Page 1

1


HANDLING

Kan man verkligen tillverka tid..? För de två arbetslösa barndomskamraterna Cissi och Eva är ingenting omöjligt. Cissi är 38 år, nyskild och ensamstående mamma. Hennes jobbcoach ger henne en lista på de mest osannolika jobb som hon ska söka, till exempel: tränare för ett elitseriehockeylag eller VD för ett multinationellt företag. ”Annars kan du ju alltid starta eget!” säger jobbcoachen. Uppgiven går Cissi ut från arbetsförmedlingen och stöter ihop med en gammal klasskompis - Eva, också arbetslös. Eftersom inte något av de föreslagna jobben är lönt att ens söka, gör de som coachen tipsar om. De startar eget. Gäller bara att komma på en affärsidé. Cissi har inga meriter av större värde att falla tillbaka på, men har alltid varit påhittig och kreativ. Eva ser kanske ut som en naiv sexig blondin, men har civilingenjörsutbildning från bland annat Chalmers och New York University, med spetskompetens inom kvantfysikens lagar och teorier. Tillsammans kommer de på att de ska framställa tid. Tid på burk. Affärsidén tar fart. Liksom produktionen. Det fungerar alldeles utmärkt och det strömmar kunder till deras butik. De har också fattat ett beslut; de ska inte använda sig av produkten själva, för privat bruk. Affärerna går lysande. Men det blir ändå inte riktigt som de har tänkt sig.

2


Isa Rasmussen

TID PÅ BURK

ISBN 978-91-980390-5-4 © Helena Mansén 2014 Spritz Media HM, www.spritzmedia.se Omslag: Spritz Media Tryck: ScandBook AB, Falun, 2014. Författarnamnet är en pseudonym för Helena Mansén.

3


Det var en ung dam vid namn Ellen som snabbt for till olika ställen Hon reste en dag enligt Einsteins förslag och kom hem dagen innan på kvällen.

av okänd (övers.)

4


1.

Cissi Jacobsson stirrade på papperet hon höll i handen. En lista på tjänster som arbetsförmedlingens jobbcoach, den chica kvinnan med de rödtonade permanentade lockarna på stolen bredvid henne, förordade att hon skulle söka. ”Klubbdirektör för ett hockeylag?” Cissi drog ett djupt andetag, hjärtat bultade, halsen värkte ihärdigt av en annalkande förkylning och svetten klibbade under hennes byst. ”Jag vet ju ingenting om hockey”, kraxade hon. ”Du kan lära dig.” Birgitta Håkansson, som jobbcoachen hette, log inövat mot henne och leendet såg ut att vara fastnitat ute i kanterna. ”Ett fel som många arbetssökande gör är att haka upp sig på detaljer i kompetensbeskrivningen”, fortsatte Håkansson. ”Man kan alltid lära sig sakkunskaperna när man väl är på plats. Tror du verkligen att alla nya vd:ar på stora företag vet allt om vad det nya företaget handlar om?” Cissi skakade tveksamt på huvudet och stirrade håglöst på papperet som Håkansson printat ut åt henne. ”Du har väl sett hur ministrar byter poster kors och tvärs? Ena stunden jordbruksminister, nästa placerad som justitieminister, försvarsminister eller någonting annat betydelsefullt. Näringsinriktningen spelar noll roll. Det viktiga är hur du är som person. Och att du vill lära dig.” Håkansson sträckte på sig, liksom stolt över sina ord och 5


förväntade sig medhåll från Cissi. Eller kanske inte. Men hon släppte inte ett uns på den peppiga klämkäcka tonen. Cissi hörde knappt vad hon sa på grund av en host­attack som höll på att riva sönder både hals och bröst. De blå ögonen skelade och vidgades medan det var som om kroppen ville sprängas. Hon kände sig som en fet sjuk padda instängd i en trång bur med ett flåsande lejon utanför. ”När cheferna på företaget väl ser vilken enastående person du är kommer de att vara tacksamma över att de anställde dig”, pladdrade Håkansson på medan hon samlade ihop kopiorna av Cissis cv och meritförteckning. Cissi drog händerna genom sina mörka lockar. ”Det kan ju knappast vara en person som mig de vill ha? Visserligen tycker jag det är kul när Sverige spelar i VM, men det är all erfarenhet jag har när det kommer till hockey.” ”Du kan lära dig resten.” ”Men, det ligger ju i... i Norrland, minst femtio mil här­ ifrån..” ”Man måste vara beredd att flytta till jobben. Nu har du ju skilt dig och har ingen man och hans arbete att ta hänsyn till.” ”Men min son går ju i skolan här!” pep Cissie indignerat. ”Även barn behöver lära sig att livet till mångt och mycket består av att kunna anpassa sig till nya miljöer.” Cissi visste inte vad hon skulle säga. Hugo, som nyss börjat andra klass, hade nog med att tackla det faktum att pappa inte bodde hos dem längre, att pappa hade en annan kvinna, och att vänja sig vid att växelbo mellan mamma och pappa. Hur tänkte den här kvinnan egentligen?! Skulle Hugo inte alls få träffa sin pappa? Cissi orkade inte ens prata om det. 6


