1
2
i Sverige Anna Lihammer Historiska Media   3 
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se © Historiska Media och Anna Lihammer Omslag: Lönegård & Co Omslagsfoton: (framsida) Eketorps fornborg på Öland. Foto: Niklas Kämpargård / IBL Bildbyrå; ”Den hängde från Kymbo”. Foto: Ulf Bruxe © Historiska museet. (baksida, vänster till höger) Guldgubbe från Eketorp. Foto: Gunnel Jansson © SHM; Bäckaskogskvinnan. Foto: Thomas Hansson © Riksantikvarieämbetet UV Syd i Lund; Kranium med ringbrynja från Korsbetningen. Foto: Victoria Dabir © SHM; Exklusivt svärd från Vendel. Foto: © SHM. Sida 1: Rekonstruerade pilspetsar från stenåldern. Sida 3: Vendeltida aristokratiska krigare på ett bronsbleck från Björnhovda på Öland. Det användes för att tillverka bilder på hjälmar liknande dem krigarna på blecket bär. Blecket är utställt i Guldrummet på Historiska museet. Sida 4: Två figuriner från bronsåldern som hittades tillsammans med många andra bronsåldersföremål i Stockhult nära Loshult i norra Skåne runt år 1900. De kan vara små gudabilder eller föreställer de människor i ceremoniella dräkter. Figurinerna är utställda i Historiska museets utställning Forntider. Boken är framtagen i samarbete med Historiska museet. Tryck: Livonia Print, Riga 2010 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-85873-96-8
4
Innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8
De döda
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Bäckaskogskvinnan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hallonflickan och hennes tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Dödshuset i Turinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Aristokraternas gravar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bockstensmannen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Liv och död i Västerhus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
14 16 22 28 34 42 48
Skatter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 Guldhalskragarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56 Vikingatida skatter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 Stadens skattgömmor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68
Ritual och religion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74
Alvastra pålbyggnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 Sköldarna från Fröslunda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 Offren i Käringsjön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84 Samiska offerplatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 90 Alvastra kloster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 Kyrkorna i Klosterstad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102
Ristade minnesmärken . . . . . . . . . . . . . . 106
Bronsålderns bilder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 Runorna berättar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 114
Boplatser och städer . . . . . . . . . . . . . . . . . . 120 Jägarna i Skateholm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stenålderns Norrland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bronsåldern i Pryssgården . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Aristokraterna i Uppåkra . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Mötesplatsen Birka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Medeltidens städer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Livet i torpen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
122 128 134 140 146 154 162
Gruvor och industri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168 Skånes flintindustri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 170 Järnet i Lapphyttan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 Stormaktstidens silvergruvor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178
Befästningar, borgar och krig . . . 186 Pålarna i Tingstäde träsk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Eketorp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vikingatida ringvallsborgar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Slaget om Visby . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Medeltidens borgar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Regalskeppet Vasa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Andra världskrigets lämningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
188 194 200 204 212 218 224
Om arkeologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 232 Bibliografi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kartor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Register . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bildkällor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
242 248 250 252
5
Förord Att skriva en bok som sammanfattar de största arkeologiska upptäckterna i Sverige, och på sätt och vis många delar av svensk arkeologihistoria, innebär naturligtvis många och långa timmar över böcker och i arkiv. Men trots det har det långt ifrån varit ett ensamt arbete. Först och främst vill jag rikta ett varmt tack till alla de arkeologer från olika tider vars nyfikenhet, entusiasm och möda gjort denna bok möjlig tack vare deras upptäckter. Ingen nämnd och ingen glömd! Ursprunget till boken var en diskussion mellan mig och Lena Amuren, förläggare vid Historiska Media. Var jag intresserad av att göra en bok om de mest spännande arkeologiska fynden i Sverige, undrade hon. En liknande bok med ett internationellt perspektiv fanns, men i den fanns ju inga svenska upptäckter – har man inte hittat något intressant här som kan vara värt att presentera för en bredare publik? Under arbetets gång har Lena och inte minst redaktören Åsa Björck varit mina bollplank på förlaget. Urvalet av platser och sammanhang i boken är mitt eget, men det har gjorts med god hjälp av de kunniga specialisterna på Historiska museet och många andra kollegor. Boken är ett samarbete mellan Historiska Media och Historiska museet, med Riksantikvarieämbetet med på ett hörn. Jag vill rikta ett stort tack till museichef Lars Amréus som möjliggjorde samarbetet, och till enhetschef Mikael Jakobsson. Tack också till Gunnar Andersson, Jonas 6
Att gräva fram en mångtusenårig grav kräver tålamod. Här penslar arkeologen försiktigt fram en människas skulderblad.
