9789186183073

Stieg Larsson Journalisten, fรถrfattaren, idealisten

Jan-Erik Pettersson

Stieg Larsson Journalisten, fรถrfattaren, idealisten

Telegram Bokfรถrlag

© Jan-Erik Pettersson 2010 Omslagsfoto: Cato Lein Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Redaktör: Agnete Dannenberg/Agda Media Sättning: Happy Book, Stockholm Tryck: Wallén Grafiska isbn

978-91-86183-07-3

Telegram Bokförlag Ferkens gränd 1, 111 30 Stockholm www.telegramforlag.se

Innehåll förord av Mikael Ekman, Expo Författarens kommentar aktivisten Resan till Bjursele Umeå Vietnam är nära Ut i världen TT Revolutionära drömmar och brodermord Featurejournalisten

7 9 11 13 26 30 40 46 48 60

kartritaren Karl XII och vit makt Grävande antirasist Den nya generationen En mycket liten tidning Det sista året på millenniet

67 71 81 94 115

– ett förfärligt år

134

Sverigedemokraterna

149

Nya tider, ny tidning 9 november 2004

164 176

deckarförfattaren Det är lätt att skriva deckare Från Lang till Mankell De kvinnliga läsarna kräver sina hjältar

181 183 185 205

En författare dyker upp och försvinner Ett internationellt fenomen Cyberpunkpippi Kommer in från kylan Arvet källor personregister

212 218 226 236 239 245 260

Förord av Mikael Ekman, Expo

Stieg var mer än sina deckare Stieg hade inte alltid rätt. Under de fem år vi jobbade ihop på tidskriften Expo hamnade vi ofta och gärna i diskussioner. Han hade sina tankar och idéer om hur Expo skulle utvecklas och vilka artiklar vi borde skriva. Jag hade mina. Ibland vann jag, ibland vann han. Alltid gav diskussionen något.

En sak hade han bevisligen rätt i. Hans böcker blev en succé. Jag minns när vi satt hemma hos Stieg och Eva en sen natt. De andra gästerna hade slocknat eller gått hem. Whiskyn stod på bordet. Av någon nu outgrundlig anledning började vi diskutera pensionen.

Stieg var kanske inte känd för att vara ett ekonomiskt snille. När han nu slutat på TT undrade jag hur han skulle klara sin ekonomi och om han hade några garantier för framtiden. Han sa självsäkert att han skulle skriva ett par deckare som skulle göra honom till mångmiljonär. Efter den där sena kvällen tänkte jag inte så mycket mer på Stiegs framtidsplaner, men när han visade kontraktet från förlaget insåg jag att han nog skulle få rätt.

Idag är Millenniumtrilogin känd över så gott som hela världen.

Den där diskussionsglade norrlänningen med sina anekdoter har plötsligt blivit en superkändis.

Det är overkligt, glädjande och samtidigt lite sorgligt.

Stieg var mer än sina deckare. Alla vi som levde runt honom vet att det var varken pengarna eller kändisskapet som i första hand lockade. Med en deckarsuccé i ryggen skulle Stieg kunna ta plats som en fristående och frispråkig samhällsdebattör.

7

Men nu blev det inte så.

Det som återstår är att påminna de miljontals läsare som fastnat för hans intriger och karaktärer att Stieg hade en annan sida.

Att deckarna rymmer en frän samhällskritik är ingen slump.

Stieg var politisk. Han brann för kvinnors rättigheter. Han var antifascist. Trots framgången med hans deckare har jag alltid tyckt att hans texter om den svenska och internationella extremhögern var mer intressanta. Och viktigare.

Dessutom hänger det ju ihop. Stiegs deckare hade aldrig fått det innehåll de har utan hans samhällsengagemang. Och för dem som vill förstå bakgrunden till Lisbeth Salander och Mikael Blomkvists äventyr finns svaren bland de debattartiklar, granskningar och krönikor han skrivit. De finns i bygget av stiftelsen Expo. De finns i hans föredrag, historier och hans bakgrund.

De finns i den här boken.

Mikael Ekman Mellerud, 12 april 2010

8

Författarens kommentar Denna bok är ingen biografi i traditionell mening. Det är en bok om den offentliga personen Stieg Larsson, om hans verksamhet och skrivande, om samspelet mellan Stieg Larssons liv och verk och samhällsutvecklingen i stort.