Det var som om Håkansson läste hennes tankar. ”Många barn flygpendlar mellan sina föräldrar nuförtiden.” Cissi reste sig, så hastigt att stolen ramlade bakåt i golvet. Det var inte meningen att uppträda bryskt, hon ville bara ut därifrån, bort från coachkvinnan och den verklighetsfrämmande miljön. ”Det finns fler alternativ på listan. Sök tjänsterna som jag antecknat så ses vi igen nästa torsdag!” Håkanssons långa beniga fingrar klämde till hårt om Cissis svettiga och tveksamma hand. Cissi tackade matt och gick ut från lokalen. ”Annars kan du alltid starta eget!” ropade Håkansson efter henne. Cissi stannade och vände sig om. Stirrade stumt. ”Det brukar vi rekommendera”, fortsatte Håkansson. ”Men vi avvaktar förstås respons från de här först.” Hon pekade på kopian av listan. ”Om ansökningarna mot förmodan inte leder någonstans föreslår jag att vi anmäler dig till en starta-egetkurs”, tillade hon pedagogiskt medan hon vinkade hejdå och försvann i korridoren. Cissi fortsatte mot utgången. Kände sig oförklarligt trött. Vid väntrummet, där några personer satt som hjälplösa offer­ lamm, stannade hon till för att åter igen kasta en blick på jobben som var uppspaltade på listan. Jobben som Håkansson ville att hon skulle söka. Där stod det att ett universitetssjukhus behövde en ny chef för forskningsstöd, ett annat för henne okänt företag ville ha en fastighetskonsult, man sökte också en högsta chef för ett av Sveriges största exportföretag och där fanns tjänster som mark7


nadsassistenter, renhållningsarbetare och ekonomiassistenter. Ett av de sistnämnda skulle eventuellt passa in på henne. Firman låg inte långt bort heller. En bilfirma sökte en däckmontör och ett konsultföretag inom bankväsendet sökte en projektutredningsutvecklare. Cissi hostade, vek ihop papperet och stoppade det i fickan. Frustrerad och uppgiven vandrade hon ut från förmedlingen. Solens varma strålar tillsammans med fåglarnas kvitter gav henne ny optimism. Hon stannade till och tog upp papperet igen. Hon var ju tvungen att söka något av jobben för att kunna erhålla a-kassa. Hon ögnade igenom dem ännu en gång. Av de femton som fanns på listan var det, vid närmare eftertanke, möjligen två som motsvarade hennes kompetens. Inte för att hon var lågutbildad eller arbetsoförmögen. Utan för att de övriga tjänsterna låg så långt bort från hennes erfarenhetsvärld som det någonsin gick att komma. Hur såg då hennes kompetensbild ut? Hon funderade. Viss­ te med sig att hon skulle kunna klara av en massa saker, förutom att basa över ett ishockeylag eller vara VD för ett multinationellt företag. De senaste åren hade hon jobbat deltid som sekreterare på ett litet juristföretag. De tre advokaterna som jobbade där talade ofta om hur nöjda de var med henne, hur duktig hon var att tyda deras kråkfötter och hur bra hon skrev rent rapporterna, vilket välgörande gott kaffe hon bryggde och att hon alltid intuitivt förstod vad de behövde och såg till att ordna det. Advokatfirman hade upplösts då två av juristerna headhuntats till stora företag och den tredje startat egen byrå. Där hade hon stått, utan arbete. Men de hade i alla fall gett henne ut8


