G Ö R A N G U N N E R O C H M A R I A S Ö D L I N G ( R E D)
MELLAN HIMMEL OCH JORD — S V E N S K A K Y R K A N S K U LT U R A R V INFÖR FR AMTIDEN
Mellan himmel och jord
Svenska kyrkans kulturarv infรถr framtiden Gรถran Gunner och Maria Sรถdling (red)
© 2017 Svenska kyrkan och Verbum AB Omslag: Anna Larsson Design Omslagsfoto: Carola Nordbäck Foton © Stefan Bohlin s. 58, Johan Dellbeck s. 74 och 79, Lennart Karlsson s. 75, Carola Nordbäck s. 43 (även omslagsbild) och 61. Sättning: Aina Larsson/Sättaren, Ängelholm Tryck: Drukarnia Dimograf, Polen 2017 ISBN 978-91-526-3666-4 ISSN 1652-8581 Forskning för kyrkan 36 Verbum AB * Box 22543 * 104 22 Stockholm 08-743 65 00 * verbum.se
Innehåll Författarpresentation 4 Förord 5 Cecilia Nahnfeldt
Inledning 9 Maria Södling
Ting, tillgänglighet och teologi – en vision
19
Ett öppet och tillåtande rum – byggt för gudstjänst
31
Svenska kyrkans kulturarv – didaktiska perspektiv och reflektioner
43
Humaniora handlar om det mänskliga
71
Rätten till det kyrkliga kulturarvet
91
Kyrkan som lärobok – att göra kyrkorummet tillgängligt för mellanstadiebarn genom kyrkopedagogik
113
Medborgarskap, rättighet och demokrati – om delaktighet i kyrkans kulturarv för personer med utvecklingsstörning
133
Från då till nu – hur Svenska kyrkan som kulturarv riskerar att begränsas av förenklade historieskrivningar
149
Religioners kulturarv och politisk identitetsformering i kristider
167
Litteratur och hänvisningar
187
Forskning för kyrkan – serieförteckning
207
Cristina Grenholm
Boel Hössjer Sundman Carola Nordbäck
Markus Dahlberg Henrik Lindblad
Sören Dalevi
Linda Vikdahl
Urban Claesson Göran Gunner
Författarpresentation Urban Claesson är professor i historia med särskild inriktning mot kyrkohistoria vid Högskolan Dalarna och forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet. Markus Dahlberg är filosofie doktor i konstvetenskap och chef för Enheten för kulturarvsstöd, Svenska kyrkan. Sören Dalevi är filosofie doktor i religionsvetenskap och biskop i Karlstads stift, Svenska kyrkan. Cristina Grenholm är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, präst samt kyrkosekreterare och chef för Sekretariatet för teologi och ekumenik, Svenska kyrkan. Göran Gunner är docent i missionsvetenskap och forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet. Boel Hössjer Sundman är teologie doktor i kyrkovetenskap, präst, handläggare för kyrkans gudstjänstböcker och tidigare nationell samordnare av kulturarvsfrågor, Svenska kyrkan. Henrik Lindblad är filosofie kandidat i konstvetenskap och kulturarvsstrateg, Svenska kyrkan. Cecilia Nahnfeldt är docent i genusvetenskap, präst och forskningschef, Svenska kyrkan. Carola Nordbäck är docent i kyrkohistoria och universitetslektor vid Umeå universitet. Maria Södling är teologie doktor i tros- och livsåskådningsvetenskap och senior rådgivare, Svenska kyrkan. Linda Vikdahl är filosofie doktor i religionsvetenskap, präst och lektor vid Södertörns högskola. 4
Förord Svenska kyrkans kulturarv handlar inte bara om det som har varit. Tvärtom har det i allra högsta grad också med nuet och framtiden att göra. Att få ta del av det förflutna är angeläget för oss som lever idag och också för de som kommer efter oss. Därför är det en ständig utmaning i varje tid också för kyrkan att förvalta, levandegöra och föra arvet vidare i varje generation. Svenska kyrkan deltar i kulturlivet på många sätt i konstutställningar, konserter, körverksamheter och författarsamtal. Kyrkan ger stöd genom filmpriser och kulturstipendier och förvaltar 3400 kyrkor – ett konkret, unikt, gemensamt och levande kulturarv med mer än tusenåriga rötter. Det är ett arv som å ena sidan har förvaltats och förts vidare genom kyrkan, å andra sidan har det aldrig enbart varit en kyrkans egen angelägenhet utan del i den allmänna levda kulturen. Gudstjänst och trosliv har en samtidighet och är del i kulturarvet som helhet. Det är inte något som lever ett isolerat liv för sig. Var tid har sina utmaningar och tolkningar av vad kulturarvet är, vems det är och vem som har tillgång till det. I vår tid är det frågor som bränner. Svenska kyrkans kulturarv är inte bara organisationens arv, utan en del av hela det historiska arv från människors liv under många hundra år i Sverige. Det är heller inte enbart nationens arv. Många rör sig och har rört sig över gränser och tagit med stråk av det globala mänskliga kulturarvet i dess många former. Ett levande kulturarv är något som involverar ständigt nyskapande i 5