Millenniumtrilogin är ett unikt fenomen. Ingen tidigare svensk romanserie har fått ett sådant explosionsartat internationellt genomslag och nått en sådan närmast mytisk status. Naturligtvis kommer inte detta fenomen från ingenstans, bakgrunden finns i den breda svenska deckarvågen, vilken i sin tur hänger ihop med det svenska samhället, dess värderingar och hur sociala och ideologiska förändringar sätter dessa ideal på hårda prov. Den finns också i bokbranschens utveckling i Sverige och internationellt under de senaste åren.

Men alldeles oavsett detta, och oavsett om Stieg Larssons romaner kommer att läsas om tio år, om tjugo år eller ej, så kommer Mikael Blomkvist och framför allt Lisbeth Salander med all säkerhet att återfinnas i framtidens internationella handböcker om berömda romanpersoner.

Och kampen mot de krafter som inte betraktar människor som i grunden jämlika kommer att fortsätta i vår okända framtid.

Jag vill också passa på att tacka alla som ställt upp och låtit sig intervjuas för boken. Ett särskilt tack till redaktören Agnete Dannenberg för all hjälp. Stort tack också till Annika Seward Jensen, förläggare på Telegram Förlag, och till Expo.

9

Aktivisten

B

jursele var i det närmaste en reklamaffisch för västerbottnisk landsbygd. Byn bestod av ett tjugotal hus, relativt tätt sammanpackade i en halvcirkel runt ena änden av en sjö. I mitten av byn fanns ett vägskäl med en pil som pekade mot Hemmingen, 11 km, och en annan som pekade mot Bastuträsk, 17 km. Intill vägskälet fanns en liten bro med en å som Mikael antog var selet i Bjur. Nu i högsommartid var det vackert som ett vykort.

Stieg Larssons romaner utspelar sig till största delen på Stockholms gator och torg, på tidningsredaktioner och kaféer i storstaden. Där rör sig journalisten Mikael Blomkvist hemvant, det är hans bas, och därifrån gör han avstickare när uppdragen tvingar honom. Det är under ett sådant uppdrag som han hamnar i vykortsidyllen. I den första boken i Millenniumserien, Män som hatar kvinnor, kör han upp mot Västerbotten på jakt efter en person som kan ha tagit amatörfotografier vid Barnens dag-tåget i Hedestad den 22 september 1966. Det är trakter i norra Sverige som författaren Stieg Larsson själv kände väl till från sin barndom. En värld som befinner sig långt från Stockholms innerstad: en by, en sjö, ett torp, långt ute på landsbygden i Västerbottens inland.

Resan till Bjursele Jag är på väg från Umeå upp mot Norsjö och Bjursele med Erland Larsson, Stiegs pappa, som chaufför. Det är svårt att tro att denna inte alltför trafikerade led som skär genom kustlandskapet faktisk är Europaväg 4.

Västerbotten är kust, åkrar och ängar, djupa skogar, myrar och fjäll och täcker en sjundedel av Sveriges yta. En lång rad av älvar och åar korsar landskapet i sydostlig riktning på sin väg från fjäl13

len till havet. Sjöar finns i mängd men alla är små, och de flesta av dem heter något på träsk.

Det vi idag kallar Västerbotten befolkades från 1400-talet och framåt. Människorna kom först till kusterna där jorden är bördig och somrarna ofta överraskande varma. Sedan flyttade de vidare upp längs älvdalarna och de fattigaste – eller de modigaste – fortsatte mot norr och inåt landet, de drog ”oppåt marka” och koloniserade de stora tysta ödemarkerna.

På väg ut ur Umeå pekar Erland ut för mig var han och Stiegs mamma Vivianne brukade samlas med andra demonstranter och förbereda sig inför förstamajtågen. Eftersom Erland var tecknare och dekoratör blev det han som fick måla alla plakaten, det var enklast och gick fortast så. Det var i det socialdemokratiska tåget som både han och Vivianne brukade gå.

Men där gick inte deras äldste son. Stieg tågade under militantare paroller tillsammans med sina kamrater i Kommunistiska Arbetarförbundet.

Redan det dramatiska året 1968, då Stieg var fjorton år gammal, engagerade han sig politiskt. Han bar det runda rödblå märket med den gula stjärnan, FNL-rörelsens symbol, på bröstet. Stieg var relativt ung för att engagera sig så starkt politiskt. De flesta aktivisterna var då i tjugoårsåldern. Men han var å andra sidan redan extremt självständig och tillbringade en stor del av tiden i ett eget rum i källaren till hyresfastigheten där familjen bodde, läsande, skrivande eller diskuterande med sina politiska kompisar.