M Nordin, Elisabet Regner, Jackie Taffinder, Hans Browall och Inga Ullén som har bidragit med många kloka synpunkter när de faktagranskat texten. Arbetet har inneburit många lyckliga djupdykningar i arkeologiska böcker och material. Jag vill därför tacka personalen vid Vitterhetsakademiens bibliotek och Antikvarisk-topografiska arkivet i Stockholm. Kanske toppade jag lånestatistiken på biblioteket under 2009? Fredrik Svanberg och framför allt Siv Falk vid Historiska museet har varit behjälpliga med att ta fram flertalet bilder i boken. De i sin tur har haft stor hjälp av samarbetet med Riksantikvarieämbetet som godkändes av Rolf Källman och där Rose-Marie Bjuhr och Marcin Kopka inte minst varit väldigt tillmötesgående. Bilder har också generöst tillhandahållits av en lång rad ytterligare kollegor och institutioner. Många flera har hjälpt till med boken på olika sätt. Ett särskilt stort tack till Kristian Brink, Mats Burström, Lars Einarsson, Rikard Hedvall, Kristina Jonsson, Bo Knarrström och Stefan Larsson för att ni läst och kommenterat delar av texten. Ett stort och kollektivt tack också till alla er som bidragit med bilder till boken och för det intresse och den entusiasm som ni bemött mig med genom hela bokprojektet. Boken tillägnas Sebastian och Valdemar Lihammer, ni är värda det största tacket. Anna Lihammer, Stockholm
7
Inledning Vad är en stor arkeologisk upptäckt? Många tänker kanske på guldskatter och rika gravmonument. De har använts i sagor och legender och ofta som byggklossar i krasst politiska sammanhang, för att bygga en nation eller för att få rätt till mark. Men en stor arkeologisk upptäckt är framför allt något som gett ny kunskap och förändrat bilden av det förflutna. Den femhundrade vikingatida skatten är inte lika spännande som en lämning som ställer den fattige torparens liv i ett helt nytt ljus. Gränser är alltid besvärliga och sällan naturliga. Begränsningen för den här boken är till exempel det nuvarande Sveriges gränser, en viktig gräns idag men helt betydelselös för större delen av den tid som boken berättar om. Människorna i det längesedan förflutna var inte svenskar. De var barn, kvinnor och män som levde i helt andra världar. Många av platserna i boken har varit sin tids stora arkeologiska upptäckter. Ofta blev de också de upptäckande arkeologernas livsverk – i en del fall alldeles för stora uppgifter som aldrig slutfördes. Därför är en hel del av upptäckterna faktiskt ganska okända och bortglömda idag. I boken kommer flera platser från olika tider att besökas. Här följer en kortfattad historisk ram där bokens olika ämnen placeras i sina respektive historiska sammanhang. 8
Stenåldersjägarna Jordens historia innehåller ofantliga klimat- och naturförändringar. Djurarter, växtzoner och kontinenter har kommit och gått. Den tid som idag kallas istiden är till exempel bara en i raden av stora nedisningar. För 25 000 år sedan passerade istiden sin höjdpunkt och en tid av väldiga förändringar tog sin början. Istidens stora djurarter dog ut, de sista neandertalmänniskorna försvann och isen började dra sig tillbaka. Det definitiva slutet kom i och med en värmeperiod för 12 000 år sedan. Nu tog den tid som arkeologer kallar mesolitikum, jägarstenåldern efter istiden, sin början. Isen började smälta bort och djur och deras jägare vandrade norrut i dess spår. Landskapet formades i isens kölvatten. Naturen växlade från tundra till stora skogar. Isens avsmältning gjorde att landskapet förändrades många gånger: skogar blev till hav som blev till skogar igen. Människorna som vandrade norrut efter isen fick ändra sina levnadsmönster gång på gång. För 9 000 år sedan såg landskapet i Skandinavien helt annorlunda ut än idag. Stora delar av det som nu är land täcktes av is eller hav, medan en del av dagens hav var skogsklädda landmassor. På många platser i världen levde människor som bofasta jordbrukare, till exempel i Mellan-
