömnen ur ögonen och masade sig upp. Per Albin var först vid tvättfatet på stugkvisten och han lät det kyliga tvättvattnet rinna över ansikte och hals, grep sedan tag i tvålen och tvålade in sig på armarna, sköljde av sig så att det skummade i handfatet. Medan han torkade sig på den framlagda handduken, stod redan karlarna i kö bakom honom och muttrade över det grumliga tvättvattnet.

– Ni får väl skynda er upp ur sänghalmen då, skrattade Per Albin. Först till kvarn…

– Ja, jag tycker att småungarna kan bära fram en hink, så att det åtminstone finns rent vatten att tvätta sig i, muttrade Anton misslynt.

Han var visst på sitt dåliga morgonhumör.

– Bäst att vi skyndar oss till frukostbordet då, så inte maten tar slut! skrattade Per Albin och kastade ifrån sig den våta handduken till näste man i kön.

Vid frukostbordet fördelades inte bara maten utan även dagens arbete. Alla kolonister hade fått för vana att hjälpas åt med alla förekommande arbeten: dikningen, trädfällningen, sågen, timmeruppläggen, husbyggena, ja allt som måste bli färdigt, innan höstens regn och vinterns snö gjorde livet i byn mödosammare än nödvändigt. Man levde hud mot hud och det behövdes en hel del diplomati och fördragsamhet att leva så tätt tillsammans. Men man visste vad som gällde, ensam kunde ingen klara av det arbete som låg framför var och en. Den som inte

4

kunde anpassa sig, kunde lika gärna packa ihop och återvända till arbetslöshetens Eskilstuna.

Ester var glad över att kunna använda sig av grytor, stekpannor och allt annat som en husmor behöver för den dagliga matlagningen och storbaket.

För Johan Edling, den gode, hade inte suttit sysslolös.

Han hade redan besökt Mötingselberg två gånger och kontrollerat ”Wilhelminakolonisternas” behov. Sedan hade han offentliggjort ett ytterligare upprop i Eskilstunakuriren och bett om gåvor och skickat iväg stora vagnslaster med tåg. Gåvorna lagrades på järnvägsstationen tills man fått tak över huvudet i byn. Fördelningen hade skett medels lottning och alla hade blivit nöjda och tacksamma. En förteckning över allt som skickats hade upprättats och redan publicerats för ett år sedan i Eskilstunakuriren den 20 september 1922. Listan hade varit en halv meter lång och omfattat allt mellan himmel och jord; kläder, skor, högskaftade pjäxor, husgeråd, specerier, jordbruksredskap, böcker, skidor med stavar, penslar, tapeter, fotografiplåtar, rakdon, snickeriverktyg, fönsterbeslag och verktyg av alla de slag samt femtio kronor från Eskilstunakuriren. Öbergs Filfabrik skickade filar och raspar till ett värde av 240 kronor och en från annat håll inköpt kniv åt varje kolonist.

Kolonisterna jublade, tackade och bugade. Här i obygden behövdes allt.

Efter att Ester med småtösernas hjälp klarat av frukostdisken, gick flickorna ut i ladugården för att leta ägg i hönsstallet. Där spatserade hönsen fritt omkring och sprätte och pickade i sig vad de nu kunde hitta i halmen. Elisabeth och Anna kröp omkring och hittade ägg lite varstans, det var visst ingen ordning i redena. Elisabeth trodde sig ha hittat ett riktigt tungt ägg, men det var av porslin för att lura 5

hönan att lägga sina ägg där. Tuppen såg lite förnärmad ut och gjorde till och med några utfall mot inkräktarna i hans konungarike, men flickorna började retas med honom och han tröttnade snart, slokade med tuppkammen och gav sig av.

Oskar Jonssons ko var ute på bete i skogen, någon av småungarna i granngården getade den. Ester skulle gärna ha velat ha tillgång till lite extra mjölk idag, ville steka pannkakor till middagsmat. Istället fick det väl bli något annat, tänkte hon för sig själv. Jag antar att hon som vanligt fogade sig i allt. Hon tog flickorna med sig och gick ut i skogen för att plocka blåbär.

I början av stigen är skogen uthuggen på vida ytor med höga, halvt murknande stubbar. Efter en stunds vandring genom både tall- och granskog kommer de till en sandmo med höga, nakna furor som kröns av yviga tallkronor likt sagans jättar i urskogen. Där har träden stått och växt till sig i hundratals år. Med kottarna hängande i klasar som knotiga klor står granarna med rötterna stadigt i den mossklädda marken och med vinden viskande i grenarna. Här växer timret till blivande husväggar, tiljor till golv och till tak, till träsoffor att vila trötta kroppar i, till ved som ger värme och håller vinterns kyla borta från stugan och i spisen ger den kraft och mat till frusna och svultna människor.

Vem där? Det frasar i snåret. En räv raskar förbi, men stannar plötsligt upp en sekund, får människovittring, smiter sedan om hörnet. Han är visst inte ensam herre på täppan idag. Han tar ett språng mellan tuvor och snår och hans röda päls glimmar förbi. Så är han försvunnen igen.

Hackspetten flyr i flygande fläng med ett ängsligt skri, flaxar ut på myren, där starren står halvvissen och sträv.