Hemma blev de politiska diskussionerna allt häftigare vid den här tiden, inte minst med anledning av Vietnamkriget. Erland säger att det var då som han för första gången förlorade en dispyt med sonen. Han antar att det berodde på att vänstergrupperna hade skolning i argumentation.

Politiskt engagemang var något naturligt i familjen, något som Stieg också var van vid från tidigaste barndomen med sin morfar, Severin Boström, som var trogen kommunist. Erland och Vivianne var däremot båda socialdemokrater och aktiva i Handelsanställ14

das förbund. Vivianne engagerade sig även i kommunalpolitiken, satt med i kommunfullmäktige och i handikappnämnden, och hon var också med och startade den första jämställdhetskommittén i Umeå.

Det var självklart att Stieg och hans föräldrar kommenterade det som hände hemma och i världen och det utbröt ofta eldfängda diskussioner kring köksbordet. För Stieg var sossarna, det vill säga föräldrarna, reaktionära, och svikare mot socialismens ideal.

Det var viktigt att utmana föräldragenerationen på alla tänkbara områden, inte bara det politiska. Vid ett tillfälle, det är alldeles före Stiegs artonårsdag, kom Erland hem på kvällen från jobbet som biografvaktmästare och Vivianne stod vid diskbänken och grät. ”Du måste tala med Stieg”, sa hon. Stieg visade ett papper som han ville att föräldrarna skulle skriva på om att han begärde utträde ur Svenska kyrkan. Erland menade att det var väl inget större problem, om några månader blev Stieg arton år och då kunde han begära utträde själv. ”Och ändå hade de grälat i tre timmar om det. Det visar ju hur laddade de här frågorna var på den tiden”, säger Erland.

Stieg börjar senare propagera starkt för att få sin bror Joakim att lämna kyrkan, vilket han också gjorde i trettioårsåldern. ”Sedan efter hans död var vi osäkra på om det gick att hålla begravningen kyrkligt med tanke på att han inte var medlem i statskyrkan. Men det var han, visade det sig. Han hade aldrig brytt sig om att gå ur. Jag kände det som att han skrattade åt mig i sin himmel då”, säger Joakim.

Tillsammans med Erland Larsson lämnar jag nu Umeå och fortsätter bilfärden norrut mot Bjursele. Vi åker genom det västerbottniska kustlandskapet, där landhöjningen har byggt en trappa från havet upp till kustslätten med dess blandning av barr- och lövskog, dess åkrar och vallar. Det är en ännu levande bygd.

Vi passerar Lövånger med sin medeltidskyrka och sin pittoreska kyrkstad och efter några kilometer svänger Erland av från motorvägen och vi åker österut. Strax kommer vi fram till Önnesmark 15

där Erland har ett fritidshus som han och hustrun Vivianne köpte 1987. Hit åkte Stieg ofta när han ville sitta och skriva och vara ifred. Erland brukade då skjutsa ut honom eftersom han inte själv hade något körkort. Delar av Millenniumtrilogin kom till i stugan i Önnesmark.

På vägen tillbaka till motorvägen stannar vi till hos närmaste grannen som heter Gunnar Nilsson, precis som Mikael Blomkvists granne på Hedebyön, och hans sambo Birgit Granlund. Man kan ju inte bara köra förbi utan att gå in och hälsa. Går man in och hälsar så bjuds det genast på kaffe, och till detta hembakt tunnbröd med tunna skivor kött från en älg som Gunnar själv har skjutit.

Gunnar har fyllt åttio och säger att han numera är pigg och rask. Det var värre förr innan han genomgick sin bypassoperation.

Han pratar utpräglad skelleftebondska som sannerligen inte alltid är lätt att förstå. Det är bra med dem men illa med byn. De gamla dör bort och inga nya människor flyttar in.

Vi är tillbaka på E4:an norrut mot Skellefteå. Före Bureå viker vi av inåt landet mot Hjoggböle. Vi ska ta en titt på det som Erland kallar för farfarsstället, en gård där hans egen pappa bodde när han var barn. Vi åker mot Sjöbotten och Ersmyrliden. Det är lite svårt att hitta och känns ensligt trots att Skellefteås flygplats ligger alldeles i närheten.

Till slut finner vi den röda stugan som ligger nere vid sjön.