märkta vitsord och tre månaders avgångslön. Innan platsen på juristfirman hade hon haft olika kontorsarbeten med en handelsutbildning från gymnasiet i botten. Hon hade också jobbat extra inom hemtjänst, checkat in passagerare på flygplats, serverat på restaurang och stått i reception på ett fyrstjärnigt hotell. Hon hade alltså vid trettioåtta års ålder en del arbetslivserfarenhet. Dessutom hade hon fött barn och varit mamma till älskade sonen Hugo och gift med Theodor. Två viktiga anledningar till att flera av anställningarna varit på halvtid och deltid. För att kunna vara en god mor, sköta om barn, hem och man. Men det sistnämnda var ett avslutat kapitel sedan fyra månader. Man alltså. Hon klagade inte. Det var tufft men hon skulle ordna upp det. Hon var optimist och det brukade alltid lösa sig. Med korta långsamma steg, samtidigt som hon kollade igenom Facebooks statusuppdateringar och gillamarkeringar på mobilen, och sneglandes mot trafiken så hon inte skulle kliva ut framför något fordon, gick hon bort mot parkeringen där hennes rostiga gamla Opel stod. Hon stoppade ner mobilen, andades in den friska sensommarluften och njöt av de varma solstrålarna. Tänkte på vad hon skulle göra resten av dagen. Hon skulle åka hem och diska, städa, kolla igenom mejl, se om det kommit några svar på tidigare jobbansökningar eller annat trevligt, kanske vinstbesked från lotto eller svar från dejtingsajten eller från syrran om teaterbiljetterna. Hon tänkte att hon borde tvätta fönstren, skura toaletten, stryka kläder från högen som vuxit sig alltför stor, handla, bäst att skriva en lista så hon inte glömde det viktigaste, och vad skulle hon och Hugo äta till middag? Var det ikväll 9


det var kvartssamtal? Nej, det måste vara i morgon. Hon ville försöka komma ut och jogga på eftermiddagen också, nåväl, jogga var kanske att ta i, men en powerwalk i alla fall, hon måste göra något åt sin kroppshydda som började bli alltför stor, det insåg hon lika väl som läkaren på vårdcentralen, sedan hämta Hugo från skolan, fixa mellanmål, hjälpa Hugo med läxorna om han hade några, skjutsa honom till innebandyn, gå ut med Ludde inte att förglömma, deras andra kärleksbarn, den sjuårige labradoren som stundom hade en anklagande blick och stundom ett förväntansfullt hoppfullt ansiktsuttryck, fixa middagen, hämta Hugo, hon kastade en blick på mobilen igen, ingen som gillat hennes senaste status om besöket på arbetsförmedlingen? Jo, Elisabeth och Tessan, dem kunde man lita på. Elisabeth, en som hon knappt visste vem hon var, en vän till en vän som hon bekräftat vän på Facebook. Tessan, en gammal kompis. Hon lade ner mobilen i fickan. Sedan måste hon läsa i boken från datakursen på distans som hon nyligen hade börjat. Hon borde också försöka få till några fler sidor utöver de elva hon redan med möda presterat på deckaren hon försökte skriva. Hon hade talang att berätta om saker och ting, få ner det på pränt, det sa alla. Men att få tid till det var svårare. Nu hade hon i alla fall bestämt sig. In­ nan årets slut skulle hon ha skrivit klart. Men när hon väl var klar med allt om kvällarna, när Hugo hade somnat och Ludde rastats en sista gång, då var hon oftast för trött att skrida till verket. Särskilt som hon måste upp tidigt på morgnarna för att få iväg Hugo till skolan. Visst ja, hon måste betala räkningarna ikväll också. Ett evigt pusslande med vilka hon hade råd att betala eller inte, vilka hon kunde delbetala och skriva för10