Förord
dialog över tider, mellan människor och deras reflektioner över liv. Symboler förändras och omtolkas, nya tillkommer medan andra försvinner. Kulturarvet kan föras vidare genom att nya tankar och idéer läggs till de gamla. Nya synsätt gestaltas och tar form i möten med liv. Kulturarv är aldrig något som endast konserveras eller skyddas, snarare finns det anförtrott för att främjas och förnyas. Men hur går det till idag? Denna bok vill bidra med att lyfta kulturarvsbruk på olika sätt. Det finns inte endast ett sätt att föra vidare tro och tradition. Det finns många. Kyrkan och dess kulturarv påverkas av alla samhällsomvandlingar. När vi idag ser var kyrkobyggnader är belägna, ser vi också att omflyttningar skett och att bruket av kyrkans rum är annorlunda. Varje tid har sina bruk. Varje generation har kommit med sina symboler. Varje tid har haft sina uttryck och konstformer. Samtidigt finns det livstolkning och uttryck vi känner igen. Därför är samtalet om kulturarvet ett viktigt existentiellt samtal. Mellan himmel och jord är ett bidrag ur dessa samtal och för fortsatta samtal. I Svenska kyrkan är kulturarvsfrågorna centrala. Den akademiska reflektionen stärker det dagliga kulturarvsarbetet genom att på ett mångfacetterat sätt kritiskt diskutera olika kulturella uttryck och därmed öppna för en fördjupad förståelse och kunskap. Det är en förutsättning för att ge rum för många att ta del, förundras och bidra till kultur och liv. År 2013 gav Svenska kyrkans forskningsenhet ett uppdrag till Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet att göra en forskningsöversikt över den kunskap om Svenska kyrkans kulturarv som har producerats vid lärosäten och akademiska miljöer i närtid. Denna gjordes av forskarna Erika Persson, Eva Löfgren och Ola Wetterberg. Rapporten färdigställdes inför konferensen Kyrkligt kulturarv som minne och möjlighet (Uppsala 1–2 oktober 2014) och kompletterades efter synpunkter som framkom vid konferensen.1 Denna antologi fortsätter Svenska kyrkans kunskapsprocess och ambitionen är att ge ett bidrag till samhällets kulturarvsdialoger där 1 Persson et. al., 2015.
6
Förord
Svenska kyrkan vill vara en aktiv deltagare tillsammans med andra. Författarna är akademiker och på skilda sätt knutna till Svenska kyrkan. Vi hoppas att boken ska vara tankeväckande och bidra med material som annars inte alltid står i fokus. Olika vetenskapliga perspektiv belyser ett levande kulturarv i rörelse. Förhoppningen är att boken öppnar för samtal som vänder våra blickar mot framtiden. Kulturarvet är unikt, oersättligt, existentiellt bärande och vackert. Hur tar vi det framåt? Hur ser vi att det både formar och formas av oss? Hur håller vi det levande tillsammans i en öppenhet för allt det som en gång också ska komma att bli ett arv från vår tid. Uppsala 14 december 2016 Cecilia Nahnfeldt Forskningschef, Svenska kyrkan
7
Ting, tillgänglighet och teologi – en vision Cristina Grenholm
I detta kapitel vill jag bidra med några reflektioner som tar sin utgångspunkt i orden, ”ting” och ”tillgänglighet”. Här ska de förstås i vid bemärkelse. Det handlar om det gemensamma kulturarvet, som består av mer än tingen. Det är svårt att avgränsa vilka som äger kulturarv. Att kultur har med odling och växt att göra bidrar till att gränser blir svåra att dra; spåren av påverkan, inflytande och förändring vidgar förståelsehorisonten. Kulturarvet är ett meningssystem som relaterar till en mångfald av uttryck, gestaltningar och praktiker. I den meningen tillhör kulturarvet alla som vill ta del av det, men för att det ska leva behöver några ta ett särskilt ansvar för det. Svenska kyrkan betraktar det kulturarv som vi har ansvar för som allas och vi vill därför att det ska vara öppet för mångas delaktighet. Teologiskt kan det formuleras så, att kulturarvet å ena sidan är en del av kulturen i en vidare bemärkelse, å andra sidan ger förutsättningar för, bär och vittnar om den kristna tron. Därmed kan det samtidigt vara en del av det kristna arvet och av livsåskådningar som hämtar sina karakteristiska drag ur andra källor än de kristna. Den kristna förkunnelsen och folktron har alltid stått i en relation till varandra. Kyrkorna som kulturarv är både en plats för det kristna livets fördjupning och ett rum öppet för alla.