Härifrån ser man bara ett enda hus, en gul kåk som ligger på andra sidan vägen. Erland brukade ofta vara här som barn och han minns också att han några gånger lekte med den långe, smale P O, pojken vars släkt bodde i granngården. P O växte sedermera upp och blev höjdhoppare i svensk elitklass och därefter författare och dramatiker, med åren allt mer framgångsrik och så småningom världsberömd.

Den här markplätten har således plats i den svenska litteraturhistorien. I sin självbiografiska bok Ett annat liv har P O Enquist gjort en reflexion om den och om dessa båda hus: ”Vid Bursjön sex kilometer bort bor hans mormor, gården lig16

ger ensam vid sjön, hundra meter längre bort dock en mindre gård i skogsbrynet: det är bara dessa två gårdar, Gammelstället och Larssonsgården. I Larssonsgården hundra meter från hans mormor Johanna finns fadern till den unge Stieg som skall skriva kriminalromaner. Det att de två gårdarna i skogen framkvider två författare är det statistiskt normala härstädes, menar alla, i dessa byar äro berättarna talrikare än kospenar. I Hjoggböle som är större finns också med tiden fem författare.”

Erland Larsson menar dock att Enquist förväxlat gårdarna och att Gammelstället i själva verket var namnet på hans pappas barndomshem. Men det spelar kanske mindre roll. Det märkvärdiga är alla dessa författare som växer ur marken i detta glesbebyggda och ödsliga landskap. Åke Lundgren, själv författare och bördig från Kågedalen nordväst om Skellefteå, skriver i Svenska turistföreningens årsskrift 2001 om det litterära undret i Västerbotten. Vid en sammanräkning kom han fram till att det fanns femtio etablerade nu levande Västerbottensförfattare. Prickar man in författarnas födelseplatser på en karta så finner man att de flesta märkligt nog kommer från de karga bygderna norr och väster om industriorten Skellefteå.

Och inte bara de flesta utan också de mest kända. Tre av den moderna svenska litteraturens absolut största namn – Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist härstammar från Skelleftebygden. Och då är inte Sveriges genom tiderna mest kommersiellt framgångsrike författare – Stieg Larsson – ens medräknad, för när årsboken publicerades existerade endast delar av romanerna i hans Mac-dator.

Något speciellt är det med denna jordmån. Något som driver fram författare där man absolut inte skulle vänta sig det. Kanske handlar det om språket, den säregna dialekten med sina korthuggna och uttrycksfulla vändningar, eller om läsandet, de intensiva bibelstudierna i dessa av svärmisk frireligiositet präglade bygder. Eller helt enkelt om isoleringen och händelselösheten som gör att folk plötsligt bara måste berätta något eller lyssna på någon som berättar. Som Åke Lundgren skriver: ”Jag visste inte vad 17

en författare var, och ändå fanns de överallt. Det var nasarna som sålde underkläder och gav oss nyheter på köpet. Det var predikanter som delade ut färggranna tidningar och påstod att undergången var nära, men att Paradiset väntade.”

Därutöver finns den brutalt enkla förklaring som serverats av P O Enquist: ”He jer inaveln!”

I dessa bygder är alla släkt med alla. Och till slut är alla släkt med ”n’Zackri”, 1700-talsbonden Nils Zackrisson som var förfader till flera av de mest kända predikanterna i Västerbotten.

Erland Larsson som är flitig släktforskare har dock inte kunnat hitta några band till Zackrisläkten, däremot till en annan känd Västerbottenssläkt, den så kallade Bureätten. Dess mest prominenta figur var Johannes Bureus, riksantikvarie, fornforskare och lärdomsgigant under stormaktstiden på 1600-talet.

Vi kommer till Skellefteå, den stad där båda Stieg Larssons föräldrar växte upp, där de träffades på lördagsdansen. Som smålänning finner jag något välbekant med denna stad med sina talrika frikyrkor, sin lokalpatriotism, sitt intensiva föreningsliv och sina många småföretag. Vi åker genom staden och viker sedan av inåt landet.

Från Skellefteå går vägarna mot Boliden, mot Jörn och mot Bastuträsk och Norsjö. Hösten har anlänt och för första gången under detta år ser vi snö i markerna. Det är lite oroväckande för Erland har bara sommardäck på bilen.

Nu tätnar granskogen. Den skog som är en så stor del av landskapets historia och näringsliv.