östern, Amerika och Sydostasien. I Skandinavien präglades livet av en rörlig tillvaro, där människor vandrade mellan olika tillfälliga boplatser och ett landskap som hela tiden förändrades. En av de mest kända personerna som levde under denna tid är Bäckaskogskvinnan (se s. 16) som dog för mer än 9 000 år sedan. De människor som levde i södra Skandinavien under hennes tid rörde sig över stora avstånd och kunde gå helt torrskodda mellan nuvarande Skåne och kontinenten. Även om det dröjde länge innan människor blev helt bofasta så blev deras boplatser mer och mer beständiga. Både stenåldersjägarna i Skateholm (se s. 112) och de som levde i Vuollerim (se s. 128) byggde hus som de återkom till gång på gång. Genom boplatser, gravar, hantverksplatser och samlingsplatser får vi inblickar i deras liv.
dödshuset i Turinge (se s. 28) som nu uppfördes som vilorum åt de döda. Livet som jordbrukare knöt starka band till marken och ställde nya krav på samhället. Även om människor alltid varit beroende av att samarbeta med varandra, så ställer livet som bofast jordbrukare andra krav än tillvaron som nomadiserad jägare. De stora neolitiska samlingsplatserna, Alvastra pålbyggnad (se s. 76), sarups- och palissadanläggningarna var viktiga för människors religion men också för att få samhället att fungera.
De första jordbrukarna Det går inte att sätta ett exakt datum för när människor övergick från jakt och fiske till att i första hand vara jordbrukare. Gränsen mellan mesolitikum, jägarstenåldern-, och neolitikum, bonde stenåldern, skiftar mellan olika platser. I Skandinavien dras gränsen för ungefär 6 000 år sedan, men många fortsatte att leva som jägare långt därefter. I vissa delar av världen började människor odla för ungefär 10 000 år sedan. Tidigare talade forskare om den neolitiska revolutionen, men nu vet man att det rörde sig om en successiv övergång som tog många generationer. Många menar att odlingen drev fram en fastare bebyggelse och ett behov av att tydligare markera sin rätt till marken. Kanske är det förklaringen bakom de stora stenmonumenten, megalitgravarna och
Skelett av en kvinna som begravdes i Sura i Västmanland under 1700-talet. När hennes grav undersöktes 2001 fanns hennes vackra gula hätta fortfarande kvar.
9
Kanske var offret av Hallonflickan (se s. 22) ett försök att blidka gudarna under en kristid. Människorna under neolitikum hade många kontakter med andra områden. Megalitgravar, odling och kultiska samlingsplatser finns över stora delar av Europa. Särskilt kända är kanske Stonehenge och Avebury i England. Längre söderut fanns städer och pyramider. Även flinthantverket förfinades. Fynden av praktfulla yxor av flinta och bergart, flintdolkar och rentav flintsvärd visar hur flintsmeder försökt efterlikna kontinentens brons- och kopparföremål. Flintföremål och olika slags keramik berättas om människornas färdvägar. Flintgruvorna i Kvarnby (se s. 170) är en plats där flinta av hög kvalitet hämtades och samma typ av flinta har hittats långt upp i norr.
