Issuu on Google+

Första kapitlet I vilket Ingo nästan råkar skrämma livet ur en redan förskrämd stackare till gäst.

Två ganska sensationella saker hade hänt. Den första var att familjen Rantanen hade lyckats ta ledigt, och farit iväg på en riktig sommarsemester. Den hade i och för sig blivit ganska kort. Vilket berodde på en objuden passagerare. Ingo hade lyckats smuggla in och gömma minigrisen Pyret under packningen bak i bilen. Och till och med lyckats smuggla ut henne ur bilen när de kommit till Grisinge Camping, där de skulle sova första natten. Där hade det gått lite sämre. – Om du väntar här så går jag och fixar lite mat, hade Ingo viskat i Pyrets öra. Men när Pyret hörde ordet mat grymtade hon glatt och stack iväg. Två sekunder senare stod hon och glufsade i sig chips ur en stor påse som hon stulit från barnfamiljen i tältet bredvid familjen Rantanens. Ytterligare två sekunder senare började pappan i familjen jaga Pyret för att ta tillbaka 9


chipspåsen. Ingo blev arg varje gång han tänkte på den dumma pappan. För han hade förstås skrämt upp Pyret. Och stackars Pyret hade sprungit som en galning. Och då råkade hon krocka med nästan alla tältpinnar och tältsnören på hela campingen, och dessutom lyckades hon riva minst hälften av tälten. Och då blev förstås alla som bodde i tälten arga och undrade vem som var galen nog att ta med sig en tokig gris på semestern. Ytterligare tio minuter senare hade familjen Rantanen packat in alla sina saker i bilen, och var på väg hem. Och trots Ingos vilda protester hade Roger och Ritva vägrat att låta Pyret åka med. De hade kört raka vägen hem till Hotell Gyllene orren. Och så var den semestern slut. Som tur var låg Grisinge Camping bara fyra mil bort, och Pyret var världens smartaste gris. Så när Ingo hade gått till Jönssons bondgård nästa dag, full av oro för att han aldrig skulle få se den älskade grisen igen, så var Pyret tillbaka. Hon hade just hittat hem igen, och stod lugnt och mumsade på några potatisar. Det var ju där hon bodde, hos bonden Jönsson, fast Ingo allra helst skulle vilja att 11


hon bodde hos honom på Gyllene orren. Men efter det där var Ingo i alla fall försiktigare än någonsin när han smugglade in Pyret i sitt rum på hotellet. För Roger och Ritva hade hotat med alla möjliga hemska straff om Ingo någonsin tog dit henne igen. Den andra sensationen var att de faktiskt hade haft gäster på Gyllene orren. När de for på sin semester fanns det inte ett enda ledigt rum på hotellet. Så när familjen kom hem igen var de tvungna att tälta i sin egen hotellträdgård i nästan en vecka. Därefter hade gästerna fortsatt att komma. Inte många åt gången, visserligen. Men hotellet hade faktiskt inte varit tomt på gäster en enda natt sen sommaren. Och det var Ingo lika glad över som sin mamma och pappa. Det var mycket lättare att smuggla in Pyret på hotellet när Roger och Ritva var upptagna med sina gäster. Nu hade två äldre par tagit in på hotellet, och de tänkte bo där en hel vecka. Och de hade tur, för Ingo hade en överraskning åt dem. Han hade just gjort ett fantastiskt fynd. 12


Ingo hade lekt upptäcktsresande, och gjort en expedition in i de läskiga grottorna under Stora vampyrberget. Det var det bortersta uthuset som var Stora vampyrberget. Och grottorna låg längst in i uthuset, bakom en massa bråte som ­hotellets tidigare ägare hade lämnat kvar. Där hade Ingo hittat en helt enorm aluminiumgryta, som han övertalat Tony, Isadoras kille, att hjälpa honom att baxa in i köket. – Där, sa Ingo. – Okej, sa Tony. Han hjälpte Ingo att lyfta upp grytan på spisen. Den var så stor att den tog upp alla plattorna på en gång. Sen försökte Ingo få sin mamma och pappa att komma


och titta på hans gryta, men de var upptagna med att prata med gästerna, och lyssnade inte ens på honom. Så Ingo gick tillbaka in i köket, och bestämde sig för att göra ett experiment. Två minuter senare hörde Ingo telefonen ringa, och Roger svara. Ytterligare en stund senare kom Roger och Ritva in i köket. – Goda nyheter, Ritva! hojtade Roger. Fantastiska nyheter! Alla gäster måste vara härifrån senast på fredag! Det blev tyst. – Roger, sa Ritva till slut med sin bistraste röst. Har du blivit av med dina sista hjärnsällingar? – Hjärnceller heter det, älskling. – Nu när vi äntligen fått hit lite gäster, varför i hela finska Karelen vill du då köra ut dom? – För då får vi bättre gäster. Dom bästa man kan få! 14