Träd fanns det ju hur många som helst, så svenska staten kunde lätt skänka bort stora arealer till dem som ville kolonisera detta land. Men så, på 1800-talet, blev skogen plötsligt värdefull. Den exportledda träindustrin tog fart. Sågverken växte upp utefter kusterna, träpatroner och handelshus lurade av bönderna deras skogar. Avverkningen blev till skövling. Baggböleri kallades det snart, efter en liten ort belägen strax utanför Umeå.

Vissa blev stenrika på ingen tid alls, andra blev ruinerade. En av 18

dem som drev stora skogsaffärer i slutet av 1800-talet, när järnvägen började byggas genom landskapet, var Erik Lidman, författarinnan Sara Lidmans farfar och förebild till ”olförarn” Didrik i hennes stora romansvit från Västerbottens inland – Jernbanesviten. Lidman hörde till dem som det gick riktigt illa för under dessa år av satsningar och spekulationer. Han tvingades i konkurs med jättelika skulder, därefter dömdes han till fängelse för att som kommunalnämndsordförande ha förskingrat statliga nödhjälpsmedel. Familjen fick flytta ”oppåt marka” och hamnade i Missenträsk, den by norr om Jörn som barnbarnet Sara kom att placera på Sveriges litterära karta.

De glesbefolkade områdena väster om Skellefteå är inte bara skogar. Det är också Bolidentrakter. Längs Skellefteälven västerut sträcker sig Skelleftefältet, ett av världens mest mineralrika områden. Åren efter sekelskiftet 1900 rådde bistra tider i Västerbotten.

Sågverksnäringen var i kris och det var stor arbetslöshet inte minst i Skelleftebygden. Men åren 1918–1924 ledde ett intensivt prospekteringsarbete till intressanta mineralfynd längs älven. Det fanns bland annat mycket koppar i den malm man fann, men dessvärre inte av en kvalitet som gjorde brytning möjlig. 1924 hittades den så kallade Bolidenfyndigheten och den visade sig vara bokstavligt talat guld värd. Fyndet av den guldförande malmen ledde till att företaget Boliden AB kunde grundas. Malmen hade en komplicerad sammansättning; det fanns förutom guld och silver också sulfid och arsenik i den, men en utveckling av den metallurgiska tekniken ledde till att man slapp sälja malmen till utlandet. I stället byggdes ett stort smältverk på två holmar vid kusten strax öster om Skellefteå.

Så var storindustrin Rönnskärsverken född. Här kunde man förädla malmen inom landet och skapa massor av nya arbetstillfällen till en undersysselsatt befolkning.

Till Rönnskär kunde ”bondpajkarna” från Skelleftetrakten komma och få arbete hur lätt som helst. Ett helt nytt samhälle, Skelleftehamn, växte upp här med moderna arbetarbostäder, två rum och kök med badrum. På trettiotalet kunde folk komma långväga 19

ifrån bara för att få känna hur det kändes att sitta på en toalett.

Fram till andra världskriget var guldproduktionen strålande lönsam, men i och med att Sverige avstängdes från omvärlden under krigsåren sjönk produktionen. I stället ökade efterfrågan på bly och koppar och även aluminium. Efter kriget satsades det stort på att modernisera och förnya den nedslitna maskinparken i Rönnskär. Malm importerades från utlandet, företaget kunde fortsätta att växa och var vid mitten av nittonhundratalet en allt mer dominerande industri i bygden.

Erland Larsson hade 1953 träffat den jämnåriga Vivianne Boström på en danstillställning. Kort därefter gjorde han militärtjänst i Solna men när han var hemma i Skellefteå på skördepermis under hösten sågs han och Vivianne igen och de började som han säger ”att följas”. Vivianne blev snart med barn och Erland behövde raskt skaffa sig ett arbete. Valet var då ganska självklart: Rönnskär. Erlands pappa Knut Larsson, som då inte längre var i livet, hade arbetat där, och det gjorde också Viviannes pappa Severin Boström.

Severin hjälpte det unga paret och ordnade genom kontakter en bostad åt dem i Skelleftehamn, alldeles intill Rönnskär, i det samhälle som byggts för arbetarna och tjänstemännen vid den stora industrin.

Den 15 augusti 1954 födde Vivianne en pojke som döptes till Karl Stig-Erland.

Stieg Larssons födelseort var alltså Skelleftehamn och den första Millenniumfilmen premiärvisades i detta samhälle som idag har cirka 3000 invånare, men är en skugga av vad det var under sin storhetstid.

Det liv som väntade familjen Larsson var ingen dans på rosor.