Bronsåldersbönderna För ungefär 3 800 år sedan började människorna i Skandinavien använda brons i så stor omfattning att arkeologer har valt att dra gränsen mellan neolitikum och bronsålder där. Det var ingen omvälvande förändring. Livet under yngsta stenålder och tidigaste bronsålder var ganska lika. Dessutom hade många bronsföremål nått hit långt tidigare eftersom metallen använts i Sydeuropa i över tusen år. Under bronsåldern förenade människorna i Skandinavien sig med dem som levde på kontinenten. De omfattande handelsvägar som bronset fraktades på skapade kontakter med människor på andra platser och med Medelhavets högkulturer. Sköldarna från Fröslunda (se s. 80), de många exotiska offerfynden och bronsålderns bilder (se 10
s. 108) berättar inte bara om kult och religion utan också om resor och möten mellan människor. Granhammarmannens tragiska öde (se s. 46) berättar att det inte alltid var fridfullt. Av allt att döma reste han från Skåne till Mälardalen, men mötte där en våldsam död. Samhället förändrades och på många platser i Skandinavien levde människorna i byar, till exempel bronsåldersbönderna i Pryssgården (se s. 134). Även om byarna inte går att jämföra med Medelhavets minoiska och mykenska städer, så måste det återigen ha ställt nya krav på samhället. Kanske är det bakgrunden till bronsålderns många storslagna gravmonument och territoriella markeringar.
Järnets tid Efter att hettiterna kom på hur man kunde tillverka effektiva vapen av järn spreds kunskaperna snabbt över världen. I Skandinavien började järnåldern för ungefär 2 500 år sedan även om många människor hade tillgång till järnföremål långt tidigare. Nu blev järnet en naturlig del av livet och från denna tid finns de första spåren efter järnframställning. Skandinaviens järnålder präglades av det romerska rikets skugga. Exotiska romerska varor visar människors kontakter med Rom. Många föremål berättar hur man försökte härma romerska vanor – men inte alltid lyckades. Här ligger fröerna till många av järnålderns aristokrater och deras vanor. Med det romerska rikets kollaps inleddes folkvandringstiden, en turbulent tid med många maktkamper. Det var nu guldhalskragarna (se s. 56) och många andra guldföremål offrades och Eketorp (se s. 194) började användas som be-
Grävlag vid Otto Frödins utgrävning i Alvastra pålbyggnad 1912.
byggelseort på allvar. Men det finns inte bara värdefulla offerfynd. Offren i Käringsjön (se s. 84) berättar om befolkningens vardagskult. Under järnåldern fanns människor som kan kallas aristokrater, till exempel de som begravdes i gravarna i Vendel (se s. 34) och andra rika gravar. Det är inte frågan om adel eller riksbildning. Makten handlade inte om territorier utan om makt över människor. Viktiga centrala platser etablerades, till exempel det gods som aristokraterna i Uppåkra (se s. 140)
skapade, men de försvann också under järnålderns slut. Samma öde delades av mötesplatsen Birka (se s. 146) i Mälaren. Samiska metalldepåer (se s. 90) och gravar i norr vittnar om att rikedom och långa kontaktvägar inte var förbehållet människor i södra Skandinavien. Vid slutet av järnåldern växte en annan makt fram, inspirerad av de nya mäktiga rikena i väster och öster. Även om det dröjde sekel innan man kan tala om verklig makt vittnar vikingatidens skat 11
ter såsom Spillingsskatten (se s. 62), runstenar som Rökstenen (se s. 114) och vikingatida ringvallsborgar (se s. 200) om hur den växte sig starkare.