6

Blåbären lyser i blåbärsriset, men brännmyggen ”svearn” är svår, barnen flaxar precis som hackspetten nyss och försöker med armar och ben att undfly plågan. Elisabeth gråter, hennes ansikte är uppsvullet, Anna tjatar på Ester att hon vill gå hem igen, vill inte längre vara ute i skogen och plocka några bär. Ester ger upp sina övertalningsförsök, orkar inte längre trösta och förmana. Det duger inte att bli ihjälstucken för att plocka lite blåbär till pannkakorna. Det får bli något annat till middag idag. Hon får lita till sina egna krafter, eller vänta tills barnen har vant sig vid otyget.

Med slokande öron vänder de tre hemåt igen.

– Näste gang jet ji smörj in ji me beckölja, säger grannfrun Tera och tar med en fnissning ner en burk blåbärssylt från hyllan.

– Vaschego! Behövd du mjalka å?

När de kommer hem får de höra att en kolonist som kört timmer till sågen har kört fast i några stenar och att kättingen har brustit. Kroken på kättingen rev upp ett stort sår vid hans ena öga och fastnade i själva ögat. Han behövde hjälp att komma till sjukstugan i Vilhelmina, men när den som skulle hjälpa honom fick se såret och trodde att kamraten hade mist ögat, svimmade han av ren skräck. Den skadade fick då istället hjälpa ”hjälpredan”. Sedan hade han själv sökt upp en gård och fått såret omsett. Han hade tagit hästen och kört de tre och en halv milen till Vilhelmina och fått såret hopsytt. När läkaren sa att ögat var oskadat, blev han så glad att han brast ut i lovsång! Hårda bud.

7

Kapitel 14

En morgon, bara någon dag efter det att familjen hade anlänt till Mötingselberg, vaknade Anton av ett svagt skärande, gnisslande oljud utifrån. Han ryste till och drog täcket tätare omkring sig. Brodern Nils bredvid honom kände sig avtäckt, slet åt sig täcket och vände sig sömnigt över på andra sidan. Det är lika bra att stiga upp, tänkte nog Anton, kravlade sig ur bädden, kliade sig på bröstet, drog på sig blåblusen och vadmalsbyxorna. Han öppnade ytterdörren till förstukvisten och såg sig omkring. I gryningsljuset syntes solen som en röd strimma på horisonten i öster mot skogen till. Myrarna låg täckta av en tunn gråaktig dimma. Oljudet hördes på nytt. Anton klev barfota nerför trappen. Det daggvåta gräset kändes kallt under fötterna. Sömndrucken som han var, tumlade han bortåt dasslängan och gick in på första bästa dass. Genom springorna skymtade han en skorsten som spydde ut gråaktig rök i morgonluften.

Plötsligt slets dörren upp av en ung flicka. Hon ryckte till när hon såg honom och smällde förskräckt igen dörren. Anton avvaktade en stund, innan han vågade sig på att öppna dassdörren. Han såg att flickan skyndade sig bort till grannstugan och försvann bakom dörren. Anton skämdes och bestämde sig för att genast gå in till henne och förklara sig. Han hastade över gården och knackade på dörren, steg sedan utan att vänta på svar in i stugan. Köket var inpyrt av kall rök, antagligen från en otät kamin. Oset av fläsk från kvällsvarden dagen innan blandades med fotsvettsstanken från stövlarna vid spisen.

Bredvid stövlarna stod en skål med mjölk och ett tefat 8

med kattmat. En kvinna med ett litet barn på armen stod och lagade mat. Barnets huvud låg under kvinnans blus och han förstod att hon ammade barnet medan hon stekte fläsk och rörde i grytorna. Hon vände barnet till andra bröstet med en van rörelse och makade sedan spisringarna tillrätta med den lediga armen.

– Gomaran, sa hon och istället för att vända på huvudet mot nykomlingen, vände hon fläskskivorna i stekpannan.

– Gomorron, svarade Anton. Jag ville bara hälsa och tala om hur ledsen jag är att jag skrämde bort flickan nyss, men jag visste ju inte…

Två orakade karlar lunkade sömndruckna in i köket, den ene äldre än den andre, antagligen far och son. De satte sig ner vid köksbordet utan att säga ett ord. Vattendropparna från morgontvätten blänkte i skäggstubben, när den äldre gäspande kastade en blick bortåt dörren, där Anton fortfarande stod kvar och inte visste om han förväntades försvinna ut eller stanna kvar.

– Ha du etä frukost?

Anton skakade på huvudet.

– Kom och sätt dä då, uppmanade honom den yngre och kvinnan skyndade sig att ställa fram en tallrik till.

– Vaschego! tillade hon med en vänlig nick mot besökaren.

Nu kom flickan in i köket. Hon var fullt upptagen med att fläta sitt långa ljusa hår och binda upp flätorna i en krans runt huvudet. När hon var färdig med hårbestyren hjälpte hon sin mamma att ställa fram gröten och mjölken på bordet. Sedan öppnade hon ugnen, drog ut en långpanna med kolbullar och ställde fram den tillsammans med en stor tallrik stekt fläsk. Så mycket mat hade Anton inte sett serveras till 9

frukost förut och såg lite bortkommen ut. När matoset nådde fram till luktorganen, drog alla njutningsfullt efter andan och Anton nöp sig i armen, undrade om han fortfarande låg kvar i sängen bredvid Nils och drömde.