19
Cristina Grenholm
Ting Tingen har en svag ställning om man läser i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. I den augsburgska bekännelsens sjunde artikel står det att kyrkan är ”de heligas gemenskap, där Ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”.1 Kyrkan är de heligas samfund, samlingen av de troende som hör predikan och tar emot nattvarden. Svenska kyrkan är, som evangelisk-lutherskt trossamfund, en Ordets kyrka, en gemenskap samlad kring ord mer än ting. Ändå betraktar vi tingen – predikstolar, dopfuntar, nattvardskalkar, textilier, målningar, träsniderier, byggnader – som omistliga och kan inte föreställa oss ett kyrkoliv utan dem. Hur hänger det ihop? 1. Bekännelseskrifterna pekar ut ett centrum: Om inte Guds ord förkunnas eller människor döps och tar emot nattvarden i rummet, så är det inte en kyrka. Det betyder inte att rummet i sig eller tingen som finns där är oviktiga. Det är snarare tvärtom, att tingen gör bekännelsen tydlig. Tingen behövs för att ordet ska komma i svang och sakramenten kunna nå mottagaren i sin djupaste innebörd. Människor är förkroppsligade och det behöver tron också vara. 2. Svenska kyrkans tradition ser det världsliga som redskap för och bärare av en gudomlig verklighet, det immanenta öppnar mot det transcendenta.2 Detta finns i centrum av den kristna tron, inkarnationen: Gud har blivit människa i Jesus Kristus genom att födas in i denna värld på en konkret plats. Den verklighet som omger oss är platsen där Gud möter människan. Därför är också ting betydelsefulla, särskilt ting som avskilts för religiöst bruk, dvs. helgats. Det var grundtanken med utställningen Himlen är här i Uppsala domkyrka (2014), som syftade till att låta alla besökare ana detta: Sveriges kyrkor och deras föremål bär alla på berättelser. Genom seklerna har de samlat minnen av människors liv – om de som trott, sökt, tvivlat, 1 Den augsburgska bekännelsen i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, 2005, s. 59. 2 Jfr Grenholm, 2015, s. 11f.
20
Ting, tillgänglighet och teologi – en vision de som ritade kyrkorna, hamrade silvret och sydde mässhakarna. I utställningen Himlen är här får du möta några av dessa berättelser. Ett femtiotal konstskatter har lånats in från kyrkor, museer och bibliotek i Uppsala stift och i Uppsala domkyrka väcks deras berättelser till nytt liv i ett möte med samtida konst.3
Det nära sambandet mellan det himmelska och det jordiska uttrycks också i den gamla lutherska principen finitum est capax infiniti, ”det ändliga kan uppta det oändliga”. Återigen handlar det ursprungligen om trons centrum, i detta fall om nattvarden, men därmed också om den kristna världsbilden. Denna princip har en sekulär motsvarighet som alla de kan känna igen som upplever att konsten i alla dess former öppnar omistliga dimensioner av tillvaron. 3. Vår vördnad för ting och byggnader vittnar också om vårt långa arv från katolsk tid. Av de tusen år som den organiserade kyrkan funnits i det som idag är Sverige är merparten katolsk. Reformationen slutfördes ju inte i Sverige förrän 1593. I jämförelse med många andra lutherska kyrkor är vi ovanligt fästade vid våra ting. Det är tack vare generationers omsorg som så mycket finns bevarat i det som blivit vårt unika kulturarv. Detta har hanterats på olika sätt i olika tider, men intresset för tingen snarare växer än minskar i betydelse i vår egen tid. Det finns en tingens pedagogik i det katolska arvet, som fördes vidare under reformationen och som förstärks i vår tids intresse för kyrkorummets didaktik. 4. Tingen är också på ett särskilt sätt folkets bidrag till Ordets kyrka. Prästerskapet har – trots den evangelisk-lutherska bekännelsen till de döptas allmänna prästadöme – haft makten över förkunnelsen av ordet och utdelandet av sakramenten. Däremot har folket kunnat bidra med tingen. Kvinnorna har skapat kyrkliga textilier och i dem kunnat uttrycka sin kreativitet, kanske också sin kritik.4 Hantverkare har snidat och smitt. Varje tids mäktiga har låtit tekniker utvecklas för