Kyrkan och kungamaktens tid Under 1000-talet började kristendomen på allvar få fäste i Skandinavien, även om många varit kristna dessförinnan och många förblev okristna därefter. Den period som nu tar sin början kallas medeltiden, en från början nedsättande beskrivning myntad under renässansen för att beskriva vad man uppfattade som en händelselös tid mellan antikens och renässansens glansperioder. Med kristendomen fick kungarna tillgång till nya maktredskap och kunde skapa de första verkliga rikena i Skandinavien. De äldsta medeltida städerna (se s. 154) är exempel på sådana maktredskap, Alvastra kloster (se s. 96) och andra tidiga kloster ett annat. Medeltidens borgar (se s. 212) berättar om maktens utveckling och massgravarna efter slaget om Visby (se s. 204) om vilken hänsynslöshet tidens makthavare kunde kosta på sig. Bulverket (se s. 188) och Eketorps tredje användningsperiod (se s. 197) kan vara rester efter lokala befolkningars försök att stå emot. Medeltidens mest utmärkande drag i Väst europa är hur den katolska religionen blev en del av allt i samhället. Spåren efter liv och död i Västerhus (se s. 48) och rundkyrkan i Klosterstad (se s. 102) berättar om människor som automatiskt var förenade med andra delar av Europa. Pilgrimsmärken berättar om hur många som faktiskt reste på pilgrimsfärd till avlägsna platser. De mäktigaste skickade sina barn till kontinentens universitet och 12
Relikvarium från Vadstena kloster.
kanske deltog några i korstågen. Alla resor slutade inte lyckligt. Bockstensmannen (se s. 42) och hans öde berättar om ett bortglömt mord. Kungen och kyrkan var inte de enda med makt. Handeln blev en allt starkare egen maktfaktor, starkast var kanske den tyska handelsorganisationen Hansan. Med Alnsö stadga skapades en frälse som fick allt mer inflytande. Järnet i Lapphyttan
(se s. 174) och metaller från övriga Bergslagen blev också viktigare.
Stormakten Den svenska stormaktstiden var kort men intensiv, från Gustav II Adolfs trontillträde 1611 till Karl XII:s död 1718. Under denna tid befann sig Sverige nästan konstant i krig. Både regalskeppet Vasa och Kronan var mäktiga svenska stridsfartyg (se s. 218) byggda för striderna. I reformationens kölvatten växte en ny världsbild fram. Nu började överheten på ett nytt sätt exploatera natur och människor. I stormaktens silvergruvor (se s. 178) byggdes landets rikedomar, inte sällan genom att hänsynslöst utnyttja andra människor. Detta var en tid som globalt sett kännetecknas av rovdrift på människor och natur. Många länder skaffade kolonier, så också Sverige.
Med samma typ av beteende som användes i främmande världsdelar koloniserade stormaktstidens regenter Norrland.
Det moderna samhället formas Under de sekler som ligger närmast nutiden växte det moderna samhället fram. Härifrån finns det många skriftliga berättelser, fotografier och minnen. Men vid en närmare anblick blir det tydligt att alla svar knappast går att finna där. Den i hemlighet undangömda Loheskatten (se s. 68) finns inte i några historieberättelser och inte heller det fattiga livet i torpen (se s. 162) och backstugorna. De resande romernas liv är nästan helt bortglömt. Och de många hemliga händelser som döljer sig i andra världskrigets lämningar (se s. 224) kan behöva arkeologins hjälp att bli kända.
13
De döda
Döden sätter aldrig punkt. Den skakar och förändrar de levandes värld. Genom de dödas gravar och föremålen som lagts i dem går det att se hur människorna i det förflutna föreställde sig livet efter detta. 14
15 Bäckaskogskvinnan under framgrävning år 1939.
Bäckaskogskvinnan 10 000 f.Kr.