frågningar om anstånd till. Hon suckade och tog upp mobilen igen. Inga fler gillamarkeringar. Undrar hur mycket tid som gick åt till att kolla runt på fejan varje dag? Om hon gjorde upp ett schema åt sig själv, kanske hon skulle hinna med mer om dagarna. Om hon inskränkte fejsbookandet och instagramtittandet till stunder då hon ändå inte kunde göra annat, till exempel då hon satt på bussen eller tåget. Men när satt hon egentligen på bussen eller tåget? Inte ofta. Hon hade ju bil. Eller när hon var förskansad i ett väntrum. Eller satt på toa. Fast då brukade hon samtidigt sortera tvätt och fylla på tvättmaskinen, eller sätta i en ny toarulle. Det gällde ju att utnyttja tiden. Grubblande satte hon sig i bilen. Egentligen borde hon skämmas. Här hade hon seriösa funderingar på hur hon skulle strukturera upp vardagen för att hinna med Facebook, medan barn svälter i Sudan, kvinnor våldtas i Centralafrikanska republiken och Syriens folk och många andra folk går igenom fasansfulla krig. Hon fick dåligt samvete. Istället borde hon tänka på hur hon skulle kunna hjälpa and­ra, åtminstone någon eller några, av alla människor som led. Hon tänkte ofta på det. Det gjorde hon. Men vad skulle hon kunna göra? Arbetslös som hon var och ensamstående med en åttaårig pojke. Men hon var lyckligt lottad, det visste hon. Bodde i ett fredligt land, hade mat för dagen, tak över huvudet och slapp behöva vara rädd för nedfallande bomber eller krigsförbrytare med machetes. Verkligen. Om hon bara kunde få till den där deckaren, en bestseller, 11


om hon bara kunde tjäna några miljoner, då skulle hon kunna skänka pengar till behövande. Det knackade på bilrutan. Hon ryckte till. Förvånad tittade hon på det bekanta kvinnoansiktet utan­ för. Sedan lyste hon upp som om man knäppte på strömbrytaren till en lampa. ”Eva!” formligen skrek hon rätt ut och kastade sig ut ur bilen. ”Det var sannerligen inte igår!” Cissi kramade om sin gamla barndomskamrat. ”Hej Cissi!” skrattade Eva. ”Det måste vara hundra år sen! Minst!” Cissi synade henne snabbt. ”Men herregud, vad snygg du är! Himmel! Hur bär du dig åt? Fast du har förstås alltid varit en riktig pangbrud!” Eva Svensson hade sedan skolåldern sett ut som en två nummer för stor Marilyn Monroe. Stor, men med varenda kurva och linje på rätt plats. Vad det väl tilltagna bystomfånget anbelangade kunde Cissi själv skryta med detsamma, även om hennes till stor del bestod av fettöverskott. Hennes hade växt i samklang med ett allt bredare midjemått. Det kunde man nog inte säga om Evas, vars midja såg ut att hålla samma mått som under tonåren. Hennes hårsvall var också sig likt, blonderat permanentat ned till axlarna. Makeupen oblyg, klädseln likaså med minikjol och hon var inte var det minsta rädd för att framhäva de kraftiga, men inte alls tjocka, låren. ”Ha ha, din smickrare”, skrattade Eva och fladdrade med lösögonfransarna. ”Några extra valkar har det allt blivit!” Cissi låtsades mönstra henne extra noga och undrade var de satt. 12


”Jag såg när du gick ut från arbetsförmedlingen, jag kommer också därifrån”, fortsatte Eva. ”Va? Gjorde du? Jag såg dig inte. Jobbar du där?” ”Herregud, nej! Jag är arbetslös.” Cissi stirrade förvånat på henne. ”Du arbetslös? Hur kommer det sig?” Eva må ha sett ut som en sexbomb ända sedan hon gick i högstadiet, men någon dum blondin hade då aldrig någon kunnat anklaga henne för att vara. Hon var den i klassen som alltid haft högsta betyg och efter skolan hade Cissi nåtts av rapporter om att Eva gått vidare med ingenjörsexamen från Chalmers och någon liknande skola i New York, University of någonting. ”Varför skulle inte jag kunna vara arbetslös? Jag var visserligen IT-ansvarig på Microtech People, efter att ha doktorerat inom fysikalisk kemi och arbetat med försök att motbevisa relativitetsteorin, men så blev de uppköpta och nästan alla fick gå. Däribland jag. Du då?” Cissi berättade sin historia, Eva nickade medkännande och fortsatte. ”Jag har också varit på några intervjuer efter att jag blev uppsagd, men det enda de ser är mitt utseende, min byst och klädsel, de lägger inte märke till diplomen och meriterna. Att vara extra kvalificerad civilingenjör och fysikdiplomerad är inget jag har kunnat dra nytta av. De tror att jag bluffar och har förfalskat betygen. Och om det är en kvinnlig anställningsansvarig eller chef vill hon inte ha mig på företaget oavsett. Men det är så här jag är. Det ena förtar inte det andra och jag kan inte ändra på mig själv.” ”De fattar verkligen inte vad de går miste om.” 13