3 Himlen är här, 2015. Se även Bengtsson, 2014. 4 Se Wejryd, 2005.
21
Cristina Grenholm
att skapa unika byggnadsverk, beskyddat kompositörer och låtit skapa minnesmärken över sig själva. Sammanfattningsvis är Svenska kyrkan en Ordets kyrka som samtidigt karakteriseras av en vördnad för tingen. Jag tror man kan pröva hypotesen att det är vår traditions kritiska och kreativa spänning mellan ord och ting som har gjort att ting med mening har bevarats. Ting behöver tolkas, så att både likheten med och skillnaden mellan det egna matbordets och altarets bägare framgår. Ting har tagits ur bruk när de inte längre kunnat ges en meningsfull tolkning. Genom att tingen inte bara överlämnats från en generation till en annan, utan åtföljts av en tolkning, en berättelse, har de som tagit emot dem och burit dem vidare förstått vad de burit på. Men Ordets kyrka har också stött på motstånd från dem som värnat tingen och kritiserat ordrikedomen. Reformationen skulle ha kunnat innebära mer av bildstrid också i vårt land och kyrkorna rensats på konst och utsmyckning.5 För kulturarvets del finns det en fruktbar dynamik i att tingen inte bevarats för sin egen skull, utan som del av ett sammanhang. Det har bland annat inneburit att de som velat göra sig av med något som verkat ha spelat ut sin roll har kunnat möta motstånd. På det sättet har sådant bevarats genom århundraden som inte varit avgörande för just den egna tidens trosutövning.
Tillgänglighet Kyrkobyggnaderna och tingen i dem behöver vara tillgängliga. Det kyrkliga kulturarvet är allas. Detta understryks i det uppdrag Svenska kyrkan har från staten att förvalta byggnaderna. Det handlar förstås om konkret öppethållande och virtuella webbplatser. Men det handlar också om något mer. Det kyrkliga kulturarvet är något som många på olika sätt är delaktiga av och som Svenska kyrkan ska fortsätta att främja allas delaktighet i. Här finns mycket att göra. Jag ska uppehålla mig vid några 5 Under 1500-talets reformation förstördes konstverk i exempelvis tyska och nederländska kyrkor.
22
Humaniora handlar om det mänskliga Markus Dahlberg
Jag är uppvuxen i Lappland, det enda landskap som i sitt bevarade kyrkobyggnadsbestånd helt saknar medeltida inslag. När jag stod i färd att formulera ett avhandlingsämne i konstvetenskap framstod därför Västergötlands tidiga stenskulptur och kyrkobyggande som oemotståndligt. Kanske var det en dragning till det som för mig framstod som främmande och lite exotiskt. Här fanns materiella uttryck som i tiden låg nära en viktig historisk brytningstid, nämligen kristnandet. Men Västergötlands välbyggda kvaderstenskyrkor och den rika förekomsten av stenskulptur manifesterar inte bara genombrottet för en ny tro, utan också en kulturell nyorientering och ny samhällsordning. Något om detta kan läsas i Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid, en undersökning av 120 sockenkyrkor i den centrala delen av Västergötland.1 De konstvetenskapliga studierna och min fortsatta verksamhet vid Riksantikvarieämbetet har fört mig till många kyrkobyggnader, förvaltade av Svenska kyrkan. Besöken har ofta skett utanför den tid då kyrkan varit tillgänglig för gudstjänster och olika förrättningar. Kontakterna med ansvariga i församlingar och pastorat har ändå varit rika. Att den egna kyrkan väcker intresse för forskningen och för dess kulturhistoriska innehåll möts ofta med ett stort lokalt engagemang och välviljan går inte att ta miste på. Det är inte bara vaktmästare som mött upp vid
1 Dahlberg, 1998.
71
Markus Dahlberg
bokade möten. Det har hänt att jag fått sällskap av såväl kyrkoherde som kyrkorådets ordförande vid en inspektion av kyrkobyggnadens takstol. Vid många tillfällen har jag också haft möjlighet att berätta om min forskning för berörda församlingar – eller att ge inblick i det antikvariska arbetet i vidare mening. Även det har gett många positiva erfarenheter. Idag förs en dynamisk diskussion kring hur kulturhistoriska värden kan utgöra en resurs för den lokala församlingen, både i gudstjänstliv och för att möta människor i andra sammanhang. Men det ska sägas att jag också varit med om att bli ursäktad. Efter en utläggning om de händelser och de människor som format ett kyrkorum, har jag ibland fått kommentaren från någon av församlingens företrädare att: ”visst var väl detta intressant, men nu ska vi ju komma ihåg att kyrkorummet egentligen handlar om något annat.” Detta något annat har vanligen förblivit outtalat, kanske för att det framstått som så självklart för den som framfört synpunkten och presumtivt självklart även för åhörarna. Sedan några år tillbaka har jag anledning att på ett professionellt plan reflektera över denna synbara förbistring mellan det humanistiska p erspektivet och detta något annat. Detta sker mot bakgrund av att Svenska kyrkans bemanning av ny kompetens med inriktning på det kyrkliga kulturarvet successivt