Samtalet gick pinsamt trögt. Alla hade blickarna fokuserade på innehållet i tallriken och man åt fort och hungrigt. Karlarna slukade maten nästan utan att tugga, medan kvinnfolket tog mer tid på sig. Anton, som var van vid att umgås och prata medan man åt, tyckte att det kändes besynnerligt att sitta vid de främmande grannarnas frukostbord, utan att säga flaskhals så han tog till orda: – Jag heter Anton, presenterade han sig och vår familj är nykomlingar här.

– Ja, de e bekant, sa den yngre mannen. Ja e Magnus Johansson.

– Jag visste ingenting om dasslängan, tillade Anton ursäktande och kastade en försiktig blick mot flickan.

– Äsch, bry de int om dä, svarade hon med leende. Ja va int varse att nån satt där, så ja blev skvättn, skrattade hon. Jä het Ragnhild å mamma het Selma.

– Då e de bäre ja kvar då, å ja het Daniel, men kalles för Johansson, avslutade den äldre mannen den lite omständliga presentationen medan han laddade skeden med korngröt.

– Jag kommer inte ihåg att jag har ätit en så god frukost förut, sa Anton artigt. Men nu är jag så mätt så jag snart spricker.

– Vänt bäre tills du ha dike nalta ske du få si! Här fordres matn, begrip du, pajk, förklarade Magnus. Nu ska vi ut å arbet. De verka bli varmt i da, så de e bäst å sätt igång.

– Då får jag buga och tacka, sa Anton belevat och reste sig upp.

10

– Väl bekomme!

Alla reste sig samtidigt och karlarna stövlade ut på gården. Morgonljuset hade nu fått solskensfärg och Anton nickade till avsked och sprang över till sitt.

Mamma Ester stod just och eldade i spisen, när Anton klev innanför dörren. Husets alla barn hade klätt på sig och Anna hjälpte sin mamma att ställa fram gröttallrikarna och kaffemuggarna på bordet.

– Jag har redan ätit, upplyste Anton. Jag blev bjuden på frukost i grannstugan.

– Ja, fläskoset doftar ända hit, skrattade Per Albin, som just syntes i farstudörren.

– Ja, det luktade så förbaskat gott så jag kunde inte säga nej, svarade Anton.

– Ja, visst gör det, sa Per Albin med en uppfordrande blick på Ester, som just stod och stekte sin vanliga ettersalta sill och kokade potatis.

– Här ute behövs ordentlig mat, förkunnade han, för här arbetar vi hårt.

– Då får ni allt vänta till middagsdags, förklarade husmor kallt och ikväll får ni bara havregrynsgröt och mjölk, hotade hon med ett skratt.

– Men först måste vi göra lite nytta, förklarade fadern strängt och stoppade munnen full, malde och tuggade och svalde brödet med ister på.

Familjen åt glupskt av den framsatta maten, medan Anton smuttade på det skållheta kaffet.

Efter maten följde de två äldre sönerna Axel och Anton efter Per Albin för att planera dagens arbete.

Nu var himlen alldeles rosenröd. Lavskrikan skränade i skogsbrynet sitt ”tjääh”, medan de lufsade upp till sågen i sina alldeles för stora gummistövlar. Där var karlarna fullt sysselsatta med att såga timmerstockar.

Hade de varit igång hela natten? undrade Anton

11

nyfiket, eftersom sågens visslande hade väckt honom för flera timmar sedan.

– Vi arbetar i skift och så länge det är tillräckligt ljust. Vi måste få timret torrt, så vi hinner med att bygga färdigt husen innan frosten nyper till, förklarade Per Albin.

Nu skulle sönerna få lära sig dika och de tre karlarna följdes åt förbi sågen och kom fram till ett långsmalt dike. Myren var grön och brun, den hade ännu inte ullats, överallt syntes stålvita vattenstänk i vattenpölar. Långt borta glittrade en tjärn. Ännu längre bort fanns den breda bäcken, den som sökte sig genom myrlandet, samlade upp de djupa krondikenas surnande vatten och förde det till älven.

– Här ska vi knoga, sa Per Albin och pekade på hackorna och spadarna, som stod lutade mot träden.

Anton vägde hackan i handen och gick bort till ändan av diket. Per Albin tog av sig storskjortan, hängde den på björkgrenen, tryckte ner kepsen i pannan. Sönerna följde hans exempel, spottade i händerna och högg i. Hackorna höjdes i luften och solen hann kasta en ljusstråle på bladet. Det blänkte till innan det hamnade nere i diket igen. Hackorna höjdes och föll rytmiskt, den ena efter den andra, ibland samtidigt. Sönerna stönade och svetten rann nedför ryggarna. Hackskaftet kändes efter en stund inte så mjukt och lent mot handen längre. Det började svida i handflatorna, när man ryckte och slet i hackorna för att bända loss rötterna. Spadarna lyftes och sänktes och torven flög upp över dikeskanten.

Diket växte, men pauserna mellan spadtagen blev allt längre, blåsorna på insidan av händerna sved. Snart gjorde de så ont att de hindrade dikningen. Nu hade solen stigit ovanför björkarna. Efter att ha hackat fram ett två meter långt dike, tittade Axel på Anton med en 12

undrande blick. Han klev upp ur diket och torkade sig i pannan. Anton följde efter.