De bodde trångt och omodernt. Kåken var inte varmbonad och när höstkylan kom fick Erland gå upp tidigt och göra upp eld i kakelugnen och sedan steg Vivianne upp och gjorde välling och bytte blöja på Stieg.

Rönnskärsverken var en speciell arbetsplats, allmänt känd som 20

Sveriges skitigaste industri. Lönerna ansågs vara höga, men det pris som arbetarna fick betala i form av dålig hälsa var också högt.

Som tur var blåste vinden för det mesta från Rönnskär och ut över havet annars hade det knappt gått att bo i den här trakten, menade folk. Men de som var inne på verket kunde inte komma undan. De utsattes varje dag för alla gaser som frigjordes under smältningsprocessen och allt damm som fanns i luften, här hanterades ju arsenik och bly och även andra giftiga ämnen. En riktig rönnskärare snyter blod, hette det. Gaser och damm frätte på slemhinnorna, många fick cancer i strupen, bihålorna och lungorna. Ett talesätt var att om du överlever till pensionen har du inte långt kvar, för kroppen är så van vid gifterna att den kollapsar om den inte får sin dagliga dos. Samtidigt hade arbetsplatsen blivit helt central för bygden. Vad skulle hända om Rönnskär försvann, frågade man. Svaret visste ju alla. ”Det var ett olustigt ställe”, säger Erland. ”Man mötte gubbarna som varit där länge när man satt på femtåget ner till stan.

En del av dem hade förlorat allt brosket i näsan på grund av arseniken.”

Rätt snart blev Erland sjuk, kanske var det på grund av arseniken, och han bestämde sig för att sluta. Skelleftetrakten bjöd inte på många möjligheter för den som inte hade någon specialutbildning, men om han åkte till Stockholm kunde han få börja på Köpmannainstitutet och utbilda sig till dekoratör i detaljhandeln, något som lockade den estetiskt lagde Erland.

På 50-talet rådde bostadsbrist, och allra värst var den i Stockholm. Att få en egen lägenhet var inte att tänka på för Erland och Vivianne. Det var uthyrningsrum som gällde för dem som för så många andra. Sådana fanns det å andra sidan gott om eftersom många finansierade sitt eget boende genom att hyra ut. Genom en släkting till Vivianne fick de tag på ett som låg i Enskede och där man fick dela kök och bad med värden. De flyttade dit alla tre och bodde där i ett par månader innan de insåg att det inte skulle gå. ”Det var väl inget fel men det gick inte att bo så med barn”, säger Erland.

21

De pratade med Viviannes föräldrar om den omöjliga bostadssituationen och Tekla och Severin, som vid den här tiden bodde i Ursviken mellan Skellefteå och Skelleftehamn, tyckte att de mycket väl kunde ta hand om pojken ett tag, tills föräldrarna fått ordnade förhållanden. Severin jobbade på dagarna men Tekla var hemmafru.

Så blev det bestämt. Det tycks inte ha varit något stort övervägande. ”Många har förvånat sig över att vi lämnade bort Stieg”, säger Erland. ”Men det var inget ovanligt då. Severin själv hade bott hos en släktings familj när han var barn.”

Efter en tid i Stockholm fick Erland jobb på Tempo i Uppsala, men egentligen ville de tillbaka norröver där sonen och släktingarna fanns. Så när chansen dök upp att jobba som dekoratör inom Åhlénskoncernen i Umeå, så var det inget att tveka om. Det var inte Skellefteå men ändå rätt del av landet. Att ordna bostad var som alltid svårare och det fick bli ett nytt hyresrum dit de båda anlände strax före julen 1956, återigen för trångt för en barnfamilj. Vivianne fick senare arbete i en affär i staden.

Vi har kommit till Norsjö som ligger åtta mil i stort sett rakt västerut från Skellefteå räknat, inne i sjöarnas och myrarnas landskap. Inom Norsjö socken, i byn Raggsjö närmare bestämt, föddes Torgny Lindgren, en författare som älskas högt av den västerbottniska publiken, ett stort litterärt namn i Sverige men också internationellt; ledamot av Svenska Akademien och mottagare bland annat av det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Fémina.

Hans stora genombrottsroman Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Raggsjö och bygger delvis på en historia som författaren fick höra som barn. En man vid namn Isak berättade om hur han och hans föräldrar och syskon en gång för länge sedan drevs bort från sitt hem som ägdes av handlaren i byn. Familjen hade inte råd att betala arrendet längre och vaknade en morgon av att det väsnades på taket. Det var handlaren och hans dräng som börjat riva huset. Familjen fick fly till en koja i skogen.

