BOKFABRIKEN
Tidigare utgivning av Bergitta Bergin: Ett oemotståndligt förslag (2014) En oemotståndlig affär (2015) Ett oemotståndligt begär (2016) Som ett brev på posten (2016) Tidigare utgivning av Birgitta Bergin (på annat förlag): Tre veckor (2012) Fångad i Marbella (2013)
Något du inte vet att jag vet Copyright © Birgitta Bergin 2017 Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsformgivning: Cecilia Pettersson Författarlogotyp: Sofia Scheutz Grafisk form & sättning: Lisa Sjöblom Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76293-78-2 www.bokfabriken.se
Persongalleri FAMILJEN BERGH Elsa Tapper
Dotter Gunilla Gustavsson – gift med Anders
Mattias
Hanna
Son Hasse Bergh – gift med Kicki
Dotter Sussie Bergh
Sofia
Lina
FAMILJEN TAPPER Thore Tapper
Dotter Monika Andersson – sambo med Lasse
Tessan (Therese)
Misse (Maria)
Son Magnus Tapper – gift med Bettina
Ludvig
Erik
Kära läsare, Det är tidig morgon i slutet av februari. Månader av skrivande, följt av månader av redigering, har kommit till en ände. Jag har nyss fört in de sista ändringarna i manuset som snart ska bli en bok – min sjunde roman! Som vanligt är det med blandade känslor som jag nu måste låta min berättelse få flyga fritt, utan min omsorg och hjälpande hand. Snart ska den granskas av mina läsare, nya som gamla. En hisnande känsla infinner sig, en lagom dos rädsla, spänning och eufori. Jag säger adjö för denna gång till homofoben Anders, elaka Kicki, den ljuva Bettina, dumsnälla Hasse, heltokiga Dixie, den sökande Sussie och rejäla Gunilla. Eller hur var det nu? Mina tankar går till alla som funnits vid min sida under arbetets gång. Mitt förlag Bokfabriken – alla ni som jobbar där är så viktiga för mig! Min redaktör Johanna, ett sådant team vi har blivit! Min grymma familj, alltid så stöttande. Alla mina vänner. Och inte minst: ni läsare. Alltid ni läsare. Ni är fantastiska. Så. Nu trycker jag på tangenten som får manuset att en gång för alla lämna mig. Klick! Jag blundar, förnimmer känslan: Snart är Något du inte vet att jag vet inte min hemlighet längre. Snart vet ni också. Birgitta Bergin i Marbella, februari 2017 7
PROLOG
F
örra året när alla samlades sken solen och det var tropiskt varmt. Den här gången ösregnar det. Svenska västkusten visar sig från sin absolut sämsta sida, termometern orkar bara upp till tretton grader och vinden blåser starkt från sydväst, värsta tänkbara för ön och den lilla hamnen med endast fyra båtplatser. Motorbåten med gästerna har stora svårigheter att ta sig till bryggan och Anders gestikulerar och skriker ut olika order, samtidigt som han koncentrerat försöker få farkosten att någorlunda smidigt lägga sig med bredsidan mot bryggan. Det är inte lätt men han vet att han är den som lämpar sig bäst för uppgiften, det är han som alltid har varit den självklara kaptenen. På bryggan står Elsa och Thore och väntar, klädda i regnkläder från topp till tå för att stänga ute vattnet och kylan. Men trots det kloka klädvalet så fryser Elsa, kanske på grund av den anspänning hon känner inför det stundande dygnet. Osäkerheten om ifall det verkligen var klokt att bjuda in sina respektive familjer drar som en istapp genom hennes kropp när hon hör alla ropa med rädda röster för att på något sätt gemensamt få båten i säkerhet. Kaos, tänker hon. Som vanligt när vi ska ses. Borde vi bara ha låtit det vara som det var? Magnus är den som först kliver iland och med sammanbiten min drar han allt vad han förmår i en tamp för att hålla båten på plats. Hasse är på bryggan sekunden efter och tar tag i tam9
pen från aktern. Båda två blir genast sjöblöta, ingen har klätt sig e fter vädret och håret smetar sig på deras huvuden av det piskande regnet. Resten av skaran i båten trycker förskrämt ihop sig inne i hytten i väntan på att motorerna ska stängas av så att de ska kunna komma upp på land, räddade från det gungande, hotfulla havet. En brokig samling. Det är ett år sedan de sist samlades och nu ska de mötas igen och inget kan bli värre än vad det blev förra gången, det var så både Elsa och Thore resonerade när de bjöd ut alla till ön en andra gång. Det är nu de ska ha den där fina helgen de drömde om för ett år sedan. Ett helt år har Elsa och Thore bott på Gran Canaria. Ett år av kärlek. Så hur har det gått för alla andra, de som blev kvar hemma med olika krav och önskemål? Det gamla paret har medvetet undvikit att höra av sig, men nu har de alltså bestämt sig för att bryta isoleringen. Regnet fortsätter att ösa ner. Båten är på plats. En åskknall hörs inte långt därifrån och himlen är mörkt gråblå, nästan svart. Vinden sliter i båten, som Magnus och Hasse äntligen har fått kontroll över, och nu ligger alla fendrar på plats, men de skaver oroväckande mot bryggan. Kommer de att hålla? Den brokiga skaran av familjemedlemmar hoppar i land, tjutande och skrikande, Sussie slinter men hinner få tillbaka balansen, väskor hivas upp från båten samtidigt som himlen öppnar sig fullständigt och det inte längre finns en chans att skyla sig från det hällande regnet. Vågorna stormar upp på bryggan och för en sekund får Elsa för sig att hon ska falla i vattnet, den starka vinden tar tag i henne, hon vacklar till och greppar förskräckt tag i Thores arm. Han tar ett fast tag om henne, så betryggande, samtidigt som han genom bruset av hav och åska ropar till gästerna. ”Ni vet alla var ni ska bo! Skynda er, åskan kommer allt närmre!” Hans röst är befallande, som ett eget åskmuller. Han är van att åtlydas och samtliga familjemedlemmar springer med sänkta 10
huvuden – som om de duckar för blixten och åskan – snabbt iväg till de stugor där de ska sova under helgen. Alla bär de på sina egna hemligheter. Sådant som de tror att ingen annan vet.