”Tack, Cissi.” Eva log tillgivet mot henne. De hade umgåtts mycket under skolåren men sedan hade andra intressen tagit vid. Pojkvänner, studier, giftermål, familj och barn. I alla fall för hennes egen del. ”Har du familj, Eva?” frågade hon. ”Hade en man men han är ur bilden nu. Ett samboförhållande som tog slut ganska nyligen, inga barn. Du då?” ”Nyskild och har en son, Hugo som är åtta år.” De tittade varmt och innerligt på varandra. Så många år sedan sist, så mycket som hänt. Ändå kändes det som i förrgår. ”Och du, du var alltid så kvicktänkt och kreativ!” ”Jag?” sa Cissi förvånat. ”Var jag?” ”Ja, alltid så full av idéer. Du fixade reklamblad som du delade ut så fort det var något på gång, när det ordnades en tea­ terföreställning eller bjudning hemma hos någon. Vi brukade säga att du skulle bli företagare eller marknadsförare eller något i den stilen. Minns du inte det?” Cissi rynkade pannan och, jo, faktiskt, när hon tänkte efter hade det varit så. Hon hade helt förträngt det. Så mycket annat hade kommit i vägen. Hon hade tappat bort sig själv någonstans genom åren. Hon undrade när hon börjat gå vilse? Kanske var hennes försök att skriva en bok en spillra av det som var hennes forna jag? ”Nu när du säger det så, men jag hade totalt glömt bort allt det där.” Eva gav henne en björnkram. ”Det var så otroligt kul att se dig! Kan vi inte träffas? Och prata gamla minnen?!” ”Absolut. Det vore jätteroligt!” De skildes åt med löfte om att ringa varandra redan nästa dag, för att bestämma när de skulle ses igen. 14


Cissi åkte hem och efter allt bestyr med hushåll och son, värkande hals, ett ihållande hostande och tungt huvud - powerwalken var inte att tänka på - gick hon till sängs och beslöt att skjuta alla arbetslöshetsproblem och otillräcklighetsproblem åt sidan. Just nu orkade hon inte med dem. Hon tog två alvedon, dubbel dos med droppar av echinaeforce och två tabletter espirotox och tänkte att det kommer en dag i morgon också och just nu var det bara sömn hon behövde, och ville ha.

15


2.

Det bestämde att träffas bara ett par dagar efter att de hade stött ihop med varandra. De satt i vardagsrummet hemma hos Cissi. Cissi ihopkrupen i ena soffhörnet och Eva i mysfåtöljen, och delade på en flaska rött. Teven var på, Let’s Dance slut förutom omröstningen efter nyheter, väder och reklamavbrott. Räksalladen hade varit perfekt och Hugo i sin tur fullt belåten med sina tacos. Det hade varit enormt roligt att prata barndomsminnen, gå igenom alla år de varit ifrån varandra, skvallrat och penetrerat vad klasskamrater haft för sig, vilka som gift sig med vilka och vilka som skilt sig, i den utsträckning de kände till det. Och de hade skrattat hejdlöst, både åt allt de pratat om och åt Hugo som showat vilt för att stjäla lite uppmärksamhet. ”Vilken gullig unge du har!” sa Eva. Och han hade varit på sitt soligaste humör och tyckt det var skojigt med besök. Till slut somnade han i soffans andra hörn och de kunde sakteliga gå in på mer barnförbjudna samtalsämnen. Efter ett tag, när ämnet karlar och kärleksliv för tillfället var avklarat, började de prata jobb, jobbcoacher och arbetsförmedlingar. ”Men herregud, alltså”, flämtade Eva och gapskrattade, ”min coach ville att jag skulle söka jobb som ishockeytränare för ett hockeylag! Är de int’ klok?!” tjöt hon på tillgjord norrländsk dialekt. 16