har växt sedan relationsändringen mellan staten och kyrkan år 2000. Hanteringen av den kyrkoantikvariska ersättningen och behovet av att bedriva fastighetsförvaltning som både är effektiv och sker med kulturhistoriska hänsyn har inneburit ett behov av att förstärka organisationen med ny kunskap. Samtliga stift har idag skaffat antikvarisk kompetens. Vid kyrkokansliet, som företräder Svenska kyrkan på nationell nivå, bildades snart efter relationsändringen en kulturarvsgrupp som 2014 inrättades som egen enhet. Utvecklingen signalerar frågans vikt i förhållande till staten, men också för trossamfundet självt. De antikvarier som idag är i tjänst inom Svenska kyrkan har, som antikvarier i allmänhet, sin kunskapsbas med inriktning på bland annat konstvetenskap, bebyggelsehistoria och kulturvård. En äldre utbildningsgång med kombinationer av humanistiska ämnen har alltså succes sivt ersatts med mer riktade yrkesutbildningar som bebyggelse- och 72
Humaniora handlar om det mänskliga
föremålsantikvarieutbildningar. Men också dessa utbildningar är – fortfarande – rotade i de humanistiska perspektiven. Vad innebär det för Svenska kyrkan att man nu har tillgång till en egen antikvarisk kompetens? Något nytt och främmande genom att fokus hamnar på materiella ting?2 Ett historiskt perspektiv är naturligtvis viktigt för trossamfundet, men är det inte teologi och religionsvetenskap som har sin naturliga hemortsrätt vid stiften och Svenska kyrkans kansli? Vilka likheter och skillnader finns det egentligen till exempel mellan teologi/religionsvetenskap och andra mer materiellt inriktade humanistiska discipliner? Har Svenska kyrkan någon egen glädje av att vidga perspektiven på detta sätt eller är det bara ett sätt att trovärdigt administrera en pålaga från staten? Kring dessa frågor kommer detta kapitel att resonera. Det tar sin utgångspunkt i ett besök i Skäfthammars kyrka i Uppland. Exemplet är valt av en slump. Vid en planeringsdag för Avdelningen för gemensamma funktioner vid kyrkokansliet i Uppsala kom just denna kyrka att ligga lägligt till för ett besök. Som relativt nytillträdd chef för Enheten för kulturarvsstöd, en del av avdelningen, var det ett tillfälle att utifrån ett kulturarvsperspektiv berätta om vad enheten arbetar med och varför. I mina exempel och i resonemangen i övrigt har jag inte försökt dölja min egen humanistiska utbildningsgång med tonvikt på konstvetenskap, men också med erfarenhet av tvärvetenskapliga, bebyggelsehistoriska perspektiv.
Ett besök i Skäfthammars kyrka De mest kyrktäta delarna av Uppland finns i de centrala och sydvästra delarna av landskapet. Det är också här vi finner Sigtuna och Uppsala, två kyrkorter som spelat en väsentlig roll för kyrkans tidiga historia och administrativa uppbyggnad för hela det medeltida Sverige med Uppsala som ärkebiskopssäte från 1164. Det är också i dessa delar av landskapet
2 Dahlberg, 2014.
73
Markus Dahlberg
vi finner de äldsta och mest komplexa stenkyrkorna, till exempel de romanska kyrkorna och kyrkoruinerna i Gamla Uppsala och Sigtuna. Skäfthammars kyrka befinner sig i ett annat landskapsrum, nämligen den del av nordöstra Uppland som vi kan kalla Upplands bruksbygder.3 Kyrkorna står inte fullt lika tätt, vilket avspeglar en sockenstruktur som är glesare. När vi kan tala om centralbygderna som tidigt koloniserade jordbruksbygder, vilket också kan avläsas i en rik förekomst av fornlämningar och runstenar, är vi här i en del av landskapet som är senare koloniserat och dominerat av andra näringar. Järnbruken i norra Uppland har visserligen medeltida ursprung, men upplevde sin storhetstid först under 1600- och 1700-talen. Gimo brukssamhälle, som
Skäfthammars kyrka i Uppland från nordost. Sakristian är den äldsta bevarade byggnadskroppen och har sannolikt uppförts intill en träkyrka under 1200-talet. Den nuvarande salkyrkan i gråsten härrör från 1400-talet. Foto Johan Dellbeck, Upplandsmuseet, 2008. 3 Sporrong, 2004, s. 17–19.
74
Kyrkan som lärobok
Det är med andra ord just de detaljer han själv fysiskt såg och fysiskt använde sig av som förstoras: han satt på orgelpallen, han spelade på manualerna, han såg notstället framför sig. Kommunikationsforskarna Gunther Kress och Theo van Leeuwen konstaterar att i valet av possessiva attribut som ska definiera en helhet – i detta fall en orgel – kommer vissa attribut att betonas, medan andra kommer att hanteras som irrelevanta eller onödiga; som en karta över Australien, där vissa städer skrivs ut medan andra inte gör det. Eleven har helt enkelt gjort en värdering.28 Karin Aronsson har påpekat att det i barns bilder ofta är det som de uppfattar som viktigt som framhävs och får stora proportioner. Hon menar att det som ritas större i en bild helt enkelt är viktigare än det som är litet, hon talar om ”storleksgraderingar”.29 Viktiga i pojkens bild är även orgelpiporna, som är åtta stycken på bilden.