– Jaså, här står fritidskommittén, skrattade den garvade fadern.

– Vi gör så gott vi kan, farsan! Titta bara på våra såriga händer, ojade sig Axel.

Per Albin steg tillbaka ner i diket och jämnade till på botten. Axel, som till naturen var envis, skämdes, ville väl inte visa sig vara någon vekling. Han hoppade tillbaka ner i diket, tog tag i spaden och skrapade bort ojämnheterna. Fjunen på hakan blänkte av svett i solen. Anton hade också fått nog, ville inte vara av sämre virke, tog spaden och skar längs dikesbottnen. Spaden var lättare att hålla i, den hade ännu inte satt sina sår i tummgreppet. Nu började det bli riktigt hett och svetten rann utför pannan och näsan på honom och ryggen kändes klibbig.

– Nu får det vara nog! bestämde Per Albin. Nu går vi hem och äter middagsmat. Mamma väntar.

När karlarna kom hem, ställde de sig i tur och ordning framför det emaljerade handfatet, som stod placerat på trappen och tvättade av sig. Med vattnet rinnande utefter bröst och rygg, tågade de in i köket och satte sig ner vid matbordet. Stugan var dyster även mitt på ljusa dagen och bordslampans korta tjocka låga brann som en rund fjärilsvinge innanför glaset och kastade en gul halvdager över köksväggarna.

Ester hade lyssnat på karlarnas önskan och stekt fläsk och kokt potatis och lagat till en god löksås. De tog för sig i stora lass, för nu var de vrålhungriga igen.

– Stopp, stopp, manade modern. Vi är många här i huset!

13

Handflatorna sved så att Anton och Axel hade svårt att hantera kniv och gaffel och visade upp sina blåsor. Ester betraktade först handflatorna och såg sedan på sin man med en undrande min.

– Vad förväntar du dig, egentligen, Ester? Tror du att man kan knoga här utan att nävarna spricker? Det tar ett tag, men sen går det över. Titta på mina nävar.

Jag har inte skonat mig och känn! Mina valkar är hårda som läder. Vi kan inte behöva några ömskinn här. Det är bara att vänja sig!

– Jag gör så gott jag kan, farsan! försvarade sig Axel, den äldre. Anton, den yngre, nickade instämmande.

– Ja, annars får ni hjälpa kvinnfolket att mjölka.

– Det gör ju vi, invände Nils och Albin med en röst och ”jag också” instämde Anna. Elisabeth skrattade till.

– Jag med! Inte sant mamma?

– Jovisst! Vi hjälps åt allihop!

Efter maten vilade man en stund, innan det var tid för eftermiddagspasset, som avbröts av en kafferast.

När familjen hade ätit kvällsgröten var det härligt att bara luta sig tillbaka och lägga på en stenplatta på grammofon och lyssna på musik. Per Albin koncentrerade sig på sin Stockholmstidning och Ester läste Allers Veckotidning och Hemmets Journal samtidigt som hon stickade strumpor. Anna tyckte om att lösa korsord, medan Elisabeth gillade att leka med kattan.

Per Albin berättade att kolonisterna hade erbjudits en veckas flottningsarbete i en bäck under våren.

Eftersom ingen ditintills hade erfarenheter av flottning, hade de anlitat de några vana flottare som skulle lära upp dem. Det låg inga tillgängliga båtar i bäcken. Då hade flottarna visat hur man kunde borra 14

ihop flera stockar till suggor, som de kallade dem. De gamla flottarna hoppade vigt från timmerstock till timmerstock och kolonisterna hade inte velat vara sämre. Men när nybörjarna hade befunnit sig i bäckens mittfåra, började stockarna att rulla och folk hamnade i vattnet och fick rädda sig i land. Över det stora selet åkte en gammal flottare elegant på en stor stock och det såg så enkelt ut att en ung grabb inte ville visa sig sämre. Han försökte sig på konststycket, ville inte vara något blötdjur. Det gick ju bra en bit, med mitt på selet började stocken rulla och grabben hade försvunnit under vattnet. Folk runt omkring blev uppskrämda. Pojken höll ju på att drunkna. Vad skulle de ta sig till? Det fanns ju ingen räddningsbåt.

Men grabben hade visat sig vara en god simmare och tog sig själv iland.

15

Kapitel 17

Utanför huset står skogen, tyst, mjuk och innesluten i sig själv. Genom det gråsvarta morgondiset tränger en sparvhöks gälla kjikji och sedan dess utdragna pliie genom stillheten. Det är söndag och Elisabeth är sällskapssjuk, men mamma Ester har inte tid. Hon morgonstökar i köket, Anna sköter ladugården och pappa har tagit bössan och gått ut på jakt. Han tillhör inte något jaktlag, men ibland lyckas han skjuta en fågel och om turen är med honom, vankas det orrstek till middag. Inne i kammaren blundar Axel och Anton hårt för att slippa se det påträngande morgonljuset utifrån, de försöker sova ut efter veckans slit. Nils och Albin kämpar om fotbollen på gården.