Cissi vek sig krampaktigt och fick knappt fram ett ljud. ”Du också!” skrek hon till slut så Hugo ett ögonblick satte sig käpprakt upp i soffan, för att sedan som i trance falla ner mot kudd­arna igen. Eva tog fram sin lista ur handväskan, Cissi kastade en blick på den och sprang ut i köket efter sin. Hon höll upp den bredvid Evas. ”Exakt samma!” utropade de. Sedan tittade de på varand­ra och ropade samstämmigt. ”Annars kan man ju alltid starta eget!” Eva fyllde på glasen. De drack och log stort mot varandra samtidigt som de ruskade skeptiskt och tröstlöst på huvudet. De iakttog varandra igen. Nästan allvarligt. Som om de båda kom på något. Tänkte samma sak. ”Vi kanske skulle göra det”, sa Cissi. ”Kanske vi skulle.” Eva nickade och svalde vinet. ”Vi borde verkligen.” ”Det borde vi.” De höjde glasen mot varandra. ”Vi startar eget.” ”Vi blir ett sjuhelsikes team.” ”Skål för det!” förkunnade de i mun på varandra. De drack av vinet, blundade och njöt. Det låg något avgörande i stunden. ”Vi måste ha en affärsidé”, konstaterade Cissi. ”Vi kommer nog på något”, replikerade Eva tvärsäkert. ”Du är ju rätt bra på IT, datorer och sånt? Inte sant?” Cissi såg eftertänksamt på henne. Eva nickade. ”För att inte säga expert. Det är inte många som slår mig. Om jag får säga det själv. Skulle kunnat få topp17


jobb i Silicon Valley om inte anställningsintervjuerna hade handlat mer om mina egna silikonliknande företräden än om den lediga tjänsten. Var förresten nära att få jobb som rymdingenjör på NASA, men det blev inte så, av samma anledning tror jag.” Eva skrattade. ”Och du Cissi”, kontrade Eva, ”du har idéer och är kreativ. Ingen kunde mäta sig med dig när vi gick i plugget. Se till att plocka fram det igen! Jag vet att du har det inom dig.” Cissis ögon glänste, nästan tårögt. ”Tack, om du bara visste vad de orden gör för mitt självförtroende.” ”Det är bara dagens sanning. Och jag kan ju se på dig, redan nu, att du febrilt håller på med att fundera ut något. Du har bergis redan en affärsidé på gång.” Cissi nickade sakta. ”Jo, jag funderar faktiskt på något. Men måste tänka ett tag. Kan inte riktigt formulera det än.” ”Gör dig ingen brådska. Vi har all tid i världen.” Cissi tittade intensivt på Eva. Det var något i det hon sa som fick ett fragment i hjärnbalken att skutta till. Men hon kom inte på vad det var. Något hon ville gripa tag i, fånga i flykten. ”All tid i världen...” Hennes läppar rörde sig. Tungan ville forma sig. Hjärnan malde. Nästan så den snappade åt sig något. Men inte nådde ända fram. ”Ja, men vi kan väl höras om det snart ändå, kanske senare i veckan? Vi borde absolut gå vidare med det här”, sa hon dröjande. ”Absolut”, instämde Eva. ”Till exempel nästa fredag, vad gör du då? Du skulle kunna komma till mig.” ”Gärna, det går bra. Hugo åker till sin pappa vid sextiden. Efter det kan jag.” ”Toppen, då bestämmer vi det! Jag antecknar i filofaxen.” 18


3.

Vissa saker kan inte förklaras. Eller beskrivas. Man vet inte varför vissa saker är som de är, eller hur det kommer sig. Ändå är det så. Som att universum är evigt och saknar början och slut. Big bang till trots. Frågorna återstår om något bortom det och vad det består av och hur långt det är och så vidare i all oändlighet. Ingen har eller kommer någonsin få ett slutgiltigt svar. Som att man plötsligt kommer att tänka på en person, en gammal släkting till en familj i porten bredvid, en människa man brukat se då och då men inte sett på väldigt länge, och av en outgrundlig anledning funderar man över vart denne tog vägen och får då plötsligt syn på personen, inte bara en gång utan två, kanske tre, under loppet av bara några dagar. Eller som att man städar ur ett skåp och till sist, efter år av irriterande uppdykande slutligen slänger en pryl som man sparat, utifall den skulle komma till användning men aldrig gjort det, och två dagar efter att man slängt den är det någon som frågar efter den och plötsligt är den hyperviktig. Men då är det för sent, sopbilen har redan varit där. Eller som att man av en annan outgrundlig anledning tänker på en person man aldrig annars tänker på, och så hör denna plötsligt av sig. Som att en tavla plötsligt utan förklaring ramlar ner från väggen, och man sedan får höra att någon man känner dog, just då. 19