”Jag har lärt mig om Pieta” Låt oss nu gå över till skolan på landsbygden, där kyrkan låg mitt emot skolan. Klassen bestod av 16 elever, samtliga pojkar. Just denna dag var 13 elever närvarande, och 11 av dessa hade målsmän som godkände att deras barn medverkade i studien. Själva visningen var 90 minuter lång, och började utomhus med att barnen i grupp fick gå runt kyrkan och placera in bilder på rätt plats på en skiss av kyrkan och kyrkogården. Sedan gick barnen in i kyrkan och uppmanades att sätta sig tysta i en egen kyrkbänk. I högtalaren spelades cisterciensisk nunnesång. Därefter fick eleverna en kort introduktion av kyrkan, som en gång i tiden hade varit klosterkyrka för (förmodligen) cistercienska nunnor. Guiden gick kort igenom de mest kända inventarierna i kyrkorummet, bland annat altartavlan, i form av en pietà, samt altarbrunet på altaret. Barnen delades in i fyra grupper, där en grupp fick rita och måla av Maria framför pietà, två grupper fick arbeta med bildövningar kring altarbrunet och en grupp fick fördjupa sig i gravstenar och gravprydnader såväl inne 28 Kress och van Leeuwen, 2006, s. 88. 29 Aronsson, 1997, s. 15, 255–256, jfr Kress och van Leeuwen, 2006, s. 107.
125
Sören Dalevi
som utanför kyrkan. Också denna grupp fick göra bildövningar. Efter dessa grupparbeten fick varje grupp presentera det de gjort och kommit fram till för de andra. Direkt efter visningen träffade jag barnen, och även i detta fall fick de 40 minuter på sig att skriva och måla. Denna gång hade jag inga förskrivna papper, för att inte styra in dem i provgenren som i exemplet ovan. I stället presenterade jag frågan muntligt och skrev den på tavlan: ”Berätta om en eller flera saker som du lärt dig idag. Måla även en bild”.
126
Kyrkan som lärobok
I barnens texter och bilder är det en artefakt som lyfts fram på ett speciellt sätt: pietà. Nio av elva barn nämner pietà i sina texter, och fyra av elva har ritat av pietà. Flera barn har också ritat kors, och fyra barn har ritat gravstenar. Kyrkobyggnaden som helhet återfinns även den på två bilder.30 När vi betraktar bilden på sidan 126, ritad av en pojke, ställs vi frontalt, i ögonnivå, direkt framför altartavlan. Det är en pietà, och Maria tittar ned på Jesus som ligger döende i sin mors armar. Pojken har levt sig in i motivet. Till skillnad från originalskulpturen, där Maria präglas av ett upphöjt och distanserat lugn, är Maria i pojkens bild mer passionerad och ledsen. Maria är blåfärgad – precis som hon är på skulpturen – och dessutom har Jesu sår fått en stark röd färg i pojkens bild. Korsen på altaret, liksom ljuset, är i orange. Bilden har symbolisk tyngd.31 ”Jag har lärt mig om Pieta” står det i texten ovanför bilden. När texten står överst, och bilden underst, är texten i normalfallet huvudrollsinnehavare, medan bilden är biroll. Texten sätter så att säga in bilden i ett sammanhang, och bilden spelar på så sätt en underordnad roll gentemot texten.32 Bilden kan ses som ett motiv med två fokus. Dels pietà, som av pojkens text ovanför dessutom anges som huvudfokus. Men det finns mycket som talar för att det också finns ett andra fokus i bilden, vad vi skulle kunna kalla för ett bifokus. Detta bifokus består bland annat av ljuset med kristusmonogram till höger i bild.33 Här kan vi med Kress och van Leeuwen skilja mellan primära och sekundära budskap i en bild, mellan huvudmotiv och ”omständigheter” vid sidan av huvudmotivet. Korsen under pietà och ljuset till höger om pietà kan ses som sådana ”omständigheter”, som sätter in huvudmotivet (pietà) i ett annat sam30 I en efterföljande gruppintervju frågade jag barnen varför de trodde att just pietà varit så populär. Enligt barnen var det för att ”den var väldigt speciell och så himla gammal”, att den var ”gammal och svår att göra” samt att ”den var gjord i ek, är väldigt gammal och dessutom från Holland”. 31 Utmärkande för symboliska bilder är enligt Kress och van Leeuwen starka och iögonfallande färger, se Kress och van Leeuwen, 2006, s. 105. 32 Ibid., s. 187. 33 Ibid., s. 72.