Ingen har tid med Elisabeth och hon går på upptäcktsfärd. I stugan nervid sågen kikar hon in i en sovkammare genom fönsterrutan. Hon ser den gamle sure gubben, han som kallas ”byns skräck”. Han är sysselsatt med att försöka stiga upp, viker fårskinnsfällen åt sidan och stånkar och grimaserar illa när han böjer sig ner mot golvet. Hans smutsgråa kalsonger snor sig flera varv om hans spinkiga ben. Så sitter han länge som för att förbereda sig inför nästa rörelse. Sedan greppar han tag om sina näbbskor och ställer dem på en fotpall, bäddar in skohöet i näbbskorna och sträcker sig efter sina grå vadmalsbyxor, som ligger på golvet bredvid, lutar sig fram och stoppar in båda fötterna i byxorna, den ena foten efter den andra, och efter att ha vilat en stund reser han sig upp. Byxorna är lappade med svarta lappar på knäna. Sedan böjer han sig ner igen och skjuter in i fötterna i näbbskorna, lindar därefter runt 16

de långa skosnörena flera varv. Han gäspar så att det hörs ända ut till Elisabeth, som fascinerat har följt hela påklädningsproceduren. Nu vänder sig gubben mot fönstret så att hans vita skägg lyser i morgonljuset.

Elisabeth duckar och springer därifrån. Den gubben är hon rädd för.

Uppe i granens topp sitter lavskrikan, köxiken, och vippar med sin långa stjärt. Elisabeth ger sig i kast med att härma den skränande melodin, ”tjääh, tjääh” och fågeln, orädd och nyfiken som den är, sitter kvar på sin gren och svarar med sitt ”geeah”. Efter en stund gör det ont i nacken och Elisabeth tröttnar och skuttar vidare.

Vid skogskanten öppnar sig den sanka myren.

Hon vet allt för väl att den är gyttjig och mamma och pappa har varnat henne, berättat att det känns som att trampa i stelnad tjära att gå där. De vuxna har också varnat för myrens öga, den mörka tjärnen vid sidan om, där vinden krusar vattenspegeln. Myrens öga är bottenlöst. Blodtörstigt suger tjärnen åt sig allt av kött och blod. Den sträcker ut sina bläckfiskarmar åt alla håll och riktningar, smyger sig ut runt landremsorna, som bildar kala eller skogsklädda uddar. På andra sidan myren upptäcker hon ännu en myr. Tar inte myrarna slut någonstans? Blåbären lyser lika blå som sommarhimlen. Men hon vågar inte lämna spången för då blir skorna dyvåta och mamma arg. Hon försöker fånga en blå slända som svävar med rasslande vingar över våtmarken. Hon står alldeles stilla och sträcker ut handen. En citronfjäril sätter sig på handryggen och kliar sig på benet. Den bestämmer sig för att vila och dåsar till av flickans mjuka värme.

Det börjar plötsligt yla och tjuta alldeles i närheten och Elisabeth blir rädd och rycker till. Fjärilen flyger sin

17

kos. Kan det vara vargen? Men det är säkert en räv.

Det finns så många djur i skogen. Bäst att vända om.

Elisabeth skyndar på stegen hemåt, duckar genom björkdungar med björknäver skinande skär. När hon blir trött famnar hon en björkstam och lägger kinden och örat mot stammen och den lena skära nävern, lyssnar om den viskar till henne någon hemlighet. Löv är foder till får och getter, men Elisabeth är törstig och repar av en handfull björklöv och suger i sig saften.

Hon har hört de vuxna tala om björken som de fattigas vita ko som kan användas till allt möjligt.

Saven kan man dricka om det saknas mjölk, malen bark räddar ung och gammal från förkylningar.

Gubbarna slöjdar skålar och kosor av utväxterna. Av nävern kan man bygga tak och samerna flätar näverkorgar och kontar. Elisabeth bryter av lite björkris och tar med sig hem.

Där framme ser hon redan de små husen på var sin sida om gårdsplanen. En del stugor är nybyggda och doftar gott av timmer och kåda. De har vita nymålade fönsterluckor, inte sneda och vinda som de fallfärdiga gamla rucklen som hon har sett i andra byar.

Grannens stuga, ett av de hus som redan funnits i byn, innan Eskilstunakolonisterna kom dit, är inte så stor och fin som pappa Per Albins och mamma Esters hus. Lundströmmarna hade väl också någon gång drömt om ett rött hus med vita knutar, men deras hus är omålat och slitet. Fru Lundström heter Ruth i förnamn och har ingen egen liten flicka. Elisabeth går gärna och hälsar på hos Lundströmmarna, för tant Ruth bjuder henne på sockerbitar och har alltid tid att leka med henne. Det är många trappsteg upp till köksdörren och trappan har dessutom inget räcke, som Elisabeth kan hålla sig fast sig i. Stegen är lösa på två ställen och trappen sitter fast i huskroppen med 18

två tjocka plåtband av förzinkad plåt. Elisabeth får akta sig noga för att inte snubbla, när hon vill hälsa på.

Utifrån kommer hon direkt in i ett stort fyrkantigt kök med en stor vedspis med stora svarta järngrytor på.

Vid järnspisen surrar flugorna och katten ser ut som ett garnnystan där hon ligger och sover på kökssoffans slitna täcke.

När Elisabeth kommer in i stugan, står tant Ruth med en ripvinge i handen och sopar rent på den svarta spishällen. Hon lyfter den mittersta spisringen och sveper damm och skräp in mot elden som genast flammar upp. Bit för bit matar hon på med vedstickor och eldslågorna förvandlar dem till en glödande eldröd massa. Invid spisen står två hinkar, den ena med vatten och en skopa i, den andra är en slaskhink.