22

Torgny Lindgren skriver om dessa västerbottniska byar på ett språk med starka dialektinslag och bibliska bilder och vändningar; skelleftebondskan i höglitterär form.

Norsjö är idag en relativt livlig ort med cirka 7000 invånare.

Hit kommer Mikael Blomkvist på sin jakt efter en person som en gång möjligen arbetade i en snickerifabrik här på orten och kanske var den som tog de eftersökta amatörkorten. Nu får han dock veta att fabriken är nedlagd sedan tjugo år tillbaka.

I Norsjö finns alltså ingen snickerifabrik, men utefter Storgatan ligger affärer, banker, systembolag. Restaurangen har slagit igen så vi stannar vid hamburgerserveringen vid busstorget där även Blomkvist tog sig en parisare. Erland var här för ett halvår sedan med ett franskt TV-team som förvånades över att hamburgerkocken visade sig tala franska. Kocken är kvar och kommer ihåg fransmännen, men har aldrig hört talas om Stieg Larsson.

Biofilmen då, Flickan som lekte med elden? ”Nej tyvärr, den känner jag inte till.”

I Norsjö får Mikael Blomkvist till slut upp ett spår. Han hittar en person som faktiskt har arbetat på den mystiska Norsjö snickerifabrik. I Norsjövallen träffar han en pensionerad snickerimästare som utbrister: ”Det är ju Assar Brännlunds grabb.” Grabben visar sig dock ha dött i en olycka på Rönnskärsverken men hans fru lever och bor i Bjursele.

Vi åker också, precis som Blomkvist, tillbaka från Norsjö i riktning mot Skellefteå och knappa två mil före Bastuträsk kommer vi till byn Bjursele. Här ligger det röda hus, det tredje efter bron, där Blomkvist sökte efter kvinnan som tog bilden i Hedestad.

Blomkvist parkerade på planen framför den nedlagda konsumaffären, men i huset var det ingen hemma; andra gången gick det bättre och han fick en gammal bild som kvinnan tagit och som kom att visa sig vara avgörande för gåtans lösning.

Just den här planen vid konsumaffären är, fast det förstås inte nämns i boken, ett ställe som Stieg Larsson själv var väl bekant med. I den låga längan intill affären hade hans morfar Severin Boström sin verkstad.

23

Severin, som länge arbetade i kopparverket på Rönnskär, hade i mitten på 50-talet inte känt sig så kry. Det var säkert ångorna från industrin, menar Erland. 1957 slutade han på verket och flyttade med hustrun Tekla och barnbarnet Stieg till Teklas hemby, Bjursele. Redan tidigare hade han vid sidan om sitt vanliga jobb sysslat med reparationer – av cyklar, motorcyklar, motorsågar och lite av varje. En liten bit utanför Bjursele, vid ett ställe som heter Måggliden, köpte de en gammal fastighet.

Vi vandrar på stigen som leder från landsvägen upp mot Måggliden. Som så många andra byggnader ligger gården på en kulle.

I dessa trakter byggde man ofta högt för att inte frosten skulle ta potatisen och andra grödor. Det är vackert här med fri sikt ut över sjön nedanför. Men så såg det inte ut förr, säger Erland. Nu har man huggit ut, tidigare såg man bara skog.

Måggliden är egentligen två hus. Det äldre och större där Severin, Tekla och Stieg bodde har förfallit svårt och lutar betänkligt.

Ett nyare hus är i bättre skick. Där bor det uppenbarligen folk under den varma årstiden. Badhanddukarna hänger kvar på klädstrecket som om husets invånare en dag bara tröttnade på sommaren och gick därifrån.

Erland och Vivianne Larsson var ofta på besök i Måggliden. Efter att de flyttat till Umeå så var det inte lika långt borta som tidigare.

Paret hade också, med hjälp av Erlands arbetsgivare, skaffat en riktig lägenhet i stadsdelen Sandbacka, på Hagmarksvägen 36.

1957 hade Stieg fått en lillebror, Joakim. Erland och Vivianne ville att Stieg skulle flytta hem, när de nu äntligen hade lite mer ordnade förhållanden. Men så blev det ändå inte. ”Stieg hade rotat sig hos mormor och morfar och vi ville inte slita och dra i honom”, förklarar Erland. Stieg blev kvar på landet.

Umeå fick vänta.