127
Sören Dalevi
manhang än om de inte varit där. Till detta hjälper även inramningen av pietà till, samt det faktum att pietà är placerad i sitt sammanhang som altartavla ovanför altaret i kyrkan. Det fanns förvisso ett sådant kristusljus i kyrkan, men inte alls placerat som i pojkens bild utan till höger framför altaret, vid dopfunten, och inget av de andra barnen som ritade pietà har med ljuset i sina bilder eller texter. Likaså med de ditmålade korsen under pietà, de fanns inte på altaret under visningen. Bildvetaren Alfred Baumgärtner har påpekat att en strategi i sammanhang där text och bild fungerar tillsammans, är att bilden ibland kan föreställa aspekter som inte alls finns med i texten och som på så sätt kompletterar eller ”växelverkar” (Baumgärtners ord) med texten. Bilden fortsätter textens berättande och sätter på så sätt in texten i ett nytt ljus.34 I detta specifika fall finns det mycket som talar för att bilden växelverkar och säger något mer förutom det som sägs i texten. En bild säger mer än tusen ord, och inte allt som sägs i en bild kan därför avslöjas i texten. Hur kan då bildens komposition, om vi accepterar tanken på två fokus, tolkas? Kress och van Leeuwen menar att en bild alltid har en visuell struktur, och att dess budskap alltid skymtar till höger i bild. Enligt detta sätt att se på bilder är det till vänster i en bild det Givna, medan det som är till höger i bild är Budskapet i bilden, det nya.35 Ett sådant sätt att se på just denna bild skulle medföra att kristusljuset blir ett budskap som balanserar och parallelliserar det lite mer sorgliga motivet till vänster, pietà. En kontrastverkan uppstår mellan vänster och höger i bilden, där vänster i bilden symboliserar död och sorg medan höger symboliserar glädje och hopp, ljus. Det är åtminstone ett sätt att tolka bilden. En annan pojke i klassen har målat av kyrkan och kyrkogården sedd ovanifrån, på distans. Också skolan, som ligger ett stenkast från kyrkan, finns med.
34 Baumgärtner, 1968, s. 65–81, jfr Kress och van Leeuwen, 2006, s. 53. 35 Vänster är enligt detta sätt att se den sida där man placerar det man anses känna till, medan nyckelinformationen, det som är nytt (the message), står till höger. Kress och van Leeuwen, 2006, s. 179–181.
128
Forskning för kyrkan Serieredaktör: Anne-Louise Eriksson (1-21), Göran Gunner (22-31), Cecilia Nahnfeldt (32- ) FORSKNING FÖR KYRKAN är en bokserie som utges under överinseende av Svenska kyrkans forskningsenhet. Inom serien publiceras kyrkorelevanta vetenskapliga arbeten granskade genom ett så kallat ”peer review” förfarande. 1. Cecilia Wejryd, Svenska kyrkans syföreningar 1844–2003. Stockholm: Verbum 2005 2. Björn Ryman et al., Nordic folk churches: a contemporary church history. Grand Rapids, Mich.: Eerdmans 2005 3. Göran Gunner (red.), På spaning … från Svenska kyrkans forskardagar 2005. Stockholm: Verbum 2006 4. Charlotte Engel, Svenska kyrkans sociala arbete – för vem och varför? En reli gionssociologisk studie av ett diakonalt dilemma. Sköndalsinstitutets skriftserie 26, 2006 5. Göran Gunner (red.), Människa är ditt namn – om mänskliga rättigheter, mänsklig värdighet och teologi. Stockholm: Verbum 2007 6. Kajsa Ahlstrand och Göran Gunner (red.), Guds närmaste stad? En studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet. Stockholm: Verbum 2008 7. Elisabeth Gerle (red.), Luther som utmaning – Om frihet och ansvar. Stockholm: Verbum 2008 8. Anne-Louise Eriksson (red.), På spaning … från Svenska kyrkans forskardagar 2007. Stockholm: Verbum 2008 9. Hanna Stenström (red.), Allvarligt talat. Om predikan. Stockholm: Verbum 2008 10. Elisabeth Gerle, Farlig förenkling. Om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna. Nora: Nya Doxa 2010 11. Hanna Stenström (red.), På spaning … från Svenska kyrkans forskardagar 2009. Stockholm: Verbum 2010 12. Ninna Edgardh, Gudstjänst i tiden. Gudstjänstliv i Svenska kyrkan 1968-2008. Lund: Arcus 2010 13. Niclas Blåder (red.), Och han tog dem i famnen… Texter om barn i kyrka och teologi. Uppsala: Svenska kyrkans forskningsenhet 2010 14. Mikael Larsson, I begynnelsen var barnet. En läsning av 1 och 2 Mosebok. Uppsala: Svenska kyrkans forskningsenhet 2010 15. Arne Fritzson, Omvänd dig och bli som ett barn och lägg bort det barnsliga. Uppsala: Svenska kyrkans forskningsenhet 2010 16. Niclas Blåder, Barnen i Svenska kyrkan. Teologiska reflektioner om en kyrklig praktik. Stockholm: Verbum 2011