En skål för hunden och en för katten samsas bredvid varandra nedanför spisen.

Elisabeth går fram och klappar hundvalpen, som genast lägger sig på rygg och viftar med svansen. Här slipper hon ta av sig skorna, för golvet är redan nedslitet. Träkvisten sticker rakt upp och man får akta sig noga för stickor i fötterna om man går barfota.

Men Elisabeth har sett att alla i familjen går med sina uteskor på inne och det är väl därför det är så slitet, tänker hon, tänker jag. Hemma måste hon alltid ta av sig skorna redan i farstun och sätta på sig de varma tofflorna, innan hon går in i mammas kök. Ester tål inte att det blir söligt på köksgolvet!

Tant Ruth ber henne vänta en stund tills hon har stökat färdigt. Elisabeth sätter sig bredvid katten på utdragssoffan vid köksbordet och ser sig omkring.

Här har hon varit ofta, men ändå tycker hon att det är spännande att se hur olikt hemmet är det, som hon själv är van vid. I tant Ruths kök är de två höga fönstren utan gardiner och Elisabeth har aldrig sett 19

några blommor på det fyrkantiga matbordet av trä, som är täckt av en brunfärgad plastduk. Ändå vet hon att tant Ruth tycker om fina saker. Ska hon skänka henne björkriset som hon lämnat ute på förstukvisten?

Nej, riset ska stå och lukta gott på mamma Esters köksbord!

Ett vitrinskåp med glasdörrar hänger på ena väggen och genom dörren in till kammaren skymtar en jättestor säng, en potta och en stol. En annan dörr går till ett litet skafferi i väggen. När tant Ruth öppnar skafferidörren ser Elisabeth att det ligger tunnbröd under den trävitskurade bänken bredvid en låda med mjöl och en smörbytta. Tant Ruth öppnar en lucka i köksgolvet som leder till källargropen under huset.

Där förvarar hon kärnmjölken tillsammans med en brun kruka med sur grädde.

På väggen hänger två flätade dockor av korn och havre. Elisabeth sträcker sig efter dem, men tant Ruth skakar på huvudet. Dockorna får hon låta vara ifred.

– De där har jag flätat av den sista halmen efter skörden för att vi ska få goda skördar nästa år, förklarar hon.

Elisabeth vet att tant Ruths tre pojkar bor på andra våningen, men där uppe hade hon aldrig varit. Det finns ett finrum också med vita gardiner och ett fint runt bord med stolar runt. En buffé står i ett hörn med familjefotografier på. Dit in får ingen gå.

Tant Ruth har fina halsband och en tvål som doftar gott och som ligger i en skål med lock på i hennes sängkammare. På locket finns en ängel med pil och båge. Elisabeth får lukta på tvålen så ofta hon vill, men helst av allt vill tant Ruth vara med då, för tvålen är det dyrbaraste hon äger. Tillsammans drar de ner rosendoften långt ner i magarna och sedan stönar de av välbehag. Tant Ruth tycker också om att kamma 20

håret på lilla Elisabeth och göra flätor, som hon sedan knyter röda sidenband i. Hon njuter av all den uppmärksamhet hon får hos tant Ruth, som alltid har tid med henne, när hennes karlar är ute i skogen.

– En sån duktig liten tös som du har jag alltid önskat mig, men aldrig lyckats få. Kanske har min längtan varit alltför stark, suckar hon och smeker Elisabeth sakta över håret.

När Elisabeth stormar in i Esters kök med flätorna och de långa röda sidenbanden flygande runt huvudet och berättar om allt som tant Ruth har sagt och alla vackra saker hon sett och rört vid, vänder sig Ester om och betraktar sin flicka en lång, lång stund.

Svartsjukan bränner som eld i henne. Varför tar hon sig aldrig tid med sina barn? Varför måste hon träla från morgon till kväll för att mätta alla de magar som huset rymmer? Varför har hon aldrig, aldrig en minut över för det som är vackert i livet? Anna är nästan vuxen och ska snart flytta till en husmorsskola i Västeråstrakten, Axel ska strax mönstra, Anton är femton år och smågrabbarna i tretton- och fjortonårsåldern.

Framtiden breder ut sin matta framför henne och inslaget i varpen har hon själv valt. Eller har hon inte det? Hur hade livet gestaltat sig för familjen om de inte hade mist gårdarna i söder? Hur mycket inflytande har hon haft på sina livsval? Men att se bakåt är som att backa in med ryggen vänd mot framtiden.

Kommer hon nu att kunna bestämma själv om färgerna i väven, hur hon ska klippa, knyta upp och väva sin väv? Hon är osäker. När Anna och Axel lämnar hemmet, blir det två munnar mindre att mätta.

Anton får tills vidare hjälpa Per Albin i skogen, smågrabbarna får mocka i ladugården och utfodra 21

korna när de inte går i skolan, bestämmer hon.

Elisabeth ska börja i skolan i höst, ett år senare än alla övriga.

På höstkanten får Ester lust att handarbeta.