Det var ett fritt liv uppe i Måggliden och där fanns en hel del andra barn i gårdarna runt omkring. Stieg var omhuldad av sin mormor och morfar och det var inte precis stränga regler för vad man fick och inte fick göra som gällde.

24

”Morfar hade varit industriarbetare en gång. Han försörjde nu Stieg och sin hustru på att reparera småmaskiner och cyklar, ta extrajobb i trakten, fiska och jaga. Sedan han på 1940-talet internerats i Norrbottens koncentrationsläger Storsien, efter kriget omdöpt till arbetsläger, fick han och övriga fångar svårt att accepteras i samhället. Den obegripliga tystnad som omgav dem då, är densamma idag.”, berättar Stiegs sambo Eva Gabrielsson i tidningen Norra Västerbotten efter hans död. ”Det var det som Stieg bar med sig: att värna människors lika rätt, att slåss för demokrati och yttrandefrihet och se till att det som hände med morfadern aldrig upprepades i Sverige.”

I Storsien utanför Piteå fanns ett av totalt åtta så kallade arbetskompanier där ungefär 300 värnpliktiga män som klassades som nationellt opålitliga, framför allt kommunister, men också ett mindre antal syndikalister och socialdemokrater hölls internerade. De intagna själva såg det som en mild form av koncentrationsläger.

Den verkliga faran för dem bestod naturligtvis i ett tyskt anfall och en ockupation av Sverige, något som vid den tiden verkade ganska troligt. I ett sådant läge hade de intagna med säkerhet råkat mycket illa ut.

Arbetskompanierna existerade under en ganska kort tid 1939– 40, men överbefälhavaren Olof Thörnell hade 1941 långt gångna planer på att utvidga verksamheten så att flera tusen kommunister vid fall av allmän mobilisering skulle kunna interneras, men detta stoppades av regeringen när den fick kännedom om det.

Erland menar dock att det är helt fel att Severin skulle ha varit internerad på Storsien. ”Visst, han var kommunist, stalinist kan nog lugnt sägas, det var väl för övrigt alla på Rönnskär på den tiden. Men i något läger satt han aldrig, det är jag helt säker på.”

Tyvärr verkar det vara i stort sett omöjligt att fastställa hur det verkligen ligger till med den saken eftersom det bland de numera avhemligade dokumenten i Krigsarkivet, inte finns någon komplett lista med samtliga internerade i Storsien. Bland de namnlistor som finns dyker inte namnet Severin Boström upp. På hans värnpliktskort finns det noterat under krigsåren att han får uppskov från 25

tjänstgöring vid mobilisering 1939, 1940 och1941, och att han var inkallad till tjänstgöring januari till april 1942. Hur det än förhåller sig så var Stieg Larssons minne av morfar och hans politiska ställningstagande starkt. Många år senare ska han till exempel komma att använda morfaderns namn som sin pseudonym när han skriver i den trotskistiska tidningen Internationalen.

Från 1957 till 1962 bodde Stieg hos sin mormor och morfar utanför Bjursele. 1961 började han i skolan, sju år gammal. Följer man den slingrande vägen från Måggliden en liten bit bortöver så kommer man till en by med det egendomliga namnet Pjäsörn där skolan låg. Skolbyggnaden finns kvar men verkar idag användas som något slags samlingslokal.

Bara något år efter skolstarten tog det lantliga livet i Bjursele plötsligt slut. En morgon på sommaren 1962 låg Severin Boström död i sin säng. Han hade avlidit i en hjärtattack, 56 år gammal.

Nu blev det bestämt att Stieg skulle bo hos sin pappa och mamma i Umeå. Stiegs mormor följde med och bodde tillsammans med dem under den första tiden.

Umeå Stieg var åtta år när han flyttade till Umeå. Han pratade ”breitt bondska”, och kom från en tillvaro som var ganska annorlunda. ”Han hade levt rätt så fritt uppe i Bjursele, han gjorde väl lite som man ville där. Så det blev nog något strängare regler här hemma”, menar Erland.

Barndomskompisen Bosse Lindh, som också bodde på Hagmarksvägen, har i en tidningsintervju i Västerbottens Folkblad berättat om hur han första gången mötte Stieg: ”Han sprang in i vår lägenhet och talade ett språk som jag aldrig hade hört förut. Han knackade inte ens. Jag tyckte att det var konstigt. Jag hade ju aldrig sett han tidigare.”

Inte heller fick han den kaffeslurk titt som tätt som han var van vid uppifrån Bjursele. Det dracks mycket kaffe hos mormor och 26