Han skrattade. Länge. Så länge att Ingo undrade om han faktiskt hade blivit av med sina sista hjärnsällingar eller vad det hette. – Vi har flax, fnissade Roger. Elektroflax! Allt detta hörde Ingo. I hemlighet. För han hade gömt sig, på ett alldeles extra fiffigt ställe. – Ähum. Ursäkta. Kan jag få ta mej lite tevatten, jag skulle vilja göra mej en kopp örtte. Ingo kände igen den mumlande, knarriga rösten. Den tillhörde den förskrämda gubben i rum 7. Tyvärr verkade det inte som om Roger och Ritva ens hade märkt att gubben kommit in i köket. – Vadå Elektroflax? Roger, om det här är en av dina dåliga idéer … – Vi är fullbokade, älskling! Dom bokade hela hotellet! Vi kommer att vara dammsugarvärldens bultande hjärta! Roger fnissade förtjust. – Jag kan ta lite själv, mumlade gubben. Ingen fara. Och kopp har jag, jag tog med mej den från frukosten, för att spara disk. – Jag har redan sagt åt alla att dom tyvärr måste checka ut, fortsatte Roger. 15


– Du har vadå? Roger, nu är det mitt stackars finska hjärta som bultar förtvivlat, och … Hon avbröts av ett högt skrik. Gubben hade gått fram till spisen, lyft på locket till jättegrytan – och fått syn på Ingo. – Bu! sa Ingo. Han kunde inte låta bli. Och då skrek gubben. Han blev jätterädd, och tappade locket i golvet så det skrällde, och då blev han ännu räddare. Ingos experiment hade gått ut på att kolla om hela han fick plats i grytan. Det fick han. Grytan var ett jättebra gömställe. Det hjälpte inte hur mycket Ritva och Roger än förklarade att de inte alls hade tänkt laga Ingo till middag. Gubben vägrade att stanna en enda sekund till på hotellet. Så då var det ju tur att det snart skulle komma nya gäster.

16


Andra kapitlet I vilket gamla gäster och dammråttor jagas på flykten.

Ritva tittade på Roger när han skruvade fast en dammsugarslang som om det vore ett nyfött barn. Försiktigt och med ett leende gjorde han i ordning en Elektroflax 400 till Isadora. Ritva visste att hon inte kunde klaga. Hon hade flera väninnor på finlandsbåten som klagade över sina lata män. Gubbar som tyckte att städande var något deras fruar kunde ägna sig åt medan de höll koll på all sport som visades på finsk teve. Ibland var det så mycket sport att de blev alldeles trötta och var tvungna att vila lite på sina teve­ soffor.


Sån var inte Roger. Nähädå. Ritva visste ingen som kunde städa med sån lust. Så när tanterna på finlandsbåtarna klagade kunde Ritva stolt berätta att hennes man var av en annan sort. Från en annan tid. En modern man. Inte som deras makar från stenåldern. Då trodde inte de finska tanterna på Ritva. Och kanske hade de finska tanterna inte trott henne ens om de sett Roger. För nu for han runt som en hockeyspelare med munstycket till dammsugaren tryckt mot mattan i hallen. Och med märkliga ryck bytte han plötsligt riktning och drog iväg åt ett annat håll. Då gällde det att inte komma i vägen. Ritva tyckte det såg ut som om han jagade ett osynligt djur som bara han såg. Han hade försett både Isadora och Ingo med varsin dammsugare innan han själv valde den som han brukade kalla ”dammsugarnas Rolls Royce”. Rolls Royce var ett väldigt fint lyxbilsmärke. En sån bil skulle de skaffa sig när hotellet var världsberömt, brukade Roger säja. Ritva tittade på klockan. De hade inte så mycket tid på sig. Den sista bortjagade gästen hade lämnat 19