Kvinnorna hade börjat tala om att karda ull och väva mattor. Ull hade hon aldrig kardat förut och visste inte hur det gick till. Men kvinnorna i byn visste besked och kom överens om att de som tidigare kardat, skulle lära nybörjarna tekniken. De träffades hemma hos Elsa, som hade all utrustning och som hade kardat både garn och tyg i många år. Elsa skulle visa hur hon gjorde och höll den ena kardan i vänster hand, och tog en liten handfull ull och fäste den, lock för lock, på kardans övre hälft. Den andra kardan tog hon i ett stadigt grepp i höger hand. Nu pekade kardornas handtag åt olika håll. Sedan kammade hon över ullen tre gånger. En del av ullen fastnade på ena kardan. Hon förde handtagen åt olika håll när hon kardade och åt samma håll när hon förde över ullen från den ena kardan till den andra. Det såg ju ganska enkelt ut, men kardor är vassa och ibland trilskades de och Ester var ovan vid arbetet.

Elsa formade blånor som hon samlade i en korg på golvet. Sedan lät hon den välkardade ullen rinna mellan fingrarna och spann den till långa garntrådar, samtidigt som hon berättade att hon brukade färga sitt ullgarn med björklöv, i alun, granspad och ljung i olika härliga färger. I tur och ordning spann kvinnorna garnet och Ester fick också försöka. Hon trampade och trampade, torkade svetten ur pannan och stack in några hårslingor under huvudduken.

Men garn blev det. I alla fall tillräckligt för att sticka några varma ulltröjor till Per Albin och pojkarna. För övrigt sydde hon alla familjens kläder på sin symaskin av märket Singer.

22

Vid kaffet blev det allmänt tal om att man kommande vinter borde få tiden att räcka till att handarbeta mera. Mestadels kom ju sysslorna i hemmet att ta all tid, men man behövde ju kläder på kroppen också och vore det inte trevligt med en trasmatta i köket eller i kammaren? De kvinnor som inte hade haft tid att ägna sig åt handarbeten förut var rörande överens om att var och en av dem bar på någon värdefull kunskap som de lätt kunde dela med sig till de andra av.

I de trakter där man odlade lin, lär det förr ha varit vanligt att karlarna både spunnit och vävt och tillverkat olika linnevävnader till försäljning, som varit deras förnämsta inkomstkälla. En del sägs ha varit mycket skickliga vävare. En man vid namn Jon Andersson ska ha varit en tusan till karl, som det alltid berättades många historier om. Vintrarna tillbringade han på sin gård med att spinna lin och han vävde konstvävnader med ända upp till åtta skaft på den egentillverkade vävstolen. Han kardade sin ull själv, därför att han tyckte att ingen annan klarade av att göra tillräckligt bra ”kullrer”, ullsträngar, att förspinna. Jon gjorde så tjocka ”kullrer” som om han skulle tillverka segelgarn och sedan spann han ut dem lekande lätt till den finaste tråd.

Av ullen spann han garn och vävde vadmal, men av den finaste garnsorten, den som han kallade för ”nionde prima” spann han tunna ylletyger. Av kalkhåret och sträv ull spann han grovt garn, som han färgade med växtfärger och vävde till tjocka, vackra fälltäcken Av lingarnet vävde han inte bara vanligt lärft, utan även stora dukar i dräll med det karakteristiska rutmönstret. Han vävde ”linnekamres” till finare fruntimmersplagg, som var så tunt, att kvinnohuden lyste igenom tyget.

23

Esters föräldrar hade på sitt jordbruk utanför Örnsköldsvik odlat lin och alla familjens döttrar hade fått lära sig den arbetskrävande konsten att bereda linet och väva linnedukar för försäljning till Stockholm. Linet skulle odlas, skäras, rötas, skäktas, häcklas, spinnas och sedan vävas. Efter att ha lämnat sitt föräldrahem ville hon aldrig mer ha något att göra med lin.

Men Ester var också duktig på att väva mattor på sin lilla vävstol och bjöd in grannkvinnorna för att visa hur man sätter upp en varp, något som de gärna tackade ja till. Hon förklarade i korta ordalag att man började med att varpa, det vill säga att mäta till varpen. Varptrådarna fästs i vävstolen, träs en och en igenom skaften, och spänns fast. Hon visade hur skaften kan höjas och sänkas med hjälp av trampor, hur varptrådarna delar på sig och inslaget kan träs in.

Inslagen pressas samman med slagbommen. Sätten att väva kan varieras med hjälp av fler skaft och trampor, färger och material, och vävarens fantasi, berättade hon. Alla oinvigda såg ganska snopna ut, medgav raskt att de inte hade förstått ett endaste dugg.

– Ni får komma över till mig och titta, skrattade hon lite förläget. Så kom det sig att kvinnorna började samarbeta på samma vis som männen redan från början hade gjort. Snart skulle onda tungor till och med påstå att på Mötingselberg arbetade man i kolchoser eller ännu värre: ”med kommuniska metoder”.