En dag i början av juni år 1939 grävde lantbrukaren Oscar Larsson en väg för sina kor på det smala näs som ligger mellan Oppmannasjön och Ivösjön i nordöstra Skåne. Plötsligt såg han några utspridda skelettdelar i jorden. Ungefär 20 meter från Oppmannasjöns strand hade han hittat det mest kända och kanske också mest omdebatterade gravfyndet i Sverige. Arkeologen Folke Hansen kallades snabbt till platsen. Redan vid första anblicken förstod han att graven var helt unik, men ännu anade ingen att den var hela 9 000 år gammal.
Istid
9 000 f.Kr.
8 000 f.Kr.
7 000 f.Kr.
Äldre stenålder 6 000 f.Kr.
Graven
Bäckaskogskvinnans huvud rekonstruerat av Oscar Nilsson med kriminaltekniska metoder. Ansiktsbysten finns utställd i Historiska museets utställning Forntider.
5 000 f.Kr. Idag är Bäckaskogskvinnan en av Sveriges mest kända personer. Alla barn möter henne i skolböckerna, hon finns med i alla översiktsverk om forntiden och hon har varit utställd på Historiska museet sedan år 1943. Kanske beror intresset på att graven är så välbevarad eller på 4 000 f.Kr. den tidlöshet som vilar över henne. När Oscar Larsson satte spaden i jorden 1939 visste han inte att han skulle hitta en 9 000 år gammal grav. Själva graven var bara 1,2 meter djup och 60 centimeter i diameter. Den döda hade varsamt placerats i 3 000 f.Kr. Yngre stenålder graven med uppdragna ben och ryggen vilande mot gropens sida. Ef-
16
2 000 f.Kr.
Brons-
17
tersom lantbrukarens spadtag skadat kroppen så vet ingen exakt hur hon suttit. Därför har många arkeologer funderat över kroppsställningen och förslagen har varit alltifrån upprätt sittande till hopsjunken liggande ställning. En ny teori är att den hopsjunkna ställningen beror på att graven var öppen ett tag efter begravningen så att de efterlevande kunde utföra ritualer och ceremonier. Kanske är det så, för i graven fanns pollen från björk och hassel som tyder på att graven stått öppen en tid. Med sig på den sista resan fick Bäckaskogskvinnan några redskap: en lång flinteggad benspets och en rörbensmejsel. Benspetsen användes under jägarstenåldern för jakt. De små vassa flintspån som fogats in längs kanterna gjorde den till ett effektivt vapen. De inristade märkena på ena sidan är nog ett slags ägomärke. Liknande spetsar har hittats i gravar från samma tid på andra platser i södra Skandinavien. En rörbensmejsel är en benspets som slipats så den fått en tvär, mejselliknande egg. Antagligen fanns det från början fler föremål i graven av material som med tiden multnat bort. Graven ställdes ut ganska omgående efter upptäckten och utställningen har kontinuerligt förändrats genom åren. Idag finns graven i Historiska museets utställning Forntider. Där finns också en rekonstruktion av kvinnans ansikte som tagits fram med hjälp av kriminaltekniska metoder.
Från man till kvinna
Rekonstruktion av Bäckaskogskvinnans grav.
Redan vid de första studierna av skelettet identifierades både typiskt manliga och typiskt kvinnliga drag. Det är ganska vanligt när det gäller skelett från äldre stenåldern. Därför var det omöjligt att avgöra den dödas kön utifrån skelettet. I stället startade en långdragen debatt som varade i nästan 30 år. Många av tidens stora arkeologer och osteologer var inblandade. Den spensliga kroppsbyggnaden och den ringa längden på 151 centimeter lyftes fram som stöd för en tolkning av den gravlagda som kvinna. Men den benspets som lagts ned som gravgåva associerades med jakt och lyftes därför fram som belägg för att den döda varit en man. Trots att det uppenbarligen rörde sig om en mycket liten och 18
19