207
17. Göran Gunner, Folkmordet på armenier – sett med svenska ögon. Skellefteå: Artos & Norma 2012 18. Anne-Louise Eriksson, Att predika en tradition. Om tro och teologisk literacy. Lund: Arcus 2012 19. Jan Eckerdal, Folkkyrkans kropp: Einar Billings ecklesiologi i postsekulär belysning. Skellefteå: Artos Norma bokförlag 2012. 20. Eva-Lotta Grantén, Utanför paradiset. Arvsyndsläran i nutida luthersk teologi och etik. Stockholm: Verbum 2013 21. Hanna Stenström (red.), Religionens offentlighet. Skellefteå: Artos Norma bokförlag 2013 22. Urban Claesson och Sinikka Neuhaus (red.), Minne och möjlighet. Kyrka och historiebruk från nationsbygge till pluralism. Göteborg: Makadam bokförlag 2014 23. Karin Johannesson, Helgelsens filosofi. Om andlig träning i luthersk tradition. Stockholm: Verbum 2014 24. Linda Vikdahl, Jag vill också vara en ängel. Om upplevelser av delaktighet i Svenska kyrkan hos personer med utvecklingsstörning. Skellefteå: Artos Norma bokförlag 2014 25. Carl-Henric Grenholm, Tro, moral och uddlös politik. Om luthersk etik. Stockholm: Verbum 2014 26. Urban Claesson, Kris och kristnande. Olof Ekmans kamp för kristendomens återupprättande vid Stora Kopparberget 1689–1713. Pietism, program och praktik. Göteborg: Makadam bokförlag 2015 27. Jonas Ideström, Spåren i snön. Att vara kyrka i norrländska glesbygder. Skellefteå: Artos Norma bokförlag 2015 28. Elisabeth Gerle, Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskult och kroppsförakt. Stockholm: Verbum 2015 29. Fredrik Modéus, Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan. Ett studium av gudstjänstgemenskapens identitet och ställning i Svenska kyrkan. Stockholm: Verbum 2015 30. Carl Axel Aurelius, Luther i Sverige. Den svenska Lutherbilden under fyra sekler. (Andra utökade upplagan). Skellefteå: Artos Norma bokförlag 2015 31. Cecilia Nahnfeldt, Luthersk kallelse – Handlingskraft och barmhärtighet. Stockholm: Verbum 2016 32. Caroline Gustavsson, Delaktighetens kris. Gudstjänstens pedagogiska utmaning. Skellefteå: Artos 2016 33. Daniel Lindmark och Olle Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi 1–2, Skellefteå: Artos 2016 34. Kristina Helgesson Kjellin, En bra plats att vara på. En antropologisk studie av mångfaldsarbete och identitetsskapande inom Svenska kyrkan. Skellefteå: Artos 2016 35. Sven Thidevall, Kampen om samhällsreligionen. Dagens Nyheters djävulskampanj 1909. Skellefteå: Artos 2016 36. Göran Gunner och Maria Södling, (red.), Mellan himmel och jord. Svenska kyrkans kulturarv inför framtiden. Stockholm: Verbum 2017
208
MELLAN HIMMEL OCH JORD — SVENSK A K YRK ANS KULTUR ARV INFÖR FR AMTIDEN
Svenska kyrkans kultura rv är levande. Trots dess tusen åriga rötter handlar det också om nuet och framtiden. Det rymmer en dialog mellan människor i olika tider och deras reflektioner över livet. Kulturarvet tar sig också uttryck i dagens kulturliv på många sätt, bland annat genom konst, musik och de dryga 3 000 kyrkorummen. Symboler förmedlas och förändras, tolkas och omtolkas — nya tillkommer medan andra försvinner. Kulturarv är inte något som bara konserveras eller skyddas, snarare är det oss anförtrott för att främjas och förnyas. Bokens bidrag behandlar Svenska kyrkans kulturarv ur många aspekter, bland annat teologiska, konst vetenskapliga och historiska. Medverkande i boken är Urban Claesson, Markus Dahlberg, Sören Dalevi, Cristina Grenholm, Göran Gunner, Boel Hössjer Sundman, Henrik Lindblad, Cecilia Nahnfeldt, Carola Nordbäck, Maria Södling och Linda Vikdahl.
ISBN 978-91-526-3666-4
9
789152 636664