Landshövding Ringstrand i Västerbotten ansåg i ett uttalande i december 1924 nybyggarna på Mötingselberg vara ”fantaster”. Han påpekade ”att det fordras folk av annat virke med blick för livets realiteter för att de stora ödeliggande markerna i norrlandslänen skola odlas upp och bliva platsen för 24

många nya hem. Att det sedan gick som det gick, torde nog ej i ringa mån få tillskrivas det sätt, varpå de enligt halvt kommunistiska metoder sökte ordna sitt arbete. Den bubblan måste givetvis spricka” ansåg han. Även kolonisationsnämndens sekreterare, överjägmästare Anders Holmgren anför i sina memoarer: ”Tack vare falska rekommendationer hade bland kolonisterna insmugit sig en och annan kommunist av renaste vatten”. Han ansåg vidare kolonisterna vara ”en liten grupp demoraliserade och primitiva människor”.

Med vintern kom så halvsvälten. Karlarna försökte få arbete i skogen, men överjägmästare Holmgren hade redan varnat kolonisterna för att de kunde bli svårt att få arbete i skogen, eftersom Kronan inte satsade på skogsavverkning i området på grund av att virkespriserna sjunkit katastrofalt. Kronan ställde in en stor del in sina avverkningar.

Småpojkarna hjälpte till med arbeten på gården och höll rent i ladugården, kvinnorna eldade i spisarna, lagade mat diskade, tvättade kläder, stickade strumpor och koftor och en del vävde till och med trasmattor. Men vad skulle de leva på?

Hårt klampande steg hördes på förstukvisten, någon sopade av sig skorna med sopkvasten som stod lutad mot väggen. Det knackade på dörren och in steg en främmande figur som utan ett ord satte sig på stolen invid köksdörren. Ester hade haft det svårt att vänja sig vid att främmande karlar utan ett ord bara kom in och satte sig ner på stolen. Ibland teg Anders Holmgrens memoarer, Norrlandsminnen, s. 218, 1950

25

vederbörande hela tiden, reste sig sedan upp, nickade en hälsning och försvann ut genom dörren igen utan ett ord. Dörrarna stod alltid olåsta, så man visste aldrig om man var ensam i huset eller inte. Den gamle mannen på pallen vid köksdörren log ett tandlöst leende emot henne och undrade om han kunde få en skopa vatten. Han hade kommit långväga ifrån, sa han, och ville bara vila sina trötta ben en stund.

– Jä ha gått från Volgsele och ska tell Storberge. Jä het Johan Erik å ä sme i Volgsele.

Sedan blev det tyst och Ester vände sig mot spisen och fortsatte att röra i sina grytor. Per Albin kom ut i köket och fick se den främmande mannen. Han hälsade med en nickning åt hans håll, hällde sedan upp ett glas vatten och räckte det till honom. Efter en stund reste sig mannen upp, nickade ett stumt farväl och gav sig av.

– Vem var den där gamlingen? undrade Ester.

Honom har jag inte sett förut. Han verkade originell!

Per Albin hällde upp en kopp kaffe, bredde tjockt med smör på sin smörgås och satte sig ned vid köksbordet.

– Ja, Johan Erik har en smedja i Volgsele. Medan hans mamma, änkan Mor Maria fortfarande levde, bodde de två tillsammans, för hon hade ett så rikligt födoråd av bonden på gården att det räckte till honom också. Hans bröder hade emigrerat till Amerika och systrarna var gifta i andra byar. När han var ung hjälpte han byborna med slåtterarbetet och på vintrarna arbetade han i skogen. Han var liksom allas dräng. Dessutom var han en jäkel på att fiska, men jagade gjorde han däremot inte.

Det berättas att när ”Kämparna”, skogsbolaget, kom till byn och ville köpa hans fars, Johan Johanssons, stora hemman med de stora skogarna 26

runt omkring för en blygsam penning, ansåg Johan Erik att de erbjöd fadern på tok för mycket pengar så han utropade: ”far, far pruta hälften!” När Mor Maria dog flyttade de som ägde hemmanet själva in i hennes stuga och Johan Erik fick ta sin tillflykt till smedjan, där han ser ut att trivas. Han lagar hästskor och smider sådant som behövs i byn. Jag har sett att han har en spiskamin som står på jordgolvet, där han lagar sin mat och kokar sitt kaffe. Han har spikat upp några hyllor på väggen som han kan förvara mat och husgeråd på. Hans smala säng, som ser väldigt obekväm ut, står mot ena väggen och framför fönstret har han ett litet bord. Mest utrymme upptar förstås bälgen, ässjan och smidesredskapen.

– Vilket utfattigt liv! stönar Ester och häller upp köttstuvningen i en karott.

– Tre böcker såg jag att han äger: bibeln, psalmboken och almanackan. Det sägs att han är ganska bibelsprängd, gamlingen. På söndagarna säger folk att han sitter nyrakad med ren skjorta och läser i sin bibel.

– Han ser ganska skröplig ut, man kan undra vad han lever av, för han kan ju inte ha någon pension, om han inte har sparat förstås?

– Grannarna bryr sig om honom. Bakar någon råglimpor hemma, får Johan Erik sin del, alla som bakar i bagarstugan ger honom en ”smakekaka” och vid slakten ser man till att han får sitt ”Slaktekok”. Men han är inte ”jeren” som de säger häruppe. Om han har en rulle stark tobak och ett kilo kaffe hemma i smedjan, behöver han inte så mycket mer, påstår han.

Och han vill aldrig ha bröd till kaffet. ”Bort med maten” säger han, när han blir bjuden, men säger visst inte nej till en klick smör i kaffet. Jag hörde att det höll på att gå illa för honom i våras. ...

27