hotellet för bara en timme sen och snart skulle de nya komma. Forskningschefen på Elektroflax och hennes assistent. Gästerna som enligt Roger var mycket bättre gäster. Och då gällde det att ha det fint och rent. För hur skulle det se ut om det var smutsigt på ett hotell som ägdes av en av Elektro­ flax bästa dammsugarförsäljare någonsin? Ritva följde Roger och sina barn med blicken när de susade runt i alla rum. Och hon borde inte klaga. Men när de alla tre tryckte sina munstycken i golvet samtidigt utan att se sig för blev det lätt lite oroligt. Sladdarna från tre dammsugare trasslade sakta ihop sig till ett allt större nystan. Och stod det någon vas i vägen var farten för hög för att hinna stanna. Det betydde att de fick dammsuga 20


både dammet och sedan skärvorna efter ett antal krukor. Och blomjorden. – Ni är ena evighetsmaskiner ni, sa Ritva och tittade på sin man och sina två barn när de till slut trasslat in sig så mycket att de inte kom någonstans. – Tack, sa Roger. – Så länge det finns folk som städar på ditt sätt kommer det alltid att behövas dammsugare. – Jajamensan, sa Roger. Ibland undrade Ritva om Roger inte var lite korkad ändå. Isadora tryckte på stoppknappen på sin dammsugare och drog fram sin mobil. – Varför ska jag städa egentligen? Det är ju Ingo som är smutsgrisen i familjen. Det är orättvist! Tony behöver aldrig städa. – Nä, men det är för att hans far och mor har skämtat bort honom, sa Ritva och tryckte igång Isadoras dammsugare igen. – Skämt bort honom, heter det, sa Roger. Var det något som Ritva inte gillade så var det barn som tyckte att de inte skulle hjälpa till. Hon hade minsann hjälpt till som barn. 21


– Vet du vem som fick hämta björkris till bastun i skogen med miljoner mygg? – Du, sa Isadora. – Och vet du vem som fick borra hålen till pilkfisket i 40 minusgrader? – Du, sa Isadora. – Och vet du vem som fick lägga nytt mosstak på sommarstugan fast det var fullt av älgar och vilda björnar i skogen? – Du, sa Isadora. Det där sista var faktiskt inte sant, men Ritva tyckte gott att Isadora kunde få tro att det var sant. För då blev ju dammsugning som rena semestern. Ja, så tänkte Ritva när hon uppfostrade sina barn. Ritva tyckte att det var varje förälders rätt att göra sig lite lite bättre än man var, för då skulle ju ens barn vilja bli ännu bättre. Det var så hela Finland hade


blivit det fantastiska land det var. Ja, förutom alla män på tevesofforna då. Hon fick plötsligt lust att stämma upp i en gammal finsk folkvisa, men hejdade sig när hon tittade på klockan igen. – Trassla ut era sladdar nu så ni blir klara nån gång. Vem vet, dom kanske dyker ner när som helst. – Upp, sa Roger. Ritva tog själv hand om receptionen och såg till att alla nycklarna hängde på rätt plats. Hon älskade den där speciella hyllan med alla sina små fack. Ett för varje nyckel. Och varje nyckel hade en sån där fin liten tofs av silketråd. Hon borstade alla tofsarna med en


borste. Sen upptäckte hon att hennes skor var lite dammiga. Så bra att det fanns en skoputsningsmaskin då. Hon stod en lång stund med ena foten in i maskinen. Så kom borsten åt hennes ben och det kittlade väldigt skönt. Så skönt att hon tog av sig skon och lät borsten kittla hennes fot lite till. Det kittlade så mycket att hon inte kunde hålla sig för skratt. Hon skrattade så mycket att hon inte hörde att Isadora, Ingo och Roger kommit in i receptionen. Hon skrattade så mycket att hon inte upptäckte att bredvid dem stod Gudrun, forskningschef på Elektroflax, tillsammans med sin assistent Igor. – Det här är min fru. Hon är på ett strålande humör som ni ser, sa Roger. Ritva insåg inte att hon fortfarande stod med foten i skoputsningsmaskinen när hon tog Gudrun och Igor i handen. Gudrun var en stor kvinna. Inte tjock. Bara ett nummer större på något sätt. Hon fick alla omkring sig att se ut som lilleputtar. Speciellt Igor. Men han var å andra sidan en märkvärdigt blek figur. ”Sparris” skulle Ritva vilja kalla honom. Men inte när han hörde, förstås. Gudrun harklade sig. 24


– Vi är alltså här nu och är beredda på att dra igång. Ritva hade slutat skratta och önskade sig nu mer än någonsin bort till Finland. I stället stod hon kvar med foten i skoputsningsmaskinen och vinkade till de andra medlemmarna i Elektroflax testteam. Precis som Gudrun och Igor var de klädda i vita rockar.


9789163869358