Som att man ibland kan känna vibrationer i luften av att något roligt ska hända och man blir upprymd och glad och känslan slår in. Vissa saker går helt enkelt inte att finna svar på. Det bara är så. Sedan finns det saker som går att förklara, men som ändå är svåra att verkligen förstå. Kanske bara lekmännen klarar av det. Till exempel då rymdingenjörer på Nasa - hur de kunde klara av att laga en styrarm på rymdsonden Voyager 1 genom att ”rucka på den” där den befann sig drygt två miljarder kilometer från jorden i färd med att fotografera Saturnus och dess måne Titan. Eller att man kunde kommunicera med Voyager 2 nästan fyra och en halv miljarder kilometer bort och kartlägga vilket slags väder det skulle vara på Neptunus om fjorton dagar, för att med sekundprecision kunna flyga över dess nordpol, hela tiden med kameran rätt vinklad för att parera slutartider och bländare i det dåliga solljuset - och få fantastiska bilder av den yttersta planeten innan sonden fortsatte ut i den oändliga rymden. Metereologer på jorden som knappt kan beräkna det lokala vädret om två dagar. Rymdingenjörerna fortsätter att följa Voyagers färd ut i yttre rymden, fortfarande med signalkommunikation, om än allt svagare cirka elva miljarder kilometer bort, där den vänder sig om och fotograferar jordklotet som skymtar i form av en pytte­ prick från sin plats i Vintergatans ytterkanter. Och bilden på den lilla pricken skickas till oss människor på jorden, så vi kan se hur små vi är. En annan som har svårt att ens ställa in en vanlig systemkameras slutartider rätt, för att få en något sånär skarp bild på till exempel en hund som skuttar och leker tre meter bort. 20


Av anledningar lik dessa, går det heller inte att beskriva eller berätta hur Cissi och Eva gick tillväga för att framställa det som skulle utgöra grunden för deras företag. Cissis kreativitet och uppfinningsförmåga med Evas ingenjörsfysikaliska och datateknologiska kunnande. Båda ansåg att det var en unik och bra affärsidé och därför måste kunskapen om hur de framställde produkten sekretessbeläggas med det snaraste. Därför ville de inte besvara några frågor om hur det gick till. Eller ingående påvisa hur den skulle fungera i praktiken. För att ändå göra en kort beskrivning, kan man säga att det var Cissi som kom på idén - och det behövdes inte mycket övertalningsförmåga för att Eva skulle nappa. Eva grubblade och testade algoritmer vid datorn i sju dagar och sju nätter. Cissi satt bredvid så mycket hon hann och inflikade med frågeställningar utifrån sin okunskap, men ändå vettiga synvinkel. Eva hade kortfattat redogjort för Cissi hur det fungerade. Att hon utgått från experiment som forskare av Einsteins relativitets­teori redan utfört, och resultat som forskare kommit fram till i sin strävan att motbevisa Einstein och att hitta partiklar som var snabbare än ljuset. Hon hade helt enkelt tagit vara på de ekvationer och formler som fanns att tillgå och sedan dragit ifrån och plussat på efter eget huvud. De testade produkten på sig själva och det var ingen tvekan om saken - den fungerade alldeles utmärkt. Kunderna skulle bli nöjda. De skulle kunna få köpa det de så gärna ville ha och behövde - tid, mera tid.

21


Kan man verkligen tillverka tid..? För de två arbetslösa barndomskamraterna Cissi och Eva är ingenting omöjligt. Cissi är 38 år, nyskild och ensamstående mamma. Hennes jobbcoach ger henne en lista på de mest osannolika jobb som hon ska söka, till exempel: klubbdirektör för ett hockeylag i elitserien eller VD för ett multinationellt företag. ”Annars kan du ju alltid starta eget!” säger jobbcoachen. Uppgiven går Cissi ut från arbetsförmedlingen och stöter ihop med en gammal klasskompis - Eva, också arbetslös. Eftersom inte några av de föreslagna jobben är lönt att ens söka, gör de som coachen tipsar om. De startar eget. Gäller bara att komma på en affärsidé. Cissi har inga meriter av större värde att falla tillbaka på, men har alltid varit påhittig och kreativ. Eva ser kanske ut som en naiv sexig blondin, men har civilingenjörsutbildning från bland annat Chalmers och New York University, med spetskompetens inom kvantfysikens lagar och teorier. Tillsammans kommer de på att de ska framställa tid. Tid på burk. Affärsidén tar fart. Liksom produktionen. Det fungerar alldeles utmärkt och det strömmar kunder till deras butik. De har också fattat ett beslut; de ska inte använda sig av produkten själva, för privat bruk. Affärerna går lysande. Men det blir ändå inte riktigt som de har tänkt sig.

22

SPRITZ MEDIA ISBN 978-91-980390-5-